Månadens bloggare

December månads bloggare är Bo Bävertoft

Läs tidigare månaders blogg här.

Onsdagen den 31 december 2008: Rött vin och pimpinella
Margaretha satt och löste korsordet i Falu-Kuriren i går kväll. Då frågade hon mig om hjälp, på samma sätt som jag brukar fråga henne om hjälp. ”Pimpinella, fyra bokstäver” sa hon. Vi associerade naturligtvis genast till Bellman, ”rött vin och pimpinella” som han skrev om i någon av sina epistlar. Fast ingen av oss visste vad pimpinella var.

Det är emot mina principer att i korsordslösningssammanhang (ibland får jag för mig att jag älskar långa sammansatta ord!) använda uppslagsverk av olika slag. Trots att jag i andra sammanhang tycker att uppslagsverk är underbart intressanta. Men när det gäller korsordslösning tycker jag att det liksom är fusk att använda dem.

Men jag har (bland annat) en annan princip också, nämligen att ”principer har man för att göra avsteg från”. Dvs man ska inte följa dem slaviskt utan strunta i dem när man tycker att man har ett vettigt argument för att göra så.

Det tyckte jag nu. Argumentet var alltså att jag ville veta vad pimpinella är för något. Så jag sökte, både i Nationalencyklopedien och på nätet.  Det första jag fick fram var att Pimpinella är det vetenskapliga namnet för ett släkte av ”ett- eller fleråriga kala eller håriga örter” som på svenska kallas Bockrötter.

Jaha, det var ju intressant. Men inte blev jag klokare av det. ”Rött vin och pimpinella”. Jag hade trott att pimpinella skulle kunna vara något smaskigt gott, som kunde vara lämpligt att ta med sig för att äta tillsammans med rött vin på en picnic. Men bockrötter?

Sedan läste jag vidare och såg att en av de här växterna var anis, som vi använder för att kydda bröd och även brännvin. Det tycker jag om – och antagligen var det anis som det skulle stå i korsordet. Men att äta anis tillsammans med rödvin låter inte som någon höjdare.

Så hittade jag denna text vilken gladde mig, dvs jag blir så glad när det är något som jag inte förstår riktigt - och det visar sig att jag inte är ensam om att inte förstå: ”Ordet pimpinella vållar problem då det dels är, i olika ordformer, ett vetenskapligt namn på ett växtsläkte, dels ett folkligt namn på många olika växter, inte nödvändigtvis av släktet Pimpinella.”

När jag läser vidare förstår jag att man använde olika kryddor för att blanda i vinet för att detta inte skulle bli surt och illasmakande (vi hade ju inget lokalt vin i Sverige och transporterna blev långa, antagligen hade man inte lika bra förslutningsmetoder som vi har numera). Eller kanske, rättare sagt, för att vi inte skulle känna den sura smaken. Dessutom skriver Bellman inte ”rött vin och pimpinella” som jag (och tydligen många med mig) trott utan ”rött vin med pimpinella”, som alltså bör ange att pimpinella är en tillsats till vinet.

Men exakt vad som Bellman syftar på med pimpinella verkar vara oklart. Några anser att det var en ört som på latin kallas Sanguisorba minor – men de får mothåll av andra, tex av en författare som skriver ”Jag odlar själv pimpinell i örtagården, dvs- Sanguisorba minor - en anspråkslös, rent ut sagt mjäkig liten ört, som inte ens är speciellt vacker...den smakar heller inget speciellt, varken beskt eller kryddigt eller något alls egentligen...den är....den är.... så meeenlös på något sätt!”.

Så det som jag kommit fram till är detta:

• Det ska stå ”anis” i Falu-Kurirens korsord.
• Vad Bellman hade i sitt röda vin är oklart, men det var nog en krydda för att ta bort den sura smaken.
• Det är i epistel 82 Efter Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla Winblads Frukost en sommar-morgon i det gröna som följande rader står (men han nämner pimpinella i flera andra epistlar)

  Hvila vid denna källa,
  Vår lilla Frukost vi framställa;

  Rödt Vin med Pimpinella

  Och en nyss skuten Beccasin.

Nytt År på Tuvalu
När jag skriver detta är det mitt på dagen på nyårsafton, klockan är tjugo i tolv. Det innebär att om drygt en timme, dvs 13.00 svensk tid, övergår de till år 2009 på till exempel Kiribati och Tuvalu. En del är före sin tid - eller i varje fall före vår tid! Dessutom har de 29 grader varmt där...

Tisdag den 30 december 2008: Att göra koppar
För ett antal år sedan lyssnade jag till ett radioprogram (kan det ha varit Obs?) där en svensk historiker berättade om en bok (eller heter det kanske ”verk” i vetenskapliga sammanhang?). Bland annat att han på en konferens hade mött en utländsk historiker som under hela konferensen hade gått omkring och krampaktigt kramat detta verk under armen. Han hade sagt till sin svenska kollega ungefär ”Å, vad du måste vara lycklig som kan läsa svenska och ta del av detta underbara verk!”. Själv kunde han bara läsa den tyska sammanfattningen.

När jag senare hittade verket i ett antikvariat här i Falun kunde jag inte låta bli att köpa det. På semestern tog jag med det till sommarstugan för att läsa. Men efter att jag hade suttit i en trädgårdsstol några timmar en eftermiddag tog Margaretha hand om verket och gömde det. Hon sa att om jag fortsatte läsa skulle hela semestern gå utan att jag skulle vara kontaktbar.

Antagligen hade hon rätt (som vanligt). För när jag börjar läsa en intressant bok vill jag ”läsa färdigt”. Det finns personer som inte kan somna om de inte får ligga i sängen och läsa en kvart först. Sådan är inte jag. Om jag ligger i sängen och läser en stund så kommer jag nästa kväll inte ihåg var jag slutade utan får börja någonstans på måfå (ja, jag vet att man kan sätta ett märke men så disciplinerad är jag inte alltid). Det som händer är snarare att jag fortsätter att läsa till halv fyra på morgonen.

(En annan variant var när jag på mitten av 70-talet hade tagit med hem en SOU, dvs en statlig offentlig utredning, om den framtida vägplaneringen. Min dotter Susanna, som då var liten, ville ha sällskap vid sängkanten när hon skulle somna. Så jag lade mig på golvet och läste i boken för att hon skulle somna. Men jag somnade innan hon gjorde det. Det innebar att nästa kväll fick jag börja om från början i boken eftersom jag inte kom ihåg vad jag hade läst. Till slut tröttnade jag. Senare har jag ägnat många år åt vägplanering, såväl ekonomisk (när en väg ska byggas) som fysisk (var en väg ska byggas), det har, som jag själv tycker, gått bra utan att jag tog del av innehållet i boken).

När nu jag har gått i pension medan Margaretha fortfarande arbetar har jag ”egen tid” att disponera så jag har tagit fram boken igen. Det är Sten Lindroths Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget, två band om tillsammans 1150 sidor. Ologiskt nog började jag med det andra bandet, det som handlar om kopparhantering, dvs hur man bearbetar malmen så att den blir koppar efter det att malmen har tagits upp ur gruvan, och har nu hunnit läsa en del. En hel del har jag bara ”skummat igenom” så jag har fortfarande ganska diffusa begrepp om hur hela processen verkligen gick till men har ändå lyckats förstå att det handlade om ett antal olika steg med namn som jag har hört många gånger tidigare, men då inte vetat vad de innebar:

• Kallrostning där den sönderslagna malmen utomhus i en tresidig form lades ovanpå den ved som skulle antändas och därefter täcktes med ”malmsylta” eller grov sand. Veden tändes på och fick brinna 2 till 8 veckor varvid en stor del av svavlet gick upp i rök (det fanns väldigt mycket svavel i malmen).
• Nästa steg var sulubruket, där malmen tillsammans med träkol smältes i en ugn av sten där luft blåstes in med vattendrivna bälgar. Ugnen fylldes succesivt med träkol och material från kallrosten. Det som kom ut från sulubruket kallades skärsten, hit hade koncentrerats den koppar som malmen innehöll.
• Vändrosten bestod av ett antal, 8-9 stycken, tresidiga murade ”bås”, liknande kallrosten. I dessa lades ved i botten och därefter malmmaterialet som efter bränning flyttades till nästa bås. Hela bränningen kunde ta minst 5-6 veckor.
• Rostbruket innebar att materialet återigen smältes i en ugn med bälgar som blåste in luft, liksom i sulubruket. Sedan hade man råkopparn.

I vart och ett av dessa steg gällde det för den erfarne handhavaren att anpassa hanteringen till just den malmtyp som man hade att göra med vid varje tillfälle.

Hela den här processen fram till råkopparn tog 2-3 månader. Men inte heller då var man färdig. Sedan fraktades råkopparn vidare på pråmar över Runn med avlastning i Enbacka i Gustafs för att föras vidare, i ett tidigt skede till Säter, senare till Avesta för vidare bearbetning. Så långt har jag ännu inte hunnit läsa. Men jag antar att det för den fortsatta hanteringen krävdes mer kraft än vad som fanns tillgängligt genom de små vattendragen i Faluns närhet. I varje fall i Avesta lär det ha funnits tillräckligt med kraft genom Dalälvens försorg, hur den lilla Ljusterån kunde räcka till förstår inte jag.

Om jag har missuppfattat något så beror det nog inte bara på mig. Tydligen är det så att såväl historiker som nutida bergsmän är ganska osäkra på hur allt gick till.

Det allra mest märkliga är nog hur man genom praktiska övningar kunde komma fram till denna långa och invecklade process (som kunde se olika ut om det handlade om blötmalm eller hårdmalm och tydligen också se olika ut under olika århundraden). De visste ju ingenting om vad som verkligen hände i materialet, de visste inget om atomer och joner och liknande. Men ändå lyckades de.

Vill du veta mer om kopparframställningsproccessen? Är du ambitiös -Läs då boken. Är du lite mer bekväm - passa på att vid lämpligt tillfälle lyssna till Sven Olsson eller Örjan Hamrin. Båda kan säkerligen väldigt mycket. Dessutom är de väldigt duktiga på att berätta.

Måndag den 29 december 2008: Ankrace
Under helgen har vi haft besök av barn och barnbarn. När solen sken en eftermiddag tittade svärsonen ut genom fönstret, ut över ån där ankorna simmade. (Av någon anledning kallar vi fåglarna för ankor fast de i verkligheten är änder, gräsänder antar jag. Och en eller två knipor).

Han frågade varför alla ankor simmar åt samma håll. Ja, vad svarar man på det? Men det gör de ju. Antingen simmar de från Magsinsbron ner till Sankt Johanneskyrkan (Frälsningsarméns) eller också så simmar de tvärtemot. Och alla samtidigt åt samma håll.

Så beter ju inte vi människor oss. Vi rör oss åt olika håll. Men de kanske har mer flockinstinkt än vad vi har. Kanske det har att göra med att de även flyger i flock. Om jag har förtått det rätt blir det mindre luftmotstånd då, om de flyger tätt efter och snett bakom varandra, så att det blir en V-formation.

Sedan var vi även ute och matade ankorna med William, ett av barnbarnen. Vi gick bort till den lilla bryggan som finns alldeles nedanför Magasinsbron så att vi kom närmare dem när vi slängde i brödbitarna.

Det tog ett bra tag innan det hade samlats ett större antal ankor/änder hos oss, de simmade långsamt bort till oss. Kan det ha berott på att det var kallt och att de undermedvetet gjorde en kalkyl över hur stort energitillskott de skulle kunna inhämta genom att äta de brödbitar som vi slängde i - och konstaterade att om de flög så skulle de antagligen genom flygningen förbränna mer energi än de skulle få av oss? Vilket alltså skulle innebära ett negativt energitillskott.

För när det är varmare brukar det räcka med att vi går ut på balkongen för att vattna blommorna för att hela svärmen ska komma flygande.

Kan någon ornitolog berätta och förklara?

Söndag den 28 december 2008: Ladonien
När jag på nätet kontrolläste gårdagens blogg om Malteserorden (eller Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta som är den fullständiga korrekta benämningen) kom jag att tänka på att vi även inom Sveriges gränser har ett litet land, som anser sig helt självständigt – även om de är helt ensamma om att anse det, dvs det finns inget annat land som har erkänt detta land.

(Jag har tagit för vana att alltid kontrolläsa bloggtexten en sista gång när jag väl har lagt ut den på sidan, det är då, när man ser texten i sitt slutliga skick, som man kan upptäcka ytterligare fel, det kan gälla såväl sakfel, stavfel som radbrytningsfel).

Det land som jag tänker på är Ladonien (Ladonia på engelska), som ligger på Kullens (nej, det har inget med den nu nedrivna restaurangen i Falun att göra!) norra och branta strand mot Skälderviken, som utgör ett naturreservat.

Det hela är en skapelse av konstnären (och professorn) Lars Vilks, han som det senaste året även har uppmärksammats för att ha ritat en rondellhund, vars utseende av somliga ansågs som en skymf – men det lämnar jag åt sidan just nu.

År 1980 började Vilks att bygga ett konstverk som han döpte till Nimis nära vattenbrynet på Kullen. Han byggde det av diverse bräder och pinnar som han själv släpade ihop. (Enligt uppgift ska konstverket vara byggt av drivved - men det låter högst osannolikt att så mycket drivved har kunnat driva iland). Platsen han valde låg avlägset (ja, allting är ju relativt, jag vet inte om man verkligen kan säga att någon plats i Skåne ligger avlägset till, alla avstånd där nere är ju små) och otillgängligt till (ja, otillgängligt är det ju där vid Kullens branta sluttning).

Vad han egentligen från början hade för avsikt med bygget/konstverket är tydligen ganska oklart, det var någonting om en "mötesplats mellan teori och praktik".

Läget gjorde att han kunde hålla på att släpa dit material och spika i två år innan någon upptäckte tilltaget. Men 1982 reagerade länsstyrelsen i Malmöhus län (som det då fortfarande hette, numera är ju M och L län sammanslagna till  Skånes län) och meddelade att de hade definierat föremålet som en byggnad (som naturligtvis inte hade bygglov) och anmodade Vilks att omedelbart riva och ta bort det. Det var inledningen till en långvarig kamp mellan myndigheter och Vilks, jag tror att den pågår fortfarande.

Därefter har han kompletterat med två andra konstverk, Arx och Omfalos.

Området runt konstverken utropades 1996 till ett självständigt rike, Ladonien. Var och en som vill kan bli medborgare i landet (dubbelt medborgarskap accepteras, dvs man behöver inte avsäga sig sitt svenska medborgarskap). Vill man ha status som adlig utgår en avgift på 12 USD. Uppenbarligen är samtliga medborgare nomader som enbart besöker sitt hemland tillfälligt eftersom inga byggnader lämpliga för övernattning finns tillgängliga. Utöver (eller inkluderat) medborgarna besöks landet årligen av cirka 30000 personer.

Karta över Ladonien

Även om landet har egen flagga, nationalsång (tom två varav den av Vilks först skapade består av plumset när en sten kastas i havet utanför Ladoniens kust), frimärken,  valuta (örtug) och ett stort antal prominenta befattningshavare får man nog anse ”landet” mer som en konstnärlig aktivitet än som en riktig statsbildning, speciellt eftersom, som sagts, inget annat land (ännu) har erkänt Ladonien.

Läs mer om Ladonien på deras egen websida http://www.ladonia.net/index.html eller på Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Ladonia

Här kan du se en film som visar Nimis och dess omgivningar i Ladonien.

Här kan du se en promenad genom konstverket som kanske ger en batter bild av hur stort detta är I verkligheten.

Om du tänker besöka landet finns det en karta på Höganäs kommuns websida.

Ett stenkast från Ladonien ligger Rekekroken där Edvard Persson bodde under senare delen av sitt liv. Det är därför som jag har valt en Edvard Persson-låt som Dagens Nostalgilåt för idag. Nåja, "stenkast" är kanske att ta i, i varje fall när det gäller mitt eget stenkastande, det är ju cirka en mil. Men Ladon, den ormlika drake i den grekiska mytologin, som gett namn åt landet, kanske kunde kasta så långt.

Lördag den 27 december 2008: Malteserorden
Själv är jag fortfarande medlem i svenska kyrkan även om jag är en väldigt passiv medlem. Därmed är jag nog en väldigt typisk medlem. Tvivlande. Dvs det finns så mycket i Bibeln som är svårt att tro på. Fast det kanske jag inte behöver göra heller. Dvs tro. När man numera lyssnar på präster och till och med biskopar uppfattar jag det som att de menar att man inte behöver tro bokstavligen på det som står i Bibeln. De kan uttrycka det ungefär som att frågan om den obefläckade avelsen ska inte skymma det viktiga budskapet om Gud. Så är det kanske. Fast jag undrar om inte dessa präster för bara några hundra år sedan av kyrkan skulle ha betraktats som kättare?

Nu är det tydligen många som har gått ur kyrkan under senare år, i första hand av ekonomiska skäl, dvs för att slippa betala kyrkoskatten (Heter det skatt fortfarande? Eller medlemsavgift? Jag har inte kollat), ja jag antar att den första anledningen väl är att tron inte har varit så stark.

Men det är intressant att höra hur samma personer uppskattande uttalar sig om mycket fattigare länder där medborgarna frivilligt lägger ner stora summor på att underhålla sina kyrkor och motsvarigheter till dessa. Men själva inte är lika intresserade av att underhålla de kulturskatter som våra kyrkor utgör.

Hur man är resonerar är det svårt att låta bli att tänka på Bibeln och Jesus i dessa dagar, även om det nog numera verkar som om julen firas mindre till minne av Jesus födelse än som en hyllning till Mammon.

Med tanke på de rikedomar som, framför allt den katolska, kyrkan har samlat på sig är det kanske inte i praktiken så stor skillnad. Nej, nu var jag stygg och orättvis. Men visst har den katolska kyrkan under årtusendena även varit en viktig världslig makt. Och är det ju fortfarande genom att det som tidigare hette Kyrkostaten och omfattade stora delar av nuvarande Italien, fortfarande formellt existerar, även om det bara är som en enklav i Italien, ett kvarter i staden Rom.

Det finns tydligen ännu en ”statsbildning” som är en restbildning av en tidigare världslig makt, en makt som man kan tänka på när man ser filmerna om Arn, om Ivanhoe där Richard Leijonhjärta återvänder från ett av korstågen eller läser da Vinci-koden. Det jag tänker på är Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta (även något förenklat kallad Malteserorden) som uppenbarligen existerar (och erkänns av närmare ett hundra länder) utan att disponera något geografiskt område.

Ordens uppgift var från början att säkra och skydda tillgängligheten till den heliga staden Jerusalem för kristna pilgrimer. Nu har den tydligen enbart sociala uppgifter (även om man på nätet kan hitta konspirationsteorier om att det var de som låg bakom USA:s anfall på Sadam Hussein och Irak! Men på nätet kan man hitta mycket och mycket som är konstigt).

Så här skriver de själva på sin websida:

The Sovereign Order of Malta is a sovereign subject of international law, with its own constitution, passports, stamps, and public institutions. The 78th Grand Master, Fra' Andrew Bertie, was elected Head of the Order for life in 1988. The Order has diplomatic relations with 100 countries - many of which non-Catholic - and missions to major European countries, as well as to European and international organisations. The Order of Malta is neutral, impartial and non-political, which is why it can successfully act as a mediator between States.

Här är deras officiella websida, här websidan för deras skandinaviska association och här är Wikipedias beskrivning.

Malteserkorset

Ordens heraldiska vapen

För er som är intresserade av amatörradio kan nämnas att det i landet finns i varje fall en amatörradiostation (fast jag antar att den fysiskt finns någonstans i Italien eller Vatikanstaten?) med anropssignalen 1A4A (på motsvarande sätt som Falu Radioklubbs station har anropssignalen SK4AO), klicka här eller här.

Fredag den 26 december 2008: Julefrid och katastrof
Jodå, tomten kom på julafton. Och presenter till barnbarnen hade han med sig. Nu på annandagen råder julefrid i stugan. Barnbarnens föräldrar är ute på stan och handlar på rean, ett barn sover i vagnen utanför dörren, ett annat sitter vid köksbordet och leker med Play-do tillsammans med Margaretha. Och utanför fönstret lyser solen så vackert på den vita snön. Verkligen julefrid.

Men det går ändå inte att låta bli att minnas annandagen för fyra år sedan, då tsunamin drabbade ett antal länder runt Indiska Oceanen. Själva hade vi barn och svärson i Thailand och var naturligtvis oroliga. Som tur var för oss fick vi kontakt med dem innan vi hade förstått katastrofens verkliga omfattning. Det visade sig att de var i Bangkok när tsunamin inträffade, dvs långt från riskområdet.

Fast när de väl var hemma fick vi reda på att de mycket väl hade kunnat varit mitt i katastrofen. De hade varit i Kao Lak, dvs det allra mest drabbade området, tills någon dag före jul. De, precis som vi och så många andra thailandsresenärer, tycker mycket om thaimat. Men efter ett par veckor brukar längtan komma efter omväxling, dvs att åter äta europeisk mat. Någon hade berättat för dem att det på Koh Samui fanns en restaurang som hade så bra svenskt julbord. Så de bestämde sig för att åka dit före julafton – och var därmed helt utanför det område som drabbades, eftersom Koh Samui ligger inne i Siambukten, dvs inte alls vid den drabbade Andamanska havet. Dessutom hade de alltså på juldagen rest vidare till Bangkok.

När jag hör sådant blir jag så eftertänksam och börjar fundera över ödet. Hade det inte varit för julbordets skull hade de kanske varit kvar i Kao Lak och vad som då kunde ha hänt vill jag inte tänka på.

Det sägs ju att svenskarna aldrig tidigare har skänkt så mycket pengar vid någon insamling. En inte obetydlig roll i sammanhanget för viljan att ställa upp med medel var väl att bland annat ”vårt” Thailand drabbades.

När vi efter katastrofen har semestrat i dessa områden har vi konstaterat att det är svårt att upptäcka några kvarstående fysiska effekter av den. Det som syns, tex på Koh Jum, är några byar med nybyggda hus som enligt skyltar har finansierats av olika Rotaryklubbar. Samt skyltar som visar vilken väg man ska springa om en ny tsunami skulle inträffa. Skyltar som visar vägen till kullar eller till högre hus (tvåvångs) som  bedöms säkra. På Phuket och Koh Lanta har vi även sett torn med larmanordningar, tydligen en motsvarighet till vår ”Hesa Fredrik” som brukar testsignalera kl 1500 den första onsdagen i varje kvartal.

Jag hoppas att de inte ska behöva komma till användning.

Onsdag den 24 december 2008: God Jul!

Tisdag den 23 december 2008: Vad säger tomten?
Egentligen har jag bara ett krav på en svensk tomte. Han får ha riktig skägg eller lösskägg, mask eller inte, röd rock (helst) eller något annat. Det bryr jag mig inte om. Men han får inte säga som de amerikanska tomtarna "Ho Ho". Det låter så enfaldigt, och en så snäll person som tomten får inte vara enfaldig.

Han ska säga "God Jul i stugan. Finns det några snälla barn här?".

Måndag den 22 december 2008: Röster i radio
Alltsedan radions tillkomst har samma sak nog inträffat otaliga gånger. I radion har man hört en återkommande röst, vant sig vid den och undermedvetet ”gett” rösten en kropp eller i varje fall ett ansikte. Om man sedan vid något tillfälle får se människan bakom rösten blir det lätt en förvånad reaktion, vederbörande ser ju inte alls ut så som man har föreställt sig honom/henne.

Precis så reagerade jag när jag i fredags kväll såg ”På spåret” i TV. Många lördagsmorgnar har jag i P1 lyssnat till ”Rings så spelar vi” med Lisa Syrén. I min värld, baserat på hur rösten lät, hade jag föreställt mig henne som en kvinna i 35-årsåldern, med ett smalt ansikte, mörkt brunt hallångt hår. Fråga mig inte hur jag hade kommit fram till detta, jag har ingen aning och det har absolut inte varit någon medveten tankeverksamhet, hon hade bara blivit sådan när jag lyssnade till radioprogrammet.

När jag såg henne i TV reagerade jag inte först för namnet, dvs att det skulle vara samma person som jag har lyssnat på i radio. Sedan kom jag på att kvinnan i TV hette likadant som programledaren i radio – men det kunde ju inte vara hon. Jag tyckte inte ens att jag kände igen rösten. Inte förrän jag tittade ner på golvet eller blundade så att jag inte såg bilden i rutan så hörde jag att det var samma röst.

Det var alltså inte bara det att hon inte såg ut som hon ”borde” se ut, det var till och med så att så länge som jag såg hennes ”riktiga” ansikte så kände jag inte igen rösten!

Söndag den 21 december 2008: By the sea
Tydligen är det så att de flesta människor uppskattar att bo nära vatten. Det enklaste sättet att konstatera detta är att se på taxeringsvärden för fastigheter, vilka är högre nära vatten. Så mycket högre att man har funnit anledning att definiera sjötomt, strandtomt och utsikt över vatten. (Fast numera heter det tydligen ”0-75 m från strand med egen strand”, "0-75 m från strand utan egen strand” resp ”76-150 m strandnära”.

Vattnet kan består av hav, sjö, tjärn, damm, älv, å eller bäck, vi uppskattar allt bara det är vatten. När jag flyttade till Falun 1979 valde vi att bosätta oss i Källviken för närheten till sjön Runn. Visserligen kunde vi från Orrholmsvägen inte se en skymt av sjön, men vi kunde i varje fall på kvällen promenera ner till småbåtshamnen och ”klappa båten”. Eller cykla ner till badplatsen för ett snabbt dopp, tom innan man åkte till jobbet på morgonen.

Det som förvånade mig då var att Falun hade utnyttjat sina stränder så illa, dvs områden där det skulle kunna vara väldigt trevligt att bo, där var det i stället industrimark. Så småningom har jag förstått att detta delvis har sina naturliga orsaker, tex alla sågar som under 1800-talets andra hälft etablerade sig längst de då obebyggda stränderna (då låg de ganska långt från Falu stad). Att göra om ett gammalt industriområde till bostadsområde är kanske ganska svårt med tanke på föroreningar från industriepoken.

Ännu har jag dock inte förstått hur man kunde välja att använda den plana marken längs sjön ut mot Källviken till industriområde när det kunde ha blivit väldigt trevligt bostadsområde. I och med att det var ett område för nyexploatering, dvs tidigare inte bebyggt, hade det dessutom funnits stora möjligheter att längs sjön avsätta ett område för allmän plats, dvs någon sorts park.

Själv bor jag ju numera väldigt gynnat i en lägenhet dikt intill Faluån. Trots det anser jag att det är väldigt mycket mer klokt att avsätta en remsa mark mellan bebyggelsen och vattnet (i detta fall ån) för allmänheten, så som man har gjort mitt emot oss, dvs vid kvarteret Kopparplåten. Men ska man lyckas med det i ett tidigare bebyggt område förutsätter det nog att ett större område åtgärdas i ett sammanhang, så som skedde vid Kopparplåten.

Nu läser jag i tidningen att det finns planer på att bygga bostäder på en del av fd Stora Ensos område norr om Södra Mariegatan på västra sidan om Faluån. Det gladde mig att läsa det, jag har själv gått och hoppats på att det skulle kunna bli bostäder i en del av området, bland annat skulle det ”binda ihop” Stenslund-Herrhagen-Slätta med resten av staden på ett positivt sätt. Jag förutsätter verkligen att man då passar på att se till att det blir ett lagom stort utrymme för ”park”, dvs i första hand en gång- och cykelväg, längst ån. Vi har ju redan en väldigt uppskattad gång- och cykelväg på åns östra sida från Magasinsgatan upp till Kålgårn. Om utrymme för en gång- och cykelväg skapas längs ån på Stora Ensos område skulle en sammanhängande förbindelse även på västra sidan kunna uppnås ända in till Nybrogatan genom att även nyttja Bergsmansgränd.

Går det dessutom att åstadkomma byggnation för kontor eller annan verksam i den del av området som ligger närmast riksvägen skulle det vara positivt genom att tydliggöra för trafikanter på rv 50 att Falun inte bara består av slagg.

Lördag den 20 december 2008: Statist
I en annons läste jag att ett företag sökte statister till film- och TV-inspelningar. Ja, egentligen var det väl så att de sökte statister som de kunde förmedla till bolag som skulle göra inspelningarna, dvs det var ett rent förmedlingsföretag dit man kunde anmäla sig om man var intresserad av att statera.

När jag börjar att fundera så inser jag ju att det rimligen behövs en hel del statister i filmer. Folk som går på trottoaren samtidigt som skådespelaren ”råkar ju” inte bara finnas där just vid inspelningen. Fast visst finns det filmer och TV-serier där antalet statister är minimalt. I ”Svensson, Svensson” tror jag inte att jag har sett en enda statist. Men det går ju bra när all handling är förlagd till familjen Svenssons vardagsrum, kök och sängkammare. Om handlingen tilldra sig utomhus i offentlig miljö skulle det se konstigt ut om inga andra än skådespelarnas karaktärer fanns med i bilden.

Ibland måste det rimligen engageras massor av statister. Jag tänker till exempel på slutscenen i den av Crocodile Dundee-filmerna som tilldrar sig i New York och där en hel tunnelbanestation är fylld av folk som uppenbarligen inte bara ”råkar” finnas där. Fast numera kanske man kan fixa sådant i datorn?

Själv har jag aldrig varit med vid någon inspelning men min moster Majken Brattmark i Malmö har varit med. Hon fyller nittio till våren men är fortfarande lika pigg och stilig (även om hon har svårare att gå numera). Hela sitt yrkesverksamma liv har hon arbetat inom modebranschen och långt efter pensionen har hon fortsatt som professionell mannekäng. Det var kanske det som fick henne att ta tillfället i akt när det dök upp möjlighet att medverka som statist vid inspelningar.

Sköter man sig bra kan man tydligen även avancera från att räknas som statist till skådespelare som hon gjorde i kortfilmen Herr Pendel - regnet

Av henne har jag förstått att staterandet ger

• en intressant inblick i hur det går till att spela in filmer och TV-program
• lång väntan mellan tagningar med risk för kyla och blåst när det är inspelning utomhus (vilket det oftast är när det ska vara statister med)
• enbart en liten ekonomisk ersättning.

Kanske skulle det vara trevligt att pröva på någon gång. Men en förutsättning är nog att man bor på lämplig ort, Stockholm-Göteborg-Malmö där väl det mesta filmas.

Trollhättan borde också vara väldigt lämpligt, där filmas ju många filmer numera. Själv har jag jobbat några månader efter ”lumpen” i det som numera är filmateljéer – fast på den tiden hette det Nydqvist och Holm AB och vi som arbetade där tillverkade inte film utan lok. Min egen del i arbetet bestod i att bocka en del olika plåtar och att stansa hål i andra plåtar. Det var ett väldigt nyttigt arbete – det stimulerade mig att fortsätta att studera. Dessutom hade jag som arbetskamrat Olle Skofteby-Bengtsson. När han tog tag i en så satt man som i ett skruvstäd.

Bor man i Falun ligger man nog ganska dåligt till för en statistroll.

Fredag den 19 december 2008: Håll tummarna!
Idag är det plusgrader igen och snön töar för fullt. Vi har ju haft vitt och fint på marken ett tag nu, det skulle vara så trevligt om det finge vara vitt även under julen. Det tror jag att vi alla är överens om - fast det hjälper ju inte att vi är överens.

Men när jag såg på värderleksrapporten i går kväll så fanns det tydligen visst hopp om att det ska bli kallare och lite snö.

Så håll tummarna!

Torsdag den 18 december 2008: Sjusovare
Tänk så roligt det är att lära sig något nytt. Det har jag gjort nu, lärt mig något. Tyvärr är det så att jag väldigt fort glömmer bort det som jag har lärt mig. Det är inget som har kommit med åldern, även i skolan hade jag svårt att komma ihåg det som jag borde komma ihåg.

Under hösten har jag deltagit i en studiecirkel i engelsk konversation. Två timmar i veckan med start klockan 0900. Naturligtvis hade deltagarna olika uppfattning om vid vilken tid det var bäst att börja, 8, 9 eller 10. En person ville gärna starta kl 10 eftersom hon sov länge på morgnarna.

Själv har jag alltid varit morgontrött. Och fått ha dåligt samvete för det. För det är ju så att även om vi morgontrötta uträttar lika mycket som de morgonpigga under hela dygnet, till exempel genom att arbeta längre på kvällen, så har det alltid ansetts ”bättre” och ”finare” att vara morgonpigg. Det finns ett flertal ordstäv som bekräftar att det anses mer ”moraliskt högtstående” att vara morgonpigg. Morgonstund har guld i mun och Om kvällen blir den late flitig.

När jag nu hörde henne berätta om att hon ville sova länge på morgonen kunde jag inte låta bli att stötta henne genom det visdomsord som har fått hålla mig uppe: Morgontrötthet är bara ett tecken på att man fortfarande är ung i sinnet, gamla människor vaknar tidigt på morgonen!” Det uppskattade hon.

Vi som är trötta på morgonen kallas ju ofta nedlåtande för sjusovare. Jag trodde nog som många andra att det betecknade att vi sov ända till klockan sju. Men idag fick jag lära mig av DN:s förnämliga kolumn Språkfrågan , skriven av Catharina Grünbaum vad uttrycket sjusovare egentligen kommer av. Så här skriver hon:

En sjusovare är en person som sover länge på morgonen. Sju har inte, som man kunde tro, med klockslaget sju att göra, även om den som förr i tiden sov fram till det betraktades som en sömntuta. Så länge man kunde ta vara på dagsljuset måste man göra det, vare sig det handlade om att tälja räfspinnar på gårdarna eller pränta på pergament i klostrens skrivsalar.

Men en äkta sjusovare sover längre än så. Sjusovare var den sammanfattande benämningen på sju fromma män som under den romerske kejsaren Decius förföljelser av kristna år 251 mirakulöst föll i sömn och inte vaknade förrän två hundra år senare, när faran var över. De kallades de sju sovarna eller sju sovare, vilket blev sedan blev sjusovarna.

Där ser man. Så länge sover inte jag. Men jag har ju inte heller blivit inmurad i en grotta, som de ursprungliga sjusovarna tydligen blev.

Onsdag den 17 december 2008: Modemedvetenhet
I går den 16 december var det sista dagen för att skicka julkort enligt Posten, i varje fall om man vill att de ska komma fram före jul. Och det brukar man ju vilja. Egentligen tycker jag att det är lite ”onödigt” eller ”fånigt” att skicka julkort numera. Men eftersom Margaretha tycker annorlunda så skickar vi julkort.

När vi i förra veckan gick ut på stan för att inhandla lämpligt antal julkort hade vi redan fått två stycken. Jag noterade att båda dessa var kvadratiska, det vanliga tidigare har varit att de har varit rektangulärt avlånga, antingen i stående eller liggande format. När vi kom till kortaffären kunde jag konstatera att de hade en massa olika kort i just kvadratiskt format. Så jag insåg att årets julkortsmode är att korten ska vara kvadratiska. Vi köpte sådana kvadratiska mode-kort – trots att jag normalt inte alls brukar bry mig om modet.

Fast ”inte bry sig om” kanske inte är rätta uttrycket för mitt förhållande till modet. Det är nog snarare så att jag inte brukar uppfatta att något är modern förrän det börjar bli omodernt igen!

Någon gång på 80-talet noterade jag att en arbetskamrat hade skaffat en ny kavaj, jag tyckte att den var alldeles för stor för honom och därför inte alls klädde honom. När jag så småningom påtalade detta för en annan arbetskamrat fick jag förklarat för mig att sådant var modet just då. Efter det började jag titta även på andra mäns kavajer och insåg att det nog var så, de som kunde betraktas som modemedvetna hade sådana kavajer. Fast de var nog ändå i minoritet, jag antar att det var många mer än jag som inte uppfattade modets växlingar och ”hängde med”. Där tror jag att kvinnor är mycket mer alerta.

Om jag är omedveten om modets växlingar så är jag inte omedveten men negativ till modekläder som bär ”kändisars” namn. Jag försöker att undvika dem så gott jag kan. En gång hade jag köpt ett par nya skor och fick på en kafferast en kommentar om att jag hade nya och snygga skor. (Det var naturligtvis en tjej/kvinna som noterade det, mina manliga arbetskamrater hade nog inte sett det. Och hade de sett det så tyckte de nog inte att det något att kommentera).

Jag var då tvungen att erkänna hur jag hade resonerat. Efter att ha provat ett antal olika skor hittade jag ett par som var snygga, sköna (dvs passade mina fötter bra) och till rimligt pris. Det enda negativa, ur min synpunkt sett, var att det stod ”Björn Borg” på skorna. Jag har ju inget emot Björn Borg, en väldigt duktig tennisspelare var han – men jag hade svårt att tänka mig att han på något sätt skulle ha varit delaktig i tillkomsten av dessa skor. Så det bar mig emot att köpa skor med hans namn på. Men till slut insåg jag att när jag nu hade hittat sköna, snygga skor till vettigt pris så skulle det vara ganska fånigt att avstå från dem (och köpa ett par andra som jag tyckte sämre om) för att det stod ”Björn Borg” på dem. Det skulle vara att driva en princip in absurdum. Så jag köpte.

Men visst var han en fantastisk tennisspelare, Björn Borg. Se här mot John McEnroe 1980:

Tisdag den 16 december 2008: Getaway in Falun
Ibland kan man i kvällspressen läsa om illegala biltävlingar mellan Stockholm och Malmö där deltagarna i snabba sportbilar kör på allmän väg, som inte är avstängd för annan trafik, och därmed utsätter vanliga trafikanter för fara.

Det talas också om sk Getaway där man på natten kör i våldsam fart genom centrala Stockholm, filmar färden och lägger ut på nätet - antagligen för att imponera på någon. På vem förstår jag inte, dåligt omdöme brukar i varje fall inte imponera på mig.

Därför blir jag glad när jag ser att det i Falun finns ungdomar som inser att man med humorns hjälp kan nå längre och få mer uppskattning och som vågar att med en blinkning i ögonvrån använda självironin. BRAVO, säger jag!

Se själva här (klicka på pilen):

Måndag den 15 december: Betala 1 vecka & få 1 vecka gratis
Som kanske har framgått av flera tidigare bloggtillfällen har jag en tendens att så här års längta till varma öar med ljumt hav och klart solsken (fast just nu är det ganska fint här hemma också med vit snö på marken).

Det kom e-post från en resebyrå som har specialiserat sig på Söderhavet. De skrev så här:

Hotellkedjan Pearl Resorts upprepar sin succé från förra året. Betala minst fem nätter (eller fler) på Pearl Moorea, Bora Bora eller Tahaa och få lika många hotellnätter gratis på Tikehau, Manihi, Raiatea eller Marquesasöarna. De fria nätterna kan fördelas mellan flera av hotellen. Aldrig har det varit billigare med en lyxsemester på Tahiti! 

Det lär ju inte så dumt. Även om det är långt att resa dit.

Fast när jag sedan läste vidare kom jag till prisuppgifterna för de nätter som man skulle betala. Det billigaste var ”från 2090 kr/natt”, det dyraste ”från 3685 kr/natt". Och per person. Dvs det allra billigaste rummet kostade 4180 kr/natt.

Jag gissar att de som är beredda att betala de priserna inte bryr sig så mycket om att de får fem nätter gratis.

Antagligen är dessa hotell mycket lyxigare än den bungalow på till exempel Koh Jum, som vi har hyrt några gånger. Den kostar 700 Baath, dvs 140 kr. Och då är det inte per person utan per bungalow. Och en väldigt fin bungalow, även om det inte finns AC. Och vi måste gå 20-100 m från bungalowen för att komma till vattnet (avståndet varierar beroende på vilken bungalow och om det är hög- eller lågvatten).

Det innebär att för samma kostnad som för en natt på Moorea Pearl Resort skulle vi kunna bo en månad på Koh Jum. Och om vi skulle boka in oss en månad skulle dygnspriset för bungalowen säkert sjunka till högst 500 Baath, så i praktiken skulle vi kunna bo ännu längre.

Som jag förstod det var det de lyxigaste bungalowerna som det handlade om, dvs sådana som står på stolpar i det grunda vattnet utanför strandkanten. Så här ser det ut enligt deras websida:

På sidan med länkar, eller här, kan du faktiskt se hur vädret på just det stället är just nu.

Jag tror att Margaretha och jag nog passar in bättre i miljön på Koh Jum än på Bora Bora…antagligen skulle vi känna oss bortkomna på den senare ön.

Tacoma Narrows Bridge
När jag funderade över vad som hade hänt denna dag i historien, som jag skulle kunna kommentera i rutan om den 15 december på Startsidan, såg jag att en bro i USA hade rasat och en massa människor omkommit. Det fick mig att tänka på en helt annat bro som på ett spektakulärt sätt rasade, men som förvarnade i god tid så att ingen människa blev skadad - dock omkom en hund, som inte vågade kliva ur en bil som övergavs mitt på bron.

Det var Tacoma Narrows Bridge, också i USA. Den öppnades för trafik den 1 juli 1940 och kollapsade mindre än ett halvår senare, den 7 november samma år. Det berodde inte på att den blev påseglad (som Tjörnbron) eller på att för tunga lastbilar körde över utan att blåsten påverkade hängbron på ett sätt som ingen hade förutsett. Här kan du se hur det gick till:

Vinden vid tillfället kan karaktäriseras som "hård kuling", dvs mellan "styv kuling" och "halv storm", det blåste alltså rejält men inget som på något sätt var exeptionellt eller ovanligt.

Brons kollaps initierade naturligtvis ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete för att förstå hur vindkrafter kan påverka en hängbro. Så om du ska åka över Höga-Kusten-bron i Ångermanland behöver du inte vara orolig.

Söndag den 14 december 2008: Bad & toalettpapper
Det kom ett reklamerbjudande från ICA. Ett av erbjudandena avsåg ”Bad & toalettpapper”. Det var ju bra, toalettpapper har man ju alltid användning för.

Men så började jag att fundera. ”Bad & toalettpapper”. Vad toalettpapper är vet jag ju, det använder jag varje dag för att torka mig i rumpan med. Men vad avser ”Bad”? Att använda papper när man badar brukar inte jag göra, det skulle bli en gegga i badkaret bara. Och inte tror jag att det är någon som efter badet torkar kroppen med papper, då är en skön och mjuk badhanduk mycket mer behaglig och lämplig.

Det lät alltså förbryllande.

Så jag började att fundera. Allting kommer ju numera från Amerika. Och om jag har förstått det rätt (mina erfarenheter är dock endast grundade på amerikanska filmer) är amerikanarna så pryda att de inte kan säga att de ska gå på toaletten. De säger tydligen att de ska gå till badrummet. I filmer hör man folk fråga efter ”Where is the bathroom” när de behöver gå på toa.

(Fast när det gäller prydhet så ska väl vi svenskar inte yvas för mycket. Ordet ”toalett” är väl också ett ersättningsord för att vi inte ville säga vart vi skulle gå. I Nordisk Familjebok, 1800-talsupplagan, beskrivs ordet så här.)

Kan det vara så att man därför på engelska använder uttrycket ”Bath and toilet paper”? Där ”bath paper” avser att man kan torka sig i rumpan med det och där  ”toilet paper” antagligen kanske syftar på att papperet är så mjukt och skönt att det även kan användas när kvinnorna på kvällen ska göra rent ansiktet från make-up? Och att någon svensk har översatt ”rakt upp och ner” med ”Bad & toalettpapper” utan att bry sig om att uttrycket får en helt annan betydelse på svenska?

Ja, detta var mitt försök till förklaring. Men jag vet ju inte alls om det är rätt, jag kan ju ha resonerat helt fel. Det kanske menas något helt annat.

Kan någon förklara?

(I ovanstående resonemang har jag förutsatt att "Bad och toalettpapper" ska uttolkas "papper som är lämpat för bad och toalett". Fast egentligen borde det ju då ha varit ett bindestreck efter "Bad", alltså "Bad- och toalettpapper". Rent formellt skulle man av den nuvarande texten kunna tro att paketet, förutom toalettpapper, innehåller ett "bad". Att "bad" skulle betyda "badkar" låter helt orimligt. Möjligen skulle "bad" kunna innebära att i paketet fanns en biljett som berättigar till ett bad i en simhall eller liknande. Jag har bortsett från den möjligheten, den låter alltför osannolik.)

Lördag den 13 december 2008: Kaffegök
Som jag har berättat några gånger har vi i ett par månader haft en gratisprenumeration på Dagens Nyheter. Den är väldigt tjock men jag har lärt mig att läsvärdet av en tidning inte alltid står i proportion till mängden papper. Så därför tror jag att det tar lika lång tid för mig att läsa DN som Falu-Kuriren. Kanske är det inte riktigt sant. Det finns ju en del långa och intressanta artiklar i DN, bland annat på det kulturella området. Det är inte alltid som jag läser dem.

Men visst står det en hel del. För några dagar sedan skrev jag om att jag hade hittat en artikel om IKEA och renkorv, och en återkommande spalt om språkfrågor. Nyss hittade jag en liten notis om kaffegök, sk ”10-öres”. Kaffegök har inte precis tillhört mina favoriter, jag kan bara påminna mig en enda gång som jag har druckit kaffegök, det var en gång i början av 90-talet när jag på semestern åkte och hälsade på en gammal arbetskamrat i Kaunisvaara i Tornedalen. Då fick jag nog en kaffegök, om jag kommer ihåg rätt.

Men jag har ibland pratat om ”10-öres” som handlar om hur mycket brännvin respektive kaffe det ska vara i koppen. Enligt historien lägger man en tioöring i botten av koppen, slår på kaffe till dess att man inte ser tioöringen, sedan slår man på brännvin till dess att kaffet har blivit så utspätt att man ser tioöringen igen. Det hade tydligen stått en artikel om detta i DN för Karl Krook, civ ing i kemi, skriver i en insändare:

”Myntet kommer inte att synas för att man slår på mer brännvin, om man inte slår på så mycket att man spolar ut kaffet, vilket väl vore synd om de dyrbara brännvinsdropparna. Detta säger Lambert-Beers lag. Visserligen blir kaffet spätt, men samtidigt ökar siktdjupet. Mängden kaffepartiklar som skymmer 10-öringen blir oförändrat.”

Det låter ju rimligt och logiskt trots att jag aldrig tänkt så själv. Under förutsättning av att det är en ganska ”normal” kopp med någotsånär raka väggar. Det finns ju en del koppar, särskilt av sk ”finporslin” som kvinnor brukar tycka om att duka med till fest, som är smala i botten och vida upptill (nästan som ett coctailglas) (och som därmed är väldigt besvärliga att hålla i och dricka ut, jag blir rädd för att jag ska skvimpa ur kaffe på den fina duken). I dessa borde det kanske kunna gå att få syn på 10-öringen igen eftersom kaffepartiklarna sprids ut över en större yta. Det kanske borde vara dags för lite experiment i koppar med olika ”vägglutningar”?

Är det någon som åtar sig att ägna julen åt att undersöka detta? Välkommen med redovisning av resultatet!

Här är ett recept på ”Klassisk kaffegök” (dock ingen 10-öres). Här är ett annat.

Fredag den 12 december 2008: Jazz-tur!
Ibland ska man ha tur. Det hade vi i går kväll.

I höstas köpte Margaretha ett häfte med ”matkuponger”. Det var en liten bok med silvrigt omslag, som såldes av idrottsföreningar och skolklasser etc för att de skulle tjäna en slant, och innehöll rabattkuponger på restauranger mm i Falun/Borlänge-området. Innebörden av kupongerna var att man fick äta två för priset av en (exklusive dricka).

Vi har nyttjat häftet några gånger under hösten. I går kväll när Margaretha frågade mig vad jag tyckte att vi skulle ha till kvällsmat kunde jag inte komma på något speciellt. Så jag gick och hämtade det silvriga häftet, rev ut en kupong från Mariannes restaurang och visade henne. Det tyckte hon var ett bra förslag eftersom hon aldrig hade varit där, trots att vi går förbi stället nästan varje dag.

Vi kom dit strax före sju och blev förvånade över att det var så mycket folk. När vi tidigare har varit och ätit i Harrys pub på motsvarande sätt, har det varit ganska glest med folk vid denna tidiga tidpunkt. En del bord var undanflyttade för att bereda plats för rader av stolar.

Det visade sig att vi av en ren slump hade råkat komma samma kväll som Falu Jazzklubb hade konsert där. Och att det denna gång var en spelning av Dalarnas Ungdoms Big Band. Tala om att ha tur!

Vi fick lyssna till skön musik framförd av ett tjugotal ungdomar från större delen av Dalarna. Vi tyckte att det lät jättefint och det tyckte tydligen recencenten i FK också.

Det som slog mig var den märkliga ålderssammansättningen hos publiken. Dels tonåringar i samma ålder som DUBB:s musikanter, dels folk i min ålder, dvs 60+. Jag hittade en enda i åldern mittemellan – och han visade sig vara musiklärare som hade några av sina elever med i orkestern. Jag har varit medveten om att jazz numera är en musikform för ”gubbar” men här finns tydligen förhoppningar om en föryngring.

Och maten var god också!

Sedan promenerade vi ett par kvarter hem, det är skönt att bo centralt.

Torsdag den 11 december 2008: Nyheter
Vi överöses dagligen av nyheter från jorden alla hörn. För att inte säga stundligen. En gång i timmen får vi nyheter i radion, det märks särskilt när man är ute på en längre bilresa och lyssnar på radion för att få lite tidsfördriv.

Jag tänkte på det när Margaretha kom hem från jobbet och berättade om en arbetskamrat som hade varit i Phuket i Thailand samtidigt som det hade varit stora demonstrationer i Bangkok och flygplatsen hade varit stängd för all trafik i en vecka. Han hade inte vetat någonting om vad som hände i Bangkok. Jo, han hade fått SMS och telefonsamtal från bekanta hemma i Sverige som förklarade att det var kalabalik i Bangkok. Men annars ingenting.

Och det kan jag förstå. Jag känner igen det från när vi själva har varit på semester. I varje fall om man bor så att man inte har internationell kabel-TV på rummet. Eller går in på ett Internet-kafé och läser Falu-Kuriren.

Det som jag funderar över är egentligen inte att de inget visste om vad som hände i Bangkok. Utan i stället allt som vi vet som sitter här hemma i vår soffa. Vi överöses med nyheter som har inträffat på olika platser på jorden. Och framför allt om negativa nyheter, katastrofer av olika slag. Min fråga är om vi verkligen har ”behov” av att få alla dessa katastrofer itutade i oss varenda dag. Katastrofer har ju alltid inträffat utan att vi har behövt få reda på allt om dem.

Javisst, det är en annan värld som vi lever i idag, en globaliserad värld. Om vi inte får reda på vad som har hänt kan vi inte reagera för att hjälpa dem som drabbas. Dvs vi skulle inte ringa in till den där galan på TV och skänka ett litet belopp. Men erkänn: För de allra flesta av oss är det nog ändå så att vi matas med så mycket elände att vi blir avtrubbade. Vi reagerar inte längre på det sätt som katastrofen egentligen borde motivera.

Borde massmedia minska sin rapportering från alla konstiga håll på jorden? Det är nog en meningslös fråga att ställa, medierapportering är sannolikt en irreversibel process, har man börjat med den här typen av rapportering går det nog inte att sluta. Dessutom tävlar ju de olika kanalerna i TV (liksom tidningarna) om att vara ”först” och ”ha mest” om alla katastrofer.

Onsdag den 10 december 2008 kl 2300: Nobelfest
Hela kvällen har jag tittat på Nobelfesten i TV. Det var trevligt. Nu har gästerna begett sig en trappa upp till Gyllene salen för att dansa.

Jag hade hoppats på att Larz-Kristerz skulle svara för dansmusiken, det hade väl varit något det. Men ack så besviken jag blev!

Onsdag den 10 december 2008: Bilden ljuger inte
Så sa man förr i tiden. Och nog har jag varit medveten om att det numera går att ”bättra på” bilderna ganska rejält, dvs att retuschera porträtt så att personerna ser vackrare ut än i verkligheten.

Jag har också varit medveten om att man alltid har kunnat "ljuga" med bilder helt enkelt genom att arrangera en bild så att betraktaren får intrycket att något hänt som inte har hänt - eller i varje fall inte har hänt just så. Ett bra exempel på detta är väl den välkända bilden när de amerikanska trupperna reste flaggan på ön Iwo Jima i Stilla Havet. Så här såg bilden ut "när det hände":

Men det var tydligen inte "häftigt nog" eller "patriotiskt nog" så man gjorde senare om det hela och då blev det så här:

Här är samma bild senare som affisch för nästa krigsobligationslån respektive som frimärke:

Du kan läsa mer om flaggresningen och om Iwo Jima här. (För övrigt är det väl ofta så att man har hört olika geografiska namn - men har egentligen väldigt diffusa begrepp om var platsen ligger. Här ligger Iwo Jima! Och om du tycker att det är svårt att exakt veta hur namnet ska uttalas så kan du här konstatera att det är fler än du som har problem med det.)

Men det var inte förrän för något år sedan som jag förstod att numera går det verkligen att ljuga med bilder hur som helst.

Jag hade i datorn skannat in en massa bilder från min egen barndom och tidigare, bilder som jag hade övertagit efter min far. Många av dem hade farit ganska illa med tiden, i första hand diabilderna. Färgerna hade förändrats, det var ganska mycket prickar av damm innanför glasskivorna. Därför anmälde jag mig till en kurs i Photoshop som gavs av Högskolan i Jönköping. Hela kursen gavs på Internet och var, så långt som jag deltog i den, verkligen pedagogisk och bra.

Photoshop är alltså ”standardprogrammet” för bildbehandling av digitala bilder, och kursen gick alltså ut på att lära sig använda detta program.

Nu fullföljde jag inte kursen, jag insåg att det var väldigt mycket att lära sig och att varje bild som skulle ”bättras på” skulle komma att ta avsevärd tid. Med tanke på hur många bilder som jag hade skulle det bli ett oöverstigligt arbete, jag skulle aldrig bli färdig. De ”nya” bilder som jag själv numera tar med digitalkamera tycker jag är så bra att de inte behöver ytterligare förbättring. Ja, det kanske låter skrytsamt. Vad jag menar är att de bilder som jag tar, de tar jag inte för att de ska vara ”konstnärliga” eller publiceras för allmänheten på något sätt, utan mest för eget behov och för att få trevliga bilder på barnbarnen och som dokumentation av semestern (så som de flesta amatörer väl fotograferar).

Så långt som jag följde kursen var den alltså väldigt bra upplagd där man fick lära sig innebörden av de olika kommandona i programmet. Jag köpte även en bok ”Photoshop för digitalfotografer”, den var upplagd på ett helt annat sätt. Varje kapitel behandlade en sorts ”åtgärd”, dvs sätt att lösa olika problem i den ursprungliga bilden. Och då handlade det inte om att fotografen hade varit ”dålig” när han tog kortet, det handlade om att förändra motivet. Till exempel:

• Förändring av färger i kortet
• Ta bort oönskade objekt (till exempel ta bort en bil som står på gatan)
• Ta bort ”kärlekshandtag” (där kärlekshandtag är en vackrare benämning på bilringar i midjan)
• Ta bort bakgrunden (till exempel vid ett porträtt)
• Sammanfoga bilder så att de ser ut som en

Här är ett exempel ur boken:

Om du inte blivit avskräckt av mina avbrutna studier kan du gå till den här sidan, företaget Moderskeppet drivs av samme lärare som gav kursen på Högskolan.

Tisdag den 9 december 2008: Internet är gratis
Ja, så har vi sett det från början. Och det har liksom varit en av fördelarna med Internet. Då bortser vi naturligtvis från att vi måste ha tillgång till en dator (som ju inte är gratis) och en uppkoppling till nätet (som ju inte heller är gratis) – men sedan har vi varit vana att det är gratis.

När dagstidningarna började lägga ut (större delen) av sina vanliga papperstidningar på nätet var det kanske en del som undrade ”hur ska detta gå, om folk börjar läsa gratis på nätet, vem kommer då att köpa tidningen i pappersformat?”. Bland annat jag. Och uppenbarligen fanns och finns det en del tidningsutgivare som fortfarande resonerar så eftersom de inte lägger ut sina tidningar eller också förser de dem med lösenord som tilldelas dem som prenumererar på papperstidningen.

Själv prenumererar jag fortfarande på Falu-Kuriren, jag tycker att det är så skönt att kunna sätta mig i soffan på morgonen och bläddra i den. Trots att den redan finns ”i min dator” när jag vaknar.

Kvällstidningar (som ju numera kommer ut på morgonen) däremot läser jag enbart på nätet, jag köper aldrig papperstidningarna. Fast jag köpte inte kvällstidningarna innan heller så för deras intäkter blir det ingen skillnad. Varför jag inte har köpt kvällstidningar har jag ingen bra förklaring till, jag har väl som de flesta andra lärt mig att det egentligen står väldigt lite i dem. Och det som står inte är värt så mycket. Dessutom blir jag oftast ”avskräckt” av deras löpsedlar. Med det menar jag att jag ofta tycker att löpsedlarna är så larviga och genomskinliga att jag skulle känna mig generad av att köpa tidningen med den löpsedeln även om jag egentligen hade tänkt köpa den. De avskräcker mer från köp än att locka till köp.

På nätet tittar jag dock ibland på dem. Vilket ju kan anses vara lite ologiskt av mig. Innehållet blir ju inte bättre av att det ligger på nätet i stället för att stå i papperstidningen. Men jag känner mig inte ”lurad” när jag gratis läser på nätet som jag skulle ha gjort om jag betalt en tia för papperstidningen. I första hand är det Aftonbladet som jag då läser. Men det där med gratis börjar bli alltmer uppluckrat eftersom mer och mer av artiklarna klassificeras som ”PLUS”-material som man måste betala för om man vill läsa det. Ofta står det en rubrik och några rader bara, som gör att man ska bli intresserad av artikeln. Och sedan en hänvisning till ”PLUS”. Nu är i och för sig kostnaden för att ta del av ”PLUS”-materialet inte speciellt högt – men det är väldigt mycket högre än ”gratis”.

Något ”omoraliskt” eller på annat sätt felaktigt kan jag förstås inte hitta i Aftonbladets handlande. Det är klart att de vill och måste få betalt för vad de producerar.

Idag läste jag en liten notis i Dagens Nyheter (pappersupplagan) om att det i England (eller Stor-Britannien kanske man ska säga för att inte irritera någon walesare eller skotte) höjdes röster mot att IKEA sålde renkorv i sina varuhus. Man refererade till en artikel i tidningen The Independent. Så jag gick in på nätet på The Independents webbsida och läste artikeln i original. Det handlade om att man ansåg att samernas sätt att driva renar med hjälp av helikoptrar, snöskotrar och motorcyklar var djurplågeri.

För att skriva ut sidan klickade jag på ”Print article” på sidan, det brukar ju ofta finnas sådana ”knappar” även på svenska tidningssidor på nätet. Klickar man på dem kommer man till en utskriftsvänlig version av sidan där man renodlar själva artikeln.

Här kom jag till en sida där jag kunde välja mellan ett antal olika utskriftsalternativ:

• Instant Desktop Copies. Make copies on your printer or copier--on the honour system. Use this option if you need more than 5 copies or don't want ads.
• Customised Reprints.  Order professional reprints customized to your specifications. A reprint specialist will contact you after receiving your request.
• Free Print. Make free copies on your printer or copier on the honour system. These copies include ads. Print up to 5 copies.
• Custom Print Solutions. Turnkey solutions in the form of targeted print magazines or newsletters. Impactful and customised!

Det innebar alltså att jag kunde skriva ut upp till fem kopior gratis. Men ville jag skriva ut fler eller inte ha med annonser så skulle jag få betala. Vi får se hur länge det dröjer innan liknade kommer även på svenska sidor.

Fast från ursprungssidan kunde jag ju skriva ut hur många exemplar som jag ville. Men det kanske finns någon lagstiftning (i Sveriges respektive Stor-Britannien) om att man inte får skriva ut hur många sidor som helst. Eller rättare sagt, det kanske finns lagstiftning om att man får skriva ut för eget behov men inte för att använda på ”annat sätt” (som det ju rimligen handlar om när man vill ha fler än fem ex).

Är du intresserad av att läsa utländska tidningar, för att ta del av vad som händer i världen eller bättra på språkkunskaper, finns det adresser till en hel del sådana på denna sida.

Måndag den 8 december 2008: Språkfrågor
Det är många som tycker att det är viktigt att vårda sitt språk. Och att det är intressant att förstå sitt språk, dvs att inte bara ”säga rätt” utan att även veta varför det är ”rätt”.

Själv tillhör jag dem. I yngre dagar innebar det att jag kunde bli irriterad över att folk ”sa fel”. Numera är jag mer accepterande. Delvis kan Fredrik Lindström ta åt sig äran av att ha påverkat mig till detta. Språket är ju till för att vi människor ska kunna förmedla tankar till varandra, formen är ju sekundär. Om lyssnaren/läsaren förstår vad talaren/skrivaren menar så är ju det viktigaste uppnått. (Dessutom har jag insett att mina egna språkkunskaper kanske inte alltid är så mycket att yvas över, dvs jag har inte alltid ”rätt”.)

Sedan har jag även insett att det finns inget som är ”rätt”. Det finns ingen ”domstol” (till exempel Svenska Akademin) som bestämmer hur man ska prata och skriva. Språket förändras hela tiden och det som talas i Sverige, det är det som är svenska.

Det innebär inte att jag inte bryr mig om hur man pratar eller skriver. Att ord och uttryck är väl definierade (och att vi alla känner definitionen) gör att vi får ett rikare språk, dvs bättre möjligheter att till lyssnaren/läsaren förmedla våra tankar. Att vi har en kontinuitet i språket gör att vi kan förstå vad som skrevs för hundra år sedan. Om vi dessutom förstår varför språket har utvecklats på det sätt som det har gjort, det vill säga vi känner ordens historiska utveckling och hur de har kommit att bli sådana som de är, ja då ger det oss glädje och säkerhet när vi använder dem.

Så även om jag numera försöker att inte sucka eller gnälla över ”felaktigt” språk läser jag med intresse och glädje artiklar av människor som vet mycket mer om språk än vad jag gör. Eftersom jag har haft en gratisprenumeration av DN i några månader har jag där upptäckt en väldigt trevlig språkvårdarspalt skriven av Catharina Grünbaum. Den kan även återfinnas på DN:s nätupplaga.

Söndag den 7 december 2008: Det tog sin tid, sade Toke; men nu har han pissat färdigt.
Julen är kanske den tid på året då vi är allra mest angelägna att följa gamla traditioner. Dessa kan ju se olika ut för var och en av oss (ta till exempel bara en så enkel sak som om det ska vara kanel, svartpeppar eller grovmald senap i såsen till lutfisken!) men vi är nog alla (eller i varje fall många av oss) lika i det avseendet att de traditioner som vi är vana vid, de vill vi behålla.

Traditionerna kan vara av många olika slag, julgran, tomte, matens utformning. Vi inbillar oss ofta att de traditioner som vi vuxit upp med är ”uråldriga”, så var det väl även med föreställningarna om julgranen och tomten. Ända tills folklivsforskarna förklarade för oss att så väldigt gamla är de inte, deras liv i nuvarande form började kanske i slutet av 1800-talet. Intressant är hur vi har ”accepterat” nya traditioner som Kalle Anka på TV på julafton.

I vissa familjer sägs det vara en tradition att husfadern på julaftonen läser julevangeliet högt ur Bibeln när hela familjen sitter samlad. Det tyckte jag lät så högtidligt. Men eftersom varken jag eller någon annan i familjen är speciellt religiös och inte går i kyrkan mer än för att lyssna på vacker sång och musik någon gång (ja, just vid jul eller nyår till exempel) tyckte jag att det skulle kännas alltför skenheligt för mig.

I stället har jag under några år skapat en egen tradition genom att läsa högt ur ett annat litterärt verk (utan att på något sätt jämställa detta med Bibeln) nämligen Frans G Bengtssons Röde Orm, sjöfarare i västerled där han skildrar hur Orm och Toke ”drack jul” (som det hette) hos kung Harald Blåtand i Jellinge. Det är detta stycke som jag brukar läsa:

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinande av glädje; många lossade sina bälten för att vara redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på hans ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, och minst av dem som varit på julgille hos honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om också detta inte räckte till för hela julen, blevo det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutte de orörliga, vända mott kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det var sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

- Den lukten är bäst av allt, sa Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Man kunde äta gott och mycket redan då. När jag har läst detta kan vi utan att ha dåligt samvete själva frossa på julmaten, själv tycker jag att julskinkan är allra viktigast. (Och allra godast är ju den där första skivan som man ”tjuväter” när skinkan nyss är uttagen ur ugnen och ännu inte har hunnit svalna helt, kvällen före julafton.)

För er som tycker att jag gör våld på julens ”helighet” vill jag påpeka att kung Harald var kristen och att en biskop satt med vid bordet!

Kung Harald som var värd vid julagillet var ju Harald Blåtand, som sent i dessa dagar har blivit känd som namngivare till IT-branschens bluetooth-teknik. Och som reste den större Jellinge-stenen till minne av sin far Gorm den Gamle.

Därefter brukar jag ha svårt att låta bli att läsa även ett annat lite stycke ur boken som visar att man på den tiden, enligt Frans G Bengtsson, inte drog sig för att ”göra upp” om man hade olika uppfattningar om något. Men man fick inte ta till vapen i festsalen eller som Frans G Bengtsson skriver:

När alla fått sina platser, förkunnade kungens stallare högt att Kristi och kung Haralds fred rådde i hallen och att intet eggjärn finge brukas utan till att skära födan med: huggsår och sticksår, och varje blödande sår som någon man vållade en annan med ölstånka eller köttben, slev eller knuten hand, skulle räknas som fullt dråp och vanvördnad mot Kristus och urbota gärning, och den skyldige skulle få en sten bunden vid sin hals och dränkas i djupt vatten. Alla vapen utom matknivarna hade lagts av i förstugorna, och endast de uppsatta män som sutto vid kung Haralds eget bord hade sina svärd med sig in; ty de höllos för att kunna styra sig även sedan de blivit druckna.

Även om fred rådde i hallen kunde det ju inte hindra att man kom i luven på varandra. En man vid namn Dyre ansåg att han hade rätt till Tokes andalusiska svärd:

Dyre var röd om öronen men eljest vit av raseri och såg först ut att knappt ha mål i munnen. Han reste sig och sade:

- Detta gör jag upp med dig genast; och så blir det bäst, ty så får jag och min broder var sitt av de spanska svärden. Låt oss nu gå ut och pissa tillsammans, utan att glömma att taga svärden med.

- Det var rätt sagt, sade Toke, ty mellan oss behövs inga högtidligheter. Och för detta skall jag vara dig tacksam så länge du lever; och hur länge det blir får vi se.

------------------------------

Toke kom nu tillbaka. Han haltade och hördes mumla på en vers; och när han klev in över bänken till sin plats, syntes det att han var blodig från ena låret och nedåt.

- Hur blev det med Dyre? frågade Sigurd Buesson.

- Det tog sin tid, sade Toke; men nu har han pissat färdigt

Lördag den 6 december 2008: Om knipor
Det simmar en knipa i ån utanför vårt köksfönster. Det är en ganska stor knipa, fast naturligtvis avsevärt mindre än de änder som också finns där. Jag gillar knipor, de är så ”runda” och söta (när det gäller djur är det ju helt tillåtet att vara rasist!). Men det är ena underliga fåglar.

Trots att de är mindre än änderna och det bara finns någon enstaka knipa bland en massa änder i ån så är de verkligen inte försynta utan snarare aggressiva. De dyker ner under vattnet, simmar mot en and och kniper anden i foten. Är det därför som de har fått namnet ”knipa”? Varför de kniper dem i fötterna vet jag inte, kan det vara för att de inte vill ha konkurrens om maten och försöker jaga bort änderna? Men de äter ju inte riktigt ”på samma nivå”. Änderna i ån äter det som finns på/vid ytan och ungefär en dm ner, dvs så långt som de når när de vippar sig ”upp och ner” med stjärten uppåt. Kniporna dyker ju oftast längre ner i vattnet.

Men de verkar inte vara så fiffiga, kniporna. När vi står i fönstret eller på balkongen och kastar ut mat (gamla brödrester) till dem (och det ska göras minst varje gång som vi har besök av barnbarn, ”Mata anka!” är fältropet) tillämpar de sin vanliga dykstil. Dvs de dyker ner under vattnet, simmar fram mot brödbiten för att ta den underifrån. Men då är maten redan uppäten av någon annan fågel, en and eller mås.

Änderna slåss om matbiten så fort maten har landat på vattenytan.

Mest effektiva är fiskmåsarna (som inte finns här nu i december, i första hand är de här tidigt på våren), de försöker att ta brödet i luften redan innan det har hamnat på vattnet. Det lyckas de i och för sig inte med så ofta, men sedan försöker de att ta maten som ligger i vattnet medan de själva fortsätter att flaxa i luften, dvs de landar normalt inte på vattenytan. Det gör att deras flaxande vingar ”skrämmer bort” änderna.

”Mest effektiva” är kanske inte rätt uttryck. Mest framgångsrika i matjakten är kanske mer riktigt. Det handlar ju om att skaffa sig energi genom maten. Och pratar vi om effektivitet, dvs vilken fågelart som är mest effektiva i sin energijakt, så bör vi väl dividera den energi som de får i maten med den energi som de förbrukar under jakten på maten. Och måsarnas flaxande borde väl rimligen innebära att de gör av med mycket energi när de hänger i luften på det där viset?

Men åter till knipan. Konstigt nog är den en sk hålbyggare, dvs den lägger sina ägg i en ihålig trädstam eller en holk (som i så fall ska vara ganska stor). I närheten av badbryggan vid vår sommarstuga vid Ljustern sitter det en gammal knipholk. För ett antal år sedan såg vi, när vi satt på bryggan, en knipa komma flygande lågt över vattnet mot stranden och holken, som sitter cirka 2 m över marken någon meter in från vattnet. Antagligen var det en ungfågel som inte var van vid den svåra operationen att ha precis lagom fart för att komma fram till hålet i holken och kunna hålla sig kvar där. Knipan hade för hög fart och smackade i holkens vägg varefter den ramlade ner på marken. Där låg den en lång stund, tydligen mer eller mindre avdomnad. Sedan flög den långt ut på sjön igen, tog sats och gjorde om samma manöver. Tredje gången lyckades den .

Har knipan klor så att de kan gripa tag i hålöppningen?

Fast nu kommer Margaretha och säger att jag kommer ihåg fel, det inte var en knipa utan en skäggdopping! Och hon har väl rätt, hon brukar ha bättre minne än jag. det är väl mitt minne som brister. Utseendemässigt kan man ju inte blanda ihop en knipa med en skäggdopping, de ser helt olika ut. Men skäggdoppingar bor ju inte i holkar? Kanske var det därför som den inte lyckades så bra.

Fredag den 5 december 2008: Bitumen
Häromdagen skrev jag om reklam i bloggen, om att den kunde se ut hur som helst. Och det kan den ju. Men något som är genomgående är att reklamen är ett originalverk. Det finns naturligtvis undantag, där man gör en travesti på till exempel en scen ur en spelfilm. Däremot är det nog väldigt ovanligt att man som reklam använder ett rent citat från ett skönlitterärt verk.

Det enda företag, som jag kan komma på som har gjort det, är Nynäs.

Nynäs är alltså ett företag som startades av generalkonsul Axel Axelsson-Johnson som ett oljebolag på 1920-talet. Ni kommer nog ihåg bensinmackarna som fanns fram till och med 1970- eller 80-talet. Efter oljekrisen då förändrades bolagets verksamhet och företaget var i princip ensamleverantör av bitumen i Sverige tills dess att Vägverket startade egen import.

Bitumen är bindemedlet i det som vi kallar asfaltbeläggningar och som ligger på huvuddelen av våra gator och vägar.

Den reklam som jag syftar på är det citat ur John Steinbecks roman Buss på villovägar, inledningen av kapitel 9, som företaget lät trycka upp på affischer:

Landsvägen till San Juan de la Cruz hade svart asfaltbeläggning. På tjugotalet hade tusentals kilometer betongvägar anlagts i Kalifornien, och folk hade slagit sig till ro och sagt: Jaha, nu är de permanentade! De kommer att räcka lika länge som de romerska vägarna, ja ännu längre eftersom det inte kan växa något gräs i betongen och spräcka den. Men det blev inte så. Lastbilarna med sina massiva gummidäck och personbilarna med sin höga fart nötte på betongen, och efter en tid började den att luckras upp. Den sprack och fick vatten i sprickorna. På vintrarna frös vattnet till is och utvidgade sprickorna ytterligare, och den återstående massan kunde inte motstå påfrestningarna utan föll sönder alldeles.

Vägdistriktets arbetare hällde tjära i sprickorna för att hindra vattnet, men det hjälpte inte, och till slut fick man täcka vägbanan med asfalt och fint grus. Det höll, därför att det inte mötte bilhjulen med en stum yta utan gav efter en smula och var elastiskt. En sådan väg mjuknade på sommaren och hårdnade på vintern. Och så småningom fick alla vägar denna glänsande svarta vägbana som såg ut som silver på avstånd.

Ja, det var väl gratisreklam som hette duga! Fast även om han var en duktig författare var han nog inte så där väldigt insatt i asfaltbeläggningars hållbarhet, John Steinbeck. Det hade varit bra om de hade hållit så bra som han lovade, tyvärr är det väldiga mängder av våra skattepengar som varje år behöver läggas på nya asfaltbeläggningar på våra svenska vägar, precis som på vägarna i Kalifornien och resten av världen.

Och Steinbecks förkastelsedom över betongvägar var nog överdriven, de har sina fördelar de också, precis som de har nackdelar. De är dyrare att bygga, slits inte lika fort som asfaltvägarna men när de väl är slitna är de svåra/dyra att åtgärda. Vi har byggt en del betongvägar även i Sverige på 50-60-70-talet, i första hand motorvägar ute på slättbygderna eftersom en förutsättning för ett bra resultat är att underlaget längs vägen är homogent så att det inte blir ojämna sättningar. Sveriges första motorväg mellan Malmö och Lund byggdes som betongväg. Så sent som på 90-talet valdes betong när vägen mellan E4 och Arlanda byggdes ut till motorväg. Motivet för det, som jag kommer ihåg det, var i första hand att tekniken skulle bevaras i Sverige och därmed fungera som prispress mot asfalten. Konkurrens är alltid bra.

Numera har Nynäs finska och venezuelanska ägare.

Torsdag den 4 december: Wikipedia
Ibland brukar jag här i bloggen lägga in en länk till Wikipedia när jag vill ”förklara” något. Wikipedia är alltså ett ”interaktivt uppslagsverk på nätet”, dvs det är vi läsare som själva skriver det. På det sättet går det relativt snabbt att få med förklaringar på nya ord och företeelser, i jämförelse med vilken tid det skulle ta att vänta på att en expertkommitté skulle behandlat ordet i nästa upplaga av en tryckt uppslagsbok som Nationalencyklopedin.

Själv tycker jag att Wikipedia är bra även om jag är väldigt medveten om att man inte kan ”lita på” det. Eftersom det är vi läsare själva och inga experter som skriver Wikipedia kan man aldrig vara säker på att det som står där är ”helt sant”. Ja, jag tror inte att det är så mycket som är helt osanning, eftersom många läser så kommer nog direkt felaktiga uppgifter att rättas/ändras/raderas ganska omgående. Men det är ju så att världen inte är helt svart och vit, det finns fler nyanser än ”rätt” och ”fel”.

Om jag ska beskriva problemet kommer jag att tänka på den fras som vi har lärt oss att vittnen ska säga i en domstol, ”sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen”. (Nu är det ju så att min erfarenhet av domstolar inskränker sig till det som jag sett på film och TV så jag vet inte om man verkligen säger så i svenska domstolar eller om det bara är i amerikanska. Fast eftersom det gamla ordet ”intet” används så låter det som att det inte är en översättning utan att frasen verkligen används i Sverige. Kanske någon jurist kan upplysa mig om hur det är?). Det som står i Wikipedia kan vara sant, men ibland en ”vinklad” sanning, och sällan hela sanningen. Någon ”hel sanning” finns väl för övrigt knappast. Särskilt när något ska beskrivas handlar det om att göra ett urval som på bästa sätt beskriver företeelsen ifråga.

Som exempel kan vi ta ordet ”Falun” och jämföra vad som står om vår stad i Wikipedias svenska och engelska version (uppslagsverket finns i ett antal olika språkversioner och de olika versionerna är inte en översättning av varandra). I den svenska versionen står detta och i den engelska detta . Som synes är inte uppläggningen alls lika och urvalet av vilka företeelser som mest präglar och förtydligar Falun är helt olika. Vilken som är bäst är upp till var och en att avgöra, det är också fritt fram för var och en att själv gå in och förbättra texten. Här kan du läsa hur man gör.

När det gäller den engelska versionen är det slående så många nutida rock- och idrottspersoner som kommit med – men det är kanske inte så konstigt. Sannolikt är det en direkt följd av att det är många ungdomar som använder/skriver Wikipedia.

Natives from Falun

• Georg Stiernhielm, civil servant, linguist and poet
• Ferdinand Boberg, architect
• Ernst Rolf, actor and singer
• Mattias Flink, Mass murderer
• Thomas Quick, Serial murderer
• Gunnar Säve-Söderbergh, palaeontologist
• Putte Wickman, jazz clarinetist
• Tomas Jonsson, ice hockey player
• Susanna Kallur, Athlete holding the world indoor record on 60 m hurdles
• Jenny Kallur, Athlete, Susanna's sister
• Maria Hjorth, golfer
• Marcus Ljungqvist, road bicycle racer
• Mattias Ekström, racing driver
• Ulf Stenlund, tennis player
• Björn Dixgård, musician
• Sabaton, Heavy Metal band

Detta behöver kanske ändras på av SPF-medlemmarna så att en mer fullständig beskrivning ges av olika ord. Gå alltså gärna in och läs och skriv om du anser att det behövs!

Men man kan ha synpunkter på beskrivningar även i vanliga uppslagsverk. Läs till exempel vad som står om Falun i Nordisk Familjebok, första upplagan, band 6, utgivet 1881 resp ”Uggleupplagan”, band 4, utgiven 1907 . Uppgifterna om exakt areal och fastighetsvärden säger i varje fall mig inte speciellt mycket.

Fast risken är att när man börjar läsa i ett gammalt uppslagsverk så här på nätet, då händer samma sak som när man, åtminstone jag, tar fram Nationalencyklopedin och börjar läsa om ett uppslagsord – jag hittar en massa andra saker att fortsätta att läsa om. Men man måste ta vissa risker här i livet, detta är en sådan.

När ni har läst färdigt Nordisk Familjebok kan ni fortsätta med Svenska Familjejournalen som består av ett stort antal artiklar om olika ämnen http://runeberg.org/famijour/.

----

PS: Jag fick en fråga om vad själva ordet Wikipedia betyder. Det visste jag inte. Så jag gick in på Wikipedia och sökte på ordet "Wikipedia":
Den process som ligger till grund för projektet kallas wiki (hawaiianska för snabbt).

Sedan sökte jag på ordet "wiki":
En wiki, från hawaiianskans ord för snabb, är en webbplats där sidorna kan redigeras av besökarna själva.

Eftersom jag inte är så bra på varken latin eller grekiska sökte jag även på ordet "encyklopedi" för att få reda på betydelsen av ändelsen "pedia":
Ett uppslagsverk eller en encyklopedi är en skriven sammanfattning av mänsklig kunskap. Termen kommer från grekiskans enkyklios paideia, ordagrant "rundad bildning", i betydelsen "allmänbildning".

Alltså: Wikipedia kan närmast betyda snabb bildning.

Onsdag den 3 december 2008: Babelfish
Det är lika bra att jag erkänner det med en gång – jag har inte läst Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen. Dvs jag har bara läst inledningen, några kapitel.

När jag skulle lämna tillbaks några böcker på biblioteket i början av 90-talet hittade jag den i återlämningshyllan och eftersom jag hade hört talas om den kunde jag inte låta bli att bläddra. Med min bakgrund på Vägverket innebar det att den följde med hem som ett lån när jag hade läst i inledningen:

       ‑ Lägg av med det där nu, Mr Dent, sa han. Ni har ingenting att hämta här. Man kan inte ligga framför en bulldozer i evighet. Han försökte få sina ögon att skjuta vilda blixtar, men det kom liksom ingenting ur dom.
       Arthur låg i leran och skvätte på honom.
       ‑ Kom an bara, sa han. Vi får se vem som rostar först.
       ‑ Ni kommer att bli tvungen att acceptera detta, sa Mr Prosser och snurrade pälsmössan runt på sitt huvud, denna motorled måste byggas och den ska byggas!
       ‑ Första gången jag hör talas om den, sa Arthur, varför måste den byggas?
       Mr Prosser hötte med fingret åt honom en stund. Sen slutade han och stoppade undan fingret.
       ‑ Vad menar ni med det? Varför den ska byggas? Det ska bli en motorled. Motorleder är till för att byggas!
       Motorleder är anordningar som gör det möjligt för somliga människor att mycket fort ta sig från punkt A till punkt B, medan andra människor kan ta sig mycket fort från punkt B till punkt A. Människor som bor vid punkt C, som är en punkt mitt emellan punkt A och punkt B, råkar ofta in i grubblerier över vad det är som är så fantastiskt med punkt A, eftersom så många människor från punkt B nödvändigtvis måste dit, och vad det är som är så fantastiskt med punkt B eftersom så många människor från punkt A till varje pris måste dit. Dom önskar ofta att folk en gång för alla kunde bestämma sig var för fan dom vill vara nånstans.

Efter de första kapitlen tyckte jag att den blev lite för långrandig för mig. Och försedd med alltför fantasifulla varelser. Jag var kanske för gammal helt enkelt. Här är några klassiska citat från boken:

Skeppen hängde i luften på exakt samma sätt som tegelstenar inte gör.
/ Berättaren

Dom tror på fred, rättvisa, moral, kultur, sport, familjeliv och utplånandet av alla andra livsformer.
/ Hans Övernådighet Pag till den galaktiska administrationens högsta tjänstemän

Ta det lugnt!
/ Ford Prefect till Arthur Dent sekunder efter att jorden blev utplånad

Det finns en teori som säger att om någon någonsin kommer underfund med vad universum är till för och varför det finns där, kommer det att omedelbart försvinna och ersättas av något ännu mer bisarrt och oförklarligt. Det finns en annan teori som gör gällande att detta redan har skett.
/ Berättaren

Men jag kom så långt att jag läste om Babelfish, den lilla, gula fisken som stoppas i örat och sedan översätter hjärnvågorna som hör ihop med talet som når örat. Fisken har fått ge namn åt den automatiska översättningshjälp som sökmotorn AltaVista (numera Yahoo) erbjuder på Internet. Den översätter alltså texter mellan ett antal olika språk, tyvärr ännu inte till/från svenska.

Hur bra den översätter vet jag inte, jag har inte kollat, i första hand beroende på att såväl min tyska som min franska är så bristfällig att jag nog inte kan bedöma om Babelfish´s översättning från engelska till något av dessa språk är acceptabel eller inte. Här har du Babelfish, testa den gärna direkt härifrån:

Men jag har funderat över vad det är för översättare som har översatt denna sida till svenska:

Välkomna till paradisen av den Lanta ön,

Är oceanen varm och klar… badstränderna av den fina sanden.

Utsatt till den Tsunami slågna sydliga Thailand, Koh Lanta mycket gynnsamma däri var inga skador uppstod till den naturliga scenic skönheten. Koh Lanta fick mycket liten läkarundersökning påverkad. Koh Lanta som återställer tyst med mest hotell som normalt fungerar. Alla badstränderna återstår så härliga som någonsin. Alla dykplatser led inte i katastrofen, ganska är bevattna mer ren och mer klar än någonsin.

Koh Lanta är den tunna och långa ön. Färjan eller bilfärjan skar att ansluta på norden mest av öappellen Baan Saladan; utfärda utegångsförbud för långt till paradisen. Startresande på Koh Lanta på den Baan SalaDan villagen, ett typisk thailändskt fiskeläge var mest av fartyg från PhiPhi och Krabi avslutar. Fartyget för snorkeling eller att dyka är tillgängligt här; du kan hyra motorbikeshyror härifrån som väl. Från Baan Saladan, besegrar drev till syd med distanserar 30 Km skar taken omkring en timme. Roaden skar avslutar på Koh Lanta som den marin- nationalen parkerar kontoret var fyren; symboliskt av Koh lokaliserade Lanta. Beware att halvan av är långt den stenlade roaden, vila är unpaved; den dammiga, gropiga och övre kullen och besegrar dalen. Men båda sidor bedövar beskådar.

Tätt regna skogar eller kulturupplevelse i havszigenare village, sedan Koh Lanta äger både marin- och terrestrial begåvning, finns det många intressant dragningar, och att vänta för aktiviteter som är ditt till coveryen, är den sätter på land. Koh Lanta är absolut dess underbara badstränder, och den klara kristallen bevattnar. Mest av de mest väl badstränderna av Koh Lanta ligger längs den västra shoren av den Lanta Yai ön, varje av som har dess karakteristiska skönhet och ger de utmärkta solnedgångarna. Ostkusten är mountainen som täckas med rik tropisk mest rainforest. Alla nio badstränderna lokaliserade västkusten av ön längs nord till syd. Försök att få besegrar till avsluta; Nationalen parkerar område med den två buktade badstranden, är underbar!!!

Det är faktiskt ganska intressant att i huvudet översätta tillbaks till engelska. Man kan då konstatera att alla orden egentligen är formellt rätt översatta, dvs varje ord kan betyda det som står på den svenska sidan. Men ändå blir det så totalt tokigt.

Polisarbete
Det finns många som klagar på att vi har för få poliser och att de därför inte hinner med att utreda brott som begås. Det finns även de som gör sitt bästa för att med okynnesanmälningar se till att rättsväsendet belastats med onödiga arbetsuppgifter och därigenom får ännu mindre tid till att lösa brott och sätta fast brottslingar.

Tisdag den 2 december 2008: Cykelsnö
Gråmulet, molnen hänger lågt över Falun, snöblandat regn. Jag vet att det finns folk som jublar och glatt utropar något i stil med "Vad härligt, nu kan jag snart byta ut rullskidorna mot riktiga skidor".

Och i går hörde jag en kvinna på TV säga ungefär "Jag älskar den här årstiden när mörkret kommer och sluter sig om mig. Då stänger jag mig inne och tänder ett ljus".

Om du tillhör någon av dessa två kategorier människor kan du sluta läsa här.

Just nu har jag varit hos polisen och hämtat en cykel. Den stod i flera veckor precis innanför planket på vår gård. Jag antog att det var någon i Herrhagen/Slätta som behövt en cykel, tog första bästa och sedan satte den ifrån sig när han kom lagom nära centrum. För säkerhets skulle satte jag en lapp på cykeln under en vecka: "Den här är antagligen stulen. Om den är din, säg till annars lämnar jag den till polisen". Ingen hörde av sig så jag lämnade in den.

Och ingen hade hört av sig hos polisen heller så nu kunde jag hämta en fungerande cykel. Fungerande ja, det var luft i däcken och den hade ju gått att cykla på till vår gård. Fast jag får väl fixa till den till våren, sedan kommer den med till sommarstugan.

Men efter att ha hämtat cykeln och satt den i förrådet gick jag in igen. Jag gillar inte det här klimatet. Eller i varje fall inte den här årstiden. Det här gillar jag, att sätta sig på balkongen en ljum sommarkväll och äta lite lätt. Livet behöver inte vara så märkvärdigt, dvs det behöver inte vara champagne varje kväll, även en lättöl kan duga bra:

eller att se ut över sjön och kanske ta sig ett kvällsdopp:

Om du undrar över vad linan är till för: Jo, att hänga upp något som hänger och dinglar och skrämmer bort måsar, änder och kanadagäss så att de inte sitter på bryggan och lortar ner. Fungerar bra, först hade jag CD-skivor upphängda i snören, som reflekterade solens strålar och därigenom blänkte till när de dinglade runt. Men det går lika bra (och enklare) med vanliga tygremsor. Uppenbarligen tycker fåglar inte om att ha något som rör sig ovanför huvudet.

Måndag den 1 december 2008: Byt båda skosnörena!
Ett skosnöre på mina skor hade gått sönder. Nej, det hade inte gått av, men det gick inte längre att knyta. Det var ett runt skosnöre som tydligen bestod av två delar. En tunn inre del, det var antagligen där som styrkan satt, och en tjockare yttre del, det var antagligen det som gjorde att snöret skulle gå lätt att knyta och knuten skulle hålla.

Den yttre delen var utsliten så det gick inte att åstadkomma en ordentlig knut som höll. Så jag bytte ut det skosnöret. Därefter tittade jag på snöret i den andra, vänstra, skon. Rimligen är det ju så att när det ena skosnöret är utslitet så bör det andra också vara det, de har ju suttit i lika länge och utsatts för samma behandling. Men det vänstra såg helt ut, dvs det syntes ingen anmärkningsvärd nötning på det yttre skiktet.

Jag brydde mig därför inte om att byta det andra skosnöret utan putsade upp skorna och satte ut dem i hallen. När jag sedan skulle ta på mig dem för att gå ut knöt jag först den högra. Därefter drog jag till snöret på den vänstra skon – och det gick omedelbart i två delar!

Så den gamla regeln bekräftades: Byt alltid båda skosnörena samtidigt.

Något annat som behöver bytas med regelbundna mellanrum är vindrutetorkarbladen. Ett tag i livet, när jag körde mycket i tjänsten, hade jag en speciell teknik när jag bytte dem. Jag bytte det vänstra torkarbladet mot ett nytt och satte det använda vänstra bladet till höger. På det sättet kunde jag byta blad framför föraren dubbelt så ofta till samma kostnad. Det är viktigt, särskilt nu på hösten/vintern, att kunna se bra när man kör. Det är inte lika viktigt att kunna se bra från passagerarplatsen på högersidan. Ofta sitter det överhuvudtaget ingen där och när det sitter så gör det inte så mycket om han/hon inte ser lika bra som föraren.

Fast numera byter jag båda bladen mot nya samtidigt.

Till november månads blogg