Pensionärsbloggen
"Funderingar nere vid ån"
Maj månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.
Tisdagen den 26 maj 2009: Store bededagen
Idag är det "Store bededagen" i Danmark. Det påminner mig om hur lätt man kan dra förhastade slutsater och tänka helt fel.
På sextio- och början av sjuttiotalet bodde jag i Lund. En majdag åkte vi E6 norrut. Vid Ödåkra mötte vi trafiken på E4 inifrån Hälsingborg (detta var innan den nya E4 Väla-Hyllinge och den stora trafikplatsen Kropp var byggd) och jag konstaterade att det var väldigt många danskar på vägen för att vara en vanlig vardag.
Jag fick förklaringen genom att Radio Malmöhus berättade att det i Danmark var "Store bededagen". Eftersom jag nyss hade anpassat mig till det skånska språkbruket och dessutom visste vilken stor betydelse som jordbruket och betodlingen hade i Skåne, och rimligen i ännu högre grad i Danmark, missuppfattade jag innebörden. Sockerbetor uttalas ju på skånska "bedor" så jag antog att man i Danmark hade en helgdag helt ägnad åt sockerbetsodlingen. Det förvånade mig naturligtvis.
Min reflektion blev ungefär "visst är det väl fantastiskt att betodlingen i Danmark är så viktig att man har en särskild helgdag för den. Det skulle aldrig kunna ske i Sverige".
Jag hade ju sett arméer av sådana här, det fick mig att tro att danskarna hade ägnat betorna en egen helgdag!
Sedan fick jag förklarat för mig att det inte alls handlade om sockerbetor utan om böner. Stora bededagen är alltså en officiell dansk religiös helgdag som infaller den fjärde söndagen efter påsk. Den infördes av biskop Hans Bagger (nej, jag tror inte att han är släkt med Frodo) och blev officiell redan 1696 som en "extraordinär, allmän helgdag" för hela riket".
Så var det med de sockerbetorna.
Måndagen den 18 maj 2009: Spraket
Martin Timell i Äntligen hemma på TV4 för en stund sedan. Han gjorde bland annat ett besök i Töreboda och visade hur de berömda limträbalkarna tillverkas. Det var intressant men det som gjorde mig så glad var en helt annan sak.
Som alltid hänvisade han till deras webbsida, "gå in på tv4.se/äntligenhemma". Ja, just det. Inte "antligenhemma". Hur många år som helst har vi ju nu hört folk i radio och TV hänvisa till webbsidor eller ange epostadresser med uttal precis som det ska stavas. Dvs "gavledala" och liknande. Det trevliga och intressanta radioprogrammet "Språket" har angett adressen som "spraket@sr.se".
Det har låtit hur fånigt som helst. Och så väldigt onödigt. För alla vet ju att i webb- och epostadresser har det inte fått finnas å, ä eller ö. Så om Timell anger adressen till "tv4.se/äntligenhemma" så inser ju alla hur de ska skriva för att komma rätt. Eller man kan säga så här: den som inte vet det, han/hon har aldrig suttit vid en dator och kommer inte att behöva adressen.
Bravo Timell! Eller om det är ett principiellt ställningstagande från TV4: Bravo TV4! Jag hoppas att alla andra följer er i spåren.
Måndagen den 18 maj 2009: Töntkalsonger
Det var söndag igår och då kom det extra mycket reklam i brevlådan – om man inte har satt upp en lapp med texten ”ingen reklam” eller liknande. Bland annat kom Annonsbladet som naturligtvis innehåller mest annonser men även några artiklar. En av dem var ett kåseri av redaktören Lars Rindeskär.
Han berättade om sin pappa som hade blivit så förbannad på Björn Borg. Pappan hade av någon, sannolikt sina barn, i present fått ett par kalsonger av märket Björn Borg. Kalsongerna hade ingen gylf!
När jag läste kåseriet kom jag att tänka på att vi har ett ansvar mot oss själva, vi människor. På samma sätt som vi en gång försökte att uppfostra våra barn så att de skulle reagera och våga ha civilkurage när de såg något orättfärdigt – på samma sätt måste vi lära oss själva att säga ifrån när någon i oförstånd vill lura oss på något sätt.
Även om det är ens älskade hustru, som i brist på bättre förstånd (ja, hon kan ju rimligen inte veta och förstå) som i bästa välmening har inhandlat ett par kalsonger utan gylf, ja då måste vi ha kurage och mod nog att kunna säga ifrån. Det är bättre att en gång göra henne ledsen än att ljuga för henne. Det är bättre att gå tillbaks till butiken och byta. Att bara lägga dem längst ner i byrålådan och låta dem ligga där i tio år är ingen bra lösning. Men det allra sämsta är att ta på dem för att vara artig.
För hur mycket lågkonjunktur det än är, och hur ont om pengar som man än kan ha som pensionär – så illa kan det väl ändå inte vara att vi inte har råd att köpa riktiga kalsonger med gylf. Särskilt inte som ”töntkalsongerna” inte ens är billigare.
Att skälla på Björn Borg är ju ingen idé. Han har ju aldrig haft någon kontakt med dem. Mer än att han har fått ett antal miljoner kronor. Själv är jag så ärlig att jag erkänner att skulle jag få lika mycket pengar för att låta någon ha mitt namn på någonting (vilket ju aldrig lär hända) så skulle nog även jag acceptera att ha dem på kalsonger som inte går att använda. Och så resonerar nog Björn Borg också. Jag skulle tro att han själv aldrig skulle sätta på sig ett par.
Själv stör det mig dessutom när det står kändisnamn på kläder och annat. Jag vet ju, precis som alla andra, att vederbörande inte på något sätt har varit inblandade i tillverkningen. Därför blev jag synnerligen tveksam till hur jag skulle göra när jag för ett antal år sedan skulle köpa ett par skor. Och de skor som kändes skönast, på dem råkade det stå Björn Borg.
Det bar mig emot ett köpa dem. Men till slut insåg jag att det skulle vara ännu mer tokigt att inte köpa dem. Så jag gjorde det. Skorna var sköna.
Men aldrig blir det några kalsonger utan gylf. Ibland har jag funderat över om det är samma maffia som har dragit igång tillverkningen av dessa kalsonger som även brukade klistra upp lappar på jobbtoaletterna, lappar där det stod ”Sitt ner när du kissar!”.
Låt dem inte segra!
Söndagen den 17 maj 2009: United Kingdom
Det var 25 länder som tävlade i Melodifestivalen – även efter det att ett antal hade slagits ut i kvalificeringsomgångarna. Det var för mycket, tyckte jag. Det blev för segt och långdraget.
En massa länder. Av vilka del är ganska diffusa för mig – trots att jag är ganska bra på namngeografi.
Fast visst var det ganska roligt (mitt i all krigsbedrövelsen) när man för ett tiotal år sedan plötsligt upptäckte att de där länderna som man som frimärkssamlande pojke hade så svårt att placera på kartan, de fanns faktiskt nu igen. Som Bosnien-Hercegovina. Fast då, under kriget, talade man bara om Bosnien. Men nu har tydligen hela det gamla namnet kommit i bruk igen.
Ett annat land då var Böhmen-Mähren. Det har jag ännu inte återupptäckt idag. Men jag tror att det är ungefär detsamma som nuvarande Tjeckiska republiken.
Och historien om det konstiga FYR i FYR Makedonien fick vi lära oss också för ett tiotal år sedan, det var nog också i samband med just Melodifestivalen.
Det som jag funderade över nu var ett helt annat och mycket mer vanligt landsnamn – United Kingdom. Jovisst vet jag vad det innebär. Men det kan ju finnas andra kungariken på jorden som också är förenade så att kalla sig Förenade Kungariket är väl egentligen lite ”stöddigt”. Och i verkligheten heter ju landet formellt Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland. Då blir det genast mer rimligt. Fast så säger ju ingen.
Men jänkarna är väl lite grand åt samma håll. Amerikas Förenta Stater heter det även om det oftast kallas Förenta Staterna. Men egentligen borde det väl heta Nordamerikas Förenta Stater, det kan ju finnas andra stater i tex Sydamerika som skulle kunna ha lust att förena sig.
Jag kommer ihåg ett TV-program där en reporter levde under en längre tid med en stam på Nya Guineas inre, stammen levde väldigt primitivt. De hade naturligtvis ett namn på sig själva, jag kommer inte ihåg vad det var, men reportern förklarade att på deras språk betydde deras namn på sig själva helt enkelt "människorna". Det är nog så som de flesta av jordens olika människor och raser ser på sig själva, att det är just de som är människor. Alla andra är någon sort "nästan-människor". Som inte är lika bra som vi.
Redan de gamla grekerna resonerade så. De kallade alla som inte hade grekiska som modersmål för barbarer, en förnedrande term som betecknar personer som är anses ociviliserad.
Man kan ju också konstatera att Förenade Kungariket är ett kungarike. När vi själva var inblandade i något liknade så var det tydligen två kungariken, Förenade Kungarikena Sverige och Norge. Vad är skillnaden`? Jag gissar att det handlar om en eller två riksdagar.
Men grattis till Norge!
Tisdagen den 12 maj 2009:Schlagerfestivalen
Nej, så heter det inte. Utan European Song Contest. I kväll gick den första semifinalen i Moskva. Det gick bra, dvs Sverige och Malena gick vidare till finalen.
Ryssland var inte med i kvällens tävling. De behöver ju inte kvalificera sig utan går direkt till finalen. Men i ett mellanspel visade de upp sig. Med en soldatkör på cirka hundra personer. Samt en stridsvagn och ett jaktplan på scenen.
Det tyckte jag kändes lite olustigt provocerande. Dvs jag förstod inte motivet att visa upp detta - annat än att tala om för världen att här har ni en militär stormakt. Tankarna leddes för mig till OS i Berlin 1936 (nej, jag var inte född då) då Hitler-Tyskland demonstrerade sin makt inte bara på idrottsarenan utan även genom militärparader.
Måndagen den 11 maj 2009: Valfrihet
Jag råkade ringa till min mobilteleoperatör Telia i ett ärende. I samband med det påtalade (den trevlige) kundbemötaren att ”du har ju ett abonnemang Till Vänner hos oss. Vi har just nu sänkt månadspriset från 69 till 49 kr. Om du binder dig för 12 månader får du dessutom en samtalspott på 300 kr att ringa för.”
Suck, sa jag.
Varenda dag överöses jag i (framför allt) TV med reklam för de olika operatörernas erbjudanden. Och det är inte ett erbjudande från varje operatör, det är ett antal från varje. Nu är det ju så att jag inte ringer speciellt mycket (utan snarare enbart lite) med min mobiltelefon (den fasta telefonen har jag ett IP-abonemnag hos Bahnhof för) så jag brukar utan större bekymmer kunna blunda med öronen om alla de lockrop som strömmar över mig om de mest fantastiska förmåner som de erbjuder.
Fast jag inser att det gäller att läsa erbjudandena ungefär som resekatalogerna om charterresor. Står det att hotellet ligger nära havet så betyder det att det inte är en badbar strand. Står det att det ligger nära badstranden så betyder det att det inte är en sandstrand utan klippor eller sten på stranden. Står det att det ligger nära sandstranden, ja, då är det nog sandstrand – men det kan vara en svart sand och inte den där ljusa fina pudersanden som jag drömmer om.
På motsvarande sätt är det ju med telefonoperatörerna, de laborerar med fasta avgifter, öppningskostnad och minutkostnad – som dessutom kan vara olika beroende på vem man ringer till. Säger de att det kostar noll kronor i minuten så vet man inte hur stor den fasta avgiften är eller hur stor öppningsavgiften är.
Men eftersom jag alltså inte ringer mycket har jag inte haft så svårt att strunta i alltihop. Jag vill ju inte hålla på att en gång i veckan byta telefonoperatör. Men när jag nu fick ett konkret erbjudande så kände jag mig tvungen att sätta mig in i det hela igen. Varvid jag konstaterade att det nog inte hade någon större betydelse för mig när jag ringer så lite. Så jag skriver på hos Telia.
Fast egentligen kanske det hade varit ännu mer lönsamt för mig att inte ha ett abonnemang utan ett kontantkort. Men jag gitter inte räkna på det.
Sedan ska man fundera på elbolag och försäkringsbolag också…
Söndagen den 10 maj 2009: Koavel
Nu är det snart dags att släppa ut hästar på sommarbete. Det brukar dra många besökare till Fallsbjörken och Böle bland annat. Men i TV har jag sett bilder från liknande tilldragelser på andra håll i landet – men då har det handlat om att släppa ut kossorna på grönbete, kossor som har stått inne i lagården hela vinterhalvåret.
Kossorna skuttar och kjesar och är riktigt ystra när de kommer ut. ”Som en kviga på grönbete” brukar man ju också säga. Så det har tydligen varit lika i långeliga tider.
Det som jag funderar över är hur kossan såg ut innan den blev ett tamdjur hos människan. När man ser dessa stora, tjocka och otympliga djur som beter sig så klumpigt (trots kjesandet) så inser man att de inte skulle ha haft någon större chans att överleva utanför människans skydd med sitt nuvarande utseende. Vi kan ju dagligen se naturfilmer på TV där lejon och andra rovdjur på de afrikanska stäpperna jagar betande djur som antingen klarar sig genom att med sin snabbhet fly undan. Eller genom att med stora horn och väldiga muskler skada rovdjuren. Skulle man släppa ut ett gäng av våra kossor där skulle de sannolikt inte överleva veckoslutet.
Så antagligen såg kossorna helt annorlunda ut innan vi människor tog hand om dem och började förändra dem, dvs avla dem så att de blev som vi ville ha dem. Som jag har förstått det var kossorna ”förr i tiden”, dvs på medeltiden, avsevärt mindre än de nuvarande – och gav framför allt väldigt mycket mindre mjölk.
Men de riktiga förfäderna till kossorna (eller nötkreaturen som vi kanske egentligen ska säga), dvs uroxarna, lär ha varit större än till och med våra nuvarande kor och haft större och farligare horn. Kanske hade de på den tiden möjlighet att försvara sig mot rovdjuren? Eller hade de inte det – var det så att deras enda ”chans” att överleva var att bli tamdjur som skyddades av människorna? Ja, jag tror naturligtvis inte att uroxarna gjorde ett medvetet val. Det var kanske snarare så att de som blev tama överlevde och de andra dog ut av sig själv?
En uroxe kunde tydligen försvara sig
Söndagen den 3 maj 2009: En kall, blåsig och regnig sommar
När man som vi lever i en ”tempererad zon” av jorden så har vi årstider som växlar. När det är november kan det nog vara många som, liksom jag, tycker att detta skulle det vara skönt att slippa. Men på det stora hela taget tror jag att de flesta av oss har vant sig och kanske till och med kan tycka att det är ganska bra. Om inte för annat så att man har något att längta till.
Dessutom har vi ju något som vi nyttjar väldigt mycket, precis som engelsmännen, dvs möjligheten att konversera om vädret. En sådan konversation blir ju ganska meningslös i de trakter där vädret är ungefär likadant hela året.
Ofta nyttjar vi den möjligheten i första hand för att klaga över vädret. Men den här vintern och våren har det ovanligt nog inte hörts många klagomål utan mer förvånad tillfredsställelse. För visst hade vi en fin vinter. Det tycker till och med jag som egentligen föredrar våren och sommaren. Lagom kallt, dvs under långa perioder ett antal minusgrader så att den snö som faktiskt hade fallit låg kvar och var vit och fin. Och solsken hade vi också.
Annars kan vi ju minnas andra vintrar där det först har kommit fin vit snö, följt av några dagars tö så att alla snön förvandlades till slask och lite återstående is i naturen. Och därefter kyla.
Nu kom allt i rätt ordning. Och lite upprepade snöfall så att snöns ytskikt hela tiden var vitt och fint.
Sedan en vår som nästan har känts som en sommar.
Så nu tror vi att resten av våren och hela sommaren ska vara lika varm och skön som det har varit i april. Men hur bra som helst kan det ju inte bli.
Det är lika bra att vi på en gång ställer in oss på att nu har vi fått den sommarvärme som vi ska ha i år. Hela sommaren kommer att bli kall, regnig, blåsig och allmänt vedervärdig. Det måste vara någon måtta på allt det positiva.