Pensionärsbloggen
"Funderingar nere vid ån"

Juni månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.

Måndagen den 22 juni 2009: Brevet från kolonin
Är det bara jag som är så naiv?

I snart femtio år har jag glatt och roat lyssnat på Cornelis Vreeswijks låt Brevet från kolonin. Och tyckt att "detta är ju verkligen en äkta svensk låt" som på ett underhållande sätt skildrar livet så som det skulle kunna vara på en svensk sommarkoloni.

Ända tills jag hittade den på Youtube och insåg att Cornelis hade plankat den mer eller mindre rakt av. I och för sig gör det ju inget, jag gillar låten lika mycket för det. Men jag blev så förvånad.

Torsdagen den 18 juni 2009: Ur en kos dagbok
Vi har ju haft besök av barnbarn i en vecka. Då inser man hur mycket barnprogram det numera finns på TV. Det var annorlunda när våra egna barn var små. Fast det kanske inte är så konstigt att det finns mer barnprogram nu än då. Antalet TV-kanaler även för vuxna har ju växt enormt. Så det kanske är fullt rimligt att samma sak har skett när det gäller barnprogram.

Det jag har förstått är att det tydligen är en alldeles särskild konst att göra program som passar de minnsta barnen. Teletubbies och liknande visar att det ska vara långsamt och inte alls behöver vara särskilt mycket aktivitet - och inte heller något större mått av logiskt sammanhang mellan de olika scenerna.

När TV:n stod på i går morse blev jag glad. Då visade de en film baserad på den allra bästa barnbok som jag någonsin läst: Bepper Wolgers Ur en kos dagbok. Jag köpte den boken när mina barn var små, jag älskade den då och jag älskar den nu. Och filmen återgav boken på ett mycket bra sätt. Ska ni köpa en bok till era barnbarn, så försök att få tag på den. Tyvärr uppskattade mina barn inte boken lika mycket som jag. Men Stella, barnbarnet, satt och tittade på den på TV. Det gläder mig att hon är klokare än sin far.

Onsdagen den 17 juni 2009: Testa datorn!
Hur säker är din dator? Vet du det? Nej, det är inte så lätt att veta om man inte är datafreak, och det är vi ju inte, dvs de flesta av oss.

Det finns de som är villiga att hjälpa oss, Post- och Telestyrelsen till exempel. Gå in på deras webbsida och genomför ett enkelt test. Och läs om internetsäkerhet på en annan av deras sidor.

Tisdagen den 16 juni 2009: Åka till Polen!
I helgen åkte Margaretha och jag in till stan och lämnade barn och barnbarn ensamma i sommarstugan - det kunde ju vara skönt för dem att få rå sig själva lite. Och vi tyckte mest att det bara regnade och regnade.

På söndag förmiddag ringde de och frågade om vi blev kvar i stan. För de tänkte åka till Polen. "Till Polen sa jag!" Och tänkte att om de nu hux flux skulle resa någonstans så borde det väl vara till ett ställe där solen skiner och det är varmt och skönt och går att bada. I Polen lär det väl regna lika mycket som här. Och Margaretha, som hörde mig, tänkte precis likadant.

Fast det var till Kupolen de skulle resa.

 
Kupolen - inte Polen!

Måndagen den 15 juni 2009: Kolla igenom din dator!
För snart ett år sedan bytte jag internetleverantör. Det berodde inte på att jag var missbelåten med Bredbandsbolaget, som jag hade haft i några år, utan på att fastighetsägaren hade låtit dra in fiberkabel från Falu Stadsnät i fastigheten. Och Bredbandsbolaget erbjöd inga tjänster via detta nät. I stället valde jag Bahnhof som var billiga. Samtidigt passade jag på att abonnera på ett säkerhetspaket från dem.

Några månader senare fick jag e-post från ett bolag som heter Norton och levererar just säkerhetspaket. De talade om att nu hade tiden för mitt abonnemang, som ingick i leveransen av dator, gått ut efter tre år. De erbjöd mig olika alternativ för att fortsätta abonnemanget. Jag valde ett som var lite mer omfattande än det som jag troligen hade haft tidigare och fick installera detta – jag hade då glömt bort att jag redan betalade för ett abonnemang hos Bahnhof.

Det nya säkerhetspaketet från Norton var väldigt irriterande. Inte så att det inte fungerade som säkerhet. Det antar jag att det gjorde. Men det störde hela datorn. Plötsligt började den hänga sig när jag skulle stänga ner olika program, tex Explorer Internet. Vilket innebar att jag fick trycka på Alt-Contr-Del för att få fram aktivitetshanteraren och där konstatera att den angav ”programmet svarar inte” och sedan där avsluta programmet.

Det var då som jag kom på att jag ju redan betalar för motsvarande tjänst hos Bahnhof och bestämde mig för att inte förnya abonnemanget hos Norton där tiden gick ut.

I helgen hade jag besök av Martin, min son. Då bad jag honom gå igenom min dator för att rensa bort ”onödiga” program eftersom jag tyckte att datorn tog en vedervärdigt lång tid på sig att starta. Det gjorde han och det fungerar nu mycket bättre. Då passade jag också på att be honom att avinstallera Norton eftersom jag ju redan hade skydd från Bahnhof. Det gjorde han också. Sedan började han fråga om vad som ingick i Bahnhof-tjänsten. Jag svarade naturligtvis att det visste jag inte så noga. I stället gav jag honom pärmen med alla papper som jag hade fått från Bahnhof.

Han frågade genast om jag verkligen hade installerat det skydd som jag hade betalt för. Det visste jag inte om jag hade gjort – jag hade nog inte uppfattat att jag behövde göra det. Men i papperen stod det ett lösenord för installationen. Så nu har han installerat det.

Jag har alltså i ett antal månader betalt för ett skydd som jag inte har installerat!

Han konstaterade också att man egentligen bör gå igenom sin dator en gång om året och rensa ut program som har blivit liggande där och som man egentligen inte har någon användning av. Även om många program inte alls startar när man slår på datorn, utan först när man använder programmet, så kan det finnas tillhörande ”småprogram” som går igång automatsikt vid datorstarten och som tex undersöker om det finns en ny uppdatering av det program som det hör till. Många sådana kan göra att starttiden ökar avsevärt. I varje fall startar min dator nu mycket fortare. Sannolikt arbetar den även fortare.

Fast det kanske alla ni andra redan gör. Det kanske bara är jag som är klantig?

Söndagen den 14 juni 2009: Vattnets kretslopp
Det regnar. Och regnar. Och regnar. Fast det behöver jag inte berätta för er. Det ser ni själv genom att titta ut genom fönstret.

"Varifrån kommer allt regnet? Det brode väl vara slut i molnen snart" sa Margaretha.

Ja, det kan man ju fundera över. Som jag har fattat det hela så fungerar kretsloppet på det sättet att när solen lyser på världshaven så avdunstar en del av ytvattnet i havet (men inte saltet, som tur är) och stiger upp i atmosfären. När sedan dessa fuktiga luftlager kommer in över land och pressas uppåt av landmassorna blir vattenkoncentrationen för hög och vattnet i molnen börjar falla som regn.

Så blev jag lärd en gång i tiden.

Det innebär ju att för att det ska kunna regna här måste solen skina någon annanstans för att lyfta upp så mycket vatten i luften.

Vilket hav är det som har så mycket solsken så att det har lyft upp allt detta regn? Det måste väl finnas någon liten trevlig ö i detta hav dit jag kan åka?

Tisdagen den 9 juni 2009: Kromvicka!
I torsdags kväll gick vi ut på stan med ett treårigt barnbarn. Vi skulle se på cruising. Nu blev det ganska avslaget, med tanke på hur fantastiskt det brukar vara. Kallt och blåsigt, småregn och få bilar. Jag förstår att har man en cabriolet-pärla som man har putsat på länge så vill man inte köra ut den i regnet.

Så det blev inte så många bilar. Och de som kom under den tiden som vi stod ut var några 40-talsbilar och några 60- och 70-talare.

Men för en treåring var det ändå en upplevelse. Han tittade på varenda bil och uttalade sig vant att ”den var cool”!

Själv är jag ju mer kräsen och vill ha fler bilar. Men det blir väl en chans till på den ”riktiga” cruisingen i juli, det här får väl ses som en ”extra-föreställning”. Då blir det säkert ett antal Cadillac och även i cab-version. De är ju fantastiska och vräkiga.

Fast när jag ska vara nostalgisk så är det egentligen en modell som står före alla andra. Det är Ford Crown Victoria 1955. För mig är det revolutionen i bilbyggande. Eller bildesign kanske man ska säga. Själva torped-idén, där man integrerar stänkskärmarna med motorhuven, hade ju kommit några år tidigare i övergången från 40-tal till 50-tal. Men det var när man första gången såg en Kromvicka som det kändes att ”det här är bilen”.

Visst, senare har jag sett ännu lyxigare och vräkigare bilar, tex Buick och Oldsmobile och alla de Cadillacar som vi nu kan se på våra cruisingar. Men de flesta av dessa är ju importerade långt senare i begagnat skick. Några sådana kunde man inte se på 50-talet. I varje fall inte i Bollnäs där jag fick mina upplevelser. Jänkarbilar var ju lyx i sig, de man såg var ju normalt svarta eller mörkblåa taxibilar och att det skulle komma en lyx-jänkare som en Cadillac till Bollnäs var väl närmast otänkbart.

Men Kromvicka kom det. Och den var fantastisk. Höjden av för mig tänkbar bilelegans. Numera kan man se den i många färger. Men allra helst ska den vara röd och vit.

Fast fortfarande stör det mig lite, lite grand att man inte klarade av att lösa färgdelningen på "möss-skärmen" över strålkastarna på ett snyggare sätt. Se högra strålkastaren till vänster på bilden ovan.

Måndagen den 8 juni 2009: Babel
I vintras, det var i februari, var Margaretha och jag på semesterresa till Malaysia och Borneo, vi tittade på regnskogen med dess orangutanger, näshornsfåglar och andra djur. Det var intressant.

En kväll på hotellrummet slog vi på TV:n innan vi skulle somna. Vi klickade runt på de olika kanalerna och stannade till på en som visade film. Eftersom det naturligtvis inte fanns någon svensk textning och vi kom in en bit i filmen, antog vi att det skulle behövas en stund innan vi helt förstod handlingen.

Men i stället för att efter ett tag börja hänga med så blev vi alltmer förvirrade. För det var inte en film som visades – det var fyra stycken samtidigt. Nu menar jag inte att rutan var delad i fyra delar där det visades en film i varje ruta. Nej, först visades fim A i kanske fem minuter, därefter film B i fem minuter, sedan film C och slutligen film D. Sedan blev det fil A igen.

En film utspelade sig i Japan, en i USA och Mexico och två i något uland, typ arabland.

Vi har ju visserligen varit med om avbrott i filmer hemma i Sverige pga reklam och till och med att man lägger in en nyhetssändning mitt i filmen (för att få tillåtelse att lägga in mer reklam). Men att på detta sätt samtidigt sända fyra filmer var för oss obegripligt. Hur kunde någon ha glädje av detta? Var det för att tittarna skulle gilla i varje fall någon av filmerna och fortsätta och titta? Eftersom en normal film tar drygt en och en halv timme så skulle ju detta ta minst sex timmar! Så vi stängde av efter ett tag.

Vi berättade för våra medresenärer om denna konstiga TV-kanal men det var ingen annan som hade uppmärksammat den.

När vi kom hem från Stockholm igår satte Margaretha på en film som hon hade lånat. Den hette Babel, var med bla Brad Pitt och hade fått en massa Oscars (eller var det oscarsnomineringar?).

Efter en stund insåg vi att vi kände igen scener och skådespelare. Det visade sig att det var de ”fyra” filmerna som vi hade sett på Borneo. Fast i verkligheten var det bara en film. Men det gjorde den inte mer lättförståelig.

Vi konstaterade båda att anledningen till att den fått så många utmärkelser antagligen var att filmförståsigpåarna inte vågade erkänna att de inte hade fattat någonting. Det vågar vi. Se den inte!

Fast så mycket förstod vi till slut att hela filmen/-erna handlade om människans svårigheter att kommunicera med varandra, vilket var Guds straff sedan vi försökt bygga Babels torn.

PS på kvällen 090608: Märkligt nog kommer Margaretha just nu och säger "Vet du vad som kommer på SVT på lördag morgon? Babel. Med svensk text!". Snacka om tillfälligheter.

Söndagen den 7 juni 2009: Drakar igen!
Häromdagen skrev jag om drakar och demoner. I kväll besökte jag en annan drake.

Vi har varit nere i Stockholm över helgen, för att passa barnbarn. Ena barnet ska flytta i morgon och behövde hjälp med att passa dottern som är snart ett och ett halvt år under tiden som de själva packade. Så vi åkte ner, tog hand om flickebarnet och åkte ut till ett annat barn, som själva har två barn, en pojke i samma ålder och en på tre år. Allt fungerade jättebra.

På hemvägen tog vi E4 upp mot Gävle. Vi kände att det skulle vara skönt att inte komma hem hungriga så vi passade på att stanna till vid Dragon Gate i Älvkarleby för att äta. Där har jag åkt förbi många gånger men aldrig stannat. Nu var det ett lämpligt tillfälle.

Restaurangen serverade kinesisk buffé, det var ju gott och vi blev mätta. Men det var en underlig och märklig anläggning, ett åttavåningshotell som stod helt tomt. Och massor av utrymmen som inte verkade användas överhuvudtaget. Den terrakottaarmé, som jag läst i tidningen, såg vi inte till. Antagligen fanns den innanför den dörr, märkt Museum, som var stängd.

Frågan, som jag och antagligen många med mig tidigare ställer sig, är hur någon har kunnat lägga ut så mycket pengar på en sådan anläggning. Hur kan detta bära sig? En vanlig kinakrog kan ju inte finansiera allt detta byggande. Det verkar för mig helt sanslöst. Ett helt hotell som stod tomt - och var skulle gästunderlaget för ett så stort hotell finnas?. Jag kommer inte ihåg när man började bygga allt detta, men det var ju ett bra tag sedan, åtskilliga år. Vilket även syntes på ytterdörrar etc, som redan hade flagnande färg.

Någon lär ha sagt att kinesen som har finansierat och byggt anläggningen har så mycket pengar att det inte gör någonting om det inte blir avkastning under ett antal år. Fast det låter för mig konstigt.

Har han ärvt alla pengarna och vet inte hur han ska göra av med dem? För människor som själva genom egen affärsverksamhet har tjänat ihop en stor förmögenhet, de brukar vara noga med att se till att deras ekonomiska satsningar är lönsamma – annars kulle de inte ha kunnat samla ihop en så stor förmögenhet. Och att det först är ekonomiska och bygger upp en förmögenhet men därefter struntar i ekonomin, det tror jag inte på. Har man ett ekonomiskt sinne så har man, det klarar man inte av att slänga i papperskorgen.

Kan någon förklara?

Torsdagen den 4 juni 2009: Drakar och demoner
De som har läst mina funderingar tidigare har nog förstått att jag är ganska ointresserad av sport på TV. Jovisst kan jag se en hockey- eller fotbollsmatch. Men allt för- och eftersnacket, det har jag väldigt svårt med. Likaså har jag aldrig förstått det intressanta eller underhållande med Robinsson. Det programmet består ju till 10% av tävlingar och till 90% av för- och eftersnack. (Jo, jag har mer eller mindre blivit tvingad att se på några gånger så jag vet vad det handlar om).

Och visst finns det många andra TV-program som jag ser på men är ganska likgiltig inför.

Därför är det så roligt när jag har hittat ett program som jag verkligen vill se varje upplaga av. Och när jag har missat ett program går in på nätet och ser det på datorn i efterhand. Ett prgram där jag varje gång tycker att det är intressant, lärorikt, roande och underhållande.

Det är alltså Draknästet som jag pratar om. Fem riskkapitalister (”drakar”) får i tur och ordning besök av entreprenörer som vill sälja ut en del av sitt företag (eller företagsidé) för en viss summa pengar.

Drakarna i programmet ser betydligt ofarligare ut än denna!

Att lyssna på dessa entreprenörer som på bästa sätt försöker presentera sitt företag eller sin idé får mig ibland att småskratta, uppenbart bra idéer blandas med mer knäppa sådana (och det är väl programidén att det ska vara så).

Men det allra mest intressant och lärorikt är att lyssna på hur dessa erfarna företagare och riskkapitalister resonerar. Så här har jag noterat att de tänker:

• Individen är nästan viktigare än affärsidén.
• Entreprenören ska satsa hundraprocentigt på sin egen idé, inte ha annan verksamhet vid sidan om.
• Det räcker inte med att entreprenören är besjälad av en idé eller ett intresse, han/hon måste kunna presentera siffror om verksamheten.

Eftersom jag själv har varit statsanställd ”byråkrat” i hela mitt yrkesverksamma liv inser jag att jag inte skulle haft någon framgång hos drakarna även om jag hade haft en bra idé, mitt behov av trygghet innebär nog att jag inte skulle våga satsa allt på en idé på det sätt som de skulle vilja för att själva satsa pengar i företaget. Antagligen är jag alldeles för feg och försiktig. Men å andra sidan har det varit väldigt roligt, intressant och stimulerande även på Vägverket.

Noterbart är också att drakarna flera gånger har sagt till en entreprenör ”Jag tror inte på din idé men jag tror på dig – om du kommer på en annan idé så hör gärna av dig till mig” eller ”Jag avstår att satsa i ditt företag – men om du någon gång tänker söka jobb så ring mig!”.

Vi behöver nyföretagare i Sverige, det är jag helt övertygad om (även om jag alltså själv inte har gjort något i sammanhanget). Om detta program kan hjälpa till att engagera och stimulera kreativa människor att öppna egen verksamhet så är det bra. Och det tror jag att programmet kan, mycket mer än många ”starta-eget-kurser”.

Demonerna? Ja, det är väl de som driver kreativa människor att starta egna företag.

Till maj månads blogg