Pensionärsbloggen
"Funderingar nere vid ån"
November månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.
Fredagen den 27 november 2009: Raivavae
I flera dagar har jag längtat till på söndag. Varför då? Jo, det har ju varit en särdeles grå, mulen och trist novembermånad. Då blir man grå till sinnet också. Ingen snö har setts till som kunnat lätta lite på mörkret heller, det mörker som ju kommer så tidigt på eftermiddagen.
Men på söndag är det förste advent och då får vi tända inte bara de elektriska adventsljusstakarna i fönstren, många av oss kompletterar med diverse annan utebelysning. Som får i varje fall mig att lysa upp lite och ha lättare att acceptera såväl gråheten som mörkret.
När jag nyss tittade ut kunde jag konstatera att grannarna på andra sidan ån har gjort precis som kommunen på de centrala affärsgatorna, dvs redan nu i förtid tänt advents/juldekorationerna. (Fast jag vet ju inte om det är kommunen som sätter upp och tänder dem – det kanske är fastighetsägarnas och affärsinnehavarnas organisation Centrala Stadsrum?). Så då tände även vi belysningen på balkongen.
Skall jag vara helt ärlig så skulle jag nog vilja ha väldigt mycket mer ljus, dvs riktigt solsken. Och värme. Det har jag nog tydliggjort tidigare här på bloggen. Gärna någonstans där man gå och ta sig ett dopp i ett salt hav när värmen blir alltför påtaglig.
Förr i tiden drömde jag om att resa till Söderhavet, dvs öarna i Stilla Havet. Numera har jag insett att det inte är självklart att resmålet blir mer paradisiskt ju längre bort från min bostadsort som det ligger. Dessutom är det en väldigt lång resa. Så jag kommer nog aldrig till Stilla Havet.
Men drömma kan man ju göra.
Det började jag göra när jag läste att tre tyska radioamatörer skulle åka till Raivavae, som är en del av Australöarna, under en tvåveckorsperiod. Dvs först var jag ju tvungen att ta reda på var sjutton denna lilla ö ligger någonstans. Av namnet Australöarna att döma borde den ju ligga någonstans i närheten av Australien, trodde jag. Men det var helt fel. Att hitta var den låg var inte så svårt med hjälp av Google Earth, bara att skriva in ordet och klicka på ”sök-knappen” så började bilden av hela jordklotet av vrida sig och zooma in på en liten prick i havet. Fantastiskt.
Raivavae och Australöarna är en del av Franska Polynesien och ligger mellan 600 och 1300 km söder om Tahiti i östra Stilla Havet. Australöarna består av 7 små öar, vulkantoppar, utspridda i en rad havet med cirka 700 km mellan de två yttersta öarna.
Ön Raivavae omfattar en yta av 16 kvadratkilometer, 8 km lång och 2 km bred ungefär, utslängda i det ödsliga havet 200 km från nästa ö i gruppen, Tubuai. På den ytan bor 950 människor, samtliga längs en landsväg som går längs stranden. Resten av ön är tydligen en bergstopp. Det är väl ungefär som husen som ligger längs länsväg 293, Leksandsvägen från Falun bort mot Norr Amsberg. Men när man kommit till Smedsbo så vänder vägen tillbaks på andra sidan berget. Närmaste grannö ligger ungefär där Stockholm ligger för oss och där bor det 2000 invånare.
Tala om att kunna känna sig isolerad! Man tar nog inte en kanot och paddlar över till grannön för att fika eller för att det bor en så himla snygg tjej där!
Visst är det fascinerande att fundera över hur dessa glest utspridda öar en gång i tiden har blivit befolkade av människor som enbart hade små kanoter att färdas i. Fast även våra förfäder här i Norden gav ju sig ut på långa resor i små båtar, från Norge (dvs det som skulle bli Norge) till Island och därifrån till Grönland och kanske också till Vinland/Nordamerika. Uppenbarligen kunde de navigera efter stjärnorna så att de hittade tillbaks. Men att hitta tillbaks till Norge måste ju vara lättare än att hitta tillbaks till en sådan här liten ”öprick” i det enorma havet, för att komma tillbaks till Norge räckte det ju att segla österut mot soluppgången så träffade man väl på kusten så småningom.
För övrigt tycker jag att Google Earth är ett väldigt trevligt och fantasieggande program. Har du det inte redan kan du ladda ner det gratis här.
PS: Namnet Australien kommer av det latinska ordet australis, som betyder sydlig. Legender om ett okänt sydligt land, Terra Australis, cirkulerade redan under Romarriket, och var vanliga i medeltida geografi, men de baserades inte på någon faktisk kunskap om kontinenten. Och Australöarna ligger ju väldigt sydligt i förhållande till övriga öar i Franska Polynesien.
Onsdagen den 25 november 2009: Vad du borde ha gjort tidigare om/när datorns hårddisk kraschar
Om någon frågar mig hur många hkr som min bil har har så har jag varit tvungen att svara ”Jag vet inte. Men hittills har de i varje fall räckt till.” Samma svar blir det om någon frågar mig hur stort lagringsutrymme som jag har på min dators hårddisk. För moderna datorer brukar ha häftigt med utrymme. När jag nu skulle skriva om lagringsutrymme tog jag reda på hur det förhöll sig och det visade sig att jag har 160 GB. Av detta använder jag fn tydligen 73 GB, varav 43 GB för mina lagrade filer, resten är för de program som jag använder.
Så hårddisken kommer nog att räcka till ett bra tag framöver, det finns säkert en del program som jag skulle kunna ta bort om det skulle behövas. Lagringsutrymme är nog inget större problem för de flesta av oss, även om dagens fotograferande med digitalbilder kan innebära att mycket utrymme tas i anspråk.
Nej, det är inte lagringsutrymme i allmänhet som jag funderar över. Utan snarare vad som händer om något händer.
Huset där jag bor kan ju brinna ner och då brinner ju datorn upp också. Fast eldsvådor är ju inte så vanliga (ta i trä!). Det är en annan risk som är större, nämligen att datorns hårddisk kraschar. Och att allt som finns där försvinner. Det skulle inte vara så trevligt.
Ett sätt att eliminera konsekvenserna av denna risk är ju att med jämna mellanrum kopiera i varje fall de filer som man anser vara mest angelägna att ha kvar och bränna in dem på en skiva. Helst ska man sedan lägga skivan någon annanstans, dvs i sommarstugan eller hos en god vän i ett annat hus – så har man den kvar även om huset brinner ner.
Ett annat sätt är att lagra en kopia av allt man har (eller det som man tycker är mest angeläget att kunna bevara) på en annan dator som står någon annanstans. Det finns ju faktiskt företag som gratis erbjuder lagringsutrymme för detta ändamål. Tidigare använde jag mig av Diino, det utrymme som man disponerade där var visserligen ganska begränsat, ville man ha mer kunde man få det genom att betala för sig. Jag löste det i stället genom att öppna flera konton där så att jag fick plats med så mycket som jag ville spara. Men nu har de slutat med att erbjuda gratis lagring.
I stället har jag gått över till ett annat företag Adrive som gratis erbjuder upp till 50GB lagringsutrymme. Det fungerar fint. Men det tar en förfärlig tid att ladda dit 40GB. Och eftersom man inte kan skicka mer än 1000 filer i taget blir det en massa skickande. Men datorer kan ju, precis som kvinnor och till skillnad mot oss män, göra flera saker samtidigt så datorn blir inte "blockerad" av dessa uppladdningar. Fast den jobbar lite långsammare.
Måndagen den 23 november 2009: Universalinstrument
Teknisk har jag aldrig varit.
"Förr i tiden" kunde man i bibliografier om ingenjörer läsa att "redan som sexåring plockade han sönder familjens väckarklocka". Och om en del av dem med tillägget att "han lyckades även plocka ihop den".
Sådan har jag aldrig varit. Inte det minsta teknisk. Inga väckarklockor. Och inte trimmade jag någon moped. Möjligen beroende på att jag inte hade någon. Men en begagnad Lambretta skoter hade jag i några år innan jag köpte en VW med pengarna som jag tjänade på Nydqvist & Holm efter det att jag hade muckat från lumpen. Inte med något av dessa fordon blev det speciellt mekat.
Vad som är orsak och verkan vet jag inte. Men några större utsvävningar när det gäller maskiner och instrument har jag inte heller ägnat mig åt, trots allt man kan läsa i diverse reklambroschyrer som kommer i brevlådan. Överhandsfräsar och allt vad det heter.
Ett enda mätinstrument, som jag inköpte redan under tonåren, har följt mig genom livet. Och det har jag haft mycket nytta av i olika sammanhang. Det är ett sk universalinstrument, dvs ett instrument som mäter såväl spänning, strömstyrka och motstånd i en elektrisk krets.
Idag kom det till användning igen. Margarteha ville att vi skulle vara ute i god tid inför advent och vi gick upp på vinden och hämtade ner de elektriska adventsljusstakarna och utomhusbelysningen till balkongen. Senare tillkommer julgransbelysningen.
Ni vet hur det är - varje år man plockar fram dem är det någon eller några lampor som har gått sönder. Antagligen beror det på temperatur- och fuktskilnader tror jag. Resultatet blir att inget av de sju ljusen i ljusstaken lyser eftersom de är seriekopplade. Om det är en enda lampa av de sju som gått sönder så går det ganska lätt att succesivt byta ut en lampa i taget med en som är hel och så hoppas man att hela staken börjar lysa igen. Men om det är två lampor som är sönder (och det vet man ju inte i förväg), så blir det genast värre.
Då är det skönt att ha ett universalinstrument, egentligen ohm-metern i instrumentet, och kunna plocka loss en lampa i taget och se om det går ström igenom just den lampan. Om det inte gör det så är den trasig. Och ersätta den med en hel lampa.
Livet blir mycket enklare!
Fast om jag ska vara helt ärlig så tog jag i somras ut det gamla instrumentet från 1950-talet till sommarstugan och gick och köpte ett nytt att ha här hemma! Då fick jag lära mig att det numera kallas multimeter.
Lördagen den 21 november 2009: SMHI
Det är tur att SMHI finns - även om vi ibland har gnällt på dem när prognoserna inte stämmer in. Tack vare SMHI blev vi via TV förvarnade på att det skulle bli solsken idag lördag. Och att vi borde passa på att njuta av solen eftersom det skulle vara kortvarigt, redan på söndag skulle det gråmulna vädret vara tillbaka.
Så Margaretha och jag hann med att gå ut en promenad i solskenet idag på förmiddagen (och dessförinnan njuta av att solen sken in i vår lägenhet). Det var härligt. Men det var tur att vi inte dröjde för länge med att gå ut. För gråvädret som skulle komma tillbaks i morgon, det har redan kommit nu på eftermiddagen!
Fredagen den 20 november 2009: "Dom har mer pengar i Norge..."
Vi tog en promenad på stan på förmiddagen. Margaretha tyckte att vi skulle ha en lykta på balkongen. När det är så mörkt som det är nu blir ju varje liten ljuspunkt till glädje. Först gick vi in på Clas Ohlsson, där hittade vi en trevlig lykta. Men för säkerhets skulle fortsatte vi runt till några butiker till, vi skulle dessutom ha några andra saker också.
På Åhléns hade de en liknande lykta som på Clas Ohlsson - men inte riktigt lika snygg. Men innan vi ratade den hade jag hunnit kaste en blick på prislappen. Där stod det att lyktan kostade 299 kronor. Det var väl inget konstigt. Men sedan tittade jag en gång till och såg att priset var angivet i flera valutor. Det är ju vanligt numera när butikskedjorna ofta har butiker i ett antal länder. Ibland kan priset stå angivet i fyra-fem olika valutor, inklusive Euro. Här var det bara i två valutor, svenska kronor, SEK, och norska kronor, NOK.
I Sverige kostade alltså lyktan 299 SEK, i Norge 399 NOK. Att en vara kostar olika antal "kronor" (eller vad myntenehten kallas i respektive land) är ju inte konstigt eftersom värdet av dessa "kronor är olika, vilket redovisas i växlingskurserna. Men jag tyckte att priset, angivet i NOK, borde vara "lägre" i antal "kronor" eftersom den norska kronan numera är värd mer än den svenska. Nu har jag kollat på Forex och konstaterar att en norsk krona är värd 1,25 svenska kronor.
Vilket innebär att den lykta som vi i Sverige får betala cirka 300 svenska kronor för, den får norrmännen betala cirka 400*1,25= 500 svenska kronor för.
Jag kunde inte låta bli att lyfta på en del andra varor och konstaterade att det genomgående var så att det begärda priset i NOK var högre än det i SEK. Så jag hejdade en expedit och påtalade saken för honom. Jag sa att det ju inte gjorde mig något om norrmännen får betala avseärt mer än jag, men nog var det lite konstigt. Och vad säger norrmännen, nog måste det väl finnas någon i det landet som har genomfört samma räkneoperation som jag?
Det svar som jag fick på frågan om det inte var konstigt var "Jo, men dom har mer pengar i Norge...".
Underförstått "...så dom bryr sig inte om vad det kostar". Och det är ju så att såväl i Norge som Sverige har vi fri prissättning. Men man ska inte tro att det alltid är företagets kostnader för att tillverka/inköpa och sälja varan som styr priset. Det är vad vi är villiga att betala. Och naturligtvis konkurrensen.
Det skulle vara intressant att höra om någon har försökt att begära att få betala med SEK i en norsk butik...
Men det hela kanske hänger ihop med att norrmännen är så glada över att de numera är rikare än storebror Sverige att de med glädje betalar mer bara för att markera detta. Vad vet jag.
Det finns väl bara en sak att tillägga - och det har Björge Lillelien gjort allra bäst:
Onsdagen den 18 november 2009: Det här behöver vi just nu!
Antagligen är det inte bara jag som tycker att novembergråddigheten är för urtrist. Visst behöver vi lite sol just nu. Det går ju att fixa på olika sätt. Det bästa är väl en flygbiljett till lämpligt ställe. Om det finns något som hindrar detta får vi väl ta och titta på hur det ser ut i alla fall, här på skärmen.
Egentligen borde jag väl lägga ut en bild som visar hur det ser ut just nu i Thailand, sannolikt sol (även om de väl fortfarande är i slutet av regnperioden i större delen av landet) - om inte tidsskilnaden gör att det är natt där just nu. Men det är väl lite för trivialt. Så i stället väljer jag Sydpolen (eller i varje fall Antarktis, jag antar att den här avbildade stationen ligger en bra bit från själva polen), till och med där har de bättre väder än vi i Falun!
Tisdagen den 17 november 2009: Läkerolreklam
Ibland har jag skrivit något negativt om dagens reklamfilmer - men ibland även positivt!. Reklamfilmer är inget nytt, vi kommer ju ihåg de som visades före förspelet (sådana fanns ju förr i tiden) och huvudfilmen på bion. Här är några reklamfilmer som är ännu äldre än jag, den här från 1934:
och här några från 1938:
Här en från 1939:
Här några från 1940:
Om reklamfilmerna förr var bättre eller sämre än dagens får var och en tycka som han/hon vill om. Men vi kan ju konstatera att i dessa gamla filmer vågade man påstå att om man äter Läkerol så blir man inte förkyld. Skulle man säga det idag skulle det nog bli någon sorts anmärkning om att det inte finns vetenskapligt belägg för det. Idag påstår man nog bara att Läkerol smakar gott, tror jag.
Men det som man kan konstatera är att reklamfilmerna förr var mycket längre än dagens. Antagligen beroende på att tidsutrymmet i TV-sändningarna är avsevärt dyrare än på bion i vår ungdom.
Måndagen den 16 november 2009: Vad gör man med en gammal bibel?
När jag skrev lördagens blogg hade jag anledning att plocka fram en bibel och läsa vad som stod där, ja jag plockade fram flera olika biblar för att kunna jämföra. Vi konstaterade då att vi har ett antal såväl biblar som psalmböcker i vår bokhylla, en del av dem är till och med undanstoppade bakom andra böcker för att inte ta för mycket plats. Det finns såväl en jättestor praktbibel med illustrationer som psalmböcker i miniformat att ta med sig i fickan till kyrkan, sådana där jag knappt kan läsa texten även om jag tar på läsglasögonen.
Ibland brukar vi rensa bland böckerna i bokhyllan. Vi säger då att ”den här boken har jag läst, den var inte speciellt bra, jag kommer aldrig att läsa om den, varför ska den då stå här och ta plats?”. Men av någon anledning känns det ”fel” att slänga den bland soporna. Då känns det så skönt att kunna packa ihop en kasse med sådana böcker och bära i väg dem till Myrorna. Med resultat att jag slipper ha dåligt samvete för att jag slänger dem – och dessutom tycker att jag har gjort en god gärning som skänkt dem till Myrorna som förhoppningsvis kan få in en liten slant till ett nyttigt ändamål genom att sälja dem.
Men gamla biblar och psalmböcker som vi ärvt har vi ännu inte lyckats förmå oss att bära i väg till Myrorna. Varför? Ja, kanske är det så att vi tycker att det skulle kännas ”syndigt” på något vis. Trots att jag inte är särskilt religiös och inte speciellt övertygad om Guds existens (men inte heller om hans icke-existens!).
Kanske finns det inom mig ett resonemang som liknar det svar som en person gav när han blev tillfrågad om han trodde på skrock, som att man inte ska lägga nycklar på bordet etc: ”Nej, jag tror inte på skrock – men det är ju dumt att ta några risker”.
Till er som är bättre insatta i vad som är syndigt ställer jag alltså denna fråga: Är det syndigt att slänga en gammal bibel eller psalmbok? Ja, jag menar inte att man skulle riskera att hamna i helvetet. Men ska man ha dåligt samvete om man gör det? Och vad ska man annars göra med dem, ska antalet biblar i ett hem öka successivt för varje generation?
Söndagen den 15 november 2009: De mest kreativa företagarna
Själv har jag aldrig varit egen företagare, jag har arbetat hela mitt yrkesverksamma liv inom Vägverket med att se till att vi har bra och fungerande vägar i Sverige inklusive Dalarna. Det har jag varit väldigt nöjd med och stolt över, jag har känt att jag har gjort en viktig insats för samhället. För en bra infrastruktur är ju en förutsättning för att vårt samhälle ska fungera. Liksom en god skola och omvårdnad. Jag tror att de som arbetar inom dessa delar av den sk offentliga sektorn också känner en glädje över att de är nyttiga.
Men ändå har jag känt en beundran för de som har startat eller drivit ett eget företag eftersom jag inser att det räcker inte med att vi ”tar hand om varandra” och skapar en bra infrastruktur inom Sverige, vi måste även producera nyttigheter som vi kan sälja till andra länder om vi ska kunna importera det vi vill ha från dem.
Heder alltså åt dem som vågar starta eget (eller fortsätta driva ett företag som någon annan har startat).
Trots bristande egen erfarenhet inser jag att det är många olika personliga egenskaper som behövs för att driva ett företag. Tro på sig själv, uthållighet, arbetsvilja, kreativitet, en bra affärsidé mm mm.
Det där med affärsidé är ju viktigt. Det gäller att först för sig själv och sedan för andra kunna förklara varför de ska välja mitt företag framför alla andra liknande, dvs vad det är som gör att jag kan ge dem något som är bättre (eller billigare) än vad andra kan. Det är kanske inte så lätt att formulera inom vissa branscher. För tex en frisör räcker det nog med att ”jag klipper snyggare än vad de andra gör”.
En liten detalj där kreativiteten visar sig är när vederbörande företagare bestämmer sig för vad han/hon ska kalla sitt företag. Där har jag insett att det skiljer en hel del mellan olika typer av företag. Advokat- och revisionsbyråer är nog allra minst kreativa i detta sammanhang, ofta räknar de (efter mönster från USA?) helt enkelt upp alla delägarnas namn som ”Andersson-Bengtsson-Carlsson Revisionsbyrå”. Mer fantasilöst kan det väl inte vara. Men det kanske är så att de som har behov av en sådan byrå inte förväntar sig just egenskapen ”kreativitet” utan snarare egenskapen ”kan alla regler” och då kanske namntypen är lämplig. För det är väl så som dessa byråer vill arbeta. Om det inte är en byrå som har specialiserat sig på sk ”kreativa skattelösningar” som ligger just på gränsen till (eller bortom) det lagliga – och då kanske man vill ha just ett sådant tråkigt namn för att verka vederhäftiga inför skattemyndigheterna?
Det är osannolikt att tre bilreparatörer som bestämmer sig för att öppna egen verkstad skulle kalla sitt företag för ”Davidsson-Eriksson-Fredrikssons Bilverkstad”. Även om även de visar sig vara ganska fantasilösa när det gäller företagsnamnet. Söker jag på ”bilverkstad” på nätet hittar jag bland annat:
- RH Bilmek
- Autocenter i Falun
- Autotjänst
- Falu Bilservice
och liknande. Ganska fantasilöst – men säkert väl fungerande.
Den yrkeskår som jag har insett är allra mest kreativa i namnsammanhang är damfrisörer. Där finns det uppenbarligen ingen som helst brist på kreativitet – eller också är det så att de tidigare frisörernas namnval för sina verksamheter sätter en press på nya företagare att vara minst lika kreativa/roliga när de döper sina företag. Söker jag på ”damfrisörer” hittar jag här i trakten dessa namn:
- Hårklippet
- Salong Klipp Till
- Hair ä´re
- Hårfagre
- Hårstråt
- Hårvågen
- Klipp & Fix
- Klippverket Pia
- Vågat Hår
- HårTUFFsen
Även här finns det ju mer enkla namn som ”Evas Salong” och liknande. Men generellt sett kan jag nog tycka att frisörerna (och kanske då i första hand damfrisörerna) är en synnerligen kreativ kår när det gäller att hitta på namn på sitt företag. Och det är väl så, när en kvinna går till en frisör för att få sitt hår fixat vill hon nog ”ha något nytt och kreativt”.
När jag själv går och klipper mig blir det ”som det brukar vara” (även om Margaretha säger att Westin klipper mig väldigt bra). En gång för länge sedan sa jag till min dåvarande frisör att ”så här har min frisyr sett ut ett antal decennier nu, kan du hitta på något nytt åt mig?”. Han tittade en stund på mitt hår och svarade sedan ”Nej”.
PS: När det är en så här gråtrist novemberdag som här i Falun idag, då passar det väldigt bra med en gryta med rotfrukter och falukorv. Enkel och mumsigt. Man bli varm inombords.
Lördagen den 14 november 2009: Textrevisioner och Fader vår
Det var så trist väder idag så när jag sa till Margaretha att ”nu går vi ut en promenad runt kvarteret så att vi kan dricka kaffe när vi kommer in” så la jag till ”men det regnar ute så jag tycker att vi tar kaffe i alla fall, utan promenad”. Så det gjorde vi.
Då passade vi på att lösa korsordet i torsdagens Falu-Kuriren. Vi gjorde det på det vanliga sättet, dvs en av oss, den här gången Margaretha, löste det till 90% varefter hon lämnade över det till mig med orden ”Här är några bokstäver kvar till dig, de klarar inte jag”. Jag fyllde i dem – alla utom ett som inte heller jag klarade av.
Det stod ”BLEV FLISA I MATT 7:3”, lösningen skulle vara på fem bokstäver. Den första bokstaven skulle vara ”T” eftersom ”FEL” borde ge ”OLAT”. Sedan var det en tom ruta som följdes av bokstäverna ”A”, ”N” och ”D”. Vi försökte med alla bokstäver i alfabetet men tyckte inte att vi fick till det.
Att tjuvkika och se vad som står i Matt 7:3 tycker jag är fusk – men till slut gjorde vi det. I sonens konfirmationsbibel. Där stod det så här:
”Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte ser bjälken i ditt eget?”
Varvid jag insåg att i min egen konfirmationsbibel, som var tryckt före den senaste bibelrevisionen, stod det ”grandet” i stället för ”flisan” och att ”grand” alltså var lösningen. Och ”olat” som lösning på ”fel” skulle vara ”olag”.
Jag funderade lite över hur många olika språkmässiga versioner av Bibeln som vi har haft sedan den första gången översattes till svenska på 1500-talet. Texten har väl förändrats för att vi lättare ska förstå vad som menas.
Precis som när jag tar fram Nationalencyklopedin kunde jag inte låta bli att läsa lite vid sidan om det som jag egentligen hade slagit upp Bibeln för. Och hittade då Jesus liknelse som handlade om huset på berggrunden och huset på sanden. Så här stod det i sonens upplaga:
Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade, och raset blev stort.
I min Bibel hade det stått ”hälleberget” och ”lösan sand” om jag minns rätt. Ingen större skillnad alltså.
Då började jag att fundera. När Jesus (och andra personer) använde liknelser var det ju för att göra det lättare för människorna genom att ge en bild av något som de förstod, något som låg nära deras egen vardag, något som de kände igen. Men att ett hus som är grundlagt på sand skulle rasa samman på grund av naturkrafterna är inget som jag har oroat mig för, jag har inga minnesbilder av att detta är ett vanligt problem för husbyggare. Det enda som jag faktiskt kommer på, och som liknar Bibelns berättelse, är väl Stora Stygga Vargen i Disneys version som blåser omkull de Tre Små Grisarnas hus. Men det är ju en saga.
I själva verket är väl sand ganska bra att grundlägga ett hus på, friktionsmaterial som det är. Kohesionsmaterial som lera och silt däremot kan väl vara sämre. Är det så att man i de översättningar från grekiskan (som väl Bibeln ursprungligen skrevs på) och därefter textrevisioner som har gjorts har fjärmat sig från den tekniska innebörden? Eller är det så riskfyllt att bygga på sand i Mellanöstern? Eller kan det vara så att det grekiska ord som användes från början egentligen syftade på en annan och sämre jordart än sand?
Sedan bläddrade jag någon sida framåt i boken (ja, vad som är fram och bak i en bok får ju var och en tycka vad man vill om, det är väl lika diskutabelt som om ljuset brinner upp eller ner). Då hittade jag Fader Vår med sin nuvarande lydelse:
Så ska ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden, liksom i himlen. Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Även här är det lite revidering från den version som jag har i huvudet, men innebörden är naturligtvis densamma. Men det som jag alltid har tyckt vara konstigt, det är lika konstigt fortfarande. Om inte ännu mer konstigt i den nya versionen.
Det handlar om meningen ” Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. När jag läser eller hör detta kan jag aldrig låta bli att undra. För i mina öron blir betydelsen ungefär att "vi människor har redan varit duktiga och förlåtit dem som är skyldiga oss något och nu ber vi Gud att följa vårt goda exempel och förlåta oss". Dvs att vi är ett föredöme för Gud. Så tycker jag inte att vi människor framställs i något annat sammanhang i Bibeln. Och dessutom tror jag inte att vi är så speciellt bra på att förlåta så att vi därigenom skulle vara ett föredöme för Gud!
Det som jag tycker att Jesus rimligen borde ha menat är väl att ”vi ber dels Gud att förlåta oss och dels att han hjälper oss att förlåta de andra”. Men hur jag än försöker kan jag inte läsa in den betydelsen i formuleringen.
Är det bara jag som har svårt att fatta detta? Det borde väl ha funnits många andra som har funderat på motsvarande sätt under de fem hundra år som gått sedan Bibeln översattes till svenska?
Fredagen den 13 november 2009: Vilken är världens bästa låt?
Hu - egentligen ska man väl inte skriva någon blogg idag. Eller göra något annat heller överhuvudtaget. Utan dra täcket över huvudet, det är ju fredagen den 13, och ligga kvar i sängen tills klockan har slagit 24.00.
Men ändå. Vilken är världens bästa låt? Och vilken är världens bästa bok? Sådana frågor ställs ibland. Går de att svara på? Ja, jag tänker i varje fall inte försöka att göra det. Om det går att göra genom en stor omröstning bland jordens hela befolkning vet jag inte. Antagligen blir det väl i så fall Bibeln eller Koranen. De som är troende vågar väl inte svara annat. Om de anser att de böckerna är skrivna av Gud så borde de ju rimligen vara bäst.
Så jag tänker inte ge er något tips. Men när det gäller filmer är det kanske enklare. I varje fall finns det inte lika ohyggligt många. Trots det har jag själv inget förslag på vilken som skulle vara världens bästa film. En orsak till att jag inte vågar uttala mig är det logiska resonemanget att jag ju inte har sett mer än en mikroskopisk andel av alla filmer som har producerats i världen.
Men det finns personer som påstår att de vet vilken avslutningsscen som är den bästa. Somliga av dessa personer anger en film som tillhör en kategori filmer, den sk spagettivästern, som hade lågt anseende när de producerades. Men som numera nästan accepteras i finrummen. Den film som de brukar peka på är Sergio Leones Den gode, den onde och den fule med Clintan i huvudrollen. Här har ni det som anses som den bästa finalscenen, dvs Duellen (om man nu kan ha en duell med tre personer inblandade).
Dessutom är ju skådespelaren som spelar den onde, Lee van Cleef, till utseendet väldigt lik en av mina tidigare arbetskamrater som ansvarade för beläggningarna på Dalarnas vägar. Så jag känner mig "hemma" i den scenen, speciellt som en annan av mina bekanta, han som numera bor i Hammarby Sjöstad, är väldigt lik Clintan.
Torsdagen den 12 november 2009: Så insåg jag att jag inte tillhör målgruppen…
I går kväll tittade vi på ett program på TV8, Edward Bloms Gästabud, där gamle Jan-Öjvind Svahn från Fråga Lund blev bjuden på kotunga (fast djuret i mataffären byter kön till oxe) och råkor.
Eftersom det var TV8 var det ett antal reklaminslag i programmet. Vid några tillfällen har jag här i bloggen kommenterat TV-reklam på ett kanske lite nedsättande sätt (och då är jag väl inte särskilt originell). I första hand kanske är det reklam för hår- och hudvårdsprodukter som jag har tyckt vara själsdödande, såväl för tittarna som (och kanske framför allt) för de som gör reklamen. Alltså sådana där inslag som avslutas med att en kvinnoröst viskar ”Beacause you´re worth it!”.
Men i ärlighetens namn finns det ju en del bättre reklaminslag också, sådana som satsar på att vara roliga. Glädjande nog är det ofta svenska företag och svenska produkter som det handlar om vilket rimligen innebär att det är svenska reklammakare som har gjort filmerna. Heder åt dem! ICA:s långa reklamserie är en av dem.
Bland reklamen som jag såg i går ingick sådan för bilmodellen Nissan Qashqai. Där dessa bilar uppträdde som skateboard-brädor ("rullbräda" tycker Språkrådet att man ska säga - men där tror jag inte att de har haft någon framgång), snurrade runt i luften och åkte på sk ”rails”. När jag letade på Youtube hittade jag inte just det inslaget men väl ett annat om samma bil och med samma upplägg, dvs här är det en jättemänniska som använder bilen som bräda.
Tidigare har jag för mig att jag har sett reklam för någon bil som har förvandlats till ett rovdjur, en spindel, en krokodil mm, precis som de där leksakerna ”Transformers”. Jag vet inte vilken bilmodell som det handlade om men skulle inte bli förvånad om det var samma som den nu aktuella.
Jag förstod inte hur någon skulle kunna lockas att köpa en bil baserat på den larviga och barnsliga reklamen. I varje fall inte jag.
Men sedan insåg jag hur det förhåller sig. Reklammakarna riktar in sig på olika ”segment” av marknaden med olika filmer och använder olika budskap beroende på vilken kundgrupp som man vänder sig till. Argumenten i dessa budskap för att köpa en bil kan till exempel vara
- ekonomi
- miljö
- häftighet
- bekvämlighet
- trygghhet/säkerhet
Den här filmen skulle nog betona begreppet ”häftig” antar jag. Och den var alldeles garanterat inte inriktat på gruppen ”logiskt tänkande pensionär som vill ha en bekymmersfri bil”. Utan i stället mot den grupp av ungefär trettioåriga män vilka som ungefär åttaåring lekte med just transformers-leksaker och som från tioårsåldern har åkt skateboard.
Det var alltså inte alls meningen att jag skulle uppskatta reklamen, den var inte avsedd för mig!
Jag vet ju inte hur de som lekte med transformers som barn uppskattar budskapet. Men det var sannolikt väldigt många av småpojkarna som lekte med just dessa leksaker. Så det kanske var rätt tänkt att göra en sådan film. Men att låta bilen ”bli” en skateboard-bräda, kan det verkligen vara så lyckat? Som jag minns det har det alltid funnits några pojkar som har ägnat sig åt brädåkning (och de som har gjort det, de har gjort det väldigt intensivt). Men, som jag har uppfattat det, har de alltid varit väldigt väldigt få till antalet. Kanske högsten eller två i varje skolklass. Att då satsa på speciell reklam för just denna kundgrupp kan inte vara speciellt lönsamt. Har jag fel?
Onsdagen den 11 november 2009: "Programmet svarar inte"
Händer det för dig också? När du håller på och gör något på datorn så kan det hända att den "stannar upp". Dvs det händer ingenting - mer än att det där lilla timglaset fortsätter att låta sanden rinna i evighet. Inget händer. Och när du försöker stänga något genom att trycka på "X-et" uppe i högra hörnet så händer inte heller något.
Antagligen beror det ju på att jag har gett för många kommandon efter varandra. Då återstår bara en sak - att samtidigt trycka på Contr-Alt-Del. När jag gjort det kommer det, efter ett antal sekunder, upp nedanstående skylt på skärmen:
Varpå jag trycker på knappen "Avsluta aktivitet". Då kommer en ny skylt upp:
Då trycker jag på "Avsluta nu". Att trycka på "Avbryt" är ingen mening för då kommer jag tillbaks till det läget där inget händer. Efter ytterligare ett antal sekunder kommer det upp en ny skylt:
Om jag då väljer att trycka på "Skicka felrapport" så dröjer det återigen ett antal sekunder, sedan kommer denna skylt upp.
Varefter jag stänger. Så jag klarar av att avhjälpa problemet (ett annat alternativ är ju att dra ur elkontakten ur väggen).
Men det är en sak som jag har undrat över. Det är felrapporten. Vart skickas den? Vem tar emot den? Och vad gör vederbörande åt saken? Kan någon förklara för mig?
Numera bryr jag mig inte om att skicka någon felrapport, då går det fortare att avsluta.
Tisdagen den 10 november 2009: Scarborough Reef
Vid årsskiftet kommenterade jag några små länder (27 december 2008 Malteserorden, 28 januari 2009 Transnistrien och 29 januari 2009 Ladonia) som på olika sätt existerar och ändå inte existerar.
När jag nu åter, efter femtio år, har börjat intressera mig lite för amatörradio har jag insett att i den världen finns det ett stort antal ”länder” som jag aldrig har hört talat om i andra sammanhang. Fast begreppet ”land” är kanske inte helt riktigt, tydligen har ”amatörradiovärlden” insett detta och under de femtio år som jag varit borta därifrån döpt om det till ”enheter” ("entities"). Sålunda kan delar av ett land, som ligger på ett visst avstånd från ”moderlandet” räknas som ett eget land. På det sättet räknas Hawaii och Alaska som egna länder trots att de ju är stater i USA precis som alla de andra staterna.
Eftersom många radioamatörer strävar efter att ha haft kontakt med så många olika länder som möjligt förekommer det expeditioner till diverse underliga öar, bara för att prata i radio därifrån. Och att åka till en liten mysig ö i Stilla Havet och prata radio skulle jag också kunna tänka mig – under förutsättning av att jag hinner bada och sola en del också. Och att jag hittar en lämplig finansiär.
Ett av de minsta av dessa ”länder”, som har godkänts som ”enhet”, är Scarborough Reef. Detta ”land” ligger i Sydkinesiska sjön (se det filippinska namnet Panatag på kartan) och utgör en triangelformad kedja av rev och öar (huvudsakligen små klippor) med en omkrets av 55 km och en yta av 150 kvadratkilometer. Innanför revet finns en lagun på 130 kvadratkilometer och ett djup på cirka 15 m. Ett antal av dessa öar är mellan 0,5 och 3 m höga, många av dem ligger precis under vattenytan vid högvatten. (Uppgifterna och kartorna från engelska Wikipedia).
Öarna är naturligtvis obebodda men vattnen runt reven är tydligen väldigt fiskrika, dessutom tror man att det kan finnas olje- och gasfyndigheter under botten. Detta gör att såväl Kina (sedan 1279!) , Taiwan som Filippinerna gör anspråk på området. Eftersom området är omtvistat har man inom amatörradiovärlden ansett att det tills vidare ska räknas som ett eget land. Varför man under de senaste femton åren har genomfört fyra expeditioner dit för att prata radio, den senaste under 2007. Här är några bilder från den – så du kan förstå hur landet ser ut och vad radioamatörer kan ta sig för! (Thanks to the BS7H expedition via AA4NN for allowing me to use theese pictures!)
Stationen på Klippa 1
Stationen på Klippa 4
Naturligtvis behövde de en båt att sova på!
Deltagare i expeditionen var 16 radioamatörer från Kina, USA, Singapore, Tyskland – och en från Finland. Mellan den 29 april och den 2 maj 2007 hade de cirka 45000 kontakter med nästan 18000 olika radioamatörer runt om på jorden. Från fyra olika radiostationer på fyra olika små klippor i revet. Du kan läsa mer om expeditionen här.
Här kan du se en film från motsvarande expedition 1997:
Varför området av oss västerlänningar kalls Scaraborough Reef vet jag inte (kineserna kallar det för 黃岩島 Huangyan Dao och filippinarna för Panatag) men man kan väl gissa att ett engelsk lord, befälhavare på ett fartyg som seglade förbi på 1700- eller 1800-talet, ”upptäckte” och namngav det efter sin hembygd. Annars är ju Scarborough en stad och ett område i östra England, mest känt för att det på medeltiden hölls en marknad där under 45 dagar varje år, Scarborough Fair och sången om den. Här nedan i Simon and Garfunkels version.
Lördagen den 7 november 2009: Robin Skavlan
De chefer som har ansvaret för att fastställa de sk programtablåerna på SVT, de måste vara sadister. Någon annan förklaring kan jag inte tänka mig.
Att lägga två sk ”pratprogram”, där en programledare sitter och intervjuar några inbjudna personer, två dagar i rad är kanske i och för sig varken konstigt eller sadistiskt.
Men att till fredagskvällen lägga ”Skavlan” där en försynt och tillbakadragen programledare lyckas få de inbjudna personerna, som verkligen har något att säga, att fylla ett intressant och meningsfyllt program. Och dagen därpå i ”Robin” låta en flamsig programledare uppta större delen av programmet med egna skämt när han pratar med inbjudna gäster, vars enda konkreta budskap var att korvkiosken i Knivsta ska läggas ner.
Det är ju som att i förväg avrätta Robin Paulsson. Jag kan inte tänka mig ett annat motiv än programtablåläggarnas sadism för att göra så mot honom. Och mot tittarna.
Fredagen den 6 november 2009: Kyndelsmäss
För några år sedan slopades Annandag Pingst som helgdag i utbyte mot att Svenska Flaggans Dag blev Nationaldag och därmed helgdag. Jag kommer ihåg att det var en del sura kommentarer vid en kafferast på arbetet då, man ville inte ”förlora” en långhelg genom att Annandag Pingst skulle försvinna. Dessutom var ju Annandag Pingst alltid en måndag medan Nationaldagen ibland kommer att inträffa på en lördag eller söndag, som ju ändå är en ledig dag. Det senare har man tydligen i en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter åstadkommit kompensation för.
Vi frågade oss på kafferasten varför vi firar Annandag Pingst, det visade sig att nästan alla hade väldigt diffusa begrepp om detta. Varvid slutsatsen blev att det kanske var ganska vettigt att slopa firandet av denna dag om vi inte visste varför vi firade.
Till slut var det någon som var lite mer religiöst lagd som kunde förklara vad pingsten innebar. Om du är lika okunnig som de flesta av oss var kan du få en förklaring här eller här.
Att jag kom att tänka på detta beror på att en av Margarethas arbetskamrater i går, i snålblåsten med snöflingor i luften, cyklade ner till oss från Herrhagen och överlämnade en filéad gädda, som hennes man hade fiskat. Tillsammans med gäddan fick vi ett recept på hur man kunde laga till den i ugnen (”så att den inte smakade gädda” sa hon). Enligt receptet skulle man ha kyndel i rätten. Varken Margaretha eller jag hade något minne av att vi hade använt kyndel i någon maträtt så jag fick slå upp det på nätet. Där hittade vi följande utlåtande:
Vår kyndel kommer främst från Öst- och Sydeuropa och är en urgammal aromatisk kryddört med smala mörkgröna blad och små lilavita läppblommor. Doften är ljuvlig. För att nu inte tala om den utsökta smaken, som påminner om timjan men med en dragning åt peppar. Kyndel kallas också ibland för just "pepparört". På tyska heter kyndel, Bohnenkraut, (bönört), därför att den ofta används i olika bön- och ärträtter.
Hos oss är den kanske mer känd som korvkryddan, men förtjänar ett bättre rykte än så. Kyndel är utmärkt till grönsaksrätter, till såser, fisk och skaldjur. Strö lite kyndel över soppan och den får en extra lustfylld dimension. Och inte bara maten, om vi får tro de gamla myterna. Kyndel, som troligen fått sitt namn efter den grekiska kärleksguden "satyren", sägs kunna tända även andra lustar.
Därefter konstaterade Margaretha att det finns något som heter Kyndelsmäss – vad har det med denna krydda att göra? Det visade sig att det inte hade något alls samband.
Kyndelsmässodagen, Jungfru Marie kyrkogångsdag, Herrens frambärande i Templet, är en festdag i kyrkoåret ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Den iakttages av de flesta kristna samfund, och är en av de äldsta kristna festdagarna. Händelsen, som härrör från judisk tradition, skulle ha ägt rum på den 40:e dagen efter barnets födelse. Fyrtio dagar efter den 25 december, som är dagen på kyrkoåret då minnet av Jesu födelse firas, blir den 2 februari som också bär namnet kyndelsmässodagen i den svenska almanackan. Sedan 1772 firas kyndelsmässodagen i Sverige på söndagen närmast före eller efter 2 februari. Kyndelsmässodagen avslutar jultiden på kyrkoåret och kallas därför ibland för lilla julafton. I länder som följer den gregorianska kalendern och där dagen inte är en förpliktad helgdag firas den alltjämt den 2 februari. Gammelkalendariska ortodoxa firar den i stället den 15 februari, och en del kyrkor firar dagen den på 2 februari närmaste söndagen.
Kyndelsmässodagen har fått sitt svenska namn av den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag (lat. festum candelabrum eller missa candelarum). Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss (jfr engelskans candle) och har omvandlats till den svenska benämningen kyndelsmässa. Dess engelska namn är likaså Candlemass, och även på andra språk förekommer ordet "ljus" i namnet på dagen, till exempel på polska.
Alltså inget som helst samband med örtkryddan.
Torsdagen den 5 november 2009: November!
Klockan är kvart i tolv på förmiddagen. Enstaka snöflingor hänger i luften, det verkar som om de tvekar att falla ner till marken och upplösas i en våt fläck.
Under den senaste tiden har jag frågat ett ganska stort antal människor om vilken årstid som de föredrar. Svaren har varit olika. En del svarar (som jag själv) att sommaren är meningen med livet, andra att det är våren som är ljuvligast för då ligger allt det vackra framför en (det resonemanget förstår jag). Ytterligare andra att hösten är bäst. Där har de olika motiv, somliga förklarar att de klara dagarna med frisk luft och alla vackra färger på lövträden i september och oktober skänker dem glädje, andra hänvisar helt enkelt till älgjakten.
Slutligen är det många som tycker att den vita vintern när man plockar fram skidor är härligast. Och till vintern räknar man med även december. Visserligen, säger man, är det inte så ofta som det är någon snö redan då men det blir så fint när vi människor plockar fram och tänder alla ljus i förnstren och på gatorna.
Så det finns förespråkare för alla årstider och nästan alla månader på året. Med ett enda undantag. Jag har inte träffat någon som har framhållit november som en tid som de gillar. Tvärtom har många påtalat det bedrövliga med november, mörkt, grått och trist. Dessutom vet man att det tar ett bra tag innan det blir någon förändring och ljusning, först med snön och senare med solen. Tills vidare blir det bara mörkare och mörkare. ”Egentligen borde man dra ner rullgardinen och gå i ide under november” var det någon som sa.
Så är det kanske. Själv delar jag helt den uppfattningen.
Det konstiga är ju att det på andra ställen på jorden just nu, när vi har det så mörkt och trist, finns helt annat klimat. Ja, konstigt är det ju inte, vi vet ju hur jorden rör sig runt solen och att jordaxeln lutar och att vi därför får årstider, men det känns konstigt att det samtidigt kan vara så olika på olika ställen runt klotet.
För ett tag sedan kommenterade jag tåget som går mellan gruvstaden Newman och hamnen i Port Hedland i Australien. Jag hade hittat en film på Youtube som påstod att det var världens längsta tågset. Men man vet ju hur lätt det går att manipulera såväl fotografier som filmer (se tex filmen om Bruna Kammerls hopp) så jag skrev till turistbyrån i Newman och frågade om filmen var sann eller om den var ihopklippt. De svarade att visst var den sann, och med kommentaren ”skulle Guiness ha fel?”. Så då får vi tro på det.
Hur som helst, jag klickade på länken till turistbyråns webbplats och konstaterade att just nu, när detta skrivs och snöflingorna dallrar över Faluån, då har de 35,6 grader C, klock 17:07 på eftermiddagen. Det var över 38 grader för någon timme sedan!
Så här ser gruvan ut, världen största dagbrott för järnmalm:
Torsdagen den 5 november 2009: Världens längsta personbil
Häromdagen kunde man i lokaltidningarna läsa om att en försäljare var på besök i Borlänge. Han skulle försöka sälja en sådan där extra lång bil till något taxiföretag eller någon annan som kunde vara intresserad av att köpa en och sedan skjutsa folk vid bröllop eller liknande tillställningar. 1600 kr i timmen skulle det visst kosta att bli körd i den. Jag tror att bilen var en sådan här:
När jag skrev min kommentar ovan om världens längsta tåg gick jag in på Guiness Rekordboks webbplats. Då hittade jag en notis om det som anses vara världens längsta personbil. Jay Ohrberg i Burbank, Kalifornien, lät bygga den. 100 fot lång, har 26 hjul och inbyggd jacuzzi-bad, simbassäng med trampolin, helikopterlandningsplatta (!) och en "king-zise-säng" mm mm. Bilen är naturligtvis byggd för att användas vid filinspelningar och liknande jippon.
.jpg)
Onsdagen den 4 november 2009: "Jag är för gammal för det..."
Ibland hör man människor i vår ålder försvara varför de inte ännu har skaffat någon dator (eller använder sig av den på Internet) med att de är för gamla för att använda den nya tekniken. Och så kan det ju vara. Inte för gamla för att kunna lära sig något nytt men för gamla för att ha lust att lära sig något nytt. För man blir nog aldrig för gammal för att kunna lära sig något nytt om man bara har kvar lusten att lära sig.
Jag tänkte på det i dag när jag pratade med en svensk man som bor i England. Att jag kom att prata med honom berodde på att jag för ett år sedan förverkligade det som jag egentligen ville göra när jag var i tonåren, dvs skaffade mig licens för att inneha en amatörradiostation. (Se min berättelse på sidan om Nostaligiminnen). I somras satte jag upp en antenn mellan två trädtoppar vid sommarstugan och har under sommaren pratat med en del andra radioamatörer på olika delar av klotet.
Fast nu i november är det ju inte lika mysigt i en sommarstuga som det är på sommaren, därför åker vi inte dit lika ofta. Så när vi åkte hem i söndags tog jag med mig stationen. I går hängde jag upp en enkel antenn utanför balkongen, trots att den hänger väldigt lågt så fungerar den hyfsat, kanske delvis beroende på att den hänger över vattnet i Faluån, vilket på något sätt är positivt för möjligheten att nå ut (fråga mig inte hur, jag är inte bra på elektroteknik!).
När jag idag på förmiddagen hade pratat med en tysk station blev jag uppropad av en svensktalande man och vi pratade en lång stund, ända tills han måste avbryta för att ta alla sina förmiddagspiller. Han berättade att han var utlandssvensk, hade arbetat i olika svenska och internationella företag hela livet, varit gift med en engelska, nu bodde han i Poole på den engelska sydkusten. Men precis som jag bodde han i en lägenhet där han hade svårt att få up en antenn. Så istället hade han tillgång till en förhållandevis stark amatörradiostation i Schweiz. Med den sände han, sittande på den engelska sydkusten, med hjälp av fjärrstyrning genom Internet och pratade via Internet och Skype, det där programmet som gör att man kan ringa gratis på Internet.
Jag tyckte att tekniken är fantastisk. Men det mest fantastiska var att han var 89 år gammal (fast det kunde verkligen inte höras på honom, han lät som en 50-åring!).
Med tanke på hur förhållandevis kort tid som Skype har funnits (mindre än tio år) så måste han ha varit över 80 år när han skaffade sig denna möjlighet. Och han hade inte varit verksam inom elektroteknikbranschen, poängterade han.
Kunde han lära sig fjärrstyra en radiosändare och prata via datorn så kan nog alla läsa sig hantera Internet - bara de vill.
Poole - här satt han
Schweiz - här står sändaren
Sedan kan man kanske fundera över det här med amatörradio, dvs hur meningsfullt som det är när Internet finns med alla de möjligheter till kommunikation som det för med sig... Men det är en annan femma.
