Pre-miären för pre-musikern

Kan man tala om pre-miären, pre-musikern. Första framträdandet.

Jag gick i nian (första gången) och var med i Leif Anderssons orkester. Han var ansedd som en mycket skicklig el-gitarrist för han kunde spela Guitar boogie. Jag minns att han hade en gul Gibson-gitarr som idag är värd 2 - 300.000. Vi repade i hans minimala pannrum längst bort på Edelsbergsvägen. Gitarr, bas, trummor, dragspel och så jag som stora solisten på trumpet.

Vårt uruppträdande och allra första spelning var till en skoldans som hölls på Dönjegården. Jag var naturligtvis fruktansvärt nervös och konstaterade med fasa att alla kamrater och i synnerhet tjejerna från skolan var där. För mig verkade det vara minst 800 personer.

Vi började för säkerhets skull med vårt paradnummer "When The saints go marchin' in". Melodin gick fint och jag tyckte mig se beundrande blickar som förebådade succén. Leif spelade sitt väl inövade solo och Eje hade sitt på dragspelet. Jag började svettas från handflator  via armhålorna som klibbade fast nylonskjortan och upp till den svettblanka pannan. Nu var det dags för mitt solo som tydligen var så inövat att jag inte har det blekaste minne av.

Sen kom katastrofen då vi skulle in på melodin igen. Det var ju jag som hade leadet på trumpeten men jag var så skärrad att i stället för att komma tillbaka till melodislingan på "When The saints" kom jag in med " Basin street blues". Fråga mig inte hur vi kom ur det hela. För mig är det bara ett svart hål.

Sen följde några succé artade skoldansspelningar och vi kunde köpa likadana skjortor. Den Italienska färgglada modellen med två parallella knappar i halsen. Utanpåliggande!! 

Skoldansturneerna och musicerandet resulterade i ett extra år i åk 9, och så här efteråt med facit i hand var det nog värt det.

Agne Grew

Några år före premiären

Några år senare, kapellmästaren längst till vänster

Så här lät Grewlings i mars 2010 på Scandic Hotell i Bollnäs: