Månadens bloggare På försök kommer en person i taget under en månad få skriva av sig sina funderingar om livet och dagsaktualiteter – eller vad han/hon vill kommentera överhuvudtaget. Resp bloggare svarar själv för framförda åsikter. Förste man ut är vår nye webmaster Bo Bävertoft. Senaste noteringen står alltså överst. Vill du kommentera något i bloggen, klicka då här. Tisdagen den 30 september 2008: Slut! Lördagen den 27 september 2008: Tidningar Sedan råkade det bli så att ett av våra barn, som bor i Stockholm och prenumererar på Dagens Nyheter fick ett erbjudande om att under ett antal veckor gratis få skänka en prenumeration av den tidningen till en bekant. Hon gav det till oss. Så nu har vi FK och DN varje dag. Och fredag-lördag-söndag har vi FK, DN och SvD. En ohygglig massa papper. Jag får dåligt samvete eftersom jag tycker att har jag en tidning så ska jag läsa den också. Och det orkar jag inte med. När gratistiderna har gått ut kommer vi inte att ha dessa tidningar. Men med tanke på mitt intresse för regional utveckling (se den 17 september) så borde jag ju uppskatta att det går åt mycket papper, det tryggar ju jobben på Kvarnsveden! Lördagen den 27 september 2008: Riksdagsmotioner En gång på 1980-talet, när jag arbetade med budget för väginvesteringar på Vägverkets huvudkontor roade jag mig ett år med att ögna igenom alla motioner om satsningar på infrastrukturåtgärder som riksdagsmännen hade lämnat under den allmänna motionstiden i början av hösten. De innehöll som regel en beskrivning av att behovet av åtgärder på en viss vägsträcka eller i ett visst område, oftast ett län, var speciellt stort och att riksdagen därför borde ge regeringen tillkänna att särskilda satsningar borde göras på denna väg/detta område. Jag prickade av alla områden som ”borde få särskilda satsningar” och konstaterade att de omfattade precis hela landet – med undantag för Uppsala län! Och alla dessa motioner avslås regelbundet, varje år, av riksdagen (”lämnas utan åtgärd”) – vilket alla motionsskrivarna mycket väl vet i förväg. Att de ändå skriver och lämnar in motionerna är enbart ett sätt att för hemmaväljarna visa att man engagerar sig. Och att engagera sig är ju bra. ”Hembygdens dag” kallas det när motionerna behandlas i riksdagen. Fredag den 26 september 2008: ”The Eagle has landed” Hur som helst är månlandningen något som vi väl alla kommer ihåg. Jag minns hur vi satt uppe den där julikvällen 1969 och såg på direktsändningen i TV. Tillsammans med 500 miljoner andra människor som uppskattas ha sett sändningen. Månlandningen var en historisk händelse. Och jag kommer verkligen ihåg att jag konstaterade det den kvällen. Jag sa någonting i stil med ”Det är inte ofta som man själv får uppleva en historisk händelse och dessutom vet att det är en historisk händelse. Ofta inser man ju inte förrän efteråt att något var en historisk händelse. Men detta är en historisk händelse som vi upplever.” Och så är det ju. En annan historisk händelse kan ju sägas vara John F Kennedys uttalande den 25 maj 1961: "I believe this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the Moon and returning him safely to Earth". Fast det har väl blivit historiskt först efteråt, när det visade sig att det lyckades. Själv blev jag inte medveten om hans ord förrän många år senare när Vägverket skulle införa begreppet "målstyrning" i verksamheten och medarbetarna skulle förstå vad som menades med begreppet. Torsdagen den 25 september 2008: Att döda ett barn. När jag gick i skolan såg jag en film som var baserad på denna novell – och jag har aldrig kunnat glömma den. Om jag har förstått det rätt var novellen ett beställningsarbete från NTF och alltså ett led i den tidens trafiksäkerhetsarbete. Då som nu spelar hastigheten en stor roll för antalet allvarliga olyckor och konsekvenserna av dessa. Även om dåtidens hastigheter numera betraktas som långsamma. Jag tror att den filmen är en av de bästa filmer om trafiksäkerhet och hastighet som jag någonsin har sett, att den grep mig så mycket att jag fortfarande kommer ihåg den säger väl en hel del. Du kan läsa den här. Gör gärna det. Jag tycker att det var fel att använda citatet i rättegången. Novellen handlar alltså om en man som genom omdömeslöshet (för hög hastighet) och otur (barnet gick över vägen just när han kom körande) dödar ett barn. Det är allvarligt. Men det är något helt annat än det dåd som en man begår när han med sina egna händer med nio års mellanrum dödar två människor.
Onsdagen den 24 september 2008: Ingen blogg! Måndagen den 22 september 2008: Vattenomledning Tyvärr är det bara ett av barnen som är kvar i Falun, de andra finns i Stockholm. Länge försökte vi övertyga dem om att det är mycket bättre att bo i Falun (eller i varje fall i Dalarna), men med liten framgång. Nu har vi accepterat läget. Vi har hört om deras jämnåriga som bor i Denver, USA och i Australien eler Kina. Och i jämförelse med det är ju Stockholm ganska nära och bekvämt att ta sig till. Den här gången åkte vi inte via Gävle, som vi gjort de senaste gångerna sedan E4 öppnats som motorväg genom Uppland. Vi tog den gamla vanliga rv 70 via Sala och kunde konstatera att snart (första veckan i november) är det dags att öppna Förtbifart Sala (dvs den vägsträcka som raderar ut den sk Salaproppen) för trafik. Redan nu fick vi köra cirka två km av den nya vägen vid den norra anslutningen. Här kan du se flygbilder på vägen under byggnationen. Det kändes skönt att snart slippa den besvärliga sträckan norr om Sala där vägen går mellan järnvägen och sjöarna. Men vackert är det med sjöarna. Och intressant med tanke på hur de har uppkommit. För många hundra år sedan gjorde ju "vi" här i Falun åverkan på naturens gång när vatten som egentligen skulle runnit till Stångtjärn genom dämningar och grävningar i stället leddes via Önsbacksdammen för att kraften i dem skulle kunna nyttjas för gruvans och hyttornas drift. På motsvarande sätt, fast tydligen i större skala, gjordes man vid Sala silvergruva där vatten som enligt naturens ordning skulle runnit norrut till Dalälven i stället leddes till gruvan. Och skapade dessa vackra sjöar. Allt har två sidor. Snart slipper jag den dåliga vägen - men missar även den vackra utsikten. Det accepterar jag. Fredagen den 19 september 2008: Åk till Insjön i helgen! Sedan ett par år tillbaka bedriver Vägverket, Banverket, Leksand Vatten AB och Leksands kommun gemensamt ett stort infrastrukturprojekt som kommer att öka trafiksäkerheten och skapa helt nya förutsättningar för att förflytta sig inom samhället. I projektet ingår byggandet av flera broar. När det gäller byggandet av bron ingående i trafikplatsen för rv 70 byggs den ”på plats” där den ska stå i framtiden. Under byggtiden får riksvägstrafikanterna köra en omväg runt byggplatsen, man nyttjar trafikplatsens blivande rampvägar. Det är lite knixigt men det fungerar, det finns ju ratt på bilarna. Men tågen har ingen ratt. Så när bron som skall leda tågen över den blivande nya Timmervägen byggs så blir det mer invecklat. Skall man bygga en förbifart för byggande av en järnvägsbro blir det kilometerlånga provisorier – och det är inte så lätt att skapa mitt inne i ett samhälle som Insjön. I stället har man under en längre tid byggt bron bredvid järnvägen. Därefter stänger man av järnvägen för trafik under någon eller några dagar, tar bort spåren och gräver bort hela järnvägsbanken. Med kraftiga domkrafter skjuts hela den färdig byggda bron några meter in i sitt rätta läge. Varefter man återfyller runt bron, lägger tillbaks spåren och kan släppa fram järnvägstrafiken igen. Alltihopa måste vara ett mästerverk av planering, med hänsyn till tågtrafikens tidtabellsplanering måste datum för avstängningen av järnvägstrafiken bestämmas ett och ett halvt år i förväg. Nu i helgen kommer den nybyggda bron för Timmervägen att skjutas in under järnvägen. Det är ett fascinerande skådespel att se hur den sakta, sakta och tyst flyttar sig in på rätt plats (förhoppningsvis). Åk och se! Man vet inte när det kommer en ny chans att se ett sådant evenemang i Dalarna. Du kan läsa mer i FK. Onsdag den 17 september 2008: Paralympics och regional utveckling Första gången jag hörde talas om Paralympics (och förstod vad som menades med det konstiga ordet) tyckte jag att det verkade ”fånigt”. Jag förde ett ”logiskt” resonemang om att det går väl inte att ha tävlingar för handikappade, deras respektive resultat beror ju på hur mycket handikappade de är. Sedan dess har jag förstått att det finns olika klasser för olika handikapp, ungefär som det finns olika viktklasser i boxning och brottning. Jag blir alltså full av beundran när jag ser vad människor kan åstadkomma för att vinna över sig själv och sitt handikapp. För det är väl den viktigaste delen. Att sedan vinna över medtävlarna är ju ytterligare ett plus, det finns ju en tävlingsmänniska i de flesta av oss. Men det allra viktigaste med spelen tror jag är att människor med handikapp av olika slag, såväl fysiska som mentala, lyfts fram, visas upp, respekteras och accepteras. Tyvärr finns det nog fortfarande många länder där handikappade ”göms undan”, min förhoppning är att med uppmärksamheten kring spelen kan acceptansen för handikappade i allmänhet öka, även om de inte är framstående idrottsmän. Därför gläds jag åt Paralympics. Vanlig yrkemässig och kommersiellt idrott/sport har jag däremot svårt att finna något större intresse för. Visst är de duktiga som yrkesmän/kvinnor men vad har det egentligen för betydelse vem av löparna som just idag springer några hundradelar snabbare än den andre. Näste vecka har de en ny tävling i en annan stad och då kan det vara ombytta roller. För några år sedan sa jag en vinter i kafferummet på jobbet att det var orationellt att låta ett stort antal skidåkare flyga runt i världen och tävla på olika platser varje vecka. Om de verkligen var intresserade av vem som var bäst kunde de ju samla alla över en helg och avgöra saken. Och sedan åka hem och göra något nyttigt/produktivt. Jag förväntade mig att bli utslängd genom fönstret (på tredje våningen) men det var ingen som sa något överhuvudtaget. Antagligen tyckte de att det var så dumt att det inte var värt att kommentera. Eller som Ingemar Stenmark sa en gång ”De ä ingen mening å förklar för den som int begrip!”. Visst var min kommentar dum. För det handlar ju inte om vem som är bäst. Det handlar ju om att tjäna pengar. Det som förvånar mig är att så många människor tycker att det är viktigt att stötta deras ihopsamlande av enorma förmögenheter genom att intressera sig för spektaklet. Jovisst gläds jag när det går bra för systrarna Kallur. Och sörjer med dem när ena foten kommer på fel sida av första häcken och det blir fall i stället för seger. Men intresset, glädjen och sorgen beror mest på att de verkar vara så rejäla, trevliga och sympatiska och naturligtvis för att de kommer från Falun. På motsvarande sätt är det naturligtvis så att även jag ”håller på” Leksands IF i hockey – men mest för att jag hoppas att det är till nytta för Leksand och kanske hela Dalarna att ha ett bra hockeylag i elitserien (om det nu blir så igen!). För det anses ju att framstående lokala idrottslag är viktiga för den regionala utvecklingen. Om det finns några belagda bevis för detta vet jag inte men det anses ju att det är så. Kanske är det i detta avseende med idrotten som med bra vägar och järnvägar. Alla kommunalpolitiska företrädare brukar ju föra fram att bra kommunikationer, dvs vägar, järnvägar och tele/data, är en förutsättning för den regionala utvecklingen. Och att vi därför behöver bra vägar till och i Dalarna. Så har även jag resonerat i min tidigare roll som talesman för Vägverket i Dalarna. Fast ska man vara ärlig så är det mest ”det sunda förnuftet” som säger att det finns ett samband mellan bra kommunikationer och en god regional utveckling, vad jag kan minnas finns det inga som helst vetenskapliga belägg för att förbättrade kommunikationer även ger en positiv regional utveckling. Däremot var det någon forskare som kom fram till att utbyggnaden av vägnätet i övre Norrland på 1950-talet hade direkt motsatt effekt: ”När vi fick väg till byn som var framkomlig med bil kunde vi äntligen flytta därifrån!”. Många är de satsningar som gjort på förbättrade kommunikationer med avsikten att de ska skapa regional utveckling, den i Sverige största är Inlandsbanan som byggdes ut under ett stort antal år. Tyvärr blev effekten inte den förväntade. Och kanske är det så att bra kommunikationer är en viktig förutsättning för regional utveckling – men inte en tillräcklig. Det måste finnas annat också. Detta andra kan vara behov av transporter, sådana kan skapas av kreativa människor som startar och driver företag. Det räcker inte med vägar om inget transporteras på dem, människor och gods. Ett bra exempel på samspelet mellan näringsliv och järnvägar är Skånes betodling och järnvägarna. Skåne är ett (i jämförelse med till exempel Dalarna) tättbefolkat landskap men dess befolkning skulle inte ha kunnat motivera det täta järnvägsnät som byggdes där under senare delen av 1800-talet. Det som gjorde utbyggnaden möjlig var en symbios mellan sockerbetsodling och järnvägar. Etableringen av sockerbetsodlingen medförde behov av mycket omfattande bettransporter till sockerbruken under höstarnas betkampanjer. Utan järnvägar skulle det inte kunna bli någon betodling i industriell skala. Och bettransporterna var en förutsättning för att järnvägarna skulle kunna få en hållbar ekonomi. Ibland har jag funderat över hur de som beslöt om byggande av järnvägen mellan Malung (Limedsforsen) och Särna på 1920-talet resonerade. Vad var det som de hade tänkt sig skulle transporteras på järnvägen? Befolkningsunderlaget var litet, det kunde rimligen inte förväntas ge ekonomi för järnvägens kostnader. I dagens läge skulle man naturligtvis ha pekat på omfattande transporter av skogsråvara – men på den tiden var flottning på älven det självklara alternativet. Min enda slutsats blir att man satsade pengarna i förhoppningen att ”får vi bara järnväg så kommer bygden att utvecklas av sig själv och då kommer det att finnas varor att transportera”. Tyvärr blev det inte så. Det går inte "av sig själv", det behövs kreativa människor också som drar igång och vidareutvecklar kommersiell verksamhet. I stället kom biltrafikens expansion och ryckte undan även underlaget för persontrafiken. Ojoj. Nu har jag spårat ur ordentligt och avlägsnat mig från rubriken ”paralympics”. Jag får ändra/komplettera rubriken. Måndagen den 15 september 2008: Lycka! Men alldeles nu tömde jag brevlådan utanför ytterdörren på "vanlig" (ja, numera är den ju inte så vanlig längre) papperspost. Då kunde jag öppna ett brev med följande text (klicka). Hur kan någon hålla på att skicka ut sådant? Det kostar ju ändå porto för dem. Hur kan någon avsändare tro att någon läsare "går på" det? Söndag den 14 september 2008: Nu är det höst. Ja, dra upp på land är kanske en sanning med modifikation. ”Fixat badbryggan” kanske är en mer rättvisande beskrivning. Badbryggan består av en del med sex flytblock, 2*4,5 m, och en landgång som i ena änden har ett flytblock och i andra änden vilar på ett betongfundament i land. Under många år har vi varje höst släpat upp de två bryggdelarna på land. Det var tungt men gick med hjälp av en handwinsch från Clas Ohlsson. På våren har det varit lättare att få ner grejorna i sjön igen, då har vi ju haft hjälp av tyngdkraften. Förra hösten tröttnade vi och lät den stora bryggdelen ligga kvar i sjön, förankrad ”på svaj” en bit från stranden. Och det fungerade bra, vi såg inga som helst skador av isen i våras. Så nu försöker vi en vinter till på samma sätt. Det var skönt. Fredagen den 12 september 2008: Jag har vunnit en miljon! Jag skulle snarast skicka fullständiga personuppgifter om mig till dem. Naturligtvis slängde jag brevet utan att svara. Annars hade jag sannolikt fått ett nytt brev med fråga om vilket bankkonto som jag ville ha pengarna insatta på. Och jag är väldigt säker på att den förändring som skulle komma att ske på kontot skulle komma att handla om uttag och inte om insättning. Eller också skulle det kommit en brev där jag ombads att betala 73 Euro i transaktionskostnader för att de skulle kunna sätta in miljonen. För något år sedan fick jag ett annat brev, ett sk Nigeria-brev. Avsändaren uppgav att han var tjänsteman på en bank i Nigeria. För ett eller två år sedan hade en affärsman omkommit i en flygolycka. Den omkomne hade ett stort belopp insatt på ett konto i banken (jag har för mig att det var i storleksordningen 25 miljoner US dollar). Man hade inte lyckats spåra några släktingar eller andra arvingar. Enda chansen för att undvika att nigerianska staten skulle ”lägga beslag ” på pengarna var att snabbt överföra dem till ett utländskt konto. Om jag var villig att ställa upp med mitt bankkonto för överföringen så skulle jag få behålla 10% av beloppet. Jag slängde det brevet också. Torsdagen den 11 september på kvällen: Infrastruktur Regeringen presenterar i dag "den enskilt största satsningen på infrastruktur som någonsin gjorts i en budgetproposition". Den som, liksom jag, har ägnat en stor del av livet åt planering och genomförande av infrastrukturinvesteringar har inte svårt att minnas liknande formuleringar tidigare, framsagda av representanter för regeringar av olika färger. Oftast brukar det vara i samband med propositioner om den långsiktiga infrastrukturplaneringen (det som jag kallar "låtsaspengar") - när det gäller "riktiga" pengar i budgeten brukar förändringen (=minskningen) ske snabbt. Den här gången verkar det handla om riktiga pengar för åren 2009-2010. (Del)finansiering från näringslivet och vägtullar nämns också - kanske för sjuttonde gången. Den enda infrastruktursatsning som genomförts för att finansieras genom tullavgifter i Sverige (bortsett från Öresundsbron) hittills är bron över Rödösundet i Jämtland (mellan Frösön och fastlandet). Men redan efter ett par år tog man bort avgiften som skulle betala av finansieringen. Det finns många bra argument både för och emot vägtullar. Vad står det då om Dalarna i regeringens budskap. Ja, egentligen inget direkt. Men en satsning på den s.k. "Bananen", dvs järnvägsförbindelsen från Dalarna via Värmland väster om Vänern har sedan länge påtalats ha stor betydelse för den tunga industrin i Dalarna som har sin utskeppningshamn i Göteborg. Alltså något positivt. Malungs- och Vansbro-borna får nog vänta längre på att rv 71 förbättras. Senare i höst kommer den nya infrastrukturpropositionen som kommer att ligga till grund för infrastrukturplaneringen 2010-2020. Torsdagen den 11 september 2008: Tiskenlök Såg i tidningen att en speciell maskin höll på att rensa bort löktåg i Tisken och att kommunen till vintern ska göra ett nytt försök med att frysa bort rötterna, förra vintern var för varm. Visst skulle det vara trevligt om det kunde bli något fint av Tisken. Själv har jag bara hört goda vänner berätta om hur de i sin ungdom åkte ångbåt över Tisken till Folkets Park. Det låter för mig osannolikt men eftersom de normalt brukar vara sanningsenliga så får jag väl tro dem. Kanske får vi dessutom en sluss så att det en gång återigen kommer att gå att åka båt upp i sjön. Det skulle vara mysigt. Fast tankarna på att ha småbåtshamn verkar inte realistiska. Visst kan det vara roligt att en gång om året slussa in i Tisken med sin motorbåt men att ha båten liggande där och behöva slussa varenda gång man ska ut på sjön – nej, det skulle inte jag välja. Trots att jag skulle kunna förankra båten i ån under balkongen. Har för övrigt under många år sagt att jag skulle skaffa en roddbåt så att jag kan ro till Hemköp när jag ska handla. Men det har inte blivit av, delvis beroende på att jag inser att om jag ska ha en båt i den här miljön (intill slaggstenhuset) så måste båten vara en tjärad träeka eller liknande, dvs ingen plastbåt skulle duga. Onsdagen den 10 september 2008: Farmor är självsvåldig… Efter ett tag tyckte hustrun/farmor att ”de har ju så väldigt mycket att göra med jobb och samtidigt renovera huset (hela övervåningen är nu utriven) så de hinner ju inte gå och få barnen klippta, vi går och ser om vi kan få Teodor klippt”. Sagt och gjort. Det gick bra, medan jag promenerade med vagnen och Sixten blev storebror klippt. Och kom ut, kortklippt med maskin i nacken och en tuppkam, ungefär som Peter Jidhe hade för något år sedan. Dessutom med orange färg i (men det gneds bort redan efter någon timme). Jättesöt. När pappan sedan kom och hämtade dem såg han synnerligen förvånad ut. ”Jag har ju bokat tid för klippning av såväl mig som Teodor hos Nettan om fyrtiofem minuter. Med ordern att hon får klippa hur hon vill bara lockarna där bak är kvar…”. Ojoj. Så kan det gå när man är impulsiv. Tisdag den 9 september: Vansinnig Måndag den 8 september: Söndag den 7 september: Regnet det bara öser ner… På hemvägen när vi passerade resterna av Egnellska huset lite funderingar över fastighetsbolaget som äger det. Kändes lite olustigt redan när de köpte sitt fastighetsbestånd här i stan – med tanke på alla skriverier om huvudägaren (eller var han VD?) som satt på krogarna vid Stureplan och beställde in champagne för 17000 kr flaskan. För mig verkar det inte så förtroendeingivande, men det kanske är jag som är lantlig och gammeldags? Lördag den 6 september 2008: Peter Carlsson På hemvägen smet vi in på China Thai och åt kvällsmat efter eftermiddagsföreställningen. Och konstaterade än en gång att det är skönt att bo i lägenhet mitt i stan, man kan gå till det mesta i centrum. Fast egentligen är det väl så att var sak har sin tid och varje boendeform har sina för- och nackdelar. När barnen växte upp var det praktiskt med hus på egen tomt, när man är äldre kan det vara skönt att slippa. Fast det har sina konsekvenser också. Sämre förvaringsmöjligheter (man måste rensa!) och det kan bli trångt när barn och barnbarn kommer hem till helger. En jul hyrde vi in oss på Scandic och promenerade dit när det var läggdags. Jätteskönt för både oss och barnen. Onsdag den 3 september 2008 God hjälp har jag fått av ”kloka män”. Dessutom har jag på nätet skickat efter en bra bok som lär ut Dreamweavers grunder. Böcker är bra att ha, dock inte instruktionsböcker till datorer eller andra elektrotekniska prylar, de verkar inte vara skrivna för att bli lästa av någon användare utan enbart för att se till att tillverkaren inte blir stämd i en amerikansk domstol – det kan man ju bli för diverse underliga saker. Fast även instruktionböcker för andra saker än elektroniska kan vara obegripliga, eller i varje fall underliga. Är det inte den ursprungliga (oftast) engelska texten så är det översättningen. Ändå är det så underbart mycket bättre med en bok än med en text på skärmen. I mitt arbete på Vägverket blev jag under årens lopp ”utsatt” för mängder av tjocka dokument, det var propositioner, det var offentliga utredningar och det var diverse egna utredningar mm inom verket. Visserligen kunde jag ta del av dem på nätet men ändå vill jag hålla dokumentet i min hand. Då kunde jag snabbt på kanske en halvtimme ögna igenom alltihopa och konstatera att ”det här behöver jag inte läsa”. Hade jag inte gjort det så hade jag trott att det stod väldigt väsentliga sanningar i dokumentet och jag skulle ha känt mig orolig för att jag hade missat något viktigt. Tisdag den 2 september 2008: Mamma Mia Att det var så mycket kvinnor i salongen får mig att tänka på den numera avsomnade Folkmusikfestivalen - eller Falu Folkmusik Festival med särskrivning och stora bokstäver som det tydligen skulle heta för att vara riktigt engelskspråkinfluerat. (Visst var det trevligt i stan med festivalen, i varje fall i början när det kändes som en riktig folkfest. Under de sista åren kändes det mest som att en massa dyra artister från konstiga länder flögs runt jorden från festival till festival). I samband med festivalen gavs olika kurser, tex i någon speciell dans från Långtbortistan. På en scen skulle sedan kursdeltagarna visa upp vad de hade lärt sig under en kursvecka. Det typiska var att 80% av kursdeltagarna på scenen var kvinnor, flera av de resterande männen verkade ”medsläpade” av sin kvinna. I ögonen kunde man se ungefär samma uttryck som hos de män som kom ut från bion efter att ha sett filmer som ”Den engelska patienten” eller ”Pianot”, dvs ”det här gör jag för att visa dig hur mycket jag älskar dig!”. Måndag den 1 september 2008 Frågorna som uppkom var två:
På den andra frågan får ni medlemmar svara själva. Vi kanske ska lägga in en separat räknare på denna sida? På den första frågan blir ju som alltid det naturliga svaret att de som kom med förslaget själva får börja – sedan kan vi kanske locka någon annan att fortsätta. Därför dessa rader från mig som numera är föreningens webmaster, dvs redigerar och uppdaterar föreningens websidor sedan Boa Hellberg har avsagt sig uppdraget. Fortfarande känner jag mig som ”nybliven” pensionär trots att det har gått två år sedan jag lämnade det aktiva yrkesarbetet inom Vägverket. Det arbetet bestod i att arbeta för att göra vägnätet bättre, säkrare, mer framkomligt och med mindre miljöstörningar, under de sista 15 åren med speciell inriktning på våra vägar här i Dalarna. Den senaste tiden har många timmar gått åt för att överta uppgiften som webmaster och lära mig det program Dreamweaver som vi använder. För tio år sedan gjorde jag några websidor ”för hand”, dvs genom att skriva den HTML-kod som sidorna består av. Inte för att jag hade behov av några sidor utan för att jag ville veta hur man gör. Det var lärorikt, dvs jag lärde mig att det finns en miljon sätt att göra fel. Men det blev ett par enkla sidor i alla fall. Med andra ord, de blev så pass bra att jag kunde säga till mig själv att jag visste hur man gör en websida. Då slutade jag för jag insåg samtidigt att det var alldeles meningslöst att lägga ner så mycket tid på att ”handskriva” sidorna när det finns färdiga program att köpa. Därefter har jag gjort några sidor genom att helt enkelt använda mig av färdiga gratissidor, där hela layouten finns färdig, jag bara fyller i texten. Enkelt och bekvämt. Och snyggt blir det. Titta tex på Sällskapet för decimal indelning av dygnet eller Gäddfobifonden. Det var med ovanstående bakgrund som jag åtog mig att efterträda Boa (egentligen från början att bli ”biträdande webmaster” men det blev inte så mycket biträdande under första halvåret, Boa fixade allt själv så bra). Jag trodde alltså att med ett modernt program som Dreamweaver skulle allt gå enkelt och smärtfritt – som en dans. Nu har jag lärt mig: Även med ett bra program kan man göra en miljon fel – eller i varje fall tusen (ja, det är förvisso mycket enklare än att handskriva). Ni som har varit inne på sidorna den senaste tiden har kanske kunnat konstatera detta... |