Pensionärsbloggen
"Funderingar nere vid ån"

Februari månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.

Lördagen den 28 februari 2009: Igen!
Den 12 september skrev jag om att jag hade fått ett brev från Holland - eller i varje fall med ".nl" i epostadressen. Nu har det hänt igen! Så här stod det:

Tänk att jag på bara ett halvår två gånger genom slumpens skörd har blivit dragen att vinna 8 miljoner kr! Jag måste vara född med en osedvanlig tur. Den här gången tror jag att jag ska skriva till dem (med en hotmailadress) för att se vad jag får för svar. Jag återkommer med rapport om den fortsatta utvecklingen.

Annars har jag faktiskt inte några större besvär med spam (ta i trä!).

Fredagen den 27 februari 2009: Äta som en orm
Oj, så mätt jag blev.

Vi hade haft möte i Press- och PR-kommittén på förmiddagen. Därefter gick vi gemensamt till Küselska Krogen för att äta lunch. Sedan jag var där senast hade restaurangen bytt ägare. Nu fick man själv lägga för sig så stor portion som man ville. Det finns risker med det. Girigheten gör lätt att man lägger upp för mycket på tallriken. Och eftersom vi är uppfostrade i den Lutherska andan känner vi att det man lagt för sig, det ska man äta upp. Annars känns det skämmigt.

(Det bästa exemplet på den här girigheten märker man väl vid julbord och liknande där många agerar enligt devisen ”Hellre spräcker jag tarmen än att krögaren ska bli rik...”).

Sedan blev det tårta till eftermiddagsfikat.

När jag kom hem vid halv fyratiden kände jag mig proppmätt. Eller kanske mest däst. Jag sa till Margaretha att vi har nog inte så mycket mat i kylen utan behöver gå och handla – men just nu kan jag inte. Jag är så mätt, och när jag är mätt då har jag så svårt att komma på vad vi ska handla. Ingen inspiration alls. Så vi får vänta några timmar.

Under tiden hällde jag upp varsitt glas vitt vin (mitt på fredagseftermiddagen!) – och faktiskt, dä kändes detr bättre i magen. På något sätt kanske vinet hjälpte till med matsmältningen, vad vet jag.

Dessförinnan kände jag mig som ett lejon som hade ätiti upp en hjort och som sedan behövde ligga och vila och smälta maten i fjorton dagar. Jag har hört att det kan gå till så. Fast jag undrar om det är sant. När jag ser naturfilmer på TV (det finns ju massor av sådana, rimligen måste det därför finnas massor av fotografer som försörjer sig på att filma vilda djur. Med tanke på hur lång tid som de säkerligen behöver använda för att få en bra film. Antagligen använder de fuskmedel, tex att släppa ut ett lämpligt bytesdjur på rätt ställe i närheten av kameran) verkar det dels som att det flesta av lejonens attacker misslyckas.

Och när de väl lycktas riva en hjort blir det inte precis något kalas i lugn och ro. Det gäller i stället att så snabbt som möjligt stoppa i sig så mycket som möjligt innan flockar av gamar och hyenor kommer och vill ta för sig. Så lejonet kanske inte får så mycket som behöver lång tid på sig att smältas.

En orm kanske är en bättre liknelse. Det brukar ju visas bilder på en orm som har svalt ett helt bytesdjur som verkar avsevärt större än ormen själv, man förstår inte hur det har gått ner, och ligger med en stor bula på magen.

Det var nog så som jag kände mig.

Fast jag gjorde inte som den här ormen. Den hade ätit upp en hel liten flodhäst - och spottade ut den igen!

Onsdagen den 25 februari 2009: Förlovning och bröllop
Just nu är det ju väldigt aktuellt med förlovning och bröllop inom kungahuset. Det talas stort om ”mannen av folket” och prinsessan av börd och deras stora kärlek. För att få lämpliga associationer letar man fram gamla sagoberättelser om den fattige pojken som vinner prinsessan och halva kungariket.

Sannolikt är det tvunget att gå till sagorna för att hitta sådana kärlekshistorier. För äktenskap inom regerande kungahus har genom seklen oftast inte haft så mycket med kärlek att göra. Snarare har det varit politiska affärsuppgörelser där man man genom ett äktenskap velat skaffa sig en pålitlig bundsförvant inför ett kommande krig – eller helt enkelt kunna införliva ett annat land eller område med det egna riket.

Det var nog inte så roligt att ”bli bortgift” under sådana villkor. Och kanske inte så konstigt att endera parten skaffade sig en älskarinna som man var mer tillfreds med?

Om man omsätter gågna seklers syn på dagens verklighet så skulle kanske Victoria blivit tvungen att gifta sig med en rysk oligark för att därigenom säkra importen av rysk skogsråvara till de svenska pappersbruken. Eller den svenska exporten av Volvo- och Scania-lastbilar, nog så aktuellt just nu.

Det är tur för henne att hon lever idag och inte på 1600-talet.

Tisdagen den 24 februari 2009: Registerprincipinställngen igen
Den 1 februari skrev jag om registerprincipinställningen som hindrade mig att öppna gamla word-dokument. Nu har jag lyckats klara av att öppna dem. Så här gör man:

Om man har XP numera så gör man som det stå på denna sida. Om du bara vill återställa de blockerade Word-filtyperna sparar du följande fil i en mapp på datorn:

• http://download.microsoft.com/download/2/8/B/28B644CE-9A30-4D99-AFEF-830A4FB5B839/RestoreBlockingWord.reg (http://download.microsoft.com/download/2/8/B/28B644CE-9A30-4D99-AFEF-830A4FB5B839/RestoreBlockingWord.reg)

Måndagen den 23 februari 2009: Bertie Wooster och doktor House
Skådespelare brukar ofta uttrycka oro över att fastna i ett speciellt fack eller i en speciell roll, även om de har varit framgångsrika i detta fack eller denna roll. Det kan jag förstå, som skådespelare vill man antagligen hela tiden utvecklas och få göra nya saker.

Dessutom blir det lätt ”fel” när åskådaren är ”van” att se en skådespelare i en viss sorts roller. Margaretha och jag säger ibland, när vi ser en svensk, dansk eller engelsk deckare, att ”han, den där boven, han brukar ju vara snäll polis” eller tvärtom. Det försvårar ju för skådespelaren att ge en trovärdig tolkning av rollen.

När jag var ung läste jag ett antal av P.G Wodehouse´s böcker om Bertie Wooster, en engelsk överklassyngling under 20-talet (tror jag att det var). Han var en riktigt lätting som inte gjorde någonting mer än drev omkring. Tyvärr hade han ingen förmögenhet utan var beroende av pengar från sin rika tant Agatha, vilket komplicerade tillvaron ytterligare. Dessutom var han (och hans likasinnade vänner) synnerligen enfaldig och försatte sig återkommande i besvärliga situationer, inte minst med kvinnor som antingen ville gifta sig med honom eller inte ville gifta sig. Lösningen på alla problem åstadkoms genomgående av Berties butler, Jeeves, som kunde klara av allt med sina underfundiga lösningar.

Här är ett litet klipp ur serien.

Efter ett antal av dessa böcker tröttnade jag eftersom intrigen var alltför lika. Sedan har jag inte kommit i kontakt med Bertie på många år förrän jag nyligen har sett några avsnitt på TV.

En annan serie som jag inte har sett på TV är läkarserien House, som tydligen handlar om en mycket egensinnig och (kanske) otrevlig läkare. Nu ska den tydligen fortsätta för jag såg en trailer för den. Och plötsligt reagerade jag – ”det är ju han!”.  

Dvs det var samma skådespelare som gör den timide, enfaldige och fånige Bertie Wooster och den skicklige men elake dr House, två personligheter som ligger så långt från varandra som man rimligen kan komma. Det blev en sådan ”aha-känsla” när jag upptäckte detta. Hugh Laurie heter han.

Här är han som Dr House:

Visst är det intressant hur lätt vi förknippar skådespelaren med rollen! Och det måste vara stimulerande för en skådespelare att få spela två så helt olika karaktärer.

En annan reaktion som jag har haft gäller Christina Schollin. När vi hade genomfört studentskrivningarna på våren 1961 gick vi på bio och såg henne och Jarl Kulle i Änglar, finns dom... Hon var ju så underbart ljuvlig, vacker och snäll, Christina Schollin. Sådan var bilden av henne i hela mitt liv. Ända tills jag för ett antal år sedan såg henne i en TV-såpa (var det Rederiet?) där hon var en äldre intrigerande satmara. Jag tyckte att det var direkt oförskämt att förstöra min vackra bild som jag burit med mig genom livet. Att hon har blivit gammal och elak kommer jag aldrig att förlåta henne! Själv är jag ju lika ung och vacker.

Söndagen den 22 februari 2009: Järnmalm och gatsten
För några veckor sedan var jag i Sundsvall på ett möte. Vägen mellan Falun och Sundsvall har jag färdats många gånger. Eftersom Vägverket Region Mitts regionkontor finns i Härnösand och jag fanns i Falun blev det många resor dit under perioden 1992 till 2006. Någon gång gjorde jag en grov uppskattning och kom fram till att jag nog hade åkt motsvarande fyra varv runt jorden på mitt resande mellan Falun och Härnösand.

Med den bakgrunden är det lätt att inse att jag, för att få lite omväxling, har prövat alla tänkbara resvägar inklusive tåget mellan orterna.

En av dessa vägar var att ta rv 50 till Bollnäs, därefter rv 83 norrut och efter Vallsta svänga av på småvägar österut och komma ut till E4 strax söder om Iggesund. Då passerar man Nianfors, som ligger mitt ute i skogen några mil väster om E4. Byn gör inte mycket väsen av sig nuförtiden, några hus och en kyrka är allt. Men tidigare, från 1794,  har det funnits ett järnbruk där.

Nianfors kyrka, byggd några år efter järnbruket anlagts

När jag först förstod att det hade funnits ett järnbruk undrade jag varför man hade lagt det där, så otillgängligt. Fanns det någon gruva i närheten där man hämtade malmen? Nej, så var det inte. Så jag blev tvungen att sätta mig in i problematiken med lokalisering av järnbruk.

Då förstod jag att det är tre saker som erfordras för att driva ett järnbruk. Naturligtvis järnmalm. Och järn är tungt och besvärligt att transportera så man kunde tycka att det vore vettigt att lägga bearbetningen så nära gruvan som möjligt. Dessutom behövs vattenkraft för att driva de bälgar som blåser in luft i processen. Men förvånansvärt nog är det inte så väldigt stora vattenflöden som behövs för detta – under förutsättning av att man nyttjar dem på rätt sätt genom att bygga dammar och reglera flödet. Detta kan man ju se här i Falun där den lilla Gruvbäckens båda grenar drev en mängd kopparhyttor.

Det som i första hand styrde lokaliseringen var i stället tillgången på träkol. Träkol kan ju tyckas vara lätt att transportera, det väger ju inte mycket. Men det var väldiga mängder kol som behövdes. Det kan man bland annat se i Dådran och Svabensverk där rester av deras kolhus visar att det var stora byggnader som det handlade om. Och framför allt: träkol kan bara transporteras några mil, sedan har det av transporten” skakat sönder” till ett pulver. Det var därför som järnbruket lokaliserades hit till storskogen.

Järnmalmen som behövdes transporterades dit från gruvor i norra Uppland. När malmen brutits loss och lyfts upp ur gruvan avvaktade man vintern då man kunde köra malmen på slädar till kusten. När isen på Östersjön hade gått upp kunde man sedan lasta den på segelskutor som tog den till Iggesund. Nästa vinter kunde malmen fraktas på släde till Nianfors för att bearbetas. Sedan blev det ytterligare en vinter för att frakta tillbaks det framställda järnet till Igegsund för vidare transport ut i världen.

Tala om transportproblem. Man förstår även att det behövdes kapitalister som hade tillgångar nog att ligga ute med pengar under denna långa period.

När jag på 70- och 80-talet seglade i Stockholm skärgård lärde jag mig att det hade funnits en järngruva på Utö där. Då tänkte jag att det måste vara opraktiskt att ha en järngruva på en ö i skärgården med tanke på att allt måste fraktas dit och därifrån per båt. Så fel jag hade! Det var ju just fartyg som var det enkla och billiga och transportmedlet. Det är det ju för övrigt fortfarande. Har man väl stuvat varorna på ett fartyg kostar det ”nästan ingenting” att frakta dem till andra sidan jorden. Vilket vi ibland reagerar för. Till exempel när vi på gatorna använder kantsten från Kina. Själv reagerade jag när rv 71 genom Vansbro byggdes om 2002, då valde entreprenören att använda kantsten från Kina. ”Kan det vara vettigt, ekonomiskt och miljömässigt?” är en vanlig reaktion. Så mycket fin sten som vi har i Sverige. Vi närmast förfasar oss över detta.

Men så där väldigt konsekventa i vårt tyckande är vi nog inte. Det är skillnad på om det är kineser som exporterar sten eller om det är vi svenskar. I ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla” sjunger Evert Taube om Buenos Aires att ”kajerna var lagda med sten från Bohuslän”.  När vi lyssnar på den, ja då känner vi oss precis som Taube och Ernst Georg Johansson i stället ganska stolta som svenskar! Läs gärna mer om den bohusländska stenexporten här.

När jag var grabb på 50-talet fanns det fortfarande en livaktig stenindustri i Bohuslän, företagsnamnet Kullgrens Enka kunde läsas på många ställen. Bohus Malmön var en stor exportör av gatsten, öns natur är till största delen förödd av stenbrytningen, se ett bildspel här.

Men stenindustrin var väldigt konjunkturkänslig. Vissa år fick Vägverket, på den tiden då det fortfarande hette Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, ett speciellt anslag för inköp av gatsten för lageruppbyggnad. Detta var visserligen innan min tid i verket men jag har uppfattat det som att det handlade om ett direkt industristöd från statsmakterns sida.

Numera finns bara några enstaka stenbrott kvar i drift i Sverige, ett av dem är det i Ävja mellan Bovallstrand och Dingle i Bohuslän.

När Slaggatan lades om 2007 försökte jag fråga stensättarna var stenen kom ifrån. Men de förstod inte vad jag sa.

Lördagen den 21 februari 2009: Sveriges sämsta väg
Under mina år på Vägverket i Dalarna träffade jag ofta representanter för byalag etc. De ville påtala hur dålig vägen till deras by var och att det fanns ett stort behov at upprustning av vägen. ”Sveriges sämsta väg” var ett vanligt argument. Oftast kunde jag hålla med dem om att en upprustning skulle behövas. Men därifrån till att kunna disponera de pengar som behövdes för upprustningen är det en bra bit. För det är dyrt att förbättra vägar.

Speciellt kommer jag ihåg resonemangen om väg 500 mellan Tyngsjö och Äppelbo. Efter flera års påstötningar ville några representanter för Tyngsjö by komma och träffa oss på Vägverket, naturligtvis var de välkomna.

En stund innan tidpunkten för det avtalade mötet ringde en journalist och sa att ”jag har hört att en busslast tyngsjöbor ska komma och protestera mot den dåliga vägen”. Jag svarade att det visste jag inget om, vi ska ha ett möte med några representanter för byn, det är allt vad jag vet.

Men vid den överenskomna tidpunkten kom en person upp och ville att vi skulle komma ner på gatan. Jag tyckte att det var bättre att vi resonerade om saken på kontoret men eftersom de var envisa följde vi med. Tillsammans med massmedia stod är, enligt uppgift, hela byn försedda med plakat. Endast två personer hade stannat hemma, de uppgavs vara så gamla och skröpliga att de inte vågade resa på den dåliga vägen.

Vi förstod ju deras bekymmer. Men det blir ju inte mer pengar i plånboken för det. Speciellt underligt kändes det att behöva säga att det hopp de skulle kunna ha var att vägen var så dålig att den behövde förbättras för att de tunga transporterna skulle kunna komma fram. För dessa fanns det nämligen ett särskilt bärighetsanslag. Men inga pengar för de boende.

Jag kom att tänka på Tyngsjö och vägen dit när jag var på resa i varmare trakter under några veckor. Vi besökte Danum Valley som ligger ute i regnskogen på östra Borneo. När vår grupp lämnade huvudvägen och svängde av på den 77 km långa mindre vägen fick vi byta till fyrhjulsdrivna jeepar, dvs sådana som vi här hemma lite föraktfullt kallar stadsjeepar för att de oftatst snurrar kring Stureplan i Stockholm. Trots att de var fyrhjulsdrivna blev jag synnerligen förvånad över att vi verkligen tog oss fram till målet.

Det hade tydligen regnat ovanligt mycket veckan innan vi var där. Och jag förstod att när det regnar ”ovanligt mycket” i de trakterna – ja då är det mycket. Och tydligen är det ”vanligt” att det regnar ”ovanligt mycket”.

Vatten, såväl i marken som ovan marken, brukar ju sägas vara vägens värsta fiende. När det regnar kraftigt i sidolutande terräng, som det var här, behöver vattnet kunna korsa vägen. Därför läggar man i lågpunkterna, dit vattnet rinner, rör under vägen (”trummor” på vägspråk) så att vattnet kan rinna igenom. Men när det kommer mycket vatten på en gång kan det bli så mycket att trummorna är för små för att klara av att släppa igenom allt vatten. Om det dessutom kommer kvistar och annat bråte flytande med vattnet finns det risk för att detta fastnar vid inloppet till trumman och sätter igen den. Då stiget vattnet och rinner i stället över vägen varvid det lätt tar med sig vägbyggnadsmaterialet på nedsidan av vägen.

Så var det vid varenda trumma på denna väg. Halva körbanan var borta. I Sverige skulle vägen ha blivit avstängd omgående, här gjorde man en liten sväng och försökte komma förbi med båda hjulparen uppe på vägen. 

Och ju längre in vi kom desto lerigare blev vägen. Ibland trodde jag inte att det skulle lyckas – men det gjorde det.

Vi frågade om detta var den enda vägen till anläggningen och hur de gjorde om den skulle stängas av helt pga regnet. Vi fick då reda på att det fanns en annan väg också – men den var sämre!

Punktering fick vi också!

Men Tyngsjö-vägen håller nu på att förbättras!

Fredagen den 20 februari 2009: Tandemkörning mm
När Vägverkets driftentreprenörer (som ofta heter Skanska, Peab eller Svevia) skickar ut sina plogbilar för att röja vägarna rena efter ett snöfall behövs det ju två bilar efter varandra när det gäller att röja vägar med två körfält i varje riktning. Först kommer en bil som röjer den del av körbanan som ligger närmast mitten och som plogar snön så långt åt vänster som plogbladet räcker till. Femtio eller hundra meter efter kommer nästa bil som tar den vänstra delen av körbanan.

Eftersom plogbilarna inte kan köra lika fort som en vanlig personbil innebär det att det lätt blir en kö efter plogbilarna. Även om det finns någon tokstolle som kör förbi kön, kör förbi den senare plogbilen på rätt, dvs höger sida, och sedan svänger in i det oplogade körfältet framför och kör om den första plogbilen på vänster sida – trots att han (för det är nog alltid en han) får allt snösprutet på sig.

Två plogbilar behövs det alltså.

Det tänkte jag på när jag för två veckor sedan satt på Arlanda och väntade på ett avgående flyg. Det var lite lätt snöfall i luften varför det behövdes snöröjning även på flygfältet.

Där körde de inte tandemkörning. Vad det kallas, det som de utförde, det vet jag inte. Men de hade nio snöröjningsfordon som körde tillsammans snett efter varandra för att röja taxibanor mm. Varje fordon var specialbyggt i utförande ungefär som en bak- och framvänd väghyvel med en bred plog där fram och en roterande/fräsande borste mellan de båda axlarna.

Nio stycken efter varandra. Det var imponerande.

Under resten av resan såg vi inga snöröjningsfordon.

Tisdagen den 3 februari 2009: "Mamma, vad letar du efter?"
Det är skillnad på män och kvinnor. Inte så att det ena könet är bättre än det andra. Men olika är de.

Nu tänker jag inte så mycket på fysiska skillnader. De finns ju (och det är ju en väldig tur det) utan mer på psykiska skillnader. På att vi beter oss på olika sätt.

I veckan var Margaretha nere i Stockholm och hälsade på dotter med familj. De åkte ut till en outlet-butik i Barkarby. Med sig hade de treårige William. När de hade gått i en klädbutik ett bra tag och hans mamma hade betett sig precis så som kvinnor beter sig sa William: ”Mamma, vad letar du efter?”

Just det som vi mer vuxna män frågar oss så ofta när vi följer med vår kvinna i stan.

Sedan satte han sig på den där soffan och såg uttråkad ut.

Måndagen den 2 februari 2009: Nu är det dags!
Nu får ni säga vad ni vill - nu är det dags. Sedan vi plockade ner alla julattiraljerna har vi fortsatt att ha ljusslingan i enriset på balkongräcket kvar. Det är ju så mörkt i det här landet så länge och man behöver lite extra upplysning.

Men idag är det ett så fantastiskt fint väder att jag har bestämt mig för att nu får det räcka - nu avslutar jag "mörkervintern" och tar ner ljusslingan. Nu vill jag njuta av den ljusa vintern som får oss att tänka på vår.

När solen skiner över Faluån, röken stiger rakt upp från värmeverket och änderna redan har börjat att para sig - då behövs inte längre någon ljusslinga på balkongräcket!

Söndagen den 1 februari 2009: Registerprincipinställningen
Vet ni vad det är – registerprincipinställningen? Det visste inte jag heller. Och inte kan man väl gissa. Konstigt ord. Och sannolikt direkt översatt från engelskan, fast det låter sannolikt lika obegripligt där (man får väl ändå vara glad för att översättaren inte har tillämpat särskrivning, dvs ”register princip tillämpningen”).

Jag har så dåligt minne. Och det beror inte på att jag har blivit gammal, som en del brukar skylla på när de inte kommer ihåg. Jag har alltid haft dåligt minne. Men jag vet om det och har därför brukat se till att skriva ordentliga minnesanteckningar från möten som jag varit på osv. Och eftersom jag har dålig handstil så har jag skrivit dem i datorn sedan länge. Ja, det har jag berättat om tidigare.

Av olika anledningar har mina efterträdare på Vägverket slutat. Under de två och ett halvt år som gått sedan jag gick i pension har två man efterträtt mig. Men de har båda slutat, antagligen för att de var så kompetenta att de blev erbjudna ännu bättre arbeten  Därför blev jag ombedd att hoppa in lite grand under tiden man rekryterar en tredje.

I ett ärende som blev aktuellt kände jag ett behov av att läsa vad jag hade skrivit för anteckningar under 1990-talet och öppnade de gamla dokument som fortfarande ligger kvar i datorn. Det gick bra när jag öppnade ett dokument från 1999. Men när jag skulle öppna ett dokument från 1996 kom det upp en skylt med texten:

"Du försöker öppna en fil som skapats i en tidigare version av Microsoft Office. Den här filtypen kan inte öppnas i den här versionen eftersom den blockeras av registerprincipinställningen."

Det var konstigt, tänkte jag. Men jag visste att jag har dokumentet hemma eftersom jag kopierade mina gamla anteckningar och lade in på min egen dator när jag gick i pension. Av nostalgiska eller andra skäl. Men det visade sig att det blev samma skylt där.

Så jag började söka på nätet efter ordet ”Registerprincipinställningen” och insåg att så här var det. Och hittade länkar till Microsofts webbsidor där det beskrevs hur man skulle kunna åtgärda det – men det var ”farligt”! Farligheten bekymrar mig inte, men det verkade så krångligt att jag inte har gett mig på det. Jag ska rådfråga Vägverkets IT-avdelning för dokumenten där. Sedan få jag väl låta någon av sönerna ge sig på det här hemma.

Men visst är det väl konstigt att Microsoft erbjuder nya versioner som innebär att man inte kan läsa de gamla dokumenten. Vad blir det av arkivbeständigheten?

Kolla själv (om ni har så gamla dokument i er dator) om de går att öppna för er! Jag lovar att återkomma och berätta hur man gör om jag blir klok på det.

Till januari månads blogg