Pensionärsbloggen
"Funderingar nere vid ån"


Mars månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.


Söndagen den 28 mars 2009: Käck
Dialekter är trevligt. Jag hoppas att de lever vidare. Själv talar jag inte någon riktig dialekt. Eller rättare sagt, jag talar min egen dialekt. Folk frågar ofta var jag kommer ifrån. Den är nog en blandning av diverse. Min egen alltså.

När man pratar om dialekter handlar det oftast om att orden uttalas lite olika. Men ofta är det egentligen samma ord. Men det finns även andra dialektala olikheter. Som innebär att vissa ord används i vissa landsändar men inte i andra.

Ett sådant ord är ”käck”. Det är väl ingen här i Dalarna (eller i huvuddelen av landet heller för övrigt) som använder det ordet. Även om alla vet vad som menas.

Redan när jag var pojke på femtiotalet ansågs det gammaldags och fånigt. Det kunde finnas med i uppbyggande berättelser i gamla böcker. Om en tant eller farbror sa att man var en ”käck pojke” så blev man närmast generad. För mig innebar det ”snäll, väluppfostrad, välkammad och lite velig som alltid gör som föräldrarna säger och går ärenden”. Även om jag nog var ganska snäll och väluppfostrad så ville jag inte få höra det epitetet.

En käck pojke pallade inte äpplen, han spelade inte hartsfiol mot grannarnas fönster, han pangade inte en dora. Han jumpade inte på stockar i älven. Möjligen kunde han spela fotboll.

Sådan är min bild av ordets innebörd. Och som de flesta andra använder jag det inte.

Fast SAOB, Svenska Akademins Ordbok, definierar det så här:

som är livlig o. spänstig till lynnet o. som handlar med friskt mod utan att töva l. tveka, då det gäller, hurtig, frisk, rask; manhaftig, frimodig, frejdig, oförskräckt; ofta övergående i bet.: ofövägen, djärv, tapper; ofta i överförd anv. l. bildl.

Ordet används alltså numera knappast. Men det finns ett geografiskt undantag. Om man hör en person använda ordet så vet man att han/hon kommer från Göteborg. Där är det fullt accepterat att använda det. Kanske inte att säga ”en käck pojke” i ordets gamla betydelse. Men att använda det som allmänt positivt ord, det går alldeles utmärkt. ”De va la käckt” säger man om något som var trevligt.

Och visst är det käckt att göteborgarna håller på sina ord.


Ett landmärke i Göteborg, det sk läppstiftet

PS: När jag skrev ovanstående var jag tvungen att slå upp och lära mig skillnaden mellan ”dialektal” och ”dialektisk”, det senare ett ord som används i kulturartiklar och Kulturnyheterna på TV. Jag har hört det men inte varit på det klara med innebörden. Jag slog upp ordet i SAOB. Och insåg att det var ett adjektiv som syftade på dialektik. Om dialektik står det:

1)

a) med tanken fäst på vetandets form: den vetenskapliga framställningen af tänkandets la­gar; i sht läran om begreppen, deras bildning o. förknippning samt om sättet att använda dem för att bilda riktiga omdömen o. slutled­ningar; slutledningskonst, bevisningskonst, för­nuftslära, logik; stundom med ngt föraktlig bi­betydelse, öfvergående i bet. 2

b) med tanken fäst på vetandets både form o. innehåll: lära(n) l. vetenskap(en) om det varande ss. sådant; nästan liktydigt med: FILO­SOFI, METAFYSIK; nästan bl. med afs. på den an­tika (grekiska) filosofien samt vissa moderna filosofer, särsk. Hegel.

2) i allm.: konsten att argumentera o. med skicklighet utveckla grunderna för l. emot en sats, argumenteringskonst; bevisföring; ofta med dålig bibetydelse, nästan liktydigt med: konsten att förvilla gm hårklyfveri o. spetsfundighet l. gm skenfagra, bedrägliga o. sofistiska slutled­ningar; skenfager, sofistisk bevisföring, sofisteri, advokatyr.

Lördagen den 28 mars 2009: Att applådera

Att applådera efter att någon har framfört någonting, ett tal, ett musikstycke, en sång, en teaterföreställning, det hör ju till våra gamla seder. Vi vill visa vår uppskattning och tacka den som har framfört något. Tala om att vi tyckte att det var bra framfört.

Det gör man ju när vederbörande är klar. Klar med teaterföreställningen eller klar med sången.

Men numera, dvs sedan några årtionden tillbaka (javisst, jag vet att jag börjar bli gammal när jag skriver ”numera” om en tidsperiod som sträcker sig decennier tillbaks!) har vi (dvs i första hand studiopublik på TV) börjat applådera när en artist, sångare eller musiker, har hunnit några takter in i verket, dvs så långt att publiken förstår vilken sång etc det är som han/hon ska framföra.

Vad är avsikten med dessa applåder? Är det bara för att tala om att ”Aha, vi känner igen den här låten, så pass intelligenta är vi”? Eller är det ”Ja, vi känner igen den, det var ett bra val av dig att välja att sjunga den låten”? Eller vad?

Eller gör vi så bara för att vi har sett att de gör så i Amerika? Eller för att studiomannen håller upp en skylt på vilken det står ”applådera”?

Har du ett bra svar så hör av dig!

Fredagen den 27 mars 2009: Grillning
Det händer att jag ibland här i bloggen kommenterar olika TV-program, men regelrätta recentioner av sådana brukar jag försöka att undvika. Det finns ju så många andra som ”tycker” om TV. Man kan säga att jag har försökt ha det som princip.

Ett talesätt som jag brukar använda är ”principer är till för att kunna göra avsteg från”. Så nu gör jag det. Även om det egentligen inte är en recention. Kanske mer en efterlysning.

I kväll tittade vi på programmet ”Grillad” med Tomas Järvheden. Det kom direkt efter ”Så ska det låta”, ett program som inte är speciellt djupsinnigt, men allmänt småtrevligt att sitta och koppla av till i soffan en fredagskväll. Man slipper bekymra sig om koldioxid och världssvält.

Det hade varit så många trailers, dvs reklam, för programmet "Grillad". Efter en stund funderade jag på att stänga av eller byta kanal men tänkte att jag ska väl ge det en chans. Och uppenbarligen tyckte Margaretha detsamma.

I förhandsreklamen hade det framställts som att en ”kändis” skulle sättas åt ordentligt, dvs bli grillad, av ett antal komiker. Vad blev det då? Jo, komikerna drog ett antal halvtama vitsar av vilka de flesta egentligen inte hade någon som helst anknytning till kvällens kändis.


Foto: Charlotte Ljung

De kunde ha gällt vem som helst. Själva föremålet, Anna Book, såg mest generad ut. Och jag uppfattade det inte som att hon var generad över att de ”avslöjade” något om henne – utan för att det var så enkla och fåniga skämt.

Tydligen tyckte publiken i studion likadant för applåderna nådde knappt upp till ”artighetsnivån”. Till och med komikerna verkade tycka att det var pinsamt.  

Sammantaget tyckte jag att skämten var på den nivå som de brukar vara när det handlar om en firmafest där någon som slutar eller går i pension ska harangeras med diverse ”roliga” kommentarer. Då brukar dessa läggas in en bit in på festen så att alla dessförinnan har hunnit ta några snapsar – då minskar ju snabbt kraven.

Min reflexion blev att det kan inte för en yrkeskomiker kännas bra att dra skämt när man märker att de inte uppskattas. Det är tur att jag inte är komiker.

Men min fråga är nu till er: Finns det någon som såg programmet och som tyckte att det var värt att se?

Eller är det så att det är jag som är torr, trist och saknar sinne för humor?

Tisdagen den 24 mars 2009: Jag hade fel!
Ja, det kanske inte är så ovanligt. Även om jag inte alltid vet om det. Men nu vet jag om det. Det gäller alltså gårdagens blogg om Reanault Mégane. Det ska tydligen uttalas som vi alla gör.

Så här skriver Vesta Sandberg, som är universitetslektor i franska vid Lunds Universitet:

Betoningen ligger alltid på sista stavelsen i franska, och accenterna markerar andra saker: hur varje enskild vokal ska uttalas närmast. Vi uttalar alltså på svenska likadant som man gör på franska.

Man lär så länge man lever! Jag hoppas

Måndagen den 23 mars 2009: Mégane
Franska har jag aldrig varit bra på. Eller rättare sagt: franska har jag alltid varit dålig på. Så dålig att jag ett år i gymnasiet hade BC i betyg. Inte roligt. Inte har livet gjort att jag har lärt mig mer heller. Så jag är fortfarande lika dålig på franska som jag alltid har varit.

Men ändå är det en sak som jag har reagerat över när vi svenskar "pratar franska". Den franska biltillverkaren Renault har en modell som heter Mégane. Vad namnet betyder (om det nu betyder något, det behöver ju inte namn göra), det vet jag inte. Men jag har noterat hur det normalt uttalas här i Sverige. Det uttalas Megann, dvs med betoningen på den andra stavelsen (den tredje stavelsen, dvs "e":et på slutet, uttalas ju normalt inte i franska, så mycket vet såväl jag som de flesta svenskar).

Men om det skulle uttalas på det sättet så borde väl stavningen vara Megáne, dvs med accenten på "a":et, inte där det sitter på det första "e":et? Nu borde väl betoningen vara på det första "e":et?

Vad beror det på att vi säger som vi gör - är det för att vi tycker att det låter mer "franskt" på det viset? Eller?


Renault Mégane

Måndagen 16 mars 2009: Earth Hour
Ibland funderar jag på hur beslutsfattare egentligen tänker, dvs om de inser konsekvenserna av sina beslut på medellång och lång sikt. Till och med de som uppger att de tänker långsiktigt, dvs på jordens och mänsklighetens överlevnad, missar ibland så enkla saker som att se nio månader framåt.

Just nu pågår en reklamkampanj för att få städer, företag och människor världen runt att delta i en manifestation den 28 mars 2009. Den kallas Earth Hour och innebär att alla uppmanas att mellan 20.30 och 21.30 släcka alla lampor och icke-nödvändiga andra apparater som drivs med el. Med ”icke-nödvändiga apparater” menas rimligen även TV.

Avsikten är att utföra en symbolhandling, dvs manifestera vårt engagemang i klimatfrågan. Detta är väl en ambitiös och god tanke. Det är inte idén och handlingen som jag ifrågasätter. Utan valet av tidpunkt.

För vad kommer den vuxna delen av mänskligheten att ägna sig åt om lamporna släcks och TV-apparaten stängs av en lördagkväll? Ja, det är väl inte så svårt att fundera ut. Och det är väl gott och väl, vi behöver ju fler barn i Dalarna och i Sverige. Men tidpunkten. 28 mars och nio månader framåt – då kommer vi mitt i jul- och nyårshelgerna då alla barnmorskor (precis som alla andra yrkesarbetande) vill vara extra lediga. I stället kan vi räkna med en baby-boom just då. Tala om dålig planering!

Om det var detta som fick Falu kommun att avstå från ett deltagande i manifestationen vet jag inte. Men Borlänges politiker har tydligen inte tänkt lika lång för de ska delta, liksom Gagnef, Leksand och Säter.

Fast vi som är medlemmar i SPF Falubygden kan ju ställa upp på manifestationen utan större risk, antar jag. Så läs gärna här om projektet. Eller på svenska här.

Söndagen den 15 mars 2009: En kvinna
I kväll såg jag för tredje gången filmen Sliding doors på TV. Jag brukar inte se filmer flera gånger men det har blivit undantag för den här. Den är faktiskt bra - även om jag första gången hade lite svårt för att hänga med i handlingen.

Filmen handlar om vad som kunde hänt om inte "om" hade varit med. Dvs om hur lätt vårt liv hade kunnat bli helt annorlunda pga någon liten bagatell. Börjar man fundera på det så kan man bli ganska djupsinnig. Till exempel att om jag inte hade ätit den sista smörgåsen häromdagen så hade jag gått ut tre minuter tidigare och kanske blivit överkörd av en bil. För att ta i ordentligt.

I filmen beskrivs två olika scenarior beroende på om huvudpersonen missar eller hinner med ett tunnelbanetåg. I det ena fallet hinner hon precis få in en hand mellan dörrarna när de stängs och kan klämma sig in i tåget - i det andra kommer hon en sekund för sent och missar tåget.

 

Men det var inte detta som jag ville kommentera. Utan ett uttalande från en av de kvinnliga rollfigurerna när hon blev tilfrågad om vad hon ville:

"Jag är kvinna. Det innebär att jag inte säger vad jag vill ha men har rätt att bli förbannad om jag inte får som jag vill".

Det är inte lätt att vara man. Men underbart.

Lördagen 14 mars 2009: Storvinsten igen
Häromdagen (28 februari) skrev jag om att jag hade fått ytterligare ett brev med gratulationer om att jag hade vunnit en förfärlig massa pengar i en dragning av epostadresser. Ingen motivering till att jag vunnit gavs. Men man ville att jag skulle svara snarast så att de skulle kunna skicka pengarna.

Jag insåg/trodde att det bara var ett försök att lura pengar av mig (variant på sk "Nigeriabrev") genom att jag skulle uppge ett kontonummer där jag ville ha pengarna insatta - och sedan skulle det försvinna pengar från mitt konto. Jag hade fått liknande tidigare. Då hade jag bara slängt det i papperskorgen. Och så tror jag nog att alla andra gör också.

Nu svarade jag, fast jag gjorde det från ett nytt, tillfälligt hotmailkonto. För att se vad som skulle hända, dvs om det skulle komma ett brev med förfrågan om kontonummer. Men jag har inte hört av dem.

Så då började jag fundera. Om vad de egentligen var ute efter. Och började tänka som så att det kanske inte alls var att kunna stjäla pengar från mitt konto. Utan något mycket mer trivialt. Nämligen att få bekräftat att min epostadress var aktuell.

För det är tydligen så att epostadresser, dit företag av olika vederhäftighet, kan skicka reklam, sk spam, är en vara som köps och säljs. Och kan säljaren bevisa att adresserna i hans utbjudna lista är "levande", dvs verkligen är aktiva, så får han säkert bättre betalt.

Det finns ju många epostadresser som folk bara använder tillfälligtvis, som jag gjorde när jag svarade på brevet, dvs de tillskapar ett tillfälligt hotmail-konto som de aldrig därefter går in och kollar. Sådana är ju inte intressanta för köparen av adresserna.

Kan det vara så?

Temperaturer igen!
Han som hade fnatt (se nedan) har efter visst tänkande kommit med ett kompletterande svar. Så här skriver han:

Angående varmare längre upp i luftlagren, så vid närmare eftertanke så är nog det så här att när det är vindstilla så flyter kall luft ned i dalgångarna. Vid blåst 2-5 meter eller mer per sekund så blir det "blandad" luft och då gäller gängse normer dvs lufttempen minskar med ca 1 grad per 100 meter höjdläge.

Det låter ju ganska vettigt. För det där med att det är kallare i dalgången, det noterar man ju oftast när det är riktigt kallt på vintern. Och då är det ofta närmast vindstilla.

Det verkar också stämma med den uppfattning som Länsstyrelsen i Norrbottens län har. Så här skriver de:

De kallaste platserna under midvintern ligger inte i högfjällsområdet utan i dalgångarna i östra fjällkanten eller västra delen av inlandet. Till exempel sjunker temperaturen i den högt belägna Darfalavággi (Tarfaladalen), 1170 m ö h, sällan under -25 ºC medan det i österut närbelägna Nikkaluokta. 470 m ö h, inte är ovanligt med temperaturer neråt -40 ºC.

Detta beror på de temperaturinversioner som uppstår vid kalla högtrycksperioder vintertid. På grund av den kraftiga värmeutstrålningen från marken och att kalluften rinner ner och lägger sig i svackorna blir det kallare i djupa dalbottnar och på låga höjder än uppe i högfjällen. Dessutom är högfjällen under större inflytande av atlantluften. Två riktiga köldhål i Norrbotten är Vuoggatjålme i Skellefteälvens övre dalgång och Nikkaluokta i Kirunafjällen där temperaturer kring –50ºC har uppmätts. Båda platser ligger i en dalbotten.

Länsstyrelsen ska man ju lita på.


Nikkaluokta = köldhål. Fast när den här bilden togs var det nog ganska varmt


Tarfaladalen - här är det lite varmare när det är svinkallt i Nikkaluokta

Torsdagen 12 mars 2009: Temperaturer?
Man brukar ju säga att kall luft är kallare än varm luft. Därför ”rinner” den kalla luften ner i dalgångarna. Jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle för många år sedan, när vi hade hyrt Vägverkets fritidsstuga i Sälen. Det var en gammal vägmästarbostad som låg intill väg 1051 på älvens västra sida, nere i dalgången.

Det var kallt hela veckan, ner mot 25-30 grader på morgonen. Och grådisigt. Då kändes det inte alls lockande att ge sig iväg upp på fjället med små barn för att åka skidor i backarna. Men det gjorde vi. Och när vi kom upp till Lindvallen var det alldeles lagom temperatur och solsken.

Så det stämmer ju med vad man säger.


Så här fint kan det vara upp på fjället när det är ruggigt nere i dalgången.

Men sedan är det det där med Sörskog. Skidspåren i Sörskog ligger ju flera hundra meter högre än Falu centrum. Och man brukar ju säga att när det är gråddigt och slaskigt inne i stan så är det solsken och kallgrader i Sörskog. Och förklarar det med att det blir kallare ju längre upp man kommer. Och det brukar ju också stämma. Det räcker ju med att titta på ett fjäll på höstkanten så ser man hur det går en rand horisontellt över fjället med vit nyfallen snö på toppen.

Hur går dessa båda principer ihop? Det verkar ju som att de motverkar varandra. Jag har frågat ett antal personer men ingen kan ge en vettig förklaring. Bland annat frågade jag en god vän, som närmast har ”fnatt” på det där med nederbörd och temperatur (se hans webbsida ) – men inte ens han kunde ge en vettig och trovärdig förklaring. Mer än att ”det är komplicerat, det där”.

Det kanske jag kan hålla med om.


Den här är nog uppsatt av en klok person - kallarare än minus 31 ska det inte vara!

Måndagen den 9 mars 2009: Årtal
Årtal skriver vi, liksom alla andra tal, normalt med siffror. Som 2009. De siffror som vi använder brukar vi kalla arabiska fast egentligen lär de ha uppkommit i Indien på 400-talet efter Kristus.

Användning av siffror, tillsammans med det decimala positionssystemet, har gjort väldigt mycket för att underlätta räkningen.

Romarna hade inte den fördelen, de använde bokstäver för att ange tal. M stod tex för tusen, X för tio. Och vi vet ju att de skulle ha skrivit 2009 som MMIX. Så gör vi normalt inte numera. Utom i ett sammanhang tydligen.

När en film, på bio eller TV, är slut så kommer eftertexterna. Där rabblar man, oftast i en faslig hastighet, upp alla skådespelare som varit med i filmen, liksom en massa andra deltagare som assistenten till huvudrollsinnehavarens hårfrisörska. Och vem som varit ”best boy” – vad det nu kan innebära.

Nästan allra sist anger man årtalet då filmen spelats in. Det anges nästan alltid på det romerska sättet. Varför?

Söndagen den 8 mars 2009: Lagar, förordningar, föreskrifter och gödsel
Om man frågar folk om vad de tycker om lagar och förordningar så är det stor chans/risk att många svarar att ”det finns alldeles för många”. Och att det är omöjligt att sätta sig in i allt som de innebär - trots att vi har skyldighet att känna till dem. Och att det är ganska tråkigt.

Egentligen finns det mycket intressant att läsa i lagar och förordningar, bara man bryr sig om det. Och mycket att lära sig.

Till att börja med att en lag är något som riksdagen har beslutat om, en förordning har regeringen beslutat om – sedan den i en lag fått bemyndigande av riksdagen att utfärda en förordning. Sedan finns det även föreskrifter som olika statliga verk har beslutat om – sedan de i en förordning fått bemyndigande av regeringen att utfärda föreskrifter.

Ta till exempel Jordabalken (SFS 1970:994). Så här står det i inledningen:

Första avdelningen
Rättsförhållanden rörande fast egendom
1 kap. Fastighet och dess gränser

1 §  Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter. En fastighet avgränsas antingen horisontellt eller både horisontellt och vertikalt. Om fastighetsbildning finnssärskilda bestämmelser. Sämjedelning är utan verkan. Lag (2003:626).
-----

3 §  Gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. Kan utmärkningen ej längre fastställas med säkerhet, har gränsen den sträckning som med ledning avförrättningskarta jämte handlingar, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad. Om gränsens sträckning ej utmärkts på marken i laga ordning, har gränsen den sträckning som framgår av karta och handlingar.

4 § Har gräns ej blivit lagligen bestämd, gäller de rå och rör eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen. Om gränsen tillkommit genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.

5 § Om gräns i vattenområde ej kan bestämmas med ledning av 3 eller 4 §, har gränsen sådan sträckning att till varje fastighet föres den del avvattenområdet som är närmast fastighetens strand. För mindre holme eller skär föres dock ej någon del av vattenområdet till fastigheten. Har stranden förskjutits, är dess tidigare läge, om det kan fastställas, avgörande för gränsens sträckning.

Sträckning av gräns i vattenområde bestämmes efter normalt medelvattenstånd. I Vänern, Vättern och Hjälmaren samt i Storsjön iJämtland fastställes dock sträckningen efter ett vattenstånd av
i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp,
i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala,
i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och
i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger tillgrund för sjöns reglering.
-----

1 § Till en fastighet hör

byggnader, ledningar, stängsel och andra anläggningar som har anbragts inom fastigheten för stadigvarande bruk,

på rot stående träd och andra växter,

naturlig gödsel.
-----

2 § Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnad enblivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk förbyggnaden eller del av denna, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning, värmepanna, element till värmeledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis, brandredskap, civilförsvarsmateriel och nyckel.

I enlighet med vad som sägs i första stycket hör därjämte i regel till byggnad, såvitt angår

1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kylskåp samt maskin för tvätt eller mangling,

2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning,

3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning,

4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring avdjur och anläggning för maskinmjölkning,

5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri.

Reservdel och dubblett till föremål som avses i första eller andra stycket hör ej till byggnaden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kan tyckas anmärkningsvärt att allt detta står i lagen, dvs att riksdagen har beslutat om sådant som vi kan tycka är detaljer. Att så har skett betyder naturligtvis att man i långa tider har ansett att detta är viktiga frågor att klarlägga.

Speciellt kan det vara svårt för oss nutida stadsbor att inse betydelsen av gödsel och att detta hör till fastigheten. För äldre tiders jordbrukare var det självklart att förstå samspelet (och det därav följande ytmässiga förhållandet) mellan åker och äng, att ängen där djuren betade och sedan producerade gödsel var en föutsättning för en rimlig avkastning av åkern ("äng är åkers moder"). Mer åker krävde mer äng/gödsel (vilket tex i Dalarna innebar fädbobruk). Att därför bortföra gödsel från gården när denna såldes skulle vara förödande för jordens brukande.


Gödsel, tillhör fastigheten


Reservnyckel, tillhör ej byggnaden och därigenom ej fastigheten

Lördagen den 7 mars 2009: Ordspråk och talesätt
Vi har barnpassning idag. Två barnbarn är här. Deras mamma skulle jobba och deras pappa skulle åka ut till sommarstugan med några kompisar och angla. Eftersom de tänkte åka tidigt på morgonen kom barnen hit redan i går kväll och sov över hos oss.

Halv åtta i morse fick vi telefon. De var vid stugan men kunde inte komma in i förrådet/garaget där angeldonen fanns. Det berodde ju på att vi hade inbrott för ett tag sedan och jag därefter satte dit ett nytt hänglås eftersom det gamla var uppbrutet. Och ingen hade tänkt på att se till att han fick med sig den nya nyckeln.

Så jag satte mig i bilen och åkte dit med den nya nyckeln. Och som det är sagt så många gånger förut: ”Det man inte har i huvudet får man ha i benen”.

På vägen dit lyssnade jag på radio i bilen. Då fick jag bekräftat det andra ordspråket: "Man lär så länge man lever". Det var någon sorts naturprogram. Där fick jag ett tips om hur man ska bära sig åt för att lyckas slå ihjäl en fluga – de har ju annars en vana att ha flyttat på sig från det att man påbörjat slaget med flygpiskan eller tidningen tills det att man träffar väggen eller bordet där de satt.

Tipset var att man skulle blåsa på flugan, då tar den spjärn med alla fötterna för att hålla sig kvar och kan inte flytta sig.

Först tänkte jag att det var ett råd i stil med det där som vi brukade berätta när vi var barn: Om man strör salt på stjärten av en duva så kan man fånga den med händerna. Och som ju egentligen bara innebar att om man lyckades komma så nära duvan att man kunde strö salt på stjärten, ja då var man ju så nära att man lika gärna kunde ta den om halsen. Varför man nu ska fånga en duva? Ja, de kan ju vara ganska irriterande med sina ljud förstås.

För hur bär man sig åt för att blåsa på en fluga? Men sedan kom jag att tänka på den där lilla batteridrivna och  hopfällbara fläkten med mjuka blad som fäller ut sig av sig själv när man startar den (av centrifugalkraften – eller är det centripetalkraften? Vad säger den gamle fysikläraren?). Vi fick en sådan för några år sedan att använda på resor där det var varmt.

Kanske kunde man med vänsterhanden föra fram den påslagen och samtidigt med flugpiskan slå till flugan? Jag ska göra ett försök till sommaren när det blir aktuellt och lovar att återkomma med rapport.

(Vad gäller min tidigare utlovade rapport om hur det gick med storvinsten så har jag ännu inte fått något svar på mitt epostsvar).

Fredagen den 6 mars 2009: Vårtecken!
Visst är det fint med en riktig vinter. En sådan som det har varit den här vintern. Med riktigt mycket snö och lagom kyla så att snön har varit fin och vit. Då känns det bra med vinter.

Fast det där regnblasket som det ofta handlar om, speciellt i november när det bara blir mörkare och mörkare och mer och mer trist, det kan vi gärna vara utan. I alla fall jag. Och när Vasaloppet har varit så tycker jag att det räcker med vinter, då längtar jag efter vår. Eller i varje fall efter Svenska Skidspelen (jag är ju så solidarisk att jag hoppas på bra förhållanden under spelen), de brukar ju komma en vecka efter Vasaloppet. Men i år är det ju flera veckor dit. Då får de klara sig själva utan mitt moraliska stöd, så länge vill jag inte vänta på de första vårtecknen.

Och nu har jag sett dem. Dvs de första vårtecknen. De är så konkreta och känns lika glädjande varje år. För då vet man att det kommer en vår.

Vilket vårtecken? Ja, inte någon snödroppe eller sådant. Mycket tydligare och lättare att se. Vägverkets driftentreprenörer har börjat snödika längs vägarna. Dvs man gör ett litet dike i snövallen så att smältvattnet från därifrån inte ska rinna ut på körbanan och frysa till is på natten och orsaka olyckor.

Det är härligt!

Foto: Skogforsk

Onsdagen den 4 mars 2009: Att ha bil
Nu har jag hämtat bilen på verkstaden. 14 tusen kronor kostade det. Inte så roligt.

Det finns många olika uppfattningar om vad man ska ha för bil. Då tänker jag inte på om man ska ha en Volvo, SAAB, VW eller Toyota, en stor eller liten, kombi eller sedan, bensin eller diesel. Nej, det jag tänker på är när man ska köpa bilen och hur länge man ska ha den kvar.

”Förr i tiden” var det vanligt att man köpte en ny bil och sedan hade den under många år. Under en tid var det många som köpte ny bil och hade den ett par år och därefter bytte upp sig till en ny ny bil. Det är det nog inte många privatpersoner som anser sig ha råd med idag. De flesta nya bilar säljs tydligen som tjänstebilar (just nu verkar det förstår inte säljas så många nya bilar alls) som sedan privatpersoner köper när de har gått ett par år och 6-7000 mil.

Men om man ska ha en relativt ny bil eller ha en gammal bil är ju beroende på var och en och det finns många olika uppfattningar. De flesta anser väl att just deras resonemang är det rätta. Så här ser jag på det.

Köper jag en ny bil (med ”ny” menar jag egentligen inte en helt ny utan en ”nyare” som är ett par år gammal) blir kostnaden för ränta på nedlagt kapital och amortering (dvs skillnad i inköpspris och det jag så småningom får för bilen när jag byter den mot en annan) avsevärt. Men å andra sidan slipper jag (förhoppningsvis) alltför stora reparationskostnader utöver servicekostnaden.

Har jag kvar en gammal bil blir ränta och amortering lägre medan reparationskostnaderna kan bli stora – och dessutom vara ganska oförutsägbara.

Avvägningen mellan dessa två faktorer påverkar naturligtvis valet.

Om jag vill att mina bilkostnader totalt ska vara så låga som möjligt (vilket ibland kan motiveras med att jag ”ska ha kvar så mycket som möjligt i plånboken när jag dör”) så är det sannolikt klokt att ha en gammal bil. Frågan är då om det där med plånboken är en bra inriktning för meningen med livet. Kanske är det bättre att försöka maximera den lycka som man får under livet.  

Då konstaterar jag att när jag köper en ”ganska” ny bil så tvingas jag lägga ut en förfärlig massa pengar. Och då borde det svida i skinnet och ge mig olyckliga känslor. Men samtidigt får jag ju en fin bil, den lyckan gör att den svidande känslan för kostnaden ”glöms bort”. Alltså lycka.

Har jag en gammal bil kanske, enligt ovan, de totala utläggen blir lägre. Men varje gång jag hämtar bilen från verkstaden och har betalat ett antal tusen kronor, då svider det ju ordentligt. Jag har ju betalt – och egentligen inte fått någonting. Inte ens vetskapen om att nu kommer bilen att vara hel. För i morgon kan någon annan del gå sönder.

Med det resonemanget har jag kommit fram till att jag ska ha en ganska ny bil.

Men mitt resonemang förutsätter att jag är jag, dvs en person som inte är händig när det gäller att reparera gamla bilar och som är tvingad att lämna in den till verkstan. Det finns ju andra människor, som själva kan reparera och kanske till och med njuter av det. Antingen njuter av att göra jobbet eller i varje fall njuter av att ha sluppit betala verkstan för det. Då blir deras kalkyl helt annorlunda än min.

Det finns alltså ingen enkel sanning.

Söndagen den 1 mars 2009: Manchester United
När jag var grabb på femtiotalet bodde jag i Bollnäs. Då var det naturligt, för att inte säga självklart, att hålla på Bollnäs GIF i bandy. Bollnäs Gymnastik- och Idrottsförening. Och de flesta av spelarna härstammade nog från stan eller byarna runtomkring. Som Snoddas, Martin och Henry Johansson till exempel. Fast jag hade nog ganska dålig koll på var de kom ifrån.

(Ska jag vara ärlig var jag nog mer intresserad av att titta på Warpens IF som spelade ishockey. Men de låg ju i div 2 eller 3 och det var inte lika statusfyllt som bandyns Div 1 Norra. Men det ”hände” mer på hockeymatcherna. Och när vi själva var ute på kvällarna blev det oftast landhockey under den ensamma gatlyktan i korsningen av Trädgårdsgatan och Skolgatan. Fyra snöklumpar fick utgöra målstolpar).

Numera håller jag på Leksand som de flesta andra här. Fast, som jag har sagt tidigare, det nog mest beror på att jag tror att det är ”bra” för Leksand och för Dalarna om det går bra för Leksands IF. Inte för att jag på något logiskt sätt egentligen förstår hur det skulle kunna vara en fördel för samhället och länet – men det anses ju att det är så och då accepterar jag det. Fler turister kommer hit, brukar man säga. Och det blir lättare att rekrytera folk till industrierna. Fa´n trot. Inte skulle jag som turist åka till Lidköping för att Villa/Lidköping finns. Eller bosätta mig i Tranås för bandylagets skull. Men ändå. Jag håller på Leksand.

Annars har jag svårt att förstå det här med att ”hålla på” ett lag. Jo, laget där man bor, det förstår jag. Men folk som har bestämt sig för att hålla på Milan eller Celtic eller något lag i NHL? Jag förstår det inte. Men jag respekterar att de gör det. Var och en får ju tycka som han vill. De är väl annorlunda skapta än jag.

Nu har jag ändrat mig. Lite.

När vi för ett tag sedan checkade in på Traders Hotel i KL och jag presenterade mig i receptionen och nämnde mitt namn, Bävertoft, sken den unge och trevlige mannen i receptionen upp och sa ”Aha, like the football player?” När han såg mitt frågande anlete la han till ”in Manchester United!”.  Jag blev inte klokare av det men fick naturligtvis gå in på deras webbsida och titta vad han menade. Och hittade honom, dvs jag förstod vem det var han tänkte på, Dimitar Berbatov.


Berbatov, inte Bävertoft

Så nu har jag bestämt mig att jag får nog hålla på Manchester United. För hans skull och namnlikheten.

Jag måste dock erkänna att jag har ännu inte tagit reda på hur de ligger till i serien…

Men jag såg på när Daniel Tynell gick i mål idag.

Till februari månads blogg