SPF Falubygden Sveriges Pensionärsförbund blogg En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på

Bloggen: [Nyfiken]
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"

(Från början var rubriken Pensionärsbloggen, sedan döptes den om till Falupensionärsbloggen. När jag insåg att det mesta handlade om sådant som jag själv inte visste - men skulle vilja veta - fick den sin nuvarande rubrik.)

Bloggmaster är Bo Bävertoft.
Läs tidigare månaders blogg här.

Onsdagen den 31 december 2008: Rött vin och pimpinella
Margaretha satt och löste korsordet i Falu-Kuriren i går kväll. Då frågade hon mig om hjälp, på samma sätt som jag brukar fråga henne om hjälp. ”Pimpinella, fyra bokstäver” sa hon. Vi associerade naturligtvis genast till Bellman, ”rött vin och pimpinella” som han skrev om i någon av sina epistlar. Fast ingen av oss visste vad pimpinella var.

Det är emot mina principer att i korsordslösningssammanhang (ibland får jag för mig att jag älskar långa sammansatta ord!) använda uppslagsverk av olika slag. Trots att jag i andra sammanhang tycker att uppslagsverk är underbart intressanta. Men när det gäller korsordslösning tycker jag att det liksom är fusk att använda dem.

Men jag har (bland annat) en annan princip också, nämligen att ”principer har man för att göra avsteg från”. Dvs man ska inte följa dem slaviskt utan strunta i dem när man tycker att man har ett vettigt argument för att göra så.

Det tyckte jag nu. Argumentet var alltså att jag ville veta vad pimpinella är för något. Så jag sökte, både i Nationalencyklopedien och på nätet. Det första jag fick fram var att Pimpinella är det vetenskapliga namnet för ett släkte av ”ett- eller fleråriga kala eller håriga örter” som på svenska kallas Bockrötter.

Jaha, det var ju intressant. Men inte blev jag klokare av det. ”Rött vin och pimpinella”. Jag hade trott att pimpinella skulle kunna vara något smaskigt gott, som kunde vara lämpligt att ta med sig för att äta tillsammans med rött vin på en picnic. Men bockrötter?

Sedan läste jag vidare och såg att en av de här växterna var anis, som vi använder för att kydda bröd och även brännvin. Det tycker jag om – och antagligen var det anis som det skulle stå i korsordet. Men att äta anis tillsammans med rödvin låter inte som någon höjdare.

Så hittade jag denna text vilken gladde mig, dvs jag blir så glad när det är något som jag inte förstår riktigt - och det visar sig att jag inte är ensam om att inte förstå: ”Ordet pimpinella vållar problem då det dels är, i olika ordformer, ett vetenskapligt namn på ett växtsläkte, dels ett folkligt namn på många olika växter, inte nödvändigtvis av släktet Pimpinella.”

När jag läser vidare förstår jag att man använde olika kryddor för att blanda i vinet för att detta inte skulle bli surt och illasmakande (vi hade ju inget lokalt vin i Sverige och transporterna blev långa, antagligen hade man inte lika bra förslutningsmetoder som vi har numera). Eller kanske, rättare sagt, för att vi inte skulle känna den sura smaken. Dessutom skriver Bellman inte ”rött vin och pimpinella” som jag (och tydligen många med mig) trott utan ”rött vin med pimpinella”, som alltså bör ange att pimpinella är en tillsats till vinet.

Men exakt vad som Bellman syftar på med pimpinella verkar vara oklart. Några anser att det var en ört som på latin kallas Sanguisorba minor – men de får mothåll av andra, tex av en författare som skriver ”Jag odlar själv pimpinell i örtagården, dvs- Sanguisorba minor - en anspråkslös, rent ut sagt mjäkig liten ört, som inte ens är speciellt vacker...den smakar heller inget speciellt, varken beskt eller kryddigt eller något alls egentligen...den är....den är.... så meeenlös på något sätt!”.

Så det som jag kommit fram till är detta:

Det ska stå ”anis” i Falu-Kurirens korsord.
Vad Bellman hade i sitt röda vin är oklart, men det var nog en krydda för att ta bort den sura smaken.
Det är i epistel 82 Efter Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla Winblads Frukost en sommar-morgon i det gröna som följande rader står (men han nämner pimpinella i flera andra epistlar)

Hvila vid denna källa,
Vår lilla Frukost vi framställa;
Rödt Vin med Pimpinella
Och en nyss skuten Beccasin.

Nytt År på Tuvalu
När jag skriver detta är det mitt på dagen på nyårsafton, klockan är tjugo i tolv. Det innebär att om drygt en timme, dvs 13.00 svensk tid, övergår de till år 2009 på till exempel Kiribati och Tuvalu. En del är före sin tid - eller i varje fall före vår tid! Dessutom har de 29 grader varmt där...

Tisdag den 30 december 2008: Att göra koppar
För ett antal år sedan lyssnade jag till ett radioprogram (kan det ha varit Obs?) där en svensk historiker berättade om en bok (eller heter det kanske ”verk” i vetenskapliga sammanhang?). Bland annat att han på en konferens hade mött en utländsk historiker som under hela konferensen hade gått omkring och krampaktigt kramat detta verk under armen. Han hade sagt till sin svenska kollega ungefär ”Å, vad du måste vara lycklig som kan läsa svenska och ta del av detta underbara verk!”. Själv kunde han bara läsa den tyska sammanfattningen.

När jag senare hittade verket i ett antikvariat här i Falun kunde jag inte låta bli att köpa det. På semestern tog jag med det till sommarstugan för att läsa. Men efter att jag hade suttit i en trädgårdsstol några timmar en eftermiddag tog Margaretha hand om verket och gömde det. Hon sa att om jag fortsatte läsa skulle hela semestern gå utan att jag skulle vara kontaktbar.

Antagligen hade hon rätt (som vanligt). För när jag börjar läsa en intressant bok vill jag ”läsa färdigt”. Det finns personer som inte kan somna om de inte får ligga i sängen och läsa en kvart först. Sådan är inte jag. Om jag ligger i sängen och läser en stund så kommer jag nästa kväll inte ihåg var jag slutade utan får börja någonstans på måfå (ja, jag vet att man kan sätta ett märke men så disciplinerad är jag inte alltid). Det som händer är snarare att jag fortsätter att läsa till halv fyra på morgonen.

(En annan variant var när jag på mitten av 70-talet hade tagit med hem en SOU, dvs en statlig offentlig utredning, om den framtida vägplaneringen. Min dotter Susanna, som då var liten, ville ha sällskap vid sängkanten när hon skulle somna. Så jag lade mig på golvet och läste i boken för att hon skulle somna. Men jag somnade innan hon gjorde det. Det innebar att nästa kväll fick jag börja om från början i boken eftersom jag inte kom ihåg vad jag hade läst. Till slut tröttnade jag. Senare har jag ägnat många år åt vägplanering, såväl ekonomisk (när en väg ska byggas) som fysisk (var en väg ska byggas), det har, som jag själv tycker, gått bra utan att jag tog del av innehållet i boken).

När nu jag har gått i pension medan Margaretha fortfarande arbetar har jag ”egen tid” att disponera så jag har tagit fram boken igen. Det är Sten Lindroths Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget, två band om tillsammans 1150 sidor. Ologiskt nog började jag med det andra bandet, det som handlar om kopparhantering, dvs hur man bearbetar malmen så att den blir koppar efter det att malmen har tagits upp ur gruvan, och har nu hunnit läsa en del. En hel del har jag bara ”skummat igenom” så jag har fortfarande ganska diffusa begrepp om hur hela processen verkligen gick till men har ändå lyckats förstå att det handlade om ett antal olika steg med namn som jag har hört många gånger tidigare, men då inte vetat vad de innebar:

Kallrostning där den sönderslagna malmen utomhus i en tresidig form lades ovanpå den ved som skulle antändas och därefter täcktes med ”malmsylta” eller grov sand. Veden tändes på och fick brinna 2 till 8 veckor varvid en stor del av svavlet gick upp i rök (det fanns väldigt mycket svavel i malmen).
Nästa steg var sulubruket, där malmen tillsammans med träkol smältes i en ugn av sten där luft blåstes in med vattendrivna bälgar. Ugnen fylldes succesivt med träkol och material från kallrosten. Det som kom ut från sulubruket kallades skärsten, hit hade koncentrerats den koppar som malmen innehöll.
Vändrosten bestod av ett antal, 8-9 stycken, tresidiga murade ”bås”, liknande kallrosten. I dessa lades ved i botten och därefter malmmaterialet som efter bränning flyttades till nästa bås. Hela bränningen kunde ta minst 5-6 veckor.
Rostbruket innebar att materialet återigen smältes i en ugn med bälgar som blåste in luft, liksom i sulubruket. Sedan hade man råkopparn.

I vart och ett av dessa steg gällde det för den erfarne handhavaren att anpassa hanteringen till just den malmtyp som man hade att göra med vid varje tillfälle.

Hela den här processen fram till råkopparn tog 2-3 månader. Men inte heller då var man färdig. Sedan fraktades råkopparn vidare på pråmar över Runn med avlastning i Enbacka i Gustafs för att föras vidare, i ett tidigt skede till Säter, senare till Avesta för vidare bearbetning. Så långt har jag ännu inte hunnit läsa. Men jag antar att det för den fortsatta hanteringen krävdes mer kraft än vad som fanns tillgängligt genom de små vattendragen i Faluns närhet. I varje fall i Avesta lär det ha funnits tillräckligt med kraft genom Dalälvens försorg, hur den lilla Ljusterån kunde räcka till förstår inte jag.

Om jag har missuppfattat något så beror det nog inte bara på mig. Tydligen är det så att såväl historiker som nutida bergsmän är ganska osäkra på hur allt gick till.

Det allra mest märkliga är nog hur man genom praktiska övningar kunde komma fram till denna långa och invecklade process (som kunde se olika ut om det handlade om blötmalm eller hårdmalm och tydligen också se olika ut under olika århundraden). De visste ju ingenting om vad som verkligen hände i materialet, de visste inget om atomer och joner och liknande. Men ändå lyckades de.

Vill du veta mer om kopparframställningsproccessen? Är du ambitiös -Läs då boken. Är du lite mer bekväm - passa på att vid lämpligt tillfälle lyssna till Sven Olsson eller Örjan Hamrin. Båda kan säkerligen väldigt mycket. Dessutom är de väldigt duktiga på att berätta.

Måndag den 29 december 2008: Ankrace
Under helgen har vi haft besök av barn och barnbarn. När solen sken en eftermiddag tittade svärsonen ut genom fönstret, ut över ån där ankorna simmade. (Av någon anledning kallar vi fåglarna för ankor fast de i verkligheten är änder, gräsänder antar jag. Och en eller två knipor).

Han frågade varför alla ankor simmar åt samma håll. Ja, vad svarar man på det? Men det gör de ju. Antingen simmar de från Magsinsbron ner till Sankt Johanneskyrkan (Frälsningsarméns) eller också så simmar de tvärtemot. Och alla samtidigt åt samma håll.

Så beter ju inte vi människor oss. Vi rör oss åt olika håll. Men de kanske har mer flockinstinkt än vad vi har. Kanske det har att göra med att de även flyger i flock. Om jag har förtått det rätt blir det mindre luftmotstånd då, om de flyger tätt efter och snett bakom varandra, så att det blir en V-formation.

Sedan var vi även ute och matade ankorna med William, ett av barnbarnen. Vi gick bort till den lilla bryggan som finns alldeles nedanför Magasinsbron så att vi kom närmare dem när vi slängde i brödbitarna.

Det tog ett bra tag innan det hade samlats ett större antal ankor/änder hos oss, de simmade långsamt bort till oss. Kan det ha berott på att det var kallt och att de undermedvetet gjorde en kalkyl över hur stort energitillskott de skulle kunna inhämta genom att äta de brödbitar som vi slängde i - och konstaterade att om de flög så skulle de antagligen genom flygningen förbränna mer energi än de skulle få av oss? Vilket alltså skulle innebära ett negativt energitillskott.

För när det är varmare brukar det räcka med att vi går ut på balkongen för att vattna blommorna för att hela svärmen ska komma flygande.

Kan någon ornitolog berätta och förklara?

Söndag den 28 december 2008: Ladonien
När jag på nätet kontrolläste gårdagens blogg om Malteserorden (eller Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta som är den fullständiga korrekta benämningen) kom jag att tänka på att vi även inom Sveriges gränser har ett litet land, som anser sig helt självständigt – även om de är helt ensamma om att anse det, dvs det finns inget annat land som har erkänt detta land.

(Jag har tagit för vana att alltid kontrolläsa bloggtexten en sista gång när jag väl har lagt ut den på sidan, det är då, när man ser texten i sitt slutliga skick, som man kan upptäcka ytterligare fel, det kan gälla såväl sakfel, stavfel som radbrytningsfel).

Det land som jag tänker på är Ladonien (Ladonia på engelska), som ligger på Kullens (nej, det har inget med den nu nedrivna restaurangen i Falun att göra!) norra och branta strand mot Skälderviken, som utgör ett naturreservat.

Det hela är en skapelse av konstnären (och professorn) Lars Vilks, han som det senaste året även har uppmärksammats för att ha ritat en rondellhund, vars utseende av somliga ansågs som en skymf – men det lämnar jag åt sidan just nu.

År 1980 började Vilks att bygga ett konstverk som han döpte till Nimis nära vattenbrynet på Kullen. Han byggde det av diverse bräder och pinnar som han själv släpade ihop. (Enligt uppgift ska konstverket vara byggt av drivved - men det låter högst osannolikt att så mycket drivved har kunnat driva iland). Platsen han valde låg avlägset (ja, allting är ju relativt, jag vet inte om man verkligen kan säga att någon plats i Skåne ligger avlägset till, alla avstånd där nere är ju små) och otillgängligt till (ja, otillgängligt är det ju där vid Kullens branta sluttning).

Vad han egentligen från början hade för avsikt med bygget/konstverket är tydligen ganska oklart, det var någonting om en "mötesplats mellan teori och praktik".

Läget gjorde att han kunde hålla på att släpa dit material och spika i två år innan någon upptäckte tilltaget. Men 1982 reagerade länsstyrelsen i Malmöhus län (som det då fortfarande hette, numera är ju M och L län sammanslagna till Skånes län) och meddelade att de hade definierat föremålet som en byggnad (som naturligtvis inte hade bygglov) och anmodade Vilks att omedelbart riva och ta bort det. Det var inledningen till en långvarig kamp mellan myndigheter och Vilks, jag tror att den pågår fortfarande.

Därefter har han kompletterat med två andra konstverk, Arx och Omfalos.

Området runt konstverken utropades 1996 till ett självständigt rike, Ladonien. Var och en som vill kan bli medborgare i landet (dubbelt medborgarskap accepteras, dvs man behöver inte avsäga sig sitt svenska medborgarskap). Vill man ha status som adlig utgår en avgift på 12 USD. Uppenbarligen är samtliga medborgare nomader som enbart besöker sitt hemland tillfälligt eftersom inga byggnader lämpliga för övernattning finns tillgängliga. Utöver (eller inkluderat) medborgarna besöks landet årligen av cirka 30000 personer.

Karta över Ladonien

Även om landet har egen flagga, nationalsång (tom två varav den av Vilks först skapade består av plumset när en sten kastas i havet utanför Ladoniens kust), frimärken, valuta (örtug) och ett stort antal prominenta befattningshavare får man nog anse ”landet” mer som en konstnärlig aktivitet än som en riktig statsbildning, speciellt eftersom, som sagts, inget annat land (ännu) har erkänt Ladonien.

Läs mer om Ladonien på deras egen websida http://www.ladonia.net/index.html eller på Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Ladonia

Här kan du se en film som visar Nimis och dess omgivningar i Ladonien.

Här kan du se en promenad genom konstverket som kanske ger en batter bild av hur stort detta är I verkligheten.

Om du tänker besöka landet finns det en karta på Höganäs kommuns websida.

Ett stenkast från Ladonien ligger Rekekroken där Edvard Persson bodde under senare delen av sitt liv. Det är därför som jag har valt en Edvard Persson-låt som Dagens Nostalgilåt för idag. Nåja, "stenkast" är kanske att ta i, i varje fall när det gäller mitt eget stenkastande, det är ju cirka en mil. Men Ladon, den ormlika drake i den grekiska mytologin, som gett namn åt landet, kanske kunde kasta så långt.

Lördag den 27 december 2008: Malteserorden
Själv är jag fortfarande medlem i svenska kyrkan även om jag är en väldigt passiv medlem. Därmed är jag nog en väldigt typisk medlem. Tvivlande. Dvs det finns så mycket i Bibeln som är svårt att tro på. Fast det kanske jag inte behöver göra heller. Dvs tro. När man numera lyssnar på präster och till och med biskopar uppfattar jag det som att de menar att man inte behöver tro bokstavligen på det som står i Bibeln. De kan uttrycka det ungefär som att frågan om den obefläckade avelsen ska inte skymma det viktiga budskapet om Gud. Så är det kanske. Fast jag undrar om inte dessa präster för bara några hundra år sedan av kyrkan skulle ha betraktats som kättare?

Nu är det tydligen många som har gått ur kyrkan under senare år, i första hand av ekonomiska skäl, dvs för att slippa betala kyrkoskatten (Heter det skatt fortfarande? Eller medlemsavgift? Jag har inte kollat), ja jag antar att den första anledningen väl är att tron inte har varit så stark.

Men det är intressant att höra hur samma personer uppskattande uttalar sig om mycket fattigare länder där medborgarna frivilligt lägger ner stora summor på att underhålla sina kyrkor och motsvarigheter till dessa. Men själva inte är lika intresserade av att underhålla de kulturskatter som våra kyrkor utgör.

Hur man är resonerar är det svårt att låta bli att tänka på Bibeln och Jesus i dessa dagar, även om det nog numera verkar som om julen firas mindre till minne av Jesus födelse än som en hyllning till Mammon.

Med tanke på de rikedomar som, framför allt den katolska, kyrkan har samlat på sig är det kanske inte i praktiken så stor skillnad. Nej, nu var jag stygg och orättvis. Men visst har den katolska kyrkan under årtusendena även varit en viktig världslig makt. Och är det ju fortfarande genom att det som tidigare hette Kyrkostaten och omfattade stora delar av nuvarande Italien, fortfarande formellt existerar, även om det bara är som en enklav i Italien, ett kvarter i staden Rom.

Det finns tydligen ännu en ”statsbildning” som är en restbildning av en tidigare världslig makt, en makt som man kan tänka på när man ser filmerna om Arn, om Ivanhoe där Richard Leijonhjärta återvänder från ett av korstågen eller läser da Vinci-koden. Det jag tänker på är Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta (även något förenklat kallad Malteserorden) som uppenbarligen existerar (och erkänns av närmare ett hundra länder) utan att disponera något geografiskt område.

Ordens uppgift var från början att säkra och skydda tillgängligheten till den heliga staden Jerusalem för kristna pilgrimer. Nu har den tydligen enbart sociala uppgifter (även om man på nätet kan hitta konspirationsteorier om att det var de som låg bakom USA:s anfall på Sadam Hussein och Irak! Men på nätet kan man hitta mycket och mycket som är konstigt).

Så här skriver de själva på sin websida:

The Sovereign Order of Malta is a sovereign subject of international law, with its own constitution, passports, stamps, and public institutions. The 78th Grand Master, Fra' Andrew Bertie, was elected Head of the Order for life in 1988. The Order has diplomatic relations with 100 countries - many of which non-Catholic - and missions to major European countries, as well as to European and international organisations. The Order of Malta is neutral, impartial and non-political, which is why it can successfully act as a mediator between States.

Här är deras officiella websida, här websidan för deras skandinaviska association och här är Wikipedias beskrivning.

Malteserkorset

Ordens heraldiska vapen

För er som är intresserade av amatörradio kan nämnas att det i landet finns i varje fall en amatörradiostation (fast jag antar att den fysiskt finns någonstans i Italien eller Vatikanstaten?) med anropssignalen 1A4A (på motsvarande sätt som Falu Radioklubbs station har anropssignalen SK4AO), klicka här eller här.

Fredag den 26 december 2008: Julefrid och katastrof
Jodå, tomten kom på julafton. Och presenter till barnbarnen hade han med sig. Nu på annandagen råder julefrid i stugan. Barnbarnens föräldrar är ute på stan och handlar på rean, ett barn sover i vagnen utanför dörren, ett annat sitter vid köksbordet och leker med Play-do tillsammans med Margaretha. Och utanför fönstret lyser solen så vackert på den vita snön. Verkligen julefrid.

Men det går ändå inte att låta bli att minnas annandagen för fyra år sedan, då tsunamin drabbade ett antal länder runt Indiska Oceanen. Själva hade vi barn och svärson i Thailand och var naturligtvis oroliga. Som tur var för oss fick vi kontakt med dem innan vi hade förstått katastrofens verkliga omfattning. Det visade sig att de var i Bangkok när tsunamin inträffade, dvs långt från riskområdet.

Fast när de väl var hemma fick vi reda på att de mycket väl hade kunnat varit mitt i katastrofen. De hade varit i Kao Lak, dvs det allra mest drabbade området, tills någon dag före jul. De, precis som vi och så många andra thailandsresenärer, tycker mycket om thaimat. Men efter ett par veckor brukar längtan komma efter omväxling, dvs att åter äta europeisk mat. Någon hade berättat för dem att det på Koh Samui fanns en restaurang som hade så bra svenskt julbord. Så de bestämde sig för att åka dit före julafton – och var därmed helt utanför det område som drabbades, eftersom Koh Samui ligger inne i Siambukten, dvs inte alls vid den drabbade Andamanska havet. Dessutom hade de alltså på juldagen rest vidare till Bangkok.

När jag hör sådant blir jag så eftertänksam och börjar fundera över ödet. Hade det inte varit för julbordets skull hade de kanske varit kvar i Kao Lak och vad som då kunde ha hänt vill jag inte tänka på.

Det sägs ju att svenskarna aldrig tidigare har skänkt så mycket pengar vid någon insamling. En inte obetydlig roll i sammanhanget för viljan att ställa upp med medel var väl att bland annat ”vårt” Thailand drabbades.

När vi efter katastrofen har semestrat i dessa områden har vi konstaterat att det är svårt att upptäcka några kvarstående fysiska effekter av den. Det som syns, tex på Koh Jum, är några byar med nybyggda hus som enligt skyltar har finansierats av olika Rotaryklubbar. Samt skyltar som visar vilken väg man ska springa om en ny tsunami skulle inträffa. Skyltar som visar vägen till kullar eller till högre hus (tvåvångs) som bedöms säkra. På Phuket och Koh Lanta har vi även sett torn med larmanordningar, tydligen en motsvarighet till vår ”Hesa Fredrik” som brukar testsignalera kl 1500 den första onsdagen i varje kvartal.

Jag hoppas att de inte ska behöva komma till användning.

Onsdag den 24 december 2008: God Jul!

Tisdag den 23 december 2008: Vad säger tomten?
Egentligen har jag bara ett krav på en svensk tomte. Han får ha riktig skägg eller lösskägg, mask eller inte, röd rock (helst) eller något annat. Det bryr jag mig inte om. Men han får inte säga som de amerikanska tomtarna "Ho Ho". Det låter så enfaldigt, och en så snäll person som tomten får inte vara enfaldig.

Han ska säga "God Jul i stugan. Finns det några snälla barn här?".

Måndag den 22 december 2008: Röster i radio
Alltsedan radions tillkomst har samma sak nog inträffat otaliga gånger. I radion har man hört en återkommande röst, vant sig vid den och undermedvetet ”gett” rösten en kropp eller i varje fall ett ansikte. Om man sedan vid något tillfälle får se människan bakom rösten blir det lätt en förvånad reaktion, vederbörande ser ju inte alls ut så som man har föreställt sig honom/henne.

Precis så reagerade jag när jag i fredags kväll såg ”På spåret” i TV. Många lördagsmorgnar har jag i P1 lyssnat till ”Rings så spelar vi” med Lisa Syrén. I min värld, baserat på hur rösten lät, hade jag föreställt mig henne som en kvinna i 35-årsåldern, med ett smalt ansikte, mörkt brunt hallångt hår. Fråga mig inte hur jag hade kommit fram till detta, jag har ingen aning och det har absolut inte varit någon medveten tankeverksamhet, hon hade bara blivit sådan när jag lyssnade till radioprogrammet.

När jag såg henne i TV reagerade jag inte först för namnet, dvs att det skulle vara samma person som jag har lyssnat på i radio. Sedan kom jag på att kvinnan i TV hette likadant som programledaren i radio – men det kunde ju inte vara hon. Jag tyckte inte ens att jag kände igen rösten. Inte förrän jag tittade ner på golvet eller blundade så att jag inte såg bilden i rutan så hörde jag att det var samma röst.

Det var alltså inte bara det att hon inte såg ut som hon ”borde” se ut, det var till och med så att så länge som jag såg hennes ”riktiga” ansikte så kände jag inte igen rösten!

Söndag den 21 december 2008: By the sea
Tydligen är det så att de flesta människor uppskattar att bo nära vatten. Det enklaste sättet att konstatera detta är att se på taxeringsvärden för fastigheter, vilka är högre nära vatten. Så mycket högre att man har funnit anledning att definiera sjötomt, strandtomt och utsikt över vatten. (Fast numera heter det tydligen ”0-75 m från strand med egen strand”, "0-75 m från strand utan egen strand” resp ”76-150 m strandnära”.

Vattnet kan består av hav, sjö, tjärn, damm, älv, å eller bäck, vi uppskattar allt bara det är vatten. När jag flyttade till Falun 1979 valde vi att bosätta oss i Källviken för närheten till sjön Runn. Visserligen kunde vi från Orrholmsvägen inte se en skymt av sjön, men vi kunde i varje fall på kvällen promenera ner till småbåtshamnen och ”klappa båten”. Eller cykla ner till badplatsen för ett snabbt dopp, tom innan man åkte till jobbet på morgonen.

Det som förvånade mig då var att Falun hade utnyttjat sina stränder så illa, dvs områden där det skulle kunna vara väldigt trevligt att bo, där var det i stället industrimark. Så småningom har jag förstått att detta delvis har sina naturliga orsaker, tex alla sågar som under 1800-talets andra hälft etablerade sig längst de då obebyggda stränderna (då låg de ganska långt från Falu stad). Att göra om ett gammalt industriområde till bostadsområde är kanske ganska svårt med tanke på föroreningar från industriepoken.

Ännu har jag dock inte förstått hur man kunde välja att använda den plana marken längs sjön ut mot Källviken till industriområde när det kunde ha blivit väldigt trevligt bostadsområde. I och med att det var ett område för nyexploatering, dvs tidigare inte bebyggt, hade det dessutom funnits stora möjligheter att längs sjön avsätta ett område för allmän plats, dvs någon sorts park.

Själv bor jag ju numera väldigt gynnat i en lägenhet dikt intill Faluån. Trots det anser jag att det är väldigt mycket mer klokt att avsätta en remsa mark mellan bebyggelsen och vattnet (i detta fall ån) för allmänheten, så som man har gjort mitt emot oss, dvs vid kvarteret Kopparplåten. Men ska man lyckas med det i ett tidigare bebyggt område förutsätter det nog att ett större område åtgärdas i ett sammanhang, så som skedde vid Kopparplåten.

Nu läser jag i tidningen att det finns planer på att bygga bostäder på en del av fd Stora Ensos område norr om Södra Mariegatan på västra sidan om Faluån. Det gladde mig att läsa det, jag har själv gått och hoppats på att det skulle kunna bli bostäder i en del av området, bland annat skulle det ”binda ihop” Stenslund-Herrhagen-Slätta med resten av staden på ett positivt sätt. Jag förutsätter verkligen att man då passar på att se till att det blir ett lagom stort utrymme för ”park”, dvs i första hand en gång- och cykelväg, längst ån. Vi har ju redan en väldigt uppskattad gång- och cykelväg på åns östra sida från Magasinsgatan upp till Kålgårn. Om utrymme för en gång- och cykelväg skapas längs ån på Stora Ensos område skulle en sammanhängande förbindelse även på västra sidan kunna uppnås ända in till Nybrogatan genom att även nyttja Bergsmansgränd.

Går det dessutom att åstadkomma byggnation för kontor eller annan verksam i den del av området som ligger närmast riksvägen skulle det vara positivt genom att tydliggöra för trafikanter på rv 50 att Falun inte bara består av slagg.

Lördag den 20 december 2008: Statist
I en annons läste jag att ett företag sökte statister till film- och TV-inspelningar. Ja, egentligen var det väl så att de sökte statister som de kunde förmedla till bolag som skulle göra inspelningarna, dvs det var ett rent förmedlingsföretag dit man kunde anmäla sig om man var intresserad av att statera.

När jag börjar att fundera så inser jag ju att det rimligen behövs en hel del statister i filmer. Folk som går på trottoaren samtidigt som skådespelaren ”råkar ju” inte bara finnas där just vid inspelningen. Fast visst finns det filmer och TV-serier där antalet statister är minimalt. I ”Svensson, Svensson” tror jag inte att jag har sett en enda statist. Men det går ju bra när all handling är förlagd till familjen Svenssons vardagsrum, kök och sängkammare. Om handlingen tilldra sig utomhus i offentlig miljö skulle det se konstigt ut om inga andra än skådespelarnas karaktärer fanns med i bilden.

Ibland måste det rimligen engageras massor av statister. Jag tänker till exempel på slutscenen i den av Crocodile Dundee-filmerna som tilldrar sig i New York och där en hel tunnelbanestation är fylld av folk som uppenbarligen inte bara ”råkar” finnas där. Fast numera kanske man kan fixa sådant i datorn?

Själv har jag aldrig varit med vid någon inspelning men min moster Majken Brattmark i Malmö har varit med. Hon fyller nittio till våren men är fortfarande lika pigg och stilig (även om hon har svårare att gå numera). Hela sitt yrkesverksamma liv har hon arbetat inom modebranschen och långt efter pensionen har hon fortsatt som professionell mannekäng. Det var kanske det som fick henne att ta tillfället i akt när det dök upp möjlighet att medverka som statist vid inspelningar.

Sköter man sig bra kan man tydligen även avancera från att räknas som statist till skådespelare som hon gjorde i kortfilmen Herr Pendel - regnet

Av henne har jag förstått att staterandet ger

en intressant inblick i hur det går till att spela in filmer och TV-program
lång väntan mellan tagningar med risk för kyla och blåst när det är inspelning utomhus (vilket det oftast är när det ska vara statister med)
enbart en liten ekonomisk ersättning.

Kanske skulle det vara trevligt att pröva på någon gång. Men en förutsättning är nog att man bor på lämplig ort, Stockholm-Göteborg-Malmö där väl det mesta filmas.

Trollhättan borde också vara väldigt lämpligt, där filmas ju många filmer numera. Själv har jag jobbat några månader efter ”lumpen” i det som numera är filmateljéer – fast på den tiden hette det Nydqvist och Holm AB och vi som arbetade där tillverkade inte film utan lok. Min egen del i arbetet bestod i att bocka en del olika plåtar och att stansa hål i andra plåtar. Det var ett väldigt nyttigt arbete – det stimulerade mig att fortsätta att studera. Dessutom hade jag som arbetskamrat Olle Skofteby-Bengtsson. När han tog tag i en så satt man som i ett skruvstäd.

Bor man i Falun ligger man nog ganska dåligt till för en statistroll.

Fredag den 19 december 2008: Håll tummarna!
Idag är det plusgrader igen och snön töar för fullt. Vi har ju haft vitt och fint på marken ett tag nu, det skulle vara så trevligt om det finge vara vitt även under julen. Det tror jag att vi alla är överens om - fast det hjälper ju inte att vi är överens.

Men när jag såg på värderleksrapporten i går kväll så fanns det tydligen visst hopp om att det ska bli kallare och lite snö.

Så håll tummarna!

Torsdag den 18 december 2008: Sjusovare
Tänk så roligt det är att lära sig något nytt. Det har jag gjort nu, lärt mig något. Tyvärr är det så att jag väldigt fort glömmer bort det som jag har lärt mig. Det är inget som har kommit med åldern, även i skolan hade jag svårt att komma ihåg det som jag borde komma ihåg.

Under hösten har jag deltagit i en studiecirkel i engelsk konversation. Två timmar i veckan med start klockan 0900. Naturligtvis hade deltagarna olika uppfattning om vid vilken tid det var bäst att börja, 8, 9 eller 10. En person ville gärna starta kl 10 eftersom hon sov länge på morgnarna.

Själv har jag alltid varit morgontrött. Och fått ha dåligt samvete för det. För det är ju så att även om vi morgontrötta uträttar lika mycket som de morgonpigga under hela dygnet, till exempel genom att arbeta längre på kvällen, så har det alltid ansetts ”bättre” och ”finare” att vara morgonpigg. Det finns ett flertal ordstäv som bekräftar att det anses mer ”moraliskt högtstående” att vara morgonpigg. Morgonstund har guld i mun och Om kvällen blir den late flitig.

När jag nu hörde henne berätta om att hon ville sova länge på morgonen kunde jag inte låta bli att stötta henne genom det visdomsord som har fått hålla mig uppe: Morgontrötthet är bara ett tecken på att man fortfarande är ung i sinnet, gamla människor vaknar tidigt på morgonen!” Det uppskattade hon.

Vi som är trötta på morgonen kallas ju ofta nedlåtande för sjusovare. Jag trodde nog som många andra att det betecknade att vi sov ända till klockan sju. Men idag fick jag lära mig av DN:s förnämliga kolumn Språkfrågan , skriven av Catharina Grünbaum vad uttrycket sjusovare egentligen kommer av. Så här skriver hon:

En sjusovare är en person som sover länge på morgonen. Sju har inte, som man kunde tro, med klockslaget sju att göra, även om den som förr i tiden sov fram till det betraktades som en sömntuta. Så länge man kunde ta vara på dagsljuset måste man göra det, vare sig det handlade om att tälja räfspinnar på gårdarna eller pränta på pergament i klostrens skrivsalar.

Men en äkta sjusovare sover längre än så. Sjusovare var den sammanfattande benämningen på sju fromma män som under den romerske kejsaren Decius förföljelser av kristna år 251 mirakulöst föll i sömn och inte vaknade förrän två hundra år senare, när faran var över. De kallades de sju sovarna eller sju sovare, vilket blev sedan blev sjusovarna.

Där ser man. Så länge sover inte jag. Men jag har ju inte heller blivit inmurad i en grotta, som de ursprungliga sjusovarna tydligen blev.

Onsdag den 17 december 2008: Modemedvetenhet
I går den 16 december var det sista dagen för att skicka julkort enligt Posten, i varje fall om man vill att de ska komma fram före jul. Och det brukar man ju vilja. Egentligen tycker jag att det är lite ”onödigt” eller ”fånigt” att skicka julkort numera. Men eftersom Margaretha tycker annorlunda så skickar vi julkort.

När vi i förra veckan gick ut på stan för att inhandla lämpligt antal julkort hade vi redan fått två stycken. Jag noterade att båda dessa var kvadratiska, det vanliga tidigare har varit att de har varit rektangulärt avlånga, antingen i stående eller liggande format. När vi kom till kortaffären kunde jag konstatera att de hade en massa olika kort i just kvadratiskt format. Så jag insåg att årets julkortsmode är att korten ska vara kvadratiska. Vi köpte sådana kvadratiska mode-kort – trots att jag normalt inte alls brukar bry mig om modet.

Fast ”inte bry sig om” kanske inte är rätta uttrycket för mitt förhållande till modet. Det är nog snarare så att jag inte brukar uppfatta att något är modern förrän det börjar bli omodernt igen!

Någon gång på 80-talet noterade jag att en arbetskamrat hade skaffat en ny kavaj, jag tyckte att den var alldeles för stor för honom och därför inte alls klädde honom. När jag så småningom påtalade detta för en annan arbetskamrat fick jag förklarat för mig att sådant var modet just då. Efter det började jag titta även på andra mäns kavajer och insåg att det nog var så, de som kunde betraktas som modemedvetna hade sådana kavajer. Fast de var nog ändå i minoritet, jag antar att det var många mer än jag som inte uppfattade modets växlingar och ”hängde med”. Där tror jag att kvinnor är mycket mer alerta.

Om jag är omedveten om modets växlingar så är jag inte omedveten men negativ till modekläder som bär ”kändisars” namn. Jag försöker att undvika dem så gott jag kan. En gång hade jag köpt ett par nya skor och fick på en kafferast en kommentar om att jag hade nya och snygga skor. (Det var naturligtvis en tjej/kvinna som noterade det, mina manliga arbetskamrater hade nog inte sett det. Och hade de sett det så tyckte de nog inte att det något att kommentera).

Jag var då tvungen att erkänna hur jag hade resonerat. Efter att ha provat ett antal olika skor hittade jag ett par som var snygga, sköna (dvs passade mina fötter bra) och till rimligt pris. Det enda negativa, ur min synpunkt sett, var att det stod ”Björn Borg” på skorna. Jag har ju inget emot Björn Borg, en väldigt duktig tennisspelare var han – men jag hade svårt att tänka mig att han på något sätt skulle ha varit delaktig i tillkomsten av dessa skor. Så det bar mig emot att köpa skor med hans namn på. Men till slut insåg jag att när jag nu hade hittat sköna, snygga skor till vettigt pris så skulle det vara ganska fånigt att avstå från dem (och köpa ett par andra som jag tyckte sämre om) för att det stod ”Björn Borg” på dem. Det skulle vara att driva en princip in absurdum. Så jag köpte.

Men visst var han en fantastisk tennisspelare, Björn Borg. Se här mot John McEnroe 1980:

Tisdag den 16 december 2008: Getaway in Falun
Ibland kan man i kvällspressen läsa om illegala biltävlingar mellan Stockholm och Malmö där deltagarna i snabba sportbilar kör på allmän väg, som inte är avstängd för annan trafik, och därmed utsätter vanliga trafikanter för fara.

Det talas också om sk Getaway där man på natten kör i våldsam fart genom centrala Stockholm, filmar färden och lägger ut på nätet - antagligen för att imponera på någon. På vem förstår jag inte, dåligt omdöme brukar i varje fall inte imponera på mig.

Därför blir jag glad när jag ser att det i Falun finns ungdomar som inser att man med humorns hjälp kan nå längre och få mer uppskattning och som vågar att med en blinkning i ögonvrån använda självironin. BRAVO, säger jag!

Se själva här (klicka på pilen):

Måndag den 15 december: Betala 1 vecka & få 1 vecka gratis
Som kanske har framgått av flera tidigare bloggtillfällen har jag en tendens att så här års längta till varma öar med ljumt hav och klart solsken (fast just nu är det ganska fint här hemma också med vit snö på marken).

Det kom e-post från en resebyrå som har specialiserat sig på Söderhavet. De skrev så här:

Hotellkedjan Pearl Resorts upprepar sin succé från förra året. Betala minst fem nätter (eller fler) på Pearl Moorea, Bora Bora eller Tahaa och få lika många hotellnätter gratis på Tikehau, Manihi, Raiatea eller Marquesasöarna. De fria nätterna kan fördelas mellan flera av hotellen. Aldrig har det varit billigare med en lyxsemester på Tahiti!

Det lär ju inte så dumt. Även om det är långt att resa dit.

Fast när jag sedan läste vidare kom jag till prisuppgifterna för de nätter som man skulle betala. Det billigaste var ”från 2090 kr/natt”, det dyraste ”från 3685 kr/natt". Och per person. Dvs det allra billigaste rummet kostade 4180 kr/natt.

Jag gissar att de som är beredda att betala de priserna inte bryr sig så mycket om att de får fem nätter gratis.

Antagligen är dessa hotell mycket lyxigare än den bungalow på till exempel Koh Jum, som vi har hyrt några gånger. Den kostar 700 Baath, dvs 140 kr. Och då är det inte per person utan per bungalow. Och en väldigt fin bungalow, även om det inte finns AC. Och vi måste gå 20-100 m från bungalowen för att komma till vattnet (avståndet varierar beroende på vilken bungalow och om det är hög- eller lågvatten).

Det innebär att för samma kostnad som för en natt på Moorea Pearl Resort skulle vi kunna bo en månad på Koh Jum. Och om vi skulle boka in oss en månad skulle dygnspriset för bungalowen säkert sjunka till högst 500 Baath, så i praktiken skulle vi kunna bo ännu längre.

Som jag förstod det var det de lyxigaste bungalowerna som det handlade om, dvs sådana som står på stolpar i det grunda vattnet utanför strandkanten. Så här ser det ut enligt deras websida:

På sidan med länkar, eller här, kan du faktiskt se hur vädret på just det stället är just nu.

Jag tror att Margaretha och jag nog passar in bättre i miljön på Koh Jum än på Bora Bora…antagligen skulle vi känna oss bortkomna på den senare ön.

Tacoma Narrows Bridge
När jag funderade över vad som hade hänt denna dag i historien, som jag skulle kunna kommentera i rutan om den 15 december på Startsidan, såg jag att en bro i USA hade rasat och en massa människor omkommit. Det fick mig att tänka på en helt annat bro som på ett spektakulärt sätt rasade, men som förvarnade i god tid så att ingen människa blev skadad - dock omkom en hund, som inte vågade kliva ur en bil som övergavs mitt på bron.

Det var Tacoma Narrows Bridge, också i USA. Den öppnades för trafik den 1 juli 1940 och kollapsade mindre än ett halvår senare, den 7 november samma år. Det berodde inte på att den blev påseglad (som Tjörnbron) eller på att för tunga lastbilar körde över utan att blåsten påverkade hängbron på ett sätt som ingen hade förutsett. Här kan du se hur det gick till:

Vinden vid tillfället kan karaktäriseras som "hård kuling", dvs mellan "styv kuling" och "halv storm", det blåste alltså rejält men inget som på något sätt var exeptionellt eller ovanligt.

Brons kollaps initierade naturligtvis ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete för att förstå hur vindkrafter kan påverka en hängbro. Så om du ska åka över Höga-Kusten-bron i Ångermanland behöver du inte vara orolig.

Söndag den 14 december 2008: Bad & toalettpapper
Det kom ett reklamerbjudande från ICA. Ett av erbjudandena avsåg ”Bad & toalettpapper”. Det var ju bra, toalettpapper har man ju alltid användning för.

Men så började jag att fundera. ”Bad & toalettpapper”. Vad toalettpapper är vet jag ju, det använder jag varje dag för att torka mig i rumpan med. Men vad avser ”Bad”? Att använda papper när man badar brukar inte jag göra, det skulle bli en gegga i badkaret bara. Och inte tror jag att det är någon som efter badet torkar kroppen med papper, då är en skön och mjuk badhanduk mycket mer behaglig och lämplig.

Det lät alltså förbryllande.

Så jag började att fundera. Allting kommer ju numera från Amerika. Och om jag har förstått det rätt (mina erfarenheter är dock endast grundade på amerikanska filmer) är amerikanarna så pryda att de inte kan säga att de ska gå på toaletten. De säger tydligen att de ska gå till badrummet. I filmer hör man folk fråga efter ”Where is the bathroom” när de behöver gå på toa.

(Fast när det gäller prydhet så ska väl vi svenskar inte yvas för mycket. Ordet ”toalett” är väl också ett ersättningsord för att vi inte ville säga vart vi skulle gå. I Nordisk Familjebok, 1800-talsupplagan, beskrivs ordet så här.)

Kan det vara så att man därför på engelska använder uttrycket ”Bath and toilet paper”? Där ”bath paper” avser att man kan torka sig i rumpan med det och där ”toilet paper” antagligen kanske syftar på att papperet är så mjukt och skönt att det även kan användas när kvinnorna på kvällen ska göra rent ansiktet från make-up? Och att någon svensk har översatt ”rakt upp och ner” med ”Bad & toalettpapper” utan att bry sig om att uttrycket får en helt annan betydelse på svenska?

Ja, detta var mitt försök till förklaring. Men jag vet ju inte alls om det är rätt, jag kan ju ha resonerat helt fel. Det kanske menas något helt annat.

Kan någon förklara?

(I ovanstående resonemang har jag förutsatt att "Bad och toalettpapper" ska uttolkas "papper som är lämpat för bad och toalett". Fast egentligen borde det ju då ha varit ett bindestreck efter "Bad", alltså "Bad- och toalettpapper". Rent formellt skulle man av den nuvarande texten kunna tro att paketet, förutom toalettpapper, innehåller ett "bad". Att "bad" skulle betyda "badkar" låter helt orimligt. Möjligen skulle "bad" kunna innebära att i paketet fanns en biljett som berättigar till ett bad i en simhall eller liknande. Jag har bortsett från den möjligheten, den låter alltför osannolik.)

Lördag den 13 december 2008: Kaffegök
Som jag har berättat några gånger har vi i ett par månader haft en gratisprenumeration på Dagens Nyheter. Den är väldigt tjock men jag har lärt mig att läsvärdet av en tidning inte alltid står i proportion till mängden papper. Så därför tror jag att det tar lika lång tid för mig att läsa DN som Falu-Kuriren. Kanske är det inte riktigt sant. Det finns ju en del långa och intressanta artiklar i DN, bland annat på det kulturella området. Det är inte alltid som jag läser dem.

Men visst står det en hel del. För några dagar sedan skrev jag om att jag hade hittat en artikel om IKEA och renkorv, och en återkommande spalt om språkfrågor. Nyss hittade jag en liten notis om kaffegök, sk ”10-öres”. Kaffegök har inte precis tillhört mina favoriter, jag kan bara påminna mig en enda gång som jag har druckit kaffegök, det var en gång i början av 90-talet när jag på semestern åkte och hälsade på en gammal arbetskamrat i Kaunisvaara i Tornedalen. Då fick jag nog en kaffegök, om jag kommer ihåg rätt.

Men jag har ibland pratat om ”10-öres” som handlar om hur mycket brännvin respektive kaffe det ska vara i koppen. Enligt historien lägger man en tioöring i botten av koppen, slår på kaffe till dess att man inte ser tioöringen, sedan slår man på brännvin till dess att kaffet har blivit så utspätt att man ser tioöringen igen. Det hade tydligen stått en artikel om detta i DN för Karl Krook, civ ing i kemi, skriver i en insändare:

”Myntet kommer inte att synas för att man slår på mer brännvin, om man inte slår på så mycket att man spolar ut kaffet, vilket väl vore synd om de dyrbara brännvinsdropparna. Detta säger Lambert-Beers lag. Visserligen blir kaffet spätt, men samtidigt ökar siktdjupet. Mängden kaffepartiklar som skymmer 10-öringen blir oförändrat.”

Det låter ju rimligt och logiskt trots att jag aldrig tänkt så själv. Under förutsättning av att det är en ganska ”normal” kopp med någotsånär raka väggar. Det finns ju en del koppar, särskilt av sk ”finporslin” som kvinnor brukar tycka om att duka med till fest, som är smala i botten och vida upptill (nästan som ett coctailglas) (och som därmed är väldigt besvärliga att hålla i och dricka ut, jag blir rädd för att jag ska skvimpa ur kaffe på den fina duken). I dessa borde det kanske kunna gå att få syn på 10-öringen igen eftersom kaffepartiklarna sprids ut över en större yta. Det kanske borde vara dags för lite experiment i koppar med olika ”vägglutningar”?

Är det någon som åtar sig att ägna julen åt att undersöka detta? Välkommen med redovisning av resultatet!

Här är ett recept på ”Klassisk kaffegök” (dock ingen 10-öres). Här är ett annat.

Fredag den 12 december 2008: Jazz-tur!
Ibland ska man ha tur. Det hade vi i går kväll.

I höstas köpte Margaretha ett häfte med ”matkuponger”. Det var en liten bok med silvrigt omslag, som såldes av idrottsföreningar och skolklasser etc för att de skulle tjäna en slant, och innehöll rabattkuponger på restauranger mm i Falun/Borlänge-området. Innebörden av kupongerna var att man fick äta två för priset av en (exklusive dricka).

Vi har nyttjat häftet några gånger under hösten. I går kväll när Margaretha frågade mig vad jag tyckte att vi skulle ha till kvällsmat kunde jag inte komma på något speciellt. Så jag gick och hämtade det silvriga häftet, rev ut en kupong från Mariannes restaurang och visade henne. Det tyckte hon var ett bra förslag eftersom hon aldrig hade varit där, trots att vi går förbi stället nästan varje dag.

Vi kom dit strax före sju och blev förvånade över att det var så mycket folk. När vi tidigare har varit och ätit i Harrys pub på motsvarande sätt, har det varit ganska glest med folk vid denna tidiga tidpunkt. En del bord var undanflyttade för att bereda plats för rader av stolar.

Det visade sig att vi av en ren slump hade råkat komma samma kväll som Falu Jazzklubb hade konsert där. Och att det denna gång var en spelning av Dalarnas Ungdoms Big Band. Tala om att ha tur!

Vi fick lyssna till skön musik framförd av ett tjugotal ungdomar från större delen av Dalarna. Vi tyckte att det lät jättefint och det tyckte tydligen recencenten i FK också.

Det som slog mig var den märkliga ålderssammansättningen hos publiken. Dels tonåringar i samma ålder som DUBB:s musikanter, dels folk i min ålder, dvs 60+. Jag hittade en enda i åldern mittemellan – och han visade sig vara musiklärare som hade några av sina elever med i orkestern. Jag har varit medveten om att jazz numera är en musikform för ”gubbar” men här finns tydligen förhoppningar om en föryngring.

Och maten var god också!

Sedan promenerade vi ett par kvarter hem, det är skönt att bo centralt.

Torsdag den 11 december 2008: Nyheter
Vi överöses dagligen av nyheter från jorden alla hörn. För att inte säga stundligen. En gång i timmen får vi nyheter i radion, det märks särskilt när man är ute på en längre bilresa och lyssnar på radion för att få lite tidsfördriv.

Jag tänkte på det när Margaretha kom hem från jobbet och berättade om en arbetskamrat som hade varit i Phuket i Thailand samtidigt som det hade varit stora demonstrationer i Bangkok och flygplatsen hade varit stängd för all trafik i en vecka. Han hade inte vetat någonting om vad som hände i Bangkok. Jo, han hade fått SMS och telefonsamtal från bekanta hemma i Sverige som förklarade att det var kalabalik i Bangkok. Men annars ingenting.

Och det kan jag förstå. Jag känner igen det från när vi själva har varit på semester. I varje fall om man bor så att man inte har internationell kabel-TV på rummet. Eller går in på ett Internet-kafé och läser Falu-Kuriren.

Det som jag funderar över är egentligen inte att de inget visste om vad som hände i Bangkok. Utan i stället allt som vi vet som sitter här hemma i vår soffa. Vi överöses med nyheter som har inträffat på olika platser på jorden. Och framför allt om negativa nyheter, katastrofer av olika slag. Min fråga är om vi verkligen har ”behov” av att få alla dessa katastrofer itutade i oss varenda dag. Katastrofer har ju alltid inträffat utan att vi har behövt få reda på allt om dem.

Javisst, det är en annan värld som vi lever i idag, en globaliserad värld. Om vi inte får reda på vad som har hänt kan vi inte reagera för att hjälpa dem som drabbas. Dvs vi skulle inte ringa in till den där galan på TV och skänka ett litet belopp. Men erkänn: För de allra flesta av oss är det nog ändå så att vi matas med så mycket elände att vi blir avtrubbade. Vi reagerar inte längre på det sätt som katastrofen egentligen borde motivera.

Borde massmedia minska sin rapportering från alla konstiga håll på jorden? Det är nog en meningslös fråga att ställa, medierapportering är sannolikt en irreversibel process, har man börjat med den här typen av rapportering går det nog inte att sluta. Dessutom tävlar ju de olika kanalerna i TV (liksom tidningarna) om att vara ”först” och ”ha mest” om alla katastrofer.

Onsdag den 10 december 2008 kl 2300: Nobelfest
Hela kvällen har jag tittat på Nobelfesten i TV. Det var trevligt. Nu har gästerna begett sig en trappa upp till Gyllene salen för att dansa.

Jag hade hoppats på att Larz-Kristerz skulle svara för dansmusiken, det hade väl varit något det. Men ack så besviken jag blev!

Onsdag den 10 december 2008: Bilden ljuger inte
Så sa man förr i tiden. Och nog har jag varit medveten om att det numera går att ”bättra på” bilderna ganska rejält, dvs att retuschera porträtt så att personerna ser vackrare ut än i verkligheten.

Jag har också varit medveten om att man alltid har kunnat "ljuga" med bilder helt enkelt genom att arrangera en bild så att betraktaren får intrycket att något hänt som inte har hänt - eller i varje fall inte har hänt just så. Ett bra exempel på detta är väl den välkända bilden när de amerikanska trupperna reste flaggan på ön Iwo Jima i Stilla Havet. Så här såg bilden ut "när det hände":

Men det var tydligen inte "häftigt nog" eller "patriotiskt nog" så man gjorde senare om det hela och då blev det så här:

Här är samma bild senare som affisch för nästa krigsobligationslån respektive som frimärke:

Du kan läsa mer om flaggresningen och om Iwo Jima här. (För övrigt är det väl ofta så att man har hört olika geografiska namn - men har egentligen väldigt diffusa begrepp om var platsen ligger. Här ligger Iwo Jima! Och om du tycker att det är svårt att exakt veta hur namnet ska uttalas så kan du här konstatera att det är fler än du som har problem med det.)

Men det var inte förrän för något år sedan som jag förstod att numera går det verkligen att ljuga med bilder hur som helst.

Jag hade i datorn skannat in en massa bilder från min egen barndom och tidigare, bilder som jag hade övertagit efter min far. Många av dem hade farit ganska illa med tiden, i första hand diabilderna. Färgerna hade förändrats, det var ganska mycket prickar av damm innanför glasskivorna. Därför anmälde jag mig till en kurs i Photoshop som gavs av Högskolan i Jönköping. Hela kursen gavs på Internet och var, så långt som jag deltog i den, verkligen pedagogisk och bra.

Photoshop är alltså ”standardprogrammet” för bildbehandling av digitala bilder, och kursen gick alltså ut på att lära sig använda detta program.

Nu fullföljde jag inte kursen, jag insåg att det var väldigt mycket att lära sig och att varje bild som skulle ”bättras på” skulle komma att ta avsevärd tid. Med tanke på hur många bilder som jag hade skulle det bli ett oöverstigligt arbete, jag skulle aldrig bli färdig. De ”nya” bilder som jag själv numera tar med digitalkamera tycker jag är så bra att de inte behöver ytterligare förbättring. Ja, det kanske låter skrytsamt. Vad jag menar är att de bilder som jag tar, de tar jag inte för att de ska vara ”konstnärliga” eller publiceras för allmänheten på något sätt, utan mest för eget behov och för att få trevliga bilder på barnbarnen och som dokumentation av semestern (så som de flesta amatörer väl fotograferar).

Så långt som jag följde kursen var den alltså väldigt bra upplagd där man fick lära sig innebörden av de olika kommandona i programmet. Jag köpte även en bok ”Photoshop för digitalfotografer”, den var upplagd på ett helt annat sätt. Varje kapitel behandlade en sorts ”åtgärd”, dvs sätt att lösa olika problem i den ursprungliga bilden. Och då handlade det inte om att fotografen hade varit ”dålig” när han tog kortet, det handlade om att förändra motivet. Till exempel:

Förändring av färger i kortet
Ta bort oönskade objekt (till exempel ta bort en bil som står på gatan)
Ta bort ”kärlekshandtag” (där kärlekshandtag är en vackrare benämning på bilringar i midjan)
Ta bort bakgrunden (till exempel vid ett porträtt)
Sammanfoga bilder så att de ser ut som en

Här är ett exempel ur boken:

Om du inte blivit avskräckt av mina avbrutna studier kan du gå till den här sidan, företaget Moderskeppet drivs av samme lärare som gav kursen på Högskolan.

Tisdag den 9 december 2008: Internet är gratis
Ja, så har vi sett det från början. Och det har liksom varit en av fördelarna med Internet. Då bortser vi naturligtvis från att vi måste ha tillgång till en dator (som ju inte är gratis) och en uppkoppling till nätet (som ju inte heller är gratis) – men sedan har vi varit vana att det är gratis.

När dagstidningarna började lägga ut (större delen) av sina vanliga papperstidningar på nätet var det kanske en del som undrade ”hur ska detta gå, om folk börjar läsa gratis på nätet, vem kommer då att köpa tidningen i pappersformat?”. Bland annat jag. Och uppenbarligen fanns och finns det en del tidningsutgivare som fortfarande resonerar så eftersom de inte lägger ut sina tidningar eller också förser de dem med lösenord som tilldelas dem som prenumererar på papperstidningen.

Själv prenumererar jag fortfarande på Falu-Kuriren, jag tycker att det är så skönt att kunna sätta mig i soffan på morgonen och bläddra i den. Trots att den redan finns ”i min dator” när jag vaknar.

Kvällstidningar (som ju numera kommer ut på morgonen) däremot läser jag enbart på nätet, jag köper aldrig papperstidningarna. Fast jag köpte inte kvällstidningarna innan heller så för deras intäkter blir det ingen skillnad. Varför jag inte har köpt kvällstidningar har jag ingen bra förklaring till, jag har väl som de flesta andra lärt mig att det egentligen står väldigt lite i dem. Och det som står inte är värt så mycket. Dessutom blir jag oftast ”avskräckt” av deras löpsedlar. Med det menar jag att jag ofta tycker att löpsedlarna är så larviga och genomskinliga att jag skulle känna mig generad av att köpa tidningen med den löpsedeln även om jag egentligen hade tänkt köpa den. De avskräcker mer från köp än att locka till köp.

På nätet tittar jag dock ibland på dem. Vilket ju kan anses vara lite ologiskt av mig. Innehållet blir ju inte bättre av att det ligger på nätet i stället för att stå i papperstidningen. Men jag känner mig inte ”lurad” när jag gratis läser på nätet som jag skulle ha gjort om jag betalt en tia för papperstidningen. I första hand är det Aftonbladet som jag då läser. Men det där med gratis börjar bli alltmer uppluckrat eftersom mer och mer av artiklarna klassificeras som ”PLUS”-material som man måste betala för om man vill läsa det. Ofta står det en rubrik och några rader bara, som gör att man ska bli intresserad av artikeln. Och sedan en hänvisning till ”PLUS”. Nu är i och för sig kostnaden för att ta del av ”PLUS”-materialet inte speciellt högt – men det är väldigt mycket högre än ”gratis”.

Något ”omoraliskt” eller på annat sätt felaktigt kan jag förstås inte hitta i Aftonbladets handlande. Det är klart att de vill och måste få betalt för vad de producerar.

Idag läste jag en liten notis i Dagens Nyheter (pappersupplagan) om att det i England (eller Stor-Britannien kanske man ska säga för att inte irritera någon walesare eller skotte) höjdes röster mot att IKEA sålde renkorv i sina varuhus. Man refererade till en artikel i tidningen The Independent. Så jag gick in på nätet på The Independents webbsida och läste artikeln i original. Det handlade om att man ansåg att samernas sätt att driva renar med hjälp av helikoptrar, snöskotrar och motorcyklar var djurplågeri.

För att skriva ut sidan klickade jag på ”Print article” på sidan, det brukar ju ofta finnas sådana ”knappar” även på svenska tidningssidor på nätet. Klickar man på dem kommer man till en utskriftsvänlig version av sidan där man renodlar själva artikeln.

Här kom jag till en sida där jag kunde välja mellan ett antal olika utskriftsalternativ:

Instant Desktop Copies. Make copies on your printer or copier--on the honour system. Use this option if you need more than 5 copies or don't want ads.
Customised Reprints. Order professional reprints customized to your specifications. A reprint specialist will contact you after receiving your request.
Free Print. Make free copies on your printer or copier on the honour system. These copies include ads. Print up to 5 copies.
Custom Print Solutions. Turnkey solutions in the form of targeted print magazines or newsletters. Impactful and customised!

Det innebar alltså att jag kunde skriva ut upp till fem kopior gratis. Men ville jag skriva ut fler eller inte ha med annonser så skulle jag få betala. Vi får se hur länge det dröjer innan liknade kommer även på svenska sidor.

Fast från ursprungssidan kunde jag ju skriva ut hur många exemplar som jag ville. Men det kanske finns någon lagstiftning (i Sveriges respektive Stor-Britannien) om att man inte får skriva ut hur många sidor som helst. Eller rättare sagt, det kanske finns lagstiftning om att man får skriva ut för eget behov men inte för att använda på ”annat sätt” (som det ju rimligen handlar om när man vill ha fler än fem ex).

Är du intresserad av att läsa utländska tidningar, för att ta del av vad som händer i världen eller bättra på språkkunskaper, finns det adresser till en hel del sådana på denna sida.

Måndag den 8 december 2008: Språkfrågor
Det är många som tycker att det är viktigt att vårda sitt språk. Och att det är intressant att förstå sitt språk, dvs att inte bara ”säga rätt” utan att även veta varför det är ”rätt”.

Själv tillhör jag dem. I yngre dagar innebar det att jag kunde bli irriterad över att folk ”sa fel”. Numera är jag mer accepterande. Delvis kan Fredrik Lindström ta åt sig äran av att ha påverkat mig till detta. Språket är ju till för att vi människor ska kunna förmedla tankar till varandra, formen är ju sekundär. Om lyssnaren/läsaren förstår vad talaren/skrivaren menar så är ju det viktigaste uppnått. (Dessutom har jag insett att mina egna språkkunskaper kanske inte alltid är så mycket att yvas över, dvs jag har inte alltid ”rätt”.)

Sedan har jag även insett att det finns inget som är ”rätt”. Det finns ingen ”domstol” (till exempel Svenska Akademin) som bestämmer hur man ska prata och skriva. Språket förändras hela tiden och det som talas i Sverige, det är det som är svenska.

Det innebär inte att jag inte bryr mig om hur man pratar eller skriver. Att ord och uttryck är väl definierade (och att vi alla känner definitionen) gör att vi får ett rikare språk, dvs bättre möjligheter att till lyssnaren/läsaren förmedla våra tankar. Att vi har en kontinuitet i språket gör att vi kan förstå vad som skrevs för hundra år sedan. Om vi dessutom förstår varför språket har utvecklats på det sätt som det har gjort, det vill säga vi känner ordens historiska utveckling och hur de har kommit att bli sådana som de är, ja då ger det oss glädje och säkerhet när vi använder dem.

Så även om jag numera försöker att inte sucka eller gnälla över ”felaktigt” språk läser jag med intresse och glädje artiklar av människor som vet mycket mer om språk än vad jag gör. Eftersom jag har haft en gratisprenumeration av DN i några månader har jag där upptäckt en väldigt trevlig språkvårdarspalt skriven av Catharina Grünbaum. Den kan även återfinnas på DN:s nätupplaga.

Söndag den 7 december 2008: Det tog sin tid, sade Toke; men nu har han pissat färdigt.
Julen är kanske den tid på året då vi är allra mest angelägna att följa gamla traditioner. Dessa kan ju se olika ut för var och en av oss (ta till exempel bara en så enkel sak som om det ska vara kanel, svartpeppar eller grovmald senap i såsen till lutfisken!) men vi är nog alla (eller i varje fall många av oss) lika i det avseendet att de traditioner som vi är vana vid, de vill vi behålla.

Traditionerna kan vara av många olika slag, julgran, tomte, matens utformning. Vi inbillar oss ofta att de traditioner som vi vuxit upp med är ”uråldriga”, så var det väl även med föreställningarna om julgranen och tomten. Ända tills folklivsforskarna förklarade för oss att så väldigt gamla är de inte, deras liv i nuvarande form började kanske i slutet av 1800-talet. Intressant är hur vi har ”accepterat” nya traditioner som Kalle Anka på TV på julafton.

I vissa familjer sägs det vara en tradition att husfadern på julaftonen läser julevangeliet högt ur Bibeln när hela familjen sitter samlad. Det tyckte jag lät så högtidligt. Men eftersom varken jag eller någon annan i familjen är speciellt religiös och inte går i kyrkan mer än för att lyssna på vacker sång och musik någon gång (ja, just vid jul eller nyår till exempel) tyckte jag att det skulle kännas alltför skenheligt för mig.

I stället har jag under några år skapat en egen tradition genom att läsa högt ur ett annat litterärt verk (utan att på något sätt jämställa detta med Bibeln) nämligen Frans G Bengtssons Röde Orm, sjöfarare i västerled där han skildrar hur Orm och Toke ”drack jul” (som det hette) hos kung Harald Blåtand i Jellinge. Det är detta stycke som jag brukar läsa:

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinande av glädje; många lossade sina bälten för att vara redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på hans ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, och minst av dem som varit på julgille hos honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om också detta inte räckte till för hela julen, blevo det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutte de orörliga, vända mott kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det var sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

- Den lukten är bäst av allt, sa Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Man kunde äta gott och mycket redan då. När jag har läst detta kan vi utan att ha dåligt samvete själva frossa på julmaten, själv tycker jag att julskinkan är allra viktigast. (Och allra godast är ju den där första skivan som man ”tjuväter” när skinkan nyss är uttagen ur ugnen och ännu inte har hunnit svalna helt, kvällen före julafton.)

För er som tycker att jag gör våld på julens ”helighet” vill jag påpeka att kung Harald var kristen och att en biskop satt med vid bordet!

Kung Harald som var värd vid julagillet var ju Harald Blåtand, som sent i dessa dagar har blivit känd som namngivare till IT-branschens bluetooth-teknik. Och som reste den större Jellinge-stenen till minne av sin far Gorm den Gamle.

Därefter brukar jag ha svårt att låta bli att läsa även ett annat lite stycke ur boken som visar att man på den tiden, enligt Frans G Bengtsson, inte drog sig för att ”göra upp” om man hade olika uppfattningar om något. Men man fick inte ta till vapen i festsalen eller som Frans G Bengtsson skriver:

När alla fått sina platser, förkunnade kungens stallare högt att Kristi och kung Haralds fred rådde i hallen och att intet eggjärn finge brukas utan till att skära födan med: huggsår och sticksår, och varje blödande sår som någon man vållade en annan med ölstånka eller köttben, slev eller knuten hand, skulle räknas som fullt dråp och vanvördnad mot Kristus och urbota gärning, och den skyldige skulle få en sten bunden vid sin hals och dränkas i djupt vatten. Alla vapen utom matknivarna hade lagts av i förstugorna, och endast de uppsatta män som sutto vid kung Haralds eget bord hade sina svärd med sig in; ty de höllos för att kunna styra sig även sedan de blivit druckna.

Även om fred rådde i hallen kunde det ju inte hindra att man kom i luven på varandra. En man vid namn Dyre ansåg att han hade rätt till Tokes andalusiska svärd:

Dyre var röd om öronen men eljest vit av raseri och såg först ut att knappt ha mål i munnen. Han reste sig och sade:

- Detta gör jag upp med dig genast; och så blir det bäst, ty så får jag och min broder var sitt av de spanska svärden. Låt oss nu gå ut och pissa tillsammans, utan att glömma att taga svärden med.

- Det var rätt sagt, sade Toke, ty mellan oss behövs inga högtidligheter. Och för detta skall jag vara dig tacksam så länge du lever; och hur länge det blir får vi se.

------------------------------

Toke kom nu tillbaka. Han haltade och hördes mumla på en vers; och när han klev in över bänken till sin plats, syntes det att han var blodig från ena låret och nedåt.

- Hur blev det med Dyre? frågade Sigurd Buesson.

- Det tog sin tid, sade Toke; men nu har han pissat färdigt

Lördag den 6 december 2008: Om knipor
Det simmar en knipa i ån utanför vårt köksfönster. Det är en ganska stor knipa, fast naturligtvis avsevärt mindre än de änder som också finns där. Jag gillar knipor, de är så ”runda” och söta (när det gäller djur är det ju helt tillåtet att vara rasist!). Men det är ena underliga fåglar.

Trots att de är mindre än änderna och det bara finns någon enstaka knipa bland en massa änder i ån så är de verkligen inte försynta utan snarare aggressiva. De dyker ner under vattnet, simmar mot en and och kniper anden i foten. Är det därför som de har fått namnet ”knipa”? Varför de kniper dem i fötterna vet jag inte, kan det vara för att de inte vill ha konkurrens om maten och försöker jaga bort änderna? Men de äter ju inte riktigt ”på samma nivå”. Änderna i ån äter det som finns på/vid ytan och ungefär en dm ner, dvs så långt som de når när de vippar sig ”upp och ner” med stjärten uppåt. Kniporna dyker ju oftast längre ner i vattnet.

Men de verkar inte vara så fiffiga, kniporna. När vi står i fönstret eller på balkongen och kastar ut mat (gamla brödrester) till dem (och det ska göras minst varje gång som vi har besök av barnbarn, ”Mata anka!” är fältropet) tillämpar de sin vanliga dykstil. Dvs de dyker ner under vattnet, simmar fram mot brödbiten för att ta den underifrån. Men då är maten redan uppäten av någon annan fågel, en and eller mås.

Änderna slåss om matbiten så fort maten har landat på vattenytan.

Mest effektiva är fiskmåsarna (som inte finns här nu i december, i första hand är de här tidigt på våren), de försöker att ta brödet i luften redan innan det har hamnat på vattnet. Det lyckas de i och för sig inte med så ofta, men sedan försöker de att ta maten som ligger i vattnet medan de själva fortsätter att flaxa i luften, dvs de landar normalt inte på vattenytan. Det gör att deras flaxande vingar ”skrämmer bort” änderna.

”Mest effektiva” är kanske inte rätt uttryck. Mest framgångsrika i matjakten är kanske mer riktigt. Det handlar ju om att skaffa sig energi genom maten. Och pratar vi om effektivitet, dvs vilken fågelart som är mest effektiva i sin energijakt, så bör vi väl dividera den energi som de får i maten med den energi som de förbrukar under jakten på maten. Och måsarnas flaxande borde väl rimligen innebära att de gör av med mycket energi när de hänger i luften på det där viset?

Men åter till knipan. Konstigt nog är den en sk hålbyggare, dvs den lägger sina ägg i en ihålig trädstam eller en holk (som i så fall ska vara ganska stor). I närheten av badbryggan vid vår sommarstuga vid Ljustern sitter det en gammal knipholk. För ett antal år sedan såg vi, när vi satt på bryggan, en knipa komma flygande lågt över vattnet mot stranden och holken, som sitter cirka 2 m över marken någon meter in från vattnet. Antagligen var det en ungfågel som inte var van vid den svåra operationen att ha precis lagom fart för att komma fram till hålet i holken och kunna hålla sig kvar där. Knipan hade för hög fart och smackade i holkens vägg varefter den ramlade ner på marken. Där låg den en lång stund, tydligen mer eller mindre avdomnad. Sedan flög den långt ut på sjön igen, tog sats och gjorde om samma manöver. Tredje gången lyckades den .

Har knipan klor så att de kan gripa tag i hålöppningen?

Fast nu kommer Margaretha och säger att jag kommer ihåg fel, det inte var en knipa utan en skäggdopping! Och hon har väl rätt, hon brukar ha bättre minne än jag. det är väl mitt minne som brister. Utseendemässigt kan man ju inte blanda ihop en knipa med en skäggdopping, de ser helt olika ut. Men skäggdoppingar bor ju inte i holkar? Kanske var det därför som den inte lyckades så bra.

Läs mer om knipan här.

Fredag den 5 december 2008: Bitumen
Häromdagen skrev jag om reklam i bloggen, om att den kunde se ut hur som helst. Och det kan den ju. Men något som är genomgående är att reklamen är ett originalverk. Det finns naturligtvis undantag, där man gör en travesti på till exempel en scen ur en spelfilm. Däremot är det nog väldigt ovanligt att man som reklam använder ett rent citat från ett skönlitterärt verk.

Det enda företag, som jag kan komma på som har gjort det, är Nynäs.

Nynäs är alltså ett företag som startades av generalkonsul Axel Axelsson-Johnson som ett oljebolag på 1920-talet. Ni kommer nog ihåg bensinmackarna som fanns fram till och med 1970- eller 80-talet. Efter oljekrisen då förändrades bolagets verksamhet och företaget var i princip ensamleverantör av bitumen i Sverige tills dess att Vägverket startade egen import.

Bitumen är bindemedlet i det som vi kallar asfaltbeläggningar och som ligger på huvuddelen av våra gator och vägar.

Den reklam som jag syftar på är det citat ur John Steinbecks roman Buss på villovägar, inledningen av kapitel 9, som företaget lät trycka upp på affischer:

Landsvägen till San Juan de la Cruz hade svart asfaltbeläggning. På tjugotalet hade tusentals kilometer betongvägar anlagts i Kalifornien, och folk hade slagit sig till ro och sagt: Jaha, nu är de permanentade! De kommer att räcka lika länge som de romerska vägarna, ja ännu längre eftersom det inte kan växa något gräs i betongen och spräcka den. Men det blev inte så. Lastbilarna med sina massiva gummidäck och personbilarna med sin höga fart nötte på betongen, och efter en tid började den att luckras upp. Den sprack och fick vatten i sprickorna. På vintrarna frös vattnet till is och utvidgade sprickorna ytterligare, och den återstående massan kunde inte motstå påfrestningarna utan föll sönder alldeles.

Vägdistriktets arbetare hällde tjära i sprickorna för att hindra vattnet, men det hjälpte inte, och till slut fick man täcka vägbanan med asfalt och fint grus. Det höll, därför att det inte mötte bilhjulen med en stum yta utan gav efter en smula och var elastiskt. En sådan väg mjuknade på sommaren och hårdnade på vintern. Och så småningom fick alla vägar denna glänsande svarta vägbana som såg ut som silver på avstånd.

Ja, det var väl gratisreklam som hette duga! Fast även om han var en duktig författare var han nog inte så där väldigt insatt i asfaltbeläggningars hållbarhet, John Steinbeck. Det hade varit bra om de hade hållit så bra som han lovade, tyvärr är det väldiga mängder av våra skattepengar som varje år behöver läggas på nya asfaltbeläggningar på våra svenska vägar, precis som på vägarna i Kalifornien och resten av världen.

Och Steinbecks förkastelsedom över betongvägar var nog överdriven, de har sina fördelar de också, precis som de har nackdelar. De är dyrare att bygga, slits inte lika fort som asfaltvägarna men när de väl är slitna är de svåra/dyra att åtgärda. Vi har byggt en del betongvägar även i Sverige på 50-60-70-talet, i första hand motorvägar ute på slättbygderna eftersom en förutsättning för ett bra resultat är att underlaget längs vägen är homogent så att det inte blir ojämna sättningar. Sveriges första motorväg mellan Malmö och Lund byggdes som betongväg. Så sent som på 90-talet valdes betong när vägen mellan E4 och Arlanda byggdes ut till motorväg. Motivet för det, som jag kommer ihåg det, var i första hand att tekniken skulle bevaras i Sverige och därmed fungera som prispress mot asfalten. Konkurrens är alltid bra.

Numera har Nynäs finska och venezuelanska ägare.

Torsdag den 4 december: Wikipedia
Ibland brukar jag här i bloggen lägga in en länk till Wikipedia när jag vill ”förklara” något. Wikipedia är alltså ett ”interaktivt uppslagsverk på nätet”, dvs det är vi läsare som själva skriver det. På det sättet går det relativt snabbt att få med förklaringar på nya ord och företeelser, i jämförelse med vilken tid det skulle ta att vänta på att en expertkommitté skulle behandlat ordet i nästa upplaga av en tryckt uppslagsbok som Nationalencyklopedin.

Själv tycker jag att Wikipedia är bra även om jag är väldigt medveten om att man inte kan ”lita på” det. Eftersom det är vi läsare själva och inga experter som skriver Wikipedia kan man aldrig vara säker på att det som står där är ”helt sant”. Ja, jag tror inte att det är så mycket som är helt osanning, eftersom många läser så kommer nog direkt felaktiga uppgifter att rättas/ändras/raderas ganska omgående. Men det är ju så att världen inte är helt svart och vit, det finns fler nyanser än ”rätt” och ”fel”.

Om jag ska beskriva problemet kommer jag att tänka på den fras som vi har lärt oss att vittnen ska säga i en domstol, ”sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen”. (Nu är det ju så att min erfarenhet av domstolar inskränker sig till det som jag sett på film och TV så jag vet inte om man verkligen säger så i svenska domstolar eller om det bara är i amerikanska. Fast eftersom det gamla ordet ”intet” används så låter det som att det inte är en översättning utan att frasen verkligen används i Sverige. Kanske någon jurist kan upplysa mig om hur det är?). Det som står i Wikipedia kan vara sant, men ibland en ”vinklad” sanning, och sällan hela sanningen. Någon ”hel sanning” finns väl för övrigt knappast. Särskilt när något ska beskrivas handlar det om att göra ett urval som på bästa sätt beskriver företeelsen ifråga.

Som exempel kan vi ta ordet ”Falun” och jämföra vad som står om vår stad i Wikipedias svenska och engelska version (uppslagsverket finns i ett antal olika språkversioner och de olika versionerna är inte en översättning av varandra). I den svenska versionen står detta och i den engelska detta . Som synes är inte uppläggningen alls lika och urvalet av vilka företeelser som mest präglar och förtydligar Falun är helt olika. Vilken som är bäst är upp till var och en att avgöra, det är också fritt fram för var och en att själv gå in och förbättra texten. Här kan du läsa hur man gör.

När det gäller den engelska versionen är det slående så många nutida rock- och idrottspersoner som kommit med – men det är kanske inte så konstigt. Sannolikt är det en direkt följd av att det är många ungdomar som använder/skriver Wikipedia.

Natives from Falun

Georg Stiernhielm, civil servant, linguist and poet
Ferdinand Boberg, architect
Ernst Rolf, actor and singer
Mattias Flink, Mass murderer
Thomas Quick, Serial murderer
Gunnar Säve-Söderbergh, palaeontologist
Putte Wickman, jazz clarinetist
Tomas Jonsson, ice hockey player
Susanna Kallur, Athlete holding the world indoor record on 60 m hurdles
Jenny Kallur, Athlete, Susanna's sister
Maria Hjorth, golfer
Marcus Ljungqvist, road bicycle racer
Mattias Ekström, racing driver
Ulf Stenlund, tennis player
Björn Dixgård, musician
Sabaton, Heavy Metal band

Detta behöver kanske ändras på av SPF-medlemmarna så att en mer fullständig beskrivning ges av olika ord. Gå alltså gärna in och läs och skriv om du anser att det behövs!

Men man kan ha synpunkter på beskrivningar även i vanliga uppslagsverk. Läs till exempel vad som står om Falun i Nordisk Familjebok, första upplagan, band 6, utgivet 1881 resp ”Uggleupplagan”, band 4, utgiven 1907 . Uppgifterna om exakt areal och fastighetsvärden säger i varje fall mig inte speciellt mycket.

Fast risken är att när man börjar läsa i ett gammalt uppslagsverk så här på nätet, då händer samma sak som när man, åtminstone jag, tar fram Nationalencyklopedin och börjar läsa om ett uppslagsord – jag hittar en massa andra saker att fortsätta att läsa om. Men man måste ta vissa risker här i livet, detta är en sådan.

När ni har läst färdigt Nordisk Familjebok kan ni fortsätta med Svenska Familjejournalen som består av ett stort antal artiklar om olika ämnen http://runeberg.org/famijour/.

----

PS: Jag fick en fråga om vad själva ordet Wikipedia betyder. Det visste jag inte. Så jag gick in på Wikipedia och sökte på ordet "Wikipedia":
Den process som ligger till grund för projektet kallas wiki (hawaiianska för snabbt).

Sedan sökte jag på ordet "wiki":
En wiki, från hawaiianskans ord för snabb, är en webbplats där sidorna kan redigeras av besökarna själva.

Eftersom jag inte är så bra på varken latin eller grekiska sökte jag även på ordet "encyklopedi" för att få reda på betydelsen av ändelsen "pedia":
Ett uppslagsverk eller en encyklopedi är en skriven sammanfattning av mänsklig kunskap. Termen kommer från grekiskans enkyklios paideia, ordagrant "rundad bildning", i betydelsen "allmänbildning".

Alltså: Wikipedia kan närmast betyda snabb bildning.

Onsdag den 3 december 2008: Babelfish
Det är lika bra att jag erkänner det med en gång – jag har inte läst Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen. Dvs jag har bara läst inledningen, några kapitel.

När jag skulle lämna tillbaks några böcker på biblioteket i början av 90-talet hittade jag den i återlämningshyllan och eftersom jag hade hört talas om den kunde jag inte låta bli att bläddra. Med min bakgrund på Vägverket innebar det att den följde med hem som ett lån när jag hade läst i inledningen:

       ‑ Lägg av med det där nu, Mr Dent, sa han. Ni har ingenting att hämta här. Man kan inte ligga framför en bulldozer i evighet. Han försökte få sina ögon att skjuta vilda blixtar, men det kom liksom ingenting ur dom.
       Arthur låg i leran och skvätte på honom.
       ‑ Kom an bara, sa han. Vi får se vem som rostar först.
       ‑ Ni kommer att bli tvungen att acceptera detta, sa Mr Prosser och snurrade pälsmössan runt på sitt huvud, denna motorled måste byggas och den ska byggas!
       ‑ Första gången jag hör talas om den, sa Arthur, varför måste den byggas?
       Mr Prosser hötte med fingret åt honom en stund. Sen slutade han och stoppade undan fingret.
       ‑ Vad menar ni med det? Varför den ska byggas? Det ska bli en motorled. Motorleder är till för att byggas!
       Motorleder är anordningar som gör det möjligt för somliga människor att mycket fort ta sig från punkt A till punkt B, medan andra människor kan ta sig mycket fort från punkt B till punkt A. Människor som bor vid punkt C, som är en punkt mitt emellan punkt A och punkt B, råkar ofta in i grubblerier över vad det är som är så fantastiskt med punkt A, eftersom så många människor från punkt B nödvändigtvis måste dit, och vad det är som är så fantastiskt med punkt B eftersom så många människor från punkt A till varje pris måste dit. Dom önskar ofta att folk en gång för alla kunde bestämma sig var för fan dom vill vara nånstans.

Efter de första kapitlen tyckte jag att den blev lite för långrandig för mig. Och försedd med alltför fantasifulla varelser. Jag var kanske för gammal helt enkelt. Här är några klassiska citat från boken:

Skeppen hängde i luften på exakt samma sätt som tegelstenar inte gör.
/ Berättaren

Dom tror på fred, rättvisa, moral, kultur, sport, familjeliv och utplånandet av alla andra livsformer.
/ Hans Övernådighet Pag till den galaktiska administrationens högsta tjänstemän

Ta det lugnt!
/ Ford Prefect till Arthur Dent sekunder efter att jorden blev utplånad

Det finns en teori som säger att om någon någonsin kommer underfund med vad universum är till för och varför det finns där, kommer det att omedelbart försvinna och ersättas av något ännu mer bisarrt och oförklarligt. Det finns en annan teori som gör gällande att detta redan har skett.
/ Berättaren

Men jag kom så långt att jag läste om Babelfish, den lilla, gula fisken som stoppas i örat och sedan översätter hjärnvågorna som hör ihop med talet som når örat. Fisken har fått ge namn åt den automatiska översättningshjälp som sökmotorn AltaVista (numera Yahoo) erbjuder på Internet. Den översätter alltså texter mellan ett antal olika språk, tyvärr ännu inte till/från svenska.

Hur bra den översätter vet jag inte, jag har inte kollat, i första hand beroende på att såväl min tyska som min franska är så bristfällig att jag nog inte kan bedöma om Babelfish´s översättning från engelska till något av dessa språk är acceptabel eller inte. Här har du Babelfish, testa den gärna direkt härifrån:

Men jag har funderat över vad det är för översättare som har översatt denna sida till svenska:

Välkomna till paradisen av den Lanta ön,

Är oceanen varm och klar… badstränderna av den fina sanden.

Utsatt till den Tsunami slågna sydliga Thailand, Koh Lanta mycket gynnsamma däri var inga skador uppstod till den naturliga scenic skönheten. Koh Lanta fick mycket liten läkarundersökning påverkad. Koh Lanta som återställer tyst med mest hotell som normalt fungerar. Alla badstränderna återstår så härliga som någonsin. Alla dykplatser led inte i katastrofen, ganska är bevattna mer ren och mer klar än någonsin.

Koh Lanta är den tunna och långa ön. Färjan eller bilfärjan skar att ansluta på norden mest av öappellen Baan Saladan; utfärda utegångsförbud för långt till paradisen. Startresande på Koh Lanta på den Baan SalaDan villagen, ett typisk thailändskt fiskeläge var mest av fartyg från PhiPhi och Krabi avslutar. Fartyget för snorkeling eller att dyka är tillgängligt här; du kan hyra motorbikeshyror härifrån som väl. Från Baan Saladan, besegrar drev till syd med distanserar 30 Km skar taken omkring en timme. Roaden skar avslutar på Koh Lanta som den marin- nationalen parkerar kontoret var fyren; symboliskt av Koh lokaliserade Lanta. Beware att halvan av är långt den stenlade roaden, vila är unpaved; den dammiga, gropiga och övre kullen och besegrar dalen. Men båda sidor bedövar beskådar.

Tätt regna skogar eller kulturupplevelse i havszigenare village, sedan Koh Lanta äger både marin- och terrestrial begåvning, finns det många intressant dragningar, och att vänta för aktiviteter som är ditt till coveryen, är den sätter på land. Koh Lanta är absolut dess underbara badstränder, och den klara kristallen bevattnar. Mest av de mest väl badstränderna av Koh Lanta ligger längs den västra shoren av den Lanta Yai ön, varje av som har dess karakteristiska skönhet och ger de utmärkta solnedgångarna. Ostkusten är mountainen som täckas med rik tropisk mest rainforest. Alla nio badstränderna lokaliserade västkusten av ön längs nord till syd. Försök att få besegrar till avsluta; Nationalen parkerar område med den två buktade badstranden, är underbar!!!

Det är faktiskt ganska intressant att i huvudet översätta tillbaks till engelska. Man kan då konstatera att alla orden egentligen är formellt rätt översatta, dvs varje ord kan betyda det som står på den svenska sidan. Men ändå blir det så totalt tokigt.

Polisarbete
Det finns många som klagar på att vi har för få poliser och att de därför inte hinner med att utreda brott som begås. Det finns även de som gör sitt bästa för att med okynnesanmälningar se till att rättsväsendet belastats med onödiga arbetsuppgifter och därigenom får ännu mindre tid till att lösa brott och sätta fast brottslingar.

Tisdag den 2 december 2008: Cykelsnö
Gråmulet, molnen hänger lågt över Falun, snöblandat regn. Jag vet att det finns folk som jublar och glatt utropar något i stil med "Vad härligt, nu kan jag snart byta ut rullskidorna mot riktiga skidor".

Och i går hörde jag en kvinna på TV säga ungefär "Jag älskar den här årstiden när mörkret kommer och sluter sig om mig. Då stänger jag mig inne och tänder ett ljus".

Om du tillhör någon av dessa två kategorier människor kan du sluta läsa här.

Just nu har jag varit hos polisen och hämtat en cykel. Den stod i flera veckor precis innanför planket på vår gård. Jag antog att det var någon i Herrhagen/Slätta som behövt en cykel, tog första bästa och sedan satte den ifrån sig när han kom lagom nära centrum. För säkerhets skulle satte jag en lapp på cykeln under en vecka: "Den här är antagligen stulen. Om den är din, säg till annars lämnar jag den till polisen". Ingen hörde av sig så jag lämnade in den.

Och ingen hade hört av sig hos polisen heller så nu kunde jag hämta en fungerande cykel. Fungerande ja, det var luft i däcken och den hade ju gått att cykla på till vår gård. Fast jag får väl fixa till den till våren, sedan kommer den med till sommarstugan.

Men efter att ha hämtat cykeln och satt den i förrådet gick jag in igen. Jag gillar inte det här klimatet. Eller i varje fall inte den här årstiden. Det här gillar jag, att sätta sig på balkongen en ljum sommarkväll och äta lite lätt. Livet behöver inte vara så märkvärdigt, dvs det behöver inte vara champagne varje kväll, även en lättöl kan duga bra:

eller att se ut över sjön och kanske ta sig ett kvällsdopp:

Om du undrar över vad linan är till för: Jo, att hänga upp något som hänger och dinglar och skrämmer bort måsar, änder och kanadagäss så att de inte sitter på bryggan och lortar ner. Fungerar bra, först hade jag CD-skivor upphängda i snören, som reflekterade solens strålar och därigenom blänkte till när de dinglade runt. Men det går lika bra (och enklare) med vanliga tygremsor. Uppenbarligen tycker fåglar inte om att ha något som rör sig ovanför huvudet.

Måndag den 1 december 2008: Byt båda skosnörena!
Ett skosnöre på mina skor hade gått sönder. Nej, det hade inte gått av, men det gick inte längre att knyta. Det var ett runt skosnöre som tydligen bestod av två delar. En tunn inre del, det var antagligen där som styrkan satt, och en tjockare yttre del, det var antagligen det som gjorde att snöret skulle gå lätt att knyta och knuten skulle hålla.

Den yttre delen var utsliten så det gick inte att åstadkomma en ordentlig knut som höll. Så jag bytte ut det skosnöret. Därefter tittade jag på snöret i den andra, vänstra, skon. Rimligen är det ju så att när det ena skosnöret är utslitet så bör det andra också vara det, de har ju suttit i lika länge och utsatts för samma behandling. Men det vänstra såg helt ut, dvs det syntes ingen anmärkningsvärd nötning på det yttre skiktet.

Jag brydde mig därför inte om att byta det andra skosnöret utan putsade upp skorna och satte ut dem i hallen. När jag sedan skulle ta på mig dem för att gå ut knöt jag först den högra. Därefter drog jag till snöret på den vänstra skon – och det gick omedelbart i två delar!

Så den gamla regeln bekräftades: Byt alltid båda skosnörena samtidigt.

Något annat som behöver bytas med regelbundna mellanrum är vindrutetorkarbladen. Ett tag i livet, när jag körde mycket i tjänsten, hade jag en speciell teknik när jag bytte dem. Jag bytte det vänstra torkarbladet mot ett nytt och satte det använda vänstra bladet till höger. På det sättet kunde jag byta blad framför föraren dubbelt så ofta till samma kostnad. Det är viktigt, särskilt nu på hösten/vintern, att kunna se bra när man kör. Det är inte lika viktigt att kunna se bra från passagerarplatsen på högersidan. Ofta sitter det överhuvudtaget ingen där och när det sitter så gör det inte så mycket om han/hon inte ser lika bra som föraren.

Fast numera byter jag båda bladen mot nya samtidigt.

Söndag den 30 november 2008: Första advent

Häromdagen lyssnade jag till representanter för Korsnäsbygdens historiska forskargrupp som berättade om hur det var och såg ut i Korsnäs-Hosjö förr i tiden. Med ”förr i tiden" menas då andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet, dvs den stora sågverksepokens tid. Det var ett imponerande arbete som forskargruppen har utfört och en väldig samling dokument som de har samlat på sig.

Jag tror att det var sju sågverk som fanns där (om man tänjer lite på begreppet Korsnäs och Hosjö). Man frågar sig naturligtvis hur det kom sig att så många sågverk samlades så nära varandra vid Runn och Hosjön. Någon bredvid mig försökte att förklara fenomenet med ”industrialismen”. Det är naturligtvis sant att en efterfrågan på sågade trävaror är en förutsättning för att kunna driva en såg. Men varfär lokaliserades så många sågar just hit?

Svaret är kort: Ångmaskinen och järnvägen.

För att såga timmer behövs kraft. Kraft kunde man få vid en strömmande älv. Men före elektricitetens tillkomst var det svårt att förflytta kraften längre sträckor varför sågar fick läggas intill den plats där kraften alstrades. Att därifrån sedan frakta de sågade trävarorna var inte alltid lätt med tanke på vägarnas tillstånd eller obefintlighet.

Med ångmaskinen kom möjligheten att förlägga sågen var man ville. I Norrland blev det oftast vid älvarnas mynningar, till exempel Sundsvall-Timrå-trakten. Där mynnade såväl Indalsälven som Ljungan på vilka timret flottades från inlandet. Från kusten kunde de sågade trävarorna sedan skeppas med båt till exportmarknaderna.

Nedre delen av Dalälven var bekymmersam med många fall som försvårade flottningen. Genom tillkomsten av järnvägen mellan Gävle och Falun skapades förutsättningar för att i inlandet såga det timmer som flottades såväl nerför Dalälven som Svärdsjövattendraget. Samtidigt var sågarnas tillkomst och det därvid alstrade transportbehovet av sågade trävaror en förutsättning för att bygga järnväg till Falun, dvs utan sågar skulle det inte funnits ekonomi för en järnväg (så tidigt som den kom). Utan sågar hade kanske järnvägen bara gått mellan Hofors och Gävle, dvs det som behövdes för järnbruken i Gästrikland.

Om man vill kan man ju säga att det var ångmaskinen som var förutsättningen för alltihop. För det lok som på järnvägen drog vagnarna med trävaror var ju just en ångmaskin, placerad på hjul.

Det var ett stort samhälle som växte upp runt sågarna. I Nordisk Familjebok 1884 kan man läsa följande: http://runeberg.org/nfah/0705.html

Lördag den 29 november 2008: Nordanstig - ditt eget Tusculum
”På spåret” är ett trevligt fredagskvällsprogram på TV, tycker jag. Om man själv kan något som de i burarna inte kan blir man stolt, kan man inte räcker det med att sitta och småmysa medan man tittar.

I gårdagens program var ett av resmålen Fjällbacka varvid vi fick lyssna till Evert Taubes vackra visa ”Inbjudan till Bohuslän”. Här är texten, här kan du lyssna. Tredje versen:

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden sveper in från Doggers Bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Tusculum har jag bara stött på vid ett annat tillfälle i livet. Nämligen i Gnarp.

Under många år reste jag regelbundet mellan Falun och Härnösand där Vägverket Region Mitt har sitt regionkontor. Det är en sträcka på cirka 33 mil vilket innebär att det är bra, såväl för trafiksäkerheten som för benens välbefinnande, om man stannar och tar en paus minst en gång under resan. Ibland blev det på en rastplats i Gnarp i norra Hälsingland. Då noterade jag att Nordanstigs kommun där hade en större ”reklamskylt” som talade om vad det fanns för sevärdheter och andra besöksmål inom kommunen, precis som de flesta kommuner brukar ha på rastplatserna.

Överst på den här reklamskylten fanns det en ”slogan”. Där stod det ”Nordanstig – ditt eget Tusculum”.

Jag hade ingen aning om vad som menades med Tusculum. Fast jag antog att det var latin. I gymnasiet läste jag inte latin och speciellt klassiskt bildad är jag inte heller. Inte mer än andra, vars kunskaper ungefär inskränker sig till att Julius Ceasar påstås ha yttrat Alea iacta est, dvs Tärningen är kastad, när han trotsade den romerska senaten, vände sina trupper mot Rom och gick över floden Rubicon och därmed startade ett inbördeskrig. (Fast i studiecirkeln i historia, som jag berättade om häromdagen, där finns det folk som kan mycket!).

Så jag var tvungen att slå upp Tusculum i Nationalencyklopedien. Då fick jag lära mig att Tusculum var en antik stad i Italien men innebörden numera var ungefär ”lantligt viloställe dit man kan dra sig tillbaks”. Och det kanske var en passande benämning.

Här finns Wikipedias förklaring till ordet.

Jag började fråga mina bekanta och arbetskamrater om de visste vad som menades, ingen visste. De flesta av dem var ju ingenjörer så det var kanske inte så konstigt. Så jag gav min kollega i Gävle Lars ”Laxxe” Berglund i uppgift att undersöka varför man i Nordanstig använde denna beskrivning av sin hembygd. Han rapporterade då att det var kommunalrådet (eller var det kommunchefen? Jag kommer inte riktigt ihåg) i kommunen som var synnerligen latinkunnig och älskare av det latinska språket. (Jag vet inte hur en sådan person benämns, en som älskar det engelska språket och engelska seder kallas ju anglofil. Men motsvarande för latin vet jag inte). Kommunalrådet/kommunchefen trodde antagligen att jag och alla andra som reste genom kommunen precis som han och Evert Taube också var latinkunniga och visste betydelsen av Tusculum och att detta därför skulle ge resenärerna en positiv bild av hans kommun. Eller var det bara folk som var klassiskt skolade som han ville locka till kommunen?

De visste nog inte. Men nu vet du det.

Fast numera tror jag att skylten är borttagen.

Fredag den 28 november 2008: Nyföretagsamhet
Nyhetsrapporteringen präglas av återkommande rapporter om permitteringsvarsel baserade på lågkonjunkturen. Nu känns det verkligen att vi behöver nya företag inom nya branscher som kan växa stora. Det gäller att stimulera företagsamt folk att våga satsa på något nytt. Fast egentligen kanske satsningen skulle ha skett tidigare när det var högkonjunktur. Men bättre sent än aldrig.

Jag kanske borde föregå med gott exempel och starta ett företag. Men har jag inte varit egen företagare under de första 67 åren av mitt liv så känns det kanske lite våghalsigt att starta nu. Tyvärr kanske alltför många resonerar som jag.

Sedan gäller det att det är rätt sorts företagande också. Något som kan växa och med produkter eller tjänster som går att sälja till utlandet. Ytterligare en frisersalong bättrar ju inte på Sveriges finanser. Absolut inget ont om frisörer, sådana behöver vi, min egen frisör är såväl duktig som trevlig, men Sverige blir ju inte rikare av att vi sprider ut hårklippningen på fler frisörer.

Frågan är bara vad som är den rätta framtidsbranschen för ett nystartat företag. Det ska ju vara något där efterfrågan kan förväntas växa. Men det ska också vara något som passar för oss i Sverige och i Dalarna, något där vi har goda förutsättningar att lyckas.

Under 1980-talet arbetade jag ett år i Västerbotten med vägplanering där. Vid ett tillfälle diskuterades det att börja exportera vatten på burk till Arabien från Kittelfjäll (tror jag att det var, eller kanske det var Dikanäs?) långt uppe i fjällvärlden. Det vattnet var tydligen särskilt gott. Och att ha gott vatten borde ju vara en förutsättning om man ska sälja det. Fast ibland har jag undrat om det, när det gäller att sälja vatten, inte är viktigare med en bra reklamavdelning än med bra vatten.

Men åter till Kittelfjäll/Dikanäs. Med tanke på vägarnas dåliga tillstånd och bärighet, särskilt under tjällossningsperioden, samt hur tungt vatten är och hur lågt värde per ton det har så blev jag både förvånad och skeptisk till affärsidén. Transporterna skulle bli besvärliga och kostsamma. Möjligen kunde jag tänka mig att man slängde burkarna i älven och lät dem flottas ner till kusten för att där plockas upp igen, så som man gjorde med timret fram till för femtio år sedan. Men det var nog inte meningen.

Själv funderade jag på vad det skulle kunna finnas för alternativ sysselsättningsskapande verksamhet som mer passade för en ort i fjällvärlden med dåliga kommunikationer. Jag insåg att det borde vara något som var lätt att frakta men som fordrar mycken bearbetning per kilo. Det blev diamantsliperi. Såväl råvaran som de färdiga produkterna är ju mycket enkelt och billigt att frakta. Jag var beredd att åta mig transporterna, en månads produktion kunde nog rymmas i en platspåse. Fast jag skulle nog vilja ha ordentlig livvaktsbevakning med mig på resan.

Det blev inget av varken vattnet eller diamantslipningen.

Torsdag den 27 november 2008: Frakta salt
Under hösten har jag deltagit i en studiecirkel i Senioruniversitetets regi. Ja, jag har faktiskt deltagit i flera men just nu tänker jag på en speciell, nämligen en studiecirkel i historia. Vi har avhandlat senmedeltiden och renässansen, fram till Gustav Vasa och hans söner.

Egentligen vet jag inte om det är riktigt att kalla det för en studiecirkel. I en sådan ska, om jag har fattat det rätt, deltagarna själva leta fram erfoderligt material och cirkelledaren mest hålla ihop arbetet, inte vara lärare. I vår cirkel är det läraren Jan Axelsson som står för kunskapsförmedlingen (och det gör han på ett föredömligt intresseväckande och stimulerande sätt), vi deltagare kommer huvudsakligen med diverse frågor. Frågor som han nästan alltid kan ge vettiga svar på – ”nästan” eftersom det ju finns ett gammalt talesätt att ”en dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på”.

När jag själv har haft frågor så har de ofta hållit sig kring konkreta förhållanden i forn tid, ofta har det handlat om dåtidens kommunikationsmöjligheter, dvs förflyttning av gods och människor. Vi vet att människor och gods tidigt har förflyttats långa sträckor. Bland annat kan vi tänka på vikingarna som för tusen år sedan reste till Konstantinopel vilket har efterlämnat skattfynd av arabiska mynt lite här och där i Sverige.

Mynt är ju inte så svåra att frakta. De är värdefulla och tar liten plats. Det finns mer skrymmande gods som under långliga tider har transporterats. Det viktigaste är nog salt. När vi nutidsmänniskor använder salt i samband med mat så är det (med vissa undantag) enbart som smakförhöjande medel i matlagningen. Men väldigt länge, innan man kom på andra konserveringsmedel, var saltet det huvudsakliga sättet att kunna bevara mat som kött och fisk. Man saltade helt enkelt ner det i en tunna. Och för att kunna salta ner en gris så att den håller sig behövs det väldigt mycket mer salt än att höja smaken på ett frukostägg.

Salt var alltså ett viktigt och värdefullt ämne och fraktades mycket tidigt i historien långa vägar och i stor mängd. Det salt som våra förfäder använde här i Sverige kom sannolikt huvudsakligen från Mellaneuropa. Vägar som var framkomliga för vagnar av något slag var säkert inte att räkna med. Norra Europa har ju gott om seglingsbara floder så det var rimligen huvudsakligen på båt och hästrygg som transporterna skedde.

Men nog måste det väl ha varit ett äventyrligt företag att frakta salt, denna dyrbara vara, långa sträckor. Ett ösregn när saltet låg i en säck på hästryggen, eller kanske ännu värre överbrytande sjöar när saltet var lastat på däck på de små fartyg som fanns för tusen år sedan och tidigare, kunde ju få ödesdigra konsekvenser. Nog borde risken vara överhängande att det salt förpackat i säck, som man lastade på hästen eller båten, under färden hade förvandlats till saltlake som hade runnit ur säcken när man kom fram till mottagaren? Man förstår att det salt som verkligen kom fram blev dyrt.

Onsdag den 26 november 2008: Jag har tjuvstartat!
Egentligen tycker jag att man ska hålla på gamla traditioner, inte för att man ”måste” göra det utan för att det är trevligt. Och då menar jag inte bara att göra vissa saker utan att göra dem vid ”rätt” tillfälle. Några exempel:

Semlor äter man under fastan även om vi numera inte på något sätt fastar under denna period före påsk – och dessutom inte längre har någon uppfattning om varför man åt semlor just då. (På Wikipedia kan du läsa mer om semlor!).
Färskpotatis äter man tidigast på midsommarafton.
Kräftor och surströmming äter man i augusti (om man tycker att det är gott naturligtvis. Själv äter jag nog surströmming mindre för smakens skull än för att det är en ”kul grej”).
Julgranen tar man in och klär tidigast dagen före julafton och har den kvar minst till och med tjugondedag Knut (fast där har jag för kärlekens skull fått jämka en hel del, Margaretha vill gärna ta in den tidigare och redan på Nyårsdagen börjar hon sedan prata om att slänga ut den och övriga julsaker).
Detsamma borde egentligen gälla om man med lampor klär en gran som man har utomhus i trädgården. Fast där har de kommunala granarna och ljusslingorna över centrala gator inneburit att starten har tidigarelagts till att även omfatta advent. Mer om det längre ner.
Adventsstakar har man tända under advent. Fast de elektriska ljusstakar som vi numera sätter upp i fönstren är väl, vid närmare eftertanke, egentligen inte adventsstakar, en sådan ska ju ha fyra ljus, ett att tända för varje söndag i advent. De elektriska stakar som vi sätter upp har ju sju ljus.
Julsånger sjunger respektive spelar man till jul. Men jag inser att det inte har någon som helst betydelse vad jag eller någon annan konservativ tycker, Mammon tycker annorlunda och då får vi acceptera att lyssna till julsånger i varuhusens högtalare redan i mitten av november.

Men det var det här med ljusslingor. Och ”adventsstakar”. När vi nu råkar bo i ett land som i ett antal månader är såväl kylslaget som mer eller mindre mörklagt, då behöver vi verkligen allt ljus som kan uppbringas. Ljusslingorna utomhus och ljusstakarna i fönstren ger kanske mätbart inte så mycket ljus – men i mitt hjärta och sinne ger de väldigt mycket ljus. På något sätt får de mig att inse att det ändå så småningom kommer att komma en period då vi får ”riktigt” ljus levererat direkt från solen.

Därför accepterar jag (med glädje) att båda företeelserna får sitta kvar långt efter nyår, till någon gång i februari då det börjat kännas lite ljusare ”på riktigt”. Men jag tycker nog att vi borde vänta med att tända dem till första advent.

Det är där som jag har tjuvstartat. Idag satte jag upp en ljusslinga med 16 lampor i det enris som vi tidigare har monterat på balkongräcket. Så nu lyser det, till glädje förr oss och förhoppningsvis även för dem som promenerar förbi på andra sidan av ån.

Tisdag den 25 november 2008: Det som sker, reklam och meningen med livet
Dagens nostalgilåt på den här websidan är Que sera, sera med Doris Day. Det var egentligen min fru Margaretha som föreslog den. Låten var ledmotivet i filmen Mannen som visste för mycket med Doris Day och James Stewart i huvudrollerna.

Texten handlar ju om att man inte vet vad som kommer att hända i livet. Det som sker, det sker. Och det stämmer ju verkligen. För många är det nog som för mig att som ung visste jag inte vad jag ville arbeta med som vuxen. Själv var jag synnerligen vilsen när jag gått ut gymnasiet. Då kände jag det som en hjälp att jag omedelbart skulle in i ”lumpen”, för därigenom fick jag ju ett helt år på mig att fundera. Och efter det året skulle jag veta bättre. Trodde jag.

Fast så är det ju inte. Man vet inte bättre bara för att tiden går. Man måste tänka till också. Kanske var det då som jag omedvetet kom fram till det som jag senare har använt mer eller mindre som en slogan: Beslut blir inte lättare att fatta bara för att man väntar en vecka. Därför kan man lika gärna besluta med en gång. (Det innebär inte att man skall strunta i att ha ett bra beslutsunderlag!).

Bland de yrken som jag funderade på var att ägna mig åt reklam. Som tur var gjorde jag inte det. Jag skulle nog inte passat till det. När man ser alla reklamfilmer etc på TV som kan vara utformade hur som helst inser jag att man måste ha väldig fantasi för att ha framgång i det yrket. Det är inte säkert att jag har tillräckligt med fantasi.

För en reklamfilm kan ju verkligen handla om vad som helst. Ofta funderar man på vad det hela ska sluta med för produkt. De som jag gillar bäst (dvs kanske snarare ”de som jag har lättast att stå ut med”) är de som bygger på humor. Och jag är förvånad över att det ofta är svenska produkter som det då handlar om – och som rimligen därmed har använt sig av svenska reklammakare. Det måste vara roligt att göra en rolig reklamfilm.

Däremot måste det vara ”döden direkt” att bli tvingad att göra reklam för hårschampo och antirynk-cremer. Som är så totalt fantasilösa, larviga och fåniga. Det skulle vara intressant att höra hur man inom branschen värderar olika arbetsuppgifter. Är det så att reklam för hårschampo och antirynk-cremer ligger allra längst ner på ”status-skalan” för reklamfolk? I så fall har jag full förståelse för deras värderingar.

Tänk att ligga på sitt yttersta och tänka tillbaks på vad man har gjort med sitt liv. Och konstatera att det blev reklam för hårschampo. Då frågar man sig nog: ”Var detta meningen med livet?”. Fast det är säkert bra betalt, det kan ju kompensera mycket...

Därför tycker jag att det är så roligt att det finns reklamfilmer som är underhållande. Leve den svenska reklambranschen.

Söndag den 23 november 2008: Barn och brottare
Under helgen har vi haft besök av två barnbarn, Sixten 1 och Teodor 3 år gammal. Det är jätteroligt. Men man blir ju trött bara av titta på dem. De sitter aldrig stilla utan är hela tiden i rörelse. Upp och ner, fram och tillbaks. Jag hörde en historia om en brottningstränare. Han filmade sina småttingar under två timmar. Sedan lät han sina brottare göra samma sak som barnen hade gjort under dessa två timmar. Brottarna blev alldeles slut av trötthet!

Lördag den 22 november 2008: 42 rösters övervikt
Mina gamla arbetskamrater på Vägverket brukade ibland sucka över journalister och deras rapportering i massmedia. När de läste en artikel där de själva var insatta i förhållandena tyckte de att journalisten hade missuppfattat det mesta. Och gjorde en kommentar i stil med ”Jag brukar ju tro på att det som skrivs/sägs i massmedia är sant. Men om det ofta är fel i de frågor som jag är insatt i – varför skulle det då vara rätt i de frågor där jag inte är insatt?”

Då brukade jag försvara journalisterna med en fråga ”Hur skulle resultatet bli om du själv med knappa tidsresurser skulle intervjua någon och därefter skriva en artikel om något som du från början inte visste något om? Tror du inte att det skulle kunna bli lite fel då också? Journalister är människor de med.”

Jag tänkte på det idag när jag lyssnade på nyheterna.

Under dagen har man i återkommande nyhetssändningar från SVT och SR kunnat höra om valet av ny ledare för det franska socialistpartiet. I varje sändning påtalade man att valet skedde med en knapp majoritet, endast 42 rösters övervikt. Varvid antagligen många lyssnare gjorde samma reflektion som jag: Jaha, 42 röster övervikt av hur många då? Hur många var det som röstade?

Svaret på den frågan hänger väl ihop med hur valet går till. Hur går det till när partiledare väljs för svenska riksdagspartier? Hur valdes Mona Sahlin? För att få svaret gick jag in på partiets websida och konstaterade att hon valdes på extrakongressen den 17 mars 2007. Dvs det var som jag trodde, hon valdes inte i en landsomfattande omröstning bland medlemmarna utan av ombud utsedda av partidistrikten. Jag vet inte hur många ombud som utses till kongressen men gissar att det kan vara någonstans mellan 300 och 1000 personer – de ska ju få plats i ett Folkets Hus eller annan konferensanläggning.

(Nu konstaterar jag att jag inte heller vet hur dessa ombud utses och hur de röstar. Det finns ju flera alternativ:

Varje ombud utses efter egen ”duglighet” och röstar efter eget förstånd
Alla ombud från ett distrikt röstar på den kandidat som i partidistriktet (eller av dess styrelse?) fått flest röster (dvs på samma sätt som i de flesta amerikanska stater när det gäller presidentvalet).
Ombud utses i proportion till antalet röster de olika kandidaterna har fått i partidistriktet.

Jag antar/gissar att det är det första alternativet som gäller).

Kanske gör det franska socialistpartiet likadant. Alternativet är att alla medlemmar röstar. Sannolikt finns det miljoner medlemmar. Även om inte alla medlemmar bryr sig om att rösta borde det ju i varje fall vara många tiotusentals eller hundratusentals röstande.

När man säger att det var ”bara 42 rösters övervikt” har det ju en viss betydelse om det var 300 eller 300.000 som röstade. Var det 300 så tycker jag att 42 var en klar majoritet. Var det 1000 så innebar det att röstsiffrorna var 479 mot 521, en liten övervikt men inte sensationellt liten. Men var det 100.000 som röstade så var 42 röster en mikroskopiskt liten övervikt.

Det intressanta är att inte under någon av nyhetssändningarna kommenterade man hur många det var som röstade, så att lyssnarna kunde förstå hur liten övervikten verkligen var. Bara att det var 42 rösters övervikt. Var det ingen journalist som insåg att uppgiften var väsentlig? Om man inte nämnde hur många som röstar var det ju helt ointressant att nämna att det var 42 mer för den ena kandidaten.

Nu har jag på SVT websida hittat uppgiften, den ena kandidaten fick 50,02 och den andre 49,98% av rösterna. En baklängesräkning talar om att det alltså var 100.000 som röstade. Det var alltså en synnerligen liten övervikt – kunde man inte klargjort detta för oss som lyssnade på nyhetssändningarna?

Fredag den 21 november 2008: Julklappar
Nu när brevlådan börjar översvämmas av reklam inför julen är det lika bra att erkänna på en gång: Jag är jättedålig på att hitta på julklappar – och födelsedagspresenter också för den delen. Det är inte så att jag inte vill ge julklappar. Men min hjärna är nog mer programmerad för logik än för fantasi – och det är ett gott mått av fantasi som behövs för att komma på bra julklappar.

När jag fortfarande arbetade brukade jag ”lägga beslag på” en kafferast för att få mina dåvarande arbetskamrater att komma med idéer om lämpliga födelsedagspresenter. Så till slut brukade det ordna sig.

Och när barnen var små var det naturligtvis lättare. De hade ju alltid önskemål som de inte hemlighöll och som man kunde välja mellan. Vi brukade göra så att Susanna markerade i katalogen från Lek & Hobby med ett kryss och Martin med en ring (eller var det tvärtom?). Eftersom det blev många ringar och kryss så kunde de ändå inte veta vad de skulle få. Och när man väl kom till butiken gick det dessutom ganska bra att själv hitta på egna förslag.

En jul för femton år sedan ungefär köpte jag till en kusindotter, som var fem år, en riddarutrusning (harnesk, hjälm och svärd) i plast samt en kulsprutepistol som såväl blixtrade och knattrade när man sköt med den. Valet av present berodde inte på att jag vill förhärliga krig och strid (det vill jag ju inte) utan var mitt bidrag i kampen för jämställdhet mellan könen. Om man köper sådana leksaker till pojkarna, varför ska flickorna då bara få tråkiga dockor? Alldeles uppenbart var mina presenter det som uppskattades allra mest av henne. Fast inte av föräldrarna som nog tyckte att dockor är mycket tystare än kulsprutepistoler.

Nu är våra egna barn vuxna varför vi i flera år har försökt att komma överens med dem att inte längre ge julklappar till varandra, bara till barnbarnen. Fast vi har inte lyckats så bra. Svaret har blivit ”Jaha, kommer ni och säger det nu när vi redan har köpt present…”. Så vi får väl vara ute i bättre tid i år.

Men att köpa till barnbarnen är roligt.

Skicka inte vidare!
Jag fick epost nu på morgonen. Det var en varning för att det kunde komma ett brev. Om jag klickar på bilagan skulle hela hårddisken raderas. "Skicka detta brev vidare till alla du känner..." stod det.

Skicka aldrig sådana brev vidare! Släng brevet i papperskorgen.

Torsdag den 20 november 2008: Tåg eller lastbil
För några dagar sedan meddelade Grycksbo Paper att man helt går över från järnvägstransporter till lastbilstransporter. Dessutom motiverade man omläggningen med miljötänkande, genom åtgärden kommer de totala miljöutsläppen från företaget att minska.

Först la vi ner en väldig massa skattebetalarmiljoner för att rusta upp järnvägen med i första hand motivet att minska miljöutsläppen genom att lastbilstransporter kunde föras över till järnväg. (Ja, ”på köpet” minskade vi rimligen även olycksrisken på rv 80 genom att antalet lastbilar på vägen minskade, fast det var nog marginellt och inte särskilt kostnadseffektivt med tanke på den stora kostnaden. Det har jag inte räknat på). Nu ska transporterna föras över från järnväg til lastbil – med precis samma motiv!

Jag har inte satt mig in i förhållandena mer än genom att läsa vad som stod att läsa i meddelandet och i tidningen. Då uppfattade jag det som att med den nye ägaren är det nya transportsträckor som det handlar om. Uttransporterna med mål utanför Norden gick ju på Stora-Enso-tiden med tåg till Göteborgs hamn, ny går de tydligen till Gävle hamn. Och intransporterna har tydligen också ändrats.

Så det är väl möjligt att det är rätt som de säger, dvs att miljöutsläppen minskar genom åtgärden. Men jag har synnerligen stor förståelse för dem som är skeptiska och menar att det alltid går att bevisa det som man vill bevisa.

Oavsett vilket, dvs om miljöutsläppen minskar eller inte genom den nu offentliggjorda omläggningen, så känns det som att alla våra skattebetalmiljoner har slängts i Grycken. Det bekräftar att det alltid är osäkert att med statliga pengar finansiera infrastruktur för enskilda företag.

På 1980-talet publicerade Vägverket en tjock utredning med namnet Robusta vägar. Det var den som så småningom ledde till att riksdagen beslutade att peka ut ett nät av nationella stamvägar, dvs vägar som är av särskilt stor vikt för att förbinda landets olika delar med varandra och med utlandet. (I Dalarna ingår i detta nät rv 50 söderifrån och upp till Borlänge, rv 70 söderifrån och upp till Mora samt hela rv 45). Först förstod jag inte vad som menades med ordet ”robusta” i detta sammanhang. Eftersom en definition på ordet kan vara ”stadig, stabil, som tål mycket utan att ta skada eller gå sönder; oöm” trodde jag att det handlade om vägar som hade hög bärighet, dvs som klarade av tunga transporter. Men det var inte så som det menades utan vägar som är viktiga idag och som kommer att vara viktiga oavsett hur framtiden kommer att se ut, oavsett om det blir hög- eller lågkunjunktur, oavsett om befolkning och näringsliv kommer att öka eller minska i olika delar av landet. Med den meningen kan man ju inte påstå att Grycksbojärnvägen var robust. Vilket visar sig nu.

Men satsningen var ju ändå en god tanke. Även om den just nu verkar ha blivit så misslyckad.

Frågan är vad man nu gör med järnvägen. Museijärnväg, sa någon. Fast det finns ju redan så många sådana. Närmast Jädraås-Tallheds Järnväg som är det som återstår av DONJ, Dala-Ockelbo-Norrsundets Järnväg, även kallad Kråkbanan. Åk dit nästa sommar och gör en kort resa med den, jag lovar att det är en upplevelse. Man förstår att det verkligen var möjligt för indianerna i västernfilmerna att rida parallellt med tåget och skjuta sin pilar, fortare gick inte tåget!

De i Grycksbo som i så många år kämpat för att få en gång- och cykelväg mellan Bergsgården och Grycksbo kanske återigen ser en möjlighet att använda banvallen för detta ändamål, det var ju ”nästan” så att det skulle blivit av innan järnvägsupprustningen aktualiserades.

Men nog skulle det kännas konstigt att lägga ner pengar på att riva bort rälsen igen. För om ytterligare ett antal år kanske det kommer ett krav på att återigen kunna trafikera banan med gods till och från pappersbruket. Tanken är väl inte omöjlig. Förhållanden som företagsägare och transportsträckor förändras.

Kanske lösningen blir att låta rälsen ligga kvar, lägga en fiberduk över spåren och ovanpå den göra en cykelväg. Så kan man "riva bort " cykelvägen om man i en framtid skulle finna att det finns behov av att köra tåg.

Onsdag den 19 november 2008: Nätverk
När jag var yrkesverksam fick jag ofta höra att det var viktigt (framför allt för den egna karriären) att bygga nätverk och att bibehålla gamla nätverk. Jag var aldrig särskilt bra på det, men tycket att jag klarade mig hyfsat trots detta. Men visst hade det varit bra med väl underhållna nätverk i många sammanhang.

Nu är det drygt två år sedan jag gick i pension. Ett nätverk som kan vara åtminstone trevligt att bibehålla är med de gamla arbetskamraterna. Därför tar jag mig ibland friheten att gå upp och fika med dem och höra lite skvaller om omorganisationer och tillståndet på länets vägar.

Som regel ser jag då till att alltid komma under kafferasten på eftermiddagen. För jag kommer ihåg hur det var när jag själv jobbade och det kom upp pensionärer och hälsade på. Vi tyckte ju att det var väldigt trevligt – men man var ju just sysselsatt med något väldigt angeläget som behövde bli klart. Och så fick man dåligt samvete. Antingen för att man inte tog sig tid och pratade med besökaren – eller också att man använde betalt arbetstid för att sitta och prata med gamla bekanta. Därför går jag upp på deras kafferast när jag går och hälsar på.

Men det är ju inte bara jag som har gått i pension. Vägverket expanderade väldigt på 1960-talet i samband med förbättrandet av vägnätet efter andra världskriget. Det anställdes måna unga personer, fyrtiotalister, och en hel av dem har stannat kvar i verket och nu gått i pension. Därför har vi bildat en ”veteranklubb” för de som har arbetat på Vägverket Region Mitts lokalkontor i Falun, en klubb som träffas några gånger om året. Idag hade vi en sådan träff, kombinerad med ett studeibesök vid det pågående vägbygget i Insjön. I maj 2009 beräknas det vara klart att öppna för trafik helt och hållet (delvis får vi redan nu köra på de nya vägarna). Vi konstaterade att de första planerna på dagens ombyggnad togs redan på 1960-talet. Det gäller att vara tålmodig när det handlar om samhällsbyggnad!

Tisdag den 18 november 2008: Terje Dahl och Tuvalu
I fredags kommenterade jag Söderhavet, dvs övärldarna i Stilla Havet och min mångåriga längtan dit. Men även att jag insåg att ” den gamla sanningen om att det blir underbarare ju längre från Sverige som resmålet ligger, rimligen inte kan vara riktig”.

När jag gick hem i novemberdiset efter att ha deltagit i en studiecirkel på förmiddagen kunde jag ändå inte låta bli att längta till solbelysta stränder. Och kom att tänka på Terje Dahl. Han är norrman och har varit ledare för norska bordtennislandslaget (jo, det finns faktiskt borstennisspelare i Norge, även om man inte hör av dem så mycket – det är väl skönt att det åtminstone finns en sport där Sverige fortfarande är bättre än norrbaggarna!).

1983 köpte han en segelbåt, en Maxi 68 som han döpte till Coco Loco. Det är en likadan båt som jag har haft för att segla på Runn. Den är 6,8 m lång och, enligt mitt tycke, alldeles utmärkt att göra dagsutflykter med på Runn, det går även att övernatta några personer, det finns faktiskt fyra kojer.

Maxi 68

Men Terje Dhl köpte naturligtvis inte en Maxi 68 för att segla på Runn, inte heller för att segla längst den norska kusten. Nej han skulle segla jorden runt. Enligt honom själv var det den minsta båt som hade gett sig ut på en jordentruntsegling. Om det är sant vet jag inte. Det gör kanske detsamma. Dessutom kom han inte runt jorden, i varje fall inte med den båten.

Via Kanarieöarna och Panamakanalen kom han till Stilla Havet där han seglade runt i drygt fyra år bland olika ögrupper. Sedan blev båten förstörd, inte för att den gick på grund vid något rev utanför en atoll utan mycket mer prosaiskt för att den blev påkörd när den låg vid en brygga på Salomonöarna.

Så det blev ingen jordenruntsegling med Coco Loco. Om jag fattade honom rätt hade det kanske inte blivit det även om båten hade varit oskadd, det verkar som att han hellre ville fortsätta att segla runt i Stilla Havet och lära känna nya kulturer än att segla hem på Atlanten till det kalla Norge.

”I stället” träffade han en hövdingadotter Emma Toematagi i landet Tuvalu, gifte sig med henne och bosatte sig på en i övrigt obebodd korallö Motula i atollen Nukulaelae.

Nukulaelae

Efter flera tropiska stormar har de numera återvänt till Norge och han driver en kampanj för att världens makthavare skall inte bara prata om utan verkligen göra något åt klimatfrågorna. För oss i Sverige är klimatfrågorna ett bekymmer, vi ser Al Gores film på TV hur ismassor lossnar från isbergen och rasar ner i havet och blir bekymrade. Men det är fortfarande på ett teoretiskt plan. För invånarna i Tuvalu är det realitet, de flesta öarna är inte högre än två meter över havet vilket innebär att landet riskerar att helt försvinna under vågorna.

Jag skulle gärna resa dit och besöka öarna. Fast jag inser att om jag gör det så bidrar jag genom flygresan till ännu mer utsläpp av växthusgaser som i sin tur bidrar till att öarna försvinner. Ett dilemma.

Vill du läsa mer om Terje och Tuvalu, gå till hans egen websida Sydhav där han även har en avdelning om sig själv, sitt liv och sin segling.

Måndag den 17 november 2008: Analog respektive digital TV

Det är ju nu ett bra tag sedan vi ”fick” digital TV, dvs sedan de analoga sändarna stängdes ner och vi blev tvungna att titta på digital TV.

Inför övergången, när en del ”gnällde” över att bli tvungna att skaffa en digitalbox. fick vi höra närmast lyriska beskrivningar över hur mycket bättre allt skulle bli med den nya tekniken, vi skulle få en bild som var så skarp att vi aldrig hade upplevt något liknande.

Själv hade jag aldrig upplevt att det hade varit något fel på bildens skärpa, i varje fall inte sedan de inledande sändningarna på 50-60-70-talet. Så för den delen kände jag inget behov av att byta teknik. Men det handlade ju inte om vad jag kände eller tyckte, något alternativ hade jag inte, det var andra som bestämde.

Dessutom var kanske det avgörande motivet för teknikbytet inte att vi tittare skulle få bättre bild utan att fler kanaler skulle få plats inom tillgängligt utrymme. Och då fick ju vi tittare acceptera den nya tekniken.

Men inte blev det så som man hade utlovat, dvs bättre bild. Ja, om bilden ”normalt” har blivit bättre vet jag inte, dvs jag har inte kunnat notera någon skillnad. Däremot har jag väldigt tydligt och ofta kunnat/tvingats konstatera att överföringen har blivit väldigt mycket sämre. Helt plötsligt ”stannar” bild och tal mitt i en sändning under ett antal sekunder och man får gissa vad det var som Karin Bökman sa i slutet av sin mening. Det känns som att gå tillbaks i kvalitet ungefär femtio år i tiden, dvs till de första sändningarna under slutet av femtiotalet.

Så här skriver Teracom fortfarande på sin websida:
"Fördelarna med digitala tv-sändningar jämfört med analoga sändningar är många. Som tittare får du bättre bildkvalitet och ljud, möjlighet till interaktivitet, programguide, utvecklad text-tv och tillgång till nya datatjänster. Eftersom etern utnyttjas mer effektivt, finns plats för nya kanaler och tv-tjänster."

Då har de inte varit hemma hos mig och tittat. På svenska Wikipedia, som man normalt inte skall förutsätta säger hela sanningen, kan man dock läsa följande, som jag anser mer speglar verkligheten:

"De viktigaste egenskaperna med digital-TV är att den digitala signalen kan, utan några större förluster, komprimeras kraftigt så att det för TV-sändningar avsatta frekvensområdet kan innehålla fler kanaler. Dessutom är digitala sändningar mindre känsliga för störningar eftersom systemet har inbyggd felkorrigering.

I vissa situationer, till exempel om det är väldigt mycket rörelse i bilden, kan de digitala sändningarnas kvalitet bli betydligt sämre än de analoga sändningarnas kvalitet. Komprimeringstekniken bygger på att inte hela bilden behöver skickas för varje uppdatering, utan att enbart information om vad som har ändrats sedan den senaste bilden skickas. Om allt för mycket har ändrats måste hela bilden skickas för varje uppdatering. För att kunna hålla den begränsade storleken per sekund måste varje bild, en i ett sådant läge, komprimeras mycket hårt vilket ger dålig kvalitet.

"Grynig" bild som man kan drabbas av vid analoga sändningar förekommer inte om bilden överförs digitalt, vilket gör att digitala sändningar ger betydande kvalitetsvinster jämfört med analoga sändningar om mottagningsförhållandena är något dåliga.

Vid mycket dåliga mottagningsförhållanden kan de digitala sändningarnas kvalitet tvärt om bli sämre än analogas, eftersom både bild och ljud kan bli "ryckiga" eller t.o.m. försvinna helt periodvis. En analog sändning hade istället gett en mycket grynig bild och brusigt ljud."

Ja, det är så precis så, som svenska Wikipedia beskriver det, som det är. Det där med att alternativet vid analog överföring skulle vara grynig bild och brusigt ljud, det har jag inte upplevt sedan 1970-talet!

Eller är det jag som har en alltför gammal TV-apparat? I så fall är det ett konstigt sammanträffande att den blev "för gammal" precis samtidigt som digital-TV infördes!

Obamavalpen

Vi har nu fått bekräftat att gårdagens rykte var sant varför omröstningen avblåses. För er som är nyfikna meddelas dock att efter gårdagens omröstning ströks Doberman.

Söndag den 16 november 2008: Barack och George

Även om det var längesedan nu kommer jag ihåg att det inte var så lätt att enas om namn till våra barn när de var nyfödda. Det var ju två föräldrar som båda skulle tycka att namnet var det bästa. (Dessutom visste vi ju på den tiden inte i förväg om det skulle bli en pojke eller flicka). Ett namn som den ene föräldern tyckte var bra hade ofta den andra någon negativ association till och vice versa.

Inte verkar det ha varit lättare för våra barn när det skulle döpa våra barnbarn heller.

Men av alla namn som var aktuella var det inget förslag som innebar att sonen skulle heta som sin far eller dottern som sin mor. Jag menar nu tilltalsnamn, att andra- eller tredjenamnet hämtas från någon av föräldrarna eller från en närstående släkting är ju väldigt vanligt.

Därför är det väl lite remarkabelt att två amerikanska presidenter som efterträder varandra båda har samma tilltalsnamn som sin far. Dvs nuvarande presidenten George W Bush har tilltalsanmnet George precis som sin far, den förre presidenten George Bush, blivande presidenten Barack Obama heter likadant som sin far Barack Obama.

Hur resonerade föräldrarna när de döpte sina söner? Inte tänkte väl Barbara Bush, hustru till George Bush, att hon skulle kalla sin son George W för att skilja honom från sin make? ”Kom in och ät, George W!”?

Ibland hör man ju talas om två generationer män som heter likadant och som särskiljs genom att lägga till ”Sr” resp ”Jr” (och i tredje generationen ”III”). Fast det brukar nog oftatst vara i amerikanska filmer där personerna avses tillhöra finanseliten. Men i sådana fall – när börjar de lägga till ”Sr” efter namnet? Inte kan det väl vara när sonen föds? Eller när han har fyllt tjugo ungefär? Eller när han har gjort karriär och blivit känd? Man måste nog ha ganska stort självförtroende redan i de unga åren då sonen föds för att kunna resonera som att ”jag lägger till ”Sr” efter mitt namn så småningom”. Jag tror dessutom inte att någon på Kvarnsvedens Pappersbruk eller liknande ställen kallar sig ”Anders Persson Senior”.

Eller är det så att personerna själva inte kallar sig ”Sr” resp ”Jr” (när de undertecknar papper etc) utan bara omvärlden?

När det gäller Barack Obama ser jag nu på Wikipedia att han där benämns ”Barack Obama II” och hans far ”Barack Obama, Sr”.

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Gråhund inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Golden Retriever	Tax
Beagle	Dobermann	Jack Russel Terrier	Vorsteh
Collie	Drever	Pudel
Boxer	Foxterrier	Riesenschnauzer

Klicka här för att rösta. Läs mer om omröstningen den 10 november. Ett rykte från Amerika gör gällande att Obama avser att välja en blandrashund för att undanröja riskerna för att deras val skulle favorisera en enda ras. Om ryktet visar sig vara sant kommer vår omröstning att avblåsas.

Lördag den 15 november 2008: När tillhör man ungdomen?
Ja, att jag skulle räknas som ungdom inbillar jag mig inte. Även om det ibland verkar som om gränserna mellan ungdom, vuxna, medelålders och äldre hela tiden förskjuts uppåt. Med det menar jag att även medlemmar i SPF och liknande organisationer benämner sina vänner som ”killar och tjejer”. Vilket jag tycker låter fånigt.

(Den enda gränsen som går åt andra hållet är väl gränsen mellan barn och ungdom). (Och min moster Majken benämner fortfarande Margaretha och mig som ”ungdomarna”).

Själv började jag nog känna mig som vuxen, dvs ha lämnat ungdomen, när jag hade gjort lumpen. Även om jag var en mycket omogen vuxen. Kanske var det mer att jag ville vara vuxen. Idag verkar det som att ungdomarna inte känner samma behov av att vara vuxen.

Nu har jag emellertid insett att Margarethas och mina barn inte längre är ungdomar. Och eftersom de alla redan har fyllt trettio så tycker jag att det är ganska naturligt. Men det var inte den faktiska åldern som fick mig att inse det utan något helt annat. Nämligen att de inte alltid svarar i mobiltelefon när jag ringer. Det kan ju i och för sig bero på att de inte har lust att prata med mig. Men jag har insett att det ibland helt enkelt beror på att de ”inte är uppkopplade”, dvs de har inte mobilen med sig eller påslagen.

Och det är väl där som gränsen idag går för vem som tillhör ungdomen. Är man inte anträffbar via mobil tjugofyra timmar om dygnet, ja då har man passerat det stadium i livet då man räknas till ungdomarna!

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Papillon inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Golden Retriever	Riesenschnauzer
Beagle	Dobermann	Gråhund	Tax
Collie	Drever	Jack Russel Terrier	Vorsteh
Boxer	Foxterrier	Pudel

Klicka här för att rösta. Läs mer om omröstningen den 10 november.

Fredag den 14 november 2008: Madeira
På vägen hem från tandläkaren (ja, egentligen från tandhygienisten, och ska jag vara ärlig så hade jag glömt bort att jag skulle dit, 14:04 ringde hon och frågade om jag glömt bort det. Ja, dj-----r, svarade jag, och var där fem minuter senare. Ibland är det tur att man bor centralt) gick jag vändan via Systembolaget för att köpa en box rödvin. Det tycker jag att jag kan vara värd efter ett besök där. Ja, det var inte alls obehagligt denna gång, bara lite tillsyn och jag fick till och med nästan beröm för att jag petat mellan tänderna ordentligt. (Med ”nästan beröm” menas att jag inte fick den där bekymrade blicken och uppmaningen att vara mer skötsam med borstning och petning).

Vid Stora Torget mötte jag Z, en fd arbetskamrat, han är numera liksom jag pensionär. Vi stannade och pratade en stund, han var annars på väg att placera ut affischer för Falu Jazzklubb. Men berättade att han snart skulle ge sig iväg på en semesterresa till Madeira. Och att han för ett tag sedan hade träffat en annan gemensam fd arbetskamrat som tydligen skulle komma att vara där veckan innan. Det var nästan så att de skulle byta plats med varandra i planet.

På det viset kom jag att tänka på att olika resmål tydligen lockar olika grupper av resenärer. Madeira har, om jag förstått det rätt, en stämpel av pensionärsparadis. Varför vet jag inte, jag har visserligen inte varit där själv men av positiva omdömen jag har hört borde det vara trevligt även för yngre personer.

Själv har jag ”stämplat” Norge som mitt eget pensionärsresmål. Eller rättare sagt mitt resmål när jag blir äldre pensionär. Jag var där i tjugoårsåldern och förvånades av de vackra vyerna (och sedan några gånger i tjänsten) men vet att det säkert finns väldigt mycket mer att se där – och att se om. För Norge är ju fantastiskt vackert. (När jag var där körde jag uppför Trollstigsveien i en VW1200 årsmodell 1954. Sedan stannade vi och såg på utsikten över Geirangerfjorden. När jag startade bilen igen märkte jag att ingen hände trots att jag trampade bromspedalen i botten. Vad göra? Jag sa, inget, bet ihop munnen, la in ettans växel och reglerade farten med handbromsen. Roligt var det inte! men vi kom ner hela.).

Men hittills har Margaretha och jag sagt att ”Norge finns ju kvar, det kan vi se senare när vi inte orkar resa så långt bort”. Och vi behåller nog det resonemanget ett tag till.

Fast ibland undrar jag om inte många reser onödigt långt bort bara för att det ska vara långt. Sedan Sagan om Ringen blev film på Nya Zeeland har det ju blivit väldigt populärt (speciellt bland ungdomar) att resa dit, trots (eller på grund av?) avståndet. Och när de kommer tillbaks berättar de lyriskt om hur vackert det var där. ”Ungefär som i Norge” har jag hört dem säga. Och då bestämde vi oss för att inte åka till Nya Zeeland, om det är ungefär som i Norge så är det ju vettigare att åka till Norge. Så förr eller senare blir det Norge igen.

Själv har jag alltid haft en dröm att få resa till Söderhavet. Den drömmen övertog jag från min far. För honom blev det Mallorca och Schweitz i stället för Söderhavet. Länge visste jag inte ens var Söderhavet låg, trodde nog att det var detsamma som Västindien. Men sedan förstod jag att det var öarna i Stilla Havet.

Jag har fortfarande kvar drömmen. I första hand handlar det om Cook-öarna, helst skulle jag vilja komma till Aitutaki.

Aitutaki

Men det är väldigt långt bort, vilket innebär att det tar väldigt lång tid att åka dit och blir väldigt dyrt. Dessutom har har förstått att på många av öarna har man riktat in sig få ”få men villiga” turister, dvs villiga att betala mycket. Så villig är inte jag. Dessutom inser jag att den gamla sanningen om att det blir underbarare ju längre från Sverige som resmålet ligger, rimligen inte kan vara riktig. Sverige är ju inte världens utgångspunkt.

Så småningom: Norge – here we come!

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Blodhund inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Golden Retriever	Pudel
Beagle	Dobermann	Gråhund	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Jack Russel Terrier	Tax
Boxer	Foxterrier	Papillon	Vorsteh

Klicka här för att rösta.

Torsdag den 13 november 2008: Varde ljus!*
Var nere i Västerås och köpte en TS-850S/AT idag. Fick då tillfälle att köra på nya väg 70 förbi Sala, i varje fall större delen av den, dvs mellan rv 70 norrut och rv 56 mot Västerås. Det kändes skönt och tryggt med en ordentlig väg.

Eftersom jag av SM5HSE fick närmare två timmars förnämlig instruktion i handhavande av apparaten var klockan redan fem på eftermiddagen när jag åter satte mig i bilen för att köra hem. Alltså mörkt. Nej, inte mörkt - kolsvart!

Novembermörker, molnigt, regn i luften (så att vindrutetorkarna fick gå intermittent och ibland kontinuerligt), ingen snö och mycket mötande trafik så att man fick köra på halvljus hela tiden. Det innebär att det är kolsvart, det enda man ser är mötande bilars lysen och lite av målningen på vägen. Då gäller det att "sikta rätt", dvs lagom mycket till höger om de mötande bilarnas lyktor. Och hoppas att det inte finns några cyklister eller gående på vägkanten.

Bilarna har i säkerhetsavseende blivit bättre under senare decennier. Säkerhetsbälten (med sk efterspänning), "mjuk" rattstång, kuddar som blåses upp lite överallt i bilen gör att effekterna av av olyckor blir mindre allvarliga. Skivbromsar, antisladdsystem och liknade gör att vi lättare kan undvika olyckor.

Men i ett avseende har det inte hänt mycket, belysningen. Det känner man när man varit ute och kört en novemberkväll som jag gjort idag. Jag hoppas att vi snart står inför en snabb utveckling. Om jag har förstått det rätt finns det "på gång" utrustning som ser i mörkret, dvs sådant som vi första gången läste om i samband med amerikanarnas Gulfkrig i början av 90-talet. Utrsustning som gjorde att jänkarna i sina kikare kunde se målen för sina attacker trots att det var mörkt. Sådant vill jag ha! Men antagligen dröjer det ett ganska stort antal år innan det är verklighet i vanliga bilar. Tills dess hoppas jag och längtar.

---
*) Första Mosebok 1:14-17: Och Gud sade: "Varde på himlens fäste ljus, som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år och varde de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden." Och det skedde så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större till att råda över dagen, och det mindre till att råda över natten, så och stjärnorna. Och Gud satte dem på himlens fäste att lysa över jorden och till att råda över dagen och över natten och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg, att det var gott.

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Whippet inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Gråhund	Pudel
Beagle	Dobermann	Jack Russel Terrier	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Papillon	Tax
Blodhund	Foxterrier		Vorsteh
Boxer	Golden Retriever

Klicka här för att rösta.

Onsdag den 12 november 2008: 61 sorters tandkräm
Om jag har fattat ekonomerna rätt så skiljer de mellan två grundläggande olika ekonomiska teorier, planekonomi respektive marknadsekonomi.

I planekonomin räknar någon (förhoppningsvis klok) instans eller person ut hur stora mängder av olika produkter och tjänster som invånarna i landet behöver och lägger därefter ut beställningar till olika organisationer att producera den beställda mängden av just det beställda. Det låter ju väldigt effektivt, i teorin. Tyvärr har det ju visat sig att det bara är i teorin som det blir effektivt. I verkligheten väldigt inneffektivt.

Metoden tillämpades ju i Sovjetunionen och dess satellitstater och vi har väl alla förstått att det inte fungerade alls. Om det idag finns något land som tillämpar planekonomi vet jag inte, till och med det kommunistiska Kina har ju i väldigt hög utsträckning gått över till marknadsekonomi.

I marknadsekonomin räknar man helt enkelt med att marknaden ser till att vi får de varor som vi behöver (”behöver”?, nja som vi "vill ha" i varje fall) och att de genom konkurrens produceras på ett så effektivt sätt som möjligt. Visserligen verkar det som en mycket ”lössläppt” modell, men den fungerar ju för det mesta. Kanske kan man beskriva den på motsvarande sätt som demokratin, dvs som den minst dåliga metoden.

Även om ingen idag verkligen vill ifrågasätta marknadsekonomin kan man ibland bli lite undrande. När jag häromdagen var och handlade på ICA Maxi roade jag mig med att räkna hur många olika tandkrämssorter som fanns i butiken. Om jag inte räknade fel blev det 61 sorter. Frågan uppstår då omedelbart, har vi människor verkligen behov av att kunna välja mellan 61 olika sorters tandkräm?

Jag antar att en marknadsekonom svarar att eftersom det finns 61 sorter så finns det människor som vill ha alla dessa sorter, om det var en sort som ingen ville ha så skulle den bli kvar på hyllan och därmed inte tillverkas längre. Jag tror att det är för enkelt att säga så. Antagligen gör många precis som jag, dvs vi orkar inte välja utan tar en i raden. Och då blir det väl så att alla sorter köps av någon, utan att de egentligen villa ha just den sorten.

En organisation som verkligen har tagit marknadsekonomin på allvar är ”hela svenska folkets järnväg”, dvs SJ. Jag ifrågasätter om de inte har gått alltför långt i sin marknadsanpassning när den ene passageraren betalar 5 kr för sin biljett och den andre passageraren på samma tåg betalar 400 kr.

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Mastiff inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Gråhund	Pudel
Beagle	Dobermann	Jack Russel Terrier	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Papillon	Tax
Blodhund	Foxterrier		Vorsteh
Boxer	Golden Retriever		Whippet

Klicka här för att rösta.

Tisdag den 11 november: Vad sjunger de egentligen?
Att många av oss inte förstod vad det egentligen var som vi sjöng när vi som barn sjöng ”Tryggarékan” är väl inte så konstigt. Trots att vi sjöng på svenska.

Ännu mindre konstigt är det väl att vi inte alltid uppfattar vad det är som andra sångare sjunger om när vi lyssnar på en sång på ett annat språk (dvs i 99% av fallen engelska). Det är lätt att man försöker uppfatta orden och hitta en mening i dem. Ett exempel på det kom jag på igår när jag höll på med gårdagens nostalgilåt North to Alaska.

Den ingick ju i en gammal film med John Wayne som jag gillade väldigt mycket när jag såg den i tonåren. ”Burlesk komedi” i västernmiljö kanske den bör rubriceras. Som tur är har jag inte sett om den, det blir lätt så att man blir besviken när man efter många år ser om en filmfavorit. Tiden kan ha sprungit ifrån den.

När jag på Youtube letade efter en lämplig version av sången att lägga ut insåg jag att jag i snart femtio år hade missuppfattat refrängen. I en av versionerna (inte den som jag valde att lägga ut för jag hittade en annan med så fina bildillustrationer) hade man föredömligt nog lagt in texten. Jag trodde att man i refrängen sjöng

North to Alaska,
They're goin' North to Ruscisson

Där jag antog att Ruscisson var en av de guldgrävarstäder som så snabbt växte upp under ett par år. Jag hade ibland funderat över att ta fram en kartbok och ta reda på var i Alaska Ruscisson egentligen låg, men det hade aldrig blivit av. Och det gjorde ju inget för jag skulle inte ha hittat den.

För nu vet jag att vad de sjöng var följande

Way up north, (North To Alaska.)
Way up north, (North To Alaska.)
North to Alaska,
They're goin' North, the rush is on.

Alltså om man skulle ha översatt till svenska blir avslutningen alltså inte något namn på en stad som man var på väg till, utan ungefär “guldruschen pågår”.

Lite snopet…

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Greyhound inte går vidare. Den fick inte en enda röst! Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel		Pudel
Beagle	Dobermann	Gråhund	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Jack Russel Terrier	Tax
Blodhund	Foxterrier	Mastiff	Vorsteh
Boxer	Golden Retriever	Papillon	Whippet

Klicka här för att rösta.

Måndag den 10 november 2008: Välj hundras!
Obamabarnen har tydligen fått löfte om en hundvalp om de accepterar att flytta till Vita Huset. Eller som kompensation för att de måste flytta, jag antar att de i själva verket knappast hade något val. Det är nog ingen ovanlig kompromiss när föräldrarna tvingar barn att flytta till en ny ort.

Det innebär att förutom finanskrisen och världsfreden står Obama inför ytterligare ett problem, nämligen att välja ras på hundvalpen. För att hjälpa dem drar vi därför igång en omröstning om vilken ras de bör välja.

Naturligtvis följer vi tidens trend. Det räcker inte med att rösta och se vilken ras som får flest röster. I stället listar vi tjugo populära raser varefter läsarna får rösta bort en ras om dagen, dvs den ras som under ett dygn fått minst antal röster, den strykes från listan. Vilket innebär att vi lagom till månadsskiftet ska ha fått fram den valda rasen.

Nu finns det ju mer än tjugo raser, ett stort antal har redan strukits av olika skäl. Ett sådant skäl är att det i namnet finns en geografisk anknytning vilket är olämpligt. Det får inte finnas någon misstanke om att presidentparet skulle tycka speciellt bra eller illa om någon geografisk region i världen. Sådana raser som därför strukits är till exempel afghan, jämthund, irländsk setter och sibirian husky.

Här är de raser som vi kan välja mellan:

Basset	Cocker Spaniel	Greyhound	Pudel
Beagle	Dobermann	Gråhund	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Jack Russel Terrier	Tax
Blodhund	Foxterrier	Mastiff	Vorsteh
Boxer	Golden Retriever	Papillon	Whippet

Vill du läsa mer om de olika raserna går det bra att klicka på respektive ras så kommer du till respektive rasklubbs sida om just den rasen.

Klicka här för att skicka in din röstning om vilken ras som du tycker är lämpligast för dem så får vi se vilken som bör strykas den första omröstningsdagen.

Kom ihåg att detta inte enbart är en hjälp för Obamafamiljen, valet av hundras kommer att ha synnerligen stor ekonomisk betydelse för de uppfödare som föder upp den utvalda rasen, denna kommer med allra största säkerhet är öka enormt i popularitet, inte enbart i USA.

Observera att det inte är något krav att vara medlem i SPF Falubygden för att få rösta, detta är ju en angelägenhet för hela jordens befolkning.

Observera att i ett avseende är vi lite gammelmodiga: Det kostar varken 9:90 eller 3:40 att rösta, det är helt gratis!

Söndag den 9 november 2008: Larz-Kristerz
Dansband är väl inte min bästa musik, det erkänner jag gärna. Även om jag gärna kan tänka mig att dansa. Och tävlingar, där man slår ut ett lag i taget under ett antal veckor, oavsett om det handlar om körsång, isdans eller vad som helst annat, det tycker jag är ganska meningslöst.

Kanske beror det på mitt effektivitetskrav, dvs samma argument som gör att jag tycker att det är fånigt att en massa skidåkare (eller golfspelare eller andra) flyger jorden runt en hel säsong för att tävla mot varandra.

Trots det kunde jag inte låta bli att lyssna och titta på dansbanden i TV i lördags. Och fascineras av hur lokalpatriotismen och viljan att hylla en ”underdog” fortfarande i dessa globaliseringens tider får oss att engagera oss. För ”underdog” är väl vad man kan kalla Larz-Kristerz, dvs ett gäng som kommer från ingenstans och som verkligen inte ger sken av att vara kändisar. Även jag tyckte att det var roligt att de gick vidare – fast att gå så långt som till att ringa och rösta gjorde jag inte.

Det skulle vara intressant om någon psykolog skrev en doktorsavhandling om vårt agerande – jag är övertygad om att det har skrivits avhandlingar om mindre väsentliga saker.

Fast nu får jag väl på pälsen av någon från Älvdalen, som dels tycker att Larz-Kristerz verkligen är bäst och dels protesterar mot min beskrivning av Älvdalen som ”ingenstans”. Jag kommer ihåg ett minne från 90-talet när det var aktuellt att bygga om Dalgatan, dvs riksväg 70, genom Älvdalens kyrkby. En kvinna, som inte tyckte om planerna, berättade att hon brukade få besök av ett par från Tyskland en gång om året under ett stort antal år och att de brukade säga att ”det är så intressant att komma till Älvdalen för det ser likadant ut varje gång vi kommer”. Min tanke då var att det verkligen stämmer och att det nog är det enda som man kan säga om Älvdalens kyrkby. Men till skillnad från kvinnan uppfattade jag inte uttalandet som något särskilt positivt…

Fredag den 7 november 2008: James Bond
En ny Bond-film har kommit. Jag har inte sett den ännu. Men kommer sannolikt att göra det – det låter så på min fru Margaretha. Hur fåniga man än kan tycka att de är hör det ju nästan till att se dem. Och när gamla Bond-filmer går på TV kan jag knappt låta bli att titta. Fördelen är ju att det inte gör något om man bara ser en del av filmen, man vet ju handlingen i förväg. (Fast häromdagen såg jag Die another day och den har jag aldrig sett tidigare).

Däremot såg jag i veckan ett TV-program om inspelningen av den nya filmen. Hur de reste jorden runt och spelade in på olika platser (dock inte alltid de platser där filmen uppges utspela sig). Och kände att det skulle vara en upplevelse att vara med vid en inspelning. Ja, inte som James Bond men som en liten hantlangare i den stora staben, det måste ju finnas sådana också.

Det är ju ett antal skådespelare som har gestaltat Mr Bond genom åren. Det måste vara en stor sak för en skådespelare att få vara James Bond, han ”blir” väl det för resten av livet. Säkert är det drömrollen för många filmskådespelare, inte för att det behövs det yppersta av skådespeleri. I så fall är det väl Hamlet eller något liknande som det handlar om. Men det är ju så ohyggligt många människor som kommer att se filmen, det vet man i förväg. Och så får han säkert en förfärlig massa pengar.

Fast kanske är det en fara också. Som jag sa, han kommer att ”bli” James Bond och kanske får svårt att få andra roller. Sean Connery lyckades ju att fortsätta att spela in andra filmer efter Bond.

Men hur är det med Pierce Brosnan. I går kväll såg jag honom på TV – han gjorde reklam för skönhetsmedel för män. Jag vet inte hur skådespelare värderar olika jobb. Men om jag vore skådespelare är jag säker på att jag skulle värdera att göra reklam för hårschampo och hudvårdsprodukter som det allra lägst stående. Det som man tillgriper när man är i yttersta behov av pengar.

Är det så att Mr Brosnan har svårt att få filmroller? För det måste väl vara en akut och stor brist på pengar som har fått honom att ta det jobbet. Eller?

Torsdag den 6 november: Rattmuff på!
Nejdå, det var nog 40 år sedan jag hade en rattmuff i bilen.

(Men jag hade faktiskt en sådan i min första bil, VW 1200 årsmodell 1954, köpt 1962. Den hade dessutom en modern finess, vindrutespolare. Bestående av en liten plastflaska som hängde i en plaststlang under instrumentbrädan. Man fick med handen krama om flaskan när man ville spruta. På slutet parkerade jag alltid i en nerförsbacke så att jag ensam kunde springa igång bilen eftersom jag inte ansåg att jag hade råd med ett nytt batteri).

Men vinterdäcken kom på idag. Skönt att ha det gjort. Fast numera är jag så bekväm så jag kör bort till Olles Däck och låter dem plocka fram mina däck som ligger där för sommarförvaring.

Ibland har jag funderat över varför ingen (av de båda svenska biltillverkarna till exempel, att Fiat skulle komma på tanken är väl lite väl långsökt) ännu har kommit på att erbjuda en eluppvärmd ratt. Kan man värma stolarna och bakrutan med elslingor borde det väl gå även med ratten.

Det känns lite trist att sätta på vinterdäcken. Tryggt men trist. Det är mycket trevligare att sätta på sommardäcken. På motsvarande sätt som det är mycket roligare att sätta båten i sjön på våren än att ta upp den på hösten.

Men dagens väder var ju typiskt och passande för operationen. Grått, mörkt och trist. Visserligen har vi ju haft ganska bra höstväder med förhållandevis lite gråtunga regniga dagar och ganska mycket klara soldagar. Men en sådan här dag blir det lätt att man deppar lite och inser att nu blir det säkert likadant ända till jul och nyår…

Då gäller det att kunna drömma sig bort och tänka på mer varma och soliga latituder. Min egen drömbild som jag har i bakhuvudet, klar att plocka fram vid behov, ser ut så här:

Bilden är från Koh Jum, ett litet paradis för den som vill dra sig tillbaks från alla överfyllda turiststränder. Det som skymtar som en skugga vid horisonten är Phi Phi, proppfyllt med turister. Javisst är det turister även på Koh Jum. Om jag går ner i vattnet och badar och tittar till vänster längst stranden ser jag 500 meter bort, där badar en person, ser jag till höger ser jag 300 meter, där badar två personer. Det är sådana minnen som behövs sådana här dagar.

Nu drar jag ner persiennerna!

Onsdag den 5 november 2005: Stora Torget
När jag för någon vecka sedan gick förbi Stora Torget (det gör jag nog nästan varje dag) såg jag till min glädje att byggnadsställningarna vid Falan-gallerian hade tagits ner och huset hade fått en helt ny färg. Jag blev så glad att jag omeddelbart gick hem och skickade e-post till fastighetsägaren och tackade för att de hade gett Stora Torget ett ”lyft”.

När man brukar kritisera Faluns styrande för de förändringar som staden gick igenom på 1960-talet brukar man först visa fotografier på EPA/Tempo/Åhlénshuset och på Domus-huset (numera Bergströms galleria). Då behöver man inte visa några ”före-efter-bilder”, de nya husen är ju så frånstötande i sig att man inte behöver göra några jämförelser. Dessutom har jag förstått att det huvudsakligen var gamla och uttjänta ruckel som stod där tidigare.

Därefter brukar man visa en bild på Stora Torgets västra sida, först de tidigare husen och sedan de nya, dvs Stadshuset och Falan-gallerian. Jag vet inte hur funktionella de tidigare husen var (de var rivna redan när jag flyttade till Falun 1979), kanske var det lite si och så med det. Men de bidrog till en mer omväxlande och ”levande” inramning av torget än vad deras efterföljare har gjort under ett antal decennier. Speciellt var det Falan-gallerian med sina betongelement med frilagd ballast som såg trist och inte "stadsmässig" ut.

Men med den nya färgen på Falan-gallerian tycker jag att helt plötsligt ser hela den västra inramningen av Stora Torget riktigt fin ut. Visserligen ser man fortfarande att Falan-gallerian består av samma betongelement som tidigare men genom att måla dem ger det ett helt annat intryck.

För några dagar sedan läste jag en insändare i FK där någon tyckte att det var ”fel” nyans på färgen som man hade målat med, att del mer borde ha liknat Rådhusets. Om färger och nyanser kan vi väl alla ha vår egen uppfattning, det enda man vet är att vi aldrig kommer att tycka helt lika. I stället för att klaga på ”fel” nyans tycker jag att vi ska ge fastighetsägaren en eloge för att ha lagt ner pengar på att göra stadsbilden vackrare.

PS Dessutom var det roligt att Obama vann presidentvalet.

Tisdag den 4 november 2008: Presidentval.
Idag är det alltså den stora dagen i USA. Dagen för presidentvalet. I över ett och ett halvt år har de båda kandidaterna slitit och kämpat, rest runt för att övertyga om att de är lämpligast. Snart vet den ene att han kan ta en välbehövlig semester. Det borde kännas skönt för honom. Fast det tror jag inte att det gör.

Men den andre, han som vinner och får flytta in i Vita Huset och ta över allt ansvaret, hur känner han? Antagligen segerns sötma, glädje och stolthet. Fast jag förstår inte varför. Jo, naturligtvis förstår jag att om man så länge har kämpat för att bli president så är det en stor glädje att ha lyckats.

Det jag inte förstår är varför någon vill bli president i USA. Speciellt just nu. Att ta ansvaret för alla problem, inte bara i det egna landet utan även det som sker runt om på jorden, oavsett om det sker genom USA:s ingripande eller inte. Vad är det som får människor att frivilligt ta på sig detta ansvar?

Ett svar kan ju vara att de verkligen känner sitt ansvar för landet (och jordklotet) och vet/tror att ingen annan kan göra jobbet lika bra som de. Och därför frivilligt åtar sig det som jag anser vara ett omöjligt jobb. Kan det finnas människor som dels är så självuppoffrande och dels så inbilska att de tror att de är bäst? Knappast.

Ett annat svar kan vara det vanliga, dvs det som styr många av oss, vi vill tjäna mer pengar. Ja, även om själva presidentposten kanske inte är så välavlönad så är det sannolikt så att ”bi-inkomster” efteråt gör att vederbörande har sin försörjning väl tryggad för resten av livet. Men de personer som kandiderar brukar ju redan innan vara så framgångsrika att de rimligen har ”tillräckligt” med pengar för att leva gott.

Återstår då svaret ”makt”. Det tycker nog många av oss är trevligt att ha. Dessutom sägs det att ”makt är sexigt”, dvs att kvinnor älskar män med makt. Vilket i sin tur innebär att män med makt har lätt att få kvinnor. (Om det även gäller motsvarande på det andra hållet, dvs att män älskar kvinnor med makt, har jag aldrig hört talas om. De som påstod att ”makt är sexigt” levde nog i en värld där det bara är män som har makt).

Fast för mig låter det lite som ”overkill” att sträva efter att bli president för att kunna få attraktiva kvinnor.

Kan någon ge ett rimligt svar på frågan ”Varför vill man bli president?” Jag antyder inte att det är något "fel" på kandidaterna. Jag förstår dem bara inte.

Måndag den 3 november 2008: Salaproppen är borta!
Äntligen! Så är det säkert många som säger idag. Trafikanter i allmänhet, regionala och lokala politiker, turismföreträdare, turister, företagare och allmänhet.

Hur många år man har pratat om och klagat över Salaproppen, den dåliga vägsträckan norr om (och genom) Sala, det vet jag inte. I varje fall under hela den tid som jag bott här i Falun, dvs sedan 1979. Men nu är den borta. Det känns skönt för alla.

Att vägen byggstartades när den gjorde det och att den nu är färdig beror ju på att ett antal kommuner i Dalarna gick in och "förskotterade" pengar för byggstarten, dvs lånade ut ett visst belopp till staten/Vägverket utan ränta. Formellt innebar det att byggstarten kunde ske ett år tidigare än annars, dvs att byggstarten utan förskottering skulle ha skett ett år senare. Ett år mer eller mindre kan tyckas vara en bagatell, så länge som man har väntat på vägen. Men jag vet att så länge ett vägbygge inte har startat så kan det hända saker som gör att byggstarten senareläggs ytterligare. Ett år kunde mycket väl ha blivit flera år. Har man tagit det första spadtaget, då vet man att det kommer att genomföras utan avbrott. Så den förskotteringen var guld värd för Dalarna.

Egentligen är ju inte hela vägen färdig. Från början var det meningen att förbifarten skulle se ut som en stor metkrok. Men före byggstart skars biten mellan enköpingsvägen och uppsalavägen bort från projektet. Vilket sannolikt innebär att trafik emellan Dalarna och Uppsala inte kommer att gå på den nya förbifarten utan fortsätta att gå genom Sala. I sin tur innebär väl det att de som tidigare åkte till Stockholm via Sala-Uppsala inte längre kommer att göra det utan välja vägen via Enköping. Fast det kanske var ett riktigt beslut, trafiken på den delsträckan kanske inte skulle blivit så stor.

Någon har ifrågasatt om inte denna stora vägsatsning är onödig med tanke på den "nya" förbindelsen via Gävle sedan E4 Uppsala-Mehedeby har färdigställts? Svaret är enligt min uppfattning ett klart NEJ - inte alls. Rv 70 kommer även fortsättningsvis att vara pulsådern för huvuddelen av Dalarnas trafik mot Stockholm och Mälardalen, framför allt för södra Dalarna, Borlänge, Gagnef, Leksand och hela Västerdalarna även om vägen via Gävle har blivit ett mycket attraktivt alternativ för Falun, Rättvik med flera delar. Satsningen på Rv 70 Förbi Sala är helt rätt och ett synnerligeh viktig för Dalarna.

Men även när Rv 70 Förbi Sala är färdig och öppnad för trafik kommer olika delar av Rv 70, såväl i Västmanlands som i Dalarnas län, att vara belastade över sin standard. Den avlastning som kan erhållas genom att trafik från delar av Dalarna i stället väljer att åka över Gävle kommer att ha positiva trafiksäkerhetseffekter för trafiken på Rv 70.

Nu väntar vi falubor på att Rv 80 vid Hofors ska åtgärdas. Så får vi inte heller glömma att Dalarna behöver bra järnvägsförbindelser med Stockholm och Arlanda.

Söndag den 2 november 2008: Snart presidentval.
Det är bara några dagar kvar till presidentvalet i USA, vilket tilldrar sig stor uppmärksamhet i svenska massmedia. Inte så konstigt kanske med hänsyn till vilken betydelse som allting i USA har för vår vardag, oavsett om vi pratar om filmer, TV-såpor eller ekonomi.

Det är två saker som förundrar mig lite.

Det ena är att en överväldigande majoritet av svenskarna, enligt i massmedia publicerade opinionsundersökningar, skulle välja Obama om de fick välja, eller i varje fall anser att han skulle bli bäst som president. Det är inte att de väljer Obama som förvånar mig (jag tycker själv likadant) utan att de har en bestämd uppfattning. Jag tror att de flesta svenska (precis som jag) inte speciellt väl har studerat eller satt sig in i vad de olika kandidaterna egentligen står för, vad de har för ideologi och vad de vill göra. De flesta har nog (som jag) bara lyssnat på vad som framförs i massmedia – och där har vi delgetts en positiv bild av Obama. Sannolikt är det så att massmedia har en väldigt stor makt över vårt tyckande.

Kanske borde man vara mer påläst - läs här. Fast jag får ju ändå inte rösta...

Det andra är hur amerikaner beter sig i valsammanhang. Vi får dag efter dag se hur de olika kandidaterna samlar enorma skaror (sannolikt av anhängare) som lyssnar på dem i ort efter ort när de åker landet runt för att påverka väljarna i ”viktiga stater”. Enorma skaror av anhängare som viftar med plakat, jublar och skriker.

Så tänker jag på hur det går till på svenska valmöten inför våra riksdagsval. Javisst, riksdagsval och presidentval kanske inte ska jämställas. Men vi har ju ingen president att välja utan en kung. Och han väljs ju inte numera sedan Gustaf Eriksson gjorde om Sverige från ett rike där man valde kung till ett där kronan ärvs – även om vi valde en ny tronarvinge för ungefär två hundra år sedan.

Men riksdagsvalet är väl det närmaste som vi kan jämföra presidentvalet i Amerika med. Om Reinfeldt eller Sahlin kommer och talar på Stora Torget i Falun en kväll eller under en lunchrast så stannar kanske något hundratal personer och lyssnar på dem, under tystnad. Inte är det någon som skriker och tjoar och jublar inte.

Vad är det som gör att vi svenskar beter oss så annorlunda än amerikanarna? Vi tror ju att vi är så lika dem.

En tredje sak som jag funderat på: Amerikanarna anser tydligen att det är en stor merit för McCain att han satt fem år som krigsfånge. Jag förstår inte vad det skulle vara för merit. För det första var det väl sannolikt inte frivilligt (i så fall heter det ju desertering) och för det andra – vad kan det ha gett för kompetens när det gäller att leda landet i en krissituation?

Lördag den 1 november 2008: Snö….!
Vit snö på marken, vindstilla, strålande solsken från en klar himmel och någon grad kallt. Visst är det härligt. Har redan varit ute på en promenad, ska strax ta en till.

Fast i går var det inte lika härligt. Snöglopp med kraftig blåst, snön som föll i sidled, helmulet, grått och trist. Jag sa till Margaretha, min fru, att nu går jag till systemet och köper en flaska rödvin till kvällen.

Så blev det lite fest inomhus trots det gråtrista vädret, fläskfilé med champinjoner i gräddsås och ett gott rött vin. Mums smakade det, med tända ljus. Vi tittade inte ut, det var ju för övrigt helsvart ute på kvällen.

När det gäller min matlagning så håller jag mig till enkla rätter som fläskfilé och revbensspjäll i ugn (att det är enkelt behöver inte betyda att det inte är jättegott, det är inte säkert att det blir godare för att det är svårt!), svårare saker som pannbiffar etc överlåter jag till Margaretha. Men hon brukar kalla på mig när det ska kryddas, hon påstår att jag är bättre på det. Sanningen är väl att jag är mer ”djärv” och oförsiktig.

När det gäller matlagning har jag inte samlat på mig någon större mängd vidsomsord att förmedla till kommande generationer, egentligen bara två:

Om du funderar på om du ska krydda mer eller inte, krydda mer. Blir det ”för mycket” kryddor så går det bra att säga till matgästerna att ”det här är ett orientaliskt recept” så accepterar de att det smakar starkt och tycker att det är spännande.
Om du funderar på om du ska salta mer eller inte, salta inte mer. Blir det ”för mycket” salt hjälper det inte med vad du säger, det smakar ändå vedervärdigt.

Fast det här med snö. Egentligen är det väl ingen mening att det kommer snö så tidigt, i månadsskiftet oktober/november och innan det har hunnit bli riktig tjäle i marken. Det försvinner väl om några dagar och då blir det bara slask och trist igen…(säger dagens pessimist).

Måndag den 27 oktober 2008: Gruvgatan

Alla som tvingas ut i Falutrafiken vet hur besvärligt det kan vara. Speciellt på Gruvgatan. Varje morgon och eftermiddag är köerna långa. Anledningen är vägarbetet - en rondell ska byggas - och på vissa sträckor är det bara en körbana. Där blir det krypkörning.

Men ni minns väl när det var trafikljus i korsningen. Då var man ibland tvungen att stanna.

Nu är det värst morgnar och eftermiddagar. Bussar och bilar kommer även från sidogatorna. Då brukar det bli korta stopp. Men oftast rullar det hela tiden. Tur det.

Det är inte alla privatbilister som släpper fram bussen. I stället gasar man på. Bara för att vinna några sekunder…

Förhoppningsvis kommer trafiken att flyta bättre när rondellen väl är uppbyggd. Undra förresten om det får ett konstverk… Något spännande kan väl de ansvariga hitta på den dagen...

Sedan får man hoppas att kommunen också löser gångtrafiken från Folkets hus – men det blir förmodligen svårare

Gruvgatan

Lördag den 18 oktober 2008: Antik och loppis på samma dag.

Några gånger om året är det antik- och samlarmässa på Lugnet. Då dukar antikvitetshandlare (?) från när och fjärran upp det bästa man har av porslin, hemslöjd, trägubbar, vykort, gamla möbler osv. Enligt ägarna är allt av högsta kvalité.

För 40 kronor - som entrén kostar - får man vandra runt och se vad som finns på borden. Allt ligger snyggt uppradat och vid sidan om kan man hitta den lilla prislappen. Om ska man tro försäljaren är det ett fynd. Prutar gör man inte.

-Vid förra sekelskiftet tog det åtta timmar för en yrkesman att tillverka ett sånt här koppabunke, berättar en säljare. De flesta har kommit långväga ifrån. En och annan har förmodligen också någon antikvitetsaffär på hemorten. Jo, det blev en affär. 90 kronor kostade en hembygdsbok som kan vara bra att ha. Den står redan i bokhyllan. Risken finns att jag glömmer den…

En stund senare vandrar jag på loppiset vid Timmervägen i utkanten av Elsborg. Och där är det bara att kliva på. Ingen entré tas upp. Utanför står en klädförsäljare, en annan säljer ost och tredje har diverse gamla grejer på en vagn.

Enligt reklamen är detta Dalarna största loppis. Många kommer utifrån, även från Gästrikland, så det kanske stämmer. När är en knapp timme återstår till stängning är fortfarande många kvar i lokalen. På vissa bord sänks priserna. T om upp till 50 procent så nu kan man fynda. Det som tydligen går bäst är barnkläder. Unga mammor med småttingar i vagnar river bland de billiga men säkert fullt användbara plaggen

Själv väljer jag en bullpåse för en tjuga.

-Eftersom det är den sista bullpåsen så får du också den sista rulltårtan, säger kvinnan bakom bordet och börjar förbereda hemfärd.

Nästa lördag är kommersen igång igen. Nästa antik- och samlarmässa kommer kanske först i vår .

Loppis

Även utanför loppiset vid Timmervägen görs affärer

Söndag den 12 oktober 2008: Backhoppning

Vad kommer bilresenären ihåg av Falun? Förmodligen hoppbackarna på Lugnet. De syns väl och de finns nästan alltid med i turistbroschyrer. Ute i landet är hoppbackarna förmodligen mer kända än gruvmuseet, rådhuset och andra byggnader i Falun.

Ändå är backhoppningen en liten sport. Det var annat när t ex VM avgjordes i Källviken 1954 och 50 000 personer var på plats, i sträng vinterkyla.

Hoppbackarna på Lugnet byggdes lagom till VM 1974. Stora backens tornhöjd är 52 och lilla backen 22 meter. Backrekorden ligger strax över 100 meter. .

Om vinden ligger på – som den ofta gör – får inga hoppningar förekomma. I somras inställdes SM-tävlingar – men då på grund av regn.

Finalen i Continental Cup, en tävling för de som ligger närmast världseliten, kunde genomföras med vissa besvär andra veckoslutet i oktober. Tävlingarna kunde inte hållas på utannonserades tider utan i stället på kvällen första dagen och tidigt på morgonen nästa dag. När publiken kom vid lunchtid fanns inga hoppare kvar. Och ingen upplysning om orsaken. Ljustavlan var sönder.

-Främsta orsaken till att vi måste ändra på tiderna var kastvindarna, sade sportchefen Anki Haugen.

Inte lätt att jobba – eller vara aktiv – i en sport som har sådan motvind.

Falun hoppas få genomföra VM på skidor 2015. Inga problem med skidspår men hoppbackarna måste rustas för ett antal miljoner. Och det vore bra om vi hade hoppare som tillhör världseliten. Går inte det kanske man kan ”värva” någon/några storhoppare ute i världen och få dem bli svenska medborgare…

hopptornen Lugnet

Måndag den 6 oktober 2008: Har terroristledaren Usama bin Ladin verkligen varit i Falun?

Ja, det hävdar Falu-Kuriren som fotograferade ett stort sällskap utanför Buréns herriekipering en sommardag 1971. En av deltagarna på bilden ska ha varit bin Ladin, då 14 år gammal. Sällskapet gjorde en bilresa i Dalarna. Övernattning skedde på hotell Astoria.

För ett antal år sedan publicerades bilden på nytt. Inte bara i FK och andra svenska tidningar utan också i utlänsk press. Journalister från alla tänkbara platser reste till Falun i hopp om att få veta mer om Usama bin Ladin!

Men nu hävdar den amerikanske journalisten Steve Coll att Usami aldrig deltog i dalaresan 1971. Han ska i stället ha varit kvar hemma och haft ”roligt med flickor”. Under 50-talet lär pappan Mohammed ha satt 21 barn till världen.

Colls uppgifter har nyligen publicerats i Eskilstuna-Kuriren. Återstår att se vad FK gör…

Tisdagen den 30 september 2008: Slut!
Nu är min bloggmånad till ända. Jag avslutar den med en av mina favoritlänkar.

Lördagen den 27 september 2008: Tidningar
Varje morgon läser jag Falu-Kuriren, vi prenumererar på den. Men den kommer ju inte ut på söndagarna. Så när jag för ett tag sedan fick ett erbjudande om att gratis under ett antal veckor få Svenska Dagbladet fredag-lördag-söndag tackade jag ja till erbjudandet.

Sedan råkade det bli så att ett av våra barn, som bor i Stockholm och prenumererar på Dagens Nyheter fick ett erbjudande om att under ett antal veckor gratis få skänka en prenumeration av den tidningen till en bekant. Hon gav det till oss.

Så nu har vi FK och DN varje dag. Och fredag-lördag-söndag har vi FK, DN och SvD. En ohygglig massa papper. Jag får dåligt samvete eftersom jag tycker att har jag en tidning så ska jag läsa den också. Och det orkar jag inte med.

När gratistiderna har gått ut kommer vi inte att ha dessa tidningar.

Men med tanke på mitt intresse för regional utveckling (se den 17 september) så borde jag ju uppskatta att det går åt mycket papper, det tryggar ju jobben på Kvarnsveden!

Lördagen den 27 september 2008: Riksdagsmotioner
På lokalnyheterna i Radio Dalarna idag hörde jag att en riksdagsman från Avesta hade motionerat om att regeringen skulle se till att rv 68 nordost om Avesta rustas upp, bland annat med hänvisning till det behov av ökat utrymme som Stora Ensos kartongfabrik i Fors har (fabriken ligger ju inklämd mellan väg och järnväg). Som fd vägverkare delar jag helt hans uppfattning om behovet av åtgärder. Men....

En gång på 1980-talet, när jag arbetade med budget för väginvesteringar på Vägverkets huvudkontor roade jag mig ett år med att ögna igenom alla motioner om satsningar på infrastrukturåtgärder som riksdagsmännen hade lämnat under den allmänna motionstiden i början av hösten. De innehöll som regel en beskrivning av att behovet av åtgärder på en viss vägsträcka eller i ett visst område, oftast ett län, var speciellt stort och att riksdagen därför borde ge regeringen tillkänna att särskilda satsningar borde göras på denna väg/detta område.

Jag prickade av alla områden som ”borde få särskilda satsningar” och konstaterade att de omfattade precis hela landet – med undantag för Uppsala län! Och alla dessa motioner avslås regelbundet, varje år, av riksdagen (”lämnas utan åtgärd”) – vilket alla motionsskrivarna mycket väl vet i förväg. Att de ändå skriver och lämnar in motionerna är enbart ett sätt att för hemmaväljarna visa att man engagerar sig. Och att engagera sig är ju bra. ”Hembygdens dag” kallas det när motionerna behandlas i riksdagen.

Fredag den 26 september 2008: ”The Eagle has landed”
Som många andra tittade jag på Doobidoo ikväll, ett småtrevligt program som man kan äta kvällsmaten i soffan till. Räkpaj och ett glas vitt vin till, det var gott. En av följdfrågorna var namnet på den farkost som Armstrong och Aldrin färdades i till månen. Svaret ”The Eagle” var fel , vilket först förundrade mig, vi kommer ju så väl ihåg beskedet ”The Eagle has landed”. Svaret skulle vara Apollo 11 som var rymdraketen, The Eagle var alltså månlandaren som frigjorde sig från raketen och tog dem ner på månens yta.

Hur som helst är månlandningen något som vi väl alla kommer ihåg. Jag minns hur vi satt uppe den där julikvällen 1969 och såg på direktsändningen i TV. Tillsammans med 500 miljoner andra människor som uppskattas ha sett sändningen.

Månlandningen var en historisk händelse. Och jag kommer verkligen ihåg att jag konstaterade det den kvällen. Jag sa någonting i stil med ”Det är inte ofta som man själv får uppleva en historisk händelse och dessutom vet att det är en historisk händelse. Ofta inser man ju inte förrän efteråt att något var en historisk händelse. Men detta är en historisk händelse som vi upplever.” Och så är det ju.

Efter programmet kunde jag inte låta bli att gå in på Internet och på Youtube åter se och lyssna till händelsen.

En annan historisk händelse kan ju sägas vara John F Kennedys uttalande den 25 maj 1961: "I believe this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the Moon and returning him safely to Earth". Fast det har väl blivit historiskt först efteråt, när det visade sig att det lyckades. Själv blev jag inte medveten om hans ord förrän många år senare när Vägverket skulle införa begreppet "målstyrning" i verksamheten och medarbetarna skulle förstå vad som menades med begreppet.

Torsdagen den 25 september 2008: Att döda ett barn.
Vid avslutningen av rättegången mot Anders Eklund citerade försvarsadvokaten avslutningen av Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn”. Slutraden lyder: ” Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.”

När jag gick i skolan såg jag en film som var baserad på denna novell – och jag har aldrig kunnat glömma den. Om jag har förstått det rätt var novellen ett beställningsarbete från NTF och alltså ett led i den tidens trafiksäkerhetsarbete. Då som nu spelar hastigheten en stor roll för antalet allvarliga olyckor och konsekvenserna av dessa. Även om dåtidens hastigheter numera betraktas som långsamma.

Jag tror att den filmen är en av de bästa filmer om trafiksäkerhet och hastighet som jag någonsin har sett, att den grep mig så mycket att jag fortfarande kommer ihåg den säger väl en hel del. Du kan läsa den här. Gör gärna det.

Jag tycker att det var fel att använda citatet i rättegången. Novellen handlar alltså om en man som genom omdömeslöshet (för hög hastighet) och otur (barnet gick över vägen just när han kom körande) dödar ett barn. Det är allvarligt. Men det är något helt annat än det dåd som en man begår när han med sina egna händer med nio års mellanrum dödar två människor.

Onsdagen den 24 september 2008: Ingen blogg!
Det blev inget blogginlägg i går och det blir inget idag. När det är så här fint höstväder ska man njuta av det. Det gör jag!

Måndagen den 22 september 2008: Vattenomledning
Åkte du till Insjön under helgen och tittade på lanseringen av bron under järnvägen? Själv åkte jag till Stockholm för att hälsa på barn och barnbarn. Margaretha och jag har vars två barn, dvs fyra tillsammans. På ett par år har vi dessutom fått fem barnbarn.

Tyvärr är det bara ett av barnen som är kvar i Falun, de andra finns i Stockholm. Länge försökte vi övertyga dem om att det är mycket bättre att bo i Falun (eller i varje fall i Dalarna), men med liten framgång. Nu har vi accepterat läget. Vi har hört om deras jämnåriga som bor i Denver, USA och i Australien eler Kina. Och i jämförelse med det är ju Stockholm ganska nära och bekvämt att ta sig till.

Den här gången åkte vi inte via Gävle, som vi gjort de senaste gångerna sedan E4 öppnats som motorväg genom Uppland. Vi tog den gamla vanliga rv 70 via Sala och kunde konstatera att snart (första veckan i november) är det dags att öppna Förtbifart Sala (dvs den vägsträcka som raderar ut den sk Salaproppen) för trafik. Redan nu fick vi köra cirka två km av den nya vägen vid den norra anslutningen. Här kan du se flygbilder på vägen under byggnationen.

Det kändes skönt att snart slippa den besvärliga sträckan norr om Sala där vägen går mellan järnvägen och sjöarna. Men vackert är det med sjöarna. Och intressant med tanke på hur de har uppkommit.

För många hundra år sedan gjorde ju "vi" här i Falun åverkan på naturens gång när vatten som egentligen skulle runnit till Stångtjärn genom dämningar och grävningar i stället leddes via Önsbacksdammen för att kraften i dem skulle kunna nyttjas för gruvans och hyttornas drift.

På motsvarande sätt, fast tydligen i större skala, gjordes man vid Sala silvergruva där vatten som enligt naturens ordning skulle runnit norrut till Dalälven i stället leddes till gruvan. Och skapade dessa vackra sjöar.

Allt har två sidor. Snart slipper jag den dåliga vägen - men missar även den vackra utsikten. Det accepterar jag.

Fredagen den 19 september 2008: Åk till Insjön i helgen!
Nej, det är ingen reklam för att åka till Hjultorget och handla, sådan får vi nog av på TV. Men åk dit och få en ovanlig upplevelse.

Sedan ett par år tillbaka bedriver Vägverket, Banverket, Leksand Vatten AB och Leksands kommun gemensamt ett stort infrastrukturprojekt som kommer att öka trafiksäkerheten och skapa helt nya förutsättningar för att förflytta sig inom samhället. I projektet ingår byggandet av flera broar.

När det gäller byggandet av bron ingående i trafikplatsen för rv 70 byggs den ”på plats” där den ska stå i framtiden. Under byggtiden får riksvägstrafikanterna köra en omväg runt byggplatsen, man nyttjar trafikplatsens blivande rampvägar. Det är lite knixigt men det fungerar, det finns ju ratt på bilarna.

Men tågen har ingen ratt. Så när bron som skall leda tågen över den blivande nya Timmervägen byggs så blir det mer invecklat. Skall man bygga en förbifart för byggande av en järnvägsbro blir det kilometerlånga provisorier – och det är inte så lätt att skapa mitt inne i ett samhälle som Insjön. I stället har man under en längre tid byggt bron bredvid järnvägen. Därefter stänger man av järnvägen för trafik under någon eller några dagar, tar bort spåren och gräver bort hela järnvägsbanken. Med kraftiga domkrafter skjuts hela den färdig byggda bron några meter in i sitt rätta läge. Varefter man återfyller runt bron, lägger tillbaks spåren och kan släppa fram järnvägstrafiken igen.

Alltihopa måste vara ett mästerverk av planering, med hänsyn till tågtrafikens tidtabellsplanering måste datum för avstängningen av järnvägstrafiken bestämmas ett och ett halvt år i förväg.

Nu i helgen kommer den nybyggda bron för Timmervägen att skjutas in under järnvägen. Det är ett fascinerande skådespel att se hur den sakta, sakta och tyst flyttar sig in på rätt plats (förhoppningsvis). Åk och se! Man vet inte när det kommer en ny chans att se ett sådant evenemang i Dalarna.

Du kan läsa mer i FK.

Onsdag den 17 september 2008: Paralympics och regional utveckling
Nu är Paralympics slut för den här gången. Visserligen har jag inte suttit och tittat på några direktsändningar men det har ju varit en hel del referat i nyhetssändningarna. Och varje gång har jag beundrat deltagarna som trots olika handikapp klarar av svåra prestationer.

Första gången jag hörde talas om Paralympics (och förstod vad som menades med det konstiga ordet) tyckte jag att det verkade ”fånigt”. Jag förde ett ”logiskt” resonemang om att det går väl inte att ha tävlingar för handikappade, deras respektive resultat beror ju på hur mycket handikappade de är. Sedan dess har jag förstått att det finns olika klasser för olika handikapp, ungefär som det finns olika viktklasser i boxning och brottning.

Jag blir alltså full av beundran när jag ser vad människor kan åstadkomma för att vinna över sig själv och sitt handikapp. För det är väl den viktigaste delen. Att sedan vinna över medtävlarna är ju ytterligare ett plus, det finns ju en tävlingsmänniska i de flesta av oss. Men det allra viktigaste med spelen tror jag är att människor med handikapp av olika slag, såväl fysiska som mentala, lyfts fram, visas upp, respekteras och accepteras. Tyvärr finns det nog fortfarande många länder där handikappade ”göms undan”, min förhoppning är att med uppmärksamheten kring spelen kan acceptansen för handikappade i allmänhet öka, även om de inte är framstående idrottsmän.

Därför gläds jag åt Paralympics. Vanlig yrkemässig och kommersiellt idrott/sport har jag däremot svårt att finna något större intresse för. Visst är de duktiga som yrkesmän/kvinnor men vad har det egentligen för betydelse vem av löparna som just idag springer några hundradelar snabbare än den andre. Näste vecka har de en ny tävling i en annan stad och då kan det vara ombytta roller.

För några år sedan sa jag en vinter i kafferummet på jobbet att det var orationellt att låta ett stort antal skidåkare flyga runt i världen och tävla på olika platser varje vecka. Om de verkligen var intresserade av vem som var bäst kunde de ju samla alla över en helg och avgöra saken. Och sedan åka hem och göra något nyttigt/produktivt. Jag förväntade mig att bli utslängd genom fönstret (på tredje våningen) men det var ingen som sa något överhuvudtaget. Antagligen tyckte de att det var så dumt att det inte var värt att kommentera. Eller som Ingemar Stenmark sa en gång ”De ä ingen mening å förklar för den som int begrip!”.

Visst var min kommentar dum. För det handlar ju inte om vem som är bäst. Det handlar ju om att tjäna pengar. Det som förvånar mig är att så många människor tycker att det är viktigt att stötta deras ihopsamlande av enorma förmögenheter genom att intressera sig för spektaklet.

Jovisst gläds jag när det går bra för systrarna Kallur. Och sörjer med dem när ena foten kommer på fel sida av första häcken och det blir fall i stället för seger. Men intresset, glädjen och sorgen beror mest på att de verkar vara så rejäla, trevliga och sympatiska och naturligtvis för att de kommer från Falun. På motsvarande sätt är det naturligtvis så att även jag ”håller på” Leksands IF i hockey – men mest för att jag hoppas att det är till nytta för Leksand och kanske hela Dalarna att ha ett bra hockeylag i elitserien (om det nu blir så igen!).

För det anses ju att framstående lokala idrottslag är viktiga för den regionala utvecklingen. Om det finns några belagda bevis för detta vet jag inte men det anses ju att det är så. Kanske är det i detta avseende med idrotten som med bra vägar och järnvägar. Alla kommunalpolitiska företrädare brukar ju föra fram att bra kommunikationer, dvs vägar, järnvägar och tele/data, är en förutsättning för den regionala utvecklingen. Och att vi därför behöver bra vägar till och i Dalarna. Så har även jag resonerat i min tidigare roll som talesman för Vägverket i Dalarna.

Fast ska man vara ärlig så är det mest ”det sunda förnuftet” som säger att det finns ett samband mellan bra kommunikationer och en god regional utveckling, vad jag kan minnas finns det inga som helst vetenskapliga belägg för att förbättrade kommunikationer även ger en positiv regional utveckling. Däremot var det någon forskare som kom fram till att utbyggnaden av vägnätet i övre Norrland på 1950-talet hade direkt motsatt effekt: ”När vi fick väg till byn som var framkomlig med bil kunde vi äntligen flytta därifrån!”.

Många är de satsningar som gjort på förbättrade kommunikationer med avsikten att de ska skapa regional utveckling, den i Sverige största är Inlandsbanan som byggdes ut under ett stort antal år. Tyvärr blev effekten inte den förväntade. Och kanske är det så att bra kommunikationer är en viktig förutsättning för regional utveckling – men inte en tillräcklig. Det måste finnas annat också. Detta andra kan vara behov av transporter, sådana kan skapas av kreativa människor som startar och driver företag. Det räcker inte med vägar om inget transporteras på dem, människor och gods.

Ett bra exempel på samspelet mellan näringsliv och järnvägar är Skånes betodling och järnvägarna. Skåne är ett (i jämförelse med till exempel Dalarna) tättbefolkat landskap men dess befolkning skulle inte ha kunnat motivera det täta järnvägsnät som byggdes där under senare delen av 1800-talet. Det som gjorde utbyggnaden möjlig var en symbios mellan sockerbetsodling och järnvägar. Etableringen av sockerbetsodlingen medförde behov av mycket omfattande bettransporter till sockerbruken under höstarnas betkampanjer. Utan järnvägar skulle det inte kunna bli någon betodling i industriell skala. Och bettransporterna var en förutsättning för att järnvägarna skulle kunna få en hållbar ekonomi.

Ibland har jag funderat över hur de som beslöt om byggande av järnvägen mellan Malung (Limedsforsen) och Särna på 1920-talet resonerade. Vad var det som de hade tänkt sig skulle transporteras på järnvägen? Befolkningsunderlaget var litet, det kunde rimligen inte förväntas ge ekonomi för järnvägens kostnader. I dagens läge skulle man naturligtvis ha pekat på omfattande transporter av skogsråvara – men på den tiden var flottning på älven det självklara alternativet. Min enda slutsats blir att man satsade pengarna i förhoppningen att ”får vi bara järnväg så kommer bygden att utvecklas av sig själv och då kommer det att finnas varor att transportera”. Tyvärr blev det inte så. Det går inte "av sig själv", det behövs kreativa människor också som drar igång och vidareutvecklar kommersiell verksamhet. I stället kom biltrafikens expansion och ryckte undan även underlaget för persontrafiken.

Ojoj. Nu har jag spårat ur ordentligt och avlägsnat mig från rubriken ”paralympics”. Jag får ändra/komplettera rubriken.

Måndagen den 15 september 2008: Lycka!
I fredags berättade jag om att jag hade vunnit en miljon Euro. Eller att jag i varje fall hade fått epost där det påstods detta. Det är ju konstigt att någon kan fortsätta att hålla på med att skicka ut sådana brev. Men det handlar väl helt enkelt om att det är så väldigt billigt (i princip gratis) att skicka dem så det räcker om någon enstaka människa svarar.

Men alldeles nu tömde jag brevlådan utanför ytterdörren på "vanlig" (ja, numera är den ju inte så vanlig längre) papperspost. Då kunde jag öppna ett brev med följande text (klicka). Hur kan någon hålla på att skicka ut sådant? Det kostar ju ändå porto för dem. Hur kan någon avsändare tro att någon läsare "går på" det?

Söndag den 14 september 2008: Nu är det höst.
Ja, det håller nog de flesta med om. En del konstaterar att det är höst eftersom de sitter i älgskogen, andra genom att helt enkelt titta ut. Själv konstaterade jag det genom att vi dragit upp badbryggan och båten på land vid sommarstugan.

Ja, dra upp på land är kanske en sanning med modifikation. ”Fixat badbryggan” kanske är en mer rättvisande beskrivning. Badbryggan består av en del med sex flytblock, 2*4,5 m, och en landgång som i ena änden har ett flytblock och i andra änden vilar på ett betongfundament i land. Under många år har vi varje höst släpat upp de två bryggdelarna på land. Det var tungt men gick med hjälp av en handwinsch från Clas Ohlsson. På våren har det varit lättare att få ner grejorna i sjön igen, då har vi ju haft hjälp av tyngdkraften.

Förra hösten tröttnade vi och lät den stora bryggdelen ligga kvar i sjön, förankrad ”på svaj” en bit från stranden. Och det fungerade bra, vi såg inga som helst skador av isen i våras. Så nu försöker vi en vinter till på samma sätt. Det var skönt.

Fredagen den 12 september 2008: Jag har vunnit en miljon!
En miljon Euro alltså. Det kom e-post från Holland (i varje fall stod det ”.nl” i avsändarens adress). Företaget/organisationen hade samlat in e-postadresser från alla möjliga håll runt jorden och sedan låtit en dator lotta ut ett antal vinnare. Och jag hade alltså vunnit en miljon Euro. Varför de lottade ut pengarna eller var dessa kom ifrån stod inte. Men får man en miljon Euro så frågar man ju inte så mycket, det är bara att tacka och ta emot.

Jag skulle snarast skicka fullständiga personuppgifter om mig till dem.

Naturligtvis slängde jag brevet utan att svara. Annars hade jag sannolikt fått ett nytt brev med fråga om vilket bankkonto som jag ville ha pengarna insatta på. Och jag är väldigt säker på att den förändring som skulle komma att ske på kontot skulle komma att handla om uttag och inte om insättning.

Eller också skulle det kommit en brev där jag ombads att betala 73 Euro i transaktionskostnader för att de skulle kunna sätta in miljonen.

För något år sedan fick jag ett annat brev, ett sk Nigeria-brev. Avsändaren uppgav att han var tjänsteman på en bank i Nigeria. För ett eller två år sedan hade en affärsman omkommit i en flygolycka. Den omkomne hade ett stort belopp insatt på ett konto i banken (jag har för mig att det var i storleksordningen 25 miljoner US dollar). Man hade inte lyckats spåra några släktingar eller andra arvingar. Enda chansen för att undvika att nigerianska staten skulle ”lägga beslag ” på pengarna var att snabbt överföra dem till ett utländskt konto. Om jag var villig att ställa upp med mitt bankkonto för överföringen så skulle jag få behålla 10% av beloppet.

Jag slängde det brevet också.

Torsdagen den 11 september på kvällen: Infrastruktur

Regeringen presenterar i dag "den enskilt största satsningen på infrastruktur som någonsin gjorts i en budgetproposition". Den som, liksom jag, har ägnat en stor del av livet åt planering och genomförande av infrastrukturinvesteringar har inte svårt att minnas liknande formuleringar tidigare, framsagda av representanter för regeringar av olika färger. Oftast brukar det vara i samband med propositioner om den långsiktiga infrastrukturplaneringen (det som jag kallar "låtsaspengar") - när det gäller "riktiga" pengar i budgeten brukar förändringen (=minskningen) ske snabbt. Den här gången verkar det handla om riktiga pengar för åren 2009-2010.

(Del)finansiering från näringslivet och vägtullar nämns också - kanske för sjuttonde gången. Den enda infrastruktursatsning som genomförts för att finansieras genom tullavgifter i Sverige (bortsett från Öresundsbron) hittills är bron över Rödösundet i Jämtland (mellan Frösön och fastlandet). Men redan efter ett par år tog man bort avgiften som skulle betala av finansieringen. Det finns många bra argument både för och emot vägtullar.

Vad står det då om Dalarna i regeringens budskap. Ja, egentligen inget direkt. Men en satsning på den s.k. "Bananen", dvs järnvägsförbindelsen från Dalarna via Värmland väster om Vänern har sedan länge påtalats ha stor betydelse för den tunga industrin i Dalarna som har sin utskeppningshamn i Göteborg. Alltså något positivt. Malungs- och Vansbro-borna får nog vänta längre på att rv 71 förbättras. Senare i höst kommer den nya infrastrukturpropositionen som kommer att ligga till grund för infrastrukturplaneringen 2010-2020.

Torsdagen den 11 september 2008: Tiskenlök
Nu verkar jag vara sams med Dreamweaver…

Såg i tidningen att en speciell maskin höll på att rensa bort löktåg i Tisken och att kommunen till vintern ska göra ett nytt försök med att frysa bort rötterna, förra vintern var för varm.

Visst skulle det vara trevligt om det kunde bli något fint av Tisken. Själv har jag bara hört goda vänner berätta om hur de i sin ungdom åkte ångbåt över Tisken till Folkets Park. Det låter för mig osannolikt men eftersom de normalt brukar vara sanningsenliga så får jag väl tro dem.

Kanske får vi dessutom en sluss så att det en gång återigen kommer att gå att åka båt upp i sjön. Det skulle vara mysigt. Fast tankarna på att ha småbåtshamn verkar inte realistiska. Visst kan det vara roligt att en gång om året slussa in i Tisken med sin motorbåt men att ha båten liggande där och behöva slussa varenda gång man ska ut på sjön – nej, det skulle inte jag välja. Trots att jag skulle kunna förankra båten i ån under balkongen.

Har för övrigt under många år sagt att jag skulle skaffa en roddbåt så att jag kan ro till Hemköp när jag ska handla. Men det har inte blivit av, delvis beroende på att jag inser att om jag ska ha en båt i den här miljön (intill slaggstenhuset) så måste båten vara en tjärad träeka eller liknande, dvs ingen plastbåt skulle duga.

Onsdagen den 10 september 2008: Farmor är självsvåldig…
Barnbarnspassningsdag. Mamman jobbar, pappan är visserligen ledig (frivecka från skiftet) men skulle in till jobbet på KP en stund på eftermiddag för ett möte. Så vi fick lillebror Sixten levererad till oss och hämtade storebror Teodor på dagis.

Efter ett tag tyckte hustrun/farmor att ”de har ju så väldigt mycket att göra med jobb och samtidigt renovera huset (hela övervåningen är nu utriven) så de hinner ju inte gå och få barnen klippta, vi går och ser om vi kan få Teodor klippt”. Sagt och gjort. Det gick bra, medan jag promenerade med vagnen och Sixten blev storebror klippt. Och kom ut, kortklippt med maskin i nacken och en tuppkam, ungefär som Peter Jidhe hade för något år sedan. Dessutom med orange färg i (men det gneds bort redan efter någon timme). Jättesöt.

När pappan sedan kom och hämtade dem såg han synnerligen förvånad ut. ”Jag har ju bokat tid för klippning av såväl mig som Teodor hos Nettan om fyrtiofem minuter. Med ordern att hon får klippa hur hon vill bara lockarna där bak är kvar…”.

Ojoj. Så kan det gå när man är impulsiv.

Tisdag den 9 september: Vansinnig
Man kan ju inte sparka på ett dataprogram. Annars skulle jag ha gjort det. Bäst jag är tyst annars säger jag något fult.

Måndag den 8 september:
Det är fascinerande hur vatten kan förändras. Från vårt vardagsrum ser vi ut på Faluån. Ibland är vattnet så klart att man kan se botten en bra bit ut. Men när det har regnat så sköljs en massa grus och frön med dagvattnet som rinner ut i ån och det blir alldeles brunt. Man ser inte en centimeter ner i vattnet.

Söndag den 7 september: Regnet det bara öser ner…
Finns det mer att säga? Var i sommarstugan. Det regnade där också. Och regn är inte alltid lika mysigt som i låten…

På hemvägen när vi passerade resterna av Egnellska huset lite funderingar över fastighetsbolaget som äger det. Kändes lite olustigt redan när de köpte sitt fastighetsbestånd här i stan – med tanke på alla skriverier om huvudägaren (eller var han VD?) som satt på krogarna vid Stureplan och beställde in champagne för 17000 kr flaskan. För mig verkar det inte så förtroendeingivande, men det kanske är jag som är lantlig och gammeldags?

Lördag den 6 september 2008: Peter Carlsson
I våras skulle vi sett Peter Carlsson med Blå Grodorna. Men ett dödsfall senarelade föreställningen. Nu kunde vi i stället njuta. Le och skratta. Peter pratade om att ”fotgå”, det är väl ungefär som mitt ”handskriva” när det gäller HTML?

På hemvägen smet vi in på China Thai och åt kvällsmat efter eftermiddagsföreställningen. Och konstaterade än en gång att det är skönt att bo i lägenhet mitt i stan, man kan gå till det mesta i centrum. Fast egentligen är det väl så att var sak har sin tid och varje boendeform har sina för- och nackdelar. När barnen växte upp var det praktiskt med hus på egen tomt, när man är äldre kan det vara skönt att slippa. Fast det har sina konsekvenser också. Sämre förvaringsmöjligheter (man måste rensa!) och det kan bli trångt när barn och barnbarn kommer hem till helger. En jul hyrde vi in oss på Scandic och promenerade dit när det var läggdags. Jätteskönt för både oss och barnen.

Onsdag den 3 september 2008
Jag tror att jag behöver revidera mig. I mitt första inlägg i måndags skrev jag att med ett bra webprogram som Dreamweaver finns det inte en miljon programeringsfel som när man skriver ”för hand” – utan bara ett tusen. Nu tror jag att jag kanske behöver öka på till en halv miljon i varje fall.

God hjälp har jag fått av ”kloka män”. Dessutom har jag på nätet skickat efter en bra bok som lär ut Dreamweavers grunder.

Böcker är bra att ha, dock inte instruktionsböcker till datorer eller andra elektrotekniska prylar, de verkar inte vara skrivna för att bli lästa av någon användare utan enbart för att se till att tillverkaren inte blir stämd i en amerikansk domstol – det kan man ju bli för diverse underliga saker. Fast även instruktionböcker för andra saker än elektroniska kan vara obegripliga, eller i varje fall underliga. Är det inte den ursprungliga (oftast) engelska texten så är det översättningen.

Ändå är det så underbart mycket bättre med en bok än med en text på skärmen. I mitt arbete på Vägverket blev jag under årens lopp ”utsatt” för mängder av tjocka dokument, det var propositioner, det var offentliga utredningar och det var diverse egna utredningar mm inom verket. Visserligen kunde jag ta del av dem på nätet men ändå vill jag hålla dokumentet i min hand. Då kunde jag snabbt på kanske en halvtimme ögna igenom alltihopa och konstatera att ”det här behöver jag inte läsa”. Hade jag inte gjort det så hade jag trott att det stod väldigt väsentliga sanningar i dokumentet och jag skulle ha känt mig orolig för att jag hade missat något viktigt.

Tisdag den 2 september 2008: Mamma Mia
Sett Mamma Mia tillsammans med min fru Margaretha. Alla tjejerna på hennes arbete hade lovordat filmen. Jag konstaterade att det var en överväldigande andel kvinnor i publiken. Men även jag njöt till fullo av filmen och av musiken, det var inte alls svårt. Längtar lite efter en medelhavssemestervecka, det var ett bra tag sedan sist.

Att det var så mycket kvinnor i salongen får mig att tänka på den numera avsomnade Folkmusikfestivalen - eller Falu Folkmusik Festival med särskrivning och stora bokstäver som det tydligen skulle heta för att vara riktigt engelskspråkinfluerat. (Visst var det trevligt i stan med festivalen, i varje fall i början när det kändes som en riktig folkfest. Under de sista åren kändes det mest som att en massa dyra artister från konstiga länder flögs runt jorden från festival till festival). I samband med festivalen gavs olika kurser, tex i någon speciell dans från Långtbortistan. På en scen skulle sedan kursdeltagarna visa upp vad de hade lärt sig under en kursvecka. Det typiska var att 80% av kursdeltagarna på scenen var kvinnor, flera av de resterande männen verkade ”medsläpade” av sin kvinna. I ögonen kunde man se ungefär samma uttryck som hos de män som kom ut från bion efter att ha sett filmer som ”Den engelska patienten” eller ”Pianot”, dvs ”det här gör jag för att visa dig hur mycket jag älskar dig!”.

Måndag den 1 september 2008
Inom PPR (Press – och PR-kommittén) pratade vi i våras om att öppna en bloggsida på föreningen websida. Tanken var att låta en person i taget under en månad få skriva av sig sina funderingar om livet och dagsaktualiteter – eller vad han/hon vill kommentera överhuvudtaget.

Frågorna som uppkom var två:

Kommer vi att hitta någon som vill blogga?
Kommer någon att läsa?

På den andra frågan får ni medlemmar svara själva. Vi kanske ska lägga in en separat räknare på denna sida? På den första frågan blir ju som alltid det naturliga svaret att de som kom med förslaget själva får börja – sedan kan vi kanske locka någon annan att fortsätta.

Därför dessa rader från mig som numera är föreningens webmaster, dvs redigerar och uppdaterar föreningens websidor sedan Boa Hellberg har avsagt sig uppdraget. Fortfarande känner jag mig som ”nybliven” pensionär trots att det har gått två år sedan jag lämnade det aktiva yrkesarbetet inom Vägverket. Det arbetet bestod i att arbeta för att göra vägnätet bättre, säkrare, mer framkomligt och med mindre miljöstörningar, under de sista 15 åren med speciell inriktning på våra vägar här i Dalarna.

Den senaste tiden har många timmar gått åt för att överta uppgiften som webmaster och lära mig det program Dreamweaver som vi använder. För tio år sedan gjorde jag några websidor ”för hand”, dvs genom att skriva den HTML-kod som sidorna består av. Inte för att jag hade behov av några sidor utan för att jag ville veta hur man gör. Det var lärorikt, dvs jag lärde mig att det finns en miljon sätt att göra fel. Men det blev ett par enkla sidor i alla fall. Med andra ord, de blev så pass bra att jag kunde säga till mig själv att jag visste hur man gör en websida. Då slutade jag för jag insåg samtidigt att det var alldeles meningslöst att lägga ner så mycket tid på att ”handskriva” sidorna när det finns färdiga program att köpa.

Därefter har jag gjort några sidor genom att helt enkelt använda mig av färdiga gratissidor, där hela layouten finns färdig, jag bara fyller i texten. Enkelt och bekvämt. Och snyggt blir det. Titta tex på Sällskapet för decimal indelning av dygnet eller Gäddfobifonden.

Det var med ovanstående bakgrund som jag åtog mig att efterträda Boa (egentligen från början att bli ”biträdande webmaster” men det blev inte så mycket biträdande under första halvåret, Boa fixade allt själv så bra). Jag trodde alltså att med ett modernt program som Dreamweaver skulle allt gå enkelt och smärtfritt – som en dans. Nu har jag lärt mig: Även med ett bra program kan man göra en miljon fel – eller i varje fall tusen (ja, det är förvisso mycket enklare än att handskriva). Ni som har varit inne på sidorna den senaste tiden har kanske kunnat konstatera detta...