Bloggen: [Nyfiken]
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"

(Från början var rubriken Pensionärsbloggen, sedan döptes den om till Falupensionärsbloggen. När jag insåg att det mesta handlade om sådant som jag själv inte visste - men skulle vilja veta - fick den sin nuvarande rubrik.)

---

Bloggmaster är Bo Bävertoft. Läs tidigare månaders blogg här.

Klicka på uppdaterings/omladdningsknappen på din dator - så slipper du riskera att du tittar på en gammal version av webbsidan, som din dator har lagrat i sitt cache-minne!

---

Lördagen den 28 januari 2012: Melodifestivalen i Baku
Det drar ihop sig till Melodifestivalen 2012. Även om jag själv inte är någon större entusiast för tävlingen så kan jag inte undgå att notera att det förhåller sig så. SVT har redan börjat sända sina trailers inför den första deltävlingen här i Sverige.

Den 26 maj går finalen i Baku, huvudstaden i Azerbajdzjan (ja, det är ett väldigt svårt namn att stava till – det är väl lika bra att erkänna, jag googlade på Baku och hittade landsnamnet, kopierade det och klistrade sedan in det här!).

När det visade sig att det var Azerbajdzjan som vann 2011 års tävling var det nog fler än jag som inte på rak arm kunde peka ut exakt var landet låg. ”Någonstans i Kaukasus”, ja det kunde nog de flesta av oss säga, men hur Azerbajdzjan och Georgien och Armenien ligger i förhållande till varandra var nog värre.

Nu har vi haft tid på oss att kolla och kommit underfund med att det ju ligger vid Kaspiska Havet och kunnat komma ihåg att det var i Baku som bröderna Nobel höll till med sin oljeutvinning vid sekelskiftet 1800/1900.

Evenemanget ska hållas i en nybyggd arena vid namn Kristallpalatset. Den ska kunna användas såväl för sådana här ändamål som för fotbollsmatcher och rymma 25000 åskådare. När jag säger ”nybyggd” så gör den verkligen skäl för det namnet. Om jag har fattat det rätt påbörjades bygget i september 2011 – och ska alltså vara klart senast den 22 maj 2012. Om de klarar av det så tycker i varje fall jag att det måste vara ett rekordsnabbt bygge. Det är ett tyskt företag, ALPINE Bau Deutchland AG, som bygger, det verkar ju förtroendeingivande. Men ändå – det är väldigt kort tid.

Så här är det tydligen meningen att arenan ska se ut i maj 2012:

Så här såg platsen ut i augusti 2011:

Den 2 december 2011 såg det ut så här:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Vi får väl se om de blir färdiga i tid. F-n trot.

Hur som helst verkar det som att Azerbajdzjan satsar ordentligt för att göra sitt land "synligt" i samband med arrangemanget. Då får det kosta. Den ansvarige ministern Azad Rahimov har förnekat de uppgifter som anger att landet kommer att lägga ner motsvarande 15-20 miljarder svenska kronor på det, uppgifterna är "osanna" och "överdrivna" säger han. Min reaktion på ett sådant uttalande blir att "då ligger det nog någonstans där i närheten".

Anläggningen byggs vid det sk Nationella Flaggtorget, ett torg som fått sitt namn av att världens högsta flaggstång (med tillhörande världens största flagga) invigdes där hösten 2010. Flaggstången är 162 meter hög, flaggans mått är 70*35 meter (jämför med åttavåningshuset till höger).

Här kan du se invigningsceremonin:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Antagligen kommer jag att titta den 26 maj, inte så mycket för att höra vilket land som vann tävlingen utan mer för att se om de verkligen har blivit klara med arenan.

Torsdagen den 19 januari 2012: Välkommen till skid-VM i Falun 2035!
Var skid-VM ska hållas 2035 är naturligtvis inte beslutat ännu. Men med tanke på att tävlingarna har arrangerats i Falun 1954, 1974 och 1993 samt avses att gå i Falun 2015, dvs med cirka 20 års mellanrum varje gång  så borde det väl vara en bra gissning att det är 2035 som gäller.

Att tävlingarna ska gå här 2015 är ju omdiskuterat. Nja, kanske inte att de ska hållas här men de ekonomiska konsekvenserna för kommunen och därmed skattebetalarna. En del anser att det är livsviktigt för kommunen att locka till sig sådana här arrangemang även om det innebär en del investeringar. Andra anser att pengarna hellre borde läggas på ”skola, vård och omsorg”.  Dessutom är man tydligen väldigt oense om vad det i slutändan kommer att kosta kommunen.

Om jag har förstått det rätt är det i första hand investeringar som hänger samman med backhoppningen som många har reagerat mot. Dessa består dels av en ombyggnad av de nuvarande backarna och dels av byggande av fyra mindre ”ungdomsbackar”, som visserligen inte kommer att användas under världsmästerskapstävlingarna men som kommunen har ”lovat” att bygga för att stödja backhoppningens utveckling i Sverige.

Mitt i allt detta kommer jag och föreslår att Falun ska söka VM 2035? Varför det – det kommer säkert att innebära ytterligare kostnader för backarnas ombyggnad även den gången?

Nej, inte alls – under förutsättning av att man till dess genomför en helt naturlig förändring av skid-VM. Men eftersom stora organisationer som FIS (Fédération International de Ski) är väldigt konservativa och behöver lång tid på sig för att acceptera och genomföra förändringar så är det angeläget att en stark lobbygrupp med Falu kommun i spetsen redan nu sätter igång för att påverka.

FIS delar in sin verksamhet i ett antal ”olympiska discipliner”:

• Längdåkning
• Backhoppning
• Nordisk kombination (dvs längdåkning + backhoppning)
• Alpin
• Freestyle
• Snowboard

Dessutom finns ytterligare några mindre discipliner.

Alpin, Freestyle och Snowboard har var sina VM. Men av någon anledning har man ”buntat ihop” längdåkning med backhoppning – trots att de flesta nog anser att de har väldigt lite med varandra att göra. Rimligen borde backhoppning höra bättre ihop med alpin skidåkning, i båda fallen handlar det ju om förflyttning neråt, i längdåkning handlar det om att åka i sidled.

Till detta kommer att den numera så populära (TV-populära) sporten skidskytte har sina helt egna tävlingar, de är tydligen inte ens med i FIS.

Vad är anledningen till denna hopbuntning av längdskidåkning och backhoppning? Antagligen historisk eller att Nordisk kombination ju består av båda delarna och därmed utgör ett "lim". Det historiska tycker jag att vi kan bortse från. Och Nordisk kombination är ju en så bagatellartad sport att "limmet" verkligen har torkat. Det är orimligt att denna minisport (när såg du senast en tävling i Nordisk kombination i TV?) ska få styra.

Mitt förslag är alltså att låta backhopparna ha sitt eget VM där det passar dem så kan längdåknings-VM arrangeras i Falun. Att det egentligen inte finns något hållbart motiv för att ha gemensamt VM för längdåkning och backhoppning styrks även genom att titta på kalendrarna för världscuperna i respektive disciplin – inte vid något tillfälle har man funnit anledning att förlägga någon sådan tävling för längdåkning och backhoppning på samma ort! Varför då just VM?

En relevant invändning: Vad ska vi då ha hoppbackarna till – de finns ju faktiskt där (och är ett landmärke för Falun) och den enda användningen är ju just VM vart tjugonde år. Det får någon kreativ person fundera ut.

Fredagen den 13 januari 2012: Men fy så många plan - att de inte kolliderar!
Det var vad Margaretha spontant sa när jag klickade in på webbplatsen flightradar24.com, där man kan se alla plan som är uppe i luften i Europa (och vissa andra delar av världen). Man kan förstå att det verkligen behövs ordentlig flygledning och speciella korridorer. Så här ser det ut just nu när jag skriver detta, fredag förmiddag:

I luftrummet över Skandinaivien är det betydligt mer glest, vilket kanske inte är så konstigt. Det verkar inte vara någon rusning på Dala Airport:

Går du in på webbplatsen (klicka på adressen ovan) och sedan klickar på respektive flygplan får du se dess beteckning liksom ett streck som visar varifrån planet närmast kommer. Här är Emirates flygplan UAE201, sannolikt på väg från Dubai till New York:

Tisdagen den 10 januari 29012: Har du varit på sale?
När butikerna ska sälja ut en del varor lite extra billigt brukar de numera hänga stora affischer i skyltfönstren med ordet SALE på. ”Förr i tiden” stod det alltid REA. Varför man har gått över från REA till SALE kan man ju fundera över.

Möjligen skulle det kunna vara för att tydligare förklara för utländska turister (som förstår innebörden i SALE bättre än i REA) att de just nu under sin Sverige-semester kan passa på att göra verkliga fynd i den här affären. Så tror jag inte att det är, antalet utländska turister som inte förstår svenska i Falun under mellandagarna lär inte ha varit så där våldsamt stort att det motiverar språkbruket. Snarare kanske det är så att SALE för dagens ungdomar (som väl är den mest köpstarka befolkningsgruppen) låter mer ”modernt”, ”inne” eller ”häftigt” än REA. Eller i varje fall ”nyare”, det senare kan jag ju inte säga emot.

När jag först noterade det här språkbruket irriterade det mig lite, jag brukar tycka att det är onödigt att låna in engelska ord när vi har svenska som fungerar precis lika bra. Men så fort jag hade tänkt den tanken insåg jag hur inskränkt jag hade resonerat. REA, som förkortning av  ”realisation”, känns ju visserligen numera som en naturlig del av det svenska språket, men är förvisso lika inlånat som SALE, även om det skedde för en längre tid sedan. (Enligt Svenska Akademins ordbok är första uppteckningen av REA i en annons i Svenska Dagbladet 1954. Söker man där på SALE får man hänvisningen "se sadel".)

Trots det tycker jag bättre om REA än SALE, framför allt för att det går att uttala enligt vanliga svenska ”uttalsregler” till skillnad mot SALE som jag förutsätter alla uttalar på engelska, dvs ”sejl”.

Men språket förändras ju hela tiden, det är en sanning som jag har lärt mig. Frågan är hur mycket har SALE trängt undan REA hittills? Ja, i skyltfönstren har det nog trängt undan ganska ordentligt. Jag har inte gått och räknat orden i Faluns skyltfönster men jag tror att SALE är mer vanligt än REA (eller beror mitt antagande i detta fall på att jag reagerar varje gång jag ser SALE men inte när jag ser REA?).

Men hur är det i det vanliga språkbruket? Jag googlade på SALE och fick 21 miljoner träffar. Trots att jag hade klickat för att jag enbart ville ha sidor skrivna på svenska var det en hel del av sidorna som var på engelska (antagligen kom de med för att det var ett svenskt företag eller att webbplatsen även fanns på svenska) där det inte handlade om att sälja speciellt billigt utan ordet var en del i uttrycket ”for sale” eller liknande, dvs ”till salu”. På REA fick jag cirka 6 miljoner träffar (av vilka några naturligtvis kan ha att göra med framdrivningsteknik för flygplan, dvs ett annat ord för ”jet”).
Några långtgående slutsatser av ovanstående vågar jag inte dra – men jag kan inte komma ifrån att SALE var väldigt vanligt på webben. På de sidor som jag tittade igenom noterade jag också att nästan alla handlade om företag som hade just SALE.

Är det lika vanligt i vårt dagliga talspråk? Att höra någon säga ”jag har varit på rea idag” är ju inte alls ovanligt, men säger någon ”jag har varit på sale idag”? Jag har inte hört det, men jag hör ju inte så mycket. Så jag sökte på hela frasen ”varit på rea” (med citationstecken omkring) och fick 500.000 träffar. Sedan på ”varit på sale” – och fick 7 träffar (varav 3 var på samma webbplats). När jag bytte ut ”varit på” mot ”gå på” blev resultaten 910.000 mot 5 träffar. Av de 5 träffarna var en ironiskt menad, en syftade på något helt annat (jag vet inte vad) och de återstående tre var samma webbplats.

Av detta drar jag slutsatsen att butikerna i väldigt hög utsträckning har övergett REA till förmån för SALE men att vi kunder (även ungdomliga sådana) fortfarande använder REA. Det skulle glädja mig om det beror på att vi inte vill säga ”sejl”med engelskt uttal, men med tanke på hur villigt vi säger ”mejl” så är jag inte så säker.

Onsdagen den 4 januari 2012: Har du sparat kvittot?
Själv har jag under hela mitt yrkesverksamma liv varit verksam inom Vägverket. Aldrig har jag haft mod eller kraft eller initiativförmåga (eller tillräckligt bärkraftiga idéer) att starta ett eget företag. Kanske är det därför som jag hyser en sådan beundran och fascination för de som verkligen vågar och gör det. Även om jag vet att (eller kanske just därför) de flesta nystartade företag går i konkurs eller läggs ner av annat skäl inom ett eller några år. För jag inser att även om de flesta läggs ner inom en kort tid så kan något eller några bli livskraftiga och bidra till välståndet i Sverige.

Fast, ärligt talat, ibland funderar jag över hur något kan tro att en viss verksamhet ska kunna bli lönsam. Det kan hända när vi går förbi en ny butik här i Falun, som säljer ett mycket smalt sortiment. ”Hur ska de ens kunna få ihop till hyran” kan jag säga till Margaretha – och ofta visar det sig att butiken försvinner efter något år.

Många nystartade företag rör sig numera inom IT. Man kan förstå att folk som har vissa programmeringskunskaper och fantasi stimuleras över de framgångssagor som cirkulerar i pressen om olika nya IT-företag som efter bara något år är värda miljoner eller miljarder, tex Spotify.

(Själv skulle jag aldrig kunnat komma på en sådan idé – men det beror väl på att jag inte har något behov av att ständigt höra musik, jag tycker att det är ganska skönt när det är tyst runt mig. Men uppenbarligen är jag inte representativ för en mycket stor del av befolkningen.)

Nyligen såg jag på min Facebook-sida reklam för ett företag som hette ”Spara kvittot”. Att spara kvitton är ju klokt och bra när det gäller produkter man köpt där det finns någon form av garanti. Men lite tråkigt och besvärligt är det. Som jag ser det kan mänskligheten delas in ni olika ”hantera-kvitton-kategorier”:

• De som slänger kvittot utan att bekymra sig.
• De som lägger alla kvitton i en kartong eller byrålåda.
• De som är skötsamma och sätter in kvittot i en pärm, eventuellt uppklistrat på ett A4-papper eftersom själva kvittot är så litet.

”Problemet” är väl att det är så ytterst sällan som man verkligen har behov av att hitta ett kvitto att man inte vill lägga ner energi på att spara dem på ett bra sätt. Och när man någon gång behöver hitta det, till exempel när tvättmaskinen har gått sönder – ja, då visar det sig att garantitiden gick ut för tre månader sedan.

Företaget ”Spara kvittot” skriver så här på sin Facebook-sida :

Spara dina kvitton på Sparakvittot.se så kan du enkelt ge bort kvittot till någon som behöver det.
Sparakvittot är en kostnadsfri tjänst som lagrar dina kvitton digitalt, gör livet enklare för dig och är snäll mot miljön på samma gång. Med Sparakvittot kan du bland annat:

• Söka bland dina kvitton
• Sök enkelt på butiksnamn, vara eller inköpsdatum.
• Lista kvitton efter datum, butik, kategori eller pris
• Kategorisera dina kvitton efter mat, renovering, transport, och se statistik över dina inköp.
• Få översikt över dina inköp över tid
• Se vart pengarna tar vägen uppdelat per månad eller per år.
• ”Lämna över” kvittot
• Skicka kvittot till den som den som t.ex fått en tröja i fel storlek eller skidhjälm i fel färg.

Tanken är väl bra men för mig känns alltihopa som lite ”overkill”. Nog är det mycket enklare att skanna in kvittot och lägga det i en kvittomapp i sin egen dator. Om man någon gång behöver det kan man ju ägna fem minuter åt att leta reda på det där.

Vi får se hur länge företaget finns kvar.

Söndagen den 1 januari 2012: En god början på året
De flesta av oss är nog ganska (för att inte säga mycket) negativa till TV-reklam. Kanske inte till reklamen i sig (den är väl lika befogad som all annan reklam och sådan behövs väl för att föra ut nya produkter) men till dess utformning. Antingen till budskapet eller det "fåniga" röstläge som budskapet ofta framförs i - eller båda delarna.

Visst finns det undantag, tex ICA:s som brukar vara roligt. Idag stötte jag på ett sådant undantag där jag tyckte att budskapet var såväl förtroendeingivande/vettigt/sakligt/relevant och framfört på ett vettigt sätt. Det var Svenska Naturskyddsföreningen som ville avråda oss från att äta tigerräkor:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Att jag uppfattade budskapet så positivt beror kanske delvis på att jag redan var "frälst" i frågan, dvs Margaretha och jag brukar konsekvent avstå att äta dessa jätteräkor, hur lockande de än ser ut när de ligger upplagda på restaurangens "fiskbåt" på en strand i Thailand.

Lördagen den 31 december 2011: Stig Helmers resväska
Har du noterat att alla filmerna om Stig Helmer Olsson verkar ha gått i repris under helgen/mellandagarna. Om de har gått på samma kanal eller om olika kanaler har valt var sin film har jag inte kollat. Och jag kan inte påstå att jag har sett dem alla på TV den här gången. Men jag har sett dem "fladdra förbi" när jag har klickat runt.

Det var väl i den första filmen, till Kanarieöarna, som han blev av med sin resväska, dvs den kom på villovägar och kom fram till honom först ett antal dagar efter det att han själv hade anlänt till resmålet. Jag vet inte om det statistikt är riktigt men jag tycker att det numera är mycket mer ovanligt att man hör berättelser om att bagaget har kommit på avvägar under resan. I så fall kanske det innebär att bagagehanteringen verkligen har blivit mer "säker" än den var för några årtionden sedan. Om det i så fall beror på de långa lappar med streckkoder, som fästs på varje väska, det vet jag inte heller, men det verkar ju rimligt.

(Nu är det ju en viss risk att skriva så här, att det är ovanligt att bagaget kommer på villovägar. Kanske just därför kommer min egen väska att "försvinna" nästa gång jag ska flyga någonstans. TA I TRÄ!)

Flygbolaget Delta Air Lines har gjort en liten film om vad som händer med väskorna från det att vi lämnar dem på en flygplats till det att vi hämtar dem på nästa, här handlar det om en resa från Atlanta till New York i USA:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

För övrigt ser jag att det flygbolaget har gjort en app som man gratis kan ladda ner till sin iPhone eller iPad som gör att man bland annat hela tiden kan få besked om var min väska finns, även medan man sitter på planet. Förhoppningsvis ska man då lämpligen få beskedet att väskan finns på samma plan! Om andra bolag har motsvarande vet jag inte, men om de inte har det ännu så lär det väl inte dröja länge innan även de har.

Fast personligen är jag så gammeldags att jag drar mig för att nyttja en iPad när jag reser utomlands (någon smart mobiltelefon äger jag inte), man har hört alltför många skräckhistorier om jätteräkningar. Men en "vanlig" mobiltelefon tar jag med, mest för säkerhets skull. Kommunicerar med hemmavarande gör jag enklast via ett internetkafé, då vet jag att det bara kostar 20 Bath, dvs 5 kronor. Och då hinner vi även läsa Falu-kuriren (om vi nu har behov av det).

(Fast benämningen "vanlig mobiltelefon", som jag gjorde här ovan, är väl kanske felaktig. En sådan telefon, som man bara kan ringa på och skicka SMS med, är nog ganska ovanlig numera.)

Lördagen den 24 december 2011: Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand
Frans G Bengtsson har i Röde Orm, sjöfarare i västerled gett en skildring av hur julen kan ha gått till hos en vikingakung. Bakgrunden är att Orm och hans vänner i sju år tjänat i det moriska Andalusien, där man inte fick äta fläsk. Läs och njut!

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

- Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

- Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
- Med mig är det likandant, sade Orm.

Tjänare skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Tisdag den 20 december 2011: I natt infaller vintersolståndet

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick

Måndagen den 19 december 2011: Det räcker inte att betala...
För några år sedan drog vår fastighetsägare Masmästaren in fiber från Falu Stadsnät i fastigheten. Det ville vi naturligtvis utnyttja och eftersom vår ditillsvarande internetleverantör Bredbandsbolaget inte fanns med bland de bolag som erbjöd tjänster via stadsnätet hittade vi i stället Bahnhof. Från dem köpte vi såväl internetanslutning inklusive säkerhetspaket som IP-telefoni.

Deras säkerhetspaket, som kostar några tior i månaden, fungerar antagligen bra, dvs vi har haft förvånansvärt lite spam och inte några problem eller bekymmer med det.

Bahnhof Internet Security - den virtuella kondomen!

(Att det inte ska vara några problem eller bekymmer kan tyckas självklart när man köper en tjänst eller vara från en professionell leverantör - men det är det inte. För några år sedan köpte jag säkerhetspaket från Norton. Det blev bara kladderikladd med datorn och en massa bekymmer. Till slut avinstallerade jag det långt innan tidsperioden, som jag hade betalt för, hade gått ut.

När jag för en månad sedan fick hjälp av den yngre generationen med installationer etc i samband med att vi hade köpt en ny dator sa Kalle spontant, utan att jag hade nämnt ordet "Norton", att "ladda aldrig ner något från Norton, det blir bara en massa bekymmer". Så det var inte bara jag som hade dåliga erfarenheter.)

När jag har startat datorn har det alltid kommit upp en skylt under några sekunder med texten Bahnhof Internet Security, som allstå markerar att programmet var aktivt. Men sedan jag köpte ny dator har skylten inte visat sig. Jag började fundera på om det verkligen räcker med att jag via autogiro betalar varje månad för att säkerhetspaketet ska vara aktivt - eller om jag måste ladda ner ett program från dem till datorn först för att det ska fungera. (Hur jag gjorde när jag för några år sedan blev kund hos dem hade jag ju glömt bort.)

Jag ringde deras kundtjänst och efter en inte alltför lång väntan fick jag prata med en trevlig och hjälpsam man som förklarade att det var precis om jag hade misstänkt, jag måste ladda ner programmet. Han redovisade också var jag skulle komma åt det och att jag i mina papper från dem hade en kod som jag skulle slå in.

Allt fungerade bra. Nu kommer skylten upp när jag startar datorn. Jag känner mig trygg.

Söndagen den 18 december 2011: Punkt och parentes
Nu är det sådant där väder då man egentligen skulle dra ner persiennerna och inte hissa upp dem förrän någon gång efter Vasaloppet. Mörkt och ruggigt nästan hela dagen, det lockar verkligen inte till att gå ut och ta en långpromenad.

Då har man tid att sitta inne och fundera över livets väsentligheter. Eller oväsentligheter. Ibland är kanske gränsen mellan dem inte så stor.

Oavsett hur frågan ska klassificeras har jag idag ägnat en viss tid åt att fundera över det här med parentes och punkt. Parenteser använder jag ganska ofta, bland annat i min blogg, när jag vill skjuta in något som egentligen kanske inte riktigt hör till saken men som jag ändå vill nämna.

Ofta blir det då en hel mening inom parentesen. Och då är jag inte säker på hur man, enligt språkvårdarnas uppfattning, bör hantera det här med punkt och avslutande parentestecken.

• (Antingen kan man skriva så här, dvs med punkten inne i parentesen.)
• (Eller också kan man skriva så här, dvs med punkten utanför parentesen).

Vilket ska man välja? Det är det som jag har funderat över. Har du ett gott råd?

--------------------------

PS: Du behöver inte komma med något råd. Jag brukar säga att jag skulle inte passar som forskare. En sådan kan ju hålla på i åratal för att hitta en lösning på ett problem. Det skulle jag inte klara av. När jag väl har formulerat problemet för mig - ja, då vill jag ha svaret på en gång.

Så jag började söka på nätet, "punkt parentes". Och hittade sidan Språklådan med följande fråga och svar:

Punkt vid parentes?

Så nu kan jag börja att fundera över något annat!

Onsdagen den 14 december 2011: Julklappstips
Så är det dags igen. Att hitta lämpliga julklappar. För vår del handlar det bara om barnbarnen, att köpa julklappar till vuxna barn är för svårt för mig att klara av. De köper ju det som de vill ha själva. Så det har vi klargjort för dem att vi har slopat. Men barnbarnen köper vi till.

Men även till dem kan det vara lite svårt. Jovisst, utbudet i leksaksaffärerna (våra är i åldern 1½-6 år) är enormt. Men när vi kommer hem till dem så inser vi att de redan har väldigt mycket leksaker, kanske alltför mycket.

(Ibland ”klagar” vi gamlingar över att dagens barn har alltför mycket leksaker och jämför med vad vi själva hade när vi var små. Men det är nog generationen ”före” oss som var värre i det avseendet, dvs på att ”klaga” över ”nutidens” barn och deras leksaker. De brukade komma med långa berättelser om hur fattigt och enkelt de hade det och att de lekte med pinnar och kottar, fyra pinnar i en kotte blev till en ko – med hjälp av fantasin.

Men här är en tröst – även dagens barn har fantasi. Ett av våra barnbarn ritade på ett papper av pappas iPad och på ett annat papper mammas iPhone – sedan höll han och lillebror på i flera timmar och lekte med sin iPad och iPhone och bytte apparat med varandra efter ett tag. Det finns hopp även för dagens barn – de har fantasi.)

När man väl har hittat en lämplig klapp finns det några saker att komma ihåg:

• Ger man bort ett spel till ett barn uppfattar barnet att han/hon inte har bara fått ett spel i present – utan även ett löfte från givaren att spela spelet med barnet. Många vuxna brukar inte vara så intresserade av att spela spel, så kom ihåg hur barnet uppfattar gåvan när du bestämmer vad du tänker ge bort.

• Barnet vill leka med och testa leksaken med detsamma – inte i morgon! Det innebär att om du köper något som tar en timme för en vuxen att montera ihop så ska det vara gjort innan presenten slås in. Det innebär ofta att man måste ”bryta förpackningen” vilket i sin tur innebär att köpet inte går att byta, kanske bäst att samråda med föräldrarna därför.

• Väldigt många leksaker drivs numera med batterier, ofta sitter det i leksaken ett billigt batteri (som senare bör ersättas av ett ”riktigt” batteri) just för att man ska kunna använda den med detsamma – och framför allt för att man ska kunna höra på ljudet i butiken och lockas till köp. Men ibland ingår laddningsbara batterier som först behöver laddas – se till att öppna paketet, ladda batterierna (och läs bruksanvisningen!) innan ni slår in klappen.

• Se till att barnet kan öppna sitt paket själv! Många (de flesta?) av dagens leksaker är i leksaksaffären inplastade i en formgjuten hårdplats som även för vuxna är omöjlig att få upp utan en kraftig sax. Klipp upp förpackningen så att den går att öppna med barnets egna händer innan den slås in som klapp!

Walkie-talkie - vi tror att barnbarnen kommer att uppskatta dem, men laddningstiden är 15 timmar

Måndagen den 12 december 2011: Bluffakturor
Vid dagens sammanträde med SPF Falubygdens styrelse visade föreningens kassör mig en faktura som inkommit. Han undrade vad det var och om den skulle betalas. Det handlade om "Sökmotorpositionering" av vår webbplats: Som jag förstår det menas med detta att man gör vissa åtgärder så att vår webbplats kommer "högt upp" i listan över träffar när internetanvändare söker på olika sökmotorer som Google etc. Att en liten förening som vår skulle betala nästan 5000 kr för detta ändamål verkar lite långsökt, jag kunde inte tänka mig att någon annan än jag skulle kunna ha beställt en sådan tjänst - och jag hade definitivt inte gjort det.

Vi kom överens om att jag skulle ta hand om fakturan, ringa och prata med dem för att klura ut vad som gällde.

Men det behövde jag inte göra. För när jag kom hem och tog fram papperet, som var utformat precis som en faktura men märkt med "Avi" i ovankanten i stället för "Faktura" så kunde jag läsa nedanstående, med liten stil och längst ner på sidan - naturligtvis avsiktligt för att man inte skulle observera det:

"Observera att detta är ett erbjudande och betalningsplikt föreligger ej. Önskar ni ej utnyttja detta erbjudande behöver ni ej betala denna avi".

Då förstod jag att det handlade om en sk bluffaktura, något som man kan läsa om i dagspressen ganska ofta, särskilt i semestertider då det är vikarier på många poster inom företagen. Bluffakturan har som funktion att få mottagaren att tro att det handlar om en faktura på en vara/tjänst som företaget har beställt och eftersom de flesta småföretagare är angelägna om att inte behöva betala straffränta eller få betalningsanmärkning hoppas företaget bakom bluffakturan att de skall betala utan att fundera särskilt mycket på saken. Och alldeles avsiktligt är förfallodatum satt inom en mycket kort tid - allt för att stressa mottagaren så att han inte funderar så mycket.

När jag googlade på avsändaren "Webbregistrering Sverige" fick jag 141 träffar - där alla träffarna bestod av varningar för detta företag som skickar ut bluffakturor som den vi hade fått. För ett "riktigt" företag borde ju en av träffarna vara deras egen webbplats där de beskriver hur duktiga de är och att det är bra att nyttja deras tjänster. Rimligen borde deras egen sida komma överst i listan över träffar eftersom de påstår att de säljer tjänster just med detta ändamål!

Svensk Handel har en sk Varningslista - se här hur många kommentarer som skrivits om just detta företag på kort tid.

På Svensk Företagsförenings webbsida kan man läsa att företaget har verkat under olika namn:

MB Marketing har bytt namn igen. Nu Webbregistrering Sverige. Fakturorna är erbjudandefakturor och behövs inte bestridas. Tidigare namn på Webbregistrering Sverige är:

MB Marketing
MB-Marketing
Svensk Webb Optimering
Nordisk Web Positionering
Skandinavisk Webb Optimering
Nordiska Webb Byrån
Skandinaviska Webb Kontoret.

Uppenbarligen är det en mer eller mindre oförbätterlig lurendrejare som driver verksamheten.

Min egen reflektion blir följande: Visst, pengar är trevligt att ha. Men det är inte allt här i livet. Min egen yrkesverksamhet inom Vägverket kanske inte har varit särskilt glamorös - även om jag har trivts bra i jobbet. Men när jag numera har gått i pension kan jag se tillbaka på ett yrkesverksamt liv och tycka att jag faktiskt har gjort viss nytta, det känns som att det har varit meningsfullt även på annat sätt än att ge mig en inkomst. Lite bättre vägar har vi ändå fått i Dalarna.

Men när Fredrik Blomqvist (eller vad mannen bakom lurendrejeriet kan heta i verkligheten) på ålderns höst tittar tillbaka på vad han har åstadkommit under sitt liv genom att skicka ut bluffakturor - hur kommer han då att känna sig? Det kan man fundera över. Jag tror i varje fall inte att han kommer att känna sig stolt.

Lördagen den 10 december 2011: Att hitta rätt väg
Nuförtiden har tydligen de flesta GPS i sin bil. Det är säkert ett jättebra hjälpmedel som tydligt talar om hur man ska köra för att komma dit man ska - även om man ibland kan läsa i tidningar om danska bussar och lastbilar som har hamnat på en enskild väg i de stora skogarna väster om Malung eller på ett skidspår norr om Särna.

Någon GPS har jag inte. Jag brukar säga att har man jobbat inom Vägverket under hela sitt yrkesverksamma liv borde man hitta ändå, utan GPS. Och så brukar det bli också.

Även på nätet finns det ju motsvarande hjälpmedel som redovisar bästa färdväg, varvid man brukar kunna välja mellan "kortaste väg" och "närmaste väg". En gång under slutet av 90-talet testade jag en sådan för att se vilken väg den skulle föreslå mellan Falun och Härnösand, dit jag ofta brukade köra (jag har nog prövat alla rimliga vägar mellan dessa två orter). Men när programmet föreslog att jag skulle starta resan med vägen till Skuggarvet - ja då brydde jag mig inte om att läsa längre. Och fortsatte att köra efter mitt eget förstånd.

Skuggarvet - i solsken

När vi för ett tag sedan skulle flyga till Thailand skulle planet landa i Bangkok varifrån vi tänkte ta buss till Koh Chang i östra delen av landet, nära gränsen till Kambodja. Men vi insåg att vi inte skulle hinna med sista färjan ut till ön utan bestämde oss för att övernatta i den närliggande staden Trat. Så jag bokade ett rum på S.A. Hotel där och tog via Google Map fram en karta för att se var i staden som hotellet ligger.

På Google Map finns det en funktion där man kan få en vägbeskrivning till den sökta orten. Jag testade den och skrev in att jag ville ha vägbeskrivning från Garvaregatan 5 i Falun till S.A. Hotell i Trat. Bara för att se om det skulle fungera. Det gjorde det. Jag fick fram såväl en karta som en detaljerade beskrivning med 460 köranvisningar. Klicka här för att se hela listan hur man ska köra.

12880 km uppgavs väglängden vara och det skulle ta 7 dagar och 7 timmar att köra sträckan. Då menar man effektiv körtid, dvs inga uppehåll för mat eller toabesök eller för att sova ingår i detta. Man kan ju undra hur "bäst" detta vägval verkligen är, jag har ingen aning.

Men så såg jag att man kunde välja att inte köra på motorvägar och betalvägar och undersökte jag hur vägvalet skulle bli i det fallet. Och det blev en helt annan väg på andra sidan om Kaspiska Havet, nog verkar det lite konstigt?

Det fanns även möjlighet att få en beskrivning av hur man skulle åka kollektivt. Kan det verkligen vara möjligt att redovisa det, undrade jag. Och det var det inte, blev svaret, resvägen låg utanför de kollektivtrafikbolag som de samarbetar med. Det kändes nästan skönt.

Ytterligare en möjlighet fanns det, nämligen en vägbeskrivning om man ville gå till fots. Det måste jag ju testa. Så här blev det då, kanske naturligt ser den här vägen "rakare" ut, även om det finns några konstiga krokar i nordvästra Kazakhstan:

11832 km, det skulle man kunna vandra på 95 dagar och 15 minuter (plus raster och sovtid). Det bör nog i verkligheten motsvara ungefär ett år, kan jag gissa. Jag tänker inte testa.

Nu var jag så inne i det här med att undersöka resvägar så jag kollade hur man lämpligen ska fotvandra från Falun till Kapstaden i Sydafrika. Så här såg kartan ut:

Alltså färja till Lettland, sedan färja till Tyskland, vandring in i Danmark, färja till England, vandring genom England, färja till Spanien, vandring genom Spanien, färja till Sardinien, färja till Marseille i Frankrike, färja till Algeriet - kan det vara vettigt? Och sedan ett par hundra mil rakt österut genom Nigeria, Tchad och Sudan?

Jag insåg att kvaliten på dessa råd är nog i klass med det som jag fick för över tio år sedan och som innebar att jag skulle köra till Härnösand via Skuggarvet.

Lördagen den 10 december 2011: Strumpor över Dusjanbe
Det var naturligtvis i allra bästa välmening och omtanke som Margaretha hade köpt strumporna åt mig (hon har ett par likadana själv). Det var någon sorts "stödstrumpor" och enligt Margaretha borde jag ha dem på mig vid långa flygningar (Thailand) där man sitter stilla i sin stol och inte rör på benen. Genom att de klämde åt kring vaderna skulle det stimulera blodcirkulationen i benen och motverka risken för blodpropp. Påstod hon.

Själv tänkte jag att om strumporna klämmer åt kring benen borde väl effekten vara den motsatta, dvs förhindra blodcirkulationen. Men jag litar ju på Margaretha så jag tog på mig dem.

Strumporna gick ända upp till strax under knäet, sådana har man (jag) ju knappast numera men när jag var i tioårsålderna var de vanliga, ofta i kombination med att man hade äppelknyckarbyxor som slutade där strumporna började. Även de strumporna klämde åt runt benen, kommer jag ihåg. De var ofta "ribbstickade" (tror jag att det hette), när man tog av dem på kvällen var benen helt randiga och det kliade på dem.

På det här skolfotot ser man hur vanligt det var med äppelknyckarbyxor:

På nedresan gick det bra, jag hade på mig strumporna hela tiden. Men antagligen hade fötterna och benen svällt under vistelsen på Koh Chang och Koh Maak, så det var riktigt besvärligt att dra på strumporna när vi satt på Suvarnabhuma Airport. Jag lyckades få på dem men tyckte att de klämde åt alldeles förfärligt.

Halva resan stod jag ut. Men mitt i natten, någonstans över Dusjanbe i Tadzjikistan stod jag inte ut längre, drog med möda av mig strumporna och satte på mig vanliga sockor. Det var en lättnad. Fortfarande efter ett dygn känns det som att vaderna är hopklämda och irriterade. Oavsett vad som påstås om nyttan av sådana strumpor kommer jag aldrig mer att sätta dem på mig!

Men kan någon medicinsk expert förklara - kan det verkligen vara bra för blodcirkulationen med strumpor som klämmer åt på det viset?

Dusjanbe

Fredagen den 9 december 2011: Varför?
Varför har den här bloggaren inte kommit med något som helst inlägg på flera veckor? Svaret finns på Koh Maak:

Onsdagen den 16 november 2011: Inget nytt under solen
Det är så lätt att tro att alla "nya" vanor eller företeelser verkligen är nya. Varvid vi förundras över hur det har kunnat bli så och varför allt inte självklart är "som det brukade vara". Men allt är uppenbarligen inte nytt och det är inte självklart hur det var "förr".

Det insåg jag när jag idag läste en artikel i Falu-Kuriren (eller ska man numera säga Dalarnas Tidningar?) om att Leksands Köpmannaförening firade etthundraårsjubileum. I artikeln stod det:

Vad vore ett 100-årsjubileum utan tillbakablickar. En av Köpmannaföreningens första åtgärder blev att få slut på söndagshandeln. Allt för att skona alla affärsanställda som aldrig fick någon hel söndag ledig. För att få respekt för beslutet fastställdes 50 kronor i vite. En nymodighet som inte blev så populär. Resultatet blev stämning för olaga söndagshandel och böter för samtliga Norets affärsmän.

Jag som hade trott att det här med söndagsöppet var ett modernt påfund av de rikstäckande affärskedjorna. Det var tydligen likadant för hundra år sedan som idag. Fast idag är det antagligen så att butiksinnehavaren får "böta" till galleriaägaren om han inte har söndagsöppet.

Hur som helst hade tydligen Köpmannaföreningen i såväl Leksand som på andra platser framgång i sin strävan för söndagsstängt. Eller behövdes det lagstiftning? I varje fall var det ju aldrig söndagsöppet i butikerna när jag växte upp på femtiotalet. Det enda som var öppet var godiskiosken - och till och med den var stängd när högmässan pågick i kyrkan, det kommer jag ihåg.

Måndagen den 14 november 2011: Digital-Malte
Vi har skaffat en ny dator, Margaretha och jag. Trots allt vad folk säger om att män är pryltokiga var det faktiskt Margaretha som drev igenom att vi skulle göra det, hon tyckte att den gamla datorn hade blivit alldeles för seg och långsam. Och det måste jag ju hålla med henne om.

Det första problemet var naturligtvis vilken dator som vi skulle köpa. Det dräller in reklam från de stora kedjorna, i första hand på söndagarna, där finns det massor av modeller att välja på. Alla beskrivs i entusiastiska ordalag med en massa bokstavsförkortningar som de är utrustade med. Det är bra. Mindre bra är att jag inte har en aning om vad de olika förkortningarna innebär och vad jag behöver.

Då blir det den yngre generationen som får ge råd. Martin pekade ut en modell som det fick bli – ”ta en sådan så varar den lite längre” var hans kommentar. Och med tanke på texten här nedan var det ett gott råd.

Han hade skickat med en länk till en postorderfirma (nej, det heter nog ”näthandelsföretag” numera) så det var bara att klicka och beställa. Och betala naturligtvis. Sedan kom den hem (nåja, till Willys Svalan) efter några dagar.

Att flytta över från den gamla till den nya datorn anslutningssladdarna för el, bredband, skärm och den lilla plutten som tar emot signaler från det trådlösa tangentbordet och dito mus var inte svårt, det klarade jag själv. Sedan gällde det att flytta över allt det som jag hade i den gamla datorn, filer, program och sk favoriter, dvs adresser till webbplatser som jag vill kunna besöka enkelt.

För att flytta över filer skulle man ha ett externt minne eller en speciell kabel, stod det i anvisningarna – som alla fanns i datorn, inget på papper. Jag hade varken externminne eller kabel. Men det löste jag genom att nyttja det företag som jag även annars använder som backup och reserv om min dators hårddisk skulle gå sönder. Adrive heter de och på deras server, belägen någonstans i världen, kan man lagra upp till 50 GB kostnadsfritt. Det är väl detta som menas när man pratar om "datamolnet".

Visserligen hade jag redan det mesta lagrat där men för säkerhets skull (för att inte förlora några filer) bestämde jag mig för att skicka över alla filer på den gamla datorn till dem en gång till. Det var cirka 28000 filer så det tog ett par dagar att föra över alltihopa. Det gick inte heller att bara låta datorn stå och köra och komma tillbaks efter ett par dagar. När man skickar dit får man inte skicka mer än 1000 filer i taget, dessutom behövde jag kolla då och då att det inte hade hängt upp sig – för då hände ju ingenting.

Efter några dagar hade jag alltså fört dit alla filerna. Sedan gick det fortare att hämta tillbaks dem till den nya datorn, det gick på en dag ungefär.

(Jag blev faktiskt lite stolt när jag kunde skymta en antydan till "godkännande" i Martins ögon när jag berättade hur jag hade gjort!).

Sedan gällde det att få över några program från den gamla till den nya datorn. Flera av dem var inte inhandlade på ”hederligt vis” så att ”föra över” gick inte. Istället handlade det om att hämta hem från nätet. Först fick jag hjälp av Kalle att hämta ett av programmen så att det fungerade tekniskt. Men det visade sig att det som jag hade fått hämtat var en senare version än den som jag hade tidigare – vilket skulle innebära att jag skulle behöva lära mig en massa nyheter. Säkerligen bra förbättringar, men eftersom jag sannolikt bara använder 5% av finesserna i den gamla versionen skulle arbetet med att lära sig det nya vida överstiga nyttan av finesserna i det. Nu har jag fått hjälp av Urban att hämta samma version som tidigare. Det känns skönt.

Det som just nu återstår (tror jag) är att importera ”favoriterna”. Visserligen har jag gjort precis som (jag tror) att man ska göra enligt anvisningarna – men det fungerade inte. Jag får ta hit hjälp igen.

Det är tur att det finns en yngre generation att vända sig till.

Jag tror inte att jag är speciellt unik, av alla de personer i min ålder som dagligen använder dator tror jag att de flesta gör på samma sätt när det är något som går utöver själva användandet, tex när något hänger upp sig: de kallar på barn eller barnbarn eller grannens barn. Som fixar det enkelt och behändigt på några minuter.

Men alla har inte sådana, dvs barn, barnbarn eller grannbarn, i närheten att tillgå. Det kom jag att tänka på när jag läste i Veteranens webbupplaga ett referat från ett seminarium, Äldre i den digitala världen. Där hade någon föreslagit att Fixar-Malte skulle få hjälpa äldre med krånglande datorer.

För det är ju så att genom Falu kommuns försorg finns Kommunfixar’n, även kallad Fixar-Malte, som hjälper personer som är 67 år eller äldre med praktiska småjobb i hemmet. Uppdraget får ta högst en timme.  

Om ”fixa dator” kan inräknas bland detta skulle det kunna innebära en stor lättnad för pensionärer som inte har tillgång till barn eller barnbarn.

Som invändning mot förslaget kan anföras att det inte är självklart att de personer som hittills varit verksamma som Fixar-Malte klarar av att även fixa datorn. Det är förståeligt.

Men problem är ju till för att lösas - genom kreativt nytänkande. Kommunen skulle kunna engagera ett antal tonåringar i gymnasieåldern som Digital-Malte och som mot en förhållandevis billig slant åker hem till pensionären och löser hans datorproblem. Jag tror att många duktiga ungdomar skulle vara villiga att ställa upp. Och att de i de allra flesta fall skulle kunna lösa problemet väldigt snabbt och enkelt.

En annan invändning skulle kunna vara att motivet för Fixar-Malte i första hand är att undvika att pensionärer ramlar och bryter ben (och därigenom orsakar kommunen och landstinget dryga kostnader) när de ska byta en glödlampa i takkronan eller sätta upp nya gardiner.

Några ben bryts ju inte när datorn krånglar. Men det kan istället medföra bekymmer för pensionären, bekymmer som kan leda till en depression och det kan ju vara väl så allvarligt - och kostsamt för kommunen!

Här har Falun en möjlighet att vara en föregångskommun!

-------

PS 111117: Nu har Urban varit här och fixat så att favoriterna ligger där de ska och skannern fungerar. Det senare var tydligen besvärligt även för honom, det fanns ingen drivrutin att hämta på nätet för min skanner som passade till min nya dators operativsystem. "Det här hade du inte klarat själv" var hans kommentar.

Fredagen den 4 november 2011: Kladdig om fingrarna
Det är nog inte bara jag som på en frukostrestaurang, här hemma såväl som i utlandet, har suttit och kämpat med portionsförpackat smör. Antingen är smöret "invikt" i en aluminumfolie, som visserligen är lätt att få upp men som blir som ett stort kladdigt "flak" när man väl har öppnat paketet. Äter man flera smörgåsar (och det gör jag ofta) blir det flera kladdiga flak. Inte vet man var man ska lägga det, finns det en askkopp på bordet så brukar jag lägga det där.

Eller också ligger smöret i en liten plastbytta med påklistrat aluminumfolie över. För att kunna dra bort folien finns det en pytteliten fri flik att försöka få grepp om med fingerspetsarna. Det är inte lätt att få ett bra tag där, speciellt inte när man kommer till förpackning nummer två och redan är lite kladdig av smör på fingrarna.

Vill man sedan ha marmelad på smörgåsen brukar den också vara förpackad i en likadan plastbytta. Margaretha, som i sin egenskap av kvinna är lite mer våldsam av sig än vad jag är, brukar helt enkelt köra gaffeln eller kniven genom aluminiumlocket och sedan klämma ihop plastbyttan så att marmeladen sprutar ut genom hålen.

Nu har jag hittat en mycket bättre förpackning. Även där ligger smöret i en platsbytta - men denna bytta är inte försluten med aluminiumfolie utan med en "träbricka" som dessutom är utformad som en miniatyrkniv att bre på smöret med. Genialt!

Tyvärr inser jag att denna förpackning sannolikt är dyrare än de vanliga och att jag därför knappast kommer att hitta den på de restauranger som jag frekventerar och där man kan äta en frukost för 99 Bath.

Söndagen den 30 oktober 2011: Att göra upp med det förflutna
Så här på söndagseftermiddagen kom Margaretha in till mig och sa att hon hade ett uppdrag, som enbart jag klarar av att utföra. Hon ville att jag skulle ta itu med det. Så ledde hon in mig i vardagsrummet, på soffbordet där hade hon radat upp mina slipsar. Det var 42 stycken påstod hon - och jag litar alltid på henne så det var säkert 42 stycken. Dessutom två flugor.

"Jag kan inte komma ihåg när du senast hade slips på dig (förutom på begravning). Och ett antal av dessa har du nog aldrig använt eftersom kartongbiten med reklam för tillverkaren sitter kvar på baksidan".

Andemeningen var alltså att jag borde passa på och rensa, dvs göra mig av med ett antal slipsar. Det verkade ju logiskt, klokt och förnuftigt, det kunde jag inte säga emot. Men när uppdraget skulle verkställas blev det genast svårare.

Alla slipsarna är ju speciella. Den här köpte jag direktimporterad från en firma som hette Isla Margarita efter det att vi hade gjort vårt brölloppsresa till just Isla Margarita utanför Venezuelas kust. I träden utanför hotellet där vi bodde satt det fullt med sådana färggranna fåglar. Den kan jag ju inte göra mig av med.

Men så hittade jag två som det inte var så svårt att skiljas från, den vänstra hade jag i något sammanhang fått från Länsstyrelsen, varför vet jag inte. Den högra var märkt med PIARC vilket bör uttydas "Permanent International Association of Road Conferenses". De får gå till Myrorna.

   

Här är en till som nog också hör ihop med PIARC, sannolikt en vinterväghållningskonferens i Luleå. Även den kan jag göra mig av med utan sorg. Ingen av dem lär jag ju sätta på mig.

Och den här är uppenbarligen från Vägverket, dvs också en "tjänsteslips", som jag faktiskt har använt en hel del. Hur mönstret ska tolkas har jag aldrig förstått, kanske något om att Vägverket är till för människorna och att vägarna ibland är krokiga. Den får också gå samma väg, dvs den raka vägen till Myrorna.

Det var väl duktigt av mig? Redan sorterat bort fyra slipsar. Det kanske kan ses som ett sätt att "göra upp med det förflutna".

Men det återstår ju 37 säger Margaretha. Att rensa bland de återstående blir värre. Hur ska jag klara av det? Allra först får jag väl börja med att säga att jag inte önskar mig en slips i julklapp.

----------

PS: Nu har jag faktiskt (!) lyckats lägga 21 av de 42 slipsarna i en liten hög "till Myrorna". Varav ytterligare två var från Vägverket. Där skulle man ha slips - i varje fall på Per Anders Örtendahls tid. Det är intressant hur en organisations ledare påverkar så triviala saker som hur personalen klär sig.

PSII: En företrädare för länsstyrelsen har nu meddelat att länsstyrelseslipsar ska liksom Nordstjärneorden ses som personligt tilldelade, får inte överlåtas och ska återlämnas vid innehavarens dödsfall.

Lördagen den 22 oktober 2011: Vi klarade oss - igen!
Nu måste det väl kännas pinsamt för Harold Camping? Om jag hade varit han skulle skulle jag ha varit väldigt generad - men han kanske inte reagerar på samma sätt som jag?

För ett år sedan gick han ut med "stora varningsflaggan" och förkunnade att jorden skulle gå under den 21 maj 2011. Det hade han räknat ut baserat på uppgifter i Bibeln om syndafloden mm. De som hade en personlig relation till Gud skulle av honom "lyftas hem", de övriga skulle förgås. Du kan läsa om hans budskap på bloggen den 1 februari 2011.

Men jorden gick ju inte under i maj, det kunde vi alla konstatera. Då kom han med en förklaring och en ny beräkning, den 21 maj var bara för att skrämma oss människor, att få oss att darra, den verkliga förintelsen skulle ske fem månader därefter, dvs igår den 21 oktober. Se bloggen den 28 september.

Nu verkar det ju som att vi klarade oss även denna gång. När detta skrivs är klockan 0842 den 22 oktober, det innebär visserligen att det fortfarande är den 21 oktober på Hawaii (och kanske Kalifornien?) och diverse andra öar i Stilla Havet. Men att Gud skulle verkställa förintelsen den 21 oktober efter Hawaii-tid tycker jag verkar lite långsökt.

Hur som helst har Camping sannolikt fått in en hel del pengar (och herostratisk ryktbarhet) genom sina budskap. För vad ska man ha pengar till om jorden ändå ska gå under, då kan man lika gärna donera dem till Harold Camping, som kanske kan lägga ett gott ord för oss hos Gud.

Det ska bli intressant att se vad han kommer att säga nu. Han kanske gör en ny beräkning.

Tisdagen den 18 oktober 2011: Är Tornedalen verkligen så vacker?
När man går in på utländska webbsidor (dvs med text på annat språk än svenska) kan man, om man vill, få texten automatiskt översatt till svenska av datorn. Det är ytterst sällan som jag använder mig av detta eftersom jag har insett att det är mycket svårare att förstå vad som menas om man läser den svenska översättningen än om man läser det (oftast) engelska originalet.

Även om man förstår är det störande eftersom det blir så larvigt. Som till exempel denna sida om Koh Lanta i Thailand: http://www.lantalanta.com/Sweden/Beaches_Islands.htm

Idag satt jag och tittade lite (och drömde mig bort under den regntunga oktoberhimlen här i Falun) på Koh Kradan, som ligger lite längre söderut än Lanta, men i samma skärgård.

Ko Kradan - känt bland annat för att man där kan gifta sig under vattnet (i dykardräkt)

Då kom jag in på en sida där andra resenärer hade lämnat omdömen om en resort på ön, The Seven Seas Resort. Omdömena där var automatiskt översatta till svenska. Så här stod det i ett omdöme:

omgiven av verkligen Tornedalen Andamansjön, kan u känna havet braath och verkligen fredlig tid som stying på Sevensea hotel.Rummet är bekväma och unika och ecologic stil som utformats, personalen också är hjälpsamma och vänliga. u kan också göra många aktiviteter.

Trots att jag är ”härdad” när det gäller sådana översättningar blev jag förvånad och kunde inte låta bli att kolla vad det stod i den engelska originaltexten. Hur kunde ”Tornedalen” komma med i sammanhanget? Så här stod det på engelska:

surrounded by the really beatiful Andaman sea, u can feel sea braath and really peaceful time stying at Sevensea hotel.The room is comfortable and unique and ecologic style designed, the staff is also helpful and friendly. u can also do many activities.

Det var alltså ordet “beautiful” som datorn hade översatt med “Tornedalen”. Visserligen kanske det är vackert i Övertorneå, Pajala och Kaunisvaara – men så vackert att datorn har lagt in ”Tornedalen” som översättning av ”beautiful”, det måste väl ändå vara att ta i?

Nu var ju visserligen ordet ”beautiful” något felstavat (”beatiful”) men det kan väl inte vara orsaken. Något ord som stavas ”beatiful” har jag inte hittat. Kan det vara så att engelska ord som inte finns översätts med ”Tornedalen” eftersom det ligger så långt bort att man är tveksam till att det verkligen existerar?

Tornedalen - vackert, javisst. Men synonym till "beautiful"?

-------------------------------

PS: Vid freden i Fredrikshamn 1809 blev ju Torne älv gränsen mellan Sverige och Ryssland. Här kan du läsa hela fredsavtalet, se särskilt Artikel IV och V. Men missa inte heller inledningen med beskrivningen av alla områden som tsaren härskar över.

Till tidigare blogginlägg.