Pensionärsbloggen
"Funderingar nere vid ån"
Oktober månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.
Lördagen den 31 oktober 2009: Rock-Ragge
I går kväll tyckte vi att vi inte skulle laga kvällsmat, Margaretha och jag. Så vi gick ut och åt i stället. ja, en ganska väsentlig anledning till att vi lyxade till det var natutrligtvis att Margaretha hade köpt ett häfte med kuponger som innebär att vi kan äta två för samma pris som en.
Eftersom vi är bekväma och tycker att det är himla skönt att kunna promenera till restaurangen (och ännu bättre att kunna promenera hem efteråt), vilket naturligtvis förutsätter att man bor inne i centrum som vi gör, så valde vi att gå till Mariannes. Det skulle vara uppträdande där senare på kvällen, vilket innebar inträde, men eftersom vi bara ville ha lite mat gick vi dit vid sextiden, då var det inget inträde (uppträdandet skulle inte börja förrän 22.00!).
När vi satt där och åt, det var mycket gott, så kom musikerna in som skulle uppträda senare och körde lite "sound-check" och uppvärmning. Då sa Margaretha "Men är det inte han, Rock-Ragge? Finns han fortfarande?". Och visst var det Rock-Ragge. Vi var lika förvånade båda två. Han körde just Be-Bop-a-Lula som uppvärmning. Här har ni den och några till:
Fredagen den 30 oktober 2009: Volvos värde varar?
Kommer ni ihåg den där lilla nyckelringssnurran som hade några krumelurer inristade på vardera sidan. Dvs obegripliga tecken. Men när man snurrade på den så trädde texten fram: ”Volvos värde varar”.
Nu verkar det som att det blir det kinesiska företaget Geely som kommer att ta över Volvo. När det först började pratas om en kinesisk köpare av Volvo var jag spontant starkt ifrågasättande till det lyckliga i en sådan överlåtelse. ”Varför ska ett kinesiskt företag ha en bilfabrik i höglönelandet Sverige?” var min fråga och misstanken var naturligtvis att de inom en ganska snar framtid kommer att flytta verksamheten till Kina där löner är avsevärt lägre.
Idag har jag nog en tendens att svara på samma sätt som den volvoanställde som blev intervjuad i TV: ”Finns det något annat och bättre alternativ?”. Och det verkar ju inte som att det finns det. Kinesiska ägare är alltså rimligen bättre än en nedläggning.
En uppgift som fick mig (och sannolikt många med mig) riktigt förvånad var den att det i Kina idag finns cirka 50 st biltillverkare. Skulle jag gissa så hade jag gissat på två eller tre, högst fem. Eftersom jag inte känner till namnet på någon av dem. Jo, numera känner jag ju till Geely.
Men så började jag att fundera. Vi brukar ju säga att Kina utvecklas snabbt just nu men att landet ändå ligger cikra 50 år efter oss i Europa, om man ser till helheten. Det innebär att de utvecklingsmässigt borde ligga ungefär där Europa låg 1950-talet. Och vid den tidpunkten fanns det faktiskt många biltillverkare i Europa. Jag räknade efter vilka som då var aktiva på en lista på Wikipedia och kom fram till att det få fanns ungefär 60 biltillverkare runt om i Europa (som ju har ungefär hälften så många invånare som Kina har). En del av dessa var visserligen små tillverkare av sportvagnar eller lyxbilar - men det fanns alltså ändå väldigt många tillverkare av "vanliga" bilar.
Kommer ni ihåg de här:
 Standard Vanguard |
 Dyna Panhard |
 Morris Minor |
 Simca Aronde |
 Borgward Isabella - "Hon dansade en sommar" |
 Tatraplan |
Så det kanske inte är så konstigt att de har femtio biltillverkare i Kina.
Sedan sägs det också att den kinesiska regimen vill att dessa biltillverkare inom de närmaste åren förvandlas till cirka tio stora tillverkare (och när man i Kina säger ”stora”, ja då menar man säkerligen STORA). Och det är ju precis den utveckling som skedde i Europa under andra halvan av 1900-talet.
Numera finns ju även Stig Oskar Hellbergs variant av fortskaffningsmedel:
Torsdagen den 29 oktober 2009: Har du en livförsäkring på din fru?
Under den senaste tiden har det varit en hel del rabalder om livförsäkringar, det är Folksam som har sänkt värdet på sin grupplivförsäkring. Avsikten med den och liknande försäkringar är uppenbarligen en vilja att inte ligga sina efterlevande till last ekonomiskt, dvs det ska finnas pengar att betala en rimlig begravning. Anledningen till att man sänker livförsäkringsbeloppet har angetts till att det tecknas alltför få nya sådana försäkringar. Vilket väl i sig är positivt, som jag uppfattar det så innebär det att folk numera har pengar på banken (eller andra tillgångar) så att det inte känns som ett problem att kunna finansiera en begravning. (Ja, det skulle ju även kunna betyda att de inte bryr sig om en anständig begravning eller tycker att de efterlevande får finansiera det bäst de vill. Men så krassa tror jag inte att folk i allmänhet är).
Men bortsett från dessa grupplivförsäkringar på förhållandevis små belopp – vem tecknar idag en livförsäkring? Är det bara i engelska deckare som det förekommer? Där är det ganska vanligt att den avlidne har en livförsäkring på ett högt belopp som tillfaller någon person. Som därigenom naturligtvis blir misstänkt för att ha mördat vederbörande. Och ofta har beloppet höjts en relativt kort tid annan personen avlider.
Jo, jag kan tänka mig att en familjefader, som har stor inkomst (men ingen förmögenhet) och som är ensamförsörjare där hustrun är hemma och tar hand om ett antal barn, tar en livförsäkring på sig själv för att känna sig trygg att familjen kan leva ett förhållandevis gott liv om han skulle gå bort i sjukdom eller olycka.
Men det kan ju inte vara så vanligt. Numera är ju det vanliga att båda parterna i ett äktenskap eller samboförhållande är självförsörjande. Även om det ofta är så att mannen har högre inkomst.
Men att ta en livförsäkring med ett belopp på någon eller några miljoner kr på sin fru – varför gör man det? Om man inte har för avsikt att "hjälpa" henne till "den andra sidan" - och det tror jag inte är någon vana hos svenska äkta män. Ja, tro nu inte att jag på något sätt vill nedvärdera kvinnans roll i familjen, det är inte så jag menar. Men förekommer det överhuvudtaget i någon större utsträckning? Är det någonnuvarande eller fd försäkringstjänsteman som kan berätta för mig?
Jag gissar att det är ganska ovanligt i Sverige men kanske mer vanligt i andra länder där man fortfarande har hemmafruar. Varför jag tror det? Jo, om jag slår upp ”livförsäkring” på svenska Wikipedia så står det sju rader. Gör jag motsvarande på engelska Wikipedia så är artikeln närmare tio skärmbilder lång.
Och jag har inget minne av någon svensk deckare där det har varit en livförsäkring inblandad.
Det fiktiva Midsomer County - där går det att sälja livförsäkringar! Karta från Daily Mail.
(PS med anledning av kartan över Miodsomer County: I början tyckte jag att Morden i Midsomer var en jättebra deckarserie. Numera tycker jag att intrigerna är alltför krystade. Oftast får de leta sig tillbaks 25-30 år i historien för att hitta den ursprungliga anledningen till att ett mord begås idag. Det verkar lite för långsökt. )
(För övrigt har jag noterat att i Sverige man numera använder ordet "ekonomiskt oberoende" i en annan betydelse än i engelska filmer och böcker från förkrigstiden, dvs det enda ställe där jag tidigare har träffat på det. Nu betyder det i Sverige att en kvinna kan försörja sig själv genom eget arbete och inte är ekonomiskt beroende av att bli försörjd av en man. I de gamla engelska filmerna och böckerna var innebörden att man hade ett så stort kapital att man kunde leva på avkastningen av detta och inte behövde befatta sig med sådana futtiliteter som förvärvsarbete).
Onsdagen den 28 oktober 2009: Reklamens språk
Tidigare har jag nog någon gång uttalat mig lite nedsättande om folk som gör reklamfilmer att visas i TV, framför allt om hårshampo och hudvårdsprodukter. Eller kanske inte nedsättande, snarare ”tycka-synd-om”. Med andra ord har jag haft svårt för att se hur de på sin dödsbädd ska kunna tänka tillbaks på vad de har gjort för meningsfullt med sitt liv. Fast jag inser att reklam för schampo och hudvårdsprodukter nog inte är vad man gör hela sitt liv inom reklambranschen, så fort man har fått lite mer meriter kanske man övergår till andra uppgifter?
Hur som helst har jag sett ett reklaminslag där jag faktiskt blivit lite imponerad av den som har åstadkommit upplägget. Det var nämligen väldigt smart utformat.
Varan som man gjorde reklam för var ett bantningsmedel (nej, jag tänker inte nämna namnet). Men man påstod inte att användaren kommer att minska ett visst antal kilo i vikt eller bli ett visst antal centimeter smalare i midjan om han/hon använder medlet. Sådant är knepigt, det är lätt att bli anmäld för falsk marknadsföring av någon som inte går ner i vikt.
I stället lovade man att medlet skulle öka den viktminskning, som man själv åstadkommer, med 50%. Om jag med egna åtgärder går ner två kg så kommer användningen av detta medel att göra att jag går ner ytterligare ett kilo, dvs totalt tre kilo. Med en sådan reklam är det ju omöjligt att påstå att medlet inte håller vad det lovar. Går man inte ner något alls, ja då beror det ju på att ytterligare 50% av noll blir noll. Går man totalt ner ett kilo så kan tillverkaren hävda att utan medlet skulle jag bara ha gått ner 2/3 kg. Och alltså har medlet fungerat som utlovat. Det går ju inte för mig att motbevisa något annat, det finns ju bara ett exemplar av mig så någon jämförande test går inte att utföra.
Smart reklam med andra ord.
När det gäller reklam för varor av den här typen behöver man ju annars inte fundera så mycket, de flesta bryr sig väl egentligen inte så mycket om den. Tror jag, och det kanske inte gör något för tillverkaren/beställaren av reklamen. Antagligen resonerar de som så att när vi nästa gång kommer till butiken för att köpa schampo så kommer vi ihåg produktens namn när vi ser det i hyllan. Och kanske därför handlar just det märket. Eller i varje fall – om vi inte hade känt igen namnet så hade vi kanske köpt ett annat märke.
Men det finns annan reklam där det verkligen gäller att ”läsa mellan raderna” och inte förutsätta något som inte står. Resebroschyrer är urtypen för detta.
- Står det att ett hotell ligger ”200 meter från stranden” så betyder det att det inte går att bada där eftersom det är klippor eller liknande.
- Står det i stället att det ligger ”200 meter från badstranden” så går det naturligtvis att bada – men det är sten på stranden, ingen sand.
- Står det att det är ”sandstrand” så är det en grov och mörk sand.
- Står det att det är ”ljuvlig pärlemorskimrande finkornig sandstrand”, ja då är det kanske så fin strand som vi förutsatte redan från början.
 |
 |
Tisdagen den 27 oktober 2009: Matlagningsklokskap
Hoppas att det blir bättre väder idag. För nu har det varit så där bedrövligt gråtrist några dagar. Själv påverkas jag till humöret av sådant väder. Jag kan tänka mig att för de som är deprimerade av något annat blir det ännu värre när molnen hänger i trädtopparna och det inte blir riktigt ljust på hela dagen. Då gäller det att laga till lite god mat för att få upp stämningen – gärna en köttgryta med mustig kryddning. Själv är jag med i ett sällskap som kallar sig Falu Högre Matakademi, ett antal i huvudsak numera pensionerade herrar som träffas ibland för att laga mat (tyvärr alltför sällan eftersom vår rektor har flytt till Hammarby Sjöstad). Ibland bjuder vi våra damer på resultatet av vår matlagning. Ta inte för allvarligt på sällskapets namn – medlemmarnas matlagningskompetens står inte på något sätt i relation till det högtidliga namnet. Men trevligt har vi. Min egen matlagningklokskap kan sammanfattas mycket kortfattat så här:
|
 Rosmarin |
Måndagen den 26 oktober 2009: Var ska man bo?
I helgen var vi nere i Stockholm och hälsade på barn och barnbarn. Såväl i Trollbäcken i Tyresö som Täby kyrkby. På det första stället är terrängen väldigt kuperad, det är berg upp och ner, överallt ligger det hus och på helt olika höjdnivåer. En tomt som i Falun skulle anses helt omöjlig att bebygga har de där lyckats klämma in ett hus på. Det blir ju så när det i ett storstadsområde är ont om mark och all mark därigenom blir värdefull.
På hemvägen från Täby kyrkby skulle vi åka via vår sommarstuga för att återbörda en vedklyv. Därför körde vi via Uppsala-Sala, en väg som vi sällan åker numera. Antingen blir det E4 via Gävle eller 70 ända ner till Enköping i och med att förbifarten Sala nu är öppnad för trafik.
Nu kom vi igenom Järlåsa och Morgongåva, två små samhällen som inte verkar göra mycket väsen av sig. När vi åkte genom Järlåsa konstaterade Margaretha att intill vägen hade man byggt flera nya villor, de syntes inte så mycket för att det var upplagt en bullervall mellan husen och riksvägen.
Det fick mig att fundera. I Stor-Stockholm och andra storstadsområden förstår jag att man bygger på varenda markbit. Men det som annars är genomgående för Sverige är ju att mark finns det väldigt gott om. Rimligen så även i Järlåsa. Varför väljer man då att i Järlåsa bosätta sig så nära riksvägen att man måste titta ut på en bullervall för att slippa bli alltför mycket störd av biltrafiken?
Jag förstår att kommunen gärna vill att eventuella ”luckor” i bebyggelsen fylls igen med tanke på kostnaden som de har för infrastruktur, gator, vatten och avlopp mm. Men när man ska välja bostad för sig själv är väl de flesta människor ganska egoistiska, i varje fall jag, och vill att den största affär man gör i livet, den ska bli lyckad. Varför väljer man då att bo i ett nybyggt hus intill riksvägen bakom en bullervall i Järlåsa? (Ja, jag erkänner att jag inte har varit inne i området och tittat bakom bullervallen, det kanske är jättemysigt där.)
En vacker kyrka verkar de ha i Järlåsa. Foto Zejo.
En liknande reflexion har jag tidigare gjort när det gäller det område som håller på (eller ska?) byggas vid Himmelslätta i Djurås. Där ska förmögna personer från hela Europa kunna köpa en tomt på vilken de, förutom bostadshus och garage, även kan bygga hangar för sitt eget lilla flygplan. Om jag hade så mycket pengar så att jag kunde (och ville) ha det på det viset - då skulle jag vilja att mitt hus låg vackert beläget också. Inte utslängt på en slätt mellan Djurås och Mockfjärd där man måste bygga en bullervall för att inte bli störd av bilarna på riksväg 71. Särskilt som det i just Gagnefs kommun finns så väldigt fina områden med utsikter över alla dessa lokor, rester från inlandsisens bortsmältande. I varje fall jag skulle hellre kört bil i fem minuter till flygfältet och bott vackert.
Flottbron i Gagnefs kyrkby. Foto Mikael Parkvall
Det är kanske tur att vi människor är olika.
Fredagen den 23 oktober 2009: SMS
Första gången som jag fick ett SMS var någon gång på nittiotalet, tror jag. Det var en arbetskamrat på Vägverkets regionkontor i Härnösand som hade skickat det. När det pep till i min mobiltelefon satt jag i bilen här i Falun. Jag blev så nyfiken att jag måste läsa det med detsamma. Vilket resulterade i att jag höll på att köra mot två rödljus.
Efteråt ringde jag upp avsändaren och berättade att jag var förvånad, och lite beundrande, över att han ”hängde med sin tid” och klarade av att skicka SMS. Han erkände då att han hade suttit ute och solat när han gjorde det och det hade tagit närmare en halvtimme innan han hade fått allt rätt.
Numera händer det någon gång att jag skickar ett SMS, men ofta är det inte. Fast jag är glad över att möjligheten finns. När barnen är ute och åker i världen, antingen i jobbet eller på semester, brukar jag be dem att tala om när de har kommit fram dit de ska, så att jag kan vara lugn. Eftersom tiderna skiljer runt jorden kan det vara mitt i natten här hemma när de kommer dit de ska, då är det bra att de kan skicka ett SMS med ”Framme, allt väl” som jag kan läsa när jag vaknar på morgonen.
Men jag förstår att dagens ungdomar nyttjar SMS på ett helt annat sätt än jag. I Plus med Sverker Olofsson intervjuade han ett par tonåriga tjejer om hur många SMS som de skickade per dag. De svarade att de skickade ett par hundra varje dag. Varpå såväl Sverker som jag blev förvånade och förfärade och undrade hur de kunde ha så mycket att meddela och hur de kunde ha tid. Nu var det väl så att familjen hade valt just det mobilabbonemanget till tjejen för att det var gratis att skicka SMS – och eftersom det var gratis så stimulerade det väl dem till att skicka väldigt många. (Sedan visade det sig att det var gratis upp till en viss gräns, över gränsen kostade det pengar och den gränsen hade överskridits med råge, det var därför som ärendet togs upp i programmet). Men hur hinner de, frågade jag mig. Antagligen är det inte så djupsinniga meddelanden som sänds. Om man på morgonen på väg till skolan knappar in ”Tja, sitter på bussen, du?” så går det väldigt fort att skicka iväg det till 10-15 klasskamrater. Som sedan svarar något lika väsentligt. På det sättet kan man hinna med ganska många SMS redan i bussen på väg till skolan. |
 |
Vi hör ju även berättas om att eleverna sitter och SMS:ar till varandra i skolan på lektionerna, vilket har medfört att man i vissa skolor beslagtar mobilerna under lektionerna. När jag först hör sådant kan jag förfasa mig över vilken oordning det är i skolorna nuförtiden (och mössor har de på sig!) och vilket ointresse som eleverna verkar visa för undervisningen. Sedan börjar jag tänka tillbaks på min egen skoltid. Ett år råkade jag sitta längst bak i kemisalen, en sådan där som var försedd med gradänger så att den lutade uppåt (eller nedåt mot katedern) så att alla skulle se bra när läraren gjorde ett experiment. Då satt vi och spelade luffarschack där bak – hade vi haft möjlighet att SMS:a hade kanske vi också gjort det.
Onsdagen den 21 oktober 2009: Villa eller lägenhet?
Jag har tidigare i något blogginlägg kommenterat att jag tycker att man ska anpassa sitt boende efter omständigheterna. Har man barn som växer upp är det skönt att ha eget hus med tomt där man kan släppa ut ungarna och leka. Och visst är det även skönt att själv kunna gå ut i trädgården, antingen för att fika eller pyssla lite grand.
Men när barnen har flyttat hemifrån är det bekvämt att bo i en lägenhet.
(Fast så enkelt som jag beskriver det här är det naturligtvis inte. Alla val av bostadsform har ju, precis som alla andra val, såväl för- som nackdelar. Till nackdelarna med att bo i lägenhet hör ju bland annat att förvaringsutrymmena ofta är avsevärt mindre. Så man måste slänga sådant som man inte längre behöver - och det kan ju vara bra.)
Trots att det är bekvämt att bo i lägenhet har jag ändå börjat fundera på att köpa hus. Jag hittade nämligen ett så lockande objekt, alldeles i närheten av vår nuvarande lägenhet, vi trivs väldigt bra i området. Huset ser mycket lockande, charmigt och speciellt ut. Möjligen kan jag tycka att det är något stort för oss som bara är två personer i hushållet, 365 kvm.
Så om du är intresserad av att tillsammans med oss dela på huset så kan du höra av dig. Men vi vill ha tornrummet!
Här kan du se fler bilder, även innifrån kyrkan som Frälsningsarmén alltså nu vill lämna.
Tisdagen den 20 oktober 2009: Herostratos
Så här står det i Nationalencyklopedin:
Herostratos, en i övrigt okänd person, som för att bli omtalad brände ned det allmänt beundrade och vördade Artemistemplet i Efesos 365 f.Kr. Ett samtida beslut om att hemlighålla hans namn har inte hjälpt, utan tvärtom har hans namn givit upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, "ryktbarhet på infama grunder".
Artemis var jaktens och kyskhetens gudinna, dessutom beskydade hon gravida kvinnor. Hennes romerska motsvarighet är Diana. Artemistemplet i Efesos var ett av jordens sju underverk. Att gudinnan Artemis inte själv skyddade templet mot branden förklarades i legender med att hon var alltför upptagen med att övervaka Alexander den stores födelse, vilken ägde rum samma natt.
Det var den av Alexander den store gynnade historikern Theopompos som bröt överenskommelsen och nämnde namnet Herostratos.
 Artemistemplet, så som Martin Heemskerck föreställde sig det på 1700-talet, dvs en ren fantasibild |
 Resterna av Artemistemplet idag efter utgrävning |
Varför kommenterar jag detta?
Jo, jag kan inte låta bli att tänka på Herostratos när jag läser om Richard Heene som påstod att en av honom byggd heliumballong hade slitit sig från hans bakgård och lyft med hans 6-årige son ombord. Fast sonen hade tydligen, anses det numera allmänt, fått order om att gömma sig på vinden. Allt för att ge fadern reklam för att få en TV-kanal att göra en dokusåpa om familjen och om utomjordiska reptilmänniskor som vandrar runt på jorden men som amerikanska regeringen inte vill berätta om.
Starten
Ballongfärden
Ballongpojken försäger sig när han får frågan om varför han inte kom fram när han hörde att föräldrarna ropade efter honom: "you guys said we did this for the show"
Knäppa människor har tydligen alltid funnits och kommer sannolikt alltid att finnas.
PS: Varje gång som jag ska uttala ordet Nationalencyklopedin håller jag på att staka mig - jag måste ta en stavelse i taget - National-en-cyk-lo-pe-din.
Måndagen den 19 oktober 2009: Kopi Winston
Häromdagen (den 15 oktober) kommenterade jag i bloggen det som uppges vara världens dyraste kaffe, Kopi Luwak. Indisk palmmård äter bären på kaffebusken, smälter bärens mjuka del i sin mage och låter själva kaffebönan komma ut som bajs. Varefter detta samlas upp, rengörs, rostas och säljs dyrt.
Jag berättade även om detta för en av mina goda vänner, han med uppfinningarna som bor i Hammarby Sjöstad. Tidigare hade jag förklarat för honom att det där med uppfiningar, det borde han lägga åt sidan, det tar alldeles för lång tid och innebär alltför mycket arbete för att genomföra och få lönsamhet på.
I stället gav jag nu honom ett tips om en lukrativ verksamhet. Han borde i Hammarby Sjöstad öppna ett litet kafé som enbart serverar Kopi Luwak. Om det någonstans i Sverige finns kundunderlag för en så exklusiv produkt så borde det vara där, hemorten för 2000-talets efterföljare till 80-talets yuppies.
Annonsering behöver han inte heller bry sig om. Det räcker om han anlitar Micael Bindefeld som arrangerar ett invigningsevent, dit han bjuder diverse kända personer som Mikael Persbrandt och Björn Ranelid. Inklusive skvallerpressen. Kanske även Anna Anka. Vilka som ska bjudas behöver han inte bekymra sig om, det vet Bindefeld.
 Björn Ranelid |
 Mikael Persbrandt |
Sedan kan han vara säker på att alla som vill höra till kändiskretsen (och de är uppenbarligen många) kommer att besöka hans kafé. För själva serveringsverksamheten kan han anställa några tjejer i tjugoårsåldern som med glädje serverar kaffe till kändisar nästan utan lön alls.
Efter ett antal år är det naturligtvis inte längre lika "inne" i detta gäng att dricka Kopi Luwak eftersom alla andra också har gjort det. Då kan han liera sig med de som ordnar teaterresor till stockholmsteatrarna, resebolag och föreningar (jag har gett honom telefonnumret till Gunnar Trued i SPF Falubygden!), så att de före eller efter teaterföreställningen gör en sväng med bussen till kafféet och dricker en kopp Kopi Luwak. Då har han ett kundunderlag som aldrig kommer att ta slut. Även om serveringstjejerna kommer att kräva mer betalt när Ranelid och Persbrandt ersätts av falupensionärer.
Han kommer nog inte att genomföra idén. Inte för att han inte trodde på den utan för att han kom på en egen, som han tyckte, ännu bättre idé. Han skulle utnyttja sin hund Winston, en Jack Russel-terrier, som producent av behandlade kaffebönor.
Det är ju svårt att i Sverige få tag på förska kaffebär, sådana som den indiska palmtigern äter. Istället skulle han mata Winston med kaffebönor som han sedan samlar upp när de kommit ut i den andra ändan. Att samla upp dem borde inte vara något extra arbete, han måste ändå alltid ha med sig en liten svart platspåse när han går ut och rastar hunden i Hammarby Sjöstad. Värre blir det kanske när han är i släktgården i Nittsjö, där springer hunden fritt.
Blivande kaffeproducent
Problemet kanske blir att få Winston att inte tugga sönder bönorna. Det fordrar nog en del dressyr, han får gå på kurs hos brukshundsklubben.
Vi har blivit lovade att få delta i provsmakningen av den första omgången av Kopi Winston. Jag återkommer med rapport inklusive smakomdöme då.
Torsdagen den 15 oktober 2009: Kaffetåren
Vid kaffet igår berättade Margaretha om en av sina arbetskamrater som har två barn adopterade från Vietnam. De hade varit där på semester tillsammans med en annan familj, och vid något tillfälle druckit ett speciellt kaffe. Väninnan tyckte att det var så fantastiskt gott, detta kaffe. Fast det luktade lite konstigt, tyckte hon, nästan som bajs. Margarethas arbetskamrat, som visste hur det förhöll, sig sa att det nog berodde på att det stod några getter en bit därifrån och att det var deras bajs som luktade. Hon ville inte berätta sanningen.
För det var så att bönorna som detta kaffe var gjort på, de var uppätna av djur. Sedan djuret tillgodogjort sig det lösa runt om själva bönan följde bönan med övrig avföring ut på marken. Varefter kaffeodlarna gick och plockade upp bönorna och rostade dem.
 Indisk palmmård |
Det lät fantastiskt, tyckte jag. Mest som en sådan där skröna som vandrar jorden runt men som inte har någon sanningshalt i sig. Så jag började leta på internet. Och hittade en del om detta konstiga kaffe. Om det är sant för att det står på internet vet jag ju inte förstås. Det som jag hittade var att i Indonesien och på Fillipinerna (kanske även Vietnam, men det hittade jag inget om) finns det ett vilt kattdjur, indisk palmmård. Djuret äter frukten från kaffebusken och avsöndrar kaffebönorna nästan utan biprodukter. I djurets matsmältningssystem genomgår kaffebönan en fermentering med hjälp av enzymer som ändrar bönans smakegenskaper. Kopi Luwak heter kaffet. Här kan du beställa kaffet. Med tanke på framställningssättet, dvs i första hand att odlarna behöver gå omkring i skogen runt sina odlingar och leta efter avföringen, är det kanske inte så konstigt att kaffet blir dyrt. Två ounces, dvs 56 gram, kostar USD 40. För att övertyga sig om att det verkligen är äkta vara går också bra att köpa helt naturligt orostat kaffe, priset är USD 60 för ett halvt pund, dvs 228 gram – men då utgörs en del av vikten av ”övrigt bajs”. |
"Naturligt orostat kaffe", dvs palmmårdsbajs
Om du inte tror riktigt på min förklaring ovan kan du här få höra samma sak från Jack Nicholson:
Och här kan du se honom njuta:
Själva har vi inte testat kaffet.
Onsdagen den 14 oktober 2009: Vad kostar potatisen?
Igår åkte vi till ICA Maxi och handlade mat. Vi tycker att det är en bra butik, fräscha varor, hyfsade priser (ja, det är väl alltid svårt att få en kund att säga att priserna är låga, jag nöjer mig med att säga att de är ”hyfsade”). Eftersom butiken är så ny har de rena och fina kundvagnar – till skillnad mot sin kollega ICA Supermarket nere på Östra Hamngatan. Den senare butiken har, trots att de nyss har renoverat lokalerna, kvar sina gamla ofräscha och snafsiga kundvagnar från hur länge sedan som helst. De känns inte trevliga att handskas med. De borde investera i nya vagnar så kanske det skulle komma fler kunder.
(Fast det är väldigt kallt i ICA Maxi. Nu i oktober när man behöver klä på sig för att gå ut märker man det kanske inte så mycket men i somras när man gick i bara en skjorta kändes det väldigt kylslaget när man kom in där, nästan så att man skyndade sig att handla. Det kanske är negativt för butikens omsättning? Framför allt måste väl personalen se till att vara ordentligt påklädda.)
Bland annat skulle vi köpa potatis, det är ju inte speciellt ovanligt. Eller rättare sagt, det är något som vi köper väldigt ofta. Margaretha brukar alltid plocka varje potatis för hand i löspotatisstället, för att inte få med någon som är dålig. Själv är jag mer nonchalant och tar ett tag med skopan som ligger där.
Oftast köper vi inte så mycket potatis, vi är ju bara två personer i hushållet. Men i går tänkte jag att jag kan väl ta en sådan där färdigförpackad trekilospåse, det går väl åt ganska fort ändå. Och så antog jag att det blev lite billigare än att köpa i lös vikt. Men så råkade jag titta på prislapparna, löspotatisen från Nås kostade 6:90 kr per kilo, den färdigförpackade kostade 24:90 kr för tre kilo. Enkel matematik sa mig att det blir 8:30 kr per kilo. Jag gick fram och tillbaka mellan de olika potatisarna och läste om igen och konstaterade att det var samma potatis och att jag hade läst rätt och räknat rätt. Och tyckte att det var konstigt.
Så jag frågade en expedit vad det var för skillnad. Om den förpackade var KRAV-märkt eller något sådant, som jag inte hade observerat. Nej, sa hon, det är precis samma potatis. När jag frågade varför trekilospåsen var dyrare fick jag svaret att den är hanterad ytterligare (dvs förpackad) och det innebär en kostnad.
Jag hade trott att om man köpte tre kilo på en gång i en färdigförpackad påse så skulle priset per kilo bli lägre, man är av tradition van vid att om man köper mer så blir det billigare. Och jag skulle inte alls bli förvånad om de flesta andra kunder tror som jag. Rent logiskt insåg jag ju att hon hade rätt, det är otvivelaktigt en extra kostnad för producenten/distributören/butiken att förpacka potatisen i påsar. Särskilt som hanteringen av lösviktspotatisen är väldigt rationell genom att den körs in i butiken i en stor wellpappkartong, som kanske rymmer 100 kg.
Sedan kan man tycka att kostnadsökningen för att förpacka potatisen i påsen, 8:30 minus 6:90, alltså 1:40 kr per kilo, är en hög kostnad för att lägga potatisen i en påse. Själv tror jag mig om att kunna fylla en potatispåse manuellt för lägre pris än 4:20 kr – även om jag räknar med sociala avgifter för den som fyller. Och potatisodlingsindustrin har säkerligen mycket effektivare och kostnadsbesparande metoder för att fylla sådana påsar. Men vi har ju en fri marknad med fri prissättning så priset är ju inget att säga något om. Vill jag inte betala 1:40 kr per kilo för att få potatisen förpackad i en påse så slipper jag ju köpa den förpackad. Och eftersom det finns folk som köper förpackad potatis så tycker de väl att det är värt priset.
Men detta resonemang förutsätter att vi är medvetna konsumenter som lägger märke till prisskillnaden. Jag tror alltså att det finns många med mig som inte har brytt sig om att jämföra priserna. För det är ju ganska jobbigt om man ska vara så där väldigt skötsam och alltid vara en medveten konsument. Det erkännes.
PS: Dessutom tror jag ju att man får bättre potatis när man väljer själv. Då kan man själv se till att alla potatisarna som man köper är prima, dvs av lagom storlek, inte missformade (så att de blir svåra att skala) eller dåliga på annat sätt.
Tisdagen den 13 oktober 2009: ba
Nu har jag lärt mig något nytt!
Och inser att jag är nog är ganska gammal. Även om jag inte själv tycker det. För jag har inte förstått vad ungdomarna menar med ett av sina vanligaste ord. Och det beror väl i sin tur på att jag är så gammal att till och med mina barn inte använder detta ord.
I helgen skulle jag såga lite ved vid sommarstugan. Och upptäckte att det var något skumt med sågen, det var en skruv (som spänner kedjan) som tittade ut genom kåpan. Mitt på dagen idag åkte jag bort till verkstan i Korsnäs och fick det fixat. Det gjorde de snabbt och bra och billigt. Bytte helt enkelt ut kåpan mot en annan begagnad som de hade.
På hemvägen slog jag på bilradion och hade tur som just då kunde lyssna till Språket i P1 (javisst kan jag lyssna på detta intressanta program när som helst via datorn, men det kommer jag ju mig inte för att göra). Bland det som behandlades var det lilla ordet ”ba” som ungdomar tydligen använder väldigt ofta. Och som jag inte har förstått vad det innebär. Jag trodde att det bara var något slags utfyllnadsord i stil med engelskans ”well”.
Så var det inte alls. ”Ba” är en sorts citatmarkering (precis som när vi i skrift använder ”…” för att markera att vi direkt återger vad någon sagt eller skrivit). Och tydligen är det ofta ett ljudhärmande uttryck eller liknande som citeras.
Så nu vet jag det. Och du också om du inte visste det innan. Det skulle vara intressant att få reda på hur stor andel av SPF Falubygdens medlemmar som visste det.
Ett annat ord som behandlades gällde ”snartipp”. Det var en person uppvuxen i Falun (Främby och Hosjö) som tyckte att det var självklart att använda detta ord i betydelsen ”sätta krokben för”. Han hade blivit förvånad när bekanta så nära som i Hedemora inte förstod vad han menade. Har du satt snartipp för någon?
PS. Med anledning av ovanstående om "ba" - "tjaba" är helt enkelt en förkortning (och förlängning) av "tjenare".
Måndagen den 12 oktober 2009: Älgjakt
Jag vet inte hur älgjägare resonerar, men jag inbillar mig att det just idag, när älgjakten inleds i den större delen av Dalarna, är ganska idealiskt väder. Solen skiner lite grand (vilket väl är bra för jägarna) men det är ganska kallt (vilket väl är bra för köttet när älgen väl är skjuten) och inte för mycket regn.
Som ni förstår jagar jag inte själv. Det finns nog flera motiv till det. Ett är väl att jag nog är dålig skytt, har inte hållit i ett gevär efter militärtjänstgöringen. Ett annat är att jag nog har för lite underhudsfett, börjar frysa ganska snart när jag sitter still utomhus. Men det viktigaste är nog att jag sannolikt är alldeles för otålig för att sitta på ett pass en hel dag – eller en hela vecka. Jag skulle bli uttråkad.
| En tidigare arbetskamrat till mig, Lasse Berglund, hade för sig att han skulle börja jaga älg, gick kurs och avlade nödvändiga prov. Så kom hösten och han skulle ut på sin första älgjakt. Samma dag var jag på en konferens och betedde mig precis som alla andra när det blev en bensträckarpaus. Vi tog fram mobiltelefonen och kollade om det fanns några meddelanden inpratade. Varför alla gör så vet jag inte egentligen, antagligen för att känna oss betydelsefulla eller ”hänga med” i utvecklingen.
Jag hade ett inpratat meddelande från Lasse. Han sa ungefär så här, med släpig, trist och uttråkad röst: ”Hej, det är Lasse, jag sitter här på passet och har trååååååkigt, det duggregnar och jag har inte sett ett levande väsen”. |
|
När jag på kvällen åkte hem passade jag på att ringa honom och fråga hur det hade gått under den fortsatta dagen. Då lät han mycket mer positiv. ”Jag har skjutit en älg – men det var ”fel” sort, dvs en sån som vi inte skulle skjuta. Så jag fick rött kort och blev hemskickad. Jätteskönt!”. Sedan dess har han inte jagat.
Älgjakt är tydligen väldigt trevlig för många andra, men vi är ju olika som människor och passar olika bra till olika sysslor. Om inte för annat så är nog umgänget på kvällen värdefullt.
En gång hörde jag en inbiten älgjägare som sa ”Jag älskar älgjakten – bara jag kunde slippa allt det där älgköttet efteråt!”
Torsdagen den 8 oktober 2009: Om att få en idé, att vara först med den och att förverkliga den
Häromdagen pratade jag med en god vän. Han har numera övergett Dalarna och bosatt sig i Hammarby Sjöstad men har kvar en släktgård i Nittsjö, vilket innebär att han är där ofta under i första hand sommarhalvåret (om inte annat för att rusta upp huset – det behövs!).
I vintras (8 och 9 januari) berättade jag om att han och jag hade funderat över en affärsidé. Resultatet av detta resonemang blev att jag tog fram en flaska Chivas Regal, hällde upp två glas varefter vi skålade för att vi nu begravde detta projekt.
När vi nu pratades vid igen hade han flera nya idér. En av dem härstammade från det faktum att han hade haft svårt att hitta dammsugarpåsar till sin gamla dammsugare som han hade i släktgården. Idén var att börja tillverka någon sorts adapter så att man på alla olika sorters dammsugare skulle kunna använda en enda sorts påse.
Hur hittar man en påse som passar till den här?
Jag lyssnade på honom, höll med honom om att det var en jättebra idé för vi hade haft precis samma problem som han att hitta påsar som passade till vår gamla dammsugare på sommarstugan. Sedan talade jag om för honom att jag på nätet hade hittat ett företag som tillverkade och sålde just sådana adaptrar. För varje dammsugare fanns en liten plastbricka att köpa för en mycket billig peng, sedan kunde man använda deras standardpåsar.
Idén var alltså bra, tyvärr så bra att den redan var genomförd av någon annan.
Det är tur för Sverige att det finns folk som vill. Men jag är nog inte den rätte. Men för att återgå till dammsugare - hur kommer det sig att utländska dammsugare oftast ser ut som den här bredvid, dvs med hela apparaten monterad i ett på röret som man håller i, medan på våra svenska själva apparaten med motorn rullar på hjul och det enda man behöver hålla i är själva röret? Är det som med så många andra produkter att i vissa länder ska det så ut på ett visst sätt, i andra länder på ett helt annat sätt. Och producenterna naturligtvis anpassar sig till vad som kunderna vill ha. Ett bra exempel är ju gul respektive grön såpa. I vissa delar av Sverige säljs endast gul såpa, i andra endast grön såpa. Men det är precis samma såpa i båda fallen, det är bara färgen som skiljer. Så här förklarar tillverkaren Grumme saken:
|
|
Sedan konstaterade jag också att det nog är så att det är en sak att komma på en fiffig idé, det kan man sitta och göra tillsammans en trevlig kväll. Det är en helt annan sak att förverkliga idén, att konkret få fram den produkt som man i tanken har skapat, och sedan lägga all sin energi 24 timmar om dygnet på att dra igång ett företag för tillverkning och försäljning och kämpa under fem år innan man har fått lönsamhet i verksamheten.
Onsdagen den 7 oktober 2009: Landsvägståg
Fordon som ska trafikera allmänna vägar får i Sverige inte ha vilka mått som helst eller väga hur mycket som helst. Bredden får vara högst 260 cm, längden 24 m och totalvikten högst 60 ton. Det finns dessutom regler för hur vikten ska vara fördelad på fordonets olika axlar. Om något av dessa värden överstiges kan man ansöka om dispens, vilket inte alls är ovanligt.
Men en förutsättning för att få dispens är att lasten som ska fraktas är odelbar. Till exempel rotorblad till vindkraftverk som brukar vara väldigt långa. Kravet på odelbarhet innebär att de i vårt län så vanliga skogstransporterna, dvs rundvirke från skogen till såg eller pappersbruk, inte har kunnat få dispens eftersom det är väldigt lätt att dela upp den lasten.
Som ni kanske har sett pågår i Norrbotten en försöksverksamhet med några fordon som är avsevärt längre och som tillåts väga avsevärt mer än detta, det sk ETT-projektet, uttytt En Trave Till. det innebär alltså att man på ett fordon kan transportera fyra i stället för tre virkestravar. Snart kan vi förvänta oss att försöksverksamhet även kommer till Dalarna. Klicka på pilen och se filmen här nedan.
Men i jämförelse med de sk landsvägståg som tillåts trafikera vissa vägar i "the Outback" i Australien är detta ändå småpotatis. Se här:
eller här
Inget av dessa fordon skulle jag vilja behöva köra om på Vasaloppsvägen eller på rv 50 mellan Lamborn och Svabensverk.
Men det är ju egentligen "småpotatis" jämfört med hur långa tåg som dras på järnvägen. Världens längsta tåg lär vara detta mellan världens största järnmalmsgruva (dagbrott) i Newman och Port Hedland i Western Australia, 682 vagnar lastade med järnmalm dragna av 8 lok. Totalt 82000 ton last. Se här! Jag tror inte att du kommer att titta på hela filmen, du kommer nog att tröttna efter ett tag eftersom det tar 8 minuter innan alla vagnarna har passerat - och då håller tåget ändå ganska god fart! Man kan tro att det skulle vara opraktiskt att lasta och lossa så långa tåg - men det problemet har de tydligen löst.
Enligt uppgift (på Wikipedia) kör man på Malmbanan i Sverige tåg med 68 vagnar med 6800 ton last. Och vi som alltid tror att vi är värst här i Sverige!
PS: Om du är skeptisk till tågets längd och att det är en autentisk film som visas (det går ju att klippa ihop filmer nu för tiden) så har Hamnmyndigheten i Port Hedland intygat att det är sant.
Måndagen den 5 oktober 2009: Om Qom
Att vara nyhetsuppläsare i radio och TV och plötsligt få helt nya och okända namn på orter och personer att uttala kan inte vara lätt. Antagligen har de språkexpertis tillgänglig som kan förklara för dem hur de ska säga.
Det som jag har funderat över nu är inte ett uttal utan en benämning. Under den senaste tiden har en ort, som jag aldrig tidigare hört talas om, blivit väldigt aktuell, Den ligger i Iran och heter Qom. Att den har hamnat i hetluften beror på att det har upptäckts att Iran har byggt en kärnteknisk anläggning i närheten av staden.
Ett flertal gånger i samband med denna anläggning har jag hört staden omnämnas som ”den heliga staden Qom”. Varför påtalar man i nyheterna att staden är helig, det har väl inget med den upptäckta anläggningen att göra?
Qom
Det finns ju olika städer som av bekännare till olika religioner anses vara heliga. Jerusalem anses väl vara helig av såväl muslimer som judar – och väl även av kristna en gång i tiden när man ägnade sig åt korståg för att befria den heliga staden. Hur man idag ser på heligheten inom de olika kristna kyrkorna vet jag inte. Men inte säger man "den heliga staden Jersualem" varje gång den förekommer i nyhetsrapporteringen - och det är ju tyvärr alltför ofta.
För sikherna lär staden Amritsar i Indien vara helig (eller är det bara templet i staden som är heligt?). Amritsar blev attackerad 1919 (av britterna) och 1984 (av indiska regeringens trupper). Eftersom attackerna var direkt riktade mot sikherna i deras heliga stad tycker jag att det vore befogat att i en nyhetsrapport om detta benämna staden som ”sikhernas heliga stad Amritsar” eftersom förhållandet att de blev attackerade i den stad som de ansåg som helig måste anses vara väsentligt.
Gyllene Templet i Amritsar
Och om det händer en olycka i samband med pilgrimsresorna till Kaba i Mecka (vilket det tyvärr gör titt som tätt, folk trampas tydligen ihjäl i trängseln), tycker jag också att det kan vara befogat att kalla Mecka för en helig stad. För det är ju för helighetens skull som de reser dit.
Men att den nu aktuella anläggningen ligger i närheten av Qom har ju rimligen inget att göra med att staden av shiiterna anses vara helig – varför då poängtera detta i nyhetssändningarna? Om USA en gång i en framtid (Gud bevare mig för det!) skulle bomba sönder anläggningen och därmed samtidigt staden Qom, ja då skulle jag kunna tycka att det vore befogat att nämna att ”shiiternas heliga stad Qom” blev bombad.
En möjlig förklaring till benämningen skulle kunna vara om det finns ett antal städer i Iran som heter Qom (ungefär som det i Sverige finns ganska många byar som heter Västerby och liknande fantasilösa namn) och att man i nyheterna förklarar att det gäller ”den heliga staden Qom” för att vi ska veta att det är just den staden och inte något annat Qom som avses. Men det låter osannolikt, i varje fall jag hade aldrig hört talas om detta Qom – och ännu mindre om något annat Qom.
| En möjlighet är att staden officiellt heter så. Ungefär som KTH officiellt heter Kungliga Tekniska Högskolan. Fast då borde namnet rimligen skrivas Den Heliga Staden Qom med stora bokstäver i alla orden. Jag har tittat i Nationalencyklopedin men där står inget om ett sådant namn, där står inte ens att den är helig, bara att den är centrum för shiitisk islam. Min upplaga av NE är visserligen från mitten av 1990-talet, det skulle kunna vara tänkbart att den nuvarande regimen senare har döpt om staden. Men inte heller på Wikipedia står något om att staden skulle heta på detta sätt. |  |
Så varför poängterar man att anläggningen ligger i närheten av en helig stad?
Söndagen den 4 oktober 2009: Nyckelpigor
Över infarten till vår sommarstuga har vi en vägbom. Avsikten är naturligtvis att försvåra för eventuella inbrottstjuvar så att de i varje fall inte kan köra ända in på gårdsplanen och lasta. Det hjälpte inte i vintras, då kom de med snöskoter.
När vi kommer dit kör jag fram till bommen och väntar i bilen medan Margaretha går ut, låser upp hänglåset och för bommen åt sidan. När vi i fredags eftermiddag närmade oss sommarstugan tog hon upp en nyckelknippa, skramlade med den och sa ”Här kommer nyckelpigan”.
När vi har lastat ur bilen brukar vi koka kaffe och sätta oss och fika det första vi gör. Så gjorde vi även i fredags, med varsitt gott wienerbröd från det lilla bageriet som ligger intill Statoilmacken i Säter, precis där Smedjebacksvägen (länsväg 650) ansluter till riksväg 70. Under fikat pratade vi om nyckelpigor.
Först om den lilla rara och söta röda insekten med svarta prickar som vi normalt tycker så mycket om. Med ”normalt” menar jag att det något år har inträffat att det blev en explosion av antalet nyckelpigor, då var de ganska irriterande. Men i vanliga fall tycker vi att de är söta. När jag var liten brukade man låta en nyckelpiga klättra upp på ett finger, hålla upp handen i luften och säga ”Flyg, flyg upp till Gud så får du gröt och mjölk”. Var kommer det uttrycket ifrån?
Men varför heter de nyckelpigor? Margaretha och jag kunde inte komma på någon annan förklaring än att det troligen var någon sorts felöversättning och missuppfattning av något utländskt ord. Ungefär som ”Ont krut förgås inte så lätt” där ”ont krut” lär avse ”ogräs” på tyska. När jag nu kommit hem har jag sökt på nätet efter Nyckelpiga och inser att det står en hel del, bland annat att den även kallas Gullhöna i vissa delar av landet. Men varför den kallas Nyckelpiga har jag inte lyckats hitta något om.
Sedan funderade vi på själva ordet nyckelpiga. Det låter ju konstigt. Husets nycklar var något som husmor själv hade hand om, hängande i ett band runt midjan. Inte något som man överlät till en piga.
Fredagen den 2 oktober 2009: Haute couture
På en av de kanaler som finns på vår TV (jag tror att den heter STAR!) förekommer ibland mannekänguppvisningar från Paris. Varje gång som jag hamnar där blir jag lika fascinerad och förundrad. Att jag blir förundrad över kläderna är ju inte så konstigt, det som visas är ju oftast inget för ”vanligt folk” utan festkläder som är tänkta att användas vid evenemang där jag aldrig kommer att närvara. Och då måste det väl vara fantastiska kläder också.
 |
Nej, det är mannekängerna som jag förundras över. Två företeelser hos dem. Dels att de alla har ett alldeles uttryckslöst ansikte, dvs de visar ingen glädje, inga känslor överhuvudtaget. Det kan ju vara ganska vettigt och logiskt kan man tycka för det är ju inte på mannekängernas ansikten som åskådaren ska titta utan på de kläder som de bär. Och då är det väl klokt om ansiktena är intetsägande. |
Men när det gäller mig så fungerar inte detta. Min blick styrs till deras uttryckslösa ansikten så att jag missar att titta på kläderna. Det borde ju inte vara bra. Kanske beror det på att jag är alldeles för ”ovan” betraktare, kanske är det så att proffsen, dvs de som visningarna är till för, är så vana att de helt bortser från ansiktena. Så vad jag tycker eller tittar på har nog ingen betydelse. För övrigt kommer jag ju aldrig att köpa något av dessa plagg som säkert kostar tiotusentals kronor styck.
(En parallell kan dras till kvällstidningarnas löpsedlar. Ofta tycker jag att det som står där närmast avskräcker mig från att köpa tidningen. Och det är ju motsatsen som är meningen. Så jag förstår inte varför redaktionerna utformar löpsedlarna som de gör. Men sedan inser jag att löpsedlarna inte är skrivna för mig. Jag brukar inte köpa kvällstidningar överhuvudtaget, oavsett vad det står på löpsedeln. Därför är det ointressant hur jag reagerar på löpsedeln.) Det andra som jag noterar hos mannekängerna är att de alla har precis samma sätt att gå, ett sätt som inga andra människor har. De sätter den ena foten rakt framför den andra, så att det ser ut som om de har ett (för oss osynligt) streck på golvet som båda fötterna ska följa. Så går alla mannekänger, jag antar att de har fått lära sig detta i sin mannekängskola och att det finns någon finess med detta. Antagligen blir deras rörelser härigenom på något sätt sådana att de bättre framhäver plaggen som de bär. Jag inser att det är så som man inom branschen har räknat ut det. Men jag förstår inte sambandet. Jag har funderat på om det kan vara så att de genom detta sätt att gå vickar på rumpan på ett speciellt sätt. Men tycker inte att det verkar stämma. Jag skulle gärna vilja ha en analys av vad det är som gör att detta sätt att gå är bra för visningen. |
 |
Någon med erfarenhet från branschen och som dessutom är en god pedagog kanske kan förklara för mig? Den enda som jag känner som har dessa kvalifikationer är vår förenings ordförande, Karin Michols. Hon har ju varit lärare och skolledare och dessutom under flera år mannekängat vid Seniordagarna på Lilltorpet. Jag ska fråga henne.
Torsdagen den 1 oktober 2009: Fiskhamnsrapporten
När jag i går satte rubriken Mjölkrapporten på min fundering kom jag att tänka på fiskhamnsrapporten. Den sändes i radio över Göteborgs mellanvågssändare ända fram tills dess att sändaren skrotades i mars 1984 (det var i själva verket det absolut sista program som sändes). Numera är det väl med fiskhamnsrapporten som med börsnoteringarna, de behövs inte i radio eftersom allt finns på nätet (klicka här).
Numera hålls ju fiskeauktionerna inte i den gamla klassiska Feskekôrka – men det finns ändå mycket fin fisk i den ståtliga byggnaden. Själv gissar jag att den största betydelsen av att fiskhamnsrapporten sändes i radio nog inte var att förmedla information om fiskpriserna utan att ge göteborgarna glädjen av att känna att de hade något som stockholmarna inte hade. |
 |
De som verkligen hade behov av att känna till fiskpriserna fick nog dessa mer direkt än via radion. På samma sätt som när det gällde börsnoteringarna.
Jag kommer ihåg hur Jarl Kulles rollfigur i Änglar, finns dom?, Jan Froman, fick jobb som vaktmästare på en stor bank. I hans uppgifter ingick att varje dag per telefon läsa upp börsnoteringarna för bankdirektören. Vid olika bolags noteringar hördes en harkling eller ett stönande från bankdirektören. Kulles vaktmästare insåg att harklingarna betydde ”köp” och stönandena betydde ”sälj” och började att själv handla aktier efter dessa initierade tips. Och blev naturligtvis förmögen. Dessutom fick han ”prinsessan” spelad av Christina Schollin.
