Pensionärsbloggen
"Funderingar nere vid ån"
Juli månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.
Söndagen den 26 juli 2009: Sommartid är utflyktstid
Vi hade besök ”söderifrån”. Då passade vi på att göra en biltur runt Siljan och se på diverse sevärdheter. För så är det ju ofta – det är först när vi få besök som vi bryr oss om sevärdheterna hemikring. Jag hade en arbetskamrat som bodde i Falun och, trots att han var i sexitioårsåldern, aldrig hade varit nere i gruvan.
När vi åker utomlands, oavsett om det är på en charterresa eller mer i egen regi, drar vi oss inte för att åka runt och titta på mer eller mindre intressanta sevärdheter. Där en guide berättar engagerat som om det vore det mest märkvärdiga på hela jorden. Ibland tänker man att ”ja, vi har ju minst lika intressant hemma, men det bryr vi oss inte om att titta på”.
Men visst är det ju så att en bra guide, antingen i form av en levande och berättande människa eller i form av en bok, det höjer avsevärt upplevelsen av det som man ser. Vilket visar att det gamla talesättet ”kunskap är makt” även kan kompletteras med ”kunskap är glädje”.
Fast jag kommer ihåg att när jag tidigare har läst i böcker om vad det finns för sevärdheter i en viss trakt så brukar det för nästan varje ort beskrivas att det finns en intressant altartavla eller något liknande i kyrkan. Själv måste jag erkänna att jag inte är så där våldsamt intresserad av altartavlor även om jag inser deras kulturhistoriska värde. Kanske beror det på att jag, liksom sannolikt de flesta svenskar, inte är så djupt religiösa och därmed inte heller så särskilt införstådd med alla de religiösa symboler som man kan återfinna på till exempel en altartavla. Symboler som gör att åskådaren ska förstå vad som menas – vilket jag alltså inte gör.
Trots det tycker jag att kyrkobyggnader kan vara intressanta att besöka – liksom stora järnvägsstationer. Med järnvägsstationer menar jag då sådana som centralhallen på Stockholms Central och sådana stationer där tågen kör in under ett tak. Såväl där som i kyrkorna har man förnämliga tillfällen at se och förstå hur byggnadens bärande konstruktion verkligen fungerar (i de flesta andra byggnader är ju detta ofta gömt av innertak och liknande). I kyrkorna kan man se de höga pelarna som längst upp böjer sig mot varandra och bär upp kyrkans tak genom sinnrika valvkonstruktioner. Det skulle ha varit spännande att vara med och se när dessa valv byggdes en gång i tiden.
Oavsett hur religiöst intresserad man är måste man ju konstatera att våra kyrkor är monument. Men det finns även andra intressanta monument, sådana som många av oss inte tänker på trots att vi ser dem varje dag. Det som jag avser är alla broar för vägar och järnvägar som finns runt om i landet och ofta kan beskådas på nära håll. Men liksom för andra monument och sevärdheter i allmänhet uppskattar man dem allra mest om man får en bra vägledning.
 |
En sådan finns faktiskt. I boken Våra broar – en kulturskatt, skriven av Sven Olof Ahlberg och Bengt Spade på uppdrag av Vägverket och Banverket, redovisas ett stort antal intressanta broar tillsammans med en översiktlig genomgång av olika brotyper. Det är en förnämlig bok, antingen att läsa hemmavid eller att ha med sig som en guide vid utflykter i Dalarna och övriga Sverige. Man behöver verkligen inte vara tekniker för att njuta av boken. Däremot kan den fungera som en allmänbildande lärobok i olika brobyggnadstekniker. Finns att köpa på Vägverket i Borlänge men kan naturligtvis lånas även på biblioteket. Det är nu tio år sedan inventeringen inför boken genomfördes vilket innebär att en del av de redovisade broarna numera har ersatts av nya sådana. |
Under de senaste tjugo åren har ett mycket stort antal broar byggts nya eftersom de inte var bäriga nog för de tyngre laster som numera tillåts, i avsikt att öka svensk industris konkurrenskraft. Sålunda kan vi konstatera att av de i Dalarna redovisade broarna har såväl broarna över Dalälven i Dala Husby och Solberga, Gustafs samt bron över Svärdsjövattendraget/Hökviksån i Hökviken, Linghed ersatts av nya broar. Men de har ersatts av nya broar som har utförts i samma stil som de tidigare så man kan ha stor glädje av boken även vid ett besök av de nya broarna.
Särskilt intressant är historien om bron i Dala Husby. Den tidigare bron byggdes 1928 och utnyttjade den tidens spetsteknologi vad gäller armerade betongkonstruktioner vilket innebar att den fick ett rekordlångt spann på 50 meter. Trots detta fordrades fem spann för att överbrygga Dalälven. Den nya bron, invigd av kung Carl XVI Gustav i april 2004, är byggd enligt dagens teknik vilket innebär att det räcker med tre spann. Men i övriga är broarna lika och den nya vilar på stöd som är klädda med sten från de gamla stöden.
Andra broar i Dalarna som redovisas och beskrivs i boken är
- Väg- resp järnvägsbro över Österdalälven vid Tunsta, Insjön
- Vägbro över Vanån vid Siknäs. Den bygdes från början som järnvägsbro för Norra Stambanan över Faxälven vid Långsele 1887. 1913 ersattes den där av en ny bro och uppfördes efter några år i Siknäs i stället.
- Vägbro över Österdalälven i Leksand.
- Kombinerad väg- och järnvägsbro över Österdalälven i Oxberg norr om Mora.
- Vägport vid Klenshyttan mellan Grängesberg och Ludvika där den lokala vägen går genom en smal port under den höga järnvägsbanken.
- Järnvägsbro över Vanån vid Vansbro.
- Vägbro över Kolbäcksån vid Norsbro söder om Ludvika.
- Vägbro över Dalälven vid Näs Bruk - en lång bro som närmast liknar ett jättelikt Mekkano-bygge.
- Järnvägsbro över Österdalälven i Mora.
En speciell brotyp är ju flottbroarna som förr var vanliga i Dalarna. Numera finns i hela landet endast två flottbroar för allmänna vägar – och båda ligger i Gagnefs kommun. En av dem låg tidigare vid kyrkan i Gagnefs kyrkby men vid vårfloden 1846 följde bron med strömmen cirka 800 meter. Man var då så pragmatisk att man gjorde fast den vid det nya läget och lät överfarten över älven ske där i stället för vid kyrkan.
Den andra flottbron ligger några km längre uppströms vid byn Österfors – som ju är en idyllisk sevärdhet och väl värd ett turistbesök i sig. Numera är den endast upplåten för gång- och cykeltrafik. Men den ligger väldigt vackert och lämpar sig synnerligen väl för en rast om man har en kaffekorg med sig (bord och bänkar finns).
Båda dessa flottbroar är ombyggda under de senaste åren vilket kan sägas vara helt i enlighet med den historiska traditionen. För flottbroar slets väldigt snabbt och behövde succesivt renoveras eller förnyas. Delvis beroende på att de var byggda av trä som låg i vattnet och därigenom förstördes. Men även pga att det inte alls vara ovanligt att de helt enkelt följde med högvattnet.
Vill man läsa mer och lära sig mer om flottbroar rekommenderas Dalarnas Hembygdsbok 1975 (fanns tidigare att köpa på Dalarnas Museum, numera är den nog slutsåld - men går att hitta antikvariskt på nätet!) där Anders Björklund (numera stadsarkitekt i Orsa kommun) redovisar sitt examensarbete i arkitekturhistoria vid Chalmers Tekniska Högskola som innebär en genomgång av alla tidigare och då befintliga flottbroar i Dalarna. Boken är illustrerad med många intressanta fotografier. Läs och njut och förundras över hur våra förfäder kunde lösa problem. Ett problem var konflikten mellan överfarten av älven från ena sidan till den andra och behovet av att kunna frakta båtar och timmer längs älven. Möjligheten till timmerflottning löstes i sen tid genom att en mindre del av bron gjordes med ett upphöjt spann så att timret kunde flottas under. Båttransporter kunde lösas genom att bron inte byggdes ”rakt över älven” utan i två delar som var förskjutna i förhållande till varandra, dvs den ena delen en brobredd längre uppströms än den andra, varvid de kunde dras isär och släppa igenom båtar. |
 |
 |
Men broar utan vägar emellan har man inte mycket glädje av. Och även vägarna kan vara intressanta. Själv tycker jag naturligtvis att även nybyggda vägar kan vara vackra och tillföra landskapet positiva kvaliteter. Men jag kan förstå att många andra i första hand njuter av att se gamla vägar som följer naturens vindlingar på ett annat sätt än många moderna. Länsstyrelsen i Dalarna tillsammans md Vägverket Region Mitt har gett ut boken Kulturvägar i Dalarna – kulturhistorisk inventering av allmänna vägar. Även den kan ligga till grund för trevliga utflykter runt om i länet. |
Fredagen den 17 juli 2009: När Dalporten öppnades
”Reklam” för kommande arrangemang har jag nog aldrig gjort här i bloggen. Överhuvudtaget är det en princip att på SPF Falubygdens webbsida enbart förvarna om arrangemang som går i SPF:s regi.
Men principer är ju som bekant till för att man ska kunna göra undantag från dem. Nu kan jag inte låta bli. Det kom en inbjudan från Dalarnas Museum om ett seminarium den 15 augusti med anledning av Gefle-Dala Jernvägs 150-årsjubileum. Det tycker jag själv låter så intressant så jag kan inte låta bli att ge även er andra chansen att anmäla er.
Det som förvånade mig var rubriken med namnet Dalporten. För mig är det benämningen på vägporten under den höga järnvägsbanken i Grängesberg, någon km från läns- och landskapsgränsen. Den där porten som är parabelformad, vilket innebär att det är fri höjd 4,6 m enbart i körbanans mitt varför höga lastbilar alltså inte kan mötas. Ett speciellt varningssystem för dem är därför monterat på platsen.
Dalporten i Grängesberg, foto Peter Korkala från hans blogg http://peterkorkala.se/
Men eftersom Örjan Hamrin använder benämningen i detta sammanhang så litar jag helt och hållet på honom att det är befogat. Han brukar alltid veta. För skojs skull sökte ("googlade") jag på Dalporten på nätet. Jag fick 209 svar. Efter att ha ögnat igenom dessa konstaterar jag att nästan alla handlar om just Grängesberg.
Men jag hittade ett svar som var relevant när det gäller järnvägen. Det var i en fulltextversion av boken Sverige, Illustrerad handbok för resande och derjemte ett minne för dem som besökt landet där följande stod:
Källvikens station är belägen vid sjön Hyns södra strand (170 m. öfver hafvet). Strax norr om nämda sjö ligger Korså jernbruk, tillhörigt Stora Kopparbergs bergslag, och hvilket bruk har ängbåtsförbindelse med Källvikens station. Från Källviken passerar tåget förbi flera små sjöar och inträder genom den s. k. Dalporten i Dalarne, hvarefter det fortgår genom steniga vildmarker till stationen Born, anlagd för de produkter, som forslas frän Engelsfors bruk och Edskens masugn å en för detta ändamål anlagd, 7 km. lång, smalspårig jernbana.
Ni som är bättre bibellärda än jag vet naturligtvis att Dalporten var en av Jersualems portar. Om den och dess upprustning 445 f.Kr, kan man läsa i Nehemjas bok i Gamla Testamentet:
När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre dagar, stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med mig.
Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.
Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig. Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.
----
Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. De byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten.
Någon bild på denna gamla Dalporten i Jerusalem har jag inte hittat, jag vet inte ens om porten numera existerar, det kanske är osannolikt. Här är en bild på Damaskusporten så som den såg ut omkring 1900:
Dessutom finns det en by strax norr om Borlänge, vid Gagnsbro, som kallas Dalporten.
Torsdagen den 16 juli 2009: I-länder och u-länder
Det händer inte så ofta att jag blir entusiastisk över något som jag hör. Snarare är jag nog till min grundinställning ganska kritisk och ifrågasättande. Om det är därför som jag sällan skrattar högt när jag ser på något TV-program vet jag inte, men på sin höjd brukar det bli ett litet småleende.
Överhuvudtaget har jag nog ganska ofta synpunkter på värdet av till exempel TV-program, såväl hela programmet som vad som sägs i det eller i en nyhetssändning. Som att nyheter ofta är oklart formulerade eller förklarade.
Därför blev jag glad när jag i ett program i förra veckan hörde något förklarat som jag tyckte hjälpte mig att förstå. Det var i programmet Sommarkväll med Anne Lundberg som sändes från Ystads Saltsjöbad. Det var en läkare som pratade om u-länder (jag kom in mitt i programmet så jag vet inte vad han hette) och som påtalade att vi ofta har en tendens att generalisera och förenkla och dra ”alla andra” över en kam. Dvs vi delar in världen i i-länder (”vi”) och u-länder (”de andra”) när verkligheten, enligt hans mening, ser annorlunda ut. Det är stora skillnader i levnadsstandard inom de länder som vi lättsinnigt klassar som u-länder.
Han förklarade att i en grupp av dessa länder har man numera en levnadsstandard som motsvarar den som vi själva hade omkring 1945, i en annan grupp en levnadsstandard som vi hade omkring 1920 och i många av dessa länder går utvecklingen snabbt framåt. Sedan finns det andra länder där levnadsstandarden motsvarar den som vi hade på 1800-talet – och där det i många fall inte alls går framåt.
Till detta lade han att även detta resonemang naturligtvis är en generalisering eftersom i många av dessa olika länder är skillnaden i levnadsstandard mellan olika människor väldigt stor, större än vad den var hos oss under ovan angivna perioder.
Det hjälpte mig att förstå att vi inte kan klumpa ihop ”dem” och dra alla över en kam.
Måndagen den 13 juli 2009: Lurendrejare på gång igen!
Det kom e-post från någonting som uppgav sig heta World Buisiness Register. De erbjöd mig att låta registrera mitt företag i deras 2009/2010-upplaga. Nu är det ju så att jag inte har något företag men läste ändå texten. Så här stod det:
Ladies and Gentlemen.
In order to have your company inserted in the registry of World Businesses
for 2009/2010 edition, please print, complete and submit the enclosed
form (PDF file) to the following address:
WORLD BUSINESS GUIDE
P.O. Box 2021
3500 GA Utrecht
The Netherlands
email: register@wbgtoday.net
FAX: +31 20 524 8107
Updating is free of charge!
If you are not the intended recipient, please submit an email to
unsubscribe@wbgtoday.net
Your request shall be dealt with accordingly.
Observera texten ”Updating is free of charge!”.
Så var det en bilaga medskickad, som man skulle fylla i. På denna stod det med liten stil långt ner att man accepterar de villkor som anges på webbsidan http://www.world-businessguide.com/terms.php .
På denna sida stod det en massa, jag orkade inte läsa allt. Men jag reagerade när jag läste ”EURO 995” och EURO 2995”. Då insåg jag att detta sannolikt är ett sådant där blufföretag som man läser om i tidningarna ibland. Som lurar folk att tro att de får något gratis, skriver på och sedan sitter de fast.
Lördagen den 11 juli 2009: Vad är det för likhet mellan en optiker och en mobiloperatör?
Det har jag förstått nu.
Ett bra tag har jag insett att jag behöver köpa nya glasögon, såväl mina "vanliga" som jag normalt har och läsglasögonen som jag har när jag läser tidning/bok eller på datorn. (Jag envisas med att inte kombinera genom att skaffa sk progressiva glasögon - med motivet att det ser så intellektuellt ut när man sitter och byter mellan de olika paren. Titta på TV när man intervjuar nobelpristagare och andra professorer!).
När jag sitter hemma i soffan och ser på TV blir jag överöst med olika reklamerbjudande från de olika optikerkedjorna (alla optiker ingår tydligen numera i en av dessa kedjor). Precis som jag blir överöst av erbjudanden från de olika mobiloperatörerna. Och i båda fallen är erbjudandena så formulerade att det är totalt omöjligt att jämföra dem.
Enda chansen att kunna jämföra var att gå runt till firmorna och berätta vad jag ville ha - och fråga "vad ska ni ha för det?". Det var fascinerande/skrämmande så olika slutsummorna blev.
Måndagen den 6 juli 2009: Ett trafiksäkerhetstips!
I gårdagens blogg nämnde jag att jag nog inte är speciellt mycket bättre än folk i allmänhet när det gäller att hålla hastighetsbegränsningarna och det är ju ledsamt. Att hålla hastighetsgränserna är viktigt för trafiksäkerheten (och kanske framför allt för skadepåföljden vid en olycka).
Men det finns ju även andra faktorer som påverkar olycksrisken. Nykterhet till exempel (och där har jag alltid hållit hårt på att vara skötsam!).
Men även vanlig enkel trötthet är en betydande olycksrisk. Det räcker ju med att bara somna till i någon sekund för att orsaka en olycka. Här har jag ett tips som jag gärna förmedlar till omvärlden.
När jag hade suttit en hel dag på ett möte på Vägverkets regionkontor i Härnösand (bara det kan man ju bli sömnig av) och sedan satte mig i bilen för att ensam åka hem till Falun i novembermörkret, då fanns det risk för att bli trött.
Naturligtvis är det bästa att stanna vid en rast- eller parkeringsplats och gå ur bilen och få frisk luft en stund. Eller sätta sig och sova en stund. Fast man vill ju hem. Och även om jag stannade och vilade så blev jag ganska snart efteråt trött igen.
Det grundläggande var att inte stanna i Gnarp och äta en pizza - även om de hade väldigt goda pizzor på pizzerian i Gnarp. För den tunga maten la sig som en sten i magen och all kraft i kroppen gick väl åt till att smälta den. Och sömnen kom snabbt.
Ett knep som jag nyttjade var att då och då slå en signal på mobiltelefonen till mina kollegor som var på väg till Östersund och Gävle och prata någon minut med dem. I det avseendet kan faktiskt mobiltelefonen ha en positiv trafiksäkerhetseffekt också. Men det var inte detta knep som jag tänkte på.
Jag brukade se till att undvika att gå på toaletten under hela eftermiddagen och innan jag satte mig i bilen. Det innebar att under resan så blev jag förr eller senare kissnödig. Om inte förr så ungefär när jag hade passerat Alfta och hade den långa sträckan genom skogarna mot Svaben framför mig. Men jag stannade inte för att lätta på trycket. I stället uthärdade jag och höll mig. Det var inte alls behagligt - men det garanterade att jag inte somnade!
Ett trafiksäkerhetstips alltså. Den som vill gardera sig kan ju ta med en gummisnodd att sätta runt om.
PS: Du som tänker åka samma väg som jag, dvs rv 50 upp mot Alfta, behöver nog inte nyttja tipset under det närmaste året. Med start i höst kommer Vägverket att låta påbörja ombyggnaden/upprustningen av hela den återstående sträckan Lamborn-Svabensverk-Skräddrabo. Då kommer det sannolikt att bli lite besvärligt under byggtiden så risken att somna minskar.
Söndagen den 5 juli 2009: Om att köra för fort. Med mera
När jag var ung och hade gått ut gymnasiet funderade jag faktiskt på att läsa juridik. Möjligen berodde det på att det inte fanns några betygskrav till den utbildningen, alla som ville kunde börja. Därmed inte alls sagt att det skulle vara en lätt utbildning, snarare tvärtemot. Att det inte fanns några betygskrav berodde nog på att utbildningen inte innehöll laborationer och liknande utan bedrevs i form av föreläsningar. Det gick väl bra att byta föreläsningssal till en större om det kom många studenter.
Det blev inte mer än en tanke.
Ibland blir jag glad över att jag inte valde den studiebanan. Till exempel när jag läser om brottsmålsadvokater som företräder grova brottslingar eller misstänkta brottslingar och gör allt som de kan för att vända allt till det bästa för dessa för att de ska få så lågt straff som möjligt - eller helst bli frikända.
Naturligtvis inser jag att den som står åtalad för ett grovt brott och riskerar att få ett mycket långt straff skall ha hjälp av ett juridiskt ombud som för hans talan. Det ingår i den civiliserade statens rättssystem. Det är inte det som jag vänder mig emot.
Men jag skulle inte själv vilja ägna mig åt det – även om det tydligen är väldigt ekonomiskt givande. För hur skulle det kännas när jag ligger på mitt yttersta och tänker tillbaks på vad jag har gjort med mitt liv. ”Jag har sett till att svåra brottslingar har undkommit straff eller fått lägre straff genom att vända och vrida på paragrafer.” Då skulle jag inte känna att jag hade gjort speciellt mycket meningsfullt av mitt liv. Nästan som om jag hade hållit på och tillverkat sådana där reklamfilmer för hårshampo och kosmetika som avslutas med att en kvinnlig röst viskar ”Because you are worth it”.
OK, jag erkänner att det är fel att generalisera om hela yrkesgrupper, det stora flertalet jurister och advokater sysslar ju inte alls med sådant här utan utför säkert hedervärda och samhällsnyttiga uppgifter som de kan vara stolta över såväl i vardagen som när de ligger på sitt yttersta.
Att jag kom att tänka på detta berodde på en tidningsartikel om en lastbilschaufför. Han hade kört för fort, 63 km/t där det var hastighetsbegränsat till 50 km/t. Det var väl inte så konstigt. Men polisen hade av slarv skrivit fel på lappen, som han fick underteckna, de hade kastat om siffrorna. Det stod alltså att han hade kört 50 km/t där det var hastighetsbegränsat till 63 km/t.
Samma sak hade hänt honom en gång tidigare. Då hade han vägrat att betala och fallet gått till domstol där han blev frikänd. Så han tänkte göra likadant denna gång.
Nu gick hans juridiska ombud ut i tidningen och talade om för alla andra trafikanter som blivit bötfällda att de borde kolla lappen noga så att det inte stod fel för då kunde de kanske också bli frikända. Underförstått att de kunde kontakta honom så skulle han bistå dem vid rättegången.
Min reflektion blev att om detta med polisens felskrivning hade hänt lastbilschauffören två gånger – hur många gånger hade han då inte åkt fast för fortkörning där polisen hade skrivit rätt? Och hur många gånger hade han åkt för fort med sin lastbil utan att ha blivit tagen? De flesta av oss vet ju mycket väl hur liten risken för att åka på böter för fortkörning är.
Låt mig nu tydliggöra att jag inte vill framställa mig själv som något slags helgon när det gäller att följa hastighetsbegränsningarna. Även om jag, som har arbetat så länge inom Vägverket, borde vara ett föredömme. Men så är inte fallet. Dvs jag har nog varit som de flesta. När jag hade suttit på ett möte på Vägverkets regionkontor i Härnösand (och bland annat pratat om hur vi ska få trafikanterna att hålla hastighetsgränserna!) mellan 0800 och 1700 och sedan körde hem till Falun – ja då hände det lätt att jag la på momsen på den tillåtna hastigheten. Vilket ju var speciellt illa eftersom jag nog var ganska trött efter att ha suttit i möte en hel dag.
Men hade jag råkat åka fast för fortkörning, ja då hade jag nog svurit en vers och sedan betalt böterna så fort som möjligt. Och skämts.
Antagligen (?) var det kanske så att den där lastbilschauffören skämdes, även han, eftersom han inte själv framträdde i tidningen. Men juristen han skämdes inte för att tjäna pengar på att polisen hade varit slarvig.
Sedan kan jag fråga mig: Har vi inte alltför höga krav på bevisföring i Sverige? Finns det någon som inte inser att polisen hade slarvat när de hade skrivit på böteslappen att han hade kört i 50 km/ på en väg där det var hastighetsbegränsat till 63 km/t? Är det inte sådant här som ger rättsväsendet dåligt rykte?
Har du sett en sådan här som det stått 63 på?
Lördagen den 4 juli 2009: Pythagoras sats
Tänk så mycket man kan hitta (och lära sig!) på nätet numera.
Inte kommer jag ihåg hur vi bevisade Pythagoras sats när jag var ung och studerade. Men den här trevliga animationen hittade jag på Wikipedia.
