0901 Månadens bloggare

Torsdagen den 29 januari 2009: Transnistrien
I går kommenterade jag Sao Tomé, det lilla öriket i Guineabukten utanför Afrika, vars existens jag upptäckte i samband med att jag bytte Internet-leverantör i somras. Det är nog många med mig som annars inte har uppmärksammat landet.

Ett annat land som jag har märkt att nästan ingn känner till existensen av är Transnistrien. Det gjorde inte jag heller förrän min granne Göran berättade om det. Han brukar ibland som ”extraknäck” vara reseledare åt Rosa Bussarna (som tydligen numera inte bara arrangerar resor där man sover i bussen utan även mer konventionella resor) och har nog sett det mesta i länderväg. Eller i varje fall en hel del.

Då fick jag klart för mig att Transnistrien är en stat som inte finns men som ändå finns. Det låter kryptiskt men det hänger ihop med defintionen av ordet ”stat”. Det handlat om att ha suveränitet över sitte eget område, vilket innebär att kunna behärska det mot inre och yttre fiender, och att vara erkänt av andra stater.

Transnistrien behärskar tydligen väldigt väl sitt eget område – men är inte erkända av någon annan stat. Även om Ryssland nog kan anses i praktiken göra det även om de inte har gjort det officiellt.

Transnistrien är alltså den del av Moldavien som ligger öster om floden Dnjestr. Från skolan kommer vi ihåg att det öster om Donau finns två floder som i vår svenska kartbok har namnen Dnepr och Dnjestr. Den senares namn kan även skrivas Dnestr eller Dnister. Trans betyder väl ungefär ”på andra sidan”, tror jag. Så det blir ”Landet på andra sidan om floden Dnjepr”.

Efter andra världskriget blev Moldavien en del av Sovjetunionen. (Be mig inte redogöra för de stater som tidigare har funnits här under århundradenas lopp, det har varit väldigt varierande. Egentligen är det nog vi i Sverige som är ovanliga, dvs vi har haft ett land med ungefär samma omfattning under den överblickbara historien – ja, då bryr jag mig inte om att vi lade beslag på Skåne-Blekinge-Halland av Danmark och att vi förlorade den östra rikshalvan (nuvarande Finland) till Ryssland och att vi var i union med Norge ett århundrade).

När Sovjetunionen föll sönder blev Moldavien ett eget land. I den del av landet som ligger öster om Dnjestr och väster om gränsen till Ukraina, en landremsa på 20-30 mils längd och några mils bredd, bodde det en stor andel ryssar. Här utropade man en egen stat i december 1991 vilket ledde till ett kort inbördeskrig i Moldavien (eller ett krig mellan Transnistrien och Moldavien, hur man nu ser på det). Ryssland skickade in trupper för att få slut på kriget, dessa trupper är fortfarande där. Officiellt för att skydda freden – men tydligen i praktiken för att skydda den transnistriska staten.

Detta är tydligen ”Vilda Västern i Europa”, en ”skurkstat”. Göran berättade att varje gång man ser en polis är det bara att plocka fram plånboken och betala. Presidenten är i princip enväldig, hans son äger fotbollslaget och företaget Sheriff som i princip har monopol på det mesta.

Sedan jag fick reda på landets existens sökte jag på Internet och uppmärksammade att frågan om Sveriges förhållande till staten ett antal gånger varit uppe i Sveriges riksdag.

Som ett kuriosum kan nämnas att i Transnistrien ligger Bender, som vi känner så väl från historieböckernas berättelse om Karl XII och ”Kalabaliken i Bender”. Jag har alltid tidigare haft väldigt diffus uppfattning om var Bender låg. ”Han övervintrade hos turkarna” stod det väl ungefär i skolboken. Och det turkiska (eller rättare sagt Osmanska) väldet sträckte sig ju på den tiden långt in i Europa.

Onsdagen den 28 januari 2009: Sao Tomé
I somras hade vi fått fiber indraget i lägenheten genom Falu Stadsnäts försorg (och naturligtvis fastighetsägarens). Det ville vi utnyttja och blev därför ”tvungna” att byta Internetleverantör eftersom vår tidigare, Bredbandsbolaget, inte fanns med bland de som erbjöd tjänster via stadsnätet. Av de olika tillgängliga alternativen valde vi Bahnhof, som vi tyckte verkade vara prisvärda.

Det enda negativa med företaget, enligt min uppfattning, var namnet Bahnhof, som jag tyckte lät ”dumt” (om jag har kvar något av mina tyska kunskaper från skolan så betyder det väl ”järnvägsstation) och som jag inte gärna ville ha ingående i min e-postadress. Tidigare har jag haft adresserna bo.bavertoft@telia.com och bo.bavertoft@bredband.net, båda ganska lätta att komma ihåg. Men bo.bavertoft@bahnhof.se gillade jag inte.

Antagligen hade de erfarenheten att det var fler potentiella kunder än jag som resonerade så varför de erbjöd sina kunder en egen domän gratis (ja, ingenting är ju ”gratis” här i världen, men det blev ingen ytterligare kostnad för detta) efter eget val. Det lät ju bra, så jag valde ”bavertoft”. Men huvuddomänen var inte ”.se” eller ”.com” eller ”.net” eller något sådant utan ”.st”. Alltså @bavertoft.st.

De (Bahnhof) hade tydligen köpt hela huvuddomänen ”.st”, för att disponeras av deras kunder, av landet som egentligen står för bokstäverna.

Och landet är alltså Sao Tomé och Principe som består av två öar, belägna i Atlanten utanför Afrika i Guineabukten precis vid Ekvatorn. Landet omfattar en yta som motsvarar ungefär 30*30 km, uppdelad på de två öarna och inrymmer en befolkning på cirka 150.000 invånare.

Öarna var obebodda när portugiserna upptäckte dem omkring 1470, det var vid den tidpunkten då portugiserna succesivt seglade längre och längre söderut längst den afrikanska västkusten. Att de då var obebodda är intressant, visserligen ligger de drygt 20 svenska mil utanför kontinentens kust – men det är ju ”småpotatis” i jämförelse med avståndet mellan alla öar i Stilla Havet som har befolkats med hjälp av enkla segelbara kanoter.

De första invånarna slog sig ner på öarna runt 1500, i första hand bestod de av i Portugal ”icke-önskvärda” personer, bland annat judar. Dessa upptäckte att den vulkaniska jordmånen var lämplig för jordbruk, speciellt för odling av sockerrör. Odlingen var starkt arbetskraftsintensiv varför import av slavar från afrikanska fastlandet påbörjades. Så småningom utkonkurrerades landets sockerodlingar av motsvarande i Västindien varför på 1700-talet huvuddelen av ekonomin utgjordes av att landet var en transitpunkt för slavhandeln mellan Afrika och Amerika.

I början av 1800-talet introducerades kaffe och kakao som växte mycket bra i den befintliga jordmånen. Nästan all bördig jord togs i anspråk för sådana storskaliga plantageodlingar, ägda av portugiser (sk "rocas"). Trots att slaveriet formellt avskaffade 1876 fortsatte systemet med tvångsarbete långt in på 1900-talet.

Efter det att diktaturen i Portugal störtats 1974 blev landet självständigt 1975. Vilket innebar att nästan alla vita (=portugiser) lämnade landet. Nu har det väl återhämtat sig. Det skulle vara roligt att åka dit någon gång.

Tisdagen den 27 januari 2009: (m) eller (M), (s) eller (S)?
Har ni lagt märke till att från och med årsskiftet (?) har man tydligen ändrat sättet att ange partitillhörighet för våra svenska politker i massmedia. Jag har sett det i såväl TV som i FK. Tidigare skrev man (s) eller (m) med små bokstäver, nu skriver man (S) och (M) med stora bokstäver.

Eftersom olika media har genomfört detta samtidigt är det nog ett gemensamt fattat beslut (av partierna?). Någon förklaring till varför man har ändrat har jag inte sett. Är det för att höja statusen för politikerna?

Måndagen den 26 januari 2009: Säg till!
När jag började att skriva bloggen här (och började som webmaster) "klagade" jag över hur lätt det är att göra fel på webbsidan, även om man har det förnämliga programmet Dreamweaver. Nu tycker jag att jag har vant mig och att det "oftast" går bättre. Men hela tiden måste man kolla så att det fungerar.

Det är så lätt att man gör någon redigering eller flyttar på något - och så fungerar det inte. Häromdagen fick jag epost med en påstötning om att de nedre låtarna i Tidigare nostalgilåtar på sidan Dagens nostalgilåt inte fungerade. Och då hade "något hänt" - vilket i klartext naturligtvis innebär att jag hade gjort något olämpligt och inte brytt mig om att kolla att det fungerade efteråt.

Nu ska det göra det igen, dvs fungera. Men hittar ni något som inte fungerar - hör av er så är ni snälla!

Söndagen den 25 januari 2009: Att dela in landet
Det har under de senaste åren diskuterats en hel del om indelningen av Sverige i större regioner än de nuvarande länen. Som jag har sett det är det huvudsakligen två argument som har framförts för en sådan förändring. Dels att vi genom att koncentrera specialistsjukvården till ett sjukhus i varje region lättare ska få råd att hålla en god vård, dels att dessa regioner ska kunna konkurrera med andra ”regioner” inom EU. Om motiven är hållbara eller ej kan jag inte bedöma.

Redan har vi ju de nya storregionerna Skåne (som ju inte är speciellt stort men med mycket folk) och Västra Götaland (som ju är stort).

För Dalarnas del handlar det om att ”vi” (dvs Region Dalarna, som är länets politiska beslutsinstans beträffande utvecklingsfrågor mm) vill bilda ett län med bland annat nuvarande Gävleborgs och Upplands län. Det vill visst upplänningarna också, även om de i debatten även har resonerat om en knytning till Stockholm. Om gävleborgarna är helt eniga vet jag inte, det har ibland hörts synpunkter om att ”knoppa av” Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner norrut eftersom de ligger så nära Sundsvall.

Härutöver förekommer Värmlands (som kanske hellre vill orientera sig mot Västra Götaland), Örebro och Västmanlands län, som jag inte är säker på vad de vill, om de vill beblanda sig med oss eller ha en ”Mälardalsregion”. Läs mer här.

Men Dalarna har ju alltid varit Dalarna och kommer väl alltid att förbli Dalarna. Oavsett om länet går upp i en ny region finns ju begreppet landskapet Dalarna med i stort identisk gräns. För övrigt var det ju bara drygt tio år sedan vi döpte om länet från Kopparbergs län till Dalarnas län.

Vad jag menar med att ”Dalarna alltid har varit Dalarna” vet jag inte riktigt. Men Dalarna har ju aldrig (väl?) ingått i någon annan indelning. Även om det under vikingatiden runt 1000-talet väl främst var ett utmarksområde till Mälardalen. Dessutom var det ju i tidiga skeden indelat i olika län som till exempel Näsgårds län.

Men annars har väl benämningar ändrats och förfinats under århundradenas lopp. Till en början (vad menar jag med det?) räknades allt norr om Dalarna och Ödmården till Hälsingland (Gästrikland var en del av nord-Uppland). Så småningom blev Hälsingland det nuvarande Hälsingland och landet norr därom Norrland. Ännu senare kom begreppet Lappland till.

På tal om Hälsingland hörde jag i höstas Örjan Hamrin förklara att nedläggningen av mejeriet i Bollnäs (numera tillverkas Bollnäsfil i Grådö) inte bara innebar att ett antal personer i Bollnäs förlorade sina arbeten, det hade även en mer kulturhistorisk aspekt. Hälsingland har under århundradena svarat för en stor del av Faluns (eller Kopparbergets) försörjning med livsmedel (vi har ju fortfarande Hälsingtorget där de sålde sina varor). Med tanke på de dåliga vägarna mellan Falun och Hälsingland (i varje fall sommarvägarna) låter det för mig konstigt. Men jag litar till 100% på Örjan Hamrin, har han sagt att det var så, ja då var det säkert så.

Byxhörnan i Bollnäs där Långgatan och Stationsgatan möts, på 40-50-talet, mer centralt kunde det inte bli då. Och inte nu heller väl. Vid fönstret ovanför "S:et" längst till vänster i "Stadshotellet" bodde jag. Mitt emot gamla Bollnässtugan och Björklunds korvkiosk. Observera cyklarna, det var ju så vi ställde dem med vänster trampa mot kanstenen i klockans timvisares läge 05:30 ungefär. Huset är numera rivet och ersatt av ett mycket fulare.

Så nedläggningen av mejeriet bröt en gammal tradition. Fast det är kanske fortfarande samma ursprung på mjölkprodukterna som vi äter och dricker, skillnaden kanske är att de numera transporteras i mindre förädlad form.

Åter till indelningar. Vi gör ofta sådana själva, dvs delar in landet och dess människor på det sätt som vi tycker är lämpligt (se till exempel gårdagens blogg om norrlänningar och fjollträskare). När det sker trafikolyckor med turister söderifrån på väg till vintersemester i Sälen eller Idre hör man ofta kommentarer om att ”sörlänningar” inte kan köra bil på vintern. Med ”sörlänningar” menar vi i Dalarna oftast folk från Mälardalen och söderut.

Eftersom Vägverket Region Mitt har sitt regionkontor i Härnösand har jag umgåtts mycket med folk från de trakterna. De säger samma sak om sörlänningars förmåga till vinterkörning. Men för dem är sörlänningar folk som bor söder om Sundsvall. Och när jag har pratat med lulebor så är för dem sörlänningar folk som bor söder om Umeå.

För ett antal år sedan var jag under semestern och hälsade på en dåvarande arbetskamrat som hade kvar sin fädernegård som fritidshus i Kaunisvaara, i Pajala kommun uppe i Tornedalen. Då förstod jag att de resonerade på samma sätt om sörlänningar och bilkörning. Men för dem räknades även lulebor till sörlänningarna.

Med andra ord: Allting är relativt och vi utgår alltid från oss själva när vi bedömer andra.

Lördagen den 24 januari 2009: Barnbarn och brandbilar
För en vecka sedan var det meningen att ett av våra barnbarn, Teodor 3 år, skulle sova över hos oss. Av olika anledningar blev det inte så och nu har han gått och pratat i en hel vecka om att ”åka till farmor”. I går var vi och hämtade honom. Det gick bra även när han skulle somna. Mysigt men ovant var det att ha litet barn mellan oss i sängen, fast det blev ju lite si och så med sömnen. Dvs inte så mycket plats för två vuxna när en treåring ligger på tvären över båda sängarna.

För ”säkerhets skull” har vi köpt några barnfilmer på DVD, varje gång han kommer hit vill han se Kalle Ankas Skrattfabrik. Hur många gånger som helst. Men i ärlighetens namn så tittar han inte alltid så mycket på den. Det är mest det att den ska stå på i bakgrunden.

Oftatst läser man ju inte eftertexter på filmer speciellt noga (ja, ofta rasslar de förbi i sådan takt att det nog inte är meningen att det ska kunna gå att hinna läsa vad det står där. Att eftertexterna ändå är med beror antagligen på att det finns ett gammalt avtal med filmarbetarnas fackförening som säger att alla som på något sätt har medverkat skall ha sina namn visade. För mig låter det otroligt fånigt. Tänk om Vägverket skulle sätta upp skyltar längs alla vägar som talar om vad alla som deltagit i projekterandet och anläggandet av vägen heter!). Men jag passade på att titta efter när de olika episoderna i denna DVD var gjorda och sedan jag ”stavat mig igenom” årtalen, som av någon anledning anges med ”romerska siffror”, insåg jag att de var från 1940- och 50-talet. Och är lika uppskattade fortfarande.

Det där med romerska siffror” var uppe som en fråga i På spåret i TV igår kväll. De tävlande skulle ange hur man skriver Ingvar Oldsbergs födelseår 1945 med romerska siffror. Inget av lagen var i närheten. Det förvånade mig. Jag trodde att det tillhörde allmänbildningen. Och det kanske det gör också. Båda gårdagens lag verkade väldigt okunniga om det mesta. Till exempel skulle de ange två av stationerna på Malmbanan mellan Abisko och Narvik. Alla människor vet ju att banan går genom ödemark/fjällbygd hela sträckan mellan Kiruna och Narvik. Ändå föreslog man såväl Gällivare som Arjeplog!

och Riksgränsen (där Oscar II invigde Malmbanan 1902) är väl de mest kända stationerna på banan

men att gissa på Torne Träsk hade väl inte heller varit så svårt? Foto:Teemu Vehkaoja

Det är inte konstigt att norrlänningarna kallar Stockholm för Fjollträsk (javisst vet jag att Birro är göteborgare och Siwan en gräbba från Landskrona men kan de så lite om Norrland får de väl acceptera att norrlänningarna klumpar ihop Stockholm, Göteborg och Skåne till ”söröver”).

Till stockholmarnas försvar får man väl säga att de har självironi. Foto Maria Ekholm.

(Ja, jag inser att det är en helt annan sak att sitta där i burarna än att sitta hemma i soffan och svara. Antagligen hade väl jag också fått kortslutning i huvudet om jag sutte där.)

Nu har emellertid Teodor fått en till favoritfilm utöver Kalle Anka, nämligen brandbilen som körde ner i Faluån. Gång på gång vill han ”se på bilen”. Och det får han. Det enda problemet är att han frågar ”Varför”, dvs varför bilen körde ner i ån. Jag har inget bra svar på det.

Fredagen den 23 januari 2009: Att ta livet av folk
Tagit livet av någon människa har jag aldrig gjort. Varken bokstavligen eller bildligen (det senare brukar ju deckarförfattare ofta göra – med hjälp av bokstäver).

Jag har inte heller funderat över hur det bästa sättet skulle vara. Men det har ju rimligen författare till böcker och filmmanus, i vilka folk dör genom andra människor påverkan. För tydligen tycker vi om att läsa om och titta på hur folk dör – eller kanske hur någon reder ut varför de har dött. Det ska ju finnas såväl motiv som tillfälle som ingridiens.

Ibland tycker jag att motiven är väldigt krystade. Särskilt i Morden i Midsomer, som jag från början tyckte var småtrevliga. Men sannolikt har författarna till serien uttömt alla sina idéer numera eftersom motiven bokstavligen är långsökta. Orsaken till morden brukar vara en händelse som ligger 25-30 år tillbaka i tiden.

Sedan är det väl så att de allra flesta mord – i verkligheten – inte har något riktigt motiv. Det handlar bara om att några personer har blivit alltför onyktra, börjat bråka med varandra och så blev det som det blev.

Men det var inte motiven som intresserade mig just nu utan hur man gör för att se till att en person avlider. I går kväll såg vi en film där ”boven” ansåg att det var för honom lämpligt att en äldre dam skulle avlida. Vad gjorde han då? Jo, han kapade av bromsledningarna på hennes bil varfefter hon råjade ut för en bilolycka eftersom bilen inte kunde bromsa. Och avled.

Skulle detta verkligen fungera i praktiken? Om bromsledningarna är avkapade går ju bromspedalen i botten första gången som man trampar på den, tex när man backat ut från parkeringsplatsen vid villan. Och om bilen står så att man inte behöver backa ut så händer det väl när man får stanna vid första rödljuset. Resultatet blir väl inte någon större katastrof, man kör i låg hastighet in i bilen framför, det blir lite bucklor. Men inte lär någon avlida av det.

Den ende som skulle kunna riskera att dö vore väl en gångtrafikant som just råkar korsa gatan. Det vore ju synd om denne – och det skulle ju inte vara speciellt framgångsrikt för ”boven”.

Torsdagen den 22 januari 2009: Det där med solens upp- och nedgång - igen!
Tro inte att jag betvivlar kompetensen och kunnandet hos SPF:s medlemmar. Det är inte det. Utan att jag är så otålig. När jag har formulerat en fråga, ja då vill jag ha svaret på en gång.

(Det är därför som jag brukar säga att jag inte skulle passat som forskare. De kan få jobba många år med lösningen på ett problem. Det skulle inte jag klara av, jag vill ha svaret med detsamma när jag väl har formulerat frågan. Men ändå har jag klarat av att under en stor del av mitt liv arbeta med vägplanering. Det är inget som man gör på en kafferast. Det tar normalt många år från det att ett behov är påtalat tills dess att hela planerings/projekteringsprocessen har genomlöpts med förstudie, vägutredning, arbetsplan, bygghandling och till slut byggande. Men det har jag alltså klarat av).

Snabbt svar alltså. Det var därför som jag, samtidigt som jag i går skrev här i bloggen om solens upp- och nedgång (se nedan), skickade frågan till SMHI och till Institutionen för astronomi vid Stockholms Universitet. Båda var snabba med att svara.

Jaha, det lät ju enkelt. Fast jag förstod inte riktigt. Dvs jag betvivlade inte svarets riktighet, men jag klarade inte av att i mitt huvud inse vad som egentligen hände pga att jorden är tillplattad vid polerna. Någon jordglob har jag inte hemma men jag försökte att i tanken se hur den roterade runt sin axel och vandrade runt solen och hur tillplattningen skulle ha betydelse. Men jag klarade inte av det.

Då gjorde jag naturligtvis det. Det var alltså en hänvisning till en frågesida i tidningen Ny Teknik där läsarna ges tillfälle att svara på "konstiga frågor". Här hade en person ställt en fråga, som inte var identisk med min, men svaret på hans fråga kanske ändå även var svaret på min. Så här står det:

Skillnaden mellan en orts sanna (observerbara) soltid och dess medelsoltid (normaltiden korrigerad för latituden) kallas tidsekvationen. I månadsskiftet oktober/november infaller observerbar middagshöjd cirka 17 minuter före den kalkylerade medelmiddagen. Omkring den 25 december skär tidsekvationen nollinjen med maximal derivata. Det gör att morgonen kommer allt senare i några dagar, trots att midvintersolståndet är över. (Men, redan till nyår kommer soluppgången tidigare.) På motsvarande sätt senareläggs solnedgången med dubbel effekt ända fram till början av april.

Diagram Kaianders Sempler

Tidsekvationen påminner om en sinuskurva med perioden halvår, men förloppet är våldsammast under norra halvklotets vinter, när jorden är närmast solen. Sommarpucklarna är bara några minuter, plustid i maj och minustid i juli/augusti.

Tidsekvationen har sin förklaring i att jordens verkliga två rotationsrörelser har två avvikelser från en idealiserad planetmodell med cirkulär jordbana kring solen:

Jordbanan är elliptisk med en excentricitet på 0,017.

Jordens ekvatorialplan skär inte jordbanans plan helt parallellt med ellipsens y-axel.

Jag kan ju inte rakt upp och ner påstå att jag förstår allt av detta heller. Men det verkar väldigt vetenskapligt och väl underbyggt - särskilt det där med att excentriciteten är 0,017. Så jag bestämmer mig för att tro på det. Tidsekvationen är det alltså som det beror på. Det kommer jag att säga i fortsättningen.

Onsdagen den 21 januari 2009: Det där med solen
Visst vet jag, precis som alla ni andra, vad det beror på att vi har dag och natt på jorden och att vi har årstider. Jorden roterar runt sin axel och den sida som är belyst av solen blir ljus, det kallar vi dag, den andra blir mörk, det kallar vi natt. Och eftersom den axel, som jorden vrider sig runt, lutar lite i förhållande till rörelsen runt solen blir det norra respektive södra halvklotet belyst under större eller mindre del av dygnet/varvet. Sommar och vinter kallar vi det.

Och jag tycker att det är intressant att varje söndag på SVT se skylten om när solen går upp och ner och hur mycket längre eller kortare dagen har blivit sedan förra söndagen. Att förändringen per vecka (dvs ”derivatan” av solljuset) är störst runt vår- och höstdagjämningen verkar logiskt för mig. Det som jag inte förstår är något annat.

Det kan till exempel stå att i jämförelse med förra söndagen så går solen denna söndag upp 8 minuter tidigare på morgonen. Och går ner 14 minuter senare på eftermiddagen/kvällen. Varför är det så? Varför är det mindre förändring på förmiddagen än på eftermiddagen (eller tvärtom)? Borde det inte vara lika stor förändring vad avser uppgången som nedgången?

Tisdagen den 20 januari 2009: Jag hänger inte med…
Det är så mycket elektronik som man ”måste” ha om man ska känna sig som en fullvärdig nutidsmedborgare numera. Såväl hårdvara som mjukvara. Jag känner att jag inte hänger med.

Nejdå, det handlar inte om att jag ännu inte har någon GPS, varken i bilen eller på svamputflykten. Trots att folk försäkrar mig om hur bra det är. (Bland annat min son Martin som, när de var på väg hit i julas, kunde per telefon meddela att de skulle anlända 13:12 – för det sa deras GPS!). Att jag inte har GPS är mer ett aktivt val. Har man, som jag, arbetat hela det yrkesverksamma livet inom Vägverket, då ska man känna vägarna och hitta dit man ska även utan GPS.

Mobiltelefon har jag haft sedan någon gång på 80-talet – även om det då verkligen var en ”biltelefon” som var fast monterad i bilen med en klumpig telefonlur mellan sätena och en låda i bagageutrymmet. Men den nuvarande har varken kamera eller möjligheter till internetuppkoppling. Bara en telefon. Det räcker. Dessutom ringer jag inte speciellt mycket.

Bortsett från ”vanligt ringande” är ju mobiltelefonen fantastisk för att undanröja ett problem som tidigare var besvärande. Om man skulle träffa någon på stan vid en viss tidpunkt och en viss plats – och den ena parten inte kom dit. Vad gjorde man? Nu kan man hela tiden hålla koll på varandra genom att ringa.

När jag hälsade på barnen i helgen berättade de om tjänsten lociloci. De förklarade att ”om man är på stan och är sugen på att gå in någonstans och dricka kaffe latte” behöver man inte längre ringa runt till ett antal personer och fråga var de är och om de är fikasugna. I stället kan man med hjälp av den här tjänsten kolla om det finns någon bekant i närheten. Finns det så kan man slå honom/henne en signal. Den innebär att man på sin mobiltelefon (under förutsättning av att man inte har en sådan gammalmodig som jag utan en med ordentlig skärm som kan visa kartor och bilder) kan ”få besked” om var ens vänner (eller i varje fall deras mobiltelefoner) befinner sig.

Fast det hela förutsätter alltså att man är ”vänner”, dvs att man har registrerat sig för att få reda på var vännen finns någonstans. Och blivit godkänd av ”vännen” att få reda på var han/hon befinner sig.

Måndagen den 19 januari 2009: Avundsjuka eller...?
Nu är det vår. Eller i varje fall vårtermin. För de barn och ungdomar som studerar på något sätt. Och för mig som går flera studiecirklar. I dag var jag på första mötet i historiecirkeln och i morgon är det motsvarande för engelsk konversation.

Visserligen hade jag anmält mig till båda så fort jag fick anmälningsblanketten – men min anmälan var inte noterad. Jag hade skickat den per e-post, och ingen hade tydligen läst inkommande e-post. Så jag fick ”knö mig in” som de säger i Göteborg. (Ordet ”knö” finns inte i min dators ordlista för det blev ett rött streck under det! Inte så konstigt kanske).

Den här terminens kursplan sträcker sig från 1600-talet till Wienkongressen 1815 där man skulle ”röja upp” efter Napoleonkrigen. Men redan för ett par dagar sedan började jag läsa lite annan historia på egen hand. På måfå drog jag ut ett av banden i Bra Böckers Världshistoria. Det verket köpte jag inte så mycket av aktivt val utan mer av ”passivt val”. Med det menar jag att jag hade prenumererat på Bra Böckers uppslagsverk, det kom ett paket med ett band av uppslagsverket tillsammans med några romaner några gånger om året under 70-talet. Den beställningen hade jag gjort av aktivt val. Men när hela uppslagsverket var levererat fortsatte jag med deras Världshistoria. Som jag inte har läst så mycket i under årens lopp. Jodå, en del har jag läst – men inte så där systematiskt.

Nu tog jag alltså på måfå ut ett band. Det visade sig ha rubriken ”Två revolutioner”, den första revolutionen var den franska. För att kunna skildra konsekvenserna av den började boken med att skildra det samhälle som fanns före revolutionen, det som i huvudsak byggde på det feodala samhället där ett fåtal människor var ohyggligt rika i jämförelse med den stora bondebefolkningen (hur många som dessa rika människor var, det var tydligen väldigt olika från land till land).

De kunde bygga väldiga slott för att demonstrera sin rikedom. Och de gjorde det också.

Då började jag fundera på det här med deras rikedomar i jämförelse med de personer som idag har lyckats skaffa sig enorma rikedomar, företagsledare för storföretag som först får löner, som för oss vanliga uppfattas som fantasier, och sedan dessutom bonusar av olika slag. För de flesta av oss ”vanliga människor” uppfattas det väl som att de ”snor åt sig så mycket de kan” – även om de själva säger att det inte är de som har beslutat om villkoren, det har styrelsen gjort.

Min uppfattning är att styrelsen gärna beslutar om höga ersättningar för VD etc – för då vet de ju att styrelsearvodet rimligen också måste justeras på liknande sätt.

Jag har ett minne av att jag, när jag började arbeta på 60-talet, konstaterade att för att bli väldigt rik i Sverige (det var kanske annorlunda i andra länder) måste man äga ett eget företag, det räcker inte med att bli VD för ett stort börsföretag. Denna slutsats drog jag sedan jag konstaterat att en sådan VD tjänade ungefär tio gånger så mycket av vad en arbetare tjänade. (Om detta verkligen var riktigt är jag inte säker på men jag är säker på att jag gjorde det konstaterandet). Idag vet jag inte hur många gånger mer än en arbetare som motsvarande börs-VD tjänar, men säkerligen mycket mer. Till skillnad mot statliga generaldirektörer (räknar jag ut just nu) som kanske snarare har minskat sin lön i förhållande till arbetarens lön (även om han/hon naturligtvis fortfarande tjänar mycket mer än arbetaren).

Men det var inte meningen att detta skulle bli en litania över folk som roffar åt sig. Nej, det som jag funderade över var hur stora förmögenheter ”dagens rika” har lyckats samla på sig i jämförelse med ”gårdagens rika”, dvs de som med feodalsystemets hjälp kunde samla in skatter från bondebefolkningen. Jag har ingen uppfattning om detta – men det skulle vara intressant att veta. Är det någon som har underlag för att göra en jämförelse?

Hur som helst, den slutsats man kan dra är väl att det alltid, i alla samhällssystem, finns människor som lyckas lägga beslag på vad de flesta (dvs vi som är avundsjuka) anser är ”oskäligt mycket pengar”.

Söndagen den 18 januari 2009: Det låter och blinkar…
I helgen var vi nere i Stockholm och träffade barn och barnbarn (på bara några år har antalet barnbarn för oss stigit från noll till fem, det är roligt). Bland annat var det ettårskalas för ett av dem. Då är det naturligt att det blir presenter. Sådana förändras med tiden.

Ja, jag tänker nu inte berätta någon tårdrypande historia om att ”på min tid fick vi leta reda på några tallkottar och sätta tändstickor i, det var de enda leksaker som vi hade”. Så gammal är jag inte. Fast nog har jag lekt med tallkottar. Men kanske framför allt med tallbark som vi skar barkbåtar av. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag fick min första slidkniv, men jag var säkert inte så gammal. Dessutom fick jag ett förstoringsglas, det var jätteroligt att ta med ut och med hjälp av solens koncentrerade strålar få eld på torra löv och torrt gräs frampå vårkanten.

Nej, det som jag kom på var att när jag var liten (detta var på 40- och 50-talet) så satt det ett fjäderverk i nästan alla leksaker. Ja, i varje fal för oss pojkar, det handlade ju då som nu mest om bilar. Hur det var för flickorna vet jag inte. Bilarna var av plåt, helst gjorda i Tyskland och försedda med ett fjäderverk som drogs upp med en tillhörande nyckel. Av någon anledning var det olika utseende på nästan alla nycklar så det gällde att hålla reda på dem, jag hade en liten låda med nycklar. På en del bilar satt nyckel fast men det ansågs inte lika snyggt.

När mina barn var små hade fjäderverket i bilarna och annat ersatts av elmotor som drevs av batterier. Det gick åt massor av batterier. Vilket föranledde inköp av laddningsbara sådana och batteriladdningsapparat. Men dessa batterier användes huvudsakligen för att få bilarna att röra sig.

Det som är kännetecknande för barnbarnens leksaker – från de allra första på babystadiet – är att de låter. De låter och blinkar. Vartenda ett. Att en leksakssynthetizer låter är ju inte så konstigt, avsikten med det är ju att det ska frambringa ljud. Men även alla andra leksaker låter. Och blinkar. Oavsett om det är ett flygplan att åka på eller ett gosedjur. En del av dem måste drivas med vanliga utbytbara batterier. Andra vet jag inte om det finns batterier i. De låter i alla fall.

Ibland verkar det som om barnaföräldrarna försöker övertrumfa varandra när det gäller att hitta presentera till varandras barn som låter så mycket som möjligt – någon sorts sadism kanske. Jag vet flera leksaker som uttröttade föräldrar har ”gömt undan” av sådan orsak, dvs för att de låter för mycket. Och för länge.

Fredagen den 16 januari 2009: Katekes
Häromdagen var vi, Margaretha och jag, och blev vaccinerade inför en utlandsresa. När vi väntade i rummet på infektionsmottagningen tittade jag på ett anslag på väggen, som uppenbarligen var ämnat som ett råd för utlandsresanden:

Jag satt och funderade lite på det där och försökte, liksom Martin Luther gjorde, formulera en "katekes" som förklarade de korta råden. (Jag läste aldrig Katekesen i skolan, men jag har förstått att han där på ett praktiskt sätt förklarade vad olika saker innebar).

Båda de två första uppmaningarna handlar ju om att inte få sår som kan bli infekterade. Att inte bli slagen är ju lätt att säga, fast kanske lite fånigt. Det är ju ingen som vill bli eller avsiktligt ser till att bli slagen. Men när blir män slagna (kvinnor blir, om jag förstår det rätt, oftast slagna av sina egna män) är det oftatsti samband med bråk när båda kontrahenterna har druckit för mycket alkohol. (Jag har för mig att jag någon gång hörde en polis i Falun uttala sig om risken för överfall på stadens gator att om ”man bara håller sig minst 50 meter från entrén till Shopen så är risken i praktiken mycket liten"). Alltså ska man inte dricka för mycket alkohol, i varje fall inte på offentlig plats.

Att inte bli biten låter kanske också trivialt. Men åker man till länder med halvtama apor eller hundar, som ju är så gulliga och som så gärna vill bli matade, så kan det lätt bli så att den givmilde mataren som tack får ett bett av apan. Och det är tydligen synnerligen riskabelt.

(För övrigt gick det häromdagen ett program på SVT (Uppdrag granskning) om svenskar som för 5000 kr styck köper och importerar spanska gatuhundar – som ofta har allvarliga och dödliga sjukdomar. Det hela verkade vara rent geschäft från säljarnas sida, dvs de hade det som inkomstkälla. På frågan om hur mycket de omsatte per år "är det 4 miljoner kronor" var svaret "njae, så mycket är det nog inte" och på frågan om bokföring "det har jag inte tid med". Vem skulle ha befattat sig med ett företag eller en organisation i Sverige som svarade så?). Men oavsett detta förstår jag inte hur man kan köpa en gatuhund från ett sådant land. Det får väl vara någon måtta med djurvänligheten. Är det så att med ökande välstånd följer automatiskt naivitet? För något annat kan det väl inte handla om? Amerikankarna är kanske ännu värre än vi svenskar i det fallet. För ett antal år sedan såg jag ett program om insamlingar för att med med US dollars finansiera ”pension” för uttjänta åsnor i Turkiet. Djuren hade använts som dragare men var nu för gamla för detta och fick genom de insamlade medlen gå och beta någonstans. Samtidigt avlivar vi och äter upp andra djur. Var finns konsekvensen?).

Att inte äta konstiga saker… Ja, men man vill ju gärna prova på. Själva är vi nog ganska försiktiga, brukar inte äta från mopedburna gatukök. Men det beror inte så mycket på risken för magsjuka som på att jag tycker om att sätta mig ner vid ett bord när jag äter. Det gamla regeln om att det ska se gott ut och lukta gott är nog ganska klok fortfarande.

Don´t do it. Ja, jag förutsätter att det underförstått menas ”med en tillfällig bekantskap från landet i fråga”.

Det som inte stod var Don´t drive. Men det stod i en broschyr som jag fick med mig hem. Och det handlar ju om mopeder och motorcyklar, dvs motorbikes. Det kan vara svårt att låta bli, det är ju så vanligt, så ohyggligt vanligt. Och den inhemska befolkningen gör ju det. Jag har hört svenskar säga i Thailand att ”om det går bra för dem att köra moped utan att olyckor inträffar så bör det ju gå bra för mig”. Och det låter ju logiskt. Problemet är bara att det går inte bra för dem. Enorma mängder thailändare skadar sig i olyckor när de kör motorbike. Och det behöver inte vara en stor olycka som det handlar om, en liten sladd när man ska stanna och ett skrapsår på benet kan lätt orsaka infektion i värmen.

Torsdagen den 15 januari 2009: Torkade tranbär
Det finns många olika reklammedia. TV, radio, dagstidningar, veckotidningar, direktutdelad reklam, reklampelare, reklam på webbsidor, reklamskärmar vid kassorna när man står och väntar på att få betala i storköpet osv. Jag vet inte vilket medium som är mest kostnadseffektivt. Det är möjligt att det finns uppgifter på det inom branschen. Jag kan tänka mig att effektiviteten hänger ihop med hur lätt – eller egentligen hur svårt – det är att ”värja sig” mot den.

Men oavsett jämförelser med andra medier tror jag att en reklam som har väldig genomslagskraft är den som finns på de mjölkförpackningar som står på våra köksbord. Det är nästan omöjligt, i varje fall, för mig att inte aktivt läsa vad det står där. Någon som tydligen tex Milko är mycket medvetna om och noga väljer ut vad som ska få finnas där. Ofta är det inte reklam utan ”tips”.

Idag läste jag ett sådant tips, hur man gör en god tunnbrödsrulle att ta med i ryggsäcken. Det skulle vara bland annat rökt renstek på den. Det lät gott, tyckte jag. Avslutningsvis stod det att man kunde förhöja smaken ytterligare genom att strimla och strö över torkade tranbär.

Onsdagen den 14 januari 2009: Olika sätt att fiska…
Det kom ett brev till mig, ett ”investeringserbjudande”. Det handlade om att bli delägare i fiskebåtar som ska fiska tonfisk utanför Venezuela. Med indonesisk besättning. Enligt prospektet ska investeringen ge 3 ggr insatsen per år.

Dessutom tycker jag inte om tonfisk. Det kanske i och för sig beror på att den enda tonfisk som jag smakat har varit i små konservburkar. Antagligen skiljer det i smaken på denna konserverade tonfisk och ”riktig”, vad vet jag.

Det jag vet är att det är en väldig skillnad mellan den makrill som säljs i små konservburkar med tomatsås, förpackade om tre, och ”riktig” färsk makrill, köpt hos Henrik Olssons fiskaffär i Hunnebostrand – eller ännu hellre egenhändigt dörjad.

Tisdagen den 13 januari 2009: Barnagråt
När mina barn var små fanns ännu inte videokameror för privatbruk. Jag hade en smalfilmskamera, om det hette Super-8 eller Singel-8 kommer jag inte ihåg. Fyra minuter kunde man filma på en rulle. Jag tog en del filmer av barnen. Det var ren "dokumentation", jag bara klippte bort misslyckade bitar och sedan klistrade ihop det som var bra till längre filmer, så att jag inte behövde byta rulle var fjärde minut. Men jag var noga med att datera varje liten inspelningsbit genom att i snön eller sanden eller på ett papper skriva filmningens datum och börja med att filma det. Så har man dateringen i filmen.

Men videokameror fanns inte då. Jag kan anta att hade det funnits hade jag filmat oändligt mycket mer, det kostar ju nästan ingenting. Vilket innebär en risk att man filmar så mycket att man inte orkar se på det.

På en av de femton TV-kanaler som ingår i vår hyra sänds ibland (dvs ganska ofta) programmet AFV, Americas Funniest Home Videos, dvs amatörvideosnuttar som folk har skickat in. De flesta av de inskickade snuttarna handlar om att folk slår sig, vilket väl inte är speciellt roligt. Jag har lärt mig att om det hänger ett långt rep i en trädgren vid en sjöstrand så ska jag inte ta tag i den för att svinga mig ut och sedan låta mig falla i vattnet. För med 100% säkerhet händer det något annat, grenen som repet hänger i går av och ramlar ner eller på något annat sätt hamnar jag inte i vattnet utan på några hårda stenar i strandkanten.

Av de visade snuttarna har jag en favorit som påminner mig om hur små barn är. Vi har nog alla upplevt att ett barn som slagit sig kommer inrusande till mamma eller pappa. När det kommer inom synhåll börjar det gråta - för det var ju inte någon mening att gråta när ingen hörde en. Ett barn som verkligen har insett detta finns på den här snutten.

Måndagen den 12 januari 2009: Julen är över
I varje fall hemma hos oss. I lördags hade vi julgransplundring, dvs dans kring granen, med en ett- och en treåring. Jag försökte att ta några bra kort av dem. Men det var svårt, antingen fick jag bara ryggarna - eller också var det en julgran ivägen.

Sedan blev granen utslängd och alla julsakerna nedplockade, inlagda i sina kartoner och utburna till förrådet. Tyvärr, tycker jag, åkte de elektriska ljusstakarna i fönstret med ut i förrådet. De, tillsammans med ljulgransbelysningen, gör ju att det blir lite ljusare nu när årstiden är så mörk.

När det samtidigt slog om i temperatur så att den vita snön på marken försvann nästan helt och hållet, ja då blev det verkligen mörkt och dystert.

Det var tur att vi åtminstone lät ljusslingan på enriset på balkongräcket sitta kvar ett tag till.

Handstilar mm
Min handstil har alltid varit ful och slarvig. Barnslig dessutom kanske man kan säga. Om det var därför vet jag inte, men när jag var i tonåren fick jag en avlagd skrivmaskin av min far. Kanske tyckte han att min handstil var oförbätterlig. Eller också, vilket jag tror är mest sant, berodde det på att han tyckte att alla människor ska lära sig skriva maskin. För det brukade han säga. Själv skrev han allt på maskin, trots att det inte alls var något fel på hans handstil, den var prydlig.

Sedan tonåren har jag alltså försökt att alltid skriva på maskin, även i arbetet. Tidigt plockade jag in på mitt rum en gammal skrivmaskin även där. På den tiden fungerade det ju så att en ingenjör inom Vägverket inte själv kunde skriva ett brev. Han skrev ett koncept för hand som en ”skrivtjej” sedan skrev ut på maskin, oftast i flera omgångar. Deras hjälp behövdes även när jag hade skrivit på maskin eftersom jag lätt skrev fel. Fast de tyckte nog att om jag ändå skrev på maskin kunde jag väl lära mig att göra det bra så att det inte behövdes skrivas om. Och jag håller med dem.

Men det skedde inte, i varje fall inte så länge som det handlade om vanliga skrivmaskiner. Det blev fel ibland. Och trots att jag nu i femtio år har skrivit på tangentbord har jag ännu inte lärt mig att göra det på ”rätt sätt”, dvs med alla fingrarna. Jag använder fortfarande bara några fingrar, oftast två. Men de två fingrarna knattrar på väldigt snabbt.

Så småningom på 80-talet kom elektriska skrivmaskiner med ett visst minne. Det innebar att man kunde skriva en hel rad och kontrollera den (och ändra det som var fel). Ett framsteg. Nu har vi ju alla datorer och det går att ändra hur som helst. Så nu har jag det ännu bättre. Det är faktiskt så att jag inte kan skriva, dvs skapa en text, om jag inte sitter vid tangentbordet. Har jag tangentbordet framför mig så kan jag knattra på och orden bara flyter fram. Och det som kommer fram på skärmen ser klokt och bra och snyggt ut. Försöker jag att göra samma sak med penna och papper kommer jag ingenstans, antagligen delvis på att jag tycker att det blir så kladdigt och ser ovederhäftigt ut.

En motsvarande reaktion fick jag igår. Jag skulle göra en websida till en bekant (ja, han med ”Car Message System”, som jag berättade om häromdagen). Eller rättare sagt till hans lilla företag. Och jag tyckte att det blev så snyggt. Företaget såg omedelbart mycket större ut än i verkligheten. Det innebär att man måste vara försiktig när man ser webbsidor för företag på nätet, en snygg sida som ser vederhäftig ut behöver inte betyda att företaget är det (jodå, hans företag är vederhäftigt), bara att han har haft en bra webbkonsult.

Söndagen den 11 januari 2009: Bokhyllesabotören
Jacques Tati gjorde ju filmen Semestersabotören (bland andra). I början av 50-talet kom den. Då tyckte man att den var väldigt rolig, när jag för något år sedan såg om den på TV tyckte jag att den var lite långtradig och tramsig. Tiderna, och kanske kraven, förändras.

Hemma hos oss har vi ingen semestersabotör - men väl bokhyllesabotör. Eller rättare sagt vi har haft flera. När barnbarnen i ettåråldern lär sig att stå och gå, så älskar de att gå fram till bokhyllan och trycka in så många böcker som möjligt så långt som möjligt, tre hyllor nedifrån brukar de nå upp till.

Så vi har vant oss vid att ha intryckta böcker där nere i bokhyllan. Fast Margaretha gillar det inte, hon försöker förklara för dem att de inte ska göra så.

Häromdagen sa hon till den nuvarande bokhyllesabotören Sixten "Aj, aj!" när han stod vid bohyllan och skulle trycka in böckerna. Då vände han sig mot henne, dvs med ryggen mot hyllan. Med händerna på ryggen tryckte han in böckerna bakom sig, avsikten var ju att farmor Margaretha inte skulle se det.

Lördagen den 10 januari 2009: Elbilar
Jag läste en artikel i Ny Teknik om en ny elbil som hade visats upp. Med litiumjonbatterier. Fast skall man vara ärlig så var det väl en sk mopedbil som det handlade om. Hur som helst hade man förlängt aktionsradien från 5 till 12 svenska mil, och minskat laddningstiden från 8 till 6 timmar.

Elbilar har vi ju längtat efter länge. Som lösningen på många problem, hoppas vi.

När jag hör det så suckar jag och inser att det innebär att knappast någon i Dalarna kommer att köpa ett sådant fordon. Men så pessimistisk ska man inte vara. Även om det är alldeles för kort aktionsradie för att vara användbart i Dalarna så finns det ju andra delar av världen (ja, det är faktiskt så att Dalarna inte är hela världen!). I storstäder som Stockholm kanske det kan räcka för de som pendlar till jobbet. Även om de har långa pendlingsavstånd så räcker nog 12 mil. Och sedan har de arbetsdagen på sig för att ladda upp.

Så nog skulle det kanske kunna fungera som ett fordon att pendla till jobbet i för storstadsbor. Men de måste ju ändå ha en ”riktig” bil för andra resor – och då är det kanske tveksamt att de lägger ytterligare ett hundra tusen kronor för denna bil som bara används för vissa kortare resor. Tyvärr.

Sedan får vi inte glömma att den elenergi som laddas in i dessa batterier, den måste komma någon stans ifrån. Om vi tror att det finns ett överflöd av ”ren” elenergi, dvs som produceras av vatten-, vind- eller solkraft, ja, då lurar vi oss själva. Den energin används ju redan, den slängs inte bort. Om vi ska använda den till bildrift så får vi ta el som har skapats genom olje- eller koleldning till sådana ändamål där ”ren” el används idag.

Fredagen den 9 januari 2009: Affärsidéer, fortsättning
Hela eftermiddagen i går satt vi och diskuterade det utvecklingsprojekt som jag berättade om i gårdagens blogg. Det handlar egentligen inte om någon uppfinning utan snarare att koppla ihop befintliga tekniska komponenter till ett storskaligt kommersiellt system. (Du kan läsa mer om det här).

Det som vi diskuterade handlade bland annat om hur kommunikationen ska ske mellan centralenheten och ett mycket stort antal (många tusen) mobila enheter, med hjälp av mobilt bredband eller mobiltelefon, hur den interna kommunikationen i de mobila enheterna ska ske, med bluetooth eller sladd, om överföringen ska ske batch-mässigt eller i realtid, hur debiteringen gentemot kund resp användare ska ske, med individuell mätning för respektive användare eller schablonmässigt.

När vi tyckte att vi kunde enas om gemensamma svar på dessa teknikrelaterade frågor gick vi över till marknadssidan. Vi ställde oss då frågan vem som skulle kunna vara intresserad av att delta i verksamheten, dvs anskaffa och nyttja den utrustning som erfordras i de mobila enheterna. Vi kunde inte komma på någon som skulle kunna tänkas vilja göra det, själva ville vi inte.

Resultatet av detta resonemang innebar att jag tog fram en flaska Chivas Regal, hällde upp två glas varefter vi skålade för att vi nu begravde detta projekt som vi hade varit engagerade i sedan i somras. Må det vila i frid!

Torsdagen den 8 januari 2009: Affärsidéer
Det blir en kort blogg idag. Jag får besök i eftermiddag av en god vän, numera 08:a. Ja det var han från början också men han har bott och verkat i och för Dalarna i många år. Och har kvar sommarhus i Nittsjö.

Vi ska diskutera ett affärsutvecklingsprojekt, en uppfinning. Vad det gäller mer konkret kan jag inte avslöja. Men det är inom en helt annan bransch än de tidigare projekten.

Fast egentligen är det ganska fånigt att hålla på med sådana här projekt. Ska man verkligen tjäna stora pengar finns det mycket enklare sätt. Där man inte behöver befatta sig med uppfinningar och tillverkning. Det gäller bara att börja importera och sälja matkassar till USA. Sådana som vi använder varje dag när vi bär hem maten från Hemköp eller ICA. Kassar av plast eller papper försedda med handtag att bära dem i. Amerikanarna är så konservativa att de fortfarande (i varje fall i alla filmer jag har sett) släpar hem sin mat i stora påsar utan handtag, vilket innebär att de får bära dem i famnen. Högst två påsar kan de rymma i en famn. Själv kan jag ta fyra handtagsförsedda kassar i händerna, ytterligare någon om jag även använder lillfingret att hänga en kasse på.

Onsdagen den 7 januari 2009: Kalifornien – eller ”sånt som man bara vet”
Danmark ska få en ny prinsessa. Det är prins Fredrik (är han kronprins eller?) som har förlovat sig igen (han har varit gift en gång innan och har två barn). Det är en fransyska. I ett TV-program häromdagen fick jag se och höra hur hon studerade det danska språket, lätt grammatik – men svårt uttal, sa hon. Och det kan man ju hålla med om, dvs att uttalet är svårt. Och så måste hon ju lära sig de danska räkneorden också – vad heter 77 på danska?

Hon studerade inte bara språket utan även dansk historia. Det måste ju vara viktigt för en blivande prinsessa att vara lite allmänbildad i det avseendet, det inser jag.

Samma sak gäller ju för alla människor som flyttar från ett land till ett annat, för att de ska kunna känna sig hemma i det nya landet räcker det inte med att någorlunda behärska språket, de måste ju också ta del av det som är ”självklar kunskap” för de som alltid har bott i landet. Det kan inte vara lätt. Hur lång tid tar det att lära sig vad som i Sverige menas när någon säger ”Ådalen”, eller ”brasklapp”, eller vad som är bakgrunden till vasaloppet eller varför någon säger ”han rör ju på sig” med betoning på ”på”?

Lite grand av det där kommer vi i kontakt med när vi ser en film som är gjord i ett annat land, i den förutsätts ju normalt att den kunskap som är ”allmängods” i tillverkningslandet även är åskådarens.

I går kväll såg jag en amerikansk film, ”Legenden om Zorro”. Ja, jag såg bara en del, dvs inledningen. För efter ett tag insåg jag att TV-kanalen hade skrivit fel i sin programtablå. De hade skrivit att filmen skulle visas 21.00 (och då visades den också) men det skulle ha stått 13.00 – det var den tidpunkt på söndagseftermiddagarna som bion i Bollnäs visade matinéer runt 1950. För detta var verkligen en barn/matinéfilm.

Hur som helst, filmen tilldrog sig i Kalifornien 1850. I inledningsscenen hade man just räknat samman rösterna i den stad som bilden visade och konstaterat att man röstat för att Kalifornien skulle vara en fri stat. Eftersom vi inte läste så mycket om Amerikas 1800-talshistoria i skolan på min tid (eller också har jag glömt det) så visste jag inte riktigt vad det var för omröstning som det handlade om. Fri stat, dvs ett eget land? Men de är ju med i USA numera. Och om jag inte har fel för mig så hittade man guld i Kalifornien några år tidigare, 1848, och då var det ”amerikanskt”, dvs tillhörde USA?

Några minuter senare upprepades det där med ”fri stat”, men då uttrycktes det ungefär ”fri stat i USA”. Nu blev jag ännu mer förvirrad. Var de med i USA eller var de ett eget land? Jag var tvungen att gå och ta reda på det.

Kalifornien var namnet på en stor del av Mexiko längst Stilla Havet, som omfattade såväl den nuvarande delstaten i USA Kalifornien som den del som ligger söder därom, delvis på en lång halvö. (Halvön heter ju Baha California och i Bond-filmen Diamonds are for ever fick vi lära oss att det uttalas inte som det som man ägnar sig åt på en svensk toalett utan som "baha" - det var den fritagna milliardären Willard Whyte som förklarade att han inte hade några anläggningar i Baja California). Mexiko hade ju tillhört Spanien, som ett vicekonungadöme, sedan 1521. Tre hundra år senare blev landet självständigt.

California Alta (Upper California), dvs bl a det som nu är den amerikanska delstaten Kalifornien, började koloniseras från Mexiko under slutet av 1700-talet. Med början under 1820-talet kom det sedan ”amerikanska” nybyggare och slog sig ner i området. Dessa gjorde 1846 revolt mot det mexikanska styret och utropade den 10 juni Republiken Kalifornen. De antog även den Kaliforniska flaggan med en stjärna, en björn och en röd rand, vilket fortfarande ligger till grund för flaggan i delstaten Kalifornien.

Republiken upphörde redan den 9 juli då ett amerikansk slagskepp anlände till San Fransisco-bukten och ”la beslag på” området som amerikanskt.

Samtidigt 1846-1848 ägde det mekikanskt-amerikanska kriget rum. Det slutade med att Mexiko förlorade 55% av sitt område, motsvarande ungefär de nuvarande amerikanska staterna Kalifornien, Nevada, Utah och delar av Arizona, Colorado, New Mexiko och Wyoming. Kalifornien blev en stat i USA, övriga områden blev tills vidare territorier. Mexiko fick i ersättning 18,25 millioner US dollar.

Men det återstod ett antal frågor som behövde lösas efter kriget, sammanfattade under namnet ”The compromise of 1850”. En av dem var frågan om slaveriet. Det man röstade om i Kalifornien var alltså om staten skulle vara en stat där slaveri var förbjudet eller tillåtet. Resultatet blev alltså att slaveri inte skulle vara tillåtet, dvs Kalifornien skulle vara en ”free state”.

Det fanns 1846 cirka 4000 invånare i norra Kalifornien, den del där republiken utropades. Alltså nybyggare (settlers) och jägare (trappers). Hur många indianer det fanns har jag inte hittat någon uppgift på de räknades nog inte - varken bokstavligt eller bildligt menat. Men ett par år senare hittade man guld i Kalifornien - då strömmade det till massor av människor!

Nog måste det ha varit svårt att hävda och hålla reda på gränser i ödemarkerna där varken befolkning eller riktiga kartor fanns. Det var väl likadant i de norra och östra delarna av Sverige under många århundraden, dvs gränserna mot Norge och Ryssland var oklara. Det var därför som Karl IX Gustaf 1607 lät anlägga bland annat Jukkasjärvi kyrka långt ute i ödemarken (detta var före Ishotellets tid!) i första hand för att inför grannländerna markera att "detta är Sverige".

Tisdagen den 6 januari 2009: Oxbringa och rotmos
I går eftermiddag, när jag var på Hemköp och handlade, var jag verligen sparsam. Det var inte avsiktligt, det bara blev så. Först hittade jag två skivor entrecote märkt med en lapp ”Kort datum, halva priset”. Då tänkte jag att ”det kan vi ha i kväll, det blir gott med ett glas rödvin till". Och så är det ju så enkelt att laga till, typisk ”manlig kock-mat”, dvs sådant som mannen i huset väljer när han ska laga mat. Fin köttbit som det väl inte går att misslyckas med. (Det blev jättegott också).

Sedan hittade jag ett annat paket med samma text, det innehöll rimmad oxbringa. Men också med kort datum alltså. Eftersom vi behövde något till morgondagen, dvs till idag, så tyckte jag att det borde väl kunna vara lämpligt. Förutom att jag trodde att det skulle bli gott och att det var billigt så kunde jag ju glädja mig åt en miljöinsats, risken var ju att köttet annars skulle ha kommit att slängas (det är väl inga butiker som vågar märka om med senare datum numera?).

Ska man ha oxbringa så ska det väl vara rotmos till, jag köpte en kålrot också. Morötter och potatis hade vi hemma, det visste jag.

I eftermiddag lagade jag till det (efter att, som alltid, ha plockat fram kokboken och läst noga om tider etc). Fast Margaretha gjorde slutarbetet när det gällde rotmoset. (Här skrev jag först ”rotmosen” men datorns rättstavningsprogram gjorde ett rött streck under och markerade därigenom att det var felstavat, varefter jag ändrade till ”rotmoset”. Då accepterade datorn det. Så det är väl så som det heter).

Det smakade jättegott. Vi konstaterade att vi borde köpa oxbringa (och annat kokekött) oftare, även till fullt pris (kokeköttet brukar ju vara billigt även när det är fullt pris). Vi åt upp alltihopa. Vilket resulterade i att vi blev proppmätta.

Till oxbringan tog vi fram en burk grovmalen senap, som vi hade fått i julklapp av en av SPF:s bouleansvariga (vi har barnbarn tillsammans). Det stod på burken att senapen var rullad med kula vilket fick mig att berätta för Margaretha att när jag var barn hade vi alltid hemlagad senap till jul, rullad med kula. Det var min fars uppgift att krossa senapskornen med kulan – och det var väl egentligen hans enda insats i familjens matlagning. Att det var hans enda insats berodde nog inte på ovilja från hans sida utan på att min mor aldrig tillät honom att göra annat än att diska. Det smakade då extra bra med hemrullad senap, kanske i första hand därför att man visste att den var hemrullad.

Vart senapskulan hade tagit vägen visste jag inte. Men Margaretha berättade att den ligger på vinden, hon hade stoppat ner den i en stövel! Vi kom överens om att vid tillfälle hämta ner den och själva försöka göra senap.

Alltså jättegott med oxbringa. Det enda problemet var tiden. När jag var yrkesverksam brukade jag äta lunch 11.00. Inte för att jag från början var hungrig så tidigt utan för att mina arbetskamrater var det, och när de började ”rassla” i korridoren så blev även jag sugen. Numera äter jag oftast lunch mellan 12 och 13, inte senare för då skulle jag komma i otakt med Margaretha, vars dag börjar mycket tidigare än min. Det är ju bra om vi är vill ha kvällsmat ungefär samtidigt.

På helgdagarna blir det oftast lite senare. Så idag var klockan två på eftermiddagen när jag tyckte att det nog var dags för mat – och insåg att oxbringan skulle koka i 2½ timme. Så det blev lunch först vid halv fem-tiden! Då smakade det desto bättre.

Skall man vara helt korrekt ärt jag nog lite tveksam till om det verkligen var oxbringa som vi åt, dvs att köttet kom från en kastrerad tjur. Men om det var en vanlig kossa så gör det mig ingenting, gott var det.

Måndagen den 5 januari 2009: Förklaringen
Nu har jag fått förklaringen till den bild som jag använde i gårdagens blogg. Den bild som föreställde några cyklister på en smal bergshylla med ett brant stup nedanför.

Jag trodde att det var två (eller tre, någon måste ha hållit i kameran också) vettvillingar som var ute efter att visa att de vågar sig på vilka äventyr och ruskigheter som helst.

Men nu har jag fått reda på att det inte alls var så. De var några helt vanliga semestercyklister som använde GPS som vägledning när de skulle besöka en arbetskamrat! Här kan du läsa om några andra som har gjort likadant.

Hur högt är lagom?
Eftersom jag i går skrev om höga berg och djupa stup och människans rädsla för att ramla ner för branter skulle man kunna tro att jag avser något liknande när jag idag frågar ”hur högt är lagom?”. Det gör jag inte, jag menar något helt annat.

För femtio år sedan behövde jag gå fram till TV-apparaten för att reglera ljudvolymen. Det behöver jag inte idag när vi har fjärrkontroll, det räcker med att trycka några gånger på kontrollen. Fast först måste jag hitta den, har den ramlat ner mellan dynorna i soffan eller vart har den tagit vägen?

För jag vill ju ha lagom med volym, dvs så pass mycket att jag tydligt hör vad som sägs (om det är ett talande program) men inte så högt så att det skräller. Och det som jag vill höra, det är det som ingår i programmen, det som är mellan programmen det är jag inte alls lika intresserad av.

Men av någon anledning är det tvärtom, dvs det är genomgående avsevärt högre ljudvolym på det som sänds mellan programmen (och i avbrotten i programmen) än i programmen. Att det är så när det gäller kommersiella kanaler kan jag förstå (även om jag inte gillar det) eftersom de lever på sina reklamintäkter och vill naturligtvis att vi skall höra reklaminslagen – även om vi går ut i köket och hämtar kaffe eller går på toa för att kissa ut kaffet.

Men samma sak gäller i SVT, där består mellanrummen av dels vinjettbilder och dels trailers om kommande program. Som har en ljudvolym som är avsevärt högre än ljudvolymen i de omkringliggande riktiga programmen.

Detta resulterar naturligtvis i att varenda gång det kommer ett reklaminslag, eller en trailer eller liknande, börjar vi leta efter fjärrkontrollen för att minska volymen. Sedan ska vi öka på den igen när programmet återkommer.

Även när det gäller ljudnivån i själva programmen finns det lite underligheter, när man klickar runt för att se vad som finns att bjuda på i de olika kanalerna märker man att det är helt olika ljudnivå i olika kanaler. Borde de inte kunna ena sig om en gemensam nivå?

Ja, naturligtvis inser jag att olika typer av program kräver olika volym beroende på om det är Kristina Lugn som läser en dikt eller en sportjournalist som refererar en ishockeymatch, det är inte sådana skillnader som jag avser! När jag hörde Lennart Hylands referat nedan accepterade jag hur hög volym som helst!

Fast för min del hörde jag det på radion. Vi hade slutmanöver i lumpen, det var fruktansvärt kallt, över trettio grader som jag kommer ihåg det (fast det kan ju vara så att minnet med åren har gjort det kallare och kallare...) och vi satt i batteriplatstältet och lyssnade på radion hela natten.

Fast man kan kanske tycka att Lennart Hyland ändå var ganska återhållsam - i varje fall om man jämför med Björge Lilleliens utläggning när Norge slog England i fotboll 1981.

Söndagen den 4 januari 2009: Djup sjunken, berg stån upp
När jag var yrkesverksam kom det varje dag en mängd e-post till min dator. Det berodde dels på att alla dokument ju numera skickas via e-post, även om avsändare och mottagare sitter i rummen bredvid varandra. Men en hel del av e-posten var naturligtvis beroende av att jag arbetade på Vägverkets lokalkontor här i Falun, medan vårt regionkontor fanns i Härnösand. Det innebar att många av mina närmaste arbetskamrater satt i Härnösand, varför det ofta blev e-post som alternativ till telefonsamtal. Speciellt om man ville samråda med flera personer om samma fråga. Det var alltså ”nyttig” e-post, dvs sådan som var direkt hänförlig till arbetsuppgifterna.

Men det kom även en del ”onyttig” post, dvs sådant som inte alls hade med arbetet att göra (och jag tänker nu inte på spam, sådant brukade filtreras bort ganska effektivt). Det jag avser är e-post med ”roliga bilagor” i form av tokiga bilder mm, som vidarebefordrades i mer eller mindre oändliga kedjor. Ofta undrar man om dessa bilder är verkliga eller om de är ”fejkade”.

Till en pensionär kommer det mindre e-post, såväl ”nyttig” som ”onyttig”. Häromdagen fick jag dock ett sådant ”onyttigt” brev med ”roliga bilder”, jag fick det vidarebefordrat från Margaretha, som hade fått det till sin dator på arbetet.

En av bilderna visade en man som cyklade på en smal klipphylla ovanför ett hiskeligt bergsstup.

Närmast parodiskt är det att se att cyklisterna har cykelhjälm. De vill alltså skydda sig mot risken att huvudet slår i marken efter ett fall på cirka två meter – men är villiga att ta risken att falla dehundra meter som det verkar vara till dalens botten.

Då kom jag att tänka på en bild som Vägverket lät ta fram för ett antal år sedan, tyvärr har jag den inte kvar. Den visade en stadgata med trottoarer på båda sidor av körbanan, avgränsade med kantstenar som på en vanlig gata. Men körbanan låg cirka tjugo meter ner, dvs var ett väldigt stup där kantstenen normalt är. Den naturliga reaktionen från åskådaren blev att ”på den trottoaren skulle inte jag våga gå. Tänk om jag skulle snubbla och ramla ner för stupet”.

Att vi inte skulle våga det är inte så konstigt. Genom årtusenden har mänsklighetens erfarenhet lärt oss att branta och djupa stup är livsfarliga för oss. Så det finns i vår ryggmärg. Att det är lika farligt för oss att bli påkörd av en metallklump vägande ett eller flera ton och som färdas i femtio kilometer i timmen, det har vi bara behövt erfara under högst cirka ett hundra år, vilket innebär att det ännu inte har fastnat i vår ryggmärg. Därför vågar vi gå på en trottoar där person- och lastbilar susar förbi på en meters avstånd utan att oroa oss för vad som skulle hända om vi snubblar och faller ut mot bilen. Och att vi vågar stå på en perrong på en järnvägsstation när ett tåg kör rakt igenom stationen (Banverket tvingas till och med måla gula zick-zack-ränder för att vi ska förstå att det är farligt att stå där!”).

Och var vi något litet medvetna om faran för gående försvinner detta omedelbart så snart vi sätter oss bakom ratten och kör vår bil. Visserligen är vi själva ganska skyddade av bilens tyngd och plåt (mot kollisioner med gående och cyklister) – men det finns ju andra än vi själva.

Lördagen den 3 januari 2009: Polischefer
Det gick en fransk deckare på SVT i kväll, Dubbelgångare. Ja, den första delen gick igår kväll och den andra idag. Den var faktiskt inte värd att titta på (men trots det gjorde jag det), mest trams om en gammal orden från ett antal tusen år tillbaka. För mig var det alldeles uppenbart att författaren är en typisk epigon som har blivit fascinerad av Dan Browns enorma framgångar med da Vinci-koden och bestämt sig för att själv skriva något liknande om en hemlig orden.

Det visade sig till slut att det var de utredande polisernas chef som var ”boven”. Men dessförinnan fick filmen mig att fundera över hur polischefer i olika länder beter sig gentemot sina underordnade – eller hur manusförfattare väljer att skildra dessa.

I ett otal filmer har den duktige polisen fått order av sin chef att lägga ner fallet eller att inte förhöra en viss person. Men hjälten fortsätter trots detta. Han hotas med avstängning från arbetet en viss tid eller avsked (och ofta blir han avstängd) med fortsätter att undersöka i smyg. Och i slutet av filmen löser han gåtan.

När han tre lördagar i rad har löst olika mordfall och blivit hjälte varje gång tycker man att polischefen skulle få åtminstone lite ökat förtroende för honom – men den dumme chefen fortsätter i samma stil med att förbjuda honom att ägna sig åt det nya fallet som veckans avsnitt gäller.

Och ofta handlar det om att chefen har fått påtryckningar från en ännu högre polischef som har fått påtryckningar från ”mäktiga vänner” eller politiker.

I den nu aktuella filmen blev en misstänkt (som till slut visade sig vara filmens hjältinna) frisläppt från häktet eftersom hennes styvfar, som arbetade i ett departement hade kontaktat den högste polischefen, som i sin tur gav order om att hon skulle släppas. Kanske kan det fungera så i Frankrike, jag är medveten om att de har en helt annan syn på vad som är offentligt där. Men i Sverige skulle väl en sådan påtryckning helt enkelt bara ha motverkande effekt – en anonym tipsare skulle meddelat kvällspressen det hela och det skulle blivit en riktig skandal av det.

Även bortsett från polischefernas beteende kan man fundera över arbetsklimatet i olika poliskårer (eller, som sagt, hur författare väljer att skildra detta). I många filmer är arbetsklimatet, dvs umgängessättet mellan de olika poliserna, rent ut sagt bedrövligt, hade det varit på det sättet inom Vägverket skulle jag aldrig ha arbetat där så länge.

Apropå departement i regeringen är det intressant att notera att Sveriges regeringskansli skiljer sig så avsevärt från nästan alla andra länders. Det svenska regeringskansliet är ju i sammanhanget oerhört litet, huvuddelen av det arbete som normalt utförs i andra länders regeringskanslier ligger i Sverige inom de statliga verkens område. Dessutom är ju ministrar i lag förbjudna att befatta sig med enskilda ärenden som verk handlägger, vilket de med glädje utnyttjar i många fall för att slippa uttala sig ii besvärliga frågor. Då säger de, med rätta, att det skulle innebära ministerstyre om de uttalade sig om vad de ansåg. Det kanske är därför som det (förhoppningsvis) är mindre sådana personliga påtryckningar i vårt land.

Har vi någon pensionerad polis i föreningen som kan ge en bild av hur det fungerar inom det svenska polisväsendet?

Fredagen den 2 januari 2009: Brrr, mördarsniglar
Brrr, det är kallt ute idag. Men vackert. Eftersom jag inser att det skulle vara tråkigt om det vore varm och skön sommar hela året och jag dessutom inte kan påverka klimatet (ja, nu tänker jag inte på koldioxidutsläpp och sådant) så passar jag på att njuta. Det är så härligt att gå ut och ta en promenad. Och ännu skönare att kunna gå in igen och ta en kopp kaffe med Margaretha i soffan.

Vi passar på att pusta ut nu sedan alla barn och barnbarn har gett sig iväg efter helgerna.

Det är nu så pass kallt att det har bildats is längs åns kanter, men huvuddelen av vattnet är fortfarande isfritt. Det är det nästan alltid, det är bara några enstaka dagar då det är extremt kallt som hela ån fryser till utanför oss och då går den upp igen med detsamma när det blivit lite varmare, eftersom det hela tiden är strömmande vatten där.

När vi kom ut fann vi de mest fantastiska iskristallbildningar, såväl på buskarna på gården, på bilen och på bryggräcket ut mot ån. Det är otroligt hur iskristallerna kan växa till i ”skivor” rakt upp i luften. Antagligen är lokalklimatet här just nu väldigt gynnsamt med fuktig luft från den icke tillfrusna delen av ån samtidigt som det är kallt i luften.

Fast det är skönt att komma in igen och drömma om sommaren. DN gjorde för några år sedan en omröstning om vilket som var det vackraste ordet i det svenska språket. Jag vet inte hur ”reglerna” för omröstningen såg ut (om det fanns några eller om var och en fick utforma egna regler), dvs om det var ordets skönhet ljudmässigt eller associationsmässigt eller innehållsmässigt. Men ett ord vann klart före alla andra. Vilket som vann? Jo ”sommarvind”.

Men nu har vi vinter. Och man ska se det positiva i allt. Och med den här kylan finns det faktiskt fördelar, förutom det där med vackra iskristaller och med skidföre, nämligen det att mördarsniglar och fästingar förhoppningsvis otrivs med kylan ännu mer än vi.

Torsdagen den 1 januari 2009: Barnkläder
Så här på årets första dag vill man ju blicka framåt och önska att allt ska bli bättre i framtiden. Men om något ska bli bättre måste man ha något att jämföra med. Och då tittar man även bakåt.

När jag gör det så undrar jag, i varje fall i ett avseende, hur kunde det bli så här? Vi som var så kloka och förnuftiga. Hur har våra barn kunnat bli så som de är?

Det som jag tänker på är barnkläder, i första hand långbyxor till de små barnen som precis har lärt sig att gå. När jag hade småbarn på 70-talet var vi så noga med att köpa vettiga kläder till barnen, kläder som var anpassade till barns behov, till hur de rör sig och till hur deras små kroppar såg ut.

Det innebar att de fick byxor som var mjuka och sköna, som satt bra och som satt kvar på kroppen utan att föräldrarna hela tiden skulle behöva gå och justera dem. Ordentliga hängslen som var förbundna med varandra så långt upp att de inte gled ner över de små axlarna.

Ofta ironiserade vi över våra egna föräldrar som hade klätt oss, som vi såg på gamla bilder, som kopior av vuxna med skjorta, slips och kavaj till exempel (även om det sannolikt mest var vid högtidliga tillfällen som vid besök hos fotografen). Och ännu värre kunde man se på gamla målningar från tidigare århundraden (som naturligtvis i första hand visade överklassens barn).

När vi nu hade blivit så kloka att vi hade insett att barn hade egna behov och borde få vara barn även i kläderna och inte ”små vuxna” så förutsatte jag att våra egna barn skulle bli ännu bättre – och inte falla tillbaks i gamla tokerier, som de nu har gjort.

För vad är det för byxor som våra egna barn sätter på sina barn, våra barnbarn? Jo, jeans med en massa fickor (och därmed sömmar, fickor som aldrig används) och utan hängslen, dvs midjebyxor med ett litet svagt gummiband i byxornas midja. Ett gummiband som inte har någon som helst chans att hålla byxorna uppe helt enkelt eftersom de små barnen ännu inte har någon midja som det kan fästa vid. Varför de hela tiden går med hedhasade byxor som de trampar på och snubblar på.

Är detta barnens revolt mot oss? Då hoppas jag verkligen att deras barn, våra barnbarn, gör revolt mot sina föräldrar och ser till att skaffa kloka barnkläder när det så småningom blir dags för dem.

Tydligen är det så att alla framsteg går ”två steg fram och ett tillbaks”. Just nu är det ”tillbaks”.