Minne från Stockholm

Vi befinner oss i slutet av 1940-talet. Jag är en flicka i tolvårsåldern, född i Västerbotten, men nu bosatt i storstaden Stockholm. Efter en kort tid i folkskola, mellan Aspudden och Gröndal, har jag börjat på läroverk. Skolan heter Södermalms högre allmänna läroverk för flickor och den är belägen på Södermalm nära Skanstullsbron. Här är jag elev i tre läsår.

På den tiden måste man tentera in på läroverk och sedan får man läsa på ett anslag på skolans ytterdörr, om man har blivit antagen eller ej. Men det är inte det, som jag egentligen ska berätta om.Eleverna på detta läroverk bor på Södermalm eller i förorterna utanför Skanstull eller Hornstull. Det innebär att många av oss har långt till skolan. Tunnelbana finns inte då, så jag får åka med två olika spårvagnar. Det är linje 16 som är en gammaldags, lite fyrkantig spårvagn och linje 4, Mustangen, som har ett modernare, mer strömlinjeformat utseende.

Södermalms högre allmänna läroverk för flickor

Vi är ca 30 flickor i klassen och de flesta av oss känner inte varandra sedan tidigare. Oron i gruppen är påtaglig. Revirkampen är tuff. Många vill vara klassens ledare. Vi i klassen drar åt så olika håll att det aldrig är lätt för oss att fatta gemensamma beslut. Men undret sker. Efter något läsår lyckas vi äntligen enas i ett speciellt sammanhang. Och vilket sammanhang…Det är nämligen så, att vi elever genom skolan erbjuds att få gå på skolteater. Och det är inte vilken skolteater som helst. Två gånger per termin får vi se högklassig teater med kända skådespelare på Kungliga dramatiska teatern ”Dramaten”. Jag minns att vi bl a ser Lyckopers resa av August Strindberg, Hus med dubbel ingång av Pedro Calderón och Jeppe på berget av Ludvig Holberg.

Föreställningarna är förlagda till eftermiddagarna efter skoltid, så vi kommer aldrig hem förrän tidig kväll. Våra omtänksamma föräldrar förser oss med smörgåsar som vi ska äta på skolan innan vi tar spårvagnen till Nybroplan. Men tiden är knapp och det blir stressigt. Det är då, efter ett års stressande, som vi slår våra kloka huvuden ihop och, för en gångs skull, gemensamt börjar fundera på alternativ.

Resultatet blir att vi en dag fattar ett beslut som är helt genialt. Från och med den dagen är scenariot vid Dramatenbesöken följande: Vi åker som vanligt till Dramaten och stiger in i den pampiga vita byggnaden. Vi hänger av oss våra ytterkläder, går in i salongen och slår oss ner i de vackra, röda sammetsfåtöljerna. Ljuset i taket släcks sakta och ridån går upp. Förväntan stiger! Spelet börjar! Då är det dags! Vi vecklar försiktigt upp våra smörgåspaket och jag kan lova er! Teater, vare sig det gäller dramatik, komedi eller något annat, är aldrig så intressant, så angenäm, så smakfull, eller så innehållsrik, som när man samtidigt, i hemlighet, i mörkret kan avnjuta limpsmörgåsar med hårdkokt ägg.                

Inger Ågren-Grundelius