Pensionärsbloggen
"Funderingar nere vid ån"
December månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.
Onsdagen den 30 december 2009: Vart tar alla änder vägen?
Nu är det vackert i Falun. Vackert och kallt. Minus 22 grader visar vår termometer. Och väldigt vackert när solen lyser på den vita snön och de två rökpelarna från fjärrvärmeverket stiger rakt upp. Röken från åvattnet stiger inte rakt upp på samma sätt, det beter sig mer som ”älvorna dansar”. Men vackert är det.
Fast vackrast är det ju när man ser det innifrån och inte behöver frysa.
Men alla har ju inte ett varmt hus att gå in i. Änderna som simmar i ån till exempel. Det ser så kallt ut för dem när de simmar fram och tillbaka utanför vårt fönster. Vi tycker synd om dem. Och undrar hur de överhuvudtaget kan klara sig när det är så här kallt.
Svaret kanske är att de inte gör det. Någon gång läste jag att en ”normal” (eller var det ”svår”?) vinter dör ungefär en tredjedel av alla rådjur av svält och kyla. När jag nu kollar upp detta på Wikipedia så uppges det där att det i Sverige brukar finnas 600-800.000 rådjur, att några hundratusen skjuts varje år och att mellan 30-40% dör av svält under en hård vinter. Och att 30-90% av alla födda kid inte ens når så långt som till första vintern, de tas av räven redan som kid.
Kanske är det likadant för änderna? Ja, jag antar att det inte skjuts så många (eller har jag fel?) men att ett stort antal dör av svält och kyla under vintern och att detta är naturens sätt att se till att inte stammen av änder växer sig alltför stor?
Men vart tar då alla dessa döda änder vägen? Samlas de nere i Tisken? Jag har aldrig sett en död and flyta förbi i vattnet? Och vem äter upp dem – är det kråkorna? För det kan väl inte vara gäddorna? Visserligen har gäddor vassa tänder men att de skulle kunna slita sönder en and verkar för mig mindre troligt, de har ju ingen fast punkt att ta spjärn emot. Vad jag har förstått så sväljer väl de flesta rovfiskar (undantagandes pirayorna) sitt byte mer eller mindre helt?
Är det någon klok ornitolog som kan förklara för mig?
En till undring: När änderna simmar fram och tillbaka i sitt eviga and-race här på ån så tycker jag mig lägga märke till att det är avsevärt fler hanar än honor. Är min iakttagelse riktig? I så fall - hur kommer det sig? Är detta också naturens sätt att se till att stammen av änder inte blir alltför stor?
För övrigt: När kommer sidensvansarna från Ryssland för att äta sig rusiga på rönnbären?
Tisdagen den 29 december 2009: Om kartan och naturen inte stämmer överens…
Det finns några välkända citat som tillskrivs olika militära befälspersoner. Det mest kända är väl korpralen Giftings ord vid Komtillmåtta krog mellan Djurås och Gagnefs kyrkby: ”Orsa kompani lovar inget bestämt!”.
Det kanske han har sagt, vad vet jag. Det citat som jag annars tänker på har jag ingen aning om ifall det verkligen har yttrats av något militärt befäl någon gång, det är nog snarast påhittat av någon uttråkad värnpliktig. ”Om kartan och naturen inte stämmer överens så gäller kartan”.
Jag kom att tänka på det när jag tittade på området kring Samuelsdals golfbana. Numera kan man ju på nätet hitta detaljerade kartor över de flesta områden på jorden, tex genom Google Map. Dessutom kan man genom Google Earth hitta fotografier från luften över hela jorden, visserligen med lite olika detaljskärpa beroende på vad det är för område som man är intresserad av.
När det gäller området vid Samuelsdals golfbana så finns det ju en gång- och cykelväg under riksväg 50. På Google Map ser den ut så här.
Men när man tittar på Google Earth så går gång- och cykelvägen på norra sidan av riksvägen åt ”andra” hållet:
Tittar man på kartan som Eniro förser oss med så har man överhuvudtaget inte ritat in gång- och cykelvägen. Men i stället verkar det på den kartan som om Pilbovägen fortsätter under såväl Tunavägen som riksvägen, oklart riktigt hur. Och det gör den ju inte.
Nu innebär väl dessa felaktigheter i praktiken inte några större problem, den som nyttjar gång- och cykelvägen märker ju hur den går när han väl är där. Och den som kommer på Pilbovägen försöker nog inte att korsa Tunavägen och riksvägen när han ser hur det ser ut i verkligheten. Men det ger ju en viss tveksamhet till kartornas sanningshalt överhuvutaget – med resonemanget ”är det fel där jag kan kolla det, varför skulle det då vara rätt där jag inte kan kolla det?”
PS 100118: Naturligtvis finns det en anledning till att kartan är felritad, de har ju inte bara kunnat "hitta på" att gång- och cykelvägen skulle gå åt fel håll. Kjell Söderlund, som var Vägverkets projektledare för vägobjektet, säger att sträckningen i arbetsplanen såg ut som på kartan ovan men att den ändrades under det fortsatta arbetet eftersom det fanns mer bebyggelse åt stan till och gång- och cykelvägen därför skulle fungera bättre på det viset. Antagligen har kartmakarna gått efter arbetsplanen och inte brytt sig om att kolla hur det blev byggt i verkligheten.
Lördagen den 26 december 2009: Bravo Anna Anka!
Ärligt talat vet jag inte om jag har sett Anna Anka på TV. Jo, jag har ett par gånger under någon minut sett ”henne” prata i TV. Att jag sätter citationstecken runt "henne" beror på att jag inte är helt säker på om det verkligen var hon själv eller om det var en svensk komiker som gjorde parodi på henne. Jag lutar mest åt det senare men är alltså inte helt säker på saken.
Men ändå känner jag en beundran för henne. Som jag har förstått det råkade någon TV-producent hitta henne när man skulle göra en serie TV-program om ”Svenska Hollywood-fruar”. Hon var helt okänd, hade inga som helst meriter inom något som helst område, hade inte åstadkommit någonting tidigare - vad jag vet. Ja, det kan ju inte vara helt sant, rimligen måste hon väl ha sysslat med något tidigare i sitt liv, men uppenbarligen inget som resten av mänskligheten funnit anledning att intressera sig för.
Men så råkade hon komma med i ett TV-program enbart för att hon var gift med en sångare (vars Diana jag gillade skarpt – men som jag trodde var död eller i varje fall ”ute-ur-buissiness” för årtionden sedan eftersom jag inte hade hört något om honom på cirka femtio år. Men det kan ju bero på att jag inte hänger med i musiklivet). Och genom detta program lyckades hon intressera media så till den milda grad att hon verkligen har blivit en ”kändis”.
Nu kan man ju säga att bli kändis på det sätt som hon har blivit, det skulle inte jag vilja bli. Det handlar väl närmast om en herostratisk ryktbarhet (se min kommentar om Herostratos i bloggen för den 20 oktober). Men nu för tiden är det ju ingen som bryr sig om hur man blivit kändis, bara man har blivit det. Och det har hon ju verkligen lyckats med. Och därmed sannolikt tjänat en hel hoper med pengar, för efter att ha blivit ett namn förutsätter jag att hon håvar in åtskilligt med pengar för varje tillfälle som hon visar sig i rutan eller blir intervjuad i radio eller tidningar.
Om jag själv av någon anledning skulle råkat ha kommit med i ett sådant program som hon var med i (varför någon skulle komma på att ta med mig vet jag inte) så skulle sannolikt programmet ha passerat utan att någon ens hade märkt att jag överhuvudtaget var med i programmet. Inte skulle det ha blivit några rubriker i Aftonbladet inte. Och inte skulle jag ha tjänat några större summor på det.
Men Anna Anka hon kunde. Om hennes ambition var att ta tillfället i flykten, bli kändis och tjäna egna pengar, så har hon verkligen lyckats. Bravo Anna Anka! Du är värd respekt för din framgång.
Hur folk kan sitta och titta på henne och intressera sig för vad hon säger, det begriper jag däremot inte.
Lördagen den 19 december 2009: SAAB:s svanesång
Hoppet brukar ju vara det sista som överger människan. Men nu verkar det som att även vi mest optimistiska måste ge upp hoppet om SAAB:s framtid. Fast om man ska vara sanningsenlig så var det nog inte så många av oss som hade något större hopp om att den lilla sportbilstillverkaren Spyker skulle kunna vara någon räddning för företaget. Först hade vi varit tveksamma till Koenigsegg som, tillsammans med sina seriösa (som jag fattade det) finansiärer, på ett halvår inte lyckades få till det.
Hur skulle då den ännu mindre Spyker kunna klara av det på några veckor? Speciellt när vi fick höra att det tydligen var några mer eller mindre skumma ryssar som står bakom företaget. Fast redan när man första gången såg en bild av Spykers egen sportvagn förlorade jag nog hoppet. För vilken skillnad det var mellan Koenigseggs sportbil och Spykers! Även om jag själv aldrig skulle komma på tanken att köpa en sådan sportbil (om jag hade haft resurser till det) så måste jag erkänna att Koenigsegg ser flott och häftig ut. Någonting för de miljardärer som den är framtagen för att locka. I jämförelse med Koenigsegg såg Spykers egen bil mer eller mindre ut som ett hemmabygge från Enviken (inget ont om Enviken!).
Det intressanta är väl att det efter andra världskriget gick så förhållandevis lätt för Saab, som visserligen hade duktiga tekniker som tillverkade flygplan, men ingen erfarenhet av biltillverkning, att starta en egen billfabrik och ta fram en helt egen bil. Idag skulle det nog inte gå. Det hänger väl ihop med att bilarna på den tiden var väldigt mycket enklare konstruerade – och att konkurrensen inte alls var så hård som idag (kanske). Jo, det fanns nog konkurrens, dvs många biltillverkare, men inte de ohyggligt stora serier med rationellt tillverkade bilar som idag är en förutsättning för att få ekonomi i produktionen.
Ledsamt är det att SAAB försvinner, men kanske inte förvånande. Om man kan konstatera (som experterna gör) att det tillverkas för många bilar i förhållande till efterfrågan så är det rimligen några av de små som lättast slås ut. Och SAAB har ju varit väldigt liten i jämförelse med de ”stora”. Då hjälper det inte att om och om igen upprepa det mantra som hörs frånsåväl ledning som jobbarna på fabriken i Trollhättan - "vi är duktiga bilbyggare".
Under andra hälften av femtiotalet bodde jag i Trollhättan. Naturligtvis fanns det extra många SAAB-bilar i just den stan, många arbetade på företaget och kunde köpa bilen till rabatterat pris. Vilket innebar att de bytte ofta och det kom ut många begagnade SAAB på marknaden. Tydligen var det inte bara rabatt på ny bil som man fick utan troligen också lite extra tändstift. Jag kommer ihåg att det var en SAAB-anställd som sa att ska bilen gå bra ska man byta tändstift vart 50:e mil. Då ligger det nära till hands att tro att man inte själv betalade tändstiften.
Ett annat minne är att en skolkamrat berättade att hans familj hade köpt ny bil och jag frågade ”vilken färg?”. Han undrade då om jag inte först skulle frågat ”vilket märke” och det var naturligtvis rimligt, men jag hade förutsatt att det var en SAAB.
Själv tycker jag att det här är den vackraste och mest harmoniska av de tidiga SAAB-modellerna.
(Fotografier Holger Ellgard)
Tisdagen den 15 december 2009: Det papperslösa kontoret
Just nu handlar det mycket om miljön och Köpenhamns-mötet i TV-nyheterna. Och om folk som demonstrerar för miljön.
Det kan inte vara lätt att var politiker i detta sammanhang. Dels ska man komma överens med andra politiker (varav många ser till sina egna kortsiktiga intressen) och dels ska man försöka få ”oss vanliga människor” att bete oss som vi borde genom att skapa lämpliga lagar för detta. För ”vi vanliga människor” förklarar naturligtvis att vi vill att vi gemensamt ska göra allt för att det ska bli så bra som möjligt för oss alla här på jorden. Men beter oss stunden efter precis tvärtemot, dvs ser till våra egna kortsiktiga intressen.
Ett litet exempel på detta berättade man om i TV-nyheterna häromdagen. Först rapporten från Köpenhamn med politikerna och demonstranterna. Sedan i samma nyhetssändning berättade man om samåkning i Jakarta, huvudstaden i Indonesien (som tydligen inte längre ska stavas Djakarta, vilket det gjorde i min ungdom). Där har man infört straffavgift för folk som åker ensamma i sina bilar eftersom det pga bilarna har blivit så dålig luft i denna stora stad.
Samåkning i bil är något som vi lärt oss är bra för miljön. I stället för att vi åker en och en i var sin bil kan två (eller ännu hellre tre eller fyra) som ska förflytta sig från ungefär samma ställe till ungefär samma ställe vid ungefär samma tidpunkt kan vi samåka i en bil. Om vi inte helt enkelt åker buss. Därigenom sparar vi såväl på miljön som våra egna pengar.
Men det som hände i Jakarta var inte detta. Det var inte folk som behövde förflytta sig som åkte med i bilarna. Utan det var folk som egentligen inte hade något som helst behov av att åka men som mot betalning av föraren åkte med för att han skulle slippa betala straffavgiften.
Det är inte lätt att skapa lagar som har till avsikt att få folk miljömedvetna.
Själv försökte jag göra en liten miljöstimulerande insats på 1990-talet. Ni kommer ihåg att redan på 80-talet hade man börjat prata om det papperslösa kontoret i och med att datorer blev alltmer använda. Men att det blev tvärtom, dvs vi förbrukade mer och mer papper genom att det var så lätt att skriva ut allt som fanns på datorn.
Jag märkte att det var väldigt många av mina kollegor som skrev ut vartenda mejl som de fick i stället för att läsa det på skärmen. Visserligen tycker även jag att det är enklare/bekvämare att läsa det som står på ett papper men mycket av det som skrevs ut var sådant som var och en skulle klarat av att läsa på skärmen, tex ”Mötet på måndag blir i Stora rummet”.
När jag skrev sådan e-post började jag därför att skriva brevet med vit text på blå bakgrund. Det gick lätt att läsa på skärmen. Men om man skriver ut ett sådant brev så skrivs ju bakgrundsfärgen inte ut – så det blir vita bokstäver på ett vitt papper. Dvs inte läsbart. Min idé var att detta skulle få mottagarna att inse att de inte skulle skriva ut texten.
(Visserligen gick det enkelt att ändra textens färg och bakgrundsfärgen innan man skrev ut. Men jag hade för mig att de som skrev ut allt, det var också de som var minst datormogna och som alltså inte klarade av att ändra färgerna. Vilket nog stämde).
Om det fick någon effekt vet jag inte. Efter ett tag tröttnade jag.
Lördagen den 12 december 2009: Småvitt
Det hördes en svordom från köket. Då förstod jag att Margaretha hade gjort något dumt. Hon brukar inte svära och när hon någon enstaka gång gör det beror det på att hon tycker att hon har gjort något dumt. När jag gör något dumt, vilket säkert inträffar mycket oftare, svär hon aldrig.
Det handlade om kaffekannan till melittabryggaren. Locket till den hade ramlat ner i kannan på något sätt och när Margaretha skulle få ur locket lyckades hon ha sönder hela glaskannan. (Med det kvinnliga resonemanget att ”det ska gå”). Som tur var gjorde hon inte illa sig.
Så det var bara att skaffa en ny kanna, det insåg vi. Men kaffebryggare finns i hur många olika modeller som helst och tillhörande kanna är anpassad till just den bryggaren. Så vi var inte säkra på om vi skulle hitta en likadan.
Vi visste faktiskt vad bryggarmodellen hette. När man köper något får man ju alltid med en bruksanvisning som man normalt inte behöver läsa. Den hamnar ”någonstans”, i bästa fall i en pärm där den sitter i tjugo år tills man upptäcker att man har kvar bruksanvisningen - men apparaten är kasserad för länge sedan. Sedan några år (dvs sedan jag köpte en skanner) slänger jag alltid bruksanvisningar – sedan jag har skannat in såväl inköpskvittot som bruksanvisningen (eller i varje fall den del som är på svenska, de brukar vara på ungefär 20 olika språk) och sparar i datorn. Där ligger de bra utan att skräpa.
Det vara bara att gå in där och konstatera vad kannan hade för beteckning. Sedan skickade jag e-post till Philips, som hade tillverkat den, och frågade om det fanns lösa kannor att köpa och var. Snabbt blev jag uppringd på telefon och fick beskedet att reservdelar till deras apparater såldes av en firma som heter Reservex, det var bara att gå in på deras webbplats. Det gjorde jag, letade mig fram till reservdelar för kaffebryggare men hittade inte just den modellen. Men det fanns en upplysning om att om man inte hittar den sökta modellen, så är det bara att skicka en fråga om de har den ändå. Det gjorde jag och fick snabbt svar att kannan med en annan modellbeteckning passade till min bryggare.
Jättebra. Men sedan visade det sig vara precis som vi hade trott från början. Bryggaren hade vi köpt för några år sedan för 299 kr. Att köpa en kanna till den skulle kosta 279 kr plus frakt 39 kr. I stället promenerade vi bort till det för oss närbelägna elvaruhuset och köpte en helt ny bryggare. Den kostade visserligen 399 kr men hade ”ytterligare finesser” jämfört med vår gamla. Och slängde den gamla i behållaren med rubriken ”deponi”. Med tanke på miljömötet i Köpenhamn kanske det hade varit mer moraliskt riktigt att bara skicka efter en ny kanna (glas tillverkas ju av sand och det finns det ju gott om på jorden) men man kan ju inte vara hur skötsam som helst.
Visst är det konstigt hur prissättning sker. Men vi var förvarnade. För ett antal år sedan hade det lilla locket till vår dåvarande bryggare försvunnit (vi hittade det efteråt!) och vi skickade efter ett nytt. Det var bara en liten plastbit, rimlig kostnad borde kanske vara en tia. Det kostade 190 kr!
Av det här fick jag dessutom lära mig ett nytt ord. När jag gick in på reservdelsaffärens webbplats hade de reservdelar till en ohygglig massa olika apparater, uppdelade i 17 olika kategorier som till exempel
- Kyl och frys delar
- Tvätt och tork delar
- Spis, fläkt & ugnsdelar
- Diskmaskindelar
- Dammsugardelar
Så fanns det en kategori med namnet ”Småvitt delar”. Eftersom det inte fanns någon rubrik med Kaffebryggare så klickade jag där. Och kom till en ny lista med olika kategorier som
- Eltandborstedelar
- Fritösdelar
- Hårklippsdelar
- Hushållsapparatdelar
- Kaffebryggardelar
och ett antal andra. Så nu vet jag att kaffebryggare räknas som ”småvitt” – även om bryggaren är svart!
När vi promenerade bort till elvaruhuset för att köpa en ny bryggare frågade jag Margaretha om hon visste vad som menades med ”småvitt”. Hon pekade upp i luften där några enstaka snöflingor singlade ner och svarade ”Det är väl sådant!”.
Onsdagen den 10 december 2009: Nobelmiddag
När jag nu har tittat på nobelmiddagen är det två saker som jag kommer att tänka på.
Det första har inte med nobelpriset att göra utan handlar om forskning och forskare i allmänhet, dvs även om "vanliga" forskare som gör en insats för forskningen utan att ens komma i närheten av en tanke om ett nobelpris. Alla forskare måste vara envetna och ha tålamod för att nå resultat. Min självinsikt säger mig att jag inte alls skulle passa som forskare - när jag äntligen har formulerat ett problem då vill jag har svaret på det med detsamma. Jag är inte beredd att hålla på att forska i tio år för att få det. Så tålmodig är jag inte. Så till forskare passar jag inte.
(Fast det är lite konstigt att just jag konstaterar detta, jag som i hela mitt yrkesverksamma liv har arbetat med vägplanering. Är det något som tar lång tid så är det ju vägplanering, årtionden. Tänk bara på ombyggnaden av E45 söder om Orsa. Jag träffade en fd kollega som berättade att han var där och mätte som en del i projekteringsarbetet år 1962. Vägen är inte byggd än - och kommer nog inte att byggas de närmaste tio åren. Att jag har stått ut beror nog på att man hela tiden tror att man har hittat lösningen och att den ska genomföras om bara några år).
Det andra handlar om kungen. Han har ju förmånen (eller tvånget - välj vilket du vill) att delta i många liknande stora offentliga middagar och tillställningar (även om Nobelfesten har särskild status) och där alla riktar ögonen mot just honom.
Det jag kom att tänka på är helt enkelt den gamla historien om Kungen av Stora Brittanien. När han låg på sin dödsbädd kallade han till sig Prinsen av Wales och sa:
"Min son, min stund på jorden är nu slut och du kommer att bli Kung av Stora Brittannien. Därför är det ett råd som jag vill ge dig: När du ser en toalett, gå då på den."
Det måste ligga mycken kungavisdom och -erfarenhet i de orden.
Tisdagen den 8 december 2009: Livstidsgaranti
En klädkedja som säljer herrkläder uppger i sin reklam att de har livstidsgarant för knapparna i sina skjortor. Fast de berättar inte i reklamen vad de menar med det.
Antagligen innebär det väl att knapparna inte lossnar ur skjortorna under en livstid. Och det låter ju bra, knappar som är dåligt isydda och lossnar är ju irriterande.
(Just nu påminner jag mig TV-programmet Draknästet, där entreprenörer/uppfinnare fick presentera sin idé för ett antal riskkapitalister för att få dem att ställa upp med erforderligt kapital för att vidareutveckla och genomföra affärsidén. Där var det någon som hade kommit på en ”mojäng” med vilken man skulle kunna sätta fast en lossnad skjortknapp i skjortan igen. Jag har för mig att det var någon av ”drakarna” som blev intresserad och var villig att satsa på produkten. Är det någon som vet om den har kommit på marknaden ännu?).
Men vad menas med ”livstid” i sammanhanget? Jag antar att det inte gäller min/skjortanvändarens livstid. Utan snarare skjortans livstid. Och den kan ju variera. Det som får oss att kassera en skjorta, dvs säga att nu är dess ”livstid” slut, det är väl oftatst en av följande saker:
- Nederkanten av skjortärmen, dvs där tyget viks tillbaks och bildar manschetten, blir slitet och trasigt.
- Motsvarande för kragen.
Det som annars kan hända med en skjorta är väl att ärmen kan spricka upp där sprundet i ärmen slutar. Att själva tyget i övrigt skulle bli slitet tror jag inte, inte på samma sätt som ändan i ett par byxor som kan bli tunnslitet efter att de har använts väl.
Om man säger att skjortknapparna har livstidsgaranti så låter det bra. Men man kan ju uttrycka samma sak med att manschetterna och kragen är av så dålig kvalitet att de inte håller lika länge som sytråden som håller skjortknapparna. Då låter det genast mindre bra.
Söndagen den 6 december 2009: Segelbåtar
Av gårdagens kommentar om att med en hög last passera under en bro, framgick det att jag tidigare har haft olika segelbåtar. Har du funderat på att skaffa segelbåt? Gör då inte samma misstag som jag.
Jag hade alltid drömt om att ha en segelbåt, ända sedan jag som pojke bodde i Bollnäs. Där låg det ett par segelbåtar vid bryggan intill brandstationen. Det såg spännande och härligt ut. Att få komma ut på en sådan blev en dröm.
När jag flyttade till Stockholm många år senare konstaterade jag att Stockholm nog är unikt i världen genom att vara en miljonstad som har en fantastisk skärgård inom räckhåll. Den borde vi utforska under de år som vi bodde i staden. Och med tanke på min gamla barndomsdröm så blev det naturligtvis en liten segelbåt.
En del personer är sådana att när de börjar med något nytt intresse så ”tar de i ordentligt” på en gång. I seglingssammanhang innebär det att man köper en ”maffig” eller i varje fall "rejäl" segelbåt. Själv är jag tvärtom, dvs har en tendens att börja lite försiktigt, dels för att se hur intresserad jag verkligen kommer att bli och dels för att pengarna (som för de flesta andra) är begränsande.
Så det blev en liten Sea-Cat, en segelbåt på 21 fot. Efter två somrar fick jag beskedet av mina barns mor att ”antingen skaffar vi en större båt eller så slutar vi segla”. Det blev en större båt, en Maxi 77, dvs Sveriges vanligaste segelbåt. Så här efteråt har jag insett att det var en prestation av barnens mor att åka på semester i två veckor i en sådan båt, tillsammans med två barn varav Martin bara var sex månader!
När jag sedan flyttade till Falun sålde jag den men insåg efter ett år att man borde nog ha en segelbåt även i Falun, Runn var lockande. Då gjorde jag om samma misstag, dvs köpte en liten båt (med motivet att Runn är ju ganska liten, man hinner segla hem på kvällen), en Sheriff 600. Den fick jag mest segla ensam i.
När jag för femton år sedan träffade Margaretha, som aldrig hade seglat, insåg jag att om jag verkligen vill få med henne ut på sjön så borde jag skaffa en mer rejäl båt. Det blev en Maxi 68. Ska du skaffa en segelbåt och inte vill segla ensam, då är det en båt i minst den storleksklassen som du ska ha.
Så här är det nämligen: I Sverige förtöjer vi alltid båtar med fören mot bryggan (eller mot stranden om vi ligger i en naturhamn) till skillnad mot hur de gör längre söderut som i Medelhavet. Där backar de in aktern mot bryggan. Det innebär att de kan kliva direkt från bryggan ner i sittbrunnen ganska bekvämt.
Med vårt angöringssätt måste man först kliva från bryggan ombord på båtens fördäck, som ligger en bit högre upp. Dessutom har båten ofta en pulpit där fram, dvs ett räcke som skyddar så att man inte ramlar i när man ute på segelturen ska fram och byta segel. Det komplicerar istigandet, dessutom är det ganska svårt att hitta någon bra plats att sätta foten på i det trånga spetsiga utrymme som också är upptaget av förstagets infästning.
När man väl har tagit sig upp på fördäck ska man förflytta sig till sittbrunnen som är i båtens akter. Då måste man gå på båtens sida, mitten är upptagen av en rufföverbyggnad och masten. Om båten då är så liten som en Sea-Cat eller en Sheriff 600 blir resultatet att den kränger över ganska ordentligt åt sidan när man förflyttar sig längs båten. Detta är inte uppskattat av en kvinna som är orolig för att det ska luta när man kommer ut på sjön. Om det lutar så här mycket redan när båten ligger i hamn – hur ska det då inte bli ute på sjön?
Med en större båt som en Maxi 68 kan man gå helt obehindrat längs båten utan att den rör sig. Det ger den erforderliga tryggheten för att du ska få med din kvinna ut på sjön.
Nu kanske någon undrar hur det kan vara så stor skillnad mellan dessa båttyper. Sea-Cat:en är ju 630 cm lång, Sheriffen 600 cm och Maxi 68:an är 680 cm (till skillnad mot nästan alla andra båtfabrikanter, som anger storleken i fot, så anger Maxi den i dm). 680 är ju inte så väldigt mycket mer än 600.
Då ska man komma ihåg att ”storleken” inte är proportionell mot längden utan ungefär mot kubiken på längden. En båt på 12 m är alltså inte dubbelt så stor som en båt på 6 m. Längden är dubbelt så stor, bredden är dubbelt så stor och höjden är dubbelt så stor. Det innebär att ”storleken” och tyngden (och priset!) blir 2*2*2 = 8 gånger så stort. Dvs det handlar om kubiken på längden. Därför är en Maxi 68 mycket större än en Sheriff. Så om du tänker köpa en segelbåt och få med dig din kvinna på sjön, köp inte Sea-Cat, Sheriff 600, Stor-Triss eller liknande. De passar bra för två tonårspojkar men inte annars.
(Ja, nu är ju detta med kubiken ingen vetenskaplig sanning och kanske inte exakt rätt. Men i den storleksordningen är det).
Nu har vi sålt Maxi 68:an Amanda. Det är härligt att segla. Men jag har alltid varit ”söndagsseglare” vilket innebär att jag ville ha solsken, varmt väder och lagom vind när jag skulle segla. Och så skulle det vara helg (så att jag inte arbetade). Och då ville vi samtidigt vara på sommarstugan, som ligger vid en annan sjö än Runn. Så det blev inte så mycket seglat. Det är alltså härligt att segla – men om man inte seglar så är det ingen mening med att ha segelbåt.
Till vår glädje finns ”vår” båt Amanda fortfarande kvar i Runn och används, sköts om och underhålls på ett fint sätt. Det var annorlunda när jag sålde Sheriffen. Han som köpte den hade för lite tid såväl för att segla som att ta hand om båten, flera barn på kort tid, eget företag och båt passar inte så bra ihop. Till slut blev båten liggande på land såväl sommar som vinter (och utan presenning över). Det störde mig eftersom folk fortfarande förknippade mig med båten och den misssköttes.
Så jag gjorde ett anslag och satte upp. Där stod det ungefär så här: ”Den här båten ser inte så mycket ut för världen just nu. Men om du som har tid att rusta upp den köper den kan den bli en härlig seglare igen. Lägg ett bud!” Så satte jag ut telefonnumret till ägaren. Och tydligen fungerad det för efter ett tag var båten borta. Nu har jag fått rapport om att båten i upprustat skick åter seglar på Runn. Det gläder mig!
Lördagen den 5 december 2009: Fri höjd
En lastbil var för hög och körde in i bron över riksväg 50 vid trafikplats Tallen i går. Det kunde man läsa bland annat i Falu-Kuriren. Precis som i så många andra tidningar har läsarna i FK möjlighet att på nätet kommentera artikelns innehåll.
Jag blev så glad när jag läste dessa kommentarer. I vanliga fall brukar innehållet i sådana kommentarer innebära att man idiotförklarar tidningens journalister och redigerare och efter ett tag idiotförklarar man de andra kommentarerna. Men kommentarerna till denna artikel var skrivna av folk som visste vad de pratade om, dvs yrkeschaufförer som själva kör lastbil. De kunde dessutom komma med rimliga förklaringar till olyckan.
För bron i trafikplats Tallen är ju precis som nästan alla broar byggd för att man ska kunna komma under med en bil som är 4,5 m hög. Är det i något sammanhang som det är rimligt att ha standardiserade mått så är det ju när det gäller den fria höjden under en bro. Man ska veta att kommer man under en bro så kommer man under alla.
Nu finns det ju några broar där man av särskilda skäl har valt att ha en lägre fri höjd – men där är det noga utmärkt, såväl på Vägverkets kartor som med skyltar i naturen. En sådan bro är bron under järnvägen över Myntgatan. Det syns verkligen, för trots att det är väl skyltat har tydligen ett antal lastbilar varit och naggat på betongen där. Att den har lägre fri höjd antar jag beror på vattnet. Körbanan ligger ju redan nu lågt i förhållande till Faluåns och Tiskens yta. Skulle man, när man byggde bron en gång för länge sedan, ha lagt den ännu lägre skulle man nog fått in vatten där. Och att ytterligare höja järnvägen genom stan var nog inte så populärt.
En gång missade jag själv den begränsade fria höjden där. När jag för trettio år sedan flyttade från Upplands Väsby till Falun hade jag sålt min segelbåt. Men efter ett år insåg jag att jag nog ändå borde ha en båt eftersom Runn är en så fin sjö. Fast en lite mindre båt. Det blev en begagnad Sheriff 600 som jag fick uppfraktad från Stockholm. Eftersom båten var liten behövdes ingen specialtransport utan det räckte att sätta den på flaket till en vanlig lastbil.
Chauffören och jag hade kommit överens om att när han kom till Falun skulle han ringa mig så att jag kunde komma och möta honom och visa vägen till Källvikens småbåtshamn. Det gjorde jag – men tänkte inte på att ekipaget med båt på lastbil blev ganska högt. Så jag körde den vanliga vägen förbi Folkets Hus och tänkte inte på järnvägsbron. Men lastbilschauffören visste vad han gjorde, han stannade vid bron och gick ut och kikade. Det gick bra, men det var nog inte mer än 10 cm till godo.
När jag i början av 1960-talet hade flyttat till Lund hyrde jag ett rum på ovanvåningen i en villa på Mäster Olovs gränd strax öster om motorvägen som på den tiden hette rv 15. Motorvägen Malmö-Lund var Sveriges första motorväg. Ja, då kallades den inte motorväg utan Austostradan (i bestämd form!) och det heter den nog fortfarande för malmöborna.
När den byggdes gavs broarna i de båda trafikplatserna Höjebro och Dalbyvägen inte den vanliga fria höjden utan blev en meter lägre (tror jag att det var). Jag antar att anledningen till detta var att båda trafikplatserna var av rutertyp (dvs samma utformning som trafikplats Tallen på rv 50). Rimligen hade man resonerat som så att de fåtaliga lastbilar som var högre än den fria höjden lätt kunde åka av på avfartsrampen, passera korsningen och därefter köra ner på motorvägen på påfartsrampen igen.
En dag när jag just kom ut från den lokala Konsum-butiken invid trafikplatsen för Dalbyvägen kom det en högt lastad lastbil på riksvägen norrifrån. Men den svängde inte av på rampen. Jag hann tänka att "det här går inte" innan bilens last brakade rakt in i betongbron. Som tur var bestod den höga lasten av tomma trälådor, hopsatta av glesa träribbor, sådana som man av någon anledning kallade "sillalådor" (varför vet jag inte, transporterades det väldigt mycket sill i sådana lådor?). De orsakade nog ingen skada på betongbron - men det blev kaffeved av lasten över hela vägen.
Torsdagen den 3 december 2009: Vaccinerad!
Nu är jag vaccinerad. Snabbt, rationellt och bekvämt gick det i Kvarnbergsskolan. Fast informationen dessförinnan var förvirrande.
Först läste jag en stor och detaljerad annons från Landstinget i Annonsbladet i helgen. Där stod det specifierat vilken dag som var och en skulle vaccineras, beroende på födelseår mm. Den 18 december skulle det vara dags för mig.
Så läste jag i morse en artikel i FK om att "vaccinatörerna" satt sysslolösa på Tiskenområdets vaccinationsställe i fd Kvarnbergsskolan och att alla var välkomna dit, oavsett ålder. Det stod också att detaljerad information gavs på ett telefonnummer. Skötsam som jag är ringde jag naturligtvis dit innan jag åkte till Kvarnbergsskolan. I telefonen berättade en inspelad röst att vecka 47 och 48 skulle barn vaccineras därefter skulle den allmänna vaccineringen starta i vecka 50, dvs i nästa vecka, nu är det vecka 49.
Jaha? tänkte jag. Förvirrande. Men åkte ändå till Kvarnberget. Och där gick det undan. Efter bara några minuters köande kom jag fram till vaccinationsrummet där sju vaccinatörer sprutade folk på löpande band. Jättebra!
Tisdagen den 1 december 2009: Pickadolla
Hurra! Efter en hel novembermånad med gråmulet väder (nästan) vareviga dag vaknade jag i morse, och vad såg jag? Jo, en klarblå himmel och en strålande sol. Till och med var det lite vitt snöpuder på marken. Och väderleksrapporten påstår att det ska fortsätta att vara minusgrader några dagar till i varje fall. För min del hoppas jag att det fortsätter med några minusgrader och solsken hela december. Eller i varje fall så pass länge att det blir ordentlig frost i marken så att eventuell snö som kan komma att falla har en chans att ligga kvar och inte blir till slask med detsamma.
Nu på eftermiddagen, sedan solen gått ner, gick Margaretha och jag en vända på stan och inhandlade julklappar till barnbarnen. Vi har nu fem stycken, fyra pojkar och en flicka, i ålder mellan 2 och 4 år. Då gäller det att vara såväl rationell som klok. Det var vi. Tycker vi.
Klokskapen bestod i att vi köpte likadant till alla fem. Därigenom slipper tvååringarna bli besvikna för att de inte får låna fyraåringarnas present. Och vice versa. För det vill de ju.
Vad vi köpte till dem? Jo, varsin leksakspistol. ”Pickadolla” eller ”picka” kallades det förr i tiden. Vad ungarna säger idag vet jag inte.
Jag vet – visst är det fel att ge barnen leksaksvapen. Man ska inte glorifiera våld. Men det hjälper inte, alla pojkar verkar älska dessa grejor, så var det när jag var liten, så var det när våra barn var små. Det är nog bara att acceptera.
I jämställdhetens namn blev det en picka även till flickan. För varför ska inte hon få ha roligt, varför ska vi indoktrinera barnen i att det finns pojk- respektive flickleksaker? Jag kommer ihåg att jag för tjugo år sedan köpte riddarutrustning med svärd till ett kusinbarn, en flicka på fem år, det var alldeles uppenbart det roligaste hon fick den julen!
Det fanns olika typer av pistoler, bland annat sådana som hade lampa och högtalare och som alltså blinkar och låter när man trycker på avtryckaren. Och kan låta hur länga som helst, i varje fall tills batteriet tar slut.
Vi valde inte sådana. I första hand av hänsyn till föräldrarna. Och kanske hänsyn till barnen. Risken är stor att föräldrarna efter ett tag gömmer undan de oväsenskapande leksakerna.
I stället blev de revolvrar av vilda-västern-typ. En revolver är alltså en pistol där man kan stoppa in sex patroner i ett roterande magasin (därav namnet revolver). Vi tog de som dels verkade vara mest anpassade till små händer och dels såg mest ”riktiga” ut.
Men några skott köpte vi inte. De får nöja sig med att ropa ”pang” när de skjuter, alternativt övertyga sina föräldrar om att de ska köpa skott. I deras ålder tror jag att det räcker med ”pang”. Det är dessutom mycket mindre skadligt för deras öron än vad kallpulverskotten är.
