Bloggen: [Nyfiken]
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"

(Från början var rubriken Pensionärsbloggen, sedan döptes den om till Falupensionärsbloggen. När jag insåg att det mesta handlade om sådant som jag själv inte visste - men skulle vilja veta - fick den sin nuvarande rubrik.)

Bloggmaster är Bo Bävertoft.
Läs tidigare månaders blogg här.

Onsdagen den 30 december 2009: Vart tar alla änder vägen?
Nu är det vackert i Falun. Vackert och kallt. Minus 22 grader visar vår termometer. Och väldigt vackert när solen lyser på den vita snön och de två rökpelarna från fjärrvärmeverket stiger rakt upp. Röken från åvattnet stiger inte rakt upp på samma sätt, det beter sig mer som ”älvorna dansar”. Men vackert är det.

Fast vackrast är det ju när man ser det innifrån och inte behöver frysa.

Men alla har ju inte ett varmt hus att gå in i. Änderna som simmar i ån till exempel. Det ser så kallt ut för dem när de simmar fram och tillbaka utanför vårt fönster. Vi tycker synd om dem. Och undrar hur de överhuvudtaget kan klara sig när det är så här kallt.

Svaret kanske är att de inte gör det. Någon gång läste jag att en ”normal” (eller var det ”svår”?) vinter dör ungefär en tredjedel av alla rådjur av svält och kyla. När jag nu kollar upp detta på Wikipedia så uppges det där att det i Sverige brukar finnas 600-800.000 rådjur, att några hundratusen skjuts varje år och att mellan 30-40% dör av svält under en hård vinter. Och att 30-90% av alla födda kid inte ens når så långt som till första vintern, de tas av räven redan som kid.

Kanske är det likadant för änderna? Ja, jag antar att det inte skjuts så många (eller har jag fel?) men att ett stort antal dör av svält och kyla under vintern och att detta är naturens sätt att se till att inte stammen av änder växer sig alltför stor?

Men vart tar då alla dessa döda änder vägen? Samlas de nere i Tisken? Jag har aldrig sett en död and flyta förbi i vattnet? Och vem äter upp dem – är det kråkorna? För det kan väl inte vara gäddorna? Visserligen har gäddor vassa tänder men att de skulle kunna slita sönder en and verkar för mig mindre troligt, de har ju ingen fast punkt att ta spjärn emot. Vad jag har förstått så sväljer väl de flesta rovfiskar (undantagandes pirayorna) sitt byte mer eller mindre helt?

Är det någon klok ornitolog som kan förklara för mig?

En till undring: När änderna simmar fram och tillbaka i sitt eviga and-race här på ån så tycker jag mig lägga märke till att det är avsevärt fler hanar än honor. Är min iakttagelse riktig? I så fall - hur kommer det sig? Är detta också naturens sätt att se till att stammen av änder inte blir alltför stor?

För övrigt: När kommer sidensvansarna från Ryssland för att äta sig rusiga på rönnbären?

Tisdagen den 29 december 2009: Om kartan och naturen inte stämmer överens…
Det finns några välkända citat som tillskrivs olika militära befälspersoner. Det mest kända är väl korpralen Giftings ord vid Komtillmåtta krog mellan Djurås och Gagnefs kyrkby: ”Orsa kompani lovar inget bestämt!”.

Det kanske han har sagt, vad vet jag. Det citat som jag annars tänker på har jag ingen aning om ifall det verkligen har yttrats av något militärt befäl någon gång, det är nog snarast påhittat av någon uttråkad värnpliktig. ”Om kartan och naturen inte stämmer överens så gäller kartan”.

Jag kom att tänka på det när jag tittade på området kring Samuelsdals golfbana. Numera kan man ju på nätet hitta detaljerade kartor över de flesta områden på jorden, tex genom Google Map. Dessutom kan man genom Google Earth hitta fotografier från luften över hela jorden, visserligen med lite olika detaljskärpa beroende på vad det är för område som man är intresserad av.

När det gäller området vid Samuelsdals golfbana så finns det ju en gång- och cykelväg under riksväg 50. På Google Map ser den ut så här.

Men när man tittar på Google Earth så går gång- och cykelvägen på norra sidan av riksvägen åt ”andra” hållet:

Tittar man på kartan som Eniro förser oss med så har man överhuvudtaget inte ritat in gång- och cykelvägen. Men i stället verkar det på den kartan som om Pilbovägen fortsätter under såväl Tunavägen som riksvägen, oklart riktigt hur. Och det gör den ju inte.

Nu innebär väl dessa felaktigheter i praktiken inte några större problem, den som nyttjar gång- och cykelvägen märker ju hur den går när han väl är där. Och den som kommer på Pilbovägen försöker nog inte att korsa Tunavägen och riksvägen när han ser hur det ser ut i verkligheten. Men det ger ju en viss tveksamhet till kartornas sanningshalt överhuvutaget – med resonemanget ”är det fel där jag kan kolla det, varför skulle det då vara rätt där jag inte kan kolla det?”

PS 100118: Naturligtvis finns det en anledning till att kartan är felritad, de har ju inte bara kunnat "hitta på" att gång- och cykelvägen skulle gå åt fel håll. Kjell Söderlund, som var Vägverkets projektledare för vägobjektet, säger att sträckningen i arbetsplanen såg ut som på kartan ovan men att den ändrades under det fortsatta arbetet eftersom det fanns mer bebyggelse åt stan till och gång- och cykelvägen därför skulle fungera bättre på det viset. Antagligen har kartmakarna gått efter arbetsplanen och inte brytt sig om att kolla hur det blev byggt i verkligheten.

Lördagen den 26 december 2009: Bravo Anna Anka!
Ärligt talat vet jag inte om jag har sett Anna Anka på TV. Jo, jag har ett par gånger under någon minut sett ”henne” prata i TV. Att jag sätter citationstecken runt "henne" beror på att jag inte är helt säker på om det verkligen var hon själv eller om det var en svensk komiker som gjorde parodi på henne. Jag lutar mest åt det senare men är alltså inte helt säker på saken.

Men ändå känner jag en beundran för henne. Som jag har förstått det råkade någon TV-producent hitta henne när man skulle göra en serie TV-program om ”Svenska Hollywood-fruar”. Hon var helt okänd, hade inga som helst meriter inom något som helst område, hade inte åstadkommit någonting tidigare - vad jag vet. Ja, det kan ju inte vara helt sant, rimligen måste hon väl ha sysslat med något tidigare i sitt liv, men uppenbarligen inget som resten av mänskligheten funnit anledning att intressera sig för.

Men så råkade hon komma med i ett TV-program enbart för att hon var gift med en sångare (vars Diana jag gillade skarpt – men som jag trodde var död eller i varje fall ”ute-ur-buissiness” för årtionden sedan eftersom jag inte hade hört något om honom på cirka femtio år. Men det kan ju bero på att jag inte hänger med i musiklivet). Och genom detta program lyckades hon intressera media så till den milda grad att hon verkligen har blivit en ”kändis”.

Nu kan man ju säga att bli kändis på det sätt som hon har blivit, det skulle inte jag vilja bli. Det handlar väl närmast om en herostratisk ryktbarhet (se min kommentar om Herostratos i bloggen för den 20 oktober). Men nu för tiden är det ju ingen som bryr sig om hur man blivit kändis, bara man har blivit det. Och det har hon ju verkligen lyckats med. Och därmed sannolikt tjänat en hel hoper med pengar, för efter att ha blivit ett namn förutsätter jag att hon håvar in åtskilligt med pengar för varje tillfälle som hon visar sig i rutan eller blir intervjuad i radio eller tidningar.

Om jag själv av någon anledning skulle råkat ha kommit med i ett sådant program som hon var med i (varför någon skulle komma på att ta med mig vet jag inte) så skulle sannolikt programmet ha passerat utan att någon ens hade märkt att jag överhuvudtaget var med i programmet. Inte skulle det ha blivit några rubriker i Aftonbladet inte. Och inte skulle jag ha tjänat några större summor på det.

Men Anna Anka hon kunde. Om hennes ambition var att ta tillfället i flykten, bli kändis och tjäna egna pengar, så har hon verkligen lyckats. Bravo Anna Anka! Du är värd respekt för din framgång.

Hur folk kan sitta och titta på henne och intressera sig för vad hon säger, det begriper jag däremot inte.

Lördagen den 19 december 2009: SAAB:s svanesång
Hoppet brukar ju vara det sista som överger människan. Men nu verkar det som att även vi mest optimistiska måste ge upp hoppet om SAAB:s framtid. Fast om man ska vara sanningsenlig så var det nog inte så många av oss som hade något större hopp om att den lilla sportbilstillverkaren Spyker skulle kunna vara någon räddning för företaget. Först hade vi varit tveksamma till Koenigsegg som, tillsammans med sina seriösa (som jag fattade det) finansiärer, på ett halvår inte lyckades få till det.

Hur skulle då den ännu mindre Spyker kunna klara av det på några veckor? Speciellt när vi fick höra att det tydligen var några mer eller mindre skumma ryssar som står bakom företaget. Fast redan när man första gången såg en bild av Spykers egen sportvagn förlorade jag nog hoppet. För vilken skillnad det var mellan Koenigseggs sportbil och Spykers! Även om jag själv aldrig skulle komma på tanken att köpa en sådan sportbil (om jag hade haft resurser till det) så måste jag erkänna att Koenigsegg ser flott och häftig ut. Någonting för de miljardärer som den är framtagen för att locka. I jämförelse med Koenigsegg såg Spykers egen bil mer eller mindre ut som ett hemmabygge från Enviken (inget ont om Enviken!).

Det intressanta är väl att det efter andra världskriget gick så förhållandevis lätt för Saab, som visserligen hade duktiga tekniker som tillverkade flygplan, men ingen erfarenhet av biltillverkning, att starta en egen billfabrik och ta fram en helt egen bil. Idag skulle det nog inte gå. Det hänger väl ihop med att bilarna på den tiden var väldigt mycket enklare konstruerade – och att konkurrensen inte alls var så hård som idag (kanske). Jo, det fanns nog konkurrens, dvs många biltillverkare, men inte de ohyggligt stora serier med rationellt tillverkade bilar som idag är en förutsättning för att få ekonomi i produktionen.

Ledsamt är det att SAAB försvinner, men kanske inte förvånande. Om man kan konstatera (som experterna gör) att det tillverkas för många bilar i förhållande till efterfrågan så är det rimligen några av de små som lättast slås ut. Och SAAB har ju varit väldigt liten i jämförelse med de ”stora”. Då hjälper det inte att om och om igen upprepa det mantra som hörs frånsåväl ledning som jobbarna på fabriken i Trollhättan - "vi är duktiga bilbyggare".

Under andra hälften av femtiotalet bodde jag i Trollhättan. Naturligtvis fanns det extra många SAAB-bilar i just den stan, många arbetade på företaget och kunde köpa bilen till rabatterat pris. Vilket innebar att de bytte ofta och det kom ut många begagnade SAAB på marknaden. Tydligen var det inte bara rabatt på ny bil som man fick utan troligen också lite extra tändstift. Jag kommer ihåg att det var en SAAB-anställd som sa att ska bilen gå bra ska man byta tändstift vart 50:e mil. Då ligger det nära till hands att tro att man inte själv betalade tändstiften.

Ett annat minne är att en skolkamrat berättade att hans familj hade köpt ny bil och jag frågade ”vilken färg?”. Han undrade då om jag inte först skulle frågat ”vilket märke” och det var naturligtvis rimligt, men jag hade förutsatt att det var en SAAB.

Själv tycker jag att det här är den vackraste och mest harmoniska av de tidiga SAAB-modellerna.
(Fotografier Holger Ellgard)

Tisdagen den 15 december 2009: Det papperslösa kontoret
Just nu handlar det mycket om miljön och Köpenhamns-mötet i TV-nyheterna. Och om folk som demonstrerar för miljön.

Det kan inte vara lätt att var politiker i detta sammanhang. Dels ska man komma överens med andra politiker (varav många ser till sina egna kortsiktiga intressen) och dels ska man försöka få ”oss vanliga människor” att bete oss som vi borde genom att skapa lämpliga lagar för detta. För ”vi vanliga människor” förklarar naturligtvis att vi vill att vi gemensamt ska göra allt för att det ska bli så bra som möjligt för oss alla här på jorden. Men beter oss stunden efter precis tvärtemot, dvs ser till våra egna kortsiktiga intressen.

Ett litet exempel på detta berättade man om i TV-nyheterna häromdagen. Först rapporten från Köpenhamn med politikerna och demonstranterna. Sedan i samma nyhetssändning berättade man om samåkning i Jakarta, huvudstaden i Indonesien (som tydligen inte längre ska stavas Djakarta, vilket det gjorde i min ungdom). Där har man infört straffavgift för folk som åker ensamma i sina bilar eftersom det pga bilarna har blivit så dålig luft i denna stora stad.

Samåkning i bil är något som vi lärt oss är bra för miljön. I stället för att vi åker en och en i var sin bil kan två (eller ännu hellre tre eller fyra) som ska förflytta sig från ungefär samma ställe till ungefär samma ställe vid ungefär samma tidpunkt kan vi samåka i en bil. Om vi inte helt enkelt åker buss. Därigenom sparar vi såväl på miljön som våra egna pengar.

Men det som hände i Jakarta var inte detta. Det var inte folk som behövde förflytta sig som åkte med i bilarna. Utan det var folk som egentligen inte hade något som helst behov av att åka men som mot betalning av föraren åkte med för att han skulle slippa betala straffavgiften.

Det är inte lätt att skapa lagar som har till avsikt att få folk miljömedvetna.

Själv försökte jag göra en liten miljöstimulerande insats på 1990-talet. Ni kommer ihåg att redan på 80-talet hade man börjat prata om det papperslösa kontoret i och med att datorer blev alltmer använda. Men att det blev tvärtom, dvs vi förbrukade mer och mer papper genom att det var så lätt att skriva ut allt som fanns på datorn.

Jag märkte att det var väldigt många av mina kollegor som skrev ut vartenda mejl som de fick i stället för att läsa det på skärmen. Visserligen tycker även jag att det är enklare/bekvämare att läsa det som står på ett papper men mycket av det som skrevs ut var sådant som var och en skulle klarat av att läsa på skärmen, tex ”Mötet på måndag blir i Stora rummet”.

När jag skrev sådan e-post började jag därför att skriva brevet med vit text på blå bakgrund. Det gick lätt att läsa på skärmen. Men om man skriver ut ett sådant brev så skrivs ju bakgrundsfärgen inte ut – så det blir vita bokstäver på ett vitt papper. Dvs inte läsbart. Min idé var att detta skulle få mottagarna att inse att de inte skulle skriva ut texten.

(Visserligen gick det enkelt att ändra textens färg och bakgrundsfärgen innan man skrev ut. Men jag hade för mig att de som skrev ut allt, det var också de som var minst datormogna och som alltså inte klarade av att ändra färgerna. Vilket nog stämde).

Om det fick någon effekt vet jag inte. Efter ett tag tröttnade jag.

Lördagen den 12 december 2009: Småvitt
Det hördes en svordom från köket. Då förstod jag att Margaretha hade gjort något dumt. Hon brukar inte svära och när hon någon enstaka gång gör det beror det på att hon tycker att hon har gjort något dumt. När jag gör något dumt, vilket säkert inträffar mycket oftare, svär hon aldrig.

Det handlade om kaffekannan till melittabryggaren. Locket till den hade ramlat ner i kannan på något sätt och när Margaretha skulle få ur locket lyckades hon ha sönder hela glaskannan. (Med det kvinnliga resonemanget att ”det ska gå”). Som tur var gjorde hon inte illa sig.

Så det var bara att skaffa en ny kanna, det insåg vi. Men kaffebryggare finns i hur många olika modeller som helst och tillhörande kanna är anpassad till just den bryggaren. Så vi var inte säkra på om vi skulle hitta en likadan.

Vi visste faktiskt vad bryggarmodellen hette. När man köper något får man ju alltid med en bruksanvisning som man normalt inte behöver läsa. Den hamnar ”någonstans”, i bästa fall i en pärm där den sitter i tjugo år tills man upptäcker att man har kvar bruksanvisningen - men apparaten är kasserad för länge sedan. Sedan några år (dvs sedan jag köpte en skanner) slänger jag alltid bruksanvisningar – sedan jag har skannat in såväl inköpskvittot som bruksanvisningen (eller i varje fall den del som är på svenska, de brukar vara på ungefär 20 olika språk) och sparar i datorn. Där ligger de bra utan att skräpa.

Det vara bara att gå in där och konstatera vad kannan hade för beteckning. Sedan skickade jag e-post till Philips, som hade tillverkat den, och frågade om det fanns lösa kannor att köpa och var. Snabbt blev jag uppringd på telefon och fick beskedet att reservdelar till deras apparater såldes av en firma som heter Reservex, det var bara att gå in på deras webbplats. Det gjorde jag, letade mig fram till reservdelar för kaffebryggare men hittade inte just den modellen. Men det fanns en upplysning om att om man inte hittar den sökta modellen, så är det bara att skicka en fråga om de har den ändå. Det gjorde jag och fick snabbt svar att kannan med en annan modellbeteckning passade till min bryggare.

Jättebra. Men sedan visade det sig vara precis som vi hade trott från början. Bryggaren hade vi köpt för några år sedan för 299 kr. Att köpa en kanna till den skulle kosta 279 kr plus frakt 39 kr. I stället promenerade vi bort till det för oss närbelägna elvaruhuset och köpte en helt ny bryggare. Den kostade visserligen 399 kr men hade ”ytterligare finesser” jämfört med vår gamla. Och slängde den gamla i behållaren med rubriken ”deponi”. Med tanke på miljömötet i Köpenhamn kanske det hade varit mer moraliskt riktigt att bara skicka efter en ny kanna (glas tillverkas ju av sand och det finns det ju gott om på jorden) men man kan ju inte vara hur skötsam som helst.

Visst är det konstigt hur prissättning sker. Men vi var förvarnade. För ett antal år sedan hade det lilla locket till vår dåvarande bryggare försvunnit (vi hittade det efteråt!) och vi skickade efter ett nytt. Det var bara en liten plastbit, rimlig kostnad borde kanske vara en tia. Det kostade 190 kr!

Av det här fick jag dessutom lära mig ett nytt ord. När jag gick in på reservdelsaffärens webbplats hade de reservdelar till en ohygglig massa olika apparater, uppdelade i 17 olika kategorier som till exempel

Kyl och frys delar
Tvätt och tork delar
Spis, fläkt & ugnsdelar
Diskmaskindelar
Dammsugardelar

Så fanns det en kategori med namnet ”Småvitt delar”. Eftersom det inte fanns någon rubrik med Kaffebryggare så klickade jag där. Och kom till en ny lista med olika kategorier som

Eltandborstedelar
Fritösdelar
Hårklippsdelar
Hushållsapparatdelar
Kaffebryggardelar

och ett antal andra. Så nu vet jag att kaffebryggare räknas som ”småvitt” – även om bryggaren är svart!

När vi promenerade bort till elvaruhuset för att köpa en ny bryggare frågade jag Margaretha om hon visste vad som menades med ”småvitt”. Hon pekade upp i luften där några enstaka snöflingor singlade ner och svarade ”Det är väl sådant!”.

Onsdagen den 10 december 2009: Nobelmiddag
När jag nu har tittat på nobelmiddagen är det två saker som jag kommer att tänka på.

Det första har inte med nobelpriset att göra utan handlar om forskning och forskare i allmänhet, dvs även om "vanliga" forskare som gör en insats för forskningen utan att ens komma i närheten av en tanke om ett nobelpris. Alla forskare måste vara envetna och ha tålamod för att nå resultat. Min självinsikt säger mig att jag inte alls skulle passa som forskare - när jag äntligen har formulerat ett problem då vill jag har svaret på det med detsamma. Jag är inte beredd att hålla på att forska i tio år för att få det. Så tålmodig är jag inte. Så till forskare passar jag inte.

(Fast det är lite konstigt att just jag konstaterar detta, jag som i hela mitt yrkesverksamma liv har arbetat med vägplanering. Är det något som tar lång tid så är det ju vägplanering, årtionden. Tänk bara på ombyggnaden av E45 söder om Orsa. Jag träffade en fd kollega som berättade att han var där och mätte som en del i projekteringsarbetet år 1962. Vägen är inte byggd än - och kommer nog inte att byggas de närmaste tio åren. Att jag har stått ut beror nog på att man hela tiden tror att man har hittat lösningen och att den ska genomföras om bara några år).

Det andra handlar om kungen. Han har ju förmånen (eller tvånget - välj vilket du vill) att delta i många liknande stora offentliga middagar och tillställningar (även om Nobelfesten har särskild status) och där alla riktar ögonen mot just honom.

Det jag kom att tänka på är helt enkelt den gamla historien om Kungen av Stora Brittanien. När han låg på sin dödsbädd kallade han till sig Prinsen av Wales och sa:

"Min son, min stund på jorden är nu slut och du kommer att bli Kung av Stora Brittannien. Därför är det ett råd som jag vill ge dig: När du ser en toalett, gå då på den."

Det måste ligga mycken kungavisdom och -erfarenhet i de orden.

Tisdagen den 8 december 2009: Livstidsgaranti
En klädkedja som säljer herrkläder uppger i sin reklam att de har livstidsgarant för knapparna i sina skjortor. Fast de berättar inte i reklamen vad de menar med det.

Antagligen innebär det väl att knapparna inte lossnar ur skjortorna under en livstid. Och det låter ju bra, knappar som är dåligt isydda och lossnar är ju irriterande.

(Just nu påminner jag mig TV-programmet Draknästet, där entreprenörer/uppfinnare fick presentera sin idé för ett antal riskkapitalister för att få dem att ställa upp med erforderligt kapital för att vidareutveckla och genomföra affärsidén. Där var det någon som hade kommit på en ”mojäng” med vilken man skulle kunna sätta fast en lossnad skjortknapp i skjortan igen. Jag har för mig att det var någon av ”drakarna” som blev intresserad och var villig att satsa på produkten. Är det någon som vet om den har kommit på marknaden ännu?).

Men vad menas med ”livstid” i sammanhanget? Jag antar att det inte gäller min/skjortanvändarens livstid. Utan snarare skjortans livstid. Och den kan ju variera. Det som får oss att kassera en skjorta, dvs säga att nu är dess ”livstid” slut, det är väl oftatst en av följande saker:

Nederkanten av skjortärmen, dvs där tyget viks tillbaks och bildar manschetten, blir slitet och trasigt.
Motsvarande för kragen.

Det som annars kan hända med en skjorta är väl att ärmen kan spricka upp där sprundet i ärmen slutar. Att själva tyget i övrigt skulle bli slitet tror jag inte, inte på samma sätt som ändan i ett par byxor som kan bli tunnslitet efter att de har använts väl.

Om man säger att skjortknapparna har livstidsgaranti så låter det bra. Men man kan ju uttrycka samma sak med att manschetterna och kragen är av så dålig kvalitet att de inte håller lika länge som sytråden som håller skjortknapparna. Då låter det genast mindre bra.

Söndagen den 6 december 2009: Segelbåtar
Av gårdagens kommentar om att med en hög last passera under en bro, framgick det att jag tidigare har haft olika segelbåtar. Har du funderat på att skaffa segelbåt? Gör då inte samma misstag som jag.

Jag hade alltid drömt om att ha en segelbåt, ända sedan jag som pojke bodde i Bollnäs. Där låg det ett par segelbåtar vid bryggan intill brandstationen. Det såg spännande och härligt ut. Att få komma ut på en sådan blev en dröm.

När jag flyttade till Stockholm många år senare konstaterade jag att Stockholm nog är unikt i världen genom att vara en miljonstad som har en fantastisk skärgård inom räckhåll. Den borde vi utforska under de år som vi bodde i staden. Och med tanke på min gamla barndomsdröm så blev det naturligtvis en liten segelbåt.

En del personer är sådana att när de börjar med något nytt intresse så ”tar de i ordentligt” på en gång. I seglingssammanhang innebär det att man köper en ”maffig” eller i varje fall "rejäl" segelbåt. Själv är jag tvärtom, dvs har en tendens att börja lite försiktigt, dels för att se hur intresserad jag verkligen kommer att bli och dels för att pengarna (som för de flesta andra) är begränsande.

Så det blev en liten Sea-Cat, en segelbåt på 21 fot. Efter två somrar fick jag beskedet av mina barns mor att ”antingen skaffar vi en större båt eller så slutar vi segla”. Det blev en större båt, en Maxi 77, dvs Sveriges vanligaste segelbåt. Så här efteråt har jag insett att det var en prestation av barnens mor att åka på semester i två veckor i en sådan båt, tillsammans med två barn varav Martin bara var sex månader!

När jag sedan flyttade till Falun sålde jag den men insåg efter ett år att man borde nog ha en segelbåt även i Falun, Runn var lockande. Då gjorde jag om samma misstag, dvs köpte en liten båt (med motivet att Runn är ju ganska liten, man hinner segla hem på kvällen), en Sheriff 600. Den fick jag mest segla ensam i.

När jag för femton år sedan träffade Margaretha, som aldrig hade seglat, insåg jag att om jag verkligen vill få med henne ut på sjön så borde jag skaffa en mer rejäl båt. Det blev en Maxi 68. Ska du skaffa en segelbåt och inte vill segla ensam, då är det en båt i minst den storleksklassen som du ska ha.

Så här är det nämligen: I Sverige förtöjer vi alltid båtar med fören mot bryggan (eller mot stranden om vi ligger i en naturhamn) till skillnad mot hur de gör längre söderut som i Medelhavet. Där backar de in aktern mot bryggan. Det innebär att de kan kliva direkt från bryggan ner i sittbrunnen ganska bekvämt.

Med vårt angöringssätt måste man först kliva från bryggan ombord på båtens fördäck, som ligger en bit högre upp. Dessutom har båten ofta en pulpit där fram, dvs ett räcke som skyddar så att man inte ramlar i när man ute på segelturen ska fram och byta segel. Det komplicerar istigandet, dessutom är det ganska svårt att hitta någon bra plats att sätta foten på i det trånga spetsiga utrymme som också är upptaget av förstagets infästning.

När man väl har tagit sig upp på fördäck ska man förflytta sig till sittbrunnen som är i båtens akter. Då måste man gå på båtens sida, mitten är upptagen av en rufföverbyggnad och masten. Om båten då är så liten som en Sea-Cat eller en Sheriff 600 blir resultatet att den kränger över ganska ordentligt åt sidan när man förflyttar sig längs båten. Detta är inte uppskattat av en kvinna som är orolig för att det ska luta när man kommer ut på sjön. Om det lutar så här mycket redan när båten ligger i hamn – hur ska det då inte bli ute på sjön?

Med en större båt som en Maxi 68 kan man gå helt obehindrat längs båten utan att den rör sig. Det ger den erforderliga tryggheten för att du ska få med din kvinna ut på sjön.

Nu kanske någon undrar hur det kan vara så stor skillnad mellan dessa båttyper. Sea-Cat:en är ju 630 cm lång, Sheriffen 600 cm och Maxi 68:an är 680 cm (till skillnad mot nästan alla andra båtfabrikanter, som anger storleken i fot, så anger Maxi den i dm). 680 är ju inte så väldigt mycket mer än 600.

Då ska man komma ihåg att ”storleken” inte är proportionell mot längden utan ungefär mot kubiken på längden. En båt på 12 m är alltså inte dubbelt så stor som en båt på 6 m. Längden är dubbelt så stor, bredden är dubbelt så stor och höjden är dubbelt så stor. Det innebär att ”storleken” och tyngden (och priset!) blir 2*2*2 = 8 gånger så stort. Dvs det handlar om kubiken på längden. Därför är en Maxi 68 mycket större än en Sheriff. Så om du tänker köpa en segelbåt och få med dig din kvinna på sjön, köp inte Sea-Cat, Sheriff 600, Stor-Triss eller liknande. De passar bra för två tonårspojkar men inte annars.

(Ja, nu är ju detta med kubiken ingen vetenskaplig sanning och kanske inte exakt rätt. Men i den storleksordningen är det).

Nu har vi sålt Maxi 68:an Amanda. Det är härligt att segla. Men jag har alltid varit ”söndagsseglare” vilket innebär att jag ville ha solsken, varmt väder och lagom vind när jag skulle segla. Och så skulle det vara helg (så att jag inte arbetade). Och då ville vi samtidigt vara på sommarstugan, som ligger vid en annan sjö än Runn. Så det blev inte så mycket seglat. Det är alltså härligt att segla – men om man inte seglar så är det ingen mening med att ha segelbåt.

Till vår glädje finns ”vår” båt Amanda fortfarande kvar i Runn och används, sköts om och underhålls på ett fint sätt. Det var annorlunda när jag sålde Sheriffen. Han som köpte den hade för lite tid såväl för att segla som att ta hand om båten, flera barn på kort tid, eget företag och båt passar inte så bra ihop. Till slut blev båten liggande på land såväl sommar som vinter (och utan presenning över). Det störde mig eftersom folk fortfarande förknippade mig med båten och den misssköttes.

Så jag gjorde ett anslag och satte upp. Där stod det ungefär så här: ”Den här båten ser inte så mycket ut för världen just nu. Men om du som har tid att rusta upp den köper den kan den bli en härlig seglare igen. Lägg ett bud!” Så satte jag ut telefonnumret till ägaren. Och tydligen fungerad det för efter ett tag var båten borta. Nu har jag fått rapport om att båten i upprustat skick åter seglar på Runn. Det gläder mig!

Lördagen den 5 december 2009: Fri höjd
En lastbil var för hög och körde in i bron över riksväg 50 vid trafikplats Tallen i går. Det kunde man läsa bland annat i Falu-Kuriren. Precis som i så många andra tidningar har läsarna i FK möjlighet att på nätet kommentera artikelns innehåll.

Jag blev så glad när jag läste dessa kommentarer. I vanliga fall brukar innehållet i sådana kommentarer innebära att man idiotförklarar tidningens journalister och redigerare och efter ett tag idiotförklarar man de andra kommentarerna. Men kommentarerna till denna artikel var skrivna av folk som visste vad de pratade om, dvs yrkeschaufförer som själva kör lastbil. De kunde dessutom komma med rimliga förklaringar till olyckan.

För bron i trafikplats Tallen är ju precis som nästan alla broar byggd för att man ska kunna komma under med en bil som är 4,5 m hög. Är det i något sammanhang som det är rimligt att ha standardiserade mått så är det ju när det gäller den fria höjden under en bro. Man ska veta att kommer man under en bro så kommer man under alla.

Nu finns det ju några broar där man av särskilda skäl har valt att ha en lägre fri höjd – men där är det noga utmärkt, såväl på Vägverkets kartor som med skyltar i naturen. En sådan bro är bron under järnvägen över Myntgatan. Det syns verkligen, för trots att det är väl skyltat har tydligen ett antal lastbilar varit och naggat på betongen där. Att den har lägre fri höjd antar jag beror på vattnet. Körbanan ligger ju redan nu lågt i förhållande till Faluåns och Tiskens yta. Skulle man, när man byggde bron en gång för länge sedan, ha lagt den ännu lägre skulle man nog fått in vatten där. Och att ytterligare höja järnvägen genom stan var nog inte så populärt.

En gång missade jag själv den begränsade fria höjden där. När jag för trettio år sedan flyttade från Upplands Väsby till Falun hade jag sålt min segelbåt. Men efter ett år insåg jag att jag nog ändå borde ha en båt eftersom Runn är en så fin sjö. Fast en lite mindre båt. Det blev en begagnad Sheriff 600 som jag fick uppfraktad från Stockholm. Eftersom båten var liten behövdes ingen specialtransport utan det räckte att sätta den på flaket till en vanlig lastbil.

Chauffören och jag hade kommit överens om att när han kom till Falun skulle han ringa mig så att jag kunde komma och möta honom och visa vägen till Källvikens småbåtshamn. Det gjorde jag – men tänkte inte på att ekipaget med båt på lastbil blev ganska högt. Så jag körde den vanliga vägen förbi Folkets Hus och tänkte inte på järnvägsbron. Men lastbilschauffören visste vad han gjorde, han stannade vid bron och gick ut och kikade. Det gick bra, men det var nog inte mer än 10 cm till godo.

När jag i början av 1960-talet hade flyttat till Lund hyrde jag ett rum på ovanvåningen i en villa på Mäster Olovs gränd strax öster om motorvägen som på den tiden hette rv 15. Motorvägen Malmö-Lund var Sveriges första motorväg. Ja, då kallades den inte motorväg utan Austostradan (i bestämd form!) och det heter den nog fortfarande för malmöborna.

När den byggdes gavs broarna i de båda trafikplatserna Höjebro och Dalbyvägen inte den vanliga fria höjden utan blev en meter lägre (tror jag att det var). Jag antar att anledningen till detta var att båda trafikplatserna var av rutertyp (dvs samma utformning som trafikplats Tallen på rv 50). Rimligen hade man resonerat som så att de fåtaliga lastbilar som var högre än den fria höjden lätt kunde åka av på avfartsrampen, passera korsningen och därefter köra ner på motorvägen på påfartsrampen igen.

En dag när jag just kom ut från den lokala Konsum-butiken invid trafikplatsen för Dalbyvägen kom det en högt lastad lastbil på riksvägen norrifrån. Men den svängde inte av på rampen. Jag hann tänka att "det här går inte" innan bilens last brakade rakt in i betongbron. Som tur var bestod den höga lasten av tomma trälådor, hopsatta av glesa träribbor, sådana som man av någon anledning kallade "sillalådor" (varför vet jag inte, transporterades det väldigt mycket sill i sådana lådor?). De orsakade nog ingen skada på betongbron - men det blev kaffeved av lasten över hela vägen.

Torsdagen den 3 december 2009: Vaccinerad!
Nu är jag vaccinerad. Snabbt, rationellt och bekvämt gick det i Kvarnbergsskolan. Fast informationen dessförinnan var förvirrande.

Först läste jag en stor och detaljerad annons från Landstinget i Annonsbladet i helgen. Där stod det specifierat vilken dag som var och en skulle vaccineras, beroende på födelseår mm. Den 18 december skulle det vara dags för mig.

Så läste jag i morse en artikel i FK om att "vaccinatörerna" satt sysslolösa på Tiskenområdets vaccinationsställe i fd Kvarnbergsskolan och att alla var välkomna dit, oavsett ålder. Det stod också att detaljerad information gavs på ett telefonnummer. Skötsam som jag är ringde jag naturligtvis dit innan jag åkte till Kvarnbergsskolan. I telefonen berättade en inspelad röst att vecka 47 och 48 skulle barn vaccineras därefter skulle den allmänna vaccineringen starta i vecka 50, dvs i nästa vecka, nu är det vecka 49.

Jaha? tänkte jag. Förvirrande. Men åkte ändå till Kvarnberget. Och där gick det undan. Efter bara några minuters köande kom jag fram till vaccinationsrummet där sju vaccinatörer sprutade folk på löpande band. Jättebra!

Tisdagen den 1 december 2009: Pickadolla
Hurra! Efter en hel novembermånad med gråmulet väder (nästan) vareviga dag vaknade jag i morse, och vad såg jag? Jo, en klarblå himmel och en strålande sol. Till och med var det lite vitt snöpuder på marken. Och väderleksrapporten påstår att det ska fortsätta att vara minusgrader några dagar till i varje fall. För min del hoppas jag att det fortsätter med några minusgrader och solsken hela december. Eller i varje fall så pass länge att det blir ordentlig frost i marken så att eventuell snö som kan komma att falla har en chans att ligga kvar och inte blir till slask med detsamma.

Nu på eftermiddagen, sedan solen gått ner, gick Margaretha och jag en vända på stan och inhandlade julklappar till barnbarnen. Vi har nu fem stycken, fyra pojkar och en flicka, i ålder mellan 2 och 4 år. Då gäller det att vara såväl rationell som klok. Det var vi. Tycker vi.

Klokskapen bestod i att vi köpte likadant till alla fem. Därigenom slipper tvååringarna bli besvikna för att de inte får låna fyraåringarnas present. Och vice versa. För det vill de ju.

Vad vi köpte till dem? Jo, varsin leksakspistol. ”Pickadolla” eller ”picka” kallades det förr i tiden. Vad ungarna säger idag vet jag inte.

Jag vet – visst är det fel att ge barnen leksaksvapen. Man ska inte glorifiera våld. Men det hjälper inte, alla pojkar verkar älska dessa grejor, så var det när jag var liten, så var det när våra barn var små. Det är nog bara att acceptera.

I jämställdhetens namn blev det en picka även till flickan. För varför ska inte hon få ha roligt, varför ska vi indoktrinera barnen i att det finns pojk- respektive flickleksaker? Jag kommer ihåg att jag för tjugo år sedan köpte riddarutrustning med svärd till ett kusinbarn, en flicka på fem år, det var alldeles uppenbart det roligaste hon fick den julen!

Det fanns olika typer av pistoler, bland annat sådana som hade lampa och högtalare och som alltså blinkar och låter när man trycker på avtryckaren. Och kan låta hur länga som helst, i varje fall tills batteriet tar slut.

Vi valde inte sådana. I första hand av hänsyn till föräldrarna. Och kanske hänsyn till barnen. Risken är stor att föräldrarna efter ett tag gömmer undan de oväsenskapande leksakerna.

I stället blev de revolvrar av vilda-västern-typ. En revolver är alltså en pistol där man kan stoppa in sex patroner i ett roterande magasin (därav namnet revolver). Vi tog de som dels verkade vara mest anpassade till små händer och dels såg mest ”riktiga” ut.

Men några skott köpte vi inte. De får nöja sig med att ropa ”pang” när de skjuter, alternativt övertyga sina föräldrar om att de ska köpa skott. I deras ålder tror jag att det räcker med ”pang”. Det är dessutom mycket mindre skadligt för deras öron än vad kallpulverskotten är.

Fredagen den 27 november 2009: Raivavae
I flera dagar har jag längtat till på söndag. Varför då? Jo, det har ju varit en särdeles grå, mulen och trist novembermånad. Då blir man grå till sinnet också. Ingen snö har setts till som kunnat lätta lite på mörkret heller, det mörker som ju kommer så tidigt på eftermiddagen.

Men på söndag är det förste advent och då får vi tända inte bara de elektriska adventsljusstakarna i fönstren, många av oss kompletterar med diverse annan utebelysning. Som får i varje fall mig att lysa upp lite och ha lättare att acceptera såväl gråheten som mörkret.

När jag nyss tittade ut kunde jag konstatera att grannarna på andra sidan ån har gjort precis som kommunen på de centrala affärsgatorna, dvs redan nu i förtid tänt advents/juldekorationerna. (Fast jag vet ju inte om det är kommunen som sätter upp och tänder dem – det kanske är fastighetsägarnas och affärsinnehavarnas organisation Centrala Stadsrum?). Så då tände även vi belysningen på balkongen.

Skall jag vara helt ärlig så skulle jag nog vilja ha väldigt mycket mer ljus, dvs riktigt solsken. Och värme. Det har jag nog tydliggjort tidigare här på bloggen. Gärna någonstans där man gå och ta sig ett dopp i ett salt hav när värmen blir alltför påtaglig.

Förr i tiden drömde jag om att resa till Söderhavet, dvs öarna i Stilla Havet. Numera har jag insett att det inte är självklart att resmålet blir mer paradisiskt ju längre bort från min bostadsort som det ligger. Dessutom är det en väldigt lång resa. Så jag kommer nog aldrig till Stilla Havet.

Men drömma kan man ju göra.

Det började jag göra när jag läste att tre tyska radioamatörer skulle åka till Raivavae, som är en del av Australöarna, under en tvåveckorsperiod. Dvs först var jag ju tvungen att ta reda på var sjutton denna lilla ö ligger någonstans. Av namnet Australöarna att döma borde den ju ligga någonstans i närheten av Australien, trodde jag. Men det var helt fel. Att hitta var den låg var inte så svårt med hjälp av Google Earth, bara att skriva in ordet och klicka på ”sök-knappen” så började bilden av hela jordklotet av vrida sig och zooma in på en liten prick i havet. Fantastiskt.

Raivavae och Australöarna är en del av Franska Polynesien och ligger mellan 600 och 1300 km söder om Tahiti i östra Stilla Havet. Australöarna består av 7 små öar, vulkantoppar, utspridda i en rad havet med cirka 700 km mellan de två yttersta öarna.

Ön Raivavae omfattar en yta av 16 kvadratkilometer, 8 km lång och 2 km bred ungefär, utslängda i det ödsliga havet 200 km från nästa ö i gruppen, Tubuai. På den ytan bor 950 människor, samtliga längs en landsväg som går längs stranden. Resten av ön är tydligen en bergstopp. Det är väl ungefär som husen som ligger längs länsväg 293, Leksandsvägen från Falun bort mot Norr Amsberg. Men när man kommit till Smedsbo så vänder vägen tillbaks på andra sidan berget. Närmaste grannö ligger ungefär där Stockholm ligger för oss och där bor det 2000 invånare.

Tala om att kunna känna sig isolerad! Man tar nog inte en kanot och paddlar över till grannön för att fika eller för att det bor en så himla snygg tjej där!

Visst är det fascinerande att fundera över hur dessa glest utspridda öar en gång i tiden har blivit befolkade av människor som enbart hade små kanoter att färdas i. Fast även våra förfäder här i Norden gav ju sig ut på långa resor i små båtar, från Norge (dvs det som skulle bli Norge) till Island och därifrån till Grönland och kanske också till Vinland/Nordamerika. Uppenbarligen kunde de navigera efter stjärnorna så att de hittade tillbaks. Men att hitta tillbaks till Norge måste ju vara lättare än att hitta tillbaks till en sådan här liten ”öprick” i det enorma havet, för att komma tillbaks till Norge räckte det ju att segla österut mot soluppgången så träffade man väl på kusten så småningom.

För övrigt tycker jag att Google Earth är ett väldigt trevligt och fantasieggande program. Har du det inte redan kan du ladda ner det gratis här.

PS: Namnet Australien kommer av det latinska ordet australis, som betyder sydlig. Legender om ett okänt sydligt land, Terra Australis, cirkulerade redan under Romarriket, och var vanliga i medeltida geografi, men de baserades inte på någon faktisk kunskap om kontinenten. Och Australöarna ligger ju väldigt sydligt i förhållande till övriga öar i Franska Polynesien.

Onsdagen den 25 november 2009: Vad du borde ha gjort tidigare om/när datorns hårddisk kraschar
Om någon frågar mig hur många hkr som min bil har har så har jag varit tvungen att svara ”Jag vet inte. Men hittills har de i varje fall räckt till.” Samma svar blir det om någon frågar mig hur stort lagringsutrymme som jag har på min dators hårddisk. För moderna datorer brukar ha häftigt med utrymme. När jag nu skulle skriva om lagringsutrymme tog jag reda på hur det förhöll sig och det visade sig att jag har 160 GB. Av detta använder jag fn tydligen 73 GB, varav 43 GB för mina lagrade filer, resten är för de program som jag använder.

Så hårddisken kommer nog att räcka till ett bra tag framöver, det finns säkert en del program som jag skulle kunna ta bort om det skulle behövas. Lagringsutrymme är nog inget större problem för de flesta av oss, även om dagens fotograferande med digitalbilder kan innebära att mycket utrymme tas i anspråk.

Nej, det är inte lagringsutrymme i allmänhet som jag funderar över. Utan snarare vad som händer om något händer.

Huset där jag bor kan ju brinna ner och då brinner ju datorn upp också. Fast eldsvådor är ju inte så vanliga (ta i trä!). Det är en annan risk som är större, nämligen att datorns hårddisk kraschar. Och att allt som finns där försvinner. Det skulle inte vara så trevligt.

Ett sätt att eliminera konsekvenserna av denna risk är ju att med jämna mellanrum kopiera i varje fall de filer som man anser vara mest angelägna att ha kvar och bränna in dem på en skiva. Helst ska man sedan lägga skivan någon annanstans, dvs i sommarstugan eller hos en god vän i ett annat hus – så har man den kvar även om huset brinner ner.

Ett annat sätt är att lagra en kopia av allt man har (eller det som man tycker är mest angeläget att kunna bevara) på en annan dator som står någon annanstans. Det finns ju faktiskt företag som gratis erbjuder lagringsutrymme för detta ändamål. Tidigare använde jag mig av Diino, det utrymme som man disponerade där var visserligen ganska begränsat, ville man ha mer kunde man få det genom att betala för sig. Jag löste det i stället genom att öppna flera konton där så att jag fick plats med så mycket som jag ville spara. Men nu har de slutat med att erbjuda gratis lagring.

I stället har jag gått över till ett annat företag Adrive som gratis erbjuder upp till 50GB lagringsutrymme. Det fungerar fint. Men det tar en förfärlig tid att ladda dit 40GB. Och eftersom man inte kan skicka mer än 1000 filer i taget blir det en massa skickande. Men datorer kan ju, precis som kvinnor och till skillnad mot oss män, göra flera saker samtidigt så datorn blir inte "blockerad" av dessa uppladdningar. Fast den jobbar lite långsammare.

Måndagen den 23 november 2009: Universalinstrument
Teknisk har jag aldrig varit.

"Förr i tiden" kunde man i bibliografier om ingenjörer läsa att "redan som sexåring plockade han sönder familjens väckarklocka". Och om en del av dem med tillägget att "han lyckades även plocka ihop den".

Sådan har jag aldrig varit. Inte det minsta teknisk. Inga väckarklockor. Och inte trimmade jag någon moped. Möjligen beroende på att jag inte hade någon. Men en begagnad Lambretta skoter hade jag i några år innan jag köpte en VW med pengarna som jag tjänade på Nydqvist & Holm efter det att jag hade muckat från lumpen. Inte med något av dessa fordon blev det speciellt mekat.

Vad som är orsak och verkan vet jag inte. Men några större utsvävningar när det gäller maskiner och instrument har jag inte heller ägnat mig åt, trots allt man kan läsa i diverse reklambroschyrer som kommer i brevlådan. Överhandsfräsar och allt vad det heter.

Ett enda mätinstrument, som jag inköpte redan under tonåren, har följt mig genom livet. Och det har jag haft mycket nytta av i olika sammanhang. Det är ett sk universalinstrument, dvs ett instrument som mäter såväl spänning, strömstyrka och motstånd i en elektrisk krets.

Idag kom det till användning igen. Margarteha ville att vi skulle vara ute i god tid inför advent och vi gick upp på vinden och hämtade ner de elektriska adventsljusstakarna och utomhusbelysningen till balkongen. Senare tillkommer julgransbelysningen.

Ni vet hur det är - varje år man plockar fram dem är det någon eller några lampor som har gått sönder. Antagligen beror det på temperatur- och fuktskilnader tror jag. Resultatet blir att inget av de sju ljusen i ljusstaken lyser eftersom de är seriekopplade. Om det är en enda lampa av de sju som gått sönder så går det ganska lätt att succesivt byta ut en lampa i taget med en som är hel och så hoppas man att hela staken börjar lysa igen. Men om det är två lampor som är sönder (och det vet man ju inte i förväg), så blir det genast värre.

Då är det skönt att ha ett universalinstrument, egentligen ohm-metern i instrumentet, och kunna plocka loss en lampa i taget och se om det går ström igenom just den lampan. Om det inte gör det så är den trasig. Och ersätta den med en hel lampa.

Livet blir mycket enklare!

Fast om jag ska vara helt ärlig så tog jag i somras ut det gamla instrumentet från 1950-talet till sommarstugan och gick och köpte ett nytt att ha här hemma! Då fick jag lära mig att det numera kallas multimeter.

Lördagen den 21 november 2009: SMHI
Det är tur att SMHI finns - även om vi ibland har gnällt på dem när prognoserna inte stämmer in. Tack vare SMHI blev vi via TV förvarnade på att det skulle bli solsken idag lördag. Och att vi borde passa på att njuta av solen eftersom det skulle vara kortvarigt, redan på söndag skulle det gråmulna vädret vara tillbaka.

Så Margaretha och jag hann med att gå ut en promenad i solskenet idag på förmiddagen (och dessförinnan njuta av att solen sken in i vår lägenhet). Det var härligt. Men det var tur att vi inte dröjde för länge med att gå ut. För gråvädret som skulle komma tillbaks i morgon, det har redan kommit nu på eftermiddagen!

Fredagen den 20 november 2009: "Dom har mer pengar i Norge..."
Vi tog en promenad på stan på förmiddagen. Margaretha tyckte att vi skulle ha en lykta på balkongen. När det är så mörkt som det är nu blir ju varje liten ljuspunkt till glädje. Först gick vi in på Clas Ohlsson, där hittade vi en trevlig lykta. Men för säkerhets skulle fortsatte vi runt till några butiker till, vi skulle dessutom ha några andra saker också.

På Åhléns hade de en liknande lykta som på Clas Ohlsson - men inte riktigt lika snygg. Men innan vi ratade den hade jag hunnit kaste en blick på prislappen. Där stod det att lyktan kostade 299 kronor. Det var väl inget konstigt. Men sedan tittade jag en gång till och såg att priset var angivet i flera valutor. Det är ju vanligt numera när butikskedjorna ofta har butiker i ett antal länder. Ibland kan priset stå angivet i fyra-fem olika valutor, inklusive Euro. Här var det bara i två valutor, svenska kronor, SEK, och norska kronor, NOK.

I Sverige kostade alltså lyktan 299 SEK, i Norge 399 NOK. Att en vara kostar olika antal "kronor" (eller vad myntenehten kallas i respektive land) är ju inte konstigt eftersom värdet av dessa "kronor är olika, vilket redovisas i växlingskurserna. Men jag tyckte att priset, angivet i NOK, borde vara "lägre" i antal "kronor" eftersom den norska kronan numera är värd mer än den svenska. Nu har jag kollat på Forex och konstaterar att en norsk krona är värd 1,25 svenska kronor.

Vilket innebär att den lykta som vi i Sverige får betala cirka 300 svenska kronor för, den får norrmännen betala cirka 400*1,25= 500 svenska kronor för.

Jag kunde inte låta bli att lyfta på en del andra varor och konstaterade att det genomgående var så att det begärda priset i NOK var högre än det i SEK. Så jag hejdade en expedit och påtalade saken för honom. Jag sa att det ju inte gjorde mig något om norrmännen får betala avseärt mer än jag, men nog var det lite konstigt. Och vad säger norrmännen, nog måste det väl finnas någon i det landet som har genomfört samma räkneoperation som jag?

Det svar som jag fick på frågan om det inte var konstigt var "Jo, men dom har mer pengar i Norge...".

Underförstått "...så dom bryr sig inte om vad det kostar". Och det är ju så att såväl i Norge som Sverige har vi fri prissättning. Men man ska inte tro att det alltid är företagets kostnader för att tillverka/inköpa och sälja varan som styr priset. Det är vad vi är villiga att betala. Och naturligtvis konkurrensen.

Det skulle vara intressant att höra om någon har försökt att begära att få betala med SEK i en norsk butik...

Men det hela kanske hänger ihop med att norrmännen är så glada över att de numera är rikare än storebror Sverige att de med glädje betalar mer bara för att markera detta. Vad vet jag.

Det finns väl bara en sak att tillägga - och det har Björge Lillelien gjort allra bäst:

Onsdagen den 18 november 2009: Det här behöver vi just nu!

Antagligen är det inte bara jag som tycker att novembergråddigheten är för urtrist. Visst behöver vi lite sol just nu. Det går ju att fixa på olika sätt. Det bästa är väl en flygbiljett till lämpligt ställe. Om det finns något som hindrar detta får vi väl ta och titta på hur det ser ut i alla fall, här på skärmen.

Egentligen borde jag väl lägga ut en bild som visar hur det ser ut just nu i Thailand, sannolikt sol (även om de väl fortfarande är i slutet av regnperioden i större delen av landet) - om inte tidsskilnaden gör att det är natt där just nu. Men det är väl lite för trivialt. Så i stället väljer jag Sydpolen (eller i varje fall Antarktis, jag antar att den här avbildade stationen ligger en bra bit från själva polen), till och med där har de bättre väder än vi i Falun!

Tisdagen den 17 november 2009: Läkerolreklam
Ibland har jag skrivit något negativt om dagens reklamfilmer - men ibland även positivt!. Reklamfilmer är inget nytt, vi kommer ju ihåg de som visades före förspelet (sådana fanns ju förr i tiden) och huvudfilmen på bion. Här är några reklamfilmer som är ännu äldre än jag, den här från 1934:

och här några från 1938:

Här en från 1939:

Här några från 1940:

Om reklamfilmerna förr var bättre eller sämre än dagens får var och en tycka som han/hon vill om. Men vi kan ju konstatera att i dessa gamla filmer vågade man påstå att om man äter Läkerol så blir man inte förkyld. Skulle man säga det idag skulle det nog bli någon sorts anmärkning om att det inte finns vetenskapligt belägg för det. Idag påstår man nog bara att Läkerol smakar gott, tror jag.

Men det som man kan konstatera är att reklamfilmerna förr var mycket längre än dagens. Antagligen beroende på att tidsutrymmet i TV-sändningarna är avsevärt dyrare än på bion i vår ungdom.

Måndagen den 16 november 2009: Vad gör man med en gammal bibel?
När jag skrev lördagens blogg hade jag anledning att plocka fram en bibel och läsa vad som stod där, ja jag plockade fram flera olika biblar för att kunna jämföra. Vi konstaterade då att vi har ett antal såväl biblar som psalmböcker i vår bokhylla, en del av dem är till och med undanstoppade bakom andra böcker för att inte ta för mycket plats. Det finns såväl en jättestor praktbibel med illustrationer som psalmböcker i miniformat att ta med sig i fickan till kyrkan, sådana där jag knappt kan läsa texten även om jag tar på läsglasögonen.

Ibland brukar vi rensa bland böckerna i bokhyllan. Vi säger då att ”den här boken har jag läst, den var inte speciellt bra, jag kommer aldrig att läsa om den, varför ska den då stå här och ta plats?”. Men av någon anledning känns det ”fel” att slänga den bland soporna. Då känns det så skönt att kunna packa ihop en kasse med sådana böcker och bära i väg dem till Myrorna. Med resultat att jag slipper ha dåligt samvete för att jag slänger dem – och dessutom tycker att jag har gjort en god gärning som skänkt dem till Myrorna som förhoppningsvis kan få in en liten slant till ett nyttigt ändamål genom att sälja dem.

Men gamla biblar och psalmböcker som vi ärvt har vi ännu inte lyckats förmå oss att bära i väg till Myrorna. Varför? Ja, kanske är det så att vi tycker att det skulle kännas ”syndigt” på något vis. Trots att jag inte är särskilt religiös och inte speciellt övertygad om Guds existens (men inte heller om hans icke-existens!).

Kanske finns det inom mig ett resonemang som liknar det svar som en person gav när han blev tillfrågad om han trodde på skrock, som att man inte ska lägga nycklar på bordet etc: ”Nej, jag tror inte på skrock – men det är ju dumt att ta några risker”.

Till er som är bättre insatta i vad som är syndigt ställer jag alltså denna fråga: Är det syndigt att slänga en gammal bibel eller psalmbok? Ja, jag menar inte att man skulle riskera att hamna i helvetet. Men ska man ha dåligt samvete om man gör det? Och vad ska man annars göra med dem, ska antalet biblar i ett hem öka successivt för varje generation?

Söndagen den 15 november 2009: De mest kreativa företagarna
Själv har jag aldrig varit egen företagare, jag har arbetat hela mitt yrkesverksamma liv inom Vägverket med att se till att vi har bra och fungerande vägar i Sverige inklusive Dalarna. Det har jag varit väldigt nöjd med och stolt över, jag har känt att jag har gjort en viktig insats för samhället. För en bra infrastruktur är ju en förutsättning för att vårt samhälle ska fungera. Liksom en god skola och omvårdnad. Jag tror att de som arbetar inom dessa delar av den sk offentliga sektorn också känner en glädje över att de är nyttiga.

Men ändå har jag känt en beundran för de som har startat eller drivit ett eget företag eftersom jag inser att det räcker inte med att vi ”tar hand om varandra” och skapar en bra infrastruktur inom Sverige, vi måste även producera nyttigheter som vi kan sälja till andra länder om vi ska kunna importera det vi vill ha från dem.

Heder alltså åt dem som vågar starta eget (eller fortsätta driva ett företag som någon annan har startat).

Trots bristande egen erfarenhet inser jag att det är många olika personliga egenskaper som behövs för att driva ett företag. Tro på sig själv, uthållighet, arbetsvilja, kreativitet, en bra affärsidé mm mm.

Det där med affärsidé är ju viktigt. Det gäller att först för sig själv och sedan för andra kunna förklara varför de ska välja mitt företag framför alla andra liknande, dvs vad det är som gör att jag kan ge dem något som är bättre (eller billigare) än vad andra kan. Det är kanske inte så lätt att formulera inom vissa branscher. För tex en frisör räcker det nog med att ”jag klipper snyggare än vad de andra gör”.

En liten detalj där kreativiteten visar sig är när vederbörande företagare bestämmer sig för vad han/hon ska kalla sitt företag. Där har jag insett att det skiljer en hel del mellan olika typer av företag. Advokat- och revisionsbyråer är nog allra minst kreativa i detta sammanhang, ofta räknar de (efter mönster från USA?) helt enkelt upp alla delägarnas namn som ”Andersson-Bengtsson-Carlsson Revisionsbyrå”. Mer fantasilöst kan det väl inte vara. Men det kanske är så att de som har behov av en sådan byrå inte förväntar sig just egenskapen ”kreativitet” utan snarare egenskapen ”kan alla regler” och då kanske namntypen är lämplig. För det är väl så som dessa byråer vill arbeta. Om det inte är en byrå som har specialiserat sig på sk ”kreativa skattelösningar” som ligger just på gränsen till (eller bortom) det lagliga – och då kanske man vill ha just ett sådant tråkigt namn för att verka vederhäftiga inför skattemyndigheterna?

Det är osannolikt att tre bilreparatörer som bestämmer sig för att öppna egen verkstad skulle kalla sitt företag för ”Davidsson-Eriksson-Fredrikssons Bilverkstad”. Även om även de visar sig vara ganska fantasilösa när det gäller företagsnamnet. Söker jag på ”bilverkstad” på nätet hittar jag bland annat:

RH Bilmek
Autocenter i Falun
Autotjänst
Falu Bilservice

och liknande. Ganska fantasilöst – men säkert väl fungerande.

Den yrkeskår som jag har insett är allra mest kreativa i namnsammanhang är damfrisörer. Där finns det uppenbarligen ingen som helst brist på kreativitet – eller också är det så att de tidigare frisörernas namnval för sina verksamheter sätter en press på nya företagare att vara minst lika kreativa/roliga när de döper sina företag. Söker jag på ”damfrisörer” hittar jag här i trakten dessa namn:

Hårklippet
Salong Klipp Till
Hair ä´re
Hårfagre
Hårstråt
Hårvågen
Klipp & Fix
Klippverket Pia
Vågat Hår
HårTUFFsen

Även här finns det ju mer enkla namn som ”Evas Salong” och liknande. Men generellt sett kan jag nog tycka att frisörerna (och kanske då i första hand damfrisörerna) är en synnerligen kreativ kår när det gäller att hitta på namn på sitt företag. Och det är väl så, när en kvinna går till en frisör för att få sitt hår fixat vill hon nog ”ha något nytt och kreativt”.

När jag själv går och klipper mig blir det ”som det brukar vara” (även om Margaretha säger att Westin klipper mig väldigt bra). En gång för länge sedan sa jag till min dåvarande frisör att ”så här har min frisyr sett ut ett antal decennier nu, kan du hitta på något nytt åt mig?”. Han tittade en stund på mitt hår och svarade sedan ”Nej”.

PS: När det är en så här gråtrist novemberdag som här i Falun idag, då passar det väldigt bra med en gryta med rotfrukter och falukorv. Enkel och mumsigt. Man bli varm inombords.

Lördagen den 14 november 2009: Textrevisioner och Fader vår
Det var så trist väder idag så när jag sa till Margaretha att ”nu går vi ut en promenad runt kvarteret så att vi kan dricka kaffe när vi kommer in” så la jag till ”men det regnar ute så jag tycker att vi tar kaffe i alla fall, utan promenad”. Så det gjorde vi.

Då passade vi på att lösa korsordet i torsdagens Falu-Kuriren. Vi gjorde det på det vanliga sättet, dvs en av oss, den här gången Margaretha, löste det till 90% varefter hon lämnade över det till mig med orden ”Här är några bokstäver kvar till dig, de klarar inte jag”. Jag fyllde i dem – alla utom ett som inte heller jag klarade av.

Det stod ”BLEV FLISA I MATT 7:3”, lösningen skulle vara på fem bokstäver. Den första bokstaven skulle vara ”T” eftersom ”FEL” borde ge ”OLAT”. Sedan var det en tom ruta som följdes av bokstäverna ”A”, ”N” och ”D”. Vi försökte med alla bokstäver i alfabetet men tyckte inte att vi fick till det.

Att tjuvkika och se vad som står i Matt 7:3 tycker jag är fusk – men till slut gjorde vi det. I sonens konfirmationsbibel. Där stod det så här:

”Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte ser bjälken i ditt eget?”

Varvid jag insåg att i min egen konfirmationsbibel, som var tryckt före den senaste bibelrevisionen, stod det ”grandet” i stället för ”flisan” och att ”grand” alltså var lösningen. Och ”olat” som lösning på ”fel” skulle vara ”olag”.

Jag funderade lite över hur många olika språkmässiga versioner av Bibeln som vi har haft sedan den första gången översattes till svenska på 1500-talet. Texten har väl förändrats för att vi lättare ska förstå vad som menas.

Precis som när jag tar fram Nationalencyklopedin kunde jag inte låta bli att läsa lite vid sidan om det som jag egentligen hade slagit upp Bibeln för. Och hittade då Jesus liknelse som handlade om huset på berggrunden och huset på sanden. Så här stod det i sonens upplaga:

Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade, och raset blev stort.

I min Bibel hade det stått ”hälleberget” och ”lösan sand” om jag minns rätt. Ingen större skillnad alltså.

Då började jag att fundera. När Jesus (och andra personer) använde liknelser var det ju för att göra det lättare för människorna genom att ge en bild av något som de förstod, något som låg nära deras egen vardag, något som de kände igen. Men att ett hus som är grundlagt på sand skulle rasa samman på grund av naturkrafterna är inget som jag har oroat mig för, jag har inga minnesbilder av att detta är ett vanligt problem för husbyggare. Det enda som jag faktiskt kommer på, och som liknar Bibelns berättelse, är väl Stora Stygga Vargen i Disneys version som blåser omkull de Tre Små Grisarnas hus. Men det är ju en saga.

I själva verket är väl sand ganska bra att grundlägga ett hus på, friktionsmaterial som det är. Kohesionsmaterial som lera och silt däremot kan väl vara sämre. Är det så att man i de översättningar från grekiskan (som väl Bibeln ursprungligen skrevs på) och därefter textrevisioner som har gjorts har fjärmat sig från den tekniska innebörden? Eller är det så riskfyllt att bygga på sand i Mellanöstern? Eller kan det vara så att det grekiska ord som användes från början egentligen syftade på en annan och sämre jordart än sand?

Sedan bläddrade jag någon sida framåt i boken (ja, vad som är fram och bak i en bok får ju var och en tycka vad man vill om, det är väl lika diskutabelt som om ljuset brinner upp eller ner). Då hittade jag Fader Vår med sin nuvarande lydelse:

Så ska ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden, liksom i himlen. Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

Även här är det lite revidering från den version som jag har i huvudet, men innebörden är naturligtvis densamma. Men det som jag alltid har tyckt vara konstigt, det är lika konstigt fortfarande. Om inte ännu mer konstigt i den nya versionen.

Det handlar om meningen ” Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. När jag läser eller hör detta kan jag aldrig låta bli att undra. För i mina öron blir betydelsen ungefär att "vi människor har redan varit duktiga och förlåtit dem som är skyldiga oss något och nu ber vi Gud att följa vårt goda exempel och förlåta oss". Dvs att vi är ett föredöme för Gud. Så tycker jag inte att vi människor framställs i något annat sammanhang i Bibeln. Och dessutom tror jag inte att vi är så speciellt bra på att förlåta så att vi därigenom skulle vara ett föredöme för Gud!

Det som jag tycker att Jesus rimligen borde ha menat är väl att ”vi ber dels Gud att förlåta oss och dels att han hjälper oss att förlåta de andra”. Men hur jag än försöker kan jag inte läsa in den betydelsen i formuleringen.

Är det bara jag som har svårt att fatta detta? Det borde väl ha funnits många andra som har funderat på motsvarande sätt under de fem hundra år som gått sedan Bibeln översattes till svenska?

Fredagen den 13 november 2009: Vilken är världens bästa låt?
Hu - egentligen ska man väl inte skriva någon blogg idag. Eller göra något annat heller överhuvudtaget. Utan dra täcket över huvudet, det är ju fredagen den 13, och ligga kvar i sängen tills klockan har slagit 24.00.

Men ändå. Vilken är världens bästa låt? Och vilken är världens bästa bok? Sådana frågor ställs ibland. Går de att svara på? Ja, jag tänker i varje fall inte försöka att göra det. Om det går att göra genom en stor omröstning bland jordens hela befolkning vet jag inte. Antagligen blir det väl i så fall Bibeln eller Koranen. De som är troende vågar väl inte svara annat. Om de anser att de böckerna är skrivna av Gud så borde de ju rimligen vara bäst.

Så jag tänker inte ge er något tips. Men när det gäller filmer är det kanske enklare. I varje fall finns det inte lika ohyggligt många. Trots det har jag själv inget förslag på vilken som skulle vara världens bästa film. En orsak till att jag inte vågar uttala mig är det logiska resonemanget att jag ju inte har sett mer än en mikroskopisk andel av alla filmer som har producerats i världen.

Men det finns personer som påstår att de vet vilken avslutningsscen som är den bästa. Somliga av dessa personer anger en film som tillhör en kategori filmer, den sk spagettivästern, som hade lågt anseende när de producerades. Men som numera nästan accepteras i finrummen. Den film som de brukar peka på är Sergio Leones Den gode, den onde och den fule med Clintan i huvudrollen. Här har ni det som anses som den bästa finalscenen, dvs Duellen (om man nu kan ha en duell med tre personer inblandade).

Dessutom är ju skådespelaren som spelar den onde, Lee van Cleef, till utseendet väldigt lik en av mina tidigare arbetskamrater som ansvarade för beläggningarna på Dalarnas vägar. Så jag känner mig "hemma" i den scenen, speciellt som en annan av mina bekanta, han som numera bor i Hammarby Sjöstad, är väldigt lik Clintan.

Torsdagen den 12 november 2009: Så insåg jag att jag inte tillhör målgruppen…
I går kväll tittade vi på ett program på TV8, Edward Bloms Gästabud, där gamle Jan-Öjvind Svahn från Fråga Lund blev bjuden på kotunga (fast djuret i mataffären byter kön till oxe) och råkor.

Eftersom det var TV8 var det ett antal reklaminslag i programmet. Vid några tillfällen har jag här i bloggen kommenterat TV-reklam på ett kanske lite nedsättande sätt (och då är jag väl inte särskilt originell). I första hand kanske är det reklam för hår- och hudvårdsprodukter som jag har tyckt vara själsdödande, såväl för tittarna som (och kanske framför allt) för de som gör reklamen. Alltså sådana där inslag som avslutas med att en kvinnoröst viskar ”Beacause you´re worth it!”.

Men i ärlighetens namn finns det ju en del bättre reklaminslag också, sådana som satsar på att vara roliga. Glädjande nog är det ofta svenska företag och svenska produkter som det handlar om vilket rimligen innebär att det är svenska reklammakare som har gjort filmerna. Heder åt dem! ICA:s långa reklamserie är en av dem.

Bland reklamen som jag såg i går ingick sådan för bilmodellen Nissan Qashqai. Där dessa bilar uppträdde som skateboard-brädor ("rullbräda" tycker Språkrådet att man ska säga - men där tror jag inte att de har haft någon framgång), snurrade runt i luften och åkte på sk ”rails”. När jag letade på Youtube hittade jag inte just det inslaget men väl ett annat om samma bil och med samma upplägg, dvs här är det en jättemänniska som använder bilen som bräda.

Tidigare har jag för mig att jag har sett reklam för någon bil som har förvandlats till ett rovdjur, en spindel, en krokodil mm, precis som de där leksakerna ”Transformers”. Jag vet inte vilken bilmodell som det handlade om men skulle inte bli förvånad om det var samma som den nu aktuella.

Jag förstod inte hur någon skulle kunna lockas att köpa en bil baserat på den larviga och barnsliga reklamen. I varje fall inte jag.

Men sedan insåg jag hur det förhåller sig. Reklammakarna riktar in sig på olika ”segment” av marknaden med olika filmer och använder olika budskap beroende på vilken kundgrupp som man vänder sig till. Argumenten i dessa budskap för att köpa en bil kan till exempel vara

ekonomi
miljö
häftighet
bekvämlighet
trygghhet/säkerhet

Den här filmen skulle nog betona begreppet ”häftig” antar jag. Och den var alldeles garanterat inte inriktat på gruppen ”logiskt tänkande pensionär som vill ha en bekymmersfri bil”. Utan i stället mot den grupp av ungefär trettioåriga män vilka som ungefär åttaåring lekte med just transformers-leksaker och som från tioårsåldern har åkt skateboard.

Det var alltså inte alls meningen att jag skulle uppskatta reklamen, den var inte avsedd för mig!

Jag vet ju inte hur de som lekte med transformers som barn uppskattar budskapet. Men det var sannolikt väldigt många av småpojkarna som lekte med just dessa leksaker. Så det kanske var rätt tänkt att göra en sådan film. Men att låta bilen ”bli” en skateboard-bräda, kan det verkligen vara så lyckat? Som jag minns det har det alltid funnits några pojkar som har ägnat sig åt brädåkning (och de som har gjort det, de har gjort det väldigt intensivt). Men, som jag har uppfattat det, har de alltid varit väldigt väldigt få till antalet. Kanske högsten eller två i varje skolklass. Att då satsa på speciell reklam för just denna kundgrupp kan inte vara speciellt lönsamt. Har jag fel?

Onsdagen den 11 november 2009: "Programmet svarar inte"
Händer det för dig också? När du håller på och gör något på datorn så kan det hända att den "stannar upp". Dvs det händer ingenting - mer än att det där lilla timglaset fortsätter att låta sanden rinna i evighet. Inget händer. Och när du försöker stänga något genom att trycka på "X-et" uppe i högra hörnet så händer inte heller något.

Antagligen beror det ju på att jag har gett för många kommandon efter varandra. Då återstår bara en sak - att samtidigt trycka på Contr-Alt-Del. När jag gjort det kommer det, efter ett antal sekunder, upp nedanstående skylt på skärmen:

Varpå jag trycker på knappen "Avsluta aktivitet". Då kommer en ny skylt upp:

Då trycker jag på "Avsluta nu". Att trycka på "Avbryt" är ingen mening för då kommer jag tillbaks till det läget där inget händer. Efter ytterligare ett antal sekunder kommer det upp en ny skylt:

Om jag då väljer att trycka på "Skicka felrapport" så dröjer det återigen ett antal sekunder, sedan kommer denna skylt upp.

Varefter jag stänger. Så jag klarar av att avhjälpa problemet (ett annat alternativ är ju att dra ur elkontakten ur väggen).

Men det är en sak som jag har undrat över. Det är felrapporten. Vart skickas den? Vem tar emot den? Och vad gör vederbörande åt saken? Kan någon förklara för mig?

Numera bryr jag mig inte om att skicka någon felrapport, då går det fortare att avsluta.

Tisdagen den 10 november 2009: Scarborough Reef
Vid årsskiftet kommenterade jag några små länder (27 december 2008 Malteserorden, 28 januari 2009 Transnistrien och 29 januari 2009 Ladonia) som på olika sätt existerar och ändå inte existerar.

När jag nu åter, efter femtio år, har börjat intressera mig lite för amatörradio har jag insett att i den världen finns det ett stort antal ”länder” som jag aldrig har hört talat om i andra sammanhang. Fast begreppet ”land” är kanske inte helt riktigt, tydligen har ”amatörradiovärlden” insett detta och under de femtio år som jag varit borta därifrån döpt om det till ”enheter” ("entities"). Sålunda kan delar av ett land, som ligger på ett visst avstånd från ”moderlandet” räknas som ett eget land. På det sättet räknas Hawaii och Alaska som egna länder trots att de ju är stater i USA precis som alla de andra staterna.

Eftersom många radioamatörer strävar efter att ha haft kontakt med så många olika länder som möjligt förekommer det expeditioner till diverse underliga öar, bara för att prata i radio därifrån. Och att åka till en liten mysig ö i Stilla Havet och prata radio skulle jag också kunna tänka mig – under förutsättning av att jag hinner bada och sola en del också. Och att jag hittar en lämplig finansiär.

Ett av de minsta av dessa ”länder”, som har godkänts som ”enhet”, är Scarborough Reef. Detta ”land” ligger i Sydkinesiska sjön (se det filippinska namnet Panatag på kartan) och utgör en triangelformad kedja av rev och öar (huvudsakligen små klippor) med en omkrets av 55 km och en yta av 150 kvadratkilometer. Innanför revet finns en lagun på 130 kvadratkilometer och ett djup på cirka 15 m. Ett antal av dessa öar är mellan 0,5 och 3 m höga, många av dem ligger precis under vattenytan vid högvatten. (Uppgifterna och kartorna från engelska Wikipedia).

Öarna är naturligtvis obebodda men vattnen runt reven är tydligen väldigt fiskrika, dessutom tror man att det kan finnas olje- och gasfyndigheter under botten. Detta gör att såväl Kina (sedan 1279!) , Taiwan som Filippinerna gör anspråk på området. Eftersom området är omtvistat har man inom amatörradiovärlden ansett att det tills vidare ska räknas som ett eget land. Varför man under de senaste femton åren har genomfört fyra expeditioner dit för att prata radio, den senaste under 2007. Här är några bilder från den – så du kan förstå hur landet ser ut och vad radioamatörer kan ta sig för! (Thanks to the BS7H expedition via AA4NN for allowing me to use theese pictures!)

Stationen på Klippa 1

Stationen på Klippa 4

Naturligtvis behövde de en båt att sova på!

Deltagare i expeditionen var 16 radioamatörer från Kina, USA, Singapore, Tyskland – och en från Finland. Mellan den 29 april och den 2 maj 2007 hade de cirka 45000 kontakter med nästan 18000 olika radioamatörer runt om på jorden. Från fyra olika radiostationer på fyra olika små klippor i revet. Du kan läsa mer om expeditionen här.

Här kan du se en film från motsvarande expedition 1997:

Varför området av oss västerlänningar kalls Scaraborough Reef vet jag inte (kineserna kallar det för 黃岩島 Huangyan Dao och filippinarna för Panatag) men man kan väl gissa att ett engelsk lord, befälhavare på ett fartyg som seglade förbi på 1700- eller 1800-talet, ”upptäckte” och namngav det efter sin hembygd. Annars är ju Scarborough en stad och ett område i östra England, mest känt för att det på medeltiden hölls en marknad där under 45 dagar varje år, Scarborough Fair och sången om den. Här nedan i Simon and Garfunkels version.

Lördagen den 7 november 2009: Robin Skavlan
De chefer som har ansvaret för att fastställa de sk programtablåerna på SVT, de måste vara sadister. Någon annan förklaring kan jag inte tänka mig.

Att lägga två sk ”pratprogram”, där en programledare sitter och intervjuar några inbjudna personer, två dagar i rad är kanske i och för sig varken konstigt eller sadistiskt.

Men att till fredagskvällen lägga ”Skavlan” där en försynt och tillbakadragen programledare lyckas få de inbjudna personerna, som verkligen har något att säga, att fylla ett intressant och meningsfyllt program. Och dagen därpå i ”Robin” låta en flamsig programledare uppta större delen av programmet med egna skämt när han pratar med inbjudna gäster, vars enda konkreta budskap var att korvkiosken i Knivsta ska läggas ner.

Det är ju som att i förväg avrätta Robin Paulsson. Jag kan inte tänka mig ett annat motiv än programtablåläggarnas sadism för att göra så mot honom. Och mot tittarna.

Fredagen den 6 november 2009: Kyndelsmäss
För några år sedan slopades Annandag Pingst som helgdag i utbyte mot att Svenska Flaggans Dag blev Nationaldag och därmed helgdag. Jag kommer ihåg att det var en del sura kommentarer vid en kafferast på arbetet då, man ville inte ”förlora” en långhelg genom att Annandag Pingst skulle försvinna. Dessutom var ju Annandag Pingst alltid en måndag medan Nationaldagen ibland kommer att inträffa på en lördag eller söndag, som ju ändå är en ledig dag. Det senare har man tydligen i en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter åstadkommit kompensation för.

Vi frågade oss på kafferasten varför vi firar Annandag Pingst, det visade sig att nästan alla hade väldigt diffusa begrepp om detta. Varvid slutsatsen blev att det kanske var ganska vettigt att slopa firandet av denna dag om vi inte visste varför vi firade.

Till slut var det någon som var lite mer religiöst lagd som kunde förklara vad pingsten innebar. Om du är lika okunnig som de flesta av oss var kan du få en förklaring här eller här.

Att jag kom att tänka på detta beror på att en av Margarethas arbetskamrater i går, i snålblåsten med snöflingor i luften, cyklade ner till oss från Herrhagen och överlämnade en filéad gädda, som hennes man hade fiskat. Tillsammans med gäddan fick vi ett recept på hur man kunde laga till den i ugnen (”så att den inte smakade gädda” sa hon). Enligt receptet skulle man ha kyndel i rätten. Varken Margaretha eller jag hade något minne av att vi hade använt kyndel i någon maträtt så jag fick slå upp det på nätet. Där hittade vi följande utlåtande:

Vår kyndel kommer främst från Öst- och Sydeuropa och är en urgammal aromatisk kryddört med smala mörkgröna blad och små lilavita läppblommor. Doften är ljuvlig. För att nu inte tala om den utsökta smaken, som påminner om timjan men med en dragning åt peppar. Kyndel kallas också ibland för just "pepparört". På tyska heter kyndel, Bohnenkraut, (bönört), därför att den ofta används i olika bön- och ärträtter.

Hos oss är den kanske mer känd som korvkryddan, men förtjänar ett bättre rykte än så. Kyndel är utmärkt till grönsaksrätter, till såser, fisk och skaldjur. Strö lite kyndel över soppan och den får en extra lustfylld dimension. Och inte bara maten, om vi får tro de gamla myterna. Kyndel, som troligen fått sitt namn efter den grekiska kärleksguden "satyren", sägs kunna tända även andra lustar.

Därefter konstaterade Margaretha att det finns något som heter Kyndelsmäss – vad har det med denna krydda att göra? Det visade sig att det inte hade något alls samband.

Kyndelsmässodagen, Jungfru Marie kyrkogångsdag, Herrens frambärande i Templet, är en festdag i kyrkoåret ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Den iakttages av de flesta kristna samfund, och är en av de äldsta kristna festdagarna. Händelsen, som härrör från judisk tradition, skulle ha ägt rum på den 40:e dagen efter barnets födelse. Fyrtio dagar efter den 25 december, som är dagen på kyrkoåret då minnet av Jesu födelse firas, blir den 2 februari som också bär namnet kyndelsmässodagen i den svenska almanackan. Sedan 1772 firas kyndelsmässodagen i Sverige på söndagen närmast före eller efter 2 februari. Kyndelsmässodagen avslutar jultiden på kyrkoåret och kallas därför ibland för lilla julafton. I länder som följer den gregorianska kalendern och där dagen inte är en förpliktad helgdag firas den alltjämt den 2 februari. Gammelkalendariska ortodoxa firar den i stället den 15 februari, och en del kyrkor firar dagen den på 2 februari närmaste söndagen.

Kyndelsmässodagen har fått sitt svenska namn av den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag (lat. festum candelabrum eller missa candelarum). Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss (jfr engelskans candle) och har omvandlats till den svenska benämningen kyndelsmässa. Dess engelska namn är likaså Candlemass, och även på andra språk förekommer ordet "ljus" i namnet på dagen, till exempel på polska.

Alltså inget som helst samband med örtkryddan.

Torsdagen den 5 november 2009: November!
Klockan är kvart i tolv på förmiddagen. Enstaka snöflingor hänger i luften, det verkar som om de tvekar att falla ner till marken och upplösas i en våt fläck.

Under den senaste tiden har jag frågat ett ganska stort antal människor om vilken årstid som de föredrar. Svaren har varit olika. En del svarar (som jag själv) att sommaren är meningen med livet, andra att det är våren som är ljuvligast för då ligger allt det vackra framför en (det resonemanget förstår jag). Ytterligare andra att hösten är bäst. Där har de olika motiv, somliga förklarar att de klara dagarna med frisk luft och alla vackra färger på lövträden i september och oktober skänker dem glädje, andra hänvisar helt enkelt till älgjakten.

Slutligen är det många som tycker att den vita vintern när man plockar fram skidor är härligast. Och till vintern räknar man med även december. Visserligen, säger man, är det inte så ofta som det är någon snö redan då men det blir så fint när vi människor plockar fram och tänder alla ljus i förnstren och på gatorna.

Så det finns förespråkare för alla årstider och nästan alla månader på året. Med ett enda undantag. Jag har inte träffat någon som har framhållit november som en tid som de gillar. Tvärtom har många påtalat det bedrövliga med november, mörkt, grått och trist. Dessutom vet man att det tar ett bra tag innan det blir någon förändring och ljusning, först med snön och senare med solen. Tills vidare blir det bara mörkare och mörkare. ”Egentligen borde man dra ner rullgardinen och gå i ide under november” var det någon som sa.

Så är det kanske. Själv delar jag helt den uppfattningen.

Det konstiga är ju att det på andra ställen på jorden just nu, när vi har det så mörkt och trist, finns helt annat klimat. Ja, konstigt är det ju inte, vi vet ju hur jorden rör sig runt solen och att jordaxeln lutar och att vi därför får årstider, men det känns konstigt att det samtidigt kan vara så olika på olika ställen runt klotet.

För ett tag sedan kommenterade jag tåget som går mellan gruvstaden Newman och hamnen i Port Hedland i Australien. Jag hade hittat en film på Youtube som påstod att det var världens längsta tågset. Men man vet ju hur lätt det går att manipulera såväl fotografier som filmer (se tex filmen om Bruna Kammerls hopp) så jag skrev till turistbyrån i Newman och frågade om filmen var sann eller om den var ihopklippt. De svarade att visst var den sann, och med kommentaren ”skulle Guiness ha fel?”. Så då får vi tro på det.

Hur som helst, jag klickade på länken till turistbyråns webbplats och konstaterade att just nu, när detta skrivs och snöflingorna dallrar över Faluån, då har de 35,6 grader C, klock 17:07 på eftermiddagen. Det var över 38 grader för någon timme sedan!

Så här ser gruvan ut, världen största dagbrott för järnmalm:

Torsdagen den 5 november 2009: Världens längsta personbil
Häromdagen kunde man i lokaltidningarna läsa om att en försäljare var på besök i Borlänge. Han skulle försöka sälja en sådan där extra lång bil till något taxiföretag eller någon annan som kunde vara intresserad av att köpa en och sedan skjutsa folk vid bröllop eller liknande tillställningar. 1600 kr i timmen skulle det visst kosta att bli körd i den. Jag tror att bilen var en sådan här:

När jag skrev min kommentar ovan om världens längsta tåg gick jag in på Guiness Rekordboks webbplats. Då hittade jag en notis om det som anses vara världens längsta personbil. Jay Ohrberg i Burbank, Kalifornien, lät bygga den. 100 fot lång, har 26 hjul och inbyggd jacuzzi-bad, simbassäng med trampolin, helikopterlandningsplatta (!) och en "king-zise-säng" mm mm. Bilen är naturligtvis byggd för att användas vid filinspelningar och liknande jippon.

Onsdagen den 4 november 2009: "Jag är för gammal för det..."
Ibland hör man människor i vår ålder försvara varför de inte ännu har skaffat någon dator (eller använder sig av den på Internet) med att de är för gamla för att använda den nya tekniken. Och så kan det ju vara. Inte för gamla för att kunna lära sig något nytt men för gamla för att ha lust att lära sig något nytt. För man blir nog aldrig för gammal för att kunna lära sig något nytt om man bara har kvar lusten att lära sig.

Jag tänkte på det i dag när jag pratade med en svensk man som bor i England. Att jag kom att prata med honom berodde på att jag för ett år sedan förverkligade det som jag egentligen ville göra när jag var i tonåren, dvs skaffade mig licens för att inneha en amatörradiostation. (Se min berättelse på sidan om Nostaligiminnen). I somras satte jag upp en antenn mellan två trädtoppar vid sommarstugan och har under sommaren pratat med en del andra radioamatörer på olika delar av klotet.

Fast nu i november är det ju inte lika mysigt i en sommarstuga som det är på sommaren, därför åker vi inte dit lika ofta. Så när vi åkte hem i söndags tog jag med mig stationen. I går hängde jag upp en enkel antenn utanför balkongen, trots att den hänger väldigt lågt så fungerar den hyfsat, kanske delvis beroende på att den hänger över vattnet i Faluån, vilket på något sätt är positivt för möjligheten att nå ut (fråga mig inte hur, jag är inte bra på elektroteknik!).

När jag idag på förmiddagen hade pratat med en tysk station blev jag uppropad av en svensktalande man och vi pratade en lång stund, ända tills han måste avbryta för att ta alla sina förmiddagspiller. Han berättade att han var utlandssvensk, hade arbetat i olika svenska och internationella företag hela livet, varit gift med en engelska, nu bodde han i Poole på den engelska sydkusten. Men precis som jag bodde han i en lägenhet där han hade svårt att få up en antenn. Så istället hade han tillgång till en förhållandevis stark amatörradiostation i Schweiz. Med den sände han, sittande på den engelska sydkusten, med hjälp av fjärrstyrning genom Internet och pratade via Internet och Skype, det där programmet som gör att man kan ringa gratis på Internet.

Jag tyckte att tekniken är fantastisk. Men det mest fantastiska var att han var 89 år gammal (fast det kunde verkligen inte höras på honom, han lät som en 50-åring!).

Med tanke på hur förhållandevis kort tid som Skype har funnits (mindre än tio år) så måste han ha varit över 80 år när han skaffade sig denna möjlighet. Och han hade inte varit verksam inom elektroteknikbranschen, poängterade han.

Kunde han lära sig fjärrstyra en radiosändare och prata via datorn så kan nog alla läsa sig hantera Internet - bara de vill.

Poole - här satt han

Schweiz - här står sändaren

Sedan kan man kanske fundera över det här med amatörradio, dvs hur meningsfullt som det är när Internet finns med alla de möjligheter till kommunikation som det för med sig... Men det är en annan femma.

Lördagen den 31 oktober 2009: Rock-Ragge

I går kväll tyckte vi att vi inte skulle laga kvällsmat, Margaretha och jag. Så vi gick ut och åt i stället. ja, en ganska väsentlig anledning till att vi lyxade till det var natutrligtvis att Margaretha hade köpt ett häfte med kuponger som innebär att vi kan äta två för samma pris som en.

Eftersom vi är bekväma och tycker att det är himla skönt att kunna promenera till restaurangen (och ännu bättre att kunna promenera hem efteråt), vilket naturligtvis förutsätter att man bor inne i centrum som vi gör, så valde vi att gå till Mariannes. Det skulle vara uppträdande där senare på kvällen, vilket innebar inträde, men eftersom vi bara ville ha lite mat gick vi dit vid sextiden, då var det inget inträde (uppträdandet skulle inte börja förrän 22.00!).

När vi satt där och åt, det var mycket gott, så kom musikerna in som skulle uppträda senare och körde lite "sound-check" och uppvärmning. Då sa Margaretha "Men är det inte han, Rock-Ragge? Finns han fortfarande?". Och visst var det Rock-Ragge. Vi var lika förvånade båda två. Han körde just Be-Bop-a-Lula som uppvärmning. Här har ni den och några till:

Fredagen den 30 oktober 2009: Volvos värde varar?

Kommer ni ihåg den där lilla nyckelringssnurran som hade några krumelurer inristade på vardera sidan. Dvs obegripliga tecken. Men när man snurrade på den så trädde texten fram: ”Volvos värde varar”.

Nu verkar det som att det blir det kinesiska företaget Geely som kommer att ta över Volvo. När det först började pratas om en kinesisk köpare av Volvo var jag spontant starkt ifrågasättande till det lyckliga i en sådan överlåtelse. ”Varför ska ett kinesiskt företag ha en bilfabrik i höglönelandet Sverige?” var min fråga och misstanken var naturligtvis att de inom en ganska snar framtid kommer att flytta verksamheten till Kina där löner är avsevärt lägre.

Idag har jag nog en tendens att svara på samma sätt som den volvoanställde som blev intervjuad i TV: ”Finns det något annat och bättre alternativ?”. Och det verkar ju inte som att det finns det. Kinesiska ägare är alltså rimligen bättre än en nedläggning.

En uppgift som fick mig (och sannolikt många med mig) riktigt förvånad var den att det i Kina idag finns cirka 50 st biltillverkare. Skulle jag gissa så hade jag gissat på två eller tre, högst fem. Eftersom jag inte känner till namnet på någon av dem. Jo, numera känner jag ju till Geely.

Men så började jag att fundera. Vi brukar ju säga att Kina utvecklas snabbt just nu men att landet ändå ligger cikra 50 år efter oss i Europa, om man ser till helheten. Det innebär att de utvecklingsmässigt borde ligga ungefär där Europa låg 1950-talet. Och vid den tidpunkten fanns det faktiskt många biltillverkare i Europa. Jag räknade efter vilka som då var aktiva på en lista på Wikipedia och kom fram till att det få fanns ungefär 60 biltillverkare runt om i Europa (som ju har ungefär hälften så många invånare som Kina har). En del av dessa var visserligen små tillverkare av sportvagnar eller lyxbilar - men det fanns alltså ändå väldigt många tillverkare av "vanliga" bilar.

Kommer ni ihåg de här:

Standard Vanguard	Dyna Panhard
Morris Minor	Simca Aronde
Borgward Isabella - "Hon dansade en sommar"	Tatraplan

Så det kanske inte är så konstigt att de har femtio biltillverkare i Kina.

Sedan sägs det också att den kinesiska regimen vill att dessa biltillverkare inom de närmaste åren förvandlas till cirka tio stora tillverkare (och när man i Kina säger ”stora”, ja då menar man säkerligen STORA). Och det är ju precis den utveckling som skedde i Europa under andra halvan av 1900-talet.

Numera finns ju även Stig Oskar Hellbergs variant av fortskaffningsmedel:

Torsdagen den 29 oktober 2009: Har du en livförsäkring på din fru?
Under den senaste tiden har det varit en hel del rabalder om livförsäkringar, det är Folksam som har sänkt värdet på sin grupplivförsäkring. Avsikten med den och liknande försäkringar är uppenbarligen en vilja att inte ligga sina efterlevande till last ekonomiskt, dvs det ska finnas pengar att betala en rimlig begravning. Anledningen till att man sänker livförsäkringsbeloppet har angetts till att det tecknas alltför få nya sådana försäkringar. Vilket väl i sig är positivt, som jag uppfattar det så innebär det att folk numera har pengar på banken (eller andra tillgångar) så att det inte känns som ett problem att kunna finansiera en begravning. (Ja, det skulle ju även kunna betyda att de inte bryr sig om en anständig begravning eller tycker att de efterlevande får finansiera det bäst de vill. Men så krassa tror jag inte att folk i allmänhet är).

Men bortsett från dessa grupplivförsäkringar på förhållandevis små belopp – vem tecknar idag en livförsäkring? Är det bara i engelska deckare som det förekommer? Där är det ganska vanligt att den avlidne har en livförsäkring på ett högt belopp som tillfaller någon person. Som därigenom naturligtvis blir misstänkt för att ha mördat vederbörande. Och ofta har beloppet höjts en relativt kort tid annan personen avlider.

Jo, jag kan tänka mig att en familjefader, som har stor inkomst (men ingen förmögenhet) och som är ensamförsörjare där hustrun är hemma och tar hand om ett antal barn, tar en livförsäkring på sig själv för att känna sig trygg att familjen kan leva ett förhållandevis gott liv om han skulle gå bort i sjukdom eller olycka.

Men det kan ju inte vara så vanligt. Numera är ju det vanliga att båda parterna i ett äktenskap eller samboförhållande är självförsörjande. Även om det ofta är så att mannen har högre inkomst.

Men att ta en livförsäkring med ett belopp på någon eller några miljoner kr på sin fru – varför gör man det? Om man inte har för avsikt att "hjälpa" henne till "den andra sidan" - och det tror jag inte är någon vana hos svenska äkta män. Ja, tro nu inte att jag på något sätt vill nedvärdera kvinnans roll i familjen, det är inte så jag menar. Men förekommer det överhuvudtaget i någon större utsträckning? Är det någonnuvarande eller fd försäkringstjänsteman som kan berätta för mig?

Jag gissar att det är ganska ovanligt i Sverige men kanske mer vanligt i andra länder där man fortfarande har hemmafruar. Varför jag tror det? Jo, om jag slår upp ”livförsäkring” på svenska Wikipedia så står det sju rader. Gör jag motsvarande på engelska Wikipedia så är artikeln närmare tio skärmbilder lång.

Och jag har inget minne av någon svensk deckare där det har varit en livförsäkring inblandad.

Det fiktiva Midsomer County - där går det att sälja livförsäkringar! Karta från Daily Mail.

(PS med anledning av kartan över Miodsomer County: I början tyckte jag att Morden i Midsomer var en jättebra deckarserie. Numera tycker jag att intrigerna är alltför krystade. Oftast får de leta sig tillbaks 25-30 år i historien för att hitta den ursprungliga anledningen till att ett mord begås idag. Det verkar lite för långsökt. )

(För övrigt har jag noterat att i Sverige man numera använder ordet "ekonomiskt oberoende" i en annan betydelse än i engelska filmer och böcker från förkrigstiden, dvs det enda ställe där jag tidigare har träffat på det. Nu betyder det i Sverige att en kvinna kan försörja sig själv genom eget arbete och inte är ekonomiskt beroende av att bli försörjd av en man. I de gamla engelska filmerna och böckerna var innebörden att man hade ett så stort kapital att man kunde leva på avkastningen av detta och inte behövde befatta sig med sådana futtiliteter som förvärvsarbete).

Onsdagen den 28 oktober 2009: Reklamens språk
Tidigare har jag nog någon gång uttalat mig lite nedsättande om folk som gör reklamfilmer att visas i TV, framför allt om hårshampo och hudvårdsprodukter. Eller kanske inte nedsättande, snarare ”tycka-synd-om”. Med andra ord har jag haft svårt för att se hur de på sin dödsbädd ska kunna tänka tillbaks på vad de har gjort för meningsfullt med sitt liv. Fast jag inser att reklam för schampo och hudvårdsprodukter nog inte är vad man gör hela sitt liv inom reklambranschen, så fort man har fått lite mer meriter kanske man övergår till andra uppgifter?

Hur som helst har jag sett ett reklaminslag där jag faktiskt blivit lite imponerad av den som har åstadkommit upplägget. Det var nämligen väldigt smart utformat.

Varan som man gjorde reklam för var ett bantningsmedel (nej, jag tänker inte nämna namnet). Men man påstod inte att användaren kommer att minska ett visst antal kilo i vikt eller bli ett visst antal centimeter smalare i midjan om han/hon använder medlet. Sådant är knepigt, det är lätt att bli anmäld för falsk marknadsföring av någon som inte går ner i vikt.

I stället lovade man att medlet skulle öka den viktminskning, som man själv åstadkommer, med 50%. Om jag med egna åtgärder går ner två kg så kommer användningen av detta medel att göra att jag går ner ytterligare ett kilo, dvs totalt tre kilo. Med en sådan reklam är det ju omöjligt att påstå att medlet inte håller vad det lovar. Går man inte ner något alls, ja då beror det ju på att ytterligare 50% av noll blir noll. Går man totalt ner ett kilo så kan tillverkaren hävda att utan medlet skulle jag bara ha gått ner 2/3 kg. Och alltså har medlet fungerat som utlovat. Det går ju inte för mig att motbevisa något annat, det finns ju bara ett exemplar av mig så någon jämförande test går inte att utföra.

Smart reklam med andra ord.

När det gäller reklam för varor av den här typen behöver man ju annars inte fundera så mycket, de flesta bryr sig väl egentligen inte så mycket om den. Tror jag, och det kanske inte gör något för tillverkaren/beställaren av reklamen. Antagligen resonerar de som så att när vi nästa gång kommer till butiken för att köpa schampo så kommer vi ihåg produktens namn när vi ser det i hyllan. Och kanske därför handlar just det märket. Eller i varje fall – om vi inte hade känt igen namnet så hade vi kanske köpt ett annat märke.

Men det finns annan reklam där det verkligen gäller att ”läsa mellan raderna” och inte förutsätta något som inte står. Resebroschyrer är urtypen för detta.

Står det att ett hotell ligger ”200 meter från stranden” så betyder det att det inte går att bada där eftersom det är klippor eller liknande.
Står det i stället att det ligger ”200 meter från badstranden” så går det naturligtvis att bada – men det är sten på stranden, ingen sand.
Står det att det är ”sandstrand” så är det en grov och mörk sand.
Står det att det är ”ljuvlig pärlemorskimrande finkornig sandstrand”, ja då är det kanske så fin strand som vi förutsatte redan från början.

Två helt olika typer av strand, båda på Koh Bulon Lae

Tisdagen den 27 oktober 2009: Matlagningsklokskap

Hoppas att det blir bättre väder idag. För nu har det varit så där bedrövligt gråtrist några dagar. Själv påverkas jag till humöret av sådant väder. Jag kan tänka mig att för de som är deprimerade av något annat blir det ännu värre när molnen hänger i trädtopparna och det inte blir riktigt ljust på hela dagen.

Då gäller det att laga till lite god mat för att få upp stämningen – gärna en köttgryta med mustig kryddning. Själv är jag med i ett sällskap som kallar sig Falu Högre Matakademi, ett antal i huvudsak numera pensionerade herrar som träffas ibland för att laga mat (tyvärr alltför sällan eftersom vår rektor har flytt till Hammarby Sjöstad). Ibland bjuder vi våra damer på resultatet av vår matlagning.

Ta inte för allvarligt på sällskapets namn – medlemmarnas matlagningskompetens står inte på något sätt i relation till det högtidliga namnet. Men trevligt har vi.

Min egen matlagningklokskap kan sammanfattas mycket kortfattat så här:

Är du tveksam om du ska krydda mer så krydda mer. Det är gott mer kryddor, speciellt rosmarin gillar jag. Om det skulle bli lite väl mycket så förklarar du bara för matgästerna att ”detta är ett exotiskt recept” så tycker de att det är spännande och accepterar att det bränner lite på tungan.
Är du tveksam om du ska salta mer så salta inte mer. Blir det för mycket salt så hjälper det inte ens om du försöker förklara att receptet kommer ända bortifrån Sydpolen – det smakar ändå vedervärdigt.

Rosmarin

Måndagen den 26 oktober 2009: Var ska man bo?
I helgen var vi nere i Stockholm och hälsade på barn och barnbarn. Såväl i Trollbäcken i Tyresö som Täby kyrkby. På det första stället är terrängen väldigt kuperad, det är berg upp och ner, överallt ligger det hus och på helt olika höjdnivåer. En tomt som i Falun skulle anses helt omöjlig att bebygga har de där lyckats klämma in ett hus på. Det blir ju så när det i ett storstadsområde är ont om mark och all mark därigenom blir värdefull.

På hemvägen från Täby kyrkby skulle vi åka via vår sommarstuga för att återbörda en vedklyv. Därför körde vi via Uppsala-Sala, en väg som vi sällan åker numera. Antingen blir det E4 via Gävle eller 70 ända ner till Enköping i och med att förbifarten Sala nu är öppnad för trafik.

Nu kom vi igenom Järlåsa och Morgongåva, två små samhällen som inte verkar göra mycket väsen av sig. När vi åkte genom Järlåsa konstaterade Margaretha att intill vägen hade man byggt flera nya villor, de syntes inte så mycket för att det var upplagt en bullervall mellan husen och riksvägen.

Det fick mig att fundera. I Stor-Stockholm och andra storstadsområden förstår jag att man bygger på varenda markbit. Men det som annars är genomgående för Sverige är ju att mark finns det väldigt gott om. Rimligen så även i Järlåsa. Varför väljer man då att i Järlåsa bosätta sig så nära riksvägen att man måste titta ut på en bullervall för att slippa bli alltför mycket störd av biltrafiken?

Jag förstår att kommunen gärna vill att eventuella ”luckor” i bebyggelsen fylls igen med tanke på kostnaden som de har för infrastruktur, gator, vatten och avlopp mm. Men när man ska välja bostad för sig själv är väl de flesta människor ganska egoistiska, i varje fall jag, och vill att den största affär man gör i livet, den ska bli lyckad. Varför väljer man då att bo i ett nybyggt hus intill riksvägen bakom en bullervall i Järlåsa? (Ja, jag erkänner att jag inte har varit inne i området och tittat bakom bullervallen, det kanske är jättemysigt där.)

En vacker kyrka verkar de ha i Järlåsa. Foto Zejo.

En liknande reflexion har jag tidigare gjort när det gäller det område som håller på (eller ska?) byggas vid Himmelslätta i Djurås. Där ska förmögna personer från hela Europa kunna köpa en tomt på vilken de, förutom bostadshus och garage, även kan bygga hangar för sitt eget lilla flygplan. Om jag hade så mycket pengar så att jag kunde (och ville) ha det på det viset - då skulle jag vilja att mitt hus låg vackert beläget också. Inte utslängt på en slätt mellan Djurås och Mockfjärd där man måste bygga en bullervall för att inte bli störd av bilarna på riksväg 71. Särskilt som det i just Gagnefs kommun finns så väldigt fina områden med utsikter över alla dessa lokor, rester från inlandsisens bortsmältande. I varje fall jag skulle hellre kört bil i fem minuter till flygfältet och bott vackert.

Flottbron i Gagnefs kyrkby. Foto Mikael Parkvall

Det är kanske tur att vi människor är olika.

Fredagen den 23 oktober 2009: SMS
Första gången som jag fick ett SMS var någon gång på nittiotalet, tror jag. Det var en arbetskamrat på Vägverkets regionkontor i Härnösand som hade skickat det. När det pep till i min mobiltelefon satt jag i bilen här i Falun. Jag blev så nyfiken att jag måste läsa det med detsamma. Vilket resulterade i att jag höll på att köra mot två rödljus.

Efteråt ringde jag upp avsändaren och berättade att jag var förvånad, och lite beundrande, över att han ”hängde med sin tid” och klarade av att skicka SMS. Han erkände då att han hade suttit ute och solat när han gjorde det och det hade tagit närmare en halvtimme innan han hade fått allt rätt.

Numera händer det någon gång att jag skickar ett SMS, men ofta är det inte. Fast jag är glad över att möjligheten finns. När barnen är ute och åker i världen, antingen i jobbet eller på semester, brukar jag be dem att tala om när de har kommit fram dit de ska, så att jag kan vara lugn. Eftersom tiderna skiljer runt jorden kan det vara mitt i natten här hemma när de kommer dit de ska, då är det bra att de kan skicka ett SMS med ”Framme, allt väl” som jag kan läsa när jag vaknar på morgonen.

Men jag förstår att dagens ungdomar nyttjar SMS på ett helt annat sätt än jag. I Plus med Sverker Olofsson intervjuade han ett par tonåriga tjejer om hur många SMS som de skickade per dag. De svarade att de skickade ett par hundra varje dag. Varpå såväl Sverker som jag blev förvånade och förfärade och undrade hur de kunde ha så mycket att meddela och hur de kunde ha tid.

Nu var det väl så att familjen hade valt just det mobilabbonemanget till tjejen för att det var gratis att skicka SMS – och eftersom det var gratis så stimulerade det väl dem till att skicka väldigt många. (Sedan visade det sig att det var gratis upp till en viss gräns, över gränsen kostade det pengar och den gränsen hade överskridits med råge, det var därför som ärendet togs upp i programmet).

Men hur hinner de, frågade jag mig. Antagligen är det inte så djupsinniga meddelanden som sänds. Om man på morgonen på väg till skolan knappar in ”Tja, sitter på bussen, du?” så går det väldigt fort att skicka iväg det till 10-15 klasskamrater. Som sedan svarar något lika väsentligt. På det sättet kan man hinna med ganska många SMS redan i bussen på väg till skolan.

Vi hör ju även berättas om att eleverna sitter och SMS:ar till varandra i skolan på lektionerna, vilket har medfört att man i vissa skolor beslagtar mobilerna under lektionerna. När jag först hör sådant kan jag förfasa mig över vilken oordning det är i skolorna nuförtiden (och mössor har de på sig!) och vilket ointresse som eleverna verkar visa för undervisningen. Sedan börjar jag tänka tillbaks på min egen skoltid. Ett år råkade jag sitta längst bak i kemisalen, en sådan där som var försedd med gradänger så att den lutade uppåt (eller nedåt mot katedern) så att alla skulle se bra när läraren gjorde ett experiment. Då satt vi och spelade luffarschack där bak – hade vi haft möjlighet att SMS:a hade kanske vi också gjort det.

Onsdagen den 21 oktober 2009: Villa eller lägenhet?
Jag har tidigare i något blogginlägg kommenterat att jag tycker att man ska anpassa sitt boende efter omständigheterna. Har man barn som växer upp är det skönt att ha eget hus med tomt där man kan släppa ut ungarna och leka. Och visst är det även skönt att själv kunna gå ut i trädgården, antingen för att fika eller pyssla lite grand.

Men när barnen har flyttat hemifrån är det bekvämt att bo i en lägenhet.

(Fast så enkelt som jag beskriver det här är det naturligtvis inte. Alla val av bostadsform har ju, precis som alla andra val, såväl för- som nackdelar. Till nackdelarna med att bo i lägenhet hör ju bland annat att förvaringsutrymmena ofta är avsevärt mindre. Så man måste slänga sådant som man inte längre behöver - och det kan ju vara bra.)

Trots att det är bekvämt att bo i lägenhet har jag ändå börjat fundera på att köpa hus. Jag hittade nämligen ett så lockande objekt, alldeles i närheten av vår nuvarande lägenhet, vi trivs väldigt bra i området. Huset ser mycket lockande, charmigt och speciellt ut. Möjligen kan jag tycka att det är något stort för oss som bara är två personer i hushållet, 365 kvm.

Så om du är intresserad av att tillsammans med oss dela på huset så kan du höra av dig. Men vi vill ha tornrummet!

Här kan du se fler bilder, även innifrån kyrkan som Frälsningsarmén alltså nu vill lämna.

Tisdagen den 20 oktober 2009: Herostratos
Så här står det i Nationalencyklopedin:

Herostratos, en i övrigt okänd person, som för att bli omtalad brände ned det allmänt beundrade och vördade Artemistemplet i Efesos 365 f.Kr. Ett samtida beslut om att hemlighålla hans namn har inte hjälpt, utan tvärtom har hans namn givit upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, "ryktbarhet på infama grunder".

Artemis var jaktens och kyskhetens gudinna, dessutom beskydade hon gravida kvinnor. Hennes romerska motsvarighet är Diana. Artemistemplet i Efesos var ett av jordens sju underverk. Att gudinnan Artemis inte själv skyddade templet mot branden förklarades i legender med att hon var alltför upptagen med att övervaka Alexander den stores födelse, vilken ägde rum samma natt.

Det var den av Alexander den store gynnade historikern Theopompos som bröt överenskommelsen och nämnde namnet Herostratos.

Artemistemplet, så som Martin Heemskerck föreställde sig det på 1700-talet, dvs en ren fantasibild

Resterna av Artemistemplet idag efter utgrävning

Varför kommenterar jag detta?

Jo, jag kan inte låta bli att tänka på Herostratos när jag läser om Richard Heene som påstod att en av honom byggd heliumballong hade slitit sig från hans bakgård och lyft med hans 6-årige son ombord. Fast sonen hade tydligen, anses det numera allmänt, fått order om att gömma sig på vinden. Allt för att ge fadern reklam för att få en TV-kanal att göra en dokusåpa om familjen och om utomjordiska reptilmänniskor som vandrar runt på jorden men som amerikanska regeringen inte vill berätta om.

Starten

Ballongfärden

Ballongpojken försäger sig när han får frågan om varför han inte kom fram när han hörde att föräldrarna ropade efter honom: "you guys said we did this for the show"

Knäppa människor har tydligen alltid funnits och kommer sannolikt alltid att finnas.

PS: Varje gång som jag ska uttala ordet Nationalencyklopedin håller jag på att staka mig - jag måste ta en stavelse i taget - National-en-cyk-lo-pe-din.

Måndagen den 19 oktober 2009: Kopi Winston
Häromdagen (den 15 oktober) kommenterade jag i bloggen det som uppges vara världens dyraste kaffe, Kopi Luwak. Indisk palmmård äter bären på kaffebusken, smälter bärens mjuka del i sin mage och låter själva kaffebönan komma ut som bajs. Varefter detta samlas upp, rengörs, rostas och säljs dyrt.

Jag berättade även om detta för en av mina goda vänner, han med uppfinningarna som bor i Hammarby Sjöstad. Tidigare hade jag förklarat för honom att det där med uppfiningar, det borde han lägga åt sidan, det tar alldeles för lång tid och innebär alltför mycket arbete för att genomföra och få lönsamhet på.

I stället gav jag nu honom ett tips om en lukrativ verksamhet. Han borde i Hammarby Sjöstad öppna ett litet kafé som enbart serverar Kopi Luwak. Om det någonstans i Sverige finns kundunderlag för en så exklusiv produkt så borde det vara där, hemorten för 2000-talets efterföljare till 80-talets yuppies.

Annonsering behöver han inte heller bry sig om. Det räcker om han anlitar Micael Bindefeld som arrangerar ett invigningsevent, dit han bjuder diverse kända personer som Mikael Persbrandt och Björn Ranelid. Inklusive skvallerpressen. Kanske även Anna Anka. Vilka som ska bjudas behöver han inte bekymra sig om, det vet Bindefeld.

Björn Ranelid

Mikael Persbrandt

Sedan kan han vara säker på att alla som vill höra till kändiskretsen (och de är uppenbarligen många) kommer att besöka hans kafé. För själva serveringsverksamheten kan han anställa några tjejer i tjugoårsåldern som med glädje serverar kaffe till kändisar nästan utan lön alls.

Efter ett antal år är det naturligtvis inte längre lika "inne" i detta gäng att dricka Kopi Luwak eftersom alla andra också har gjort det. Då kan han liera sig med de som ordnar teaterresor till stockholmsteatrarna, resebolag och föreningar (jag har gett honom telefonnumret till Gunnar Trued i SPF Falubygden!), så att de före eller efter teaterföreställningen gör en sväng med bussen till kafféet och dricker en kopp Kopi Luwak. Då har han ett kundunderlag som aldrig kommer att ta slut. Även om serveringstjejerna kommer att kräva mer betalt när Ranelid och Persbrandt ersätts av falupensionärer.

Han kommer nog inte att genomföra idén. Inte för att han inte trodde på den utan för att han kom på en egen, som han tyckte, ännu bättre idé. Han skulle utnyttja sin hund Winston, en Jack Russel-terrier, som producent av behandlade kaffebönor.

Det är ju svårt att i Sverige få tag på förska kaffebär, sådana som den indiska palmtigern äter. Istället skulle han mata Winston med kaffebönor som han sedan samlar upp när de kommit ut i den andra ändan. Att samla upp dem borde inte vara något extra arbete, han måste ändå alltid ha med sig en liten svart platspåse när han går ut och rastar hunden i Hammarby Sjöstad. Värre blir det kanske när han är i släktgården i Nittsjö, där springer hunden fritt.

Blivande kaffeproducent

Problemet kanske blir att få Winston att inte tugga sönder bönorna. Det fordrar nog en del dressyr, han får gå på kurs hos brukshundsklubben.

Vi har blivit lovade att få delta i provsmakningen av den första omgången av Kopi Winston. Jag återkommer med rapport inklusive smakomdöme då.

Torsdagen den 15 oktober 2009: Kaffetåren
Vid kaffet igår berättade Margaretha om en av sina arbetskamrater som har två barn adopterade från Vietnam. De hade varit där på semester tillsammans med en annan familj, och vid något tillfälle druckit ett speciellt kaffe. Väninnan tyckte att det var så fantastiskt gott, detta kaffe. Fast det luktade lite konstigt, tyckte hon, nästan som bajs. Margarethas arbetskamrat, som visste hur det förhöll, sig sa att det nog berodde på att det stod några getter en bit därifrån och att det var deras bajs som luktade. Hon ville inte berätta sanningen.

För det var så att bönorna som detta kaffe var gjort på, de var uppätna av djur. Sedan djuret tillgodogjort sig det lösa runt om själva bönan följde bönan med övrig avföring ut på marken. Varefter kaffeodlarna gick och plockade upp bönorna och rostade dem.

Indisk palmmård

Det lät fantastiskt, tyckte jag. Mest som en sådan där skröna som vandrar jorden runt men som inte har någon sanningshalt i sig. Så jag började leta på internet. Och hittade en del om detta konstiga kaffe. Om det är sant för att det står på internet vet jag ju inte förstås.

Det som jag hittade var att i Indonesien och på Fillipinerna (kanske även Vietnam, men det hittade jag inget om) finns det ett vilt kattdjur, indisk palmmård. Djuret äter frukten från kaffebusken och avsöndrar kaffebönorna nästan utan biprodukter. I djurets matsmältningssystem genomgår kaffebönan en fermentering med hjälp av enzymer som ändrar bönans smakegenskaper. Kopi Luwak heter kaffet.

Här kan du beställa kaffet. Med tanke på framställningssättet, dvs i första hand att odlarna behöver gå omkring i skogen runt sina odlingar och leta efter avföringen, är det kanske inte så konstigt att kaffet blir dyrt. Två ounces, dvs 56 gram, kostar USD 40. För att övertyga sig om att det verkligen är äkta vara går också bra att köpa helt naturligt orostat kaffe, priset är USD 60 för ett halvt pund, dvs 228 gram – men då utgörs en del av vikten av ”övrigt bajs”.

"Naturligt orostat kaffe", dvs palmmårdsbajs

Om du inte tror riktigt på min förklaring ovan kan du här få höra samma sak från Jack Nicholson:

Och här kan du se honom njuta:

Själva har vi inte testat kaffet.

Onsdagen den 14 oktober 2009: Vad kostar potatisen?
Igår åkte vi till ICA Maxi och handlade mat. Vi tycker att det är en bra butik, fräscha varor, hyfsade priser (ja, det är väl alltid svårt att få en kund att säga att priserna är låga, jag nöjer mig med att säga att de är ”hyfsade”). Eftersom butiken är så ny har de rena och fina kundvagnar – till skillnad mot sin kollega ICA Supermarket nere på Östra Hamngatan. Den senare butiken har, trots att de nyss har renoverat lokalerna, kvar sina gamla ofräscha och snafsiga kundvagnar från hur länge sedan som helst. De känns inte trevliga att handskas med. De borde investera i nya vagnar så kanske det skulle komma fler kunder.

(Fast det är väldigt kallt i ICA Maxi. Nu i oktober när man behöver klä på sig för att gå ut märker man det kanske inte så mycket men i somras när man gick i bara en skjorta kändes det väldigt kylslaget när man kom in där, nästan så att man skyndade sig att handla. Det kanske är negativt för butikens omsättning? Framför allt måste väl personalen se till att vara ordentligt påklädda.)

Bland annat skulle vi köpa potatis, det är ju inte speciellt ovanligt. Eller rättare sagt, det är något som vi köper väldigt ofta. Margaretha brukar alltid plocka varje potatis för hand i löspotatisstället, för att inte få med någon som är dålig. Själv är jag mer nonchalant och tar ett tag med skopan som ligger där.

Oftast köper vi inte så mycket potatis, vi är ju bara två personer i hushållet. Men i går tänkte jag att jag kan väl ta en sådan där färdigförpackad trekilospåse, det går väl åt ganska fort ändå. Och så antog jag att det blev lite billigare än att köpa i lös vikt. Men så råkade jag titta på prislapparna, löspotatisen från Nås kostade 6:90 kr per kilo, den färdigförpackade kostade 24:90 kr för tre kilo. Enkel matematik sa mig att det blir 8:30 kr per kilo. Jag gick fram och tillbaka mellan de olika potatisarna och läste om igen och konstaterade att det var samma potatis och att jag hade läst rätt och räknat rätt. Och tyckte att det var konstigt.

Så jag frågade en expedit vad det var för skillnad. Om den förpackade var KRAV-märkt eller något sådant, som jag inte hade observerat. Nej, sa hon, det är precis samma potatis. När jag frågade varför trekilospåsen var dyrare fick jag svaret att den är hanterad ytterligare (dvs förpackad) och det innebär en kostnad.

Jag hade trott att om man köpte tre kilo på en gång i en färdigförpackad påse så skulle priset per kilo bli lägre, man är av tradition van vid att om man köper mer så blir det billigare. Och jag skulle inte alls bli förvånad om de flesta andra kunder tror som jag. Rent logiskt insåg jag ju att hon hade rätt, det är otvivelaktigt en extra kostnad för producenten/distributören/butiken att förpacka potatisen i påsar. Särskilt som hanteringen av lösviktspotatisen är väldigt rationell genom att den körs in i butiken i en stor wellpappkartong, som kanske rymmer 100 kg.

Sedan kan man tycka att kostnadsökningen för att förpacka potatisen i påsen, 8:30 minus 6:90, alltså 1:40 kr per kilo, är en hög kostnad för att lägga potatisen i en påse. Själv tror jag mig om att kunna fylla en potatispåse manuellt för lägre pris än 4:20 kr – även om jag räknar med sociala avgifter för den som fyller. Och potatisodlingsindustrin har säkerligen mycket effektivare och kostnadsbesparande metoder för att fylla sådana påsar. Men vi har ju en fri marknad med fri prissättning så priset är ju inget att säga något om. Vill jag inte betala 1:40 kr per kilo för att få potatisen förpackad i en påse så slipper jag ju köpa den förpackad. Och eftersom det finns folk som köper förpackad potatis så tycker de väl att det är värt priset.

Men detta resonemang förutsätter att vi är medvetna konsumenter som lägger märke till prisskillnaden. Jag tror alltså att det finns många med mig som inte har brytt sig om att jämföra priserna. För det är ju ganska jobbigt om man ska vara så där väldigt skötsam och alltid vara en medveten konsument. Det erkännes.

PS: Dessutom tror jag ju att man får bättre potatis när man väljer själv. Då kan man själv se till att alla potatisarna som man köper är prima, dvs av lagom storlek, inte missformade (så att de blir svåra att skala) eller dåliga på annat sätt.

Tisdagen den 13 oktober 2009: ba
Nu har jag lärt mig något nytt!

Och inser att jag är nog är ganska gammal. Även om jag inte själv tycker det. För jag har inte förstått vad ungdomarna menar med ett av sina vanligaste ord. Och det beror väl i sin tur på att jag är så gammal att till och med mina barn inte använder detta ord.

I helgen skulle jag såga lite ved vid sommarstugan. Och upptäckte att det var något skumt med sågen, det var en skruv (som spänner kedjan) som tittade ut genom kåpan. Mitt på dagen idag åkte jag bort till verkstan i Korsnäs och fick det fixat. Det gjorde de snabbt och bra och billigt. Bytte helt enkelt ut kåpan mot en annan begagnad som de hade.

På hemvägen slog jag på bilradion och hade tur som just då kunde lyssna till Språket i P1 (javisst kan jag lyssna på detta intressanta program när som helst via datorn, men det kommer jag ju mig inte för att göra). Bland det som behandlades var det lilla ordet ”ba” som ungdomar tydligen använder väldigt ofta. Och som jag inte har förstått vad det innebär. Jag trodde att det bara var något slags utfyllnadsord i stil med engelskans ”well”.

Så var det inte alls. ”Ba” är en sorts citatmarkering (precis som när vi i skrift använder ”…” för att markera att vi direkt återger vad någon sagt eller skrivit). Och tydligen är det ofta ett ljudhärmande uttryck eller liknande som citeras.

Så nu vet jag det. Och du också om du inte visste det innan. Det skulle vara intressant att få reda på hur stor andel av SPF Falubygdens medlemmar som visste det.

Ett annat ord som behandlades gällde ”snartipp”. Det var en person uppvuxen i Falun (Främby och Hosjö) som tyckte att det var självklart att använda detta ord i betydelsen ”sätta krokben för”. Han hade blivit förvånad när bekanta så nära som i Hedemora inte förstod vad han menade. Har du satt snartipp för någon?

PS. Med anledning av ovanstående om "ba" - "tjaba" är helt enkelt en förkortning (och förlängning) av "tjenare".

Måndagen den 12 oktober 2009: Älgjakt
Jag vet inte hur älgjägare resonerar, men jag inbillar mig att det just idag, när älgjakten inleds i den större delen av Dalarna, är ganska idealiskt väder. Solen skiner lite grand (vilket väl är bra för jägarna) men det är ganska kallt (vilket väl är bra för köttet när älgen väl är skjuten) och inte för mycket regn.

Som ni förstår jagar jag inte själv. Det finns nog flera motiv till det. Ett är väl att jag nog är dålig skytt, har inte hållit i ett gevär efter militärtjänstgöringen. Ett annat är att jag nog har för lite underhudsfett, börjar frysa ganska snart när jag sitter still utomhus. Men det viktigaste är nog att jag sannolikt är alldeles för otålig för att sitta på ett pass en hel dag – eller en hela vecka. Jag skulle bli uttråkad.

En tidigare arbetskamrat till mig, Lasse Berglund, hade för sig att han skulle börja jaga älg, gick kurs och avlade nödvändiga prov. Så kom hösten och han skulle ut på sin första älgjakt. Samma dag var jag på en konferens och betedde mig precis som alla andra när det blev en bensträckarpaus. Vi tog fram mobiltelefonen och kollade om det fanns några meddelanden inpratade. Varför alla gör så vet jag inte egentligen, antagligen för att känna oss betydelsefulla eller ”hänga med” i utvecklingen.

Jag hade ett inpratat meddelande från Lasse. Han sa ungefär så här, med släpig, trist och uttråkad röst: ”Hej, det är Lasse, jag sitter här på passet och har trååååååkigt, det duggregnar och jag har inte sett ett levande väsen”.

Redan på stenåldern jagade man älg

När jag på kvällen åkte hem passade jag på att ringa honom och fråga hur det hade gått under den fortsatta dagen. Då lät han mycket mer positiv. ”Jag har skjutit en älg – men det var ”fel” sort, dvs en sån som vi inte skulle skjuta. Så jag fick rött kort och blev hemskickad. Jätteskönt!”. Sedan dess har han inte jagat.

Älgjakt är tydligen väldigt trevlig för många andra, men vi är ju olika som människor och passar olika bra till olika sysslor. Om inte för annat så är nog umgänget på kvällen värdefullt.

En gång hörde jag en inbiten älgjägare som sa ”Jag älskar älgjakten – bara jag kunde slippa allt det där älgköttet efteråt!”

Torsdagen den 8 oktober 2009: Om att få en idé, att vara först med den och att förverkliga den
Häromdagen pratade jag med en god vän. Han har numera övergett Dalarna och bosatt sig i Hammarby Sjöstad men har kvar en släktgård i Nittsjö, vilket innebär att han är där ofta under i första hand sommarhalvåret (om inte annat för att rusta upp huset – det behövs!).

I vintras (8 och 9 januari) berättade jag om att han och jag hade funderat över en affärsidé. Resultatet av detta resonemang blev att jag tog fram en flaska Chivas Regal, hällde upp två glas varefter vi skålade för att vi nu begravde detta projekt.

När vi nu pratades vid igen hade han flera nya idér. En av dem härstammade från det faktum att han hade haft svårt att hitta dammsugarpåsar till sin gamla dammsugare som han hade i släktgården. Idén var att börja tillverka någon sorts adapter så att man på alla olika sorters dammsugare skulle kunna använda en enda sorts påse.

Hur hittar man en påse som passar till den här?

Jag lyssnade på honom, höll med honom om att det var en jättebra idé för vi hade haft precis samma problem som han att hitta påsar som passade till vår gamla dammsugare på sommarstugan. Sedan talade jag om för honom att jag på nätet hade hittat ett företag som tillverkade och sålde just sådana adaptrar. För varje dammsugare fanns en liten plastbricka att köpa för en mycket billig peng, sedan kunde man använda deras standardpåsar.

Idén var alltså bra, tyvärr så bra att den redan var genomförd av någon annan.

Sedan konstaterade jag också att det nog är så att det är en sak att komma på en fiffig idé, det kan man sitta och göra tillsammans en trevlig kväll. Det är en helt annan sak att förverkliga idén, att konkret få fram den produkt som man i tanken har skapat, och sedan lägga all sin energi 24 timmar om dygnet på att dra igång ett företag för tillverkning och försäljning och kämpa under fem år innan man har fått lönsamhet i verksamheten.

Det är tur för Sverige att det finns folk som vill. Men jag är nog inte den rätte.

Men för att återgå till dammsugare - hur kommer det sig att utländska dammsugare oftast ser ut som den här bredvid, dvs med hela apparaten monterad i ett på röret som man håller i, medan på våra svenska själva apparaten med motorn rullar på hjul och det enda man behöver hålla i är själva röret?

Är det som med så många andra produkter att i vissa länder ska det så ut på ett visst sätt, i andra länder på ett helt annat sätt. Och producenterna naturligtvis anpassar sig till vad som kunderna vill ha.

Ett bra exempel är ju gul respektive grön såpa. I vissa delar av Sverige säljs endast gul såpa, i andra endast grön såpa. Men det är precis samma såpa i båda fallen, det är bara färgen som skiljer. Så här förklarar tillverkaren Grumme saken:

Vad är det för skillnad mellan Grumme Grön och Grumme Gul såpa?
Svar: Grunden till färgskillnaden är historisk. Förr i tiden användes hampa för framställning av såpa i södra Sverige, vilket gjorde såpan grön. I norra Sverige däremot användes animaliska fetter, vilket gjorde såpan gul. Dessa traditioner sitter väldigt djupt rotade och många skulle aldrig köpa en såpa av en annan färg än den de är vana vid. Idag tillverkas Grumme Såpa av renaste tallolja, vilket ger en naturligt gul färg (=Grumme Gul Såpa). För att tillfredsställa allas önskemål anpassas Grumme Grön Såpa med en svag grön infärgning. Detta påverkar inte effektiviteten eller användningen på något sätt och färgämnet är helt ofarligt.

Såpa

Onsdagen den 7 oktober 2009: Landsvägståg
Fordon som ska trafikera allmänna vägar får i Sverige inte ha vilka mått som helst eller väga hur mycket som helst. Bredden får vara högst 260 cm, längden 24 m och totalvikten högst 60 ton. Det finns dessutom regler för hur vikten ska vara fördelad på fordonets olika axlar. Om något av dessa värden överstiges kan man ansöka om dispens, vilket inte alls är ovanligt.

Men en förutsättning för att få dispens är att lasten som ska fraktas är odelbar. Till exempel rotorblad till vindkraftverk som brukar vara väldigt långa. Kravet på odelbarhet innebär att de i vårt län så vanliga skogstransporterna, dvs rundvirke från skogen till såg eller pappersbruk, inte har kunnat få dispens eftersom det är väldigt lätt att dela upp den lasten.

Som ni kanske har sett pågår i Norrbotten en försöksverksamhet med några fordon som är avsevärt längre och som tillåts väga avsevärt mer än detta, det sk ETT-projektet, uttytt En Trave Till. det innebär alltså att man på ett fordon kan transportera fyra i stället för tre virkestravar. Snart kan vi förvänta oss att försöksverksamhet även kommer till Dalarna. Klicka på pilen och se filmen här nedan.

Men i jämförelse med de sk landsvägståg som tillåts trafikera vissa vägar i "the Outback" i Australien är detta ändå småpotatis. Se här:

eller här

Inget av dessa fordon skulle jag vilja behöva köra om på Vasaloppsvägen eller på rv 50 mellan Lamborn och Svabensverk.

Men det är ju egentligen "småpotatis" jämfört med hur långa tåg som dras på järnvägen. Världens längsta tåg lär vara detta mellan världens största järnmalmsgruva (dagbrott) i Newman och Port Hedland i Western Australia, 682 vagnar lastade med järnmalm dragna av 8 lok. Totalt 82000 ton last. Se här! Jag tror inte att du kommer att titta på hela filmen, du kommer nog att tröttna efter ett tag eftersom det tar 8 minuter innan alla vagnarna har passerat - och då håller tåget ändå ganska god fart! Man kan tro att det skulle vara opraktiskt att lasta och lossa så långa tåg - men det problemet har de tydligen löst.

Enligt uppgift (på Wikipedia) kör man på Malmbanan i Sverige tåg med 68 vagnar med 6800 ton last. Och vi som alltid tror att vi är värst här i Sverige!

PS: Om du är skeptisk till tågets längd och att det är en autentisk film som visas (det går ju att klippa ihop filmer nu för tiden) så har Hamnmyndigheten i Port Hedland intygat att det är sant.

Måndagen den 5 oktober 2009: Om Qom
Att vara nyhetsuppläsare i radio och TV och plötsligt få helt nya och okända namn på orter och personer att uttala kan inte vara lätt. Antagligen har de språkexpertis tillgänglig som kan förklara för dem hur de ska säga.

Det som jag har funderat över nu är inte ett uttal utan en benämning. Under den senaste tiden har en ort, som jag aldrig tidigare hört talas om, blivit väldigt aktuell, Den ligger i Iran och heter Qom. Att den har hamnat i hetluften beror på att det har upptäckts att Iran har byggt en kärnteknisk anläggning i närheten av staden.

Ett flertal gånger i samband med denna anläggning har jag hört staden omnämnas som ”den heliga staden Qom”. Varför påtalar man i nyheterna att staden är helig, det har väl inget med den upptäckta anläggningen att göra?

Qom

Det finns ju olika städer som av bekännare till olika religioner anses vara heliga. Jerusalem anses väl vara helig av såväl muslimer som judar – och väl även av kristna en gång i tiden när man ägnade sig åt korståg för att befria den heliga staden. Hur man idag ser på heligheten inom de olika kristna kyrkorna vet jag inte. Men inte säger man "den heliga staden Jersualem" varje gång den förekommer i nyhetsrapporteringen - och det är ju tyvärr alltför ofta.

För sikherna lär staden Amritsar i Indien vara helig (eller är det bara templet i staden som är heligt?). Amritsar blev attackerad 1919 (av britterna) och 1984 (av indiska regeringens trupper). Eftersom attackerna var direkt riktade mot sikherna i deras heliga stad tycker jag att det vore befogat att i en nyhetsrapport om detta benämna staden som ”sikhernas heliga stad Amritsar” eftersom förhållandet att de blev attackerade i den stad som de ansåg som helig måste anses vara väsentligt.

Gyllene Templet i Amritsar

Och om det händer en olycka i samband med pilgrimsresorna till Kaba i Mecka (vilket det tyvärr gör titt som tätt, folk trampas tydligen ihjäl i trängseln), tycker jag också att det kan vara befogat att kalla Mecka för en helig stad. För det är ju för helighetens skull som de reser dit.

Men att den nu aktuella anläggningen ligger i närheten av Qom har ju rimligen inget att göra med att staden av shiiterna anses vara helig – varför då poängtera detta i nyhetssändningarna? Om USA en gång i en framtid (Gud bevare mig för det!) skulle bomba sönder anläggningen och därmed samtidigt staden Qom, ja då skulle jag kunna tycka att det vore befogat att nämna att ”shiiternas heliga stad Qom” blev bombad.

En möjlig förklaring till benämningen skulle kunna vara om det finns ett antal städer i Iran som heter Qom (ungefär som det i Sverige finns ganska många byar som heter Västerby och liknande fantasilösa namn) och att man i nyheterna förklarar att det gäller ”den heliga staden Qom” för att vi ska veta att det är just den staden och inte något annat Qom som avses. Men det låter osannolikt, i varje fall jag hade aldrig hört talas om detta Qom – och ännu mindre om något annat Qom.

En möjlighet är att staden officiellt heter så. Ungefär som KTH officiellt heter Kungliga Tekniska Högskolan. Fast då borde namnet rimligen skrivas Den Heliga Staden Qom med stora bokstäver i alla orden. Jag har tittat i Nationalencyklopedin men där står inget om ett sådant namn, där står inte ens att den är helig, bara att den är centrum för shiitisk islam. Min upplaga av NE är visserligen från mitten av 1990-talet, det skulle kunna vara tänkbart att den nuvarande regimen senare har döpt om staden. Men inte heller på Wikipedia står något om att staden skulle heta på detta sätt.

Så varför poängterar man att anläggningen ligger i närheten av en helig stad?

Söndagen den 4 oktober 2009: Nyckelpigor
Över infarten till vår sommarstuga har vi en vägbom. Avsikten är naturligtvis att försvåra för eventuella inbrottstjuvar så att de i varje fall inte kan köra ända in på gårdsplanen och lasta. Det hjälpte inte i vintras, då kom de med snöskoter.

När vi kommer dit kör jag fram till bommen och väntar i bilen medan Margaretha går ut, låser upp hänglåset och för bommen åt sidan. När vi i fredags eftermiddag närmade oss sommarstugan tog hon upp en nyckelknippa, skramlade med den och sa ”Här kommer nyckelpigan”.

När vi har lastat ur bilen brukar vi koka kaffe och sätta oss och fika det första vi gör. Så gjorde vi även i fredags, med varsitt gott wienerbröd från det lilla bageriet som ligger intill Statoilmacken i Säter, precis där Smedjebacksvägen (länsväg 650) ansluter till riksväg 70. Under fikat pratade vi om nyckelpigor.

Först om den lilla rara och söta röda insekten med svarta prickar som vi normalt tycker så mycket om. Med ”normalt” menar jag att det något år har inträffat att det blev en explosion av antalet nyckelpigor, då var de ganska irriterande. Men i vanliga fall tycker vi att de är söta. När jag var liten brukade man låta en nyckelpiga klättra upp på ett finger, hålla upp handen i luften och säga ”Flyg, flyg upp till Gud så får du gröt och mjölk”. Var kommer det uttrycket ifrån?

Men varför heter de nyckelpigor? Margaretha och jag kunde inte komma på någon annan förklaring än att det troligen var någon sorts felöversättning och missuppfattning av något utländskt ord. Ungefär som ”Ont krut förgås inte så lätt” där ”ont krut” lär avse ”ogräs” på tyska. När jag nu kommit hem har jag sökt på nätet efter Nyckelpiga och inser att det står en hel del, bland annat att den även kallas Gullhöna i vissa delar av landet. Men varför den kallas Nyckelpiga har jag inte lyckats hitta något om.

Sedan funderade vi på själva ordet nyckelpiga. Det låter ju konstigt. Husets nycklar var något som husmor själv hade hand om, hängande i ett band runt midjan. Inte något som man överlät till en piga.

Fredagen den 2 oktober 2009: Haute couture
På en av de kanaler som finns på vår TV (jag tror att den heter STAR!) förekommer ibland mannekänguppvisningar från Paris. Varje gång som jag hamnar där blir jag lika fascinerad och förundrad. Att jag blir förundrad över kläderna är ju inte så konstigt, det som visas är ju oftast inget för ”vanligt folk” utan festkläder som är tänkta att användas vid evenemang där jag aldrig kommer att närvara. Och då måste det väl vara fantastiska kläder också.

Nej, det är mannekängerna som jag förundras över. Två företeelser hos dem. Dels att de alla har ett alldeles uttryckslöst ansikte, dvs de visar ingen glädje, inga känslor överhuvudtaget. Det kan ju vara ganska vettigt och logiskt kan man tycka för det är ju inte på mannekängernas ansikten som åskådaren ska titta utan på de kläder som de bär. Och då är det väl klokt om ansiktena är intetsägande.

Men när det gäller mig så fungerar inte detta. Min blick styrs till deras uttryckslösa ansikten så att jag missar att titta på kläderna. Det borde ju inte vara bra. Kanske beror det på att jag är alldeles för ”ovan” betraktare, kanske är det så att proffsen, dvs de som visningarna är till för, är så vana att de helt bortser från ansiktena. Så vad jag tycker eller tittar på har nog ingen betydelse. För övrigt kommer jag ju aldrig att köpa något av dessa plagg som säkert kostar tiotusentals kronor styck.

(En parallell kan dras till kvällstidningarnas löpsedlar. Ofta tycker jag att det som står där närmast avskräcker mig från att köpa tidningen. Och det är ju motsatsen som är meningen. Så jag förstår inte varför redaktionerna utformar löpsedlarna som de gör. Men sedan inser jag att löpsedlarna inte är skrivna för mig. Jag brukar inte köpa kvällstidningar överhuvudtaget, oavsett vad det står på löpsedeln. Därför är det ointressant hur jag reagerar på löpsedeln.)

Det andra som jag noterar hos mannekängerna är att de alla har precis samma sätt att gå, ett sätt som inga andra människor har. De sätter den ena foten rakt framför den andra, så att det ser ut som om de har ett (för oss osynligt) streck på golvet som båda fötterna ska följa. Så går alla mannekänger, jag antar att de har fått lära sig detta i sin mannekängskola och att det finns någon finess med detta. Antagligen blir deras rörelser härigenom på något sätt sådana att de bättre framhäver plaggen som de bär. Jag inser att det är så som man inom branschen har räknat ut det.

Men jag förstår inte sambandet. Jag har funderat på om det kan vara så att de genom detta sätt att gå vickar på rumpan på ett speciellt sätt. Men tycker inte att det verkar stämma. Jag skulle gärna vilja ha en analys av vad det är som gör att detta sätt att gå är bra för visningen.

Någon med erfarenhet från branschen och som dessutom är en god pedagog kanske kan förklara för mig? Den enda som jag känner som har dessa kvalifikationer är vår förenings ordförande, Karin Michols. Hon har ju varit lärare och skolledare och dessutom under flera år mannekängat vid Seniordagarna på Lilltorpet. Jag ska fråga henne.

Torsdagen den 1 oktober 2009: Fiskhamnsrapporten
När jag i går satte rubriken Mjölkrapporten på min fundering kom jag att tänka på fiskhamnsrapporten. Den sändes i radio över Göteborgs mellanvågssändare ända fram tills dess att sändaren skrotades i mars 1984 (det var i själva verket det absolut sista program som sändes). Numera är det väl med fiskhamnsrapporten som med börsnoteringarna, de behövs inte i radio eftersom allt finns på nätet (klicka här).

Numera hålls ju fiskeauktionerna inte i den gamla klassiska Feskekôrka – men det finns ändå mycket fin fisk i den ståtliga byggnaden.

Själv gissar jag att den största betydelsen av att fiskhamnsrapporten sändes i radio nog inte var att förmedla information om fiskpriserna utan att ge göteborgarna glädjen av att känna att de hade något som stockholmarna inte hade.

De som verkligen hade behov av att känna till fiskpriserna fick nog dessa mer direkt än via radion. På samma sätt som när det gällde börsnoteringarna.

Jag kommer ihåg hur Jarl Kulles rollfigur i Änglar, finns dom?, Jan Froman, fick jobb som vaktmästare på en stor bank. I hans uppgifter ingick att varje dag per telefon läsa upp börsnoteringarna för bankdirektören. Vid olika bolags noteringar hördes en harkling eller ett stönande från bankdirektören. Kulles vaktmästare insåg att harklingarna betydde ”köp” och stönandena betydde ”sälj” och började att själv handla aktier efter dessa initierade tips. Och blev naturligtvis förmögen. Dessutom fick han ”prinsessan” spelad av Christina Schollin.

Onsdagen den 30 september 2009: Mjölkrapporten
För ungefär en månad sedan, den 31 augusti, funderade jag över det ”mjölkkrig” som pågår här i Dalarna och vad det egentligen beror på. Arla försöker ju att slå sig in på marknaden. ”Slå ut Milko” säger en del. De undringar som jag hade var följande:

Varifrån kommer mjölken?Att Milkos mjölk kommer från bönder här i ”Milkoland”, det vet jag ju. Men varifrån kommer Arlas mjölk? Är det från ”resten av Sverige söder om Milkoland” eller är det från Danmark. I massmedia påtalas ofta att Arlas huvudkontor ligger i Danmark. Hur stor del av Arlas mjölk kommer från södra Sverige och hur stor del från Danmark?

Varför kan Arla sälja sin mjölk billigare än vad Milko kan?Är det för att de har en mer effektiv mejeriorganisation? Eller för att de betalar sina mjölkbönder sämre än vad Milko gör (jag bortser nu från den höjning av mjölkpriset och ersättningen till bönderna som nämndes i massmedia just idag). Eller är det för att mjölkbönderna i södra Sverige och i Danmark är mer effektiva? Eller för att de låter sina kossor stå inne hela året? Eller är det för att dansk mjölk blir billigare av någon anledning än vad svensk mjölk är? (Fast detta sista låter ju konstigt, i varje fall just nu när den svenska kronan är värd så lite. Allt annat är ju billigare i Sverige, danskar och norrmän åker hit och handlar och gläds åt låga priser).

Om man ska få reda på något måste man fråga, det har jag lärt mig. Så jag skrev till Milko och Arla och frågade. Dessutom till Lidl. Att jag även skrev till Lidl kan tyckas lite ologiskt, de producerar ju ingen mjök. Men jag hade för mig att de sålde billig mjölk från Tyskland och jag hade ingen uppgift om vem som jag borde kontakta i Tyskland.

Från Arla fick jag ett snabbt svar:

All mjölk som Arla säljer i butiker i Sverige kommer från svenska gårdar.
Mjölken från Arla som säljs i Dalarna kommer framförallt från gårdar söder om Milkos område. Arla i Sverige förser den svenska marknaden med produkter som i huvudsak kommer från svensk mjölk.

Vi kan inte uttala oss om vad Milko har för kostnader för sin produktion. Arla arbetar med att ha så effektivt flöde från gård till butik som möjligt. Syftet är att kunna erbjuda konkurrenskraftiga priser samtidigt som vi erbjuder bra service och ett brett sortiment.

Våra medlemmar får i stort sett lika mycket som Milkos medlemmar men det stämmer att alla mjölkbönder i Sverige har en mycket pressad situation just nu.

Inom Arla är vi extremt noggranna med att följa alla bestämmelser för hur korna ska komma ut på bete. Vi kompromissar inte med djurhälsa och kvalitet. Däremot försöker vi hela tiden bli mer effektiva.

Från Lidl kom följande svar:

Vi säljer sedan någon vecka endast svensk färskmjölk i våra butiker. Vår mjölk kommer från Svenska kor och är samma som den du kan köpa under andra märken. Enda skillnaden är att vi tar ett lägre pris för den. Samma kvalitet och vara men till lägre pris.

Det enda svar som jag (efter påstötning) fick från Milko var följande:

Arlas område ligger söder om Dalarna och Värmland och sträcker sig ända ner till Skånegränsen där Skånemejerier tar vid. Arlas mjölk från Sverige behandlas och till verkas på Arlas mejerier i Sverige. Kalhäll i Stockholm, Linköping,Jönköping Göteborg.

Ingenting om varför Arla kan sälja mjölken billigare.

I den allmänna debatten framställs det ju som att Arlas mjölk var något omoraliskt (”Arlas huvudkontor ligger i Danmark”). Men uppenbarligen är det ju svensk mjölk även i deras förpackningar.

Visst vill jag ha öppna landskap här i Dalarna. Men jag kan inte komma ifrån att debatten om att köpa Milkos mjölk för att stödja Dalarnas bönder ganska mycket liknar det som kallas för protektionism och som tillämpades under 1700- och 1800-talen. Sedan kom man på att frihandel var mycket mer utvecklande för alla parter.

Protektionism är
ett begrepp inom handelspolitiken. Protektionism går ut på att på olika sätt skydda varor och tjänster som produceras i det egna landet från konkurrens från andra länder. För att skydda sig kan landet använda en hel rad åtgärder som importavgifter, tullar, registreringsavgifter, importkvoter med mera. Motsatsen till protektionism är frihandel. (Klipp från Wikipedia)

Själva är vi ju ganska stolta över att Kvarnsvedens pappersbruk är framgångsrika och säljer sitt papper såväl i Sverige som utomlands, kanske såväl till Dagens Nyheter som Sydsvenska Dagbladet. Nog skulle det låta konstigt om man i södra Sverige tyckte att detta var fel med argumentet att Stora Ensos huvudkontor ligger i Finland?

För några veckor sedan hade mjölkbönderna inom Milko en ”demonstration” på Stora Torget här i Falun. Jag pratade då med en mjölkbonde och undrade varför de svenska bönderna (för Arlas mjölkproducenter är ju tydligen också svenska bönder) håller på att konkurrera ihjäl varandra genom att slåss inbördes. ”Varför går ni inte samman i stället” undrade jag. Det verkade som att han höll med mig för han hade inget bra svar.

Tisdagen den 29 september 2009: Tandläkare och banker
Igår var Margaretha så nöjd när hon kom hem. Hon hade varit hos tandläkaren och det hade gått bra, dvs det var inga problem med hennes tänder. Precis som jag känner hon en stor oro och ett stort obehag inför att gå till tandläkaren. Framför allt för att det är obehagligt att behöva sitta och gapa med en massa grejor i munnen medan tandläkaren håller på att undersöka ens tänder och inte veta om det ska bli omfattande ingrepp eller ej. Ingrepp som kan vara väldigt obehagliga. Och dessutom dyra.

I TV-nyheterna på kvällen var det sedan ett inslag om att vi svenskar är väldigt trogna mot våra banker, det rapporterades att en majoritet av oss aldrig har bytt bank. Om vi hade varit mer benägna att byta bank ibland skulle det ha kunnat pressa bankernas priser och avgifter menade man. En jämförelse med telekombolagen gjordes. Min fundering blev om samma sak gäller för tandläkare. Hur många av oss har inte gått till samma tandläkare i årtionden?

Nu inser jag att det är fel att direkt jämföra banker och tandläkare. De tjänster som banker säljer kan kanske jämföras med de produkter som bensinbolagen säljer, dvs de är direkt utbytbara mot varandra, det finns ingen skillnad i kvalitet (även om vi kommer ihåg att olika bolag har försökt få oss att tro det genom kampanjer som ”Shell med ACI” och ”En tiger i tanken” från Esso).

När det gäller tandläkare är det naturligtvis inte så, tandläkarens arbete är ju ett hantverk där den enskilde tandläkarens skicklighet och säkerhet på handen är synnerligen viktigt.

Visst är dagens tandläkare mycket bättre än den här!

Men ändå – många människor tycker att det är väldigt dyrt (förutom olustigt) att gå till tandläkaren. Ändå tror jag inte att det är särskilt vanligt att man inför ett tandläkarbesök går runt till ett antal olika tandläkare och begär att få en prislista över kostnaden för vanliga åtgärder/lagningar.

Själv har jag aldrig gjort det.

Men oavsett kostnaden ska vi vara glada att våra tandläkarmottagningar inte se ut som på nedanstående bilder från Bangalore.

Måndagen den 28 september 2009: Polisen och IKEA
”Förr i tiden” var det tydligen av tradition konkurrens mellan städerna Falun och Borlänge. Under senare år har politikerna i båda städerna insett att den bästa framgången får man genom att samverka och låta Falun-Borlänge bli en stadsregion som i stället kan konkurrera med andra mellanstora centra som Västerås, Örebro, Gävle och Sundsvall. Ombyggnaden av väg 50 mellan orterna uppfattades väl som en symbol för detta resonemang. De flesta kommunpolitiker i andra kommuner i Dalarna brukar inse att det behövs en stark kärna i form av Falun-Borlänge för att Dalarna ska må bra. Dvs, det som är bra för Falun-Borlänge är bra för Dalarna för att tillämpa ett gammalt talesätt som en gång handlade om Volvo och Sverige.

Lite återfall till det gamla kunde man höra när Polisen i Dalarna för några veckor sedan offentliggjorde att man har för avsikt att ersätta de båda nuvarande polishusen i Borlänge och Falun med ett nytt gemensamt och att man ville placera detta "centralt i Falun".

I förra veckan kom sedan det av många efterlängtade beskedet att IKEA avser att etablera sig på Norra Backa i Borlänge, mitt emot Kupolen. Ryktena har ju gått i många år även om de under lång tid mer handlade om en lokalisering intill Coop Forum ute vid Korsgårdsvägen söder om stan. Nu blir det tydligen Norra Backa. Jag uppfattade inga sura miner från Falun om detta, tvärtom i stället.

Så nu kan väl politikerna i såväl Falun och Borlänge vara nöjda, i Falun över ett nytt polishus och i Borlänge över IKEA.

Om beskedet beträffande IKEA var tydligt vad avser lokalisering (Norra Backa) så gavs inget sådant när det gäller polishusets lokalisering. Mer än att det ska vara ”centralt i Falun”. Med tanke på husets storlek (det blir ju rimligen avsevärt större än det nuvarande svarta huset) finns det inte så många alternativa platser att bygga det på. Falu centrum är ju inte så stort. Om man inte har för avsikt att riva ner ett helt kvarter någonstans.

Den plats som jag allra först kommer att tänka på är de två kvarteren Teatern (där OK-macken låg) och Västra Falun (med bland annat det nedbrunna Egnellska huset) intill Gruvgatan. De har ju ett centralt läge och bra kommunikationsmöjligheter, vilket jag antar är viktigt vid utryckningar. Antagligen vill Falu kommun att den del av kvarteret Västra Falun som vetter mot Myntgatan ska fortsätta att innehålla butiker för att därigenom sprida centrumverksamheten något (så att den inte bara består av Holmgatan-Slaggatan och Åsgatan) men det borde väl kunna gå att arrangera.

Blir det i dessa två kvarter som polishuset byggs...

Ett alternativ skulle kunna vara Stora Ensos tomt för sin tidigare forskningsverksamhet, som omgärdas av Södra Mariegatan, Hanröleden, Kvarngatan och ån. Där pågår nu planering för att bygga lokaler för verksamheter (längs Hanröleden) och bostäder (längs ån). Där borde det finnas såväl bra kommunikationsmöjligheter som ordentligt utrymme för ett polishus – men i varje fall jag kan inte kalla området för ”centralt”.

...elller blir det här?

Andra alternativ är kanske på andra sidan av Hanröleden, antingen söder om Leksandsvägen (där vi brukar parkera bilar när det är julmarknad vid Gruvan) eller norr om vid Dalatrafiks garage. Bra kommunikationer även här – men inte kan jag kalla det för centralt.

Så mitt tips är OK-macken-Egnellska. Det sätter jag en tia på.

Måndagen den 21 september 2009: Höst!

Nu är det höst. Det är väl i och för sig inget djärvt påstående att göra. Men jag konstaterar det ändå.

För olika personer innebär begreppet höst olika saker:

För meteorologen innebär det att dygnsmedeltemperaturen sjunkit under 10 grader och fortsätter att sjunka.
För somliga att det är dags för älgjakt, dvs årets höjdpunkt.
För andra att det är vackert med klara dagar och vackra färger i naturen.
För ytterligare andra att den härliga sommaren är slut och att vi nu bara kan invänta en kall och grå höst som övergår i en ännu kallare vinter.

Själv har jag en egen definition av när hösten inträffar.

Vår sommarstuga är vinterbonad. Under den kalla årstiden sätter vi på lite värme i den så att vi inte behöver vara oroliga för att vattnet ska frysa, vi låter elementen stå på så att det är så där mellan 5 och 10 grader. När vi kommer ut en fredagskväll för att vara där över helgen sätter vi på alla elementen och tänder en brasa i den öppna spisen. Efter några timmar har det blivit ganska varmt i huset. I varje fall i luften.

Problemet är sängarna. De blir ju inte varma lika lätt. Även om vi tar upp lakan och täcken och hänger den för ”luftning” nära den öppna spisen så är det väldigt kallt i själva sängbottnen. Det tar ett par dar om den ska bli varm – och då är vi kanske redan därifrån igen.

Därför har vi köpt elektriska sängvärmare, dvs värmedyna i sängstorlek som vi lägger mellan madrassen och underlakanen. När vi kommer till stugan slår vi på strömmen till dessa värmare och när vi sedan lägger oss har hela sängen blivit uppvärmd och det är ljuvligt varmt och vi behöver inte riskera att bli stela i ryggen pga kall säng.

För säkerhets skull stänger vi av strömmen när vi lägger oss – annars skulle det för resten bli alldeles för varmt.

Hösten inträffar för mig alltså när Margaretha har konstaterat att nu är det dags att lägga i sängvärmarna i sängarna – och det har hon gjort nu!

Tisdagen den 15 september: Bromsar
Visserligen är jag tekniker själv, i varje fall till utbildningen. Så jag kanske borde förstå. Men egentligen har jag nog mest sysslat med ekonomi och ”allmänt sunt förnuft” under min yrkesverksamma tid. Jag skyller på det när jag nu inte förstår. Och därför frågar jag.

När jag bromsar in bilen, tex framför ett rödljus, brukar jag släppa bromspedalen alldeles alldeles innan bilen har stannat, när den rullar lite lite grand. Då rullar den någon decimeter till och stannar sedan mjukt och fint. Men om jag i stället håller kvar foten på bromspedalen så stannar bilen med ett ryck.

Vad är det som åstadkommer detta ryck, rent fysikaliskt? Beror det på att när jag bromsar så lutar bilen framåt (genom att hela karossen är upphängd i fjädringen) och att det blir någon sorts rekyl när det blir stopp? Eller vad? Kan någon förklara?

Måndagen den 14 september 2009: Ont och gott
Det finns ett gammalt ordspråk som säger: Intet ont som inte för något gott med sig.

Det var jag inne på häromdagen (den 4 september) när jag funderade kring mitträcken på vägarna. Fast då hade jag vänt på resonemanget och uttryckte det (lite mindre slående) så här: Men det är ytterst sällan som en åtgärd enbart har positiva effekter, normalt finns det även vissa negativa sådana.

Åter till det ursprungliga ordspråket. Jag tänkte på det när jag hörde att myndigheterna i Frankrike med anledning av svininfluensan (som ju inte ska kallas så) hade gått ut med en uppmaning till folk att upphöra med seden att hälsa på varandra med sk kindpussar där man låter kinden nudda den andres kind och pussar i luften.

Det vore väl en befrielse om myndigheterna hade framgång med detta. För det ser ju så fånigt ut. En sak är väl om kvinnor gör det tillsammans (för kvinnor är ju så ljuvliga att man förlåter dem allt!) men när två vuxna karlar står och kindpussas, ja, då har det gått för långt för mig.

Söndagen den 13 september 2009: Mulltoa och skitåkare
Då och då hör man entusiaster berätta om hur fantastiskt bra det är med mulltoa. Hur vår skit, utan att förorena någonting, omvandlas till näringsrik jord. Det låter ju jättebra. Men det finns ett antal förutsättningar för att mulltoan ska fungera:

Jämn och kontinuerlig tillförsel av skit så att mikroorganismerna kan arbeta i en jämn takt.
Kunniga personer som använder mulltoan och inte fyller den med papper.

Jämn och kontinuerlig tillförsel är inget problem när det gäller en stadigvarande bostad. Där skulle kanske mulltoan fungera bra. Men det är ju som regel inte där som den används, där har de allra flesta av oss kommunalt avlopp som vi inte behöver bekymra oss om.

I stället är det i första hand vid sommarstugor som man finner mulltoan. Och vad är det som kännetecknar en sommarstuga? Jo, att under nio månader av året sker det ingen tillförsel alls – vilket naturligtvis innebär att mikroorganismerna dör ut.

Under delar av sommaren sker ingen tillförsel mer än under veckosluten. Och under ett antal veckor på högsommaren sker det en enorm tillförsel. Det kan inte vara lätt att vara mikroorganism och fungera på rätt sätt under dessa förutsättningar.

Man kan dra en parallell med komposter. Entusiasterna säger att för att få en kompost att fungera bra ska det vara en likvärdig och blandad tillförsel av hushållsavfall och trädgårdsavfall som gräs och löv. Det är lätt att säga. Men under hela vinterhalvåret finns det inget trädgårdsavfall, varken löv eller gräs. När sommaren kommer är det ohyggliga mängder gräs. För att till slut på hösten bli en massa löv.

Hur ska man med de förutsättningarna kunna ha en jämn och blandad tillförsel?

På vår sommarstuga var från början en mulltoa installerad. I mitten av 90-talet ägde Margarethas far Haga-Sven fortfarande stugan. Han hade sålt en andel av ett skogsskifte och ville använda pengarna till något vettigt. Till vad? frågade han Margaretha. Hon svarade utan tvekan att han skulle byta ut mulltoan mot en riktig vattentoalett. Så blev det. Och det kan vi verkligen glädja oss åt.

Så sedan dess har vi vattentoalett i sommarstugan. Men vi har inget avlopp utan det går en ledning från toaletten till en tank som är nedgrävd under gräsmattan. En gång om året ringer vi efter en slambil som kommer och tömmer den. Tanken räcker precis ett år – under förutsättning av att alla följer direktiven som är uppsatta inne på toaletten. Där står det att gentlemän (inte kvinnor!) går ut i skogen när de bara ska kissa.

När tömningsbilen kommer blir jag lika imponerad varje gång. Föraren drar ut en lång slang med ett munstycke som han doppar ner i tanken. Med fjärrkontrollen slår han på pumpen. På några minuter har han sugit upp ett helt års skit. Sedan rullar en motor upp slangen upp på bilen igen.

Man skulle kunna tro att det skulle vara otrevligt och obehagligt att ta hand om andras skit. Men hela proceduren sker så elegant så inget som helst obehag behöver finnas. Inte det minsta smutsig blir han. Jag kan inte låta bli att tänka på de latrintömmare som på 1800-talet gick och bar bort tunnorna från utedassen i våra städer. Tiderna har förändrats. Modern teknik kan vara underbar.

Fredagen den 11 september: Studieval
Det har blivit höst. Barn och ungdomar har återgått till sina studier. Det märker Margaretha och jag inte så mycket av, våra barn är för stora och barnbarnen är för små.

Men jag tänker på de som befinner sig i det svåra valet när de ska påbörja studier för en utbildning, omedelbart efter att de har gått ut gymnasiet. För många är det svårt. Jag minns hur det var för mig själv, jag hade ingen aning om vad jag ville bli egentligen.

Tyvärr verkar det som att det fortfarande, nu precis som när jag själv var i den åldern, finns ganska många som väljer att studera ”något som de tycker är intressant”. Och tyvärr, enligt min uppfattning, finns det nog vuxna, såväl anhöriga som studierådgivare, som stöder dem i ett sådant resonemang. Kanske är det så att de som väljer studieinriktning på detta sätt även hör till dem som för resonemanget om att ”låna så mycket du får för du kan ändå aldrig betala tillbaka lånen”.

Inkaindianernas Machu Picchu

På min tid var det vanligt att folk läste en ”etta i sociologi” om de inte visste vad de ville bli. Och sedan kunde det fortsätta i samma stil.

Visst är det bra att studera något som man tycker är intressant (annars kanske det inte blir så mycket framgång med studierna) oavsett vad det är för konstigt ämne. Jag kommer ihåg när min dotter Susanna stod i samma situation. Hon ville studera inkaindianernas liv och kultur i Sydamerika, tror jag att det var. Jag förklarade då för henne hur jag såg på det hela:

Om du är ett geni kan du intressera dig för vad som helst och studera detta. Förr eller senare kommer någon förmögen donator att instifta en personlig professur åt dig vid ett av våra universitet. Framgång och försörjning är alltså inget att oroa sig över. Men för oss som är lite mer mediokra, lite halvdumma som de flesta av oss är, för oss är det väldigt fiffigt att skaffa en utbildning där man kan slå upp sidorna med platsannonser i Dagens Nyheter och se att det finns arbetsgivare som vill anställa folk med den utbildningen.

Jag vidhåller denna uppfattning.

Torsdagen den 10 september 2009: Öra, mun och hand
Vilken underbar eftermiddag det har varit idag! Vi satte oss i solskenet på balkongen och åt lunch. Därefter blev det kaffe på maten. Jag hällde kaffe och vatten för tre koppar i bryggaren.

Förr drack man ju kaffe i kaffekoppar, numera är det ofta muggar. När jag arbetade och drack kaffe på jobbet handlade det om stora rejäla muggar med ett ordentligt handtag, dvs öra på. Örat är ju till för att man inte ska bränna fingrarna när man lyfter muggen eller koppen.

Här hemma har vi också muggar med rejält öra, men de dricker vi bara te i - av någon anledning. Kaffe brukar vi dricka ur Iitala-muggar som Margaretha inhandlade i Insjön för något år sedan. De är snygga men de har inget öra att hålla i. Det innebär att man får se till att inte hälla hela koppen full med kaffe, då blir den så varm att det är svårt att greppa och lyfta den. Är den fylld till bara två tredjedelar kan man ta i den översta delen av muggen när man ska dricka utan att bränna sig.

Nu hade jag lagat tre koppar kaffe och var lite för lat för att senare gå in och hämta kannan igen för påtåren så jag fyllde muggarna helt. Och fick naturligtvis besvär med att lyfta muggen. Men genom att ta med båda händerna och snabbt föra den till munnen så gick det bra att få kaffet i munnen och dricka det.

Det var då jag började att fundera.

Våra händer får ju verkligen vara med om mycket. De används till att ta i diverse saker, slita och dra, till och med att gräva i jorden ibland. Rimligen borde de därigenom bli ordentligt härdade och tåla många påfrestningar, tryck, kyla och värme. Munnen däremot med sina fina slemhinnor trodde jag var ömtålig och känslig.

Men tydligen är det tvärtom. Det kaffe i muggen, som jag knappt kunde lyfte till munnen för att det gjorde muggen så het att den brände mina fingar, det kunde jag utan större bekymmer hälla i munnen och svälja ner. Utan att det brände i munnen eller halsen eller kändes för hett.

Hur kommer sig detta?

Måndagen den 7 september 2009: Köpmansgränd

Köpmansgränd sträcker sig från Åsgatan vid Länsstyrelsen, över Slaggatan och Garvaregatan ner till Faluån. ”Förr i tiden” fanns i dess förlängning ut i ån en ganska lång brygga, Hästbryggan. Vid lågvatten kan man fortfarande se de pålar som bar upp bryggan, att döma av deras läge sträckte sig bryggan ut i åns halva bredd.

I Elisabet Hemströms bok Gatunamn och kvartersnamn i Falu innerstad skriver hon om Hästbryggan: ”Brygga där stadens kuskar badade hästar. Bryggan var byggd så att kusken kunde göra en liten rundpromenad på den, med hästen i vattnet bredvid sig. Hästbryggan var fortfarande i bruk åtminstone under 1930-talet.” Alltså kan man kanske jämställa den med dagens biltvättautomater…

Numera återstår det endast ett par meter ”brygga” eller ”altan”, som avslutning av Köpmangränd, och ett räcke mot ån i linje med fasadliven på de omgivande fastigheterna i kvarteren Pärlan och Hästbryggan. Det är om detta räcke jag vill berätta.

För ett antal år sedan kom det en målare dit och skrapade räcket och började måla. Hur länge sedan det är kommer jag inte ihåg. Om jag gissar så är det väl fem år sedan. Men jag har lärt mig att om jag tror att något har hänt för ett visst antal år sedan så ska jag oftast dubbla antalet år för att få rätt tidpunkt. Så det kanske snart är tio år sedan?

Målaren grundmålade hela räcket och började sedan färdigmålning av det. Men när han hade målat ungefär en femtedel blev det stopp. Han försvann därifrån. Varför har jag inte fått någon förklaring på. Men jag har gissat. Sannolikt har någon ”vän av ordning” tyckt att den kulör som han målade med var alldeles fel. I så fall håller jag med ”vän av ordning”. Det skar sig väldigt mot det faluröda som huset nedströms i kvarteret Hästbryggan var målat med.

Sedan har inget hänt. Fortfarande 2009 står räcket där grundmålat och med en strykning av slutlig färg på en femtedel. När ”vän av ordning” fick stopp på målandet med den ”felaktiga” kulören var det sannolikt inte detta som han/hon hade förväntat sig.

Efter några år pratade jag med kommunens stadsarkitekt om saken. Han sa då att dröjsmålet sannolikt berodde på att man var osäker på om stumpen av Köpmansgränd mellan Garvaregatan och ån verkligen var en gata, som kommunen har ansvaret för, eller om det var tomtmark som hörde till någon av de intilliggande fastigheterna.

För en vecka sedan träffade jag återigen stadsarkitekten på ett möte. Vid kaffet gick jag bort och satte mig bredvid honom. Han sa ungefär ”Jag visste vad du skulle säga. I morse cyklade jag förbi på andra sidan om ån och tyckte verkligen att det ser för bedrövligt ut. Vid tillfälle ska jag nämna det för Trafik- och fritidsförvaltningen.”

Kompromisser och samfinansiering brukar ju vara effektivt för att få saker och ting gjorda. Om man nu fortfarande inte vet vem som äger och har kostnadsansvaret för bryggan så kan man väl dela kostnaden mellan kommunen och ägarna av de två kringliggande fastigheterna. Det kan inte bli någon stor summa.

Att räcket får stå så här fult år efter år är extra ledsamt eftersom det befinner sig i en av Faluns vackraste miljöer. När Dalarnas Muséum gör sina stadsvandringar längs ån varje sommar står man alltid en lång stund och pratar om det kulturhistoriska slaggstenshuset som ligger uppströms bryggan i kvarteret Pärlan (namngivet efter ett brännvinsbränneri som låg där). Det röda huset i kvaretet Hästbryggan nedströms bryggan är ju inte precis kulturellt eftersom det bara är ett par decennier gammalt – men det är ett väldigt fint exempel på hur man kan bygga nytt i en gammal miljö och få det nya huset att smälta in så att det ser ut som att det alltid har stått där.

Just i sommar har balkongräckena på det huset dessutom målats vita – de gamla balkongräckena var ruttna och ersattes för ett par år sedan av nya i tryckimpregnerat trä, tydligen får man inte måla sådant på en gång. Men nu är det gjort. Jättefint.

Såväl kommunens brygga i parkstråket på andra sidan om ån som Masmästarens brygga inne i kvarteret Hästbryggan är väl underhållna och pryder sin plats i den vackra åmiljön. Det är bara räcket i slutet av Köpmansgränd som ser fult ut.

Fredagen den 4 september 2009: Stenmark, Pärson och mitträcken
Att bygga om befintliga 13-metersvägar till mötesfria vägar med mitträcke är nog den mest kreativa trafiksäkerhetsåtgärd som har lanserats i Sverige under min tid. Jag har försökt ta reda på vem det egentligen var som allra först kläckte idén – men har inte fått något entydigt svar.

Oavsett vem som kan ta åt sig äran så har uppenbarligen idén och åtgärden räddat många människoliv genom att frontalkollisioner har kunnat undvikas. Sådana får ju alltid allvarliga konsekvenser vid de höga hastigheter som normalt råder på en 13-metersväg.

Foto: Henrik Sendelbach

Själv är jag konservativ av mig och behöver lite tid för att vänja mig vid en ny tanke. För ett dussin år sedan deltog jag i ett möte på Vägverkets huvudkontor i Borlänge där vi resonerade om frågan.

Vägverkets guru när det gäller trafikteknik, Torsten Berg, berättade om vilka vägar som skulle kunna bli intressanta i landet och nämnde att här i Dalarna borde det bland annat vara rv 50 (då rv 60) mellan Borlänge och Ludvika och rv 80 mellan Falun och Hofors. Jag hade, och har fortfarande, väldigt stort förtroende för Torsten, jag vet att när han säger något så är det alltid väl underbyggt och sakligt. Men den här gången kunde jag inte låta bli att opponera mig.

”Ska vi lägga ner pengar på att bygga om de bästa och säkraste vägarna vi har i Dalarna. När man kommer ut på dem känner man sig verkligen trygg och pustar ut. När det finns så många andra vägar som är dåliga?” sa jag. Torsten svarade ungefär att ”Bosse, du måste komma ihåg att det är inte samma sak att man känner sig trygg och att vägen är säker:”

Sedan jag gått hem och funderat ett tag så insåg jag att när det händer en olycka på dessa ”fina” vägar så blir konsekvenserna väldigt allvarliga eftersom vi kör så fort på dem – dels är den tillåtna hastigheten hög och dels kör vi ofta ännu fortare än vad skylten tillåter. Då insåg jag att han nog hade rätt.

Numera har ju båda de nämnda vägarna byggts om och jag tror att nästan alla är väldigt nöjda – med undantag för någon cyklist. Dessutom har ombyggnaden av rv 70 från Borlänge och söderut till länsgränsen påbörjats och ska väl vara avklarad inom några år. Och söder om länsgränsen är det meningen att sträckan ner till Förbifart Sala ska börja åtgärdas i höst. Sedan återstår bland annat rv 70 norr om Borlänge upp till Mora.

Men det är ytterst sällan som en åtgärd enbart har positiva effekter, normalt finns det även vissa negativa sådana. Man får som regel nöja sig om fördelarna vida överstiger nackdelarna. Så är det ju med mötesfria vägar. Det hindrar inte att man kan fundera över hur nackdelarna kan minskas.

En nackdel med dessa 13-metersvägar med mitträcke är att räcket ofta blir påkört. Konstruktionen av räcket innebär att ståndarna som håller upp stålwiren är mjuka och ska böjas ner medan wiren försiktigt för bilen tillbaks in på sin körbana.

Det innebär att räcket måste lagas – kostnader för samhället alltså. Men värre ändå är nog att det skapar osäkra och besvärliga arbetssituationer för de anställda hos Vägverkets driftentreprenörer, som ska stå på vägen och laga räcket medan bilarna susar förbi i hög fart alldeles intill dem.

Det är nu som jag kommer att tänka på Ingemar Stenmark och Anja Pärson. När Ingemar Stenmark trollband Sverige gjorde han sina slalomsvängar runt käppar som stod där de stod. En sådan käpp kör man inte ostraffad på, då kan man göra illa sig, tappa staven eller glasögonen. Därför fick Ingemar (och alla hans medtävlare naturligtvis) hålla ut med skidorna en bit från käppen så att kroppen inte slog i käppen.

Det behöver inte Anja Pärson och hennes nutida medtävlare göra. För numera är käpparna ledade, de böjer sig när åkaren ”kör på” dem. Det räcker att skidorna befinner sig på ”rätt” sida av käppen, resten av kroppen kan helt enkelt pressa undan käppen. När åkaren har passerat så reser sig käppen igen.

Så här kan Anja åka eftersom käppen viker sig. Foto:Arthur Mouratidis

Går det att konstruera ståndare till mitträckeswiren som böjer sig ner när de blir påkörda men sedan reser sig upp igen? Eller i varje fall går att för hand räta upp igen utan att bli utbytta. Men som ändå är så stabila att de håller uppe wiren.

Jag vet inte om någon redan har försökt att konstruera sådana. Själv har jag inte kompetens att utveckla idén – så om du är en Uppfinnarjocke så får du överta den alldeles gratis. Du kanske kan bli förmögen.

Lycka till!

Måndagen den 31 augusti 2009: Mjölk och mjölk
Mjölk debatteras nästan dagligen i massmedia. Dels vem som ska leverera mjölken till oss här i Dalarna och dels hur mycket den ska kosta. Men (som vanligt?) ger massmedia ingen bra bild av vad frågan handlar och varför det är som det är. Tycker jag - eller också är det jag som har svårt att fatta.

Varifrån kommer mjölken? Att Milkos mjölk kommer från bönder här i ”Milkoland”, det vet jag ju. Men varifrån kommer Arlas mjölk? Är det från ”resten av Sverige söder om Milkoland” eller är det från Danmark. I massmedia påtalas ofta att Arlas huvudkontor ligger i Danmark. Hur stor del av Arlas mjölk kommer från södra Sverige och hur stor del från Danmark?

Varför kan Arla sälja sin mjölk billigare än vad Milko kan? Är det för att de har en mer effektiv mejeriorganisation? Eller för att de betalar sina mjölkbönder sämre än vad Milko gör (jag bortser nu från den höjning av mjölkpriset och ersättningen till bönderna som nämndes i massmedia just idag). Eller är det för att mjölkbönderna i södra Sverige och i Danmark är mer effektiva? Eller för att de låter sina kossor stå inne hela året?

Eller är det för att dansk mjölk blir billigare av någon anledning än vad svensk mjölk är? (Fast detta sista låter ju konstigt, i varje fall just nu när den svenska kronan är värd så lite. Allt annat är ju billigare i Sverige, danskar och norrmän åker hit och handlar och gläds åt låga priser).

Jag förstår inte. Men vill så gärna veta.

Måndagen den 31 augusti 2009: Mjölk och mjölk
Mjölk debatteras nästan dagligen i massmedia. Dels vem som ska leverera mjölken till oss här i Dalarna och dels hur mycket den ska kosta. Men (som vanligt?) ger massmedia ingen bra bild av vad frågan handlar och varför det är som det är. Tycker jag - eller också är det jag som har svårt att fatta.

Jag förstår inte. Men vill så gärna veta.

Söndagen den 30 augusti 2009: Jorden och Mars

Nu är Fuglesang ute och flyger igen. Om jag har förstått det rätt är detta en av de sista rymdfärderna på ett tag. Men att NASA samtidigt (eventuellt i samarbete med ryssarna?) planerar för en bemannad flygning till planeten Mars.

Det låter konstigt. Som jag har förstått det är amerikanarna avsevärt mer religiösa än vi svenskar. I varje fall är de mer "religiöst praktiserande", dvs de går i kyrkan på ett sätt som inte alls är vanligt i Sverige. Vad de egentligen tror har jag ingen uppfattning om.

Men eftersom de är kristet religiösa så är det konstigt det här med Mars. Tycker i varje fall jag. I Bibeln står det ju, i Första Mosebok vers 27 och 28: "Alltså skapade Gud människan lik hennes Skapare, lik sig själv skapade Gud människan till man och kvinna. Gud välsignade dem och sa: Föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er. Ni ska härska över fiskarna, fåglarna och alla djuren."

Och det har vi ju verkligen tagit fasta på, dvs att uppfylla jorden. Med råge också. Jag tror inte att Gud, om han nu finns, hade menat att vi skulle uppfylla den så bokstavligt som vi nu gör.

Men det står i Bibeln absolut inget om att vi även ska uppfylla planeten Mars. Kan ingen tala om det för NASA?

Mars - fast i februari!

Fredagen den 28 augusti 2009: Avundsjuka

Barnbarnen älskar sin farmor respektive mormor. Där får jag alldeles klart komma i andra hand.

Två av dem bor i Falun och ibland hjälper vi till och hämtar dem på dagis. Då kommer först Teodor, som är fyra, rusande, ropar "Farmor" och kastar sig i hennes famn. (Sedan kommer ibland ett helt annat barn som hör ropet "Farmor" och som blir besviket när det visar sig vara "fel" farmor). Därefter kommer Sixten som är två släntande.

Idag var det speciellt tydligt vilken bifigur som jag är. När Teodor hade kommit lyfte Margaretha upp honom i famnen. Sedan kom Sixten i full fart. När han insåg att farmor stod upp med Teodor i famnen och alltså var upptagen så stannde han, vände sig till mig och jag fick lyfta upp honom och krama honom.

Men så fort han såg att farmor hade satt ner storebror ville han komma loss och krama farmor.

Men sådant får jag stå ut med. För jag tycker ju precis likadant som de.

Lördagen den 22 augusti 2009: Våra förfäder

"Människor borde inte leva i klimat där man sex månader om året inte kan gå ut naken utan att frysa ihjäl." Så inledde Pernilla Ohlin sin krönika i Falu-Kuriren idag. Jag delar helt och hållet hennes uppfattning.

Och tänk sedan på de stackars människor som på stenåldern strövade omkring här och livnärde sig på jakt och fiske. De hade minsann inga Helly Hansen utan fick nöja sig med att svepa in sig i en djurhud och ta skydd i en riskoja. Att uthärda en vinter på det sättet kan inte ha varit behagligt.

Insikten om detta tycker jag innebär att det som våra svenska nationalromantiska historiker försökt tuta i oss, det måste vara helt fel. De sa ungefär så här när jag gick i skolan: "Det var de starkaste och djärvaste männen som följde isranden norrut när inlandsisen drog sig tillbaka och som utgör våra förfäder".

Var och en bör naturligtvis vid närmare eftertanke inse att de som lämnade Medelhavets strand, de ljumma vintrarna med vindruvsodlingar, det var inte de starka utan de som var så svaga att de inte kunde försvara sitt revir utan blev ivägdrivna.

Det är dem som vi härstammar från. Då är det väl inte så konstigt heller att det inte blir några medaljer i Friidrotts-VM för deras nutida svenska avkomlingar!

I vårt klimat...?

Fredagen den 21 augusti 2009: "Småbanker" igen

I måndags funderade jag omkring de nya (?) sk "småbankerna" som erbjuder insättare bättre ränta än vad de komventionella storbankerna gör. Då var jag lite orolig för att jag genom att använda dem skulle stödja utlåning genom sk SMS-lån. Nu har jag förhört mig hos ett antal av dessa långivare om hur det står till med saken. Svaren kan sammanfattas så här:

De flesta uppger att de lånar ut till personer som inte "accepteras" av vanliga banker, tex personer med registrerade betalningsanmärkningar.
De har avsevärt högre utlåningsräntor än de vanliga bankerna - eftersom det är större risk när de lånar ut till personer med betalningsanmärkningar.
Men de förnekar att de sysslar med SMS.lån.

Måndagen den 17 augusti 2009: Banker och räntor

När jag gick i folkskolan fanns det i klassrummet en fyrkantig låda med en massa fack i, en sparbössa för var och en av eleverna i klassen. Där stoppade vi ner slantar ibland, hur ofta det var kommer jag inte ihåg. Jag antar att det hela skedde i uppfostrande syfte, dvs vi skulle tidigt lära oss nyttan och det moraliskt föredömliga av att spara.

Sannolikt finns det inga sådana sparbössor numera, under en lång tid har det ju ansetts mer föredömligt att låna i stället för att spara. Och seriefigurerna Spara och Slösa är väl också försvunna.

En gång i terminen (tror jag) tömdes sparbössan och sattes de sparade pengarna in på Postsparbanken, där vi alla fick en postsparbanksbok. I vilken fina klistermärken visade hur mycket man hade sparat.

Så småningom i avsevärt högre ålder vågade jag mig in på en ”riktig” bank för att öppna ett konto. Då kändes det som att man blivit ”stor”. Det kändes lite högtidligt, nästan så att man behövde klä upp sig för att våga gå in. När jag sedan hade börjat arbeta och fick lönen på check-konto, ja, då var jag helt klart vuxen.

Idag går jag inte in på en bank så ofta och när jag gör det känns det inte alls högtidligt.

Tydligen är det så att de flesta av oss är, eller har varit, väldigt trogna mot den bank som vi en gång har valt. Kanske beror det på att vi fortfarande känner aktning och vördnad och att bankverksamhet är något lite högtidligt och fint. Trots urusla inlåningsräntor har vi blivit kvar – kanske beror det även på att de andra storbankerna inte har något bättre alternativ att erbjuda.

Men nu har det ju kommit andra små uppstickarbanker som ger avsevärt högre inlåningsräntor. Ja, om man verkligen kan kalla dem för banker vet jag inte, de har i varje fall inga bankkontor, men sätta in pengar där kan man. Och de omfattas av den statliga insättargarantin så att man kan känns sig trygg. Det gläder mig.

Nu är det ju inte så att mina banktillgångar är av den storleksordningen att några procents högre ränta påverkar min ekonomiska livssituation – nej, att jag har bytt från min gamla ”storbank” till den lilla på nätet beror nog mera på en vilja att ge den gamla fina banken en liten näsknäpp. Visserligen betyder min lilla insättning säkert inget för dem, men om alla insättare beter sig lika blir det nog mer kännbart.

Men jag har en fundering som oroar mig lite. De här ”småbankerna”, om vi nu kallar dem för banker, vad använder de pengarna till? Är det möjligen så att det är dessa företag som sysslar med utlåning till skyhöga räntor av sk SMS-lån till ungdomar och andra som inte fattar vad de ger sig in på? Jag vet inte alls om det är så. Men om det skulle vara det så blir jag lite betänksam. Att genom insättningar stödja sådan verksamhet skulle kännas lite grand ungefär som att köpa aktier i en tillverkare av minor och annan krigsmaterial, vilket många numera drar sig för.

Jag får nog försöka att ta reda på hur det förhåller sig.

Onsdagen den 13 augusti 2009: Darwins utvecklingslära

Om det var det där TV-programmet om filosofi, som jag såg häromdagen, som är anledningen till att jag började fundera vet jag inte. Men det finns ju faktiskt en hel del djupsinniga frågor som man kan fundera över. Ja, allra först och främst naturligtvis de existensiella frågorna om vadan och varthän. Men där har jag bestämt mig för att inte fundera mer, jag kommer ändå inte att kunna lösa dem, lika litet som någon annan.

Som de flesta andra verkar vara numera i Sverige så är jag inte speciellt religiös. Visst hade det ju kunna vara väldigt bekvämt med en stark gudstro som innebär att om man ”sköter sig” så kommer man till himlen. Men det hjälper inte. Och naturvetenskapens förklaringar om Big Bang och universums oändlighet känns mest skrämmande för mig och ger ingen tillfredsställelse.

Oavsett om man är religiöst troende eller inte verkar det numera inte vara speciellt många i Sverige som på allvar menar att den skapelseberättelse som redovisas i Bibeln ska tolkas bokstavligt. Darwins utvecklingslära har ju slagit igenom ordentligt. Även om det på senare år har kommit nya teorier som hävdar att det inte handlar om en kontinuerlig och långsam utveckling, det kan i stället ha skett utvecklingssprång vid olika tidpunkter. Men det uppfattar jag ändå bara som komplement/förbättringar av Darwins teori.

I USA är det tydligen annorlunda. Där verkar det finnas en starkare religiös opinion för en skapelse mer i enlighet med Bibeln och som vill att skolan ska undervisa även om detta som ett alternativ till Darwins lära. Även om man (av taktiska skäl) inte vill kalla det för religion utan för vetenskap, Intelligent Skapande. Dvs någon intelligens (eller med andra ord Gud) har skapat världen.

För min del hjälper det inte med ett sådant resonemang eftersom min fråga omedelbart blir ”Jaha, men varifrån kommer då denna intelligens, vem skapade den?”.

Men på Darwin tror jag inte heller. Han hävdar alltså att hela den komplicerade kropp som till exempel utgör människan har bildats genom otaliga slumptillfällen under utvecklingens gång. Och att allting i naturen är förnuftigt. Våra kossor äter inte smörblommorna på ängen eftersom de är giftiga för dem. Det beror inte på att Mamma Mu har berättat detta för sina kalvar utan på evolutionen, de som inte äter smörblommor har lättast att överleva och föra sina gener vidare till nästa generation.

Men så enkelt kan det inte vara. Ta bara bromsen som exempel. Ett synnerligen irriterande djur. Och uppenbarligen enfaldigt. Och långsamt. Flugor är också irriterande, mest för att de snurrar runt i luften på ett helt ologiskt sätt och stör oss. Och flyger så snabbt att vi har svårt att träffa dem.

Men bromsen är långsam. Varenda gång en broms sätter sig på en människa, oavsett om den hinner bita/sticka eller inte, så hinner människan slå ihjäl den. Enligt Darwins teori skulle det innebära att de bromsar som i sina gener har anlag för att sätta sig på människor inte kan föra dessa gener vidare eftersom de blir ihjälsagna. Och att bromsarna därför efter ett stort antal generationer skulle ha ”lärt” sig att inte angripa människor.

Men det gör de.

När man ser den på det här viset blir den inte bara irriterande utan även skrämmande.

Söndagen den 9 augusti 2009: Sjuttonhundratalsfilosofer

När vi äter frukost på sommaren brukar ibland TV:n stå på med något av morgonprogrammen, TV1 eller TV4. Sedan stänger vi av och går ut i sommarstugans trädgård.

Av någon anledning knappade jag efter frukosten över till en annan kanal, Axess TV, och Margaretha kom och satte sig bredvid mig i soffan. Det som visades där var ett halvtimmeslångt program om den skotske sjuttonhundratalsfilosofen David Hume. Programmet bestod av ett samtal mellan en australiensisk (heter det så eller heter det australisk?) filosofiprofessor och en programledare, som sannolikt även han var professor i filosofi. De satt båda i varsin ände av en fruktansvärt ful soffa, dekoren i övrigt bestod av en ful tapet på väggen bakom. Tre fasta kameror fanns tydligen, två som visade respektive samtalsdeltagare och en som visade båda två i soffan. Det var så långt ifrån de vanliga flashiga TV-programmen som man kan komma.

Ingen av oss har tidigare visat något som helst intresse för filosofiska frågor som kausalitet och induktion. Men ändå satt vi kvar framför TV:n. Efteråt konstaterade vi detta och frågade oss själva hur det kom sig. Och konstaterade bägge två att programmet faktiskt var intressant.

Så tänkte jag på hur det vanligen går till i svensk radio (för egentligen var väl detta TV-program ett radioprogram, den tradiga bilden gav inget tillskott till upplevelsen av programmet – snarare tvärtom). Där bjuder man in en aktuell person som blir intervjuad i något intressant ämne som han har kunskaper om. Efter ett par minuters introduktion säger programledaren ungefär så här ”Det där låter mycket intressant, det ska vi prata mer om men först ska vi ha lite musik”.

Är det så att man på svensk radio (och kanske även andra radiobolag?) inte tror att vi kan lyssna på det talade ordet i mer än några minuter i taget utan behöver stoppa in musik mitt i redogörelsen? Tror de att vi är så träaktiga? Eller är det ett utslag av Sveriges Radios folkbildningstradition? Dvs man tror inom radion att vi egentligen inte alls är intresserade av att få lyssna på den intervjuade personen men SR föresätter sig att lura/tvinga lyssnarna till det genom att stoppa in små bitar av talade ord mellan musikstyckena. Och att om det blir mer än några minuter talat så byter lyssnarna till en annan kommersiell kanal?

Söndagen den 26 juli 2009: Sommartid är utflyktstid
Vi hade besök ”söderifrån”. Då passade vi på att göra en biltur runt Siljan och se på diverse sevärdheter. För så är det ju ofta – det är först när vi få besök som vi bryr oss om sevärdheterna hemikring. Jag hade en arbetskamrat som bodde i Falun och, trots att han var i sexitioårsåldern, aldrig hade varit nere i gruvan.

När vi åker utomlands, oavsett om det är på en charterresa eller mer i egen regi, drar vi oss inte för att åka runt och titta på mer eller mindre intressanta sevärdheter. Där en guide berättar engagerat som om det vore det mest märkvärdiga på hela jorden. Ibland tänker man att ”ja, vi har ju minst lika intressant hemma, men det bryr vi oss inte om att titta på”.

Men visst är det ju så att en bra guide, antingen i form av en levande och berättande människa eller i form av en bok, det höjer avsevärt upplevelsen av det som man ser. Vilket visar att det gamla talesättet ”kunskap är makt” även kan kompletteras med ”kunskap är glädje”.

Fast jag kommer ihåg att när jag tidigare har läst i böcker om vad det finns för sevärdheter i en viss trakt så brukar det för nästan varje ort beskrivas att det finns en intressant altartavla eller något liknande i kyrkan. Själv måste jag erkänna att jag inte är så där våldsamt intresserad av altartavlor även om jag inser deras kulturhistoriska värde. Kanske beror det på att jag, liksom sannolikt de flesta svenskar, inte är så djupt religiösa och därmed inte heller så särskilt införstådd med alla de religiösa symboler som man kan återfinna på till exempel en altartavla. Symboler som gör att åskådaren ska förstå vad som menas – vilket jag alltså inte gör.

Trots det tycker jag att kyrkobyggnader kan vara intressanta att besöka – liksom stora järnvägsstationer. Med järnvägsstationer menar jag då sådana som centralhallen på Stockholms Central och sådana stationer där tågen kör in under ett tak. Såväl där som i kyrkorna har man förnämliga tillfällen at se och förstå hur byggnadens bärande konstruktion verkligen fungerar (i de flesta andra byggnader är ju detta ofta gömt av innertak och liknande). I kyrkorna kan man se de höga pelarna som längst upp böjer sig mot varandra och bär upp kyrkans tak genom sinnrika valvkonstruktioner. Det skulle ha varit spännande att vara med och se när dessa valv byggdes en gång i tiden.

Oavsett hur religiöst intresserad man är måste man ju konstatera att våra kyrkor är monument. Men det finns även andra intressanta monument, sådana som många av oss inte tänker på trots att vi ser dem varje dag. Det som jag avser är alla broar för vägar och järnvägar som finns runt om i landet och ofta kan beskådas på nära håll. Men liksom för andra monument och sevärdheter i allmänhet uppskattar man dem allra mest om man får en bra vägledning.

En sådan finns faktiskt. I boken Våra broar – en kulturskatt, skriven av Sven Olof Ahlberg och Bengt Spade på uppdrag av Vägverket och Banverket, redovisas ett stort antal intressanta broar tillsammans med en översiktlig genomgång av olika brotyper.

Det är en förnämlig bok, antingen att läsa hemmavid eller att ha med sig som en guide vid utflykter i Dalarna och övriga Sverige. Man behöver verkligen inte vara tekniker för att njuta av boken. Däremot kan den fungera som en allmänbildande lärobok i olika brobyggnadstekniker. Finns att köpa på Vägverket i Borlänge men kan naturligtvis lånas även på biblioteket.

Det är nu tio år sedan inventeringen inför boken genomfördes vilket innebär att en del av de redovisade broarna numera har ersatts av nya sådana.

Under de senaste tjugo åren har ett mycket stort antal broar byggts nya eftersom de inte var bäriga nog för de tyngre laster som numera tillåts, i avsikt att öka svensk industris konkurrenskraft. Sålunda kan vi konstatera att av de i Dalarna redovisade broarna har såväl broarna över Dalälven i Dala Husby och Solberga, Gustafs samt bron över Svärdsjövattendraget/Hökviksån i Hökviken, Linghed ersatts av nya broar. Men de har ersatts av nya broar som har utförts i samma stil som de tidigare så man kan ha stor glädje av boken även vid ett besök av de nya broarna.

Särskilt intressant är historien om bron i Dala Husby. Den tidigare bron byggdes 1928 och utnyttjade den tidens spetsteknologi vad gäller armerade betongkonstruktioner vilket innebar att den fick ett rekordlångt spann på 50 meter. Trots detta fordrades fem spann för att överbrygga Dalälven. Den nya bron, invigd av kung Carl XVI Gustav i april 2004, är byggd enligt dagens teknik vilket innebär att det räcker med tre spann. Men i övriga är broarna lika och den nya vilar på stöd som är klädda med sten från de gamla stöden.

Andra broar i Dalarna som redovisas och beskrivs i boken är

Väg- resp järnvägsbro över Österdalälven vid Tunsta, Insjön
Vägbro över Vanån vid Siknäs. Den bygdes från början som järnvägsbro för Norra Stambanan över Faxälven vid Långsele 1887. 1913 ersattes den där av en ny bro och uppfördes efter några år i Siknäs i stället.
Vägbro över Österdalälven i Leksand.
Kombinerad väg- och järnvägsbro över Österdalälven i Oxberg norr om Mora.
Vägport vid Klenshyttan mellan Grängesberg och Ludvika där den lokala vägen går genom en smal port under den höga järnvägsbanken.
Järnvägsbro över Vanån vid Vansbro.
Vägbro över Kolbäcksån vid Norsbro söder om Ludvika.
Vägbro över Dalälven vid Näs Bruk - en lång bro som närmast liknar ett jättelikt Mekkano-bygge.
Järnvägsbro över Österdalälven i Mora.

En speciell brotyp är ju flottbroarna som förr var vanliga i Dalarna. Numera finns i hela landet endast två flottbroar för allmänna vägar – och båda ligger i Gagnefs kommun. En av dem låg tidigare vid kyrkan i Gagnefs kyrkby men vid vårfloden 1846 följde bron med strömmen cirka 800 meter. Man var då så pragmatisk att man gjorde fast den vid det nya läget och lät överfarten över älven ske där i stället för vid kyrkan.

Den andra flottbron ligger några km längre uppströms vid byn Österfors – som ju är en idyllisk sevärdhet och väl värd ett turistbesök i sig. Numera är den endast upplåten för gång- och cykeltrafik. Men den ligger väldigt vackert och lämpar sig synnerligen väl för en rast om man har en kaffekorg med sig (bord och bänkar finns).

Båda dessa flottbroar är ombyggda under de senaste åren vilket kan sägas vara helt i enlighet med den historiska traditionen. För flottbroar slets väldigt snabbt och behövde succesivt renoveras eller förnyas. Delvis beroende på att de var byggda av trä som låg i vattnet och därigenom förstördes. Men även pga att det inte alls vara ovanligt att de helt enkelt följde med högvattnet.

Vill man läsa mer och lära sig mer om flottbroar rekommenderas Dalarnas Hembygdsbok 1975 (fanns tidigare att köpa på Dalarnas Museum, numera är den nog slutsåld - men går att hitta antikvariskt på nätet!) där Anders Björklund (numera stadsarkitekt i Orsa kommun) redovisar sitt examensarbete i arkitekturhistoria vid Chalmers Tekniska Högskola som innebär en genomgång av alla tidigare och då befintliga flottbroar i Dalarna. Boken är illustrerad med många intressanta fotografier.

Läs och njut och förundras över hur våra förfäder kunde lösa problem. Ett problem var konflikten mellan överfarten av älven från ena sidan till den andra och behovet av att kunna frakta båtar och timmer längs älven. Möjligheten till timmerflottning löstes i sen tid genom att en mindre del av bron gjordes med ett upphöjt spann så att timret kunde flottas under. Båttransporter kunde lösas genom att bron inte byggdes ”rakt över älven” utan i två delar som var förskjutna i förhållande till varandra, dvs den ena delen en brobredd längre uppströms än den andra, varvid de kunde dras isär och släppa igenom båtar.

Men broar utan vägar emellan har man inte mycket glädje av. Och även vägarna kan vara intressanta. Själv tycker jag naturligtvis att även nybyggda vägar kan vara vackra och tillföra landskapet positiva kvaliteter. Men jag kan förstå att många andra i första hand njuter av att se gamla vägar som följer naturens vindlingar på ett annat sätt än många moderna. Länsstyrelsen i Dalarna tillsammans md Vägverket Region Mitt har gett ut boken Kulturvägar i Dalarna – kulturhistorisk inventering av allmänna vägar. Även den kan ligga till grund för trevliga utflykter runt om i länet.

Finns att köpa på Länsstyrelsen.

Fredagen den 17 juli 2009: När Dalporten öppnades
”Reklam” för kommande arrangemang har jag nog aldrig gjort här i bloggen. Överhuvudtaget är det en princip att på SPF Falubygdens webbsida enbart förvarna om arrangemang som går i SPF:s regi.

Men principer är ju som bekant till för att man ska kunna göra undantag från dem. Nu kan jag inte låta bli. Det kom en inbjudan från Dalarnas Museum om ett seminarium den 15 augusti med anledning av Gefle-Dala Jernvägs 150-årsjubileum. Det tycker jag själv låter så intressant så jag kan inte låta bli att ge även er andra chansen att anmäla er.

Läs här!

Det som förvånade mig var rubriken med namnet Dalporten. För mig är det benämningen på vägporten under den höga järnvägsbanken i Grängesberg, någon km från läns- och landskapsgränsen. Den där porten som är parabelformad, vilket innebär att det är fri höjd 4,6 m enbart i körbanans mitt varför höga lastbilar alltså inte kan mötas. Ett speciellt varningssystem för dem är därför monterat på platsen.

Dalporten i Grängesberg, foto Peter Korkala från hans blogg http://peterkorkala.se/

Men eftersom Örjan Hamrin använder benämningen i detta sammanhang så litar jag helt och hållet på honom att det är befogat. Han brukar alltid veta. För skojs skull sökte ("googlade") jag på Dalporten på nätet. Jag fick 209 svar. Efter att ha ögnat igenom dessa konstaterar jag att nästan alla handlar om just Grängesberg.

Men jag hittade ett svar som var relevant när det gäller järnvägen. Det var i en fulltextversion av boken Sverige, Illustrerad handbok för resande och derjemte ett minne för dem som besökt landet där följande stod:

Källvikens station är belägen vid sjön Hyns södra strand (170 m. öfver hafvet). Strax norr om nämda sjö ligger Korså jernbruk, tillhörigt Stora Kopparbergs bergslag, och hvilket bruk har ängbåtsförbindelse med Källvikens station. Från Källviken passerar tåget förbi flera små sjöar och inträder genom den s. k. Dalporten i Dalarne, hvarefter det fortgår genom steniga vildmarker till stationen Born, anlagd för de produkter, som forslas frän Engelsfors bruk och Edskens masugn å en för detta ändamål anlagd, 7 km. lång, smalspårig jernbana.

Ni som är bättre bibellärda än jag vet naturligtvis att Dalporten var en av Jersualems portar. Om den och dess upprustning 445 f.Kr, kan man läsa i Nehemjas bok i Gamla Testamentet:

När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre dagar, stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med mig.

Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.

Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig. Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.

----

Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. De byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten.

Någon bild på denna gamla Dalporten i Jerusalem har jag inte hittat, jag vet inte ens om porten numera existerar, det kanske är osannolikt. Här är en bild på Damaskusporten så som den såg ut omkring 1900:

Dessutom finns det en by strax norr om Borlänge, vid Gagnsbro, som kallas Dalporten.

Torsdagen den 16 juli 2009: I-länder och u-länder
Det händer inte så ofta att jag blir entusiastisk över något som jag hör. Snarare är jag nog till min grundinställning ganska kritisk och ifrågasättande. Om det är därför som jag sällan skrattar högt när jag ser på något TV-program vet jag inte, men på sin höjd brukar det bli ett litet småleende.

Överhuvudtaget har jag nog ganska ofta synpunkter på värdet av till exempel TV-program, såväl hela programmet som vad som sägs i det eller i en nyhetssändning. Som att nyheter ofta är oklart formulerade eller förklarade.

Därför blev jag glad när jag i ett program i förra veckan hörde något förklarat som jag tyckte hjälpte mig att förstå. Det var i programmet Sommarkväll med Anne Lundberg som sändes från Ystads Saltsjöbad. Det var en läkare som pratade om u-länder (jag kom in mitt i programmet så jag vet inte vad han hette) och som påtalade att vi ofta har en tendens att generalisera och förenkla och dra ”alla andra” över en kam. Dvs vi delar in världen i i-länder (”vi”) och u-länder (”de andra”) när verkligheten, enligt hans mening, ser annorlunda ut. Det är stora skillnader i levnadsstandard inom de länder som vi lättsinnigt klassar som u-länder.

Han förklarade att i en grupp av dessa länder har man numera en levnadsstandard som motsvarar den som vi själva hade omkring 1945, i en annan grupp en levnadsstandard som vi hade omkring 1920 och i många av dessa länder går utvecklingen snabbt framåt. Sedan finns det andra länder där levnadsstandarden motsvarar den som vi hade på 1800-talet – och där det i många fall inte alls går framåt.

Till detta lade han att även detta resonemang naturligtvis är en generalisering eftersom i många av dessa olika länder är skillnaden i levnadsstandard mellan olika människor väldigt stor, större än vad den var hos oss under ovan angivna perioder.

Det hjälpte mig att förstå att vi inte kan klumpa ihop ”dem” och dra alla över en kam.

Måndagen den 13 juli 2009: Lurendrejare på gång igen!
Det kom e-post från någonting som uppgav sig heta World Buisiness Register. De erbjöd mig att låta registrera mitt företag i deras 2009/2010-upplaga. Nu är det ju så att jag inte har något företag men läste ändå texten. Så här stod det:

Ladies and Gentlemen.

In order to have your company inserted in the registry of World Businesses
for 2009/2010 edition, please print, complete and submit the enclosed
form (PDF file) to the following address:

WORLD BUSINESS GUIDE
P.O. Box 2021
3500 GA Utrecht
The Netherlands

email: register@wbgtoday.net
FAX: +31 20 524 8107

Updating is free of charge!

If you are not the intended recipient, please submit an email to
unsubscribe@wbgtoday.net
Your request shall be dealt with accordingly.

Observera texten ”Updating is free of charge!”.

Så var det en bilaga medskickad, som man skulle fylla i. På denna stod det med liten stil långt ner att man accepterar de villkor som anges på webbsidan http://www.world-businessguide.com/terms.php .

På denna sida stod det en massa, jag orkade inte läsa allt. Men jag reagerade när jag läste ”EURO 995” och EURO 2995”. Då insåg jag att detta sannolikt är ett sådant där blufföretag som man läser om i tidningarna ibland. Som lurar folk att tro att de får något gratis, skriver på och sedan sitter de fast.

Lördagen den 11 juli 2009: Vad är det för likhet mellan en optiker och en mobiloperatör?
Det har jag förstått nu.

Ett bra tag har jag insett att jag behöver köpa nya glasögon, såväl mina "vanliga" som jag normalt har och läsglasögonen som jag har när jag läser tidning/bok eller på datorn. (Jag envisas med att inte kombinera genom att skaffa sk progressiva glasögon - med motivet att det ser så intellektuellt ut när man sitter och byter mellan de olika paren. Titta på TV när man intervjuar nobelpristagare och andra professorer!).

När jag sitter hemma i soffan och ser på TV blir jag överöst med olika reklamerbjudande från de olika optikerkedjorna (alla optiker ingår tydligen numera i en av dessa kedjor). Precis som jag blir överöst av erbjudanden från de olika mobiloperatörerna. Och i båda fallen är erbjudandena så formulerade att det är totalt omöjligt att jämföra dem.

Enda chansen att kunna jämföra var att gå runt till firmorna och berätta vad jag ville ha - och fråga "vad ska ni ha för det?". Det var fascinerande/skrämmande så olika slutsummorna blev.

Måndagen den 6 juli 2009: Ett trafiksäkerhetstips!
I gårdagens blogg nämnde jag att jag nog inte är speciellt mycket bättre än folk i allmänhet när det gäller att hålla hastighetsbegränsningarna och det är ju ledsamt. Att hålla hastighetsgränserna är viktigt för trafiksäkerheten (och kanske framför allt för skadepåföljden vid en olycka).

Men det finns ju även andra faktorer som påverkar olycksrisken. Nykterhet till exempel (och där har jag alltid hållit hårt på att vara skötsam!).

Men även vanlig enkel trötthet är en betydande olycksrisk. Det räcker ju med att bara somna till i någon sekund för att orsaka en olycka. Här har jag ett tips som jag gärna förmedlar till omvärlden.

När jag hade suttit en hel dag på ett möte på Vägverkets regionkontor i Härnösand (bara det kan man ju bli sömnig av) och sedan satte mig i bilen för att ensam åka hem till Falun i novembermörkret, då fanns det risk för att bli trött.

Naturligtvis är det bästa att stanna vid en rast- eller parkeringsplats och gå ur bilen och få frisk luft en stund. Eller sätta sig och sova en stund. Fast man vill ju hem. Och även om jag stannade och vilade så blev jag ganska snart efteråt trött igen.

Det grundläggande var att inte stanna i Gnarp och äta en pizza - även om de hade väldigt goda pizzor på pizzerian i Gnarp. För den tunga maten la sig som en sten i magen och all kraft i kroppen gick väl åt till att smälta den. Och sömnen kom snabbt.

Ett knep som jag nyttjade var att då och då slå en signal på mobiltelefonen till mina kollegor som var på väg till Östersund och Gävle och prata någon minut med dem. I det avseendet kan faktiskt mobiltelefonen ha en positiv trafiksäkerhetseffekt också. Men det var inte detta knep som jag tänkte på.

Jag brukade se till att undvika att gå på toaletten under hela eftermiddagen och innan jag satte mig i bilen. Det innebar att under resan så blev jag förr eller senare kissnödig. Om inte förr så ungefär när jag hade passerat Alfta och hade den långa sträckan genom skogarna mot Svaben framför mig. Men jag stannade inte för att lätta på trycket. I stället uthärdade jag och höll mig. Det var inte alls behagligt - men det garanterade att jag inte somnade!

Ett trafiksäkerhetstips alltså. Den som vill gardera sig kan ju ta med en gummisnodd att sätta runt om.

PS: Du som tänker åka samma väg som jag, dvs rv 50 upp mot Alfta, behöver nog inte nyttja tipset under det närmaste året. Med start i höst kommer Vägverket att låta påbörja ombyggnaden/upprustningen av hela den återstående sträckan Lamborn-Svabensverk-Skräddrabo. Då kommer det sannolikt att bli lite besvärligt under byggtiden så risken att somna minskar.

Söndagen den 5 juli 2009: Om att köra för fort. Med mera
När jag var ung och hade gått ut gymnasiet funderade jag faktiskt på att läsa juridik. Möjligen berodde det på att det inte fanns några betygskrav till den utbildningen, alla som ville kunde börja. Därmed inte alls sagt att det skulle vara en lätt utbildning, snarare tvärtemot. Att det inte fanns några betygskrav berodde nog på att utbildningen inte innehöll laborationer och liknande utan bedrevs i form av föreläsningar. Det gick väl bra att byta föreläsningssal till en större om det kom många studenter.

Det blev inte mer än en tanke.

Ibland blir jag glad över att jag inte valde den studiebanan. Till exempel när jag läser om brottsmålsadvokater som företräder grova brottslingar eller misstänkta brottslingar och gör allt som de kan för att vända allt till det bästa för dessa för att de ska få så lågt straff som möjligt - eller helst bli frikända.

Naturligtvis inser jag att den som står åtalad för ett grovt brott och riskerar att få ett mycket långt straff skall ha hjälp av ett juridiskt ombud som för hans talan. Det ingår i den civiliserade statens rättssystem. Det är inte det som jag vänder mig emot.

Men jag skulle inte själv vilja ägna mig åt det – även om det tydligen är väldigt ekonomiskt givande. För hur skulle det kännas när jag ligger på mitt yttersta och tänker tillbaks på vad jag har gjort med mitt liv. ”Jag har sett till att svåra brottslingar har undkommit straff eller fått lägre straff genom att vända och vrida på paragrafer.” Då skulle jag inte känna att jag hade gjort speciellt mycket meningsfullt av mitt liv. Nästan som om jag hade hållit på och tillverkat sådana där reklamfilmer för hårshampo och kosmetika som avslutas med att en kvinnlig röst viskar ”Because you are worth it”.

OK, jag erkänner att det är fel att generalisera om hela yrkesgrupper, det stora flertalet jurister och advokater sysslar ju inte alls med sådant här utan utför säkert hedervärda och samhällsnyttiga uppgifter som de kan vara stolta över såväl i vardagen som när de ligger på sitt yttersta.

Att jag kom att tänka på detta berodde på en tidningsartikel om en lastbilschaufför. Han hade kört för fort, 63 km/t där det var hastighetsbegränsat till 50 km/t. Det var väl inte så konstigt. Men polisen hade av slarv skrivit fel på lappen, som han fick underteckna, de hade kastat om siffrorna. Det stod alltså att han hade kört 50 km/t där det var hastighetsbegränsat till 63 km/t.

Samma sak hade hänt honom en gång tidigare. Då hade han vägrat att betala och fallet gått till domstol där han blev frikänd. Så han tänkte göra likadant denna gång.

Nu gick hans juridiska ombud ut i tidningen och talade om för alla andra trafikanter som blivit bötfällda att de borde kolla lappen noga så att det inte stod fel för då kunde de kanske också bli frikända. Underförstått att de kunde kontakta honom så skulle han bistå dem vid rättegången.

Min reflektion blev att om detta med polisens felskrivning hade hänt lastbilschauffören två gånger – hur många gånger hade han då inte åkt fast för fortkörning där polisen hade skrivit rätt? Och hur många gånger hade han åkt för fort med sin lastbil utan att ha blivit tagen? De flesta av oss vet ju mycket väl hur liten risken för att åka på böter för fortkörning är.

Låt mig nu tydliggöra att jag inte vill framställa mig själv som något slags helgon när det gäller att följa hastighetsbegränsningarna. Även om jag, som har arbetat så länge inom Vägverket, borde vara ett föredömme. Men så är inte fallet. Dvs jag har nog varit som de flesta. När jag hade suttit på ett möte på Vägverkets regionkontor i Härnösand (och bland annat pratat om hur vi ska få trafikanterna att hålla hastighetsgränserna!) mellan 0800 och 1700 och sedan körde hem till Falun – ja då hände det lätt att jag la på momsen på den tillåtna hastigheten. Vilket ju var speciellt illa eftersom jag nog var ganska trött efter att ha suttit i möte en hel dag.

Men hade jag råkat åka fast för fortkörning, ja då hade jag nog svurit en vers och sedan betalt böterna så fort som möjligt. Och skämts.

Antagligen (?) var det kanske så att den där lastbilschauffören skämdes, även han, eftersom han inte själv framträdde i tidningen. Men juristen han skämdes inte för att tjäna pengar på att polisen hade varit slarvig.

Sedan kan jag fråga mig: Har vi inte alltför höga krav på bevisföring i Sverige? Finns det någon som inte inser att polisen hade slarvat när de hade skrivit på böteslappen att han hade kört i 50 km/ på en väg där det var hastighetsbegränsat till 63 km/t? Är det inte sådant här som ger rättsväsendet dåligt rykte?

Har du sett en sådan här som det stått 63 på?

Lördagen den 4 juli 2009: Pythagoras sats
Tänk så mycket man kan hitta (och lära sig!) på nätet numera.

Inte kommer jag ihåg hur vi bevisade Pythagoras sats när jag var ung och studerade. Men den här trevliga animationen hittade jag på Wikipedia.

Måndagen den 22 juni 2009: Brevet från kolonin
Är det bara jag som är så naiv?

I snart femtio år har jag glatt och roat lyssnat på Cornelis Vreeswijks låt Brevet från kolonin. Och tyckt att "detta är ju verkligen en äkta svensk låt" som på ett underhållande sätt skildrar livet så som det skulle kunna vara på en svensk sommarkoloni.

Ända tills jag hittade den på Youtube och insåg att Cornelis hade plankat den mer eller mindre rakt av. I och för sig gör det ju inget, jag gillar låten lika mycket för det. Men jag blev så förvånad.

Torsdagen den 18 juni 2009: Ur en kos dagbok
Vi har ju haft besök av barnbarn i en vecka. Då inser man hur mycket barnprogram det numera finns på TV. Det var annorlunda när våra egna barn var små. Fast det kanske inte är så konstigt att det finns mer barnprogram nu än då. Antalet TV-kanaler även för vuxna har ju växt enormt. Så det kanske är fullt rimligt att samma sak har skett när det gäller barnprogram.

Det jag har förstått är att det tydligen är en alldeles särskild konst att göra program som passar de minnsta barnen. Teletubbies och liknande visar att det ska vara långsamt och inte alls behöver vara särskilt mycket aktivitet - och inte heller något större mått av logiskt sammanhang mellan de olika scenerna.

När TV:n stod på i går morse blev jag glad. Då visade de en film baserad på den allra bästa barnbok som jag någonsin läst: Bepper Wolgers Ur en kos dagbok. Jag köpte den boken när mina barn var små, jag älskade den då och jag älskar den nu. Och filmen återgav boken på ett mycket bra sätt. Ska ni köpa en bok till era barnbarn, så försök att få tag på den.

Tyvärr uppskattade mina barn inte boken lika mycket som jag. Men Stella, barnbarnet, satt och tittade på den på TV. Det gläder mig att hon är klokare än sin far.

Onsdagen den 17 juni 2009: Testa datorn!
Hur säker är din dator? Vet du det? Nej, det är inte så lätt att veta om man inte är datafreak, och det är vi ju inte, dvs de flesta av oss.

Det finns de som är villiga att hjälpa oss, Post- och Telestyrelsen till exempel. Gå in på deras webbsida och genomför ett enkelt test. Och läs om internetsäkerhet på en annan av deras sidor.

Tisdagen den 16 juni 2009: Åka till Polen!
I helgen åkte Margaretha och jag in till stan och lämnade barn och barnbarn ensamma i sommarstugan - det kunde ju vara skönt för dem att få rå sig själva lite. Och vi tyckte mest att det bara regnade och regnade.

På söndag förmiddag ringde de och frågade om vi blev kvar i stan. För de tänkte åka till Polen. "Till Polen sa jag!" Och tänkte att om de nu hux flux skulle resa någonstans så borde det väl vara till ett ställe där solen skiner och det är varmt och skönt och går att bada. I Polen lär det väl regna lika mycket som här. Och Margaretha, som hörde mig, tänkte precis likadant.

Fast det var till Kupolen de skulle resa.

Kupolen - inte Polen!

Måndagen den 15 juni 2009: Kolla igenom din dator!
För snart ett år sedan bytte jag internetleverantör. Det berodde inte på att jag var missbelåten med Bredbandsbolaget, som jag hade haft i några år, utan på att fastighetsägaren hade låtit dra in fiberkabel från Falu Stadsnät i fastigheten. Och Bredbandsbolaget erbjöd inga tjänster via detta nät. I stället valde jag Bahnhof som var billiga. Samtidigt passade jag på att abonnera på ett säkerhetspaket från dem.

Några månader senare fick jag e-post från ett bolag som heter Norton och levererar just säkerhetspaket. De talade om att nu hade tiden för mitt abonnemang, som ingick i leveransen av dator, gått ut efter tre år. De erbjöd mig olika alternativ för att fortsätta abonnemanget. Jag valde ett som var lite mer omfattande än det som jag troligen hade haft tidigare och fick installera detta – jag hade då glömt bort att jag redan betalade för ett abonnemang hos Bahnhof.

Det nya säkerhetspaketet från Norton var väldigt irriterande. Inte så att det inte fungerade som säkerhet. Det antar jag att det gjorde. Men det störde hela datorn. Plötsligt började den hänga sig när jag skulle stänga ner olika program, tex Explorer Internet. Vilket innebar att jag fick trycka på Alt-Contr-Del för att få fram aktivitetshanteraren och där konstatera att den angav ”programmet svarar inte” och sedan där avsluta programmet.

Det var då som jag kom på att jag ju redan betalar för motsvarande tjänst hos Bahnhof och bestämde mig för att inte förnya abonnemanget hos Norton där tiden gick ut.

I helgen hade jag besök av Martin, min son. Då bad jag honom gå igenom min dator för att rensa bort ”onödiga” program eftersom jag tyckte att datorn tog en vedervärdigt lång tid på sig att starta. Det gjorde han och det fungerar nu mycket bättre. Då passade jag också på att be honom att avinstallera Norton eftersom jag ju redan hade skydd från Bahnhof. Det gjorde han också. Sedan började han fråga om vad som ingick i Bahnhof-tjänsten. Jag svarade naturligtvis att det visste jag inte så noga. I stället gav jag honom pärmen med alla papper som jag hade fått från Bahnhof.

Han frågade genast om jag verkligen hade installerat det skydd som jag hade betalt för. Det visste jag inte om jag hade gjort – jag hade nog inte uppfattat att jag behövde göra det. Men i papperen stod det ett lösenord för installationen. Så nu har han installerat det.

Jag har alltså i ett antal månader betalt för ett skydd som jag inte har installerat!

Han konstaterade också att man egentligen bör gå igenom sin dator en gång om året och rensa ut program som har blivit liggande där och som man egentligen inte har någon användning av. Även om många program inte alls startar när man slår på datorn, utan först när man använder programmet, så kan det finnas tillhörande ”småprogram” som går igång automatsikt vid datorstarten och som tex undersöker om det finns en ny uppdatering av det program som det hör till. Många sådana kan göra att starttiden ökar avsevärt. I varje fall startar min dator nu mycket fortare. Sannolikt arbetar den även fortare.

Fast det kanske alla ni andra redan gör. Det kanske bara är jag som är klantig?

Söndagen den 14 juni 2009: Vattnets kretslopp
Det regnar. Och regnar. Och regnar. Fast det behöver jag inte berätta för er. Det ser ni själv genom att titta ut genom fönstret.

"Varifrån kommer allt regnet? Det brode väl vara slut i molnen snart" sa Margaretha.

Ja, det kan man ju fundera över. Som jag har fattat det hela så fungerar kretsloppet på det sättet att när solen lyser på världshaven så avdunstar en del av ytvattnet i havet (men inte saltet, som tur är) och stiger upp i atmosfären. När sedan dessa fuktiga luftlager kommer in över land och pressas uppåt av landmassorna blir vattenkoncentrationen för hög och vattnet i molnen börjar falla som regn.

Så blev jag lärd en gång i tiden.

Det innebär ju att för att det ska kunna regna här måste solen skina någon annanstans för att lyfta upp så mycket vatten i luften.

Vilket hav är det som har så mycket solsken så att det har lyft upp allt detta regn? Det måste väl finnas någon liten trevlig ö i detta hav dit jag kan åka?

Tisdagen den 9 juni 2009: Kromvicka!
I torsdags kväll gick vi ut på stan med ett treårigt barnbarn. Vi skulle se på cruising. Nu blev det ganska avslaget, med tanke på hur fantastiskt det brukar vara. Kallt och blåsigt, småregn och få bilar. Jag förstår att har man en cabriolet-pärla som man har putsat på länge så vill man inte köra ut den i regnet.

Så det blev inte så många bilar. Och de som kom under den tiden som vi stod ut var några 40-talsbilar och några 60- och 70-talare.

Men för en treåring var det ändå en upplevelse. Han tittade på varenda bil och uttalade sig vant att ”den var cool”!

Själv är jag ju mer kräsen och vill ha fler bilar. Men det blir väl en chans till på den ”riktiga” cruisingen i juli, det här får väl ses som en ”extra-föreställning”. Då blir det säkert ett antal Cadillac och även i cab-version. De är ju fantastiska och vräkiga.

Fast när jag ska vara nostalgisk så är det egentligen en modell som står före alla andra. Det är Ford Crown Victoria 1955. För mig är det revolutionen i bilbyggande. Eller bildesign kanske man ska säga. Själva torped-idén, där man integrerar stänkskärmarna med motorhuven, hade ju kommit några år tidigare i övergången från 40-tal till 50-tal. Men det var när man första gången såg en Kromvicka som det kändes att ”det här är bilen”.

Visst, senare har jag sett ännu lyxigare och vräkigare bilar, tex Buick och Oldsmobile och alla de Cadillacar som vi nu kan se på våra cruisingar. Men de flesta av dessa är ju importerade långt senare i begagnat skick. Några sådana kunde man inte se på 50-talet. I varje fall inte i Bollnäs där jag fick mina upplevelser. Jänkarbilar var ju lyx i sig, de man såg var ju normalt svarta eller mörkblåa taxibilar och att det skulle komma en lyx-jänkare som en Cadillac till Bollnäs var väl närmast otänkbart.

Men Kromvicka kom det. Och den var fantastisk. Höjden av för mig tänkbar bilelegans. Numera kan man se den i många färger. Men allra helst ska den vara röd och vit.

Fast fortfarande stör det mig lite, lite grand att man inte klarade av att lösa färgdelningen på "möss-skärmen" över strålkastarna på ett snyggare sätt. Se högra strålkastaren till vänster på bilden ovan.

Måndagen den 8 juni 2009: Babel
I vintras, det var i februari, var Margaretha och jag på semesterresa till Malaysia och Borneo, vi tittade på regnskogen med dess orangutanger, näshornsfåglar och andra djur. Det var intressant.

En kväll på hotellrummet slog vi på TV:n innan vi skulle somna. Vi klickade runt på de olika kanalerna och stannade till på en som visade film. Eftersom det naturligtvis inte fanns någon svensk textning och vi kom in en bit i filmen, antog vi att det skulle behövas en stund innan vi helt förstod handlingen.

Men i stället för att efter ett tag börja hänga med så blev vi alltmer förvirrade. För det var inte en film som visades – det var fyra stycken samtidigt. Nu menar jag inte att rutan var delad i fyra delar där det visades en film i varje ruta. Nej, först visades fim A i kanske fem minuter, därefter film B i fem minuter, sedan film C och slutligen film D. Sedan blev det fil A igen.

En film utspelade sig i Japan, en i USA och Mexico och två i något uland, typ arabland.

Vi har ju visserligen varit med om avbrott i filmer hemma i Sverige pga reklam och till och med att man lägger in en nyhetssändning mitt i filmen (för att få tillåtelse att lägga in mer reklam). Men att på detta sätt samtidigt sända fyra filmer var för oss obegripligt. Hur kunde någon ha glädje av detta? Var det för att tittarna skulle gilla i varje fall någon av filmerna och fortsätta och titta? Eftersom en normal film tar drygt en och en halv timme så skulle ju detta ta minst sex timmar! Så vi stängde av efter ett tag.

Vi berättade för våra medresenärer om denna konstiga TV-kanal men det var ingen annan som hade uppmärksammat den.

När vi kom hem från Stockholm igår satte Margaretha på en film som hon hade lånat. Den hette Babel, var med bla Brad Pitt och hade fått en massa Oscars (eller var det oscarsnomineringar?).

Efter en stund insåg vi att vi kände igen scener och skådespelare. Det visade sig att det var de ”fyra” filmerna som vi hade sett på Borneo. Fast i verkligheten var det bara en film. Men det gjorde den inte mer lättförståelig.

Vi konstaterade båda att anledningen till att den fått så många utmärkelser antagligen var att filmförståsigpåarna inte vågade erkänna att de inte hade fattat någonting. Det vågar vi. Se den inte!

Fast så mycket förstod vi till slut att hela filmen/-erna handlade om människans svårigheter att kommunicera med varandra, vilket var Guds straff sedan vi försökt bygga Babels torn.

PS på kvällen 090608: Märkligt nog kommer Margaretha just nu och säger "Vet du vad som kommer på SVT på lördag morgon? Babel. Med svensk text!". Snacka om tillfälligheter.

Söndagen den 7 juni 2009: Drakar igen!
Häromdagen skrev jag om drakar och demoner. I kväll besökte jag en annan drake.

Vi har varit nere i Stockholm över helgen, för att passa barnbarn. Ena barnet ska flytta i morgon och behövde hjälp med att passa dottern som är snart ett och ett halvt år under tiden som de själva packade. Så vi åkte ner, tog hand om flickebarnet och åkte ut till ett annat barn, som själva har två barn, en pojke i samma ålder och en på tre år. Allt fungerade jättebra.

På hemvägen tog vi E4 upp mot Gävle. Vi kände att det skulle vara skönt att inte komma hem hungriga så vi passade på att stanna till vid Dragon Gate i Älvkarleby för att äta. Där har jag åkt förbi många gånger men aldrig stannat. Nu var det ett lämpligt tillfälle.

Restaurangen serverade kinesisk buffé, det var ju gott och vi blev mätta. Men det var en underlig och märklig anläggning, ett åttavåningshotell som stod helt tomt. Och massor av utrymmen som inte verkade användas överhuvudtaget. Den terrakottaarmé, som jag läst i tidningen, såg vi inte till. Antagligen fanns den innanför den dörr, märkt Museum, som var stängd.

Frågan, som jag och antagligen många med mig tidigare ställer sig, är hur någon har kunnat lägga ut så mycket pengar på en sådan anläggning. Hur kan detta bära sig? En vanlig kinakrog kan ju inte finansiera allt detta byggande. Det verkar för mig helt sanslöst. Ett helt hotell som stod tomt - och var skulle gästunderlaget för ett så stort hotell finnas?. Jag kommer inte ihåg när man började bygga allt detta, men det var ju ett bra tag sedan, åtskilliga år. Vilket även syntes på ytterdörrar etc, som redan hade flagnande färg.

Någon lär ha sagt att kinesen som har finansierat och byggt anläggningen har så mycket pengar att det inte gör någonting om det inte blir avkastning under ett antal år. Fast det låter för mig konstigt.

Har han ärvt alla pengarna och vet inte hur han ska göra av med dem? För människor som själva genom egen affärsverksamhet har tjänat ihop en stor förmögenhet, de brukar vara noga med att se till att deras ekonomiska satsningar är lönsamma – annars kulle de inte ha kunnat samla ihop en så stor förmögenhet. Och att det först är ekonomiska och bygger upp en förmögenhet men därefter struntar i ekonomin, det tror jag inte på. Har man ett ekonomiskt sinne så har man, det klarar man inte av att slänga i papperskorgen.

Kan någon förklara?

Torsdagen den 4 juni 2009: Drakar och demoner
De som har läst mina funderingar tidigare har nog förstått att jag är ganska ointresserad av sport på TV. Jovisst kan jag se en hockey- eller fotbollsmatch. Men allt för- och eftersnacket, det har jag väldigt svårt med. Likaså har jag aldrig förstått det intressanta eller underhållande med Robinsson. Det programmet består ju till 10% av tävlingar och till 90% av för- och eftersnack. (Jo, jag har mer eller mindre blivit tvingad att se på några gånger så jag vet vad det handlar om).

Och visst finns det många andra TV-program som jag ser på men är ganska likgiltig inför.

Därför är det så roligt när jag har hittat ett program som jag verkligen vill se varje upplaga av. Och när jag har missat ett program går in på nätet och ser det på datorn i efterhand. Ett prgram där jag varje gång tycker att det är intressant, lärorikt, roande och underhållande.

Det är alltså Draknästet som jag pratar om. Fem riskkapitalister (”drakar”) får i tur och ordning besök av entreprenörer som vill sälja ut en del av sitt företag (eller företagsidé) för en viss summa pengar.

Drakarna i programmet ser betydligt ofarligare ut än denna!

Att lyssna på dessa entreprenörer som på bästa sätt försöker presentera sitt företag eller sin idé får mig ibland att småskratta, uppenbart bra idéer blandas med mer knäppa sådana (och det är väl programidén att det ska vara så).

Men det allra mest intressant och lärorikt är att lyssna på hur dessa erfarna företagare och riskkapitalister resonerar. Så här har jag noterat att de tänker:

Individen är nästan viktigare än affärsidén.
Entreprenören ska satsa hundraprocentigt på sin egen idé, inte ha annan verksamhet vid sidan om.
Det räcker inte med att entreprenören är besjälad av en idé eller ett intresse, han/hon måste kunna presentera siffror om verksamheten.

Eftersom jag själv har varit statsanställd ”byråkrat” i hela mitt yrkesverksamma liv inser jag att jag inte skulle haft någon framgång hos drakarna även om jag hade haft en bra idé, mitt behov av trygghet innebär nog att jag inte skulle våga satsa allt på en idé på det sätt som de skulle vilja för att själva satsa pengar i företaget. Antagligen är jag alldeles för feg och försiktig. Men å andra sidan har det varit väldigt roligt, intressant och stimulerande även på Vägverket.

Noterbart är också att drakarna flera gånger har sagt till en entreprenör ”Jag tror inte på din idé men jag tror på dig – om du kommer på en annan idé så hör gärna av dig till mig” eller ”Jag avstår att satsa i ditt företag – men om du någon gång tänker söka jobb så ring mig!”.

Vi behöver nyföretagare i Sverige, det är jag helt övertygad om (även om jag alltså själv inte har gjort något i sammanhanget). Om detta program kan hjälpa till att engagera och stimulera kreativa människor att öppna egen verksamhet så är det bra. Och det tror jag att programmet kan, mycket mer än många ”starta-eget-kurser”.

Demonerna? Ja, det är väl de som driver kreativa människor att starta egna företag.

Tisdagen den 26 maj 2009: Store bededagen
Idag är det "Store bededagen" i Danmark. Det påminner mig om hur lätt man kan dra förhastade slutsater och tänka helt fel.

På sextio- och början av sjuttiotalet bodde jag i Lund. En majdag åkte vi E6 norrut. Vid Ödåkra mötte vi trafiken på E4 inifrån Hälsingborg (detta var innan den nya E4 Väla-Hyllinge och den stora trafikplatsen Kropp var byggd) och jag konstaterade att det var väldigt många danskar på vägen för att vara en vanlig vardag.

Jag fick förklaringen genom att Radio Malmöhus berättade att det i Danmark var "Store bededagen". Eftersom jag nyss hade anpassat mig till det skånska språkbruket och dessutom visste vilken stor betydelse som jordbruket och betodlingen hade i Skåne, och rimligen i ännu högre grad i Danmark, missuppfattade jag innebörden. Sockerbetor uttalas ju på skånska "bedor" så jag antog att man i Danmark hade en helgdag helt ägnad åt sockerbetsodlingen. Det förvånade mig naturligtvis.

Min reflektion blev ungefär "visst är det väl fantastiskt att betodlingen i Danmark är så viktig att man har en särskild helgdag för den. Det skulle aldrig kunna ske i Sverige".

Jag hade ju sett arméer av sådana här, det fick mig att tro att danskarna hade ägnat betorna en egen helgdag!

Sedan fick jag förklarat för mig att det inte alls handlade om sockerbetor utan om böner. Stora bededagen är alltså en officiell dansk religiös helgdag som infaller den fjärde söndagen efter påsk. Den infördes av biskop Hans Bagger (nej, jag tror inte att han är släkt med Frodo) och blev officiell redan 1696 som en "extraordinär, allmän helgdag" för hela riket".

Så var det med de sockerbetorna.

Måndagen den 18 maj 2009: Spraket
Martin Timell i Äntligen hemma på TV4 för en stund sedan. Han gjorde bland annat ett besök i Töreboda och visade hur de berömda limträbalkarna tillverkas. Det var intressant men det som gjorde mig så glad var en helt annan sak.

Som alltid hänvisade han till deras webbsida, "gå in på tv4.se/äntligenhemma". Ja, just det. Inte "antligenhemma". Hur många år som helst har vi ju nu hört folk i radio och TV hänvisa till webbsidor eller ange epostadresser med uttal precis som det ska stavas. Dvs "gavledala" och liknande. Det trevliga och intressanta radioprogrammet "Språket" har angett adressen som "spraket@sr.se".

Det har låtit hur fånigt som helst. Och så väldigt onödigt. För alla vet ju att i webb- och epostadresser har det inte fått finnas å, ä eller ö. Så om Timell anger adressen till "tv4.se/äntligenhemma" så inser ju alla hur de ska skriva för att komma rätt. Eller man kan säga så här: den som inte vet det, han/hon har aldrig suttit vid en dator och kommer inte att behöva adressen.

Bravo Timell! Eller om det är ett principiellt ställningstagande från TV4: Bravo TV4! Jag hoppas att alla andra följer er i spåren.

Måndagen den 18 maj 2009: Töntkalsonger
Det var söndag igår och då kom det extra mycket reklam i brevlådan – om man inte har satt upp en lapp med texten ”ingen reklam” eller liknande. Bland annat kom Annonsbladet som naturligtvis innehåller mest annonser men även några artiklar. En av dem var ett kåseri av redaktören Lars Rindeskär.

Han berättade om sin pappa som hade blivit så förbannad på Björn Borg. Pappan hade av någon, sannolikt sina barn, i present fått ett par kalsonger av märket Björn Borg. Kalsongerna hade ingen gylf!

När jag läste kåseriet kom jag att tänka på att vi har ett ansvar mot oss själva, vi människor. På samma sätt som vi en gång försökte att uppfostra våra barn så att de skulle reagera och våga ha civilkurage när de såg något orättfärdigt – på samma sätt måste vi lära oss själva att säga ifrån när någon i oförstånd vill lura oss på något sätt.

Även om det är ens älskade hustru, som i brist på bättre förstånd (ja, hon kan ju rimligen inte veta och förstå) som i bästa välmening har inhandlat ett par kalsonger utan gylf, ja då måste vi ha kurage och mod nog att kunna säga ifrån. Det är bättre att en gång göra henne ledsen än att ljuga för henne. Det är bättre att gå tillbaks till butiken och byta. Att bara lägga dem längst ner i byrålådan och låta dem ligga där i tio år är ingen bra lösning. Men det allra sämsta är att ta på dem för att vara artig.

För hur mycket lågkonjunktur det än är, och hur ont om pengar som man än kan ha som pensionär – så illa kan det väl ändå inte vara att vi inte har råd att köpa riktiga kalsonger med gylf. Särskilt inte som ”töntkalsongerna” inte ens är billigare.

Att skälla på Björn Borg är ju ingen idé. Han har ju aldrig haft någon kontakt med dem. Mer än att han har fått ett antal miljoner kronor. Själv är jag så ärlig att jag erkänner att skulle jag få lika mycket pengar för att låta någon ha mitt namn på någonting (vilket ju aldrig lär hända) så skulle nog även jag acceptera att ha dem på kalsonger som inte går att använda. Och så resonerar nog Björn Borg också. Jag skulle tro att han själv aldrig skulle sätta på sig ett par.

Själv stör det mig dessutom när det står kändisnamn på kläder och annat. Jag vet ju, precis som alla andra, att vederbörande inte på något sätt har varit inblandade i tillverkningen. Därför blev jag synnerligen tveksam till hur jag skulle göra när jag för ett antal år sedan skulle köpa ett par skor. Och de skor som kändes skönast, på dem råkade det stå Björn Borg.

Det bar mig emot ett köpa dem. Men till slut insåg jag att det skulle vara ännu mer tokigt att inte köpa dem. Så jag gjorde det. Skorna var sköna.

Men aldrig blir det några kalsonger utan gylf. Ibland har jag funderat över om det är samma maffia som har dragit igång tillverkningen av dessa kalsonger som även brukade klistra upp lappar på jobbtoaletterna, lappar där det stod ”Sitt ner när du kissar!”.

Låt dem inte segra!

Söndagen den 17 maj 2009: United Kingdom
Det var 25 länder som tävlade i Melodifestivalen – även efter det att ett antal hade slagits ut i kvalificeringsomgångarna. Det var för mycket, tyckte jag. Det blev för segt och långdraget.

En massa länder. Av vilka del är ganska diffusa för mig – trots att jag är ganska bra på namngeografi.

Fast visst var det ganska roligt (mitt i all krigsbedrövelsen) när man för ett tiotal år sedan plötsligt upptäckte att de där länderna som man som frimärkssamlande pojke hade så svårt att placera på kartan, de fanns faktiskt nu igen. Som Bosnien-Hercegovina. Fast då, under kriget, talade man bara om Bosnien. Men nu har tydligen hela det gamla namnet kommit i bruk igen.

Ett annat land då var Böhmen-Mähren. Det har jag ännu inte återupptäckt idag. Men jag tror att det är ungefär detsamma som nuvarande Tjeckiska republiken.

Och historien om det konstiga FYR i FYR Makedonien fick vi lära oss också för ett tiotal år sedan, det var nog också i samband med just Melodifestivalen.

Det som jag funderade över nu var ett helt annat och mycket mer vanligt landsnamn – United Kingdom. Jovisst vet jag vad det innebär. Men det kan ju finnas andra kungariken på jorden som också är förenade så att kalla sig Förenade Kungariket är väl egentligen lite ”stöddigt”. Och i verkligheten heter ju landet formellt Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland. Då blir det genast mer rimligt. Fast så säger ju ingen.

Men jänkarna är väl lite grand åt samma håll. Amerikas Förenta Stater heter det även om det oftast kallas Förenta Staterna. Men egentligen borde det väl heta Nordamerikas Förenta Stater, det kan ju finnas andra stater i tex Sydamerika som skulle kunna ha lust att förena sig.

Jag kommer ihåg ett TV-program där en reporter levde under en längre tid med en stam på Nya Guineas inre, stammen levde väldigt primitivt. De hade naturligtvis ett namn på sig själva, jag kommer inte ihåg vad det var, men reportern förklarade att på deras språk betydde deras namn på sig själva helt enkelt "människorna". Det är nog så som de flesta av jordens olika människor och raser ser på sig själva, att det är just de som är människor. Alla andra är någon sort "nästan-människor". Som inte är lika bra som vi.

Redan de gamla grekerna resonerade så. De kallade alla som inte hade grekiska som modersmål för barbarer, en förnedrande term som betecknar personer som är anses ociviliserad.

Man kan ju också konstatera att Förenade Kungariket är ett kungarike. När vi själva var inblandade i något liknade så var det tydligen två kungariken, Förenade Kungarikena Sverige och Norge. Vad är skillnaden`? Jag gissar att det handlar om en eller två riksdagar.

Men grattis till Norge!

Tisdagen den 12 maj 2009:Schlagerfestivalen
Nej, så heter det inte. Utan European Song Contest. I kväll gick den första semifinalen i Moskva. Det gick bra, dvs Sverige och Malena gick vidare till finalen.

Ryssland var inte med i kvällens tävling. De behöver ju inte kvalificera sig utan går direkt till finalen. Men i ett mellanspel visade de upp sig. Med en soldatkör på cirka hundra personer. Samt en stridsvagn och ett jaktplan på scenen.

Det tyckte jag kändes lite olustigt provocerande. Dvs jag förstod inte motivet att visa upp detta - annat än att tala om för världen att här har ni en militär stormakt. Tankarna leddes för mig till OS i Berlin 1936 (nej, jag var inte född då) då Hitler-Tyskland demonstrerade sin makt inte bara på idrottsarenan utan även genom militärparader.

Måndagen den 11 maj 2009: Valfrihet
Jag råkade ringa till min mobilteleoperatör Telia i ett ärende. I samband med det påtalade (den trevlige) kundbemötaren att ”du har ju ett abonnemang Till Vänner hos oss. Vi har just nu sänkt månadspriset från 69 till 49 kr. Om du binder dig för 12 månader får du dessutom en samtalspott på 300 kr att ringa för.”

Suck, sa jag.

Varenda dag överöses jag i (framför allt) TV med reklam för de olika operatörernas erbjudanden. Och det är inte ett erbjudande från varje operatör, det är ett antal från varje. Nu är det ju så att jag inte ringer speciellt mycket (utan snarare enbart lite) med min mobiltelefon (den fasta telefonen har jag ett IP-abonemnag hos Bahnhof för) så jag brukar utan större bekymmer kunna blunda med öronen om alla de lockrop som strömmar över mig om de mest fantastiska förmåner som de erbjuder.

Fast jag inser att det gäller att läsa erbjudandena ungefär som resekatalogerna om charterresor. Står det att hotellet ligger nära havet så betyder det att det inte är en badbar strand. Står det att det ligger nära badstranden så betyder det att det inte är en sandstrand utan klippor eller sten på stranden. Står det att det ligger nära sandstranden, ja, då är det nog sandstrand – men det kan vara en svart sand och inte den där ljusa fina pudersanden som jag drömmer om.

På motsvarande sätt är det ju med telefonoperatörerna, de laborerar med fasta avgifter, öppningskostnad och minutkostnad – som dessutom kan vara olika beroende på vem man ringer till. Säger de att det kostar noll kronor i minuten så vet man inte hur stor den fasta avgiften är eller hur stor öppningsavgiften är.

Men eftersom jag alltså inte ringer mycket har jag inte haft så svårt att strunta i alltihop. Jag vill ju inte hålla på att en gång i veckan byta telefonoperatör. Men när jag nu fick ett konkret erbjudande så kände jag mig tvungen att sätta mig in i det hela igen. Varvid jag konstaterade att det nog inte hade någon större betydelse för mig när jag ringer så lite. Så jag skriver på hos Telia.

Fast egentligen kanske det hade varit ännu mer lönsamt för mig att inte ha ett abonnemang utan ett kontantkort. Men jag gitter inte räkna på det.

Sedan ska man fundera på elbolag och försäkringsbolag också…

Söndagen den 10 maj 2009: Koavel
Nu är det snart dags att släppa ut hästar på sommarbete. Det brukar dra många besökare till Fallsbjörken och Böle bland annat. Men i TV har jag sett bilder från liknande tilldragelser på andra håll i landet – men då har det handlat om att släppa ut kossorna på grönbete, kossor som har stått inne i lagården hela vinterhalvåret.

Kossorna skuttar och kjesar och är riktigt ystra när de kommer ut. ”Som en kviga på grönbete” brukar man ju också säga. Så det har tydligen varit lika i långeliga tider.

Det som jag funderar över är hur kossan såg ut innan den blev ett tamdjur hos människan. När man ser dessa stora, tjocka och otympliga djur som beter sig så klumpigt (trots kjesandet) så inser man att de inte skulle ha haft någon större chans att överleva utanför människans skydd med sitt nuvarande utseende. Vi kan ju dagligen se naturfilmer på TV där lejon och andra rovdjur på de afrikanska stäpperna jagar betande djur som antingen klarar sig genom att med sin snabbhet fly undan. Eller genom att med stora horn och väldiga muskler skada rovdjuren. Skulle man släppa ut ett gäng av våra kossor där skulle de sannolikt inte överleva veckoslutet.

Så antagligen såg kossorna helt annorlunda ut innan vi människor tog hand om dem och började förändra dem, dvs avla dem så att de blev som vi ville ha dem. Som jag har förstått det var kossorna ”förr i tiden”, dvs på medeltiden, avsevärt mindre än de nuvarande – och gav framför allt väldigt mycket mindre mjölk.

Men de riktiga förfäderna till kossorna (eller nötkreaturen som vi kanske egentligen ska säga), dvs uroxarna, lär ha varit större än till och med våra nuvarande kor och haft större och farligare horn. Kanske hade de på den tiden möjlighet att försvara sig mot rovdjuren? Eller hade de inte det – var det så att deras enda ”chans” att överleva var att bli tamdjur som skyddades av människorna? Ja, jag tror naturligtvis inte att uroxarna gjorde ett medvetet val. Det var kanske snarare så att de som blev tama överlevde och de andra dog ut av sig själv?

En uroxe kunde tydligen försvara sig

Söndagen den 3 maj 2009: En kall, blåsig och regnig sommar
När man som vi lever i en ”tempererad zon” av jorden så har vi årstider som växlar. När det är november kan det nog vara många som, liksom jag, tycker att detta skulle det vara skönt att slippa. Men på det stora hela taget tror jag att de flesta av oss har vant sig och kanske till och med kan tycka att det är ganska bra. Om inte för annat så att man har något att längta till.

Dessutom har vi ju något som vi nyttjar väldigt mycket, precis som engelsmännen, dvs möjligheten att konversera om vädret. En sådan konversation blir ju ganska meningslös i de trakter där vädret är ungefär likadant hela året.

Ofta nyttjar vi den möjligheten i första hand för att klaga över vädret. Men den här vintern och våren har det ovanligt nog inte hörts många klagomål utan mer förvånad tillfredsställelse. För visst hade vi en fin vinter. Det tycker till och med jag som egentligen föredrar våren och sommaren. Lagom kallt, dvs under långa perioder ett antal minusgrader så att den snö som faktiskt hade fallit låg kvar och var vit och fin. Och solsken hade vi också.

Annars kan vi ju minnas andra vintrar där det först har kommit fin vit snö, följt av några dagars tö så att alla snön förvandlades till slask och lite återstående is i naturen. Och därefter kyla.

Nu kom allt i rätt ordning. Och lite upprepade snöfall så att snöns ytskikt hela tiden var vitt och fint.

Sedan en vår som nästan har känts som en sommar.

Så nu tror vi att resten av våren och hela sommaren ska vara lika varm och skön som det har varit i april. Men hur bra som helst kan det ju inte bli.

Det är lika bra att vi på en gång ställer in oss på att nu har vi fått den sommarvärme som vi ska ha i år. Hela sommaren kommer att bli kall, regnig, blåsig och allmänt vedervärdig. Det måste vara någon måtta på allt det positiva.

Torsdagen den 23 april 2009: Konstiga mått
Det har varit högvatten i ån ett tag nu. Då brukar jag gå ut på balkongen för att förvissa mig om att det är ordentlig marginal mellan vattenytan och balkongen. Om det kommer vatten på balkongen gör ju inte så mycket – men vardagsrummet ligger i samma nivå och det är ju inte så roligt att få in vatten där.

Även denna gång gick jag ut på balkongen. Och konstaterade att det var ingen fara alls. Det var säkert en hel famn tillgodo.

Då kom jag att tänka på att jag praktiskt fick lära mig hur mycket en famn är när jag i ungdomen dörjade makrill utanför Tryggö söder om Sotenkanalens mynning. Det gällde att mäta upp hur långt ner man hade sin krok. En famn var avståndet mellan händerna när jag sträckte ut armarna åt sidorna. Den noggrannheten räckte när jag skulle fiska.

Nu läser jag på Wikipedia att det naturligtvis finns ett mer teoretiskt och exakt värde på en famn. En svensk famn är 6 fot = 3 alnar = 1,78 meter.

Det går sex fot på en famn

Det finns många mått av olika slag. Många är gamla och används inte så ofta idag, därför har vi dåligt grepp om hur mycket de representerar. Hur mycket 5 kappor är har jag ingen uppfattning om. Och det är ju inte så konstigt – och det gör inget heller.

Men det finns även mått som normalt används nuförtiden som det är väldigt svårt att inse vad de egentligen innebär, det handlar i första hand om yt- och volymsmått.

Men att jag, och sannolikt de flesta andra människor, inte uppfattar vad ett sådant mått innebär brukar man inte bry sig om i massmedia. På nyheterna kan de mycket väl använda måttet 1500 ha. Hur stor yta är det? Mig säger det ingenting. För att få en uppfattning behöver jag räkna. Jag vet att en hektar är 10.000 kvm, vilket kan representeras av en kvadrat med sidan 100 m.

1500 ha är alltså 1500 gånger större. Då konstaterar jag att 1500 ha är ”bara lite mindre” än 1600 ha. Och 1600 kan man se som 40*40. Då blir det alltså så att ena sidan är 40 gånger större än ena sidan i 1 ha och samma sak för den andra sidan. Alltså inser jag att 1600 ha kan representeras av en kvadrat med sidorna 40*100 m, dvs med sidorna 4000 m, dvs 4 km.

När jag har kommit så långt så har jag alltså en bra uppfattning om vad 1500 ha innebär, det kan vara en kvadrat där sidorna är lite kortare än 4 km. Det tycker jag att man kunde sagt i nyhetsuppläsningen.

Ett annat begrepp som jag har svårt med är volymmåtten kubikcentimeter och centiliter. Normalt träffar man ju oftast på dem i samband med en snaps. Ska det vara en 4:a eller en 6:a?

Jag får så lätt för mig (när jag tittar på ett snapsglas) att 1 kubikcentimeter är detsamma som en centiliter. Men så är det ju inte. En kubikcentimeter är ju en tusendels kubikdecimeter och detsamma som en milliliter, dvs det går tusen kubikcentimeter/milliliter på en kubikdecimeter. Och en kubikdecimeter är detsamma som en liter. Och det går 100 centiliter på en liter.

Alltså går det tio kubikcentimeter på en centiliter. Det verkar konstigt – men så måste det vara. Det skulle vara intressant att på krogen beställa 40 kubikcentimeter bäsk för att få se hur mycket som serveras.

40 kubikcentimeter?

Fast om man i stället använder sig av en fickplunta så behöver man inte fundera på hur många kubikcentimeter som ryms i ett snapsglas!

Onsdagen den 22 april 2009: Mata knipor
Tidiagare har jag beskrivit hur vi, framför allt när vi har besök av barnbarn, brukar mata änderna i Faluån, antingen från balkongen eller från ett öppet köksfönster. Så här års finns det många måsar som försöker fånga brödet redan i luften på väg ner till ån. Men det är bara en kort period som det finns måsar här – som tur är. Den större delen av året är det vanliga gräsänder som dominerar.

Men så finns det några knipor också. Dessa små och vackra men argsinta fåglar brukar oftast bli utan när vi slänger i brödrester. Anledningen är att de dyker ner under vattnet för att ta brödet underifrån. Och då har de vanliga änderna redan hunnit glufsa i sig alltihopa.

Om det var avsiktligt för knipornas skull vet jag inte men vid ett tillfälle slängde Margaretha förutom torra brödbitar även i överblivna skruvmakaroner. Till skillnad mot brödet, som flyter på ytan, så sjönk makaronerna till botten.

Nu fick kniporna sin chans. De kan ju dyka, vilket gräsänderna inte kan. Så kniporna dök ner till botten och kalasade i lugn och ro på makaroner. Gräsänderna ställde sig med rumpan upp och försökte komma åt maten, men det gick ju inte alls. De kom inte under vattenytan. Det såg ut som de med förundran och avund tittade på kniporna som sam omkring där nere vid botten, en halvmeter under dem.

Så nu slänger vi i lite annat än bröd när kniporna är i närheten, potatis går också bra.

Den ene kan dyka, den andre kan inte

Måndagen den 20 april 2009: Varifrån kommer torsken?
Under flera år har vi fått höra så mycket om torsken. Den är på väg att dö ut. Dels på grund av att bottnarna i Östersjön har förstörts och dels på att man fiskar alldeles för mycket, långt över alla tilldelade kvoter. Och eftersom vi är så laglydiga och skötsamma i Sverige så har vi slutat att köpa och äta torsk.

Varifrån kommer den?

Så där väldigt stor uppoffring har det väl inte inneburit, det finns ju så mycket annat att äta. Inte har vi precis behövt svälta för att vi inte har ätit torsk. Så vi ska väl inte skryta för mycket med vår höga moral. Och egentligen var det väl inte förrän det blev ”fult” att äta torsk som vi egentligen förstod hur god den var.

Men nu är det andra tongångar som gäller. Helt plötsligt rapporteras det att det finns gott om ”lagligt fångad" torsk och att det inte är något som helst problem att köpa och äta torsk.

Ibland är det svårt att hänga med i alla larmrapporterna. Var kommer all denna torsk ifrån som nu säljs i butikerna?

Söndagen den 19 april 2009: Blixten McQueen
Har du barnbarn som är mellan ett år och skolåldern? Det har vi. Särskilt de som bor här i Falun är ganska ofta och hälsar på oss. Det är roligt.

Men de är väldigt intensiva. Man blir nästan trött av att bara se på dem när de håller på i ett och leker med bilar eller vad de nu gör. Ibland kan de behöva lugna ner sig. Så vi köpte några CD-skivor med Kalle Anka. De går tydligen fortfarande hem.

När jag tittade på eftertexterna och stavade mig igenom utgivningsåret (angivet på romerskt vis, dvs med bokstäver) konstaterade jag att de var väldigt gamla. Ofta från 40- och 50-talet vilket innebär att jag själv kan tänkas ha sett dem på någon biomatiné. De gick hem ändå. De var typiskt Kalle Anka-historier, dvs väldigt mycket våld och liknande.

Så köpte vi en till CD. Bilar heter den. Med Blixten McQueen. (Eller Cars resp Lightning McQueen på originalspråket). Nu ska den på så fort de kommer hit, ofta som ”bakgrund" medan de leker med bilar.

Blixten är alltså en liten racerbil, ja alla figurerna i filmen är bilar. Mänskliga bilar. (Just det här klippet, från inledningsscenen är kanske det mest "våldsamma" i hela filmen).

Det är fantastiskt vilken genomslagskraft en tecknad film kan ha. När vi nu har varit i en leksaksbutik konstaterar vi att en väldigt stor andel av alla leksaker (i varje fall ”pojkleksaker”) har design efter Blixten McQueen. Och jag förstår hur mycket pengar det ligger i en sådan produkt.

Men bortsett från den kommersiella genomslagskraften tycker jag att det är en bra film. Inte alls baserad på det våld som många tidigare tecknade filmer huvudsakligen består av. Jo, lite våld finns det faktiskt med i några scener – men våldsverkaren går det dåligt för! Den innehåller till och med lite livsfilosofi (även om jag inte vet om barnen uppfattar det eller bryr sig om det).

Dessutom har jag konstaterat att en av våra mer framträdande regionala politiker liknar Blixtens kompis Bärgarn, speciellt när han ler. (Bärgarn är en sympatisk figur ska jag tillägga). Här kan du se Bärgarn - fast här är han "otecknad" som barnen tydligen säger numera:

Fredagen den 17 april 2009: +358405202345
Vid ett flertal tillfällen har jag fått SMS till min mobiltelefon där det har stått följande:

Meddelandet kan inte visas.
Avsändare: +99984
Meddelandecentral: +358405202345

Då blir man ju nyfiken och undrar vad det är. En ganska naturlig reaktion är ju att ringa upp och fråga.

Men nummer som börjar med landskoden 035 lär ju vara Albanien och där känner jag inte så många. Min slutsats har blivit att avsikten är att jag ska bli nyfiken och ringa upp numret och fråga vad saken gäller. Och då kostar det sannolikt 100 kr i minuten.

Jag har frågat Telia, de visste inget. Men de trodde som jag och tyckte att jag bara skulle strunta i meddelandet.

Är det någon som vet mer, som har fått liknande meddelanden och som har kollat vad det är?

Torsdagen den 16 april 2009: Vad ska det stå på din gravsten?
Det kanske är en makaber fråga. Kan man tycka.

Som jag berättade häromdagen åt vi ägg och sill i påsk. Det var ju inte speciellt originellt. Till det tog jag faktiskt också en snaps. Det är inte speciellt ofta som jag dricker snaps men till sillen så här kan det ju passa.

När jag dricker snaps så blir det ofta en bäsk (åren i Lund har väl satt sina spår). Ibland får jag kommentarer om detta från folk som tycker att en bäsk smakar beskt. Och det gör den ju, det är ju faktiskt meningen. Men de gillar inte smaken. Då brukar jag svara att det är gott med en bäsk – men det ska bara vara en enda. Annars blir det för mycket beska.

(De som känner till min sångröst och min sångprincip konstaterar då att jag i varje fall inte dricker bäsk på en fest där jag förväntas att sjunga. För principen säger att jag inte sjunger förrän efter tredje snapsen – då är det ingen som hör, eller bryr sig om, hur falskt jag sjunger).

Men faktiskt blev det flera stycken bäsk på påskafton. Men å andra sidan var det en ganska svag bäsk. Dvs beskheten var ganska fin och stark, men alkoholhalten var ganska låg. Den bäsk som jag hade hemma var namngiven efter Fritjof Nilsson Piraten och hade hans bild på framsidan. Ja, han brukade ju själv dricka bäsk. Fast han lagade nog till sin bäsk själv.

Så var det gravstenen. På Piratens gravsten står följande inskription, författad av honom själv:

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.

Vad ska det stå på din?

Lyssna gärna på Östen Warnerbrings hyllning till Fritjof Nilsson Piraten i Kivikspolkan.

Onsdagen den 15 april 2009: Glömska
I ett TV-program hörde jag Caroline af Ugglas berätta att han var hypokondriker, dvs inbillningssjuk. Då tänker jag genast på Argan i Moliers Den inbillade sjuke. En löjlig figur (fast idag skulle man nog kalla honom patetisk, det är ju modeordet numera).

Argan

Men Caroline af Ugglas berättade att hon inte hade något bekymmer med det. För hon var medveten om att hon var det. Och folk i hennes omgivning var också medvetna om det. Så de brydde sig inte om att hon påstod att hon hade olika sjukdomar.

Det är väl så, bara man vet vad man har för fel så gör det inte så mycket.

Själv är jag glömsk. Det kan vara opraktiskt men faktiskt väldig bra också, eftersom jag är väl medveten om det. Då menar jag inte att jag kan skylla på att jag har glömt bort något som jag inte ville komma ihåg.

Nej, det jag menar är att eftersom jag är medveten om att jag kommer att glömma så är och har jag varit väldigt skötsam med att skriva ordentliga minnesanteckningar på alla möten som jag har varit på. Och eftersom jag även vet att jag har så dålig handstil har jag i många år skrivit rent minnesanteckningarna, förr på skrivmaskin, senare på datorn. Och har skickat en kopia av mina anteckningar till andra som varit med på samma möte.

Och därigenom har min uppfattning av vad vom vi kom överens om blivit gällande.

Tisdag den 14 april 2009: Ägg, glas och annat
Det har varit påsk. Ägg och sill hör till. Varför vet jag inte. Med det gör det. Fast om jag läst rätt i tidningarna är det visst mest lax som äts numera under påsken. Själv trodde jag att lax hörde ihop med pingsten. Men jag kan ju ha fel.

Förr i tiden var det ju lamm – påskalammet. Och ”förr i tiden” i det här sammanhanget sträcker sig tydligen ett stort antal år tillbaks i tiden (till skillnad mot den tid som jag normalt tänker på när jag använder uttrycket ”förr i tiden” – då brukar jag mena för 20-30 år sedan). Till den tid när judarna skulle utvandra från Egyptens land och de skulle ha strukit ett kors av lammets blod på ytterdörren för att dödsängeln skulle gå förbi deras hus. Mer vet jag inte.

Fast vi åt lamm nu till påsken. Lammstek, köpt färdigmarinerad. Jättegott och lätt att laga till.

Men åter till äggen. De kommer ju från hönorna. Eller kycklingar, som de heter när de säljs i butikerna. Fast just nu säljs inga kycklingar tydligen eftersom man har hittat ett antal glasbitar i förpackningar med kycklingar.

Det låter ju otäckt. Glasbitar vill man inte ha i munnen. Och därför köper vi inga kycklingar. Kycklingfabrikerna gör enorma förluster. Inte för att jag vet hur det kommer sig att man har hittat glasbitar i kycklingar men i varje fall jag kan inte tänka mig något annat sätt än att det är några vildsinta veganer som har placerat dit dem för att orsaka förluster för uppfödarna. Och uppenbarligen har de hittills varit väldigt framgångsrika. För vi konsumenter (och massmedia) gör precis som de vill. Dvs som veganerna vill. Massmedia skriver om det och vi konsumenter låter bli att köpa. Vi stöder veganerna oavsett om vi sympatiserar med dem eller inte.

Det intressanta är, tycker jag, att se hur kraftfullt massmedia och vi konsumenter reagerar. Det har hittats ett dussintal glasbitar. Vad jag vet har ingen människa på något sätt blivit skadad. Men vi avstår att köpa kyckling på ett sätt som innebär miljonförluster. Inte bara för uppfödarna utan för hela samhället.

Vi kan göra en jämförelse med biltrafiken. Varje år dör flera hundra människor i trafiken. Men vi fortsätter att åka bil. Finns det någon logik i hur kraftigt vi reagerar i det ena fallet och i det andra?

Ja, jag vet. Det är enkelt och lätt att avstå från att köpa kyckling. Det finns andra matvaror att köpa. Men det är svårare att hålla sig borta från biltrafiken. I varje fall om man inte bor i storstäder där det finns effektiva kollektivtrafiksystem. Bor man i Svartnäs och jobbar i Rättvik så finns det inte så många alternativ. Men ändå, för många av oss skulle det faktiskt gå att låta bli att åka bil. Själv har vi under helgen varit ute i sommarstugan, vi åkte bil såväl dit som hem. Och den färden var rimligen mycket farligare än att köpa och äta ett paket kyckling. Även om jag tyckte att färden var väldig säker, nästan hela sträckan gick på mötesfri väg. Men i jämförelse med att äta kyckling så var det väldigt mycket farligare.

Så egentligen borde jag gå och köpa kyckling i morgon och ha till middag. För militanta veganer sympatiserar jag inte med. Fast å andra sidan sympatiserar jag nog inte heller så väldigt mycket med uppfödarna av kycklingar. Om jag ska vara ärlig. På äggkartongerna står det hur äggen har kommit till, dvs hur hönsen som lägger dem, bor och lever. ”Frigående höns” kan det stå. De orden ger mig helt andra associationer än den bild som jag kan se i TV av frigående höns – ett antal tiotusen eller hundratusen på golvet i en stor fabrikslokal.

Det är så här jag lätt inbillar mig att höns lever...

...och det är väl lika fel som att tro att det är en sådan här bil som jag kör.

Onsdagen den 8 april 2009: Deklaration
Så kom de äntligen, de efterlängtade deklarationsblanketterna. Nej, jag skojar, det är väl ingen som längtar efter att få deklarera. Fast i ärlighetens namn måste jag nog erkänna att det har blivit avsevärt enklare – och kanske mindre ångestladdat - än det var förr. Om det är lagstiftarnas eller Skatteverkets förtjänst vet jag inte. Båda kan väl ta åt sig av äran.

Eller är det helt enkelt så att jag numera inte kämpar lika mycket för att hitta mer eller mindre konstruerade avdrag, erfarenheten har ju lärt att det går ändå inte att hitta något som verkligen betyder någon förändring.

I yngre dar kommer jag ihåg att man på jobbet satt och tipsade varandra om diverse avdrag. Handboken BYGG var populär, det fanns de som drog av den varje år trots att de bara hade ett exemplar. Och dessutom sannolikt aldrig använde den. Kikare var också ett tips för en vägprojektör.

Numera måste fantasin vara synnerligen briljant om man ska kunna komma på något som innebär kostnader överstigande det generella avdraget.

Det mest spännande numera brukar ju vara att se den redan uträknade summan som man ska få tillbaka eller betala in i efterskott (om man inte har några ändringar i förhållande till de förtryckta uppgifterna). De flesta brukar tycka att det är trevligast att få tillbaks.

Fast det gäller ju här som i alla andra sammanhang se till att vrida och vända på logiken så att man kommer fram till att man blir glad själv. Då gäller det att resonera ungefär så här:

Får man pengar tillbaks? Oh, så roligt, nu kan jag gå och köpa något trevligt.

Ska man betala pengar i efterskott? Va, bra, nu har jag kunnat ha dessa pengar på mitt bankkonto och fått ränta på dem i ett halvår. Ren vinst alltså.

I stället för att resonera tvärtom som den negative kan göra:

Pengar tillbaks? Jaha, då har jag lånat ut dem till staten mot jättelåg ränta. Det var en dålig affär.

Pengar att betala? Fy tusan, var ska jag ta dem ifrån?

Söndag den 5 april 2009: Tofsvipor!
För ett tag sedan (den 6 mars) berättade jag om ett första vårtecken som jag hade iakttagit. Det gällde snödikningen längs vägarna som Vägverkets driftentreprenörer hade inlett.

När vi igår lördag åkte till sommarstugan såg vi ett ännu bättre vårtecken. På de öppna fälten intill rv 50 mellan Ornäs och Borlänge var det fullt med tofsvipor som vinglade fram och tillbaks. Det såg så ljuvligt ut. Nu kan man verkligen börja hoppas på att det kommer inte bara en vår utan kanske till och med en sommar.

När vi sedan i den satt ute och fikade under den klarblå himmeln kom det till och med en citronfjäril flaxande. Fast han hade nog prisat våren alltför tidigt, vad kan det finnas som en fjäril livnär sig av nu när det fortfarande är snö överallt (i varje fall där vi har sommarstugan)?

Så tänkte jag. Men när jag sedan läste om citronfjärilar på Wikipedia så stod det så här:

Citronfjärilar flyger från mars och långt in i september. Då den övervintrar som imago (fullbildad fjäril) kan citronfjärilen ses redan tidigt på våren. Citronfjärilen utvecklas till fjäril under hösten, men parar sig inte förrän på våren. Den enskilda individen lever ovanligt länge för att vara en fjäril, och det händer att övervintrade individer fortfarande är i livet då nästa generation kläcks i början på juli.

Så då var det kanske inte så konstigt.

Det blev en underbar dag. Och inte behövde vi heller på kvällen klaga över dåliga TV-program eftersom vi inte hade några att se på. Det visade sig att när all snön hade rasat ner från taket hade den dragit med sig antennkabeln ur kopplingsdosan, som satt på antennmasten, Antennledningen hängde lös i luften. Så det blev en brasa att titta på i stället för TV.

Nu ska jag försöka få tag på en ny kontakt så att jag kan koppla ihop antennen igen till påsken.

Söndagen den 28 mars 2009: Käck
Dialekter är trevligt. Jag hoppas att de lever vidare. Själv talar jag inte någon riktig dialekt. Eller rättare sagt, jag talar min egen dialekt. Folk frågar ofta var jag kommer ifrån. Den är nog en blandning av diverse. Min egen alltså.

När man pratar om dialekter handlar det oftast om att orden uttalas lite olika. Men ofta är det egentligen samma ord. Men det finns även andra dialektala olikheter. Som innebär att vissa ord används i vissa landsändar men inte i andra.

Ett sådant ord är ”käck”. Det är väl ingen här i Dalarna (eller i huvuddelen av landet heller för övrigt) som använder det ordet. Även om alla vet vad som menas.

Redan när jag var pojke på femtiotalet ansågs det gammaldags och fånigt. Det kunde finnas med i uppbyggande berättelser i gamla böcker. Om en tant eller farbror sa att man var en ”käck pojke” så blev man närmast generad. För mig innebar det ”snäll, väluppfostrad, välkammad och lite velig som alltid gör som föräldrarna säger och går ärenden”. Även om jag nog var ganska snäll och väluppfostrad så ville jag inte få höra det epitetet.

En käck pojke pallade inte äpplen, han spelade inte hartsfiol mot grannarnas fönster, han pangade inte en dora. Han jumpade inte på stockar i älven. Möjligen kunde han spela fotboll.

Sådan är min bild av ordets innebörd. Och som de flesta andra använder jag det inte.

Fast SAOB, Svenska Akademins Ordbok, definierar det så här:

som är livlig o. spänstig till lynnet o. som handlar med friskt mod utan att töva l. tveka, då det gäller, hurtig, frisk, rask; manhaftig, frimodig, frejdig, oförskräckt; ofta övergående i bet.: ofövägen, djärv, tapper; ofta i överförd anv. l. bildl.

Ordet används alltså numera knappast. Men det finns ett geografiskt undantag. Om man hör en person använda ordet så vet man att han/hon kommer från Göteborg. Där är det fullt accepterat att använda det. Kanske inte att säga ”en käck pojke” i ordets gamla betydelse. Men att använda det som allmänt positivt ord, det går alldeles utmärkt. ”De va la käckt” säger man om något som var trevligt.

Och visst är det käckt att göteborgarna håller på sina ord.

Ett landmärke i Göteborg, det sk läppstiftet

PS: När jag skrev ovanstående var jag tvungen att slå upp och lära mig skillnaden mellan ”dialektal” och ”dialektisk”, det senare ett ord som används i kulturartiklar och Kulturnyheterna på TV. Jag har hört det men inte varit på det klara med innebörden. Jag slog upp ordet i SAOB. Och insåg att det var ett adjektiv som syftade på dialektik. Om dialektik står det:

1)

a) med tanken fäst på vetandets form: den vetenskapliga framställningen af tänkandets lagar; i sht läran om begreppen, deras bildning o. förknippning samt om sättet att använda dem för att bilda riktiga omdömen o. slutledningar; slutledningskonst, bevisningskonst, förnuftslära, logik; stundom med ngt föraktlig bibetydelse, öfvergående i bet. 2

b) med tanken fäst på vetandets både form o. innehåll: lära(n) l. vetenskap(en) om det varande ss. sådant; nästan liktydigt med: FILOSOFI, METAFYSIK; nästan bl. med afs. på den antika (grekiska) filosofien samt vissa moderna filosofer, särsk. Hegel.

2) i allm.: konsten att argumentera o. med skicklighet utveckla grunderna för l. emot en sats, argumenteringskonst; bevisföring; ofta med dålig bibetydelse, nästan liktydigt med: konsten att förvilla gm hårklyfveri o. spetsfundighet l. gm skenfagra, bedrägliga o. sofistiska slutledningar; skenfager, sofistisk bevisföring, sofisteri, advokatyr.

Lördagen den 28 mars 2009: Att applådera

Att applådera efter att någon har framfört någonting, ett tal, ett musikstycke, en sång, en teaterföreställning, det hör ju till våra gamla seder. Vi vill visa vår uppskattning och tacka den som har framfört något. Tala om att vi tyckte att det var bra framfört.

Det gör man ju när vederbörande är klar. Klar med teaterföreställningen eller klar med sången.

Men numera, dvs sedan några årtionden tillbaka (javisst, jag vet att jag börjar bli gammal när jag skriver ”numera” om en tidsperiod som sträcker sig decennier tillbaks!) har vi (dvs i första hand studiopublik på TV) börjat applådera när en artist, sångare eller musiker, har hunnit några takter in i verket, dvs så långt att publiken förstår vilken sång etc det är som han/hon ska framföra.

Vad är avsikten med dessa applåder? Är det bara för att tala om att ”Aha, vi känner igen den här låten, så pass intelligenta är vi”? Eller är det ”Ja, vi känner igen den, det var ett bra val av dig att välja att sjunga den låten”? Eller vad?

Eller gör vi så bara för att vi har sett att de gör så i Amerika? Eller för att studiomannen håller upp en skylt på vilken det står ”applådera”?

Har du ett bra svar så hör av dig!

Fredagen den 27 mars 2009: Grillning
Det händer att jag ibland här i bloggen kommenterar olika TV-program, men regelrätta recentioner av sådana brukar jag försöka att undvika. Det finns ju så många andra som ”tycker” om TV. Man kan säga att jag har försökt ha det som princip.

Ett talesätt som jag brukar använda är ”principer är till för att kunna göra avsteg från”. Så nu gör jag det. Även om det egentligen inte är en recention. Kanske mer en efterlysning.

I kväll tittade vi på programmet ”Grillad” med Tomas Järvheden. Det kom direkt efter ”Så ska det låta”, ett program som inte är speciellt djupsinnigt, men allmänt småtrevligt att sitta och koppla av till i soffan en fredagskväll. Man slipper bekymra sig om koldioxid och världssvält.

Det hade varit så många trailers, dvs reklam, för programmet "Grillad". Efter en stund funderade jag på att stänga av eller byta kanal men tänkte att jag ska väl ge det en chans. Och uppenbarligen tyckte Margaretha detsamma.

I förhandsreklamen hade det framställts som att en ”kändis” skulle sättas åt ordentligt, dvs bli grillad, av ett antal komiker. Vad blev det då? Jo, komikerna drog ett antal halvtama vitsar av vilka de flesta egentligen inte hade någon som helst anknytning till kvällens kändis.

Foto: Charlotte Ljung

De kunde ha gällt vem som helst. Själva föremålet, Anna Book, såg mest generad ut. Och jag uppfattade det inte som att hon var generad över att de ”avslöjade” något om henne – utan för att det var så enkla och fåniga skämt.

Tydligen tyckte publiken i studion likadant för applåderna nådde knappt upp till ”artighetsnivån”. Till och med komikerna verkade tycka att det var pinsamt.

Sammantaget tyckte jag att skämten var på den nivå som de brukar vara när det handlar om en firmafest där någon som slutar eller går i pension ska harangeras med diverse ”roliga” kommentarer. Då brukar dessa läggas in en bit in på festen så att alla dessförinnan har hunnit ta några snapsar – då minskar ju snabbt kraven.

Min reflexion blev att det kan inte för en yrkeskomiker kännas bra att dra skämt när man märker att de inte uppskattas. Det är tur att jag inte är komiker.

Men min fråga är nu till er: Finns det någon som såg programmet och som tyckte att det var värt att se?

Eller är det så att det är jag som är torr, trist och saknar sinne för humor?

Tisdagen den 24 mars 2009: Jag hade fel!
Ja, det kanske inte är så ovanligt. Även om jag inte alltid vet om det. Men nu vet jag om det. Det gäller alltså gårdagens blogg om Reanault Mégane. Det ska tydligen uttalas som vi alla gör.

Så här skriver Vesta Sandberg, som är universitetslektor i franska vid Lunds Universitet:

Betoningen ligger alltid på sista stavelsen i franska, och accenterna markerar andra saker: hur varje enskild vokal ska uttalas närmast. Vi uttalar alltså på svenska likadant som man gör på franska.

Man lär så länge man lever! Jag hoppas

Måndagen den 23 mars 2009: Mégane
Franska har jag aldrig varit bra på. Eller rättare sagt: franska har jag alltid varit dålig på. Så dålig att jag ett år i gymnasiet hade BC i betyg. Inte roligt. Inte har livet gjort att jag har lärt mig mer heller. Så jag är fortfarande lika dålig på franska som jag alltid har varit.

Men ändå är det en sak som jag har reagerat över när vi svenskar "pratar franska". Den franska biltillverkaren Renault har en modell som heter Mégane. Vad namnet betyder (om det nu betyder något, det behöver ju inte namn göra), det vet jag inte. Men jag har noterat hur det normalt uttalas här i Sverige. Det uttalas Megann, dvs med betoningen på den andra stavelsen (den tredje stavelsen, dvs "e":et på slutet, uttalas ju normalt inte i franska, så mycket vet såväl jag som de flesta svenskar).

Men om det skulle uttalas på det sättet så borde väl stavningen vara Megáne, dvs med accenten på "a":et, inte där det sitter på det första "e":et? Nu borde väl betoningen vara på det första "e":et?

Vad beror det på att vi säger som vi gör - är det för att vi tycker att det låter mer "franskt" på det viset? Eller?

Renault Mégane

Måndagen 16 mars 2009: Earth Hour
Ibland funderar jag på hur beslutsfattare egentligen tänker, dvs om de inser konsekvenserna av sina beslut på medellång och lång sikt. Till och med de som uppger att de tänker långsiktigt, dvs på jordens och mänsklighetens överlevnad, missar ibland så enkla saker som att se nio månader framåt.

Just nu pågår en reklamkampanj för att få städer, företag och människor världen runt att delta i en manifestation den 28 mars 2009. Den kallas Earth Hour och innebär att alla uppmanas att mellan 20.30 och 21.30 släcka alla lampor och icke-nödvändiga andra apparater som drivs med el. Med ”icke-nödvändiga apparater” menas rimligen även TV.

Avsikten är att utföra en symbolhandling, dvs manifestera vårt engagemang i klimatfrågan. Detta är väl en ambitiös och god tanke. Det är inte idén och handlingen som jag ifrågasätter. Utan valet av tidpunkt.

För vad kommer den vuxna delen av mänskligheten att ägna sig åt om lamporna släcks och TV-apparaten stängs av en lördagkväll? Ja, det är väl inte så svårt att fundera ut. Och det är väl gott och väl, vi behöver ju fler barn i Dalarna och i Sverige. Men tidpunkten. 28 mars och nio månader framåt – då kommer vi mitt i jul- och nyårshelgerna då alla barnmorskor (precis som alla andra yrkesarbetande) vill vara extra lediga. I stället kan vi räkna med en baby-boom just då. Tala om dålig planering!

Om det var detta som fick Falu kommun att avstå från ett deltagande i manifestationen vet jag inte. Men Borlänges politiker har tydligen inte tänkt lika lång för de ska delta, liksom Gagnef, Leksand och Säter.

Fast vi som är medlemmar i SPF Falubygden kan ju ställa upp på manifestationen utan större risk, antar jag. Så läs gärna här om projektet. Eller på svenska här.

Söndagen den 15 mars 2009: En kvinna
I kväll såg jag för tredje gången filmen Sliding doors på TV. Jag brukar inte se filmer flera gånger men det har blivit undantag för den här. Den är faktiskt bra - även om jag första gången hade lite svårt för att hänga med i handlingen.

Filmen handlar om vad som kunde hänt om inte "om" hade varit med. Dvs om hur lätt vårt liv hade kunnat bli helt annorlunda pga någon liten bagatell. Börjar man fundera på det så kan man bli ganska djupsinnig. Till exempel att om jag inte hade ätit den sista smörgåsen häromdagen så hade jag gått ut tre minuter tidigare och kanske blivit överkörd av en bil. För att ta i ordentligt.

I filmen beskrivs två olika scenarior beroende på om huvudpersonen missar eller hinner med ett tunnelbanetåg. I det ena fallet hinner hon precis få in en hand mellan dörrarna när de stängs och kan klämma sig in i tåget - i det andra kommer hon en sekund för sent och missar tåget.

Men det var inte detta som jag ville kommentera. Utan ett uttalande från en av de kvinnliga rollfigurerna när hon blev tilfrågad om vad hon ville:

"Jag är kvinna. Det innebär att jag inte säger vad jag vill ha men har rätt att bli förbannad om jag inte får som jag vill".

Det är inte lätt att vara man. Men underbart.

Lördagen 14 mars 2009: Storvinsten igen
Häromdagen (28 februari) skrev jag om att jag hade fått ytterligare ett brev med gratulationer om att jag hade vunnit en förfärlig massa pengar i en dragning av epostadresser. Ingen motivering till att jag vunnit gavs. Men man ville att jag skulle svara snarast så att de skulle kunna skicka pengarna.

Jag insåg/trodde att det bara var ett försök att lura pengar av mig (variant på sk "Nigeriabrev") genom att jag skulle uppge ett kontonummer där jag ville ha pengarna insatta - och sedan skulle det försvinna pengar från mitt konto. Jag hade fått liknande tidigare. Då hade jag bara slängt det i papperskorgen. Och så tror jag nog att alla andra gör också.

Nu svarade jag, fast jag gjorde det från ett nytt, tillfälligt hotmailkonto. För att se vad som skulle hända, dvs om det skulle komma ett brev med förfrågan om kontonummer. Men jag har inte hört av dem.

Så då började jag fundera. Om vad de egentligen var ute efter. Och började tänka som så att det kanske inte alls var att kunna stjäla pengar från mitt konto. Utan något mycket mer trivialt. Nämligen att få bekräftat att min epostadress var aktuell.

För det är tydligen så att epostadresser, dit företag av olika vederhäftighet, kan skicka reklam, sk spam, är en vara som köps och säljs. Och kan säljaren bevisa att adresserna i hans utbjudna lista är "levande", dvs verkligen är aktiva, så får han säkert bättre betalt.

Det finns ju många epostadresser som folk bara använder tillfälligtvis, som jag gjorde när jag svarade på brevet, dvs de tillskapar ett tillfälligt hotmail-konto som de aldrig därefter går in och kollar. Sådana är ju inte intressanta för köparen av adresserna.

Kan det vara så?

Temperaturer igen!
Han som hade fnatt (se nedan) har efter visst tänkande kommit med ett kompletterande svar. Så här skriver han:

Angående varmare längre upp i luftlagren, så vid närmare eftertanke så är nog det så här att när det är vindstilla så flyter kall luft ned i dalgångarna. Vid blåst 2-5 meter eller mer per sekund så blir det "blandad" luft och då gäller gängse normer dvs lufttempen minskar med ca 1 grad per 100 meter höjdläge.

Det låter ju ganska vettigt. För det där med att det är kallare i dalgången, det noterar man ju oftast när det är riktigt kallt på vintern. Och då är det ofta närmast vindstilla.

Det verkar också stämma med den uppfattning som Länsstyrelsen i Norrbottens län har. Så här skriver de:

De kallaste platserna under midvintern ligger inte i högfjällsområdet utan i dalgångarna i östra fjällkanten eller västra delen av inlandet. Till exempel sjunker temperaturen i den högt belägna Darfalavággi (Tarfaladalen), 1170 m ö h, sällan under -25 ºC medan det i österut närbelägna Nikkaluokta. 470 m ö h, inte är ovanligt med temperaturer neråt -40 ºC.

Detta beror på de temperaturinversioner som uppstår vid kalla högtrycksperioder vintertid. På grund av den kraftiga värmeutstrålningen från marken och att kalluften rinner ner och lägger sig i svackorna blir det kallare i djupa dalbottnar och på låga höjder än uppe i högfjällen. Dessutom är högfjällen under större inflytande av atlantluften. Två riktiga köldhål i Norrbotten är Vuoggatjålme i Skellefteälvens övre dalgång och Nikkaluokta i Kirunafjällen där temperaturer kring –50ºC har uppmätts. Båda platser ligger i en dalbotten.

Länsstyrelsen ska man ju lita på.

Nikkaluokta = köldhål. Fast när den här bilden togs var det nog ganska varmt

Tarfaladalen - här är det lite varmare när det är svinkallt i Nikkaluokta

Torsdagen 12 mars 2009: Temperaturer?
Man brukar ju säga att kall luft är kallare än varm luft. Därför ”rinner” den kalla luften ner i dalgångarna. Jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle för många år sedan, när vi hade hyrt Vägverkets fritidsstuga i Sälen. Det var en gammal vägmästarbostad som låg intill väg 1051 på älvens västra sida, nere i dalgången.

Det var kallt hela veckan, ner mot 25-30 grader på morgonen. Och grådisigt. Då kändes det inte alls lockande att ge sig iväg upp på fjället med små barn för att åka skidor i backarna. Men det gjorde vi. Och när vi kom upp till Lindvallen var det alldeles lagom temperatur och solsken.

Så det stämmer ju med vad man säger.

Så här fint kan det vara upp på fjället när det är ruggigt nere i dalgången.

Men sedan är det det där med Sörskog. Skidspåren i Sörskog ligger ju flera hundra meter högre än Falu centrum. Och man brukar ju säga att när det är gråddigt och slaskigt inne i stan så är det solsken och kallgrader i Sörskog. Och förklarar det med att det blir kallare ju längre upp man kommer. Och det brukar ju också stämma. Det räcker ju med att titta på ett fjäll på höstkanten så ser man hur det går en rand horisontellt över fjället med vit nyfallen snö på toppen.

Hur går dessa båda principer ihop? Det verkar ju som att de motverkar varandra. Jag har frågat ett antal personer men ingen kan ge en vettig förklaring. Bland annat frågade jag en god vän, som närmast har ”fnatt” på det där med nederbörd och temperatur (se hans webbsida ) – men inte ens han kunde ge en vettig och trovärdig förklaring. Mer än att ”det är komplicerat, det där”.

Det kanske jag kan hålla med om.

Den här är nog uppsatt av en klok person - kallarare än minus 31 ska det inte vara!

Måndagen den 9 mars 2009: Årtal
Årtal skriver vi, liksom alla andra tal, normalt med siffror. Som 2009. De siffror som vi använder brukar vi kalla arabiska fast egentligen lär de ha uppkommit i Indien på 400-talet efter Kristus.

Användning av siffror, tillsammans med det decimala positionssystemet, har gjort väldigt mycket för att underlätta räkningen.

Romarna hade inte den fördelen, de använde bokstäver för att ange tal. M stod tex för tusen, X för tio. Och vi vet ju att de skulle ha skrivit 2009 som MMIX. Så gör vi normalt inte numera. Utom i ett sammanhang tydligen.

När en film, på bio eller TV, är slut så kommer eftertexterna. Där rabblar man, oftast i en faslig hastighet, upp alla skådespelare som varit med i filmen, liksom en massa andra deltagare som assistenten till huvudrollsinnehavarens hårfrisörska. Och vem som varit ”best boy” – vad det nu kan innebära.

Nästan allra sist anger man årtalet då filmen spelats in. Det anges nästan alltid på det romerska sättet. Varför?

Söndagen den 8 mars 2009: Lagar, förordningar, föreskrifter och gödsel
Om man frågar folk om vad de tycker om lagar och förordningar så är det stor chans/risk att många svarar att ”det finns alldeles för många”. Och att det är omöjligt att sätta sig in i allt som de innebär - trots att vi har skyldighet att känna till dem. Och att det är ganska tråkigt.

Egentligen finns det mycket intressant att läsa i lagar och förordningar, bara man bryr sig om det. Och mycket att lära sig.

Till att börja med att en lag är något som riksdagen har beslutat om, en förordning har regeringen beslutat om – sedan den i en lag fått bemyndigande av riksdagen att utfärda en förordning. Sedan finns det även föreskrifter som olika statliga verk har beslutat om – sedan de i en förordning fått bemyndigande av regeringen att utfärda föreskrifter.

Ta till exempel Jordabalken (SFS 1970:994). Så här står det i inledningen:

Första avdelningen
Rättsförhållanden rörande fast egendom
1 kap. Fastighet och dess gränser

1 § Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter. En fastighet avgränsas antingen horisontellt eller både horisontellt och vertikalt. Om fastighetsbildning finnssärskilda bestämmelser. Sämjedelning är utan verkan. Lag (2003:626).
-----

3 § Gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. Kan utmärkningen ej längre fastställas med säkerhet, har gränsen den sträckning som med ledning avförrättningskarta jämte handlingar, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad. Om gränsens sträckning ej utmärkts på marken i laga ordning, har gränsen den sträckning som framgår av karta och handlingar.

4 § Har gräns ej blivit lagligen bestämd, gäller de rå och rör eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen. Om gränsen tillkommit genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.

5 § Om gräns i vattenområde ej kan bestämmas med ledning av 3 eller 4 §, har gränsen sådan sträckning att till varje fastighet föres den del avvattenområdet som är närmast fastighetens strand. För mindre holme eller skär föres dock ej någon del av vattenområdet till fastigheten. Har stranden förskjutits, är dess tidigare läge, om det kan fastställas, avgörande för gränsens sträckning.

Sträckning av gräns i vattenområde bestämmes efter normalt medelvattenstånd. I Vänern, Vättern och Hjälmaren samt i Storsjön iJämtland fastställes dock sträckningen efter ett vattenstånd av
i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp,
i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala,
i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och
i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger tillgrund för sjöns reglering.
-----

1 § Till en fastighet hör

byggnader, ledningar, stängsel och andra anläggningar som har anbragts inom fastigheten för stadigvarande bruk,

på rot stående träd och andra växter,

naturlig gödsel.
-----

2 § Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnad enblivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk förbyggnaden eller del av denna, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning, värmepanna, element till värmeledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis, brandredskap, civilförsvarsmateriel och nyckel.

I enlighet med vad som sägs i första stycket hör därjämte i regel till byggnad, såvitt angår

1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kylskåp samt maskin för tvätt eller mangling,

2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning,

3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning,

4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring avdjur och anläggning för maskinmjölkning,

5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri.

Reservdel och dubblett till föremål som avses i första eller andra stycket hör ej till byggnaden.

Det kan tyckas anmärkningsvärt att allt detta står i lagen, dvs att riksdagen har beslutat om sådant som vi kan tycka är detaljer. Att så har skett betyder naturligtvis att man i långa tider har ansett att detta är viktiga frågor att klarlägga.

Speciellt kan det vara svårt för oss nutida stadsbor att inse betydelsen av gödsel och att detta hör till fastigheten. För äldre tiders jordbrukare var det självklart att förstå samspelet (och det därav följande ytmässiga förhållandet) mellan åker och äng, att ängen där djuren betade och sedan producerade gödsel var en föutsättning för en rimlig avkastning av åkern ("äng är åkers moder"). Mer åker krävde mer äng/gödsel (vilket tex i Dalarna innebar fädbobruk). Att därför bortföra gödsel från gården när denna såldes skulle vara förödande för jordens brukande.

Gödsel, tillhör fastigheten

Reservnyckel, tillhör ej byggnaden och därigenom ej fastigheten

Lördagen den 7 mars 2009: Ordspråk och talesätt
Vi har barnpassning idag. Två barnbarn är här. Deras mamma skulle jobba och deras pappa skulle åka ut till sommarstugan med några kompisar och angla. Eftersom de tänkte åka tidigt på morgonen kom barnen hit redan i går kväll och sov över hos oss.

Halv åtta i morse fick vi telefon. De var vid stugan men kunde inte komma in i förrådet/garaget där angeldonen fanns. Det berodde ju på att vi hade inbrott för ett tag sedan och jag därefter satte dit ett nytt hänglås eftersom det gamla var uppbrutet. Och ingen hade tänkt på att se till att han fick med sig den nya nyckeln.

Så jag satte mig i bilen och åkte dit med den nya nyckeln. Och som det är sagt så många gånger förut: ”Det man inte har i huvudet får man ha i benen”.

På vägen dit lyssnade jag på radio i bilen. Då fick jag bekräftat det andra ordspråket: "Man lär så länge man lever". Det var någon sorts naturprogram. Där fick jag ett tips om hur man ska bära sig åt för att lyckas slå ihjäl en fluga – de har ju annars en vana att ha flyttat på sig från det att man påbörjat slaget med flygpiskan eller tidningen tills det att man träffar väggen eller bordet där de satt.

Tipset var att man skulle blåsa på flugan, då tar den spjärn med alla fötterna för att hålla sig kvar och kan inte flytta sig.

Först tänkte jag att det var ett råd i stil med det där som vi brukade berätta när vi var barn: Om man strör salt på stjärten av en duva så kan man fånga den med händerna. Och som ju egentligen bara innebar att om man lyckades komma så nära duvan att man kunde strö salt på stjärten, ja då var man ju så nära att man lika gärna kunde ta den om halsen. Varför man nu ska fånga en duva? Ja, de kan ju vara ganska irriterande med sina ljud förstås.

För hur bär man sig åt för att blåsa på en fluga? Men sedan kom jag att tänka på den där lilla batteridrivna och hopfällbara fläkten med mjuka blad som fäller ut sig av sig själv när man startar den (av centrifugalkraften – eller är det centripetalkraften? Vad säger den gamle fysikläraren?). Vi fick en sådan för några år sedan att använda på resor där det var varmt.

Kanske kunde man med vänsterhanden föra fram den påslagen och samtidigt med flugpiskan slå till flugan? Jag ska göra ett försök till sommaren när det blir aktuellt och lovar att återkomma med rapport.

(Vad gäller min tidigare utlovade rapport om hur det gick med storvinsten så har jag ännu inte fått något svar på mitt epostsvar).

Fredagen den 6 mars 2009: Vårtecken!
Visst är det fint med en riktig vinter. En sådan som det har varit den här vintern. Med riktigt mycket snö och lagom kyla så att snön har varit fin och vit. Då känns det bra med vinter.

Fast det där regnblasket som det ofta handlar om, speciellt i november när det bara blir mörkare och mörkare och mer och mer trist, det kan vi gärna vara utan. I alla fall jag. Och när Vasaloppet har varit så tycker jag att det räcker med vinter, då längtar jag efter vår. Eller i varje fall efter Svenska Skidspelen (jag är ju så solidarisk att jag hoppas på bra förhållanden under spelen), de brukar ju komma en vecka efter Vasaloppet. Men i år är det ju flera veckor dit. Då får de klara sig själva utan mitt moraliska stöd, så länge vill jag inte vänta på de första vårtecknen.

Och nu har jag sett dem. Dvs de första vårtecknen. De är så konkreta och känns lika glädjande varje år. För då vet man att det kommer en vår.

Vilket vårtecken? Ja, inte någon snödroppe eller sådant. Mycket tydligare och lättare att se. Vägverkets driftentreprenörer har börjat snödika längs vägarna. Dvs man gör ett litet dike i snövallen så att smältvattnet från därifrån inte ska rinna ut på körbanan och frysa till is på natten och orsaka olyckor.

Det är härligt!

Foto: Skogforsk

Onsdagen den 4 mars 2009: Att ha bil
Nu har jag hämtat bilen på verkstaden. 14 tusen kronor kostade det. Inte så roligt.

Det finns många olika uppfattningar om vad man ska ha för bil. Då tänker jag inte på om man ska ha en Volvo, SAAB, VW eller Toyota, en stor eller liten, kombi eller sedan, bensin eller diesel. Nej, det jag tänker på är när man ska köpa bilen och hur länge man ska ha den kvar.

”Förr i tiden” var det vanligt att man köpte en ny bil och sedan hade den under många år. Under en tid var det många som köpte ny bil och hade den ett par år och därefter bytte upp sig till en ny ny bil. Det är det nog inte många privatpersoner som anser sig ha råd med idag. De flesta nya bilar säljs tydligen som tjänstebilar (just nu verkar det förstår inte säljas så många nya bilar alls) som sedan privatpersoner köper när de har gått ett par år och 6-7000 mil.

Men om man ska ha en relativt ny bil eller ha en gammal bil är ju beroende på var och en och det finns många olika uppfattningar. De flesta anser väl att just deras resonemang är det rätta. Så här ser jag på det.

Köper jag en ny bil (med ”ny” menar jag egentligen inte en helt ny utan en ”nyare” som är ett par år gammal) blir kostnaden för ränta på nedlagt kapital och amortering (dvs skillnad i inköpspris och det jag så småningom får för bilen när jag byter den mot en annan) avsevärt. Men å andra sidan slipper jag (förhoppningsvis) alltför stora reparationskostnader utöver servicekostnaden.

Har jag kvar en gammal bil blir ränta och amortering lägre medan reparationskostnaderna kan bli stora – och dessutom vara ganska oförutsägbara.

Avvägningen mellan dessa två faktorer påverkar naturligtvis valet.

Om jag vill att mina bilkostnader totalt ska vara så låga som möjligt (vilket ibland kan motiveras med att jag ”ska ha kvar så mycket som möjligt i plånboken när jag dör”) så är det sannolikt klokt att ha en gammal bil. Frågan är då om det där med plånboken är en bra inriktning för meningen med livet. Kanske är det bättre att försöka maximera den lycka som man får under livet.

Då konstaterar jag att när jag köper en ”ganska” ny bil så tvingas jag lägga ut en förfärlig massa pengar. Och då borde det svida i skinnet och ge mig olyckliga känslor. Men samtidigt får jag ju en fin bil, den lyckan gör att den svidande känslan för kostnaden ”glöms bort”. Alltså lycka.

Har jag en gammal bil kanske, enligt ovan, de totala utläggen blir lägre. Men varje gång jag hämtar bilen från verkstaden och har betalat ett antal tusen kronor, då svider det ju ordentligt. Jag har ju betalt – och egentligen inte fått någonting. Inte ens vetskapen om att nu kommer bilen att vara hel. För i morgon kan någon annan del gå sönder.

Med det resonemanget har jag kommit fram till att jag ska ha en ganska ny bil.

Men mitt resonemang förutsätter att jag är jag, dvs en person som inte är händig när det gäller att reparera gamla bilar och som är tvingad att lämna in den till verkstan. Det finns ju andra människor, som själva kan reparera och kanske till och med njuter av det. Antingen njuter av att göra jobbet eller i varje fall njuter av att ha sluppit betala verkstan för det. Då blir deras kalkyl helt annorlunda än min.

Det finns alltså ingen enkel sanning.

Söndagen den 1 mars 2009: Manchester United
När jag var grabb på femtiotalet bodde jag i Bollnäs. Då var det naturligt, för att inte säga självklart, att hålla på Bollnäs GIF i bandy. Bollnäs Gymnastik- och Idrottsförening. Och de flesta av spelarna härstammade nog från stan eller byarna runtomkring. Som Snoddas, Martin och Henry Johansson till exempel. Fast jag hade nog ganska dålig koll på var de kom ifrån.

(Ska jag vara ärlig var jag nog mer intresserad av att titta på Warpens IF som spelade ishockey. Men de låg ju i div 2 eller 3 och det var inte lika statusfyllt som bandyns Div 1 Norra. Men det ”hände” mer på hockeymatcherna. Och när vi själva var ute på kvällarna blev det oftast landhockey under den ensamma gatlyktan i korsningen av Trädgårdsgatan och Skolgatan. Fyra snöklumpar fick utgöra målstolpar).

Numera håller jag på Leksand som de flesta andra här. Fast, som jag har sagt tidigare, det nog mest beror på att jag tror att det är ”bra” för Leksand och för Dalarna om det går bra för Leksands IF. Inte för att jag på något logiskt sätt egentligen förstår hur det skulle kunna vara en fördel för samhället och länet – men det anses ju att det är så och då accepterar jag det. Fler turister kommer hit, brukar man säga. Och det blir lättare att rekrytera folk till industrierna. Fa´n trot. Inte skulle jag som turist åka till Lidköping för att Villa/Lidköping finns. Eller bosätta mig i Tranås för bandylagets skull. Men ändå. Jag håller på Leksand.

Annars har jag svårt att förstå det här med att ”hålla på” ett lag. Jo, laget där man bor, det förstår jag. Men folk som har bestämt sig för att hålla på Milan eller Celtic eller något lag i NHL? Jag förstår det inte. Men jag respekterar att de gör det. Var och en får ju tycka som han vill. De är väl annorlunda skapta än jag.

Nu har jag ändrat mig. Lite.

När vi för ett tag sedan checkade in på Traders Hotel i KL och jag presenterade mig i receptionen och nämnde mitt namn, Bävertoft, sken den unge och trevlige mannen i receptionen upp och sa ”Aha, like the football player?” När han såg mitt frågande anlete la han till ”in Manchester United!”. Jag blev inte klokare av det men fick naturligtvis gå in på deras webbsida och titta vad han menade. Och hittade honom, dvs jag förstod vem det var han tänkte på, Dimitar Berbatov.

Berbatov, inte Bävertoft

Så nu har jag bestämt mig att jag får nog hålla på Manchester United. För hans skull och namnlikheten.

Jag måste dock erkänna att jag har ännu inte tagit reda på hur de ligger till i serien…

Men jag såg på när Daniel Tynell gick i mål idag.

Lördagen den 28 februari 2009: Igen!
Den 12 september skrev jag om att jag hade fått ett brev från Holland - eller i varje fall med ".nl" i epostadressen. Nu har det hänt igen! Så här stod det:

From: kaka266@hetnet.nl

To: undisclosed-recipients:

Sent: Saturday, February 28, 2009 1:19 PM

Subject: [SPAM] REF NO:UT771008-09/SERIAL NO:8LE02208.

REF NO:UT771008-09/SERIAL NO:8LE02208.
Email Sweepstakes program.

This is to inform you that your Email Address attached to e-ticket-Number(UT771008-09) has won the prize Sum of €750,000.00(Seven Hundred and Fifty Thousand Euros) in an Email Sweepstakes program held on the 28th of February 2009.Please contact the claim agent through informations below:

MR.GOLDEN MORGAN.
TEL:+31-6247-47752. +31-6434-54230.
FAX:+31-8472-68926.
Email:goldmor@aol.nl
kasclaimsdept@gmail.com

Please note that all winning must be claim not later than 15th March 2009

Congratulations.
Yours faithfully,
MRS.JULIE KYAT.(Sweepstakes Coordinator).
Email:nl_staats@aol.nl

Tänk att jag på bara ett halvår två gånger genom slumpens skörd har blivit dragen att vinna 8 miljoner kr! Jag måste vara född med en osedvanlig tur. Den här gången tror jag att jag ska skriva till dem (med en hotmailadress) för att se vad jag får för svar. Jag återkommer med rapport om den fortsatta utvecklingen.

Annars har jag faktiskt inte några större besvär med spam (ta i trä!).

Fredagen den 27 februari 2009: Äta som en orm
Oj, så mätt jag blev.

Vi hade haft möte i Press- och PR-kommittén på förmiddagen. Därefter gick vi gemensamt till Küselska Krogen för att äta lunch. Sedan jag var där senast hade restaurangen bytt ägare. Nu fick man själv lägga för sig så stor portion som man ville. Det finns risker med det. Girigheten gör lätt att man lägger upp för mycket på tallriken. Och eftersom vi är uppfostrade i den Lutherska andan känner vi att det man lagt för sig, det ska man äta upp. Annars känns det skämmigt.

(Det bästa exemplet på den här girigheten märker man väl vid julbord och liknande där många agerar enligt devisen ”Hellre spräcker jag tarmen än att krögaren ska bli rik...”).

Sedan blev det tårta till eftermiddagsfikat.

När jag kom hem vid halv fyratiden kände jag mig proppmätt. Eller kanske mest däst. Jag sa till Margaretha att vi har nog inte så mycket mat i kylen utan behöver gå och handla – men just nu kan jag inte. Jag är så mätt, och när jag är mätt då har jag så svårt att komma på vad vi ska handla. Ingen inspiration alls. Så vi får vänta några timmar.

Under tiden hällde jag upp varsitt glas vitt vin (mitt på fredagseftermiddagen!) – och faktiskt, dä kändes detr bättre i magen. På något sätt kanske vinet hjälpte till med matsmältningen, vad vet jag.

Dessförinnan kände jag mig som ett lejon som hade ätiti upp en hjort och som sedan behövde ligga och vila och smälta maten i fjorton dagar. Jag har hört att det kan gå till så. Fast jag undrar om det är sant. När jag ser naturfilmer på TV (det finns ju massor av sådana, rimligen måste det därför finnas massor av fotografer som försörjer sig på att filma vilda djur. Med tanke på hur lång tid som de säkerligen behöver använda för att få en bra film. Antagligen använder de fuskmedel, tex att släppa ut ett lämpligt bytesdjur på rätt ställe i närheten av kameran) verkar det dels som att det flesta av lejonens attacker misslyckas.

Och när de väl lycktas riva en hjort blir det inte precis något kalas i lugn och ro. Det gäller i stället att så snabbt som möjligt stoppa i sig så mycket som möjligt innan flockar av gamar och hyenor kommer och vill ta för sig. Så lejonet kanske inte får så mycket som behöver lång tid på sig att smältas.

En orm kanske är en bättre liknelse. Det brukar ju visas bilder på en orm som har svalt ett helt bytesdjur som verkar avsevärt större än ormen själv, man förstår inte hur det har gått ner, och ligger med en stor bula på magen.

Det var nog så som jag kände mig.

Fast jag gjorde inte som den här ormen. Den hade ätit upp en hel liten flodhäst - och spottade ut den igen!

Onsdagen den 25 februari 2009: Förlovning och bröllop
Just nu är det ju väldigt aktuellt med förlovning och bröllop inom kungahuset. Det talas stort om ”mannen av folket” och prinsessan av börd och deras stora kärlek. För att få lämpliga associationer letar man fram gamla sagoberättelser om den fattige pojken som vinner prinsessan och halva kungariket.

Sannolikt är det tvunget att gå till sagorna för att hitta sådana kärlekshistorier. För äktenskap inom regerande kungahus har genom seklen oftast inte haft så mycket med kärlek att göra. Snarare har det varit politiska affärsuppgörelser där man man genom ett äktenskap velat skaffa sig en pålitlig bundsförvant inför ett kommande krig – eller helt enkelt kunna införliva ett annat land eller område med det egna riket.

Det var nog inte så roligt att ”bli bortgift” under sådana villkor. Och kanske inte så konstigt att endera parten skaffade sig en älskarinna som man var mer tillfreds med?

Om man omsätter gågna seklers syn på dagens verklighet så skulle kanske Victoria blivit tvungen att gifta sig med en rysk oligark för att därigenom säkra importen av rysk skogsråvara till de svenska pappersbruken. Eller den svenska exporten av Volvo- och Scania-lastbilar, nog så aktuellt just nu.

Det är tur för henne att hon lever idag och inte på 1600-talet.

Tisdagen den 24 februari 2009: Registerprincipinställngen igen
Den 1 februari skrev jag om registerprincipinställningen som hindrade mig att öppna gamla word-dokument. Nu har jag lyckats klara av att öppna dem. Så här gör man:

Om man har XP numera så gör man som det stå på denna sida. Om du bara vill återställa de blockerade Word-filtyperna sparar du följande fil i en mapp på datorn:

http://download.microsoft.com/download/2/8/B/28B644CE-9A30-4D99-AFEF-830A4FB5B839/RestoreBlockingWord.reg (http://download.microsoft.com/download/2/8/B/28B644CE-9A30-4D99-AFEF-830A4FB5B839/RestoreBlockingWord.reg)

Måndagen den 23 februari 2009: Bertie Wooster och doktor House
Skådespelare brukar ofta uttrycka oro över att fastna i ett speciellt fack eller i en speciell roll, även om de har varit framgångsrika i detta fack eller denna roll. Det kan jag förstå, som skådespelare vill man antagligen hela tiden utvecklas och få göra nya saker.

Dessutom blir det lätt ”fel” när åskådaren är ”van” att se en skådespelare i en viss sorts roller. Margaretha och jag säger ibland, när vi ser en svensk, dansk eller engelsk deckare, att ”han, den där boven, han brukar ju vara snäll polis” eller tvärtom. Det försvårar ju för skådespelaren att ge en trovärdig tolkning av rollen.

När jag var ung läste jag ett antal av P.G Wodehouse´s böcker om Bertie Wooster, en engelsk överklassyngling under 20-talet (tror jag att det var). Han var en riktigt lätting som inte gjorde någonting mer än drev omkring. Tyvärr hade han ingen förmögenhet utan var beroende av pengar från sin rika tant Agatha, vilket komplicerade tillvaron ytterligare. Dessutom var han (och hans likasinnade vänner) synnerligen enfaldig och försatte sig återkommande i besvärliga situationer, inte minst med kvinnor som antingen ville gifta sig med honom eller inte ville gifta sig. Lösningen på alla problem åstadkoms genomgående av Berties butler, Jeeves, som kunde klara av allt med sina underfundiga lösningar.

Här är ett litet klipp ur serien.

Efter ett antal av dessa böcker tröttnade jag eftersom intrigen var alltför lika. Sedan har jag inte kommit i kontakt med Bertie på många år förrän jag nyligen har sett några avsnitt på TV.

En annan serie som jag inte har sett på TV är läkarserien House, som tydligen handlar om en mycket egensinnig och (kanske) otrevlig läkare. Nu ska den tydligen fortsätta för jag såg en trailer för den. Och plötsligt reagerade jag – ”det är ju han!”.

Dvs det var samma skådespelare som gör den timide, enfaldige och fånige Bertie Wooster och den skicklige men elake dr House, två personligheter som ligger så långt från varandra som man rimligen kan komma. Det blev en sådan ”aha-känsla” när jag upptäckte detta. Hugh Laurie heter han.

Här är han som Dr House:

Visst är det intressant hur lätt vi förknippar skådespelaren med rollen! Och det måste vara stimulerande för en skådespelare att få spela två så helt olika karaktärer.

En annan reaktion som jag har haft gäller Christina Schollin. När vi hade genomfört studentskrivningarna på våren 1961 gick vi på bio och såg henne och Jarl Kulle i Änglar, finns dom... Hon var ju så underbart ljuvlig, vacker och snäll, Christina Schollin. Sådan var bilden av henne i hela mitt liv. Ända tills jag för ett antal år sedan såg henne i en TV-såpa (var det Rederiet?) där hon var en äldre intrigerande satmara. Jag tyckte att det var direkt oförskämt att förstöra min vackra bild som jag burit med mig genom livet. Att hon har blivit gammal och elak kommer jag aldrig att förlåta henne! Själv är jag ju lika ung och vacker.

Söndagen den 22 februari 2009: Järnmalm och gatsten
För några veckor sedan var jag i Sundsvall på ett möte. Vägen mellan Falun och Sundsvall har jag färdats många gånger. Eftersom Vägverket Region Mitts regionkontor finns i Härnösand och jag fanns i Falun blev det många resor dit under perioden 1992 till 2006. Någon gång gjorde jag en grov uppskattning och kom fram till att jag nog hade åkt motsvarande fyra varv runt jorden på mitt resande mellan Falun och Härnösand.

Med den bakgrunden är det lätt att inse att jag, för att få lite omväxling, har prövat alla tänkbara resvägar inklusive tåget mellan orterna.

En av dessa vägar var att ta rv 50 till Bollnäs, därefter rv 83 norrut och efter Vallsta svänga av på småvägar österut och komma ut till E4 strax söder om Iggesund. Då passerar man Nianfors, som ligger mitt ute i skogen några mil väster om E4. Byn gör inte mycket väsen av sig nuförtiden, några hus och en kyrka är allt. Men tidigare, från 1794, har det funnits ett järnbruk där.

Nianfors kyrka, byggd några år efter järnbruket anlagts

När jag först förstod att det hade funnits ett järnbruk undrade jag varför man hade lagt det där, så otillgängligt. Fanns det någon gruva i närheten där man hämtade malmen? Nej, så var det inte. Så jag blev tvungen att sätta mig in i problematiken med lokalisering av järnbruk.

Då förstod jag att det är tre saker som erfordras för att driva ett järnbruk. Naturligtvis järnmalm. Och järn är tungt och besvärligt att transportera så man kunde tycka att det vore vettigt att lägga bearbetningen så nära gruvan som möjligt. Dessutom behövs vattenkraft för att driva de bälgar som blåser in luft i processen. Men förvånansvärt nog är det inte så väldigt stora vattenflöden som behövs för detta – under förutsättning av att man nyttjar dem på rätt sätt genom att bygga dammar och reglera flödet. Detta kan man ju se här i Falun där den lilla Gruvbäckens båda grenar drev en mängd kopparhyttor.

Det som i första hand styrde lokaliseringen var i stället tillgången på träkol. Träkol kan ju tyckas vara lätt att transportera, det väger ju inte mycket. Men det var väldiga mängder kol som behövdes. Det kan man bland annat se i Dådran och Svabensverk där rester av deras kolhus visar att det var stora byggnader som det handlade om. Och framför allt: träkol kan bara transporteras några mil, sedan har det av transporten” skakat sönder” till ett pulver. Det var därför som järnbruket lokaliserades hit till storskogen.

Järnmalmen som behövdes transporterades dit från gruvor i norra Uppland. När malmen brutits loss och lyfts upp ur gruvan avvaktade man vintern då man kunde köra malmen på slädar till kusten. När isen på Östersjön hade gått upp kunde man sedan lasta den på segelskutor som tog den till Iggesund. Nästa vinter kunde malmen fraktas på släde till Nianfors för att bearbetas. Sedan blev det ytterligare en vinter för att frakta tillbaks det framställda järnet till Igegsund för vidare transport ut i världen.

Tala om transportproblem. Man förstår även att det behövdes kapitalister som hade tillgångar nog att ligga ute med pengar under denna långa period.

När jag på 70- och 80-talet seglade i Stockholm skärgård lärde jag mig att det hade funnits en järngruva på Utö där. Då tänkte jag att det måste vara opraktiskt att ha en järngruva på en ö i skärgården med tanke på att allt måste fraktas dit och därifrån per båt. Så fel jag hade! Det var ju just fartyg som var det enkla och billiga och transportmedlet. Det är det ju för övrigt fortfarande. Har man väl stuvat varorna på ett fartyg kostar det ”nästan ingenting” att frakta dem till andra sidan jorden. Vilket vi ibland reagerar för. Till exempel när vi på gatorna använder kantsten från Kina. Själv reagerade jag när rv 71 genom Vansbro byggdes om 2002, då valde entreprenören att använda kantsten från Kina. ”Kan det vara vettigt, ekonomiskt och miljömässigt?” är en vanlig reaktion. Så mycket fin sten som vi har i Sverige. Vi närmast förfasar oss över detta.

Men så där väldigt konsekventa i vårt tyckande är vi nog inte. Det är skillnad på om det är kineser som exporterar sten eller om det är vi svenskar. I ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla” sjunger Evert Taube om Buenos Aires att ”kajerna var lagda med sten från Bohuslän”. När vi lyssnar på den, ja då känner vi oss precis som Taube och Ernst Georg Johansson i stället ganska stolta som svenskar! Läs gärna mer om den bohusländska stenexporten här.

När jag var grabb på 50-talet fanns det fortfarande en livaktig stenindustri i Bohuslän, företagsnamnet Kullgrens Enka kunde läsas på många ställen. Bohus Malmön var en stor exportör av gatsten, öns natur är till största delen förödd av stenbrytningen, se ett bildspel här.

Men stenindustrin var väldigt konjunkturkänslig. Vissa år fick Vägverket, på den tiden då det fortfarande hette Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, ett speciellt anslag för inköp av gatsten för lageruppbyggnad. Detta var visserligen innan min tid i verket men jag har uppfattat det som att det handlade om ett direkt industristöd från statsmakterns sida.

Numera finns bara några enstaka stenbrott kvar i drift i Sverige, ett av dem är det i Ävja mellan Bovallstrand och Dingle i Bohuslän.

När Slaggatan lades om 2007 försökte jag fråga stensättarna var stenen kom ifrån. Men de förstod inte vad jag sa.

Lördagen den 21 februari 2009: Sveriges sämsta väg
Under mina år på Vägverket i Dalarna träffade jag ofta representanter för byalag etc. De ville påtala hur dålig vägen till deras by var och att det fanns ett stort behov at upprustning av vägen. ”Sveriges sämsta väg” var ett vanligt argument. Oftast kunde jag hålla med dem om att en upprustning skulle behövas. Men därifrån till att kunna disponera de pengar som behövdes för upprustningen är det en bra bit. För det är dyrt att förbättra vägar.

Speciellt kommer jag ihåg resonemangen om väg 500 mellan Tyngsjö och Äppelbo. Efter flera års påstötningar ville några representanter för Tyngsjö by komma och träffa oss på Vägverket, naturligtvis var de välkomna.

En stund innan tidpunkten för det avtalade mötet ringde en journalist och sa att ”jag har hört att en busslast tyngsjöbor ska komma och protestera mot den dåliga vägen”. Jag svarade att det visste jag inget om, vi ska ha ett möte med några representanter för byn, det är allt vad jag vet.

Men vid den överenskomna tidpunkten kom en person upp och ville att vi skulle komma ner på gatan. Jag tyckte att det var bättre att vi resonerade om saken på kontoret men eftersom de var envisa följde vi med. Tillsammans med massmedia stod är, enligt uppgift, hela byn försedda med plakat. Endast två personer hade stannat hemma, de uppgavs vara så gamla och skröpliga att de inte vågade resa på den dåliga vägen.

Vi förstod ju deras bekymmer. Men det blir ju inte mer pengar i plånboken för det. Speciellt underligt kändes det att behöva säga att det hopp de skulle kunna ha var att vägen var så dålig att den behövde förbättras för att de tunga transporterna skulle kunna komma fram. För dessa fanns det nämligen ett särskilt bärighetsanslag. Men inga pengar för de boende.

Jag kom att tänka på Tyngsjö och vägen dit när jag var på resa i varmare trakter under några veckor. Vi besökte Danum Valley som ligger ute i regnskogen på östra Borneo. När vår grupp lämnade huvudvägen och svängde av på den 77 km långa mindre vägen fick vi byta till fyrhjulsdrivna jeepar, dvs sådana som vi här hemma lite föraktfullt kallar stadsjeepar för att de oftatst snurrar kring Stureplan i Stockholm. Trots att de var fyrhjulsdrivna blev jag synnerligen förvånad över att vi verkligen tog oss fram till målet.

Det hade tydligen regnat ovanligt mycket veckan innan vi var där. Och jag förstod att när det regnar ”ovanligt mycket” i de trakterna – ja då är det mycket. Och tydligen är det ”vanligt” att det regnar ”ovanligt mycket”.

Vatten, såväl i marken som ovan marken, brukar ju sägas vara vägens värsta fiende. När det regnar kraftigt i sidolutande terräng, som det var här, behöver vattnet kunna korsa vägen. Därför läggar man i lågpunkterna, dit vattnet rinner, rör under vägen (”trummor” på vägspråk) så att vattnet kan rinna igenom. Men när det kommer mycket vatten på en gång kan det bli så mycket att trummorna är för små för att klara av att släppa igenom allt vatten. Om det dessutom kommer kvistar och annat bråte flytande med vattnet finns det risk för att detta fastnar vid inloppet till trumman och sätter igen den. Då stiget vattnet och rinner i stället över vägen varvid det lätt tar med sig vägbyggnadsmaterialet på nedsidan av vägen.

Så var det vid varenda trumma på denna väg. Halva körbanan var borta. I Sverige skulle vägen ha blivit avstängd omgående, här gjorde man en liten sväng och försökte komma förbi med båda hjulparen uppe på vägen.

Och ju längre in vi kom desto lerigare blev vägen. Ibland trodde jag inte att det skulle lyckas – men det gjorde det.

Vi frågade om detta var den enda vägen till anläggningen och hur de gjorde om den skulle stängas av helt pga regnet. Vi fick då reda på att det fanns en annan väg också – men den var sämre!

Punktering fick vi också!

Men Tyngsjö-vägen håller nu på att förbättras!

Fredagen den 20 februari 2009: Tandemkörning mm
När Vägverkets driftentreprenörer (som ofta heter Skanska, Peab eller Svevia) skickar ut sina plogbilar för att röja vägarna rena efter ett snöfall behövs det ju två bilar efter varandra när det gäller att röja vägar med två körfält i varje riktning. Först kommer en bil som röjer den del av körbanan som ligger närmast mitten och som plogar snön så långt åt vänster som plogbladet räcker till. Femtio eller hundra meter efter kommer nästa bil som tar den vänstra delen av körbanan.

Eftersom plogbilarna inte kan köra lika fort som en vanlig personbil innebär det att det lätt blir en kö efter plogbilarna. Även om det finns någon tokstolle som kör förbi kön, kör förbi den senare plogbilen på rätt, dvs höger sida, och sedan svänger in i det oplogade körfältet framför och kör om den första plogbilen på vänster sida – trots att han (för det är nog alltid en han) får allt snösprutet på sig.

Två plogbilar behövs det alltså.

Det tänkte jag på när jag för två veckor sedan satt på Arlanda och väntade på ett avgående flyg. Det var lite lätt snöfall i luften varför det behövdes snöröjning även på flygfältet.

Där körde de inte tandemkörning. Vad det kallas, det som de utförde, det vet jag inte. Men de hade nio snöröjningsfordon som körde tillsammans snett efter varandra för att röja taxibanor mm. Varje fordon var specialbyggt i utförande ungefär som en bak- och framvänd väghyvel med en bred plog där fram och en roterande/fräsande borste mellan de båda axlarna.

Nio stycken efter varandra. Det var imponerande.

Under resten av resan såg vi inga snöröjningsfordon.

Tisdagen den 3 februari 2009: "Mamma, vad letar du efter?"
Det är skillnad på män och kvinnor. Inte så att det ena könet är bättre än det andra. Men olika är de.

Nu tänker jag inte så mycket på fysiska skillnader. De finns ju (och det är ju en väldig tur det) utan mer på psykiska skillnader. På att vi beter oss på olika sätt.

De här blir väl bra!

Ta bara det här när vi går och handlar kläder. När en man (i varje fall i min ålder) ska köpa ett par byxor går han normalt fram till byxavdelningen i butiken och ser vad det finns att välja på. Alternativt att han går till en expedit och säger att han ska ha ett par byxor och anger storlek och eventuell önskemål i övrigt. Så ser han vad det finns att välja på och sannolikt väljer han ett par, dvs de som han tycker verka vara bäst för honom, utseende-, passforms-, kvalitets- och prismässigt. Det brukar ta 5-10 minuter.

När en kvinna ska köpa ett par byxor strosar hon runt i butiken, nyper i några kjolar, tre toppar, ser på en behå och hänger en halsduk om halsen innan hon har kommit till byxorna. Sedan går hon vidare till nästa butik.

Har hon sin man med sig händer det ofta att han sätter sig i en soffa som den kundtillvända butiken har placerat ut just för medföljande män – ibland med några biltidningar utlagda.

Ja, allt detta vet ni lika bra som jag, det är inte det som jag tycker är intressant. Det som är intressant är hur tidigt män blir till män i detta sammanhang.

I veckan var Margaretha nere i Stockholm och hälsade på dotter med familj. De åkte ut till en outlet-butik i Barkarby. Med sig hade de treårige William. När de hade gått i en klädbutik ett bra tag och hans mamma hade betett sig precis så som kvinnor beter sig sa William: ”Mamma, vad letar du efter?”

Just det som vi mer vuxna män frågar oss så ofta när vi följer med vår kvinna i stan.

Sedan satte han sig på den där soffan och såg uttråkad ut.

Måndagen den 2 februari 2009: Nu är det dags!
Nu får ni säga vad ni vill - nu är det dags. Sedan vi plockade ner alla julattiraljerna har vi fortsatt att ha ljusslingan i enriset på balkongräcket kvar. Det är ju så mörkt i det här landet så länge och man behöver lite extra upplysning.

Men idag är det ett så fantastiskt fint väder att jag har bestämt mig för att nu får det räcka - nu avslutar jag "mörkervintern" och tar ner ljusslingan. Nu vill jag njuta av den ljusa vintern som får oss att tänka på vår.

När solen skiner över Faluån, röken stiger rakt upp från värmeverket och änderna redan har börjat att para sig - då behövs inte längre någon ljusslinga på balkongräcket!

Söndagen den 1 februari 2009: Registerprincipinställningen
Vet ni vad det är – registerprincipinställningen? Det visste inte jag heller. Och inte kan man väl gissa. Konstigt ord. Och sannolikt direkt översatt från engelskan, fast det låter sannolikt lika obegripligt där (man får väl ändå vara glad för att översättaren inte har tillämpat särskrivning, dvs ”register princip tillämpningen”).

Jag har så dåligt minne. Och det beror inte på att jag har blivit gammal, som en del brukar skylla på när de inte kommer ihåg. Jag har alltid haft dåligt minne. Men jag vet om det och har därför brukat se till att skriva ordentliga minnesanteckningar från möten som jag varit på osv. Och eftersom jag har dålig handstil så har jag skrivit dem i datorn sedan länge. Ja, det har jag berättat om tidigare.

Av olika anledningar har mina efterträdare på Vägverket slutat. Under de två och ett halvt år som gått sedan jag gick i pension har två man efterträtt mig. Men de har båda slutat, antagligen för att de var så kompetenta att de blev erbjudna ännu bättre arbeten Därför blev jag ombedd att hoppa in lite grand under tiden man rekryterar en tredje.

I ett ärende som blev aktuellt kände jag ett behov av att läsa vad jag hade skrivit för anteckningar under 1990-talet och öppnade de gamla dokument som fortfarande ligger kvar i datorn. Det gick bra när jag öppnade ett dokument från 1999. Men när jag skulle öppna ett dokument från 1996 kom det upp en skylt med texten:

"Du försöker öppna en fil som skapats i en tidigare version av Microsoft Office. Den här filtypen kan inte öppnas i den här versionen eftersom den blockeras av registerprincipinställningen."

Det var konstigt, tänkte jag. Men jag visste att jag har dokumentet hemma eftersom jag kopierade mina gamla anteckningar och lade in på min egen dator när jag gick i pension. Av nostalgiska eller andra skäl. Men det visade sig att det blev samma skylt där.

Så jag började söka på nätet efter ordet ”Registerprincipinställningen” och insåg att så här var det. Och hittade länkar till Microsofts webbsidor där det beskrevs hur man skulle kunna åtgärda det – men det var ”farligt”! Farligheten bekymrar mig inte, men det verkade så krångligt att jag inte har gett mig på det. Jag ska rådfråga Vägverkets IT-avdelning för dokumenten där. Sedan få jag väl låta någon av sönerna ge sig på det här hemma.

Men visst är det väl konstigt att Microsoft erbjuder nya versioner som innebär att man inte kan läsa de gamla dokumenten. Vad blir det av arkivbeständigheten?

Kolla själv (om ni har så gamla dokument i er dator) om de går att öppna för er! Jag lovar att återkomma och berätta hur man gör om jag blir klok på det.

Torsdagen den 29 januari 2009: Transnistrien
I går kommenterade jag Sao Tomé, det lilla öriket i Guineabukten utanför Afrika, vars existens jag upptäckte i samband med att jag bytte Internet-leverantör i somras. Det är nog många med mig som annars inte har uppmärksammat landet.

Ett annat land som jag har märkt att nästan ingn känner till existensen av är Transnistrien. Det gjorde inte jag heller förrän min granne Göran berättade om det. Han brukar ibland som ”extraknäck” vara reseledare åt Rosa Bussarna (som tydligen numera inte bara arrangerar resor där man sover i bussen utan även mer konventionella resor) och har nog sett det mesta i länderväg. Eller i varje fall en hel del.

Då fick jag klart för mig att Transnistrien är en stat som inte finns men som ändå finns. Det låter kryptiskt men det hänger ihop med defintionen av ordet ”stat”. Det handlat om att ha suveränitet över sitte eget område, vilket innebär att kunna behärska det mot inre och yttre fiender, och att vara erkänt av andra stater.

Transnistrien behärskar tydligen väldigt väl sitt eget område – men är inte erkända av någon annan stat. Även om Ryssland nog kan anses i praktiken göra det även om de inte har gjort det officiellt.

Transnistrien är alltså den del av Moldavien som ligger öster om floden Dnjestr. Från skolan kommer vi ihåg att det öster om Donau finns två floder som i vår svenska kartbok har namnen Dnepr och Dnjestr. Den senares namn kan även skrivas Dnestr eller Dnister. Trans betyder väl ungefär ”på andra sidan”, tror jag. Så det blir ”Landet på andra sidan om floden Dnjepr”.

Här ligger Transnistrien

Efter andra världskriget blev Moldavien en del av Sovjetunionen. (Be mig inte redogöra för de stater som tidigare har funnits här under århundradenas lopp, det har varit väldigt varierande. Egentligen är det nog vi i Sverige som är ovanliga, dvs vi har haft ett land med ungefär samma omfattning under den överblickbara historien – ja, då bryr jag mig inte om att vi lade beslag på Skåne-Blekinge-Halland av Danmark och att vi förlorade den östra rikshalvan (nuvarande Finland) till Ryssland och att vi var i union med Norge ett århundrade).

När Sovjetunionen föll sönder blev Moldavien ett eget land. I den del av landet som ligger öster om Dnjestr och väster om gränsen till Ukraina, en landremsa på 20-30 mils längd och några mils bredd, bodde det en stor andel ryssar. Här utropade man en egen stat i december 1991 vilket ledde till ett kort inbördeskrig i Moldavien (eller ett krig mellan Transnistrien och Moldavien, hur man nu ser på det). Ryssland skickade in trupper för att få slut på kriget, dessa trupper är fortfarande där. Officiellt för att skydda freden – men tydligen i praktiken för att skydda den transnistriska staten.

Rysslands Medvedv och Transnistriens president

Detta är tydligen ”Vilda Västern i Europa”, en ”skurkstat”. Göran berättade att varje gång man ser en polis är det bara att plocka fram plånboken och betala. Presidenten är i princip enväldig, hans son äger fotbollslaget och företaget Sheriff som i princip har monopol på det mesta.

Så här ser resultatet ut när man röstat i Transnistrien

Sedan jag fick reda på landets existens sökte jag på Internet och uppmärksammade att frågan om Sveriges förhållande till staten ett antal gånger varit uppe i Sveriges riksdag.

Som ett kuriosum kan nämnas att i Transnistrien ligger Bender, som vi känner så väl från historieböckernas berättelse om Karl XII och ”Kalabaliken i Bender”. Jag har alltid tidigare haft väldigt diffus uppfattning om var Bender låg. ”Han övervintrade hos turkarna” stod det väl ungefär i skolboken. Och det turkiska (eller rättare sagt Osmanska) väldet sträckte sig ju på den tiden långt in i Europa.

Res inte till Transnistrien!

Onsdagen den 28 januari 2009: Sao Tomé
I somras hade vi fått fiber indraget i lägenheten genom Falu Stadsnäts försorg (och naturligtvis fastighetsägarens). Det ville vi utnyttja och blev därför ”tvungna” att byta Internetleverantör eftersom vår tidigare, Bredbandsbolaget, inte fanns med bland de som erbjöd tjänster via stadsnätet. Av de olika tillgängliga alternativen valde vi Bahnhof, som vi tyckte verkade vara prisvärda.

Det enda negativa med företaget, enligt min uppfattning, var namnet Bahnhof, som jag tyckte lät ”dumt” (om jag har kvar något av mina tyska kunskaper från skolan så betyder det väl ”järnvägsstation) och som jag inte gärna ville ha ingående i min e-postadress. Tidigare har jag haft adresserna bo.bavertoft@telia.com och bo.bavertoft@bredband.net, båda ganska lätta att komma ihåg. Men bo.bavertoft@bahnhof.se gillade jag inte.

Antagligen hade de erfarenheten att det var fler potentiella kunder än jag som resonerade så varför de erbjöd sina kunder en egen domän gratis (ja, ingenting är ju ”gratis” här i världen, men det blev ingen ytterligare kostnad för detta) efter eget val. Det lät ju bra, så jag valde ”bavertoft”. Men huvuddomänen var inte ”.se” eller ”.com” eller ”.net” eller något sådant utan ”.st”. Alltså @bavertoft.st.

De (Bahnhof) hade tydligen köpt hela huvuddomänen ”.st”, för att disponeras av deras kunder, av landet som egentligen står för bokstäverna.

Och landet är alltså Sao Tomé och Principe som består av två öar, belägna i Atlanten utanför Afrika i Guineabukten precis vid Ekvatorn. Landet omfattar en yta som motsvarar ungefär 30*30 km, uppdelad på de två öarna och inrymmer en befolkning på cirka 150.000 invånare.

Öarna var obebodda när portugiserna upptäckte dem omkring 1470, det var vid den tidpunkten då portugiserna succesivt seglade längre och längre söderut längst den afrikanska västkusten. Att de då var obebodda är intressant, visserligen ligger de drygt 20 svenska mil utanför kontinentens kust – men det är ju ”småpotatis” i jämförelse med avståndet mellan alla öar i Stilla Havet som har befolkats med hjälp av enkla segelbara kanoter.

De första invånarna slog sig ner på öarna runt 1500, i första hand bestod de av i Portugal ”icke-önskvärda” personer, bland annat judar. Dessa upptäckte att den vulkaniska jordmånen var lämplig för jordbruk, speciellt för odling av sockerrör. Odlingen var starkt arbetskraftsintensiv varför import av slavar från afrikanska fastlandet påbörjades. Så småningom utkonkurrerades landets sockerodlingar av motsvarande i Västindien varför på 1700-talet huvuddelen av ekonomin utgjordes av att landet var en transitpunkt för slavhandeln mellan Afrika och Amerika.

I början av 1800-talet introducerades kaffe och kakao som växte mycket bra i den befintliga jordmånen. Nästan all bördig jord togs i anspråk för sådana storskaliga plantageodlingar, ägda av portugiser (sk "rocas"). Trots att slaveriet formellt avskaffade 1876 fortsatte systemet med tvångsarbete långt in på 1900-talet.

Efter det att diktaturen i Portugal störtats 1974 blev landet självständigt 1975. Vilket innebar att nästan alla vita (=portugiser) lämnade landet. Nu har det väl återhämtat sig. Det skulle vara roligt att åka dit någon gång.

Du kan läsa mer om Sao Tomé här eller här eller på Wikipedia.

Tisdagen den 27 januari 2009: (m) eller (M), (s) eller (S)?
Har ni lagt märke till att från och med årsskiftet (?) har man tydligen ändrat sättet att ange partitillhörighet för våra svenska politker i massmedia. Jag har sett det i såväl TV som i FK. Tidigare skrev man (s) eller (m) med små bokstäver, nu skriver man (S) och (M) med stora bokstäver.

Eftersom olika media har genomfört detta samtidigt är det nog ett gemensamt fattat beslut (av partierna?). Någon förklaring till varför man har ändrat har jag inte sett. Är det för att höja statusen för politikerna?

Måndagen den 26 januari 2009: Säg till!
När jag började att skriva bloggen här (och började som webmaster) "klagade" jag över hur lätt det är att göra fel på webbsidan, även om man har det förnämliga programmet Dreamweaver. Nu tycker jag att jag har vant mig och att det "oftast" går bättre. Men hela tiden måste man kolla så att det fungerar.

Det är så lätt att man gör någon redigering eller flyttar på något - och så fungerar det inte. Häromdagen fick jag epost med en påstötning om att de nedre låtarna i Tidigare nostalgilåtar på sidan Dagens nostalgilåt inte fungerade. Och då hade "något hänt" - vilket i klartext naturligtvis innebär att jag hade gjort något olämpligt och inte brytt mig om att kolla att det fungerade efteråt.

Nu ska det göra det igen, dvs fungera. Men hittar ni något som inte fungerar - hör av er så är ni snälla!

Söndagen den 25 januari 2009: Att dela in landet
Det har under de senaste åren diskuterats en hel del om indelningen av Sverige i större regioner än de nuvarande länen. Som jag har sett det är det huvudsakligen två argument som har framförts för en sådan förändring. Dels att vi genom att koncentrera specialistsjukvården till ett sjukhus i varje region lättare ska få råd att hålla en god vård, dels att dessa regioner ska kunna konkurrera med andra ”regioner” inom EU. Om motiven är hållbara eller ej kan jag inte bedöma.

Redan har vi ju de nya storregionerna Skåne (som ju inte är speciellt stort men med mycket folk) och Västra Götaland (som ju är stort).

För Dalarnas del handlar det om att ”vi” (dvs Region Dalarna, som är länets politiska beslutsinstans beträffande utvecklingsfrågor mm) vill bilda ett län med bland annat nuvarande Gävleborgs och Upplands län. Det vill visst upplänningarna också, även om de i debatten även har resonerat om en knytning till Stockholm. Om gävleborgarna är helt eniga vet jag inte, det har ibland hörts synpunkter om att ”knoppa av” Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner norrut eftersom de ligger så nära Sundsvall.

Härutöver förekommer Värmlands (som kanske hellre vill orientera sig mot Västra Götaland), Örebro och Västmanlands län, som jag inte är säker på vad de vill, om de vill beblanda sig med oss eller ha en ”Mälardalsregion”. Läs mer här.

Men Dalarna har ju alltid varit Dalarna och kommer väl alltid att förbli Dalarna. Oavsett om länet går upp i en ny region finns ju begreppet landskapet Dalarna med i stort identisk gräns. För övrigt var det ju bara drygt tio år sedan vi döpte om länet från Kopparbergs län till Dalarnas län.

Vad jag menar med att ”Dalarna alltid har varit Dalarna” vet jag inte riktigt. Men Dalarna har ju aldrig (väl?) ingått i någon annan indelning. Även om det under vikingatiden runt 1000-talet väl främst var ett utmarksområde till Mälardalen. Dessutom var det ju i tidiga skeden indelat i olika län som till exempel Näsgårds län.

Men annars har väl benämningar ändrats och förfinats under århundradenas lopp. Till en början (vad menar jag med det?) räknades allt norr om Dalarna och Ödmården till Hälsingland (Gästrikland var en del av nord-Uppland). Så småningom blev Hälsingland det nuvarande Hälsingland och landet norr därom Norrland. Ännu senare kom begreppet Lappland till.

På tal om Hälsingland hörde jag i höstas Örjan Hamrin förklara att nedläggningen av mejeriet i Bollnäs (numera tillverkas Bollnäsfil i Grådö) inte bara innebar att ett antal personer i Bollnäs förlorade sina arbeten, det hade även en mer kulturhistorisk aspekt. Hälsingland har under århundradena svarat för en stor del av Faluns (eller Kopparbergets) försörjning med livsmedel (vi har ju fortfarande Hälsingtorget där de sålde sina varor). Med tanke på de dåliga vägarna mellan Falun och Hälsingland (i varje fall sommarvägarna) låter det för mig konstigt. Men jag litar till 100% på Örjan Hamrin, har han sagt att det var så, ja då var det säkert så.

Byxhörnan i Bollnäs där Långgatan och Stationsgatan möts, på 40-50-talet, mer centralt kunde det inte bli då. Och inte nu heller väl. Vid fönstret ovanför "S:et" längst till vänster i "Stadshotellet" bodde jag. Mitt emot gamla Bollnässtugan och Björklunds korvkiosk. Observera cyklarna, det var ju så vi ställde dem med vänster trampa mot kanstenen i klockans timvisares läge 05:30 ungefär. Huset är numera rivet och ersatt av ett mycket fulare.

Så nedläggningen av mejeriet bröt en gammal tradition. Fast det är kanske fortfarande samma ursprung på mjölkprodukterna som vi äter och dricker, skillnaden kanske är att de numera transporteras i mindre förädlad form.

Åter till indelningar. Vi gör ofta sådana själva, dvs delar in landet och dess människor på det sätt som vi tycker är lämpligt (se till exempel gårdagens blogg om norrlänningar och fjollträskare). När det sker trafikolyckor med turister söderifrån på väg till vintersemester i Sälen eller Idre hör man ofta kommentarer om att ”sörlänningar” inte kan köra bil på vintern. Med ”sörlänningar” menar vi i Dalarna oftast folk från Mälardalen och söderut.

Eftersom Vägverket Region Mitt har sitt regionkontor i Härnösand har jag umgåtts mycket med folk från de trakterna. De säger samma sak om sörlänningars förmåga till vinterkörning. Men för dem är sörlänningar folk som bor söder om Sundsvall. Och när jag har pratat med lulebor så är för dem sörlänningar folk som bor söder om Umeå.

Härnösand - här bor det sörlänningar!

För ett antal år sedan var jag under semestern och hälsade på en dåvarande arbetskamrat som hade kvar sin fädernegård som fritidshus i Kaunisvaara, i Pajala kommun uppe i Tornedalen. Då förstod jag att de resonerade på samma sätt om sörlänningar och bilkörning. Men för dem räknades även lulebor till sörlänningarna.

Kaunisvaara - här bor inga sörlänningar!

Med andra ord: Allting är relativt och vi utgår alltid från oss själva när vi bedömer andra.

Lördagen den 24 januari 2009: Barnbarn och brandbilar
För en vecka sedan var det meningen att ett av våra barnbarn, Teodor 3 år, skulle sova över hos oss. Av olika anledningar blev det inte så och nu har han gått och pratat i en hel vecka om att ”åka till farmor”. I går var vi och hämtade honom. Det gick bra även när han skulle somna. Mysigt men ovant var det att ha litet barn mellan oss i sängen, fast det blev ju lite si och så med sömnen. Dvs inte så mycket plats för två vuxna när en treåring ligger på tvären över båda sängarna.

För ”säkerhets skull” har vi köpt några barnfilmer på DVD, varje gång han kommer hit vill han se Kalle Ankas Skrattfabrik. Hur många gånger som helst. Men i ärlighetens namn så tittar han inte alltid så mycket på den. Det är mest det att den ska stå på i bakgrunden.

Oftatst läser man ju inte eftertexter på filmer speciellt noga (ja, ofta rasslar de förbi i sådan takt att det nog inte är meningen att det ska kunna gå att hinna läsa vad det står där. Att eftertexterna ändå är med beror antagligen på att det finns ett gammalt avtal med filmarbetarnas fackförening som säger att alla som på något sätt har medverkat skall ha sina namn visade. För mig låter det otroligt fånigt. Tänk om Vägverket skulle sätta upp skyltar längs alla vägar som talar om vad alla som deltagit i projekterandet och anläggandet av vägen heter!). Men jag passade på att titta efter när de olika episoderna i denna DVD var gjorda och sedan jag ”stavat mig igenom” årtalen, som av någon anledning anges med ”romerska siffror”, insåg jag att de var från 1940- och 50-talet. Och är lika uppskattade fortfarande.

Det där med romerska siffror” var uppe som en fråga i På spåret i TV igår kväll. De tävlande skulle ange hur man skriver Ingvar Oldsbergs födelseår 1945 med romerska siffror. Inget av lagen var i närheten. Det förvånade mig. Jag trodde att det tillhörde allmänbildningen. Och det kanske det gör också. Båda gårdagens lag verkade väldigt okunniga om det mesta. Till exempel skulle de ange två av stationerna på Malmbanan mellan Abisko och Narvik. Alla människor vet ju att banan går genom ödemark/fjällbygd hela sträckan mellan Kiruna och Narvik. Ändå föreslog man såväl Gällivare som Arjeplog!

Björkliden

och Riksgränsen (där Oscar II invigde Malmbanan 1902) är väl de mest kända stationerna på banan

men att gissa på Torne Träsk hade väl inte heller varit så svårt? Foto:Teemu Vehkaoja

Det är inte konstigt att norrlänningarna kallar Stockholm för Fjollträsk (javisst vet jag att Birro är göteborgare och Siwan en gräbba från Landskrona men kan de så lite om Norrland får de väl acceptera att norrlänningarna klumpar ihop Stockholm, Göteborg och Skåne till ”söröver”).

Till stockholmarnas försvar får man väl säga att de har självironi. Foto Maria Ekholm.

(Ja, jag inser att det är en helt annan sak att sitta där i burarna än att sitta hemma i soffan och svara. Antagligen hade väl jag också fått kortslutning i huvudet om jag sutte där.)

Nu har emellertid Teodor fått en till favoritfilm utöver Kalle Anka, nämligen brandbilen som körde ner i Faluån. Gång på gång vill han ”se på bilen”. Och det får han. Det enda problemet är att han frågar ”Varför”, dvs varför bilen körde ner i ån. Jag har inget bra svar på det.

Fredagen den 23 januari 2009: Att ta livet av folk
Tagit livet av någon människa har jag aldrig gjort. Varken bokstavligen eller bildligen (det senare brukar ju deckarförfattare ofta göra – med hjälp av bokstäver).

Jag har inte heller funderat över hur det bästa sättet skulle vara. Men det har ju rimligen författare till böcker och filmmanus, i vilka folk dör genom andra människor påverkan. För tydligen tycker vi om att läsa om och titta på hur folk dör – eller kanske hur någon reder ut varför de har dött. Det ska ju finnas såväl motiv som tillfälle som ingridiens.

Ibland tycker jag att motiven är väldigt krystade. Särskilt i Morden i Midsomer, som jag från början tyckte var småtrevliga. Men sannolikt har författarna till serien uttömt alla sina idéer numera eftersom motiven bokstavligen är långsökta. Orsaken till morden brukar vara en händelse som ligger 25-30 år tillbaka i tiden.

Sedan är det väl så att de allra flesta mord – i verkligheten – inte har något riktigt motiv. Det handlar bara om att några personer har blivit alltför onyktra, börjat bråka med varandra och så blev det som det blev.

Men det var inte motiven som intresserade mig just nu utan hur man gör för att se till att en person avlider. I går kväll såg vi en film där ”boven” ansåg att det var för honom lämpligt att en äldre dam skulle avlida. Vad gjorde han då? Jo, han kapade av bromsledningarna på hennes bil varfefter hon råjade ut för en bilolycka eftersom bilen inte kunde bromsa. Och avled.

Skulle detta verkligen fungera i praktiken? Om bromsledningarna är avkapade går ju bromspedalen i botten första gången som man trampar på den, tex när man backat ut från parkeringsplatsen vid villan. Och om bilen står så att man inte behöver backa ut så händer det väl när man får stanna vid första rödljuset. Resultatet blir väl inte någon större katastrof, man kör i låg hastighet in i bilen framför, det blir lite bucklor. Men inte lär någon avlida av det.

Den ende som skulle kunna riskera att dö vore väl en gångtrafikant som just råkar korsa gatan. Det vore ju synd om denne – och det skulle ju inte vara speciellt framgångsrikt för ”boven”.

Torsdagen den 22 januari 2009: Det där med solens upp- och nedgång - igen!
Tro inte att jag betvivlar kompetensen och kunnandet hos SPF:s medlemmar. Det är inte det. Utan att jag är så otålig. När jag har formulerat en fråga, ja då vill jag ha svaret på en gång.

(Det är därför som jag brukar säga att jag inte skulle passat som forskare. De kan få jobba många år med lösningen på ett problem. Det skulle inte jag klara av, jag vill ha svaret med detsamma när jag väl har formulerat frågan. Men ändå har jag klarat av att under en stor del av mitt liv arbeta med vägplanering. Det är inget som man gör på en kafferast. Det tar normalt många år från det att ett behov är påtalat tills dess att hela planerings/projekteringsprocessen har genomlöpts med förstudie, vägutredning, arbetsplan, bygghandling och till slut byggande. Men det har jag alltså klarat av).

Snabbt svar alltså. Det var därför som jag, samtidigt som jag i går skrev här i bloggen om solens upp- och nedgång (se nedan), skickade frågan till SMHI och till Institutionen för astronomi vid Stockholms Universitet. Båda var snabba med att svara.

Först fick jag svar från SMHI Kundtjänst, de skrev:

Svaret är rätt enkelt. Hade jorden varit 100% sfärisk hade det blivit så men jorden är som du kanske vet tillplattad vid polerna och då får vi den här skillnaden mellan morgon och kväll.

Jaha, det lät ju enkelt. Fast jag förstod inte riktigt. Dvs jag betvivlade inte svarets riktighet, men jag klarade inte av att i mitt huvud inse vad som egentligen hände pga att jorden är tillplattad vid polerna. Någon jordglob har jag inte hemma men jag försökte att i tanken se hur den roterade runt sin axel och vandrade runt solen och hur tillplattningen skulle ha betydelse. Men jag klarade inte av det.

Sedan fick jag svar från Robert Larsson, han skrev:

Svaret ligger nog i den s.k. tidsekvationen, kolla t.ex. här: http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikfragan/article17958.ece

Då gjorde jag naturligtvis det. Det var alltså en hänvisning till en frågesida i tidningen Ny Teknik där läsarna ges tillfälle att svara på "konstiga frågor". Här hade en person ställt en fråga, som inte var identisk med min, men svaret på hans fråga kanske ändå även var svaret på min. Så här står det:

Skillnaden mellan en orts sanna (observerbara) soltid och dess medelsoltid (normaltiden korrigerad för latituden) kallas tidsekvationen. I månadsskiftet oktober/november infaller observerbar middagshöjd cirka 17 minuter före den kalkylerade medelmiddagen. Omkring den 25 december skär tidsekvationen nollinjen med maximal derivata. Det gör att morgonen kommer allt senare i några dagar, trots att midvintersolståndet är över. (Men, redan till nyår kommer soluppgången tidigare.) På motsvarande sätt senareläggs solnedgången med dubbel effekt ända fram till början av april.

Diagram Kaianders Sempler

Tidsekvationen påminner om en sinuskurva med perioden halvår, men förloppet är våldsammast under norra halvklotets vinter, när jorden är närmast solen. Sommarpucklarna är bara några minuter, plustid i maj och minustid i juli/augusti.

Tidsekvationen har sin förklaring i att jordens verkliga två rotationsrörelser har två avvikelser från en idealiserad planetmodell med cirkulär jordbana kring solen:

Jordbanan är elliptisk med en excentricitet på 0,017.

Jordens ekvatorialplan skär inte jordbanans plan helt parallellt med ellipsens y-axel.

Alf Ohlsson, Alafors

Jag kan ju inte rakt upp och ner påstå att jag förstår allt av detta heller. Men det verkar väldigt vetenskapligt och väl underbyggt - särskilt det där med att excentriciteten är 0,017. Så jag bestämmer mig för att tro på det. Tidsekvationen är det alltså som det beror på. Det kommer jag att säga i fortsättningen.

Läs gärna fler svar på olika konstiga frågor på Ny Tekniks sida Teknikfrågan - där fanns mycket intressant.

Onsdagen den 21 januari 2009: Det där med solen
Visst vet jag, precis som alla ni andra, vad det beror på att vi har dag och natt på jorden och att vi har årstider. Jorden roterar runt sin axel och den sida som är belyst av solen blir ljus, det kallar vi dag, den andra blir mörk, det kallar vi natt. Och eftersom den axel, som jorden vrider sig runt, lutar lite i förhållande till rörelsen runt solen blir det norra respektive södra halvklotet belyst under större eller mindre del av dygnet/varvet. Sommar och vinter kallar vi det.

Allt det där förstår även jag.

Och jag tycker att det är intressant att varje söndag på SVT se skylten om när solen går upp och ner och hur mycket längre eller kortare dagen har blivit sedan förra söndagen. Att förändringen per vecka (dvs ”derivatan” av solljuset) är störst runt vår- och höstdagjämningen verkar logiskt för mig. Det som jag inte förstår är något annat.

Det kan till exempel stå att i jämförelse med förra söndagen så går solen denna söndag upp 8 minuter tidigare på morgonen. Och går ner 14 minuter senare på eftermiddagen/kvällen. Varför är det så? Varför är det mindre förändring på förmiddagen än på eftermiddagen (eller tvärtom)? Borde det inte vara lika stor förändring vad avser uppgången som nedgången?

Kan någon förklara för mig?

Tisdagen den 20 januari 2009: Jag hänger inte med…
Det är så mycket elektronik som man ”måste” ha om man ska känna sig som en fullvärdig nutidsmedborgare numera. Såväl hårdvara som mjukvara. Jag känner att jag inte hänger med.

Nejdå, det handlar inte om att jag ännu inte har någon GPS, varken i bilen eller på svamputflykten. Trots att folk försäkrar mig om hur bra det är. (Bland annat min son Martin som, när de var på väg hit i julas, kunde per telefon meddela att de skulle anlända 13:12 – för det sa deras GPS!). Att jag inte har GPS är mer ett aktivt val. Har man, som jag, arbetat hela det yrkesverksamma livet inom Vägverket, då ska man känna vägarna och hitta dit man ska även utan GPS.

Mobiltelefon har jag haft sedan någon gång på 80-talet – även om det då verkligen var en ”biltelefon” som var fast monterad i bilen med en klumpig telefonlur mellan sätena och en låda i bagageutrymmet. Men den nuvarande har varken kamera eller möjligheter till internetuppkoppling. Bara en telefon. Det räcker. Dessutom ringer jag inte speciellt mycket.

Bortsett från ”vanligt ringande” är ju mobiltelefonen fantastisk för att undanröja ett problem som tidigare var besvärande. Om man skulle träffa någon på stan vid en viss tidpunkt och en viss plats – och den ena parten inte kom dit. Vad gjorde man? Nu kan man hela tiden hålla koll på varandra genom att ringa.

När jag hälsade på barnen i helgen berättade de om tjänsten lociloci. De förklarade att ”om man är på stan och är sugen på att gå in någonstans och dricka kaffe latte” behöver man inte längre ringa runt till ett antal personer och fråga var de är och om de är fikasugna. I stället kan man med hjälp av den här tjänsten kolla om det finns någon bekant i närheten. Finns det så kan man slå honom/henne en signal. Den innebär att man på sin mobiltelefon (under förutsättning av att man inte har en sådan gammalmodig som jag utan en med ordentlig skärm som kan visa kartor och bilder) kan ”få besked” om var ens vänner (eller i varje fall deras mobiltelefoner) befinner sig.

Fast det hela förutsätter alltså att man är ”vänner”, dvs att man har registrerat sig för att få reda på var vännen finns någonstans. Och blivit godkänd av ”vännen” att få reda på var han/hon befinner sig.

Har du en mer modern telefon än vad jag har kan du anmäla dig här.

Huganemej.

Måndagen den 19 januari 2009: Avundsjuka eller...?
Nu är det vår. Eller i varje fall vårtermin. För de barn och ungdomar som studerar på något sätt. Och för mig som går flera studiecirklar. I dag var jag på första mötet i historiecirkeln och i morgon är det motsvarande för engelsk konversation.

Visserligen hade jag anmält mig till båda så fort jag fick anmälningsblanketten – men min anmälan var inte noterad. Jag hade skickat den per e-post, och ingen hade tydligen läst inkommande e-post. Så jag fick ”knö mig in” som de säger i Göteborg. (Ordet ”knö” finns inte i min dators ordlista för det blev ett rött streck under det! Inte så konstigt kanske).

Den här terminens kursplan sträcker sig från 1600-talet till Wienkongressen 1815 där man skulle ”röja upp” efter Napoleonkrigen. Men redan för ett par dagar sedan började jag läsa lite annan historia på egen hand. På måfå drog jag ut ett av banden i Bra Böckers Världshistoria. Det verket köpte jag inte så mycket av aktivt val utan mer av ”passivt val”. Med det menar jag att jag hade prenumererat på Bra Böckers uppslagsverk, det kom ett paket med ett band av uppslagsverket tillsammans med några romaner några gånger om året under 70-talet. Den beställningen hade jag gjort av aktivt val. Men när hela uppslagsverket var levererat fortsatte jag med deras Världshistoria. Som jag inte har läst så mycket i under årens lopp. Jodå, en del har jag läst – men inte så där systematiskt.

Nu tog jag alltså på måfå ut ett band. Det visade sig ha rubriken ”Två revolutioner”, den första revolutionen var den franska. För att kunna skildra konsekvenserna av den började boken med att skildra det samhälle som fanns före revolutionen, det som i huvudsak byggde på det feodala samhället där ett fåtal människor var ohyggligt rika i jämförelse med den stora bondebefolkningen (hur många som dessa rika människor var, det var tydligen väldigt olika från land till land).

De kunde bygga väldiga slott för att demonstrera sin rikedom. Och de gjorde det också.

Förr byggde man slott...

Då började jag fundera på det här med deras rikedomar i jämförelse med de personer som idag har lyckats skaffa sig enorma rikedomar, företagsledare för storföretag som först får löner, som för oss vanliga uppfattas som fantasier, och sedan dessutom bonusar av olika slag. För de flesta av oss ”vanliga människor” uppfattas det väl som att de ”snor åt sig så mycket de kan” – även om de själva säger att det inte är de som har beslutat om villkoren, det har styrelsen gjort.

Min uppfattning är att styrelsen gärna beslutar om höga ersättningar för VD etc – för då vet de ju att styrelsearvodet rimligen också måste justeras på liknande sätt.

Jag har ett minne av att jag, när jag började arbeta på 60-talet, konstaterade att för att bli väldigt rik i Sverige (det var kanske annorlunda i andra länder) måste man äga ett eget företag, det räcker inte med att bli VD för ett stort börsföretag. Denna slutsats drog jag sedan jag konstaterat att en sådan VD tjänade ungefär tio gånger så mycket av vad en arbetare tjänade. (Om detta verkligen var riktigt är jag inte säker på men jag är säker på att jag gjorde det konstaterandet). Idag vet jag inte hur många gånger mer än en arbetare som motsvarande börs-VD tjänar, men säkerligen mycket mer. Till skillnad mot statliga generaldirektörer (räknar jag ut just nu) som kanske snarare har minskat sin lön i förhållande till arbetarens lön (även om han/hon naturligtvis fortfarande tjänar mycket mer än arbetaren).

...nu bygger man mer rörliga slott.

Men det var inte meningen att detta skulle bli en litania över folk som roffar åt sig. Nej, det som jag funderade över var hur stora förmögenheter ”dagens rika” har lyckats samla på sig i jämförelse med ”gårdagens rika”, dvs de som med feodalsystemets hjälp kunde samla in skatter från bondebefolkningen. Jag har ingen uppfattning om detta – men det skulle vara intressant att veta. Är det någon som har underlag för att göra en jämförelse?

Hur som helst, den slutsats man kan dra är väl att det alltid, i alla samhällssystem, finns människor som lyckas lägga beslag på vad de flesta (dvs vi som är avundsjuka) anser är ”oskäligt mycket pengar”.

Söndagen den 18 januari 2009: Det låter och blinkar…
I helgen var vi nere i Stockholm och träffade barn och barnbarn (på bara några år har antalet barnbarn för oss stigit från noll till fem, det är roligt). Bland annat var det ettårskalas för ett av dem. Då är det naturligt att det blir presenter. Sådana förändras med tiden.

Ja, jag tänker nu inte berätta någon tårdrypande historia om att ”på min tid fick vi leta reda på några tallkottar och sätta tändstickor i, det var de enda leksaker som vi hade”. Så gammal är jag inte. Fast nog har jag lekt med tallkottar. Men kanske framför allt med tallbark som vi skar barkbåtar av. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag fick min första slidkniv, men jag var säkert inte så gammal. Dessutom fick jag ett förstoringsglas, det var jätteroligt att ta med ut och med hjälp av solens koncentrerade strålar få eld på torra löv och torrt gräs frampå vårkanten.

Nej, det som jag kom på var att när jag var liten (detta var på 40- och 50-talet) så satt det ett fjäderverk i nästan alla leksaker. Ja, i varje fal för oss pojkar, det handlade ju då som nu mest om bilar. Hur det var för flickorna vet jag inte. Bilarna var av plåt, helst gjorda i Tyskland och försedda med ett fjäderverk som drogs upp med en tillhörande nyckel. Av någon anledning var det olika utseende på nästan alla nycklar så det gällde att hålla reda på dem, jag hade en liten låda med nycklar. På en del bilar satt nyckel fast men det ansågs inte lika snyggt.

När mina barn var små hade fjäderverket i bilarna och annat ersatts av elmotor som drevs av batterier. Det gick åt massor av batterier. Vilket föranledde inköp av laddningsbara sådana och batteriladdningsapparat. Men dessa batterier användes huvudsakligen för att få bilarna att röra sig.

Det som är kännetecknande för barnbarnens leksaker – från de allra första på babystadiet – är att de låter. De låter och blinkar. Vartenda ett. Att en leksakssynthetizer låter är ju inte så konstigt, avsikten med det är ju att det ska frambringa ljud. Men även alla andra leksaker låter. Och blinkar. Oavsett om det är ett flygplan att åka på eller ett gosedjur. En del av dem måste drivas med vanliga utbytbara batterier. Andra vet jag inte om det finns batterier i. De låter i alla fall.

Ibland verkar det som om barnaföräldrarna försöker övertrumfa varandra när det gäller att hitta presentera till varandras barn som låter så mycket som möjligt – någon sorts sadism kanske. Jag vet flera leksaker som uttröttade föräldrar har ”gömt undan” av sådan orsak, dvs för att de låter för mycket. Och för länge.

Fredagen den 16 januari 2009: Katekes
Häromdagen var vi, Margaretha och jag, och blev vaccinerade inför en utlandsresa. När vi väntade i rummet på infektionsmottagningen tittade jag på ett anslag på väggen, som uppenbarligen var ämnat som ett råd för utlandsresanden:

Don´t get hit
Dont´t get bit
Don´t eat shit
Don´t do it

Jag satt och funderade lite på det där och försökte, liksom Martin Luther gjorde, formulera en "katekes" som förklarade de korta råden. (Jag läste aldrig Katekesen i skolan, men jag har förstått att han där på ett praktiskt sätt förklarade vad olika saker innebar).

Båda de två första uppmaningarna handlar ju om att inte få sår som kan bli infekterade. Att inte bli slagen är ju lätt att säga, fast kanske lite fånigt. Det är ju ingen som vill bli eller avsiktligt ser till att bli slagen. Men när blir män slagna (kvinnor blir, om jag förstår det rätt, oftast slagna av sina egna män) är det oftatsti samband med bråk när båda kontrahenterna har druckit för mycket alkohol. (Jag har för mig att jag någon gång hörde en polis i Falun uttala sig om risken för överfall på stadens gator att om ”man bara håller sig minst 50 meter från entrén till Shopen så är risken i praktiken mycket liten"). Alltså ska man inte dricka för mycket alkohol, i varje fall inte på offentlig plats.

Att inte bli biten låter kanske också trivialt. Men åker man till länder med halvtama apor eller hundar, som ju är så gulliga och som så gärna vill bli matade, så kan det lätt bli så att den givmilde mataren som tack får ett bett av apan. Och det är tydligen synnerligen riskabelt.

(För övrigt gick det häromdagen ett program på SVT (Uppdrag granskning) om svenskar som för 5000 kr styck köper och importerar spanska gatuhundar – som ofta har allvarliga och dödliga sjukdomar. Det hela verkade vara rent geschäft från säljarnas sida, dvs de hade det som inkomstkälla. På frågan om hur mycket de omsatte per år "är det 4 miljoner kronor" var svaret "njae, så mycket är det nog inte" och på frågan om bokföring "det har jag inte tid med". Vem skulle ha befattat sig med ett företag eller en organisation i Sverige som svarade så?). Men oavsett detta förstår jag inte hur man kan köpa en gatuhund från ett sådant land. Det får väl vara någon måtta med djurvänligheten. Är det så att med ökande välstånd följer automatiskt naivitet? För något annat kan det väl inte handla om? Amerikankarna är kanske ännu värre än vi svenskar i det fallet. För ett antal år sedan såg jag ett program om insamlingar för att med med US dollars finansiera ”pension” för uttjänta åsnor i Turkiet. Djuren hade använts som dragare men var nu för gamla för detta och fick genom de insamlade medlen gå och beta någonstans. Samtidigt avlivar vi och äter upp andra djur. Var finns konsekvensen?).

Att inte äta konstiga saker… Ja, men man vill ju gärna prova på. Själva är vi nog ganska försiktiga, brukar inte äta från mopedburna gatukök. Men det beror inte så mycket på risken för magsjuka som på att jag tycker om att sätta mig ner vid ett bord när jag äter. Det gamla regeln om att det ska se gott ut och lukta gott är nog ganska klok fortfarande.

Don´t do it. Ja, jag förutsätter att det underförstått menas ”med en tillfällig bekantskap från landet i fråga”.

Det som inte stod var Don´t drive. Men det stod i en broschyr som jag fick med mig hem. Och det handlar ju om mopeder och motorcyklar, dvs motorbikes. Det kan vara svårt att låta bli, det är ju så vanligt, så ohyggligt vanligt. Och den inhemska befolkningen gör ju det. Jag har hört svenskar säga i Thailand att ”om det går bra för dem att köra moped utan att olyckor inträffar så bör det ju gå bra för mig”. Och det låter ju logiskt. Problemet är bara att det går inte bra för dem. Enorma mängder thailändare skadar sig i olyckor när de kör motorbike. Och det behöver inte vara en stor olycka som det handlar om, en liten sladd när man ska stanna och ett skrapsår på benet kan lätt orsaka infektion i värmen.

Torsdagen den 15 januari 2009: Torkade tranbär
Det finns många olika reklammedia. TV, radio, dagstidningar, veckotidningar, direktutdelad reklam, reklampelare, reklam på webbsidor, reklamskärmar vid kassorna när man står och väntar på att få betala i storköpet osv. Jag vet inte vilket medium som är mest kostnadseffektivt. Det är möjligt att det finns uppgifter på det inom branschen. Jag kan tänka mig att effektiviteten hänger ihop med hur lätt – eller egentligen hur svårt – det är att ”värja sig” mot den.

Men oavsett jämförelser med andra medier tror jag att en reklam som har väldig genomslagskraft är den som finns på de mjölkförpackningar som står på våra köksbord. Det är nästan omöjligt, i varje fall, för mig att inte aktivt läsa vad det står där. Någon som tydligen tex Milko är mycket medvetna om och noga väljer ut vad som ska få finnas där. Ofta är det inte reklam utan ”tips”.

Idag läste jag ett sådant tips, hur man gör en god tunnbrödsrulle att ta med i ryggsäcken. Det skulle vara bland annat rökt renstek på den. Det lät gott, tyckte jag. Avslutningsvis stod det att man kunde förhöja smaken ytterligare genom att strimla och strö över torkade tranbär.

Torkade tranbär, javisst det har vi ju säkert liggande hemma!

Onsdagen den 14 januari 2009: Olika sätt att fiska…
Det kom ett brev till mig, ett ”investeringserbjudande”. Det handlade om att bli delägare i fiskebåtar som ska fiska tonfisk utanför Venezuela. Med indonesisk besättning. Enligt prospektet ska investeringen ge 3 ggr insatsen per år.

Dvs en investering på 10.000 kr skulle innebära att man får tillbaks 30.000 kr varje år. Dessutom skriver man i prospektet ”Egentligen räknar vi med mycket högre siffror, men lika bra ligga lågt så ingen blir besviken…”.

Det låter ju toppen!

Det är bara en sak som jag inte förstår. Om det är så här bra, varför håller de då på med att skicka ut brev och erbjuda andra personer att bli delägare? Med sådana vinstmöjligheter lär det ju inte vara någon svårighet att få bra lån på banken och själv köpa båtarna utan att blanda in "småsparare" i Sverige.

Dessutom tycker jag inte om tonfisk. Det kanske i och för sig beror på att den enda tonfisk som jag smakat har varit i små konservburkar. Antagligen skiljer det i smaken på denna konserverade tonfisk och ”riktig”, vad vet jag.

Det jag vet är att det är en väldig skillnad mellan den makrill som säljs i små konservburkar med tomatsås, förpackade om tre, och ”riktig” färsk makrill, köpt hos Henrik Olssons fiskaffär i Hunnebostrand – eller ännu hellre egenhändigt dörjad.

Tisdagen den 13 januari 2009: Barnagråt
När mina barn var små fanns ännu inte videokameror för privatbruk. Jag hade en smalfilmskamera, om det hette Super-8 eller Singel-8 kommer jag inte ihåg. Fyra minuter kunde man filma på en rulle. Jag tog en del filmer av barnen. Det var ren "dokumentation", jag bara klippte bort misslyckade bitar och sedan klistrade ihop det som var bra till längre filmer, så att jag inte behövde byta rulle var fjärde minut. Men jag var noga med att datera varje liten inspelningsbit genom att i snön eller sanden eller på ett papper skriva filmningens datum och börja med att filma det. Så har man dateringen i filmen.

Men videokameror fanns inte då. Jag kan anta att hade det funnits hade jag filmat oändligt mycket mer, det kostar ju nästan ingenting. Vilket innebär en risk att man filmar så mycket att man inte orkar se på det.

På en av de femton TV-kanaler som ingår i vår hyra sänds ibland (dvs ganska ofta) programmet AFV, Americas Funniest Home Videos, dvs amatörvideosnuttar som folk har skickat in. De flesta av de inskickade snuttarna handlar om att folk slår sig, vilket väl inte är speciellt roligt. Jag har lärt mig att om det hänger ett långt rep i en trädgren vid en sjöstrand så ska jag inte ta tag i den för att svinga mig ut och sedan låta mig falla i vattnet. För med 100% säkerhet händer det något annat, grenen som repet hänger i går av och ramlar ner eller på något annat sätt hamnar jag inte i vattnet utan på några hårda stenar i strandkanten.

Av de visade snuttarna har jag en favorit som påminner mig om hur små barn är. Vi har nog alla upplevt att ett barn som slagit sig kommer inrusande till mamma eller pappa. När det kommer inom synhåll börjar det gråta - för det var ju inte någon mening att gråta när ingen hörde en. Ett barn som verkligen har insett detta finns på den här snutten.

Det kan finnas många olika orsaker till barnagråt.

Måndagen den 12 januari 2009: Julen är över
I varje fall hemma hos oss. I lördags hade vi julgransplundring, dvs dans kring granen, med en ett- och en treåring. Jag försökte att ta några bra kort av dem. Men det var svårt, antingen fick jag bara ryggarna - eller också var det en julgran ivägen.

Sedan blev granen utslängd och alla julsakerna nedplockade, inlagda i sina kartoner och utburna till förrådet. Tyvärr, tycker jag, åkte de elektriska ljusstakarna i fönstret med ut i förrådet. De, tillsammans med ljulgransbelysningen, gör ju att det blir lite ljusare nu när årstiden är så mörk.

När det samtidigt slog om i temperatur så att den vita snön på marken försvann nästan helt och hållet, ja då blev det verkligen mörkt och dystert.

Det var tur att vi åtminstone lät ljusslingan på enriset på balkongräcket sitta kvar ett tag till.

Handstilar mm
Min handstil har alltid varit ful och slarvig. Barnslig dessutom kanske man kan säga. Om det var därför vet jag inte, men när jag var i tonåren fick jag en avlagd skrivmaskin av min far. Kanske tyckte han att min handstil var oförbätterlig. Eller också, vilket jag tror är mest sant, berodde det på att han tyckte att alla människor ska lära sig skriva maskin. För det brukade han säga. Själv skrev han allt på maskin, trots att det inte alls var något fel på hans handstil, den var prydlig.

Sedan tonåren har jag alltså försökt att alltid skriva på maskin, även i arbetet. Tidigt plockade jag in på mitt rum en gammal skrivmaskin även där. På den tiden fungerade det ju så att en ingenjör inom Vägverket inte själv kunde skriva ett brev. Han skrev ett koncept för hand som en ”skrivtjej” sedan skrev ut på maskin, oftast i flera omgångar. Deras hjälp behövdes även när jag hade skrivit på maskin eftersom jag lätt skrev fel. Fast de tyckte nog att om jag ändå skrev på maskin kunde jag väl lära mig att göra det bra så att det inte behövdes skrivas om. Och jag håller med dem.

Men det skedde inte, i varje fall inte så länge som det handlade om vanliga skrivmaskiner. Det blev fel ibland. Och trots att jag nu i femtio år har skrivit på tangentbord har jag ännu inte lärt mig att göra det på ”rätt sätt”, dvs med alla fingrarna. Jag använder fortfarande bara några fingrar, oftast två. Men de två fingrarna knattrar på väldigt snabbt.

Så småningom på 80-talet kom elektriska skrivmaskiner med ett visst minne. Det innebar att man kunde skriva en hel rad och kontrollera den (och ändra det som var fel). Ett framsteg. Nu har vi ju alla datorer och det går att ändra hur som helst. Så nu har jag det ännu bättre. Det är faktiskt så att jag inte kan skriva, dvs skapa en text, om jag inte sitter vid tangentbordet. Har jag tangentbordet framför mig så kan jag knattra på och orden bara flyter fram. Och det som kommer fram på skärmen ser klokt och bra och snyggt ut. Försöker jag att göra samma sak med penna och papper kommer jag ingenstans, antagligen delvis på att jag tycker att det blir så kladdigt och ser ovederhäftigt ut.

En motsvarande reaktion fick jag igår. Jag skulle göra en websida till en bekant (ja, han med ”Car Message System”, som jag berättade om häromdagen). Eller rättare sagt till hans lilla företag. Och jag tyckte att det blev så snyggt. Företaget såg omedelbart mycket större ut än i verkligheten. Det innebär att man måste vara försiktig när man ser webbsidor för företag på nätet, en snygg sida som ser vederhäftig ut behöver inte betyda att företaget är det (jodå, hans företag är vederhäftigt), bara att han har haft en bra webbkonsult.

Söndagen den 11 januari 2009: Bokhyllesabotören
Jacques Tati gjorde ju filmen Semestersabotören (bland andra). I början av 50-talet kom den. Då tyckte man att den var väldigt rolig, när jag för något år sedan såg om den på TV tyckte jag att den var lite långtradig och tramsig. Tiderna, och kanske kraven, förändras.

Hemma hos oss har vi ingen semestersabotör - men väl bokhyllesabotör. Eller rättare sagt vi har haft flera. När barnbarnen i ettåråldern lär sig att stå och gå, så älskar de att gå fram till bokhyllan och trycka in så många böcker som möjligt så långt som möjligt, tre hyllor nedifrån brukar de nå upp till.

Så vi har vant oss vid att ha intryckta böcker där nere i bokhyllan. Fast Margaretha gillar det inte, hon försöker förklara för dem att de inte ska göra så.

Häromdagen sa hon till den nuvarande bokhyllesabotören Sixten "Aj, aj!" när han stod vid bohyllan och skulle trycka in böckerna. Då vände han sig mot henne, dvs med ryggen mot hyllan. Med händerna på ryggen tryckte han in böckerna bakom sig, avsikten var ju att farmor Margaretha inte skulle se det.

Hon kunde inte låta bli att acceptera.

Lördagen den 10 januari 2009: Elbilar
Jag läste en artikel i Ny Teknik om en ny elbil som hade visats upp. Med litiumjonbatterier. Fast skall man vara ärlig så var det väl en sk mopedbil som det handlade om. Hur som helst hade man förlängt aktionsradien från 5 till 12 svenska mil, och minskat laddningstiden från 8 till 6 timmar.

Elbilar har vi ju längtat efter länge. Som lösningen på många problem, hoppas vi.

När jag hör det så suckar jag och inser att det innebär att knappast någon i Dalarna kommer att köpa ett sådant fordon. Men så pessimistisk ska man inte vara. Även om det är alldeles för kort aktionsradie för att vara användbart i Dalarna så finns det ju andra delar av världen (ja, det är faktiskt så att Dalarna inte är hela världen!). I storstäder som Stockholm kanske det kan räcka för de som pendlar till jobbet. Även om de har långa pendlingsavstånd så räcker nog 12 mil. Och sedan har de arbetsdagen på sig för att ladda upp.

Så nog skulle det kanske kunna fungera som ett fordon att pendla till jobbet i för storstadsbor. Men de måste ju ändå ha en ”riktig” bil för andra resor – och då är det kanske tveksamt att de lägger ytterligare ett hundra tusen kronor för denna bil som bara används för vissa kortare resor. Tyvärr.

Sedan får vi inte glömma att den elenergi som laddas in i dessa batterier, den måste komma någon stans ifrån. Om vi tror att det finns ett överflöd av ”ren” elenergi, dvs som produceras av vatten-, vind- eller solkraft, ja, då lurar vi oss själva. Den energin används ju redan, den slängs inte bort. Om vi ska använda den till bildrift så får vi ta el som har skapats genom olje- eller koleldning till sådana ändamål där ”ren” el används idag.

Hur vi än vänder oss har vi ändan bak.

Fredagen den 9 januari 2009: Affärsidéer, fortsättning
Hela eftermiddagen i går satt vi och diskuterade det utvecklingsprojekt som jag berättade om i gårdagens blogg. Det handlar egentligen inte om någon uppfinning utan snarare att koppla ihop befintliga tekniska komponenter till ett storskaligt kommersiellt system. (Du kan läsa mer om det här).

Det som vi diskuterade handlade bland annat om hur kommunikationen ska ske mellan centralenheten och ett mycket stort antal (många tusen) mobila enheter, med hjälp av mobilt bredband eller mobiltelefon, hur den interna kommunikationen i de mobila enheterna ska ske, med bluetooth eller sladd, om överföringen ska ske batch-mässigt eller i realtid, hur debiteringen gentemot kund resp användare ska ske, med individuell mätning för respektive användare eller schablonmässigt.

När vi tyckte att vi kunde enas om gemensamma svar på dessa teknikrelaterade frågor gick vi över till marknadssidan. Vi ställde oss då frågan vem som skulle kunna vara intresserad av att delta i verksamheten, dvs anskaffa och nyttja den utrustning som erfordras i de mobila enheterna. Vi kunde inte komma på någon som skulle kunna tänkas vilja göra det, själva ville vi inte.

Resultatet av detta resonemang innebar att jag tog fram en flaska Chivas Regal, hällde upp två glas varefter vi skålade för att vi nu begravde detta projekt som vi hade varit engagerade i sedan i somras. Må det vila i frid!

Torsdagen den 8 januari 2009: Affärsidéer
Det blir en kort blogg idag. Jag får besök i eftermiddag av en god vän, numera 08:a. Ja det var han från början också men han har bott och verkat i och för Dalarna i många år. Och har kvar sommarhus i Nittsjö.

Vi ska diskutera ett affärsutvecklingsprojekt, en uppfinning. Vad det gäller mer konkret kan jag inte avslöja. Men det är inom en helt annan bransch än de tidigare projekten.

Fast egentligen är det ganska fånigt att hålla på med sådana här projekt. Ska man verkligen tjäna stora pengar finns det mycket enklare sätt. Där man inte behöver befatta sig med uppfinningar och tillverkning. Det gäller bara att börja importera och sälja matkassar till USA. Sådana som vi använder varje dag när vi bär hem maten från Hemköp eller ICA. Kassar av plast eller papper försedda med handtag att bära dem i. Amerikanarna är så konservativa att de fortfarande (i varje fall i alla filmer jag har sett) släpar hem sin mat i stora påsar utan handtag, vilket innebär att de får bära dem i famnen. Högst två påsar kan de rymma i en famn. Själv kan jag ta fyra handtagsförsedda kassar i händerna, ytterligare någon om jag även använder lillfingret att hänga en kasse på.

Onsdagen den 7 januari 2009: Kalifornien – eller ”sånt som man bara vet”
Danmark ska få en ny prinsessa. Det är prins Fredrik (är han kronprins eller?) som har förlovat sig igen (han har varit gift en gång innan och har två barn). Det är en fransyska. I ett TV-program häromdagen fick jag se och höra hur hon studerade det danska språket, lätt grammatik – men svårt uttal, sa hon. Och det kan man ju hålla med om, dvs att uttalet är svårt. Och så måste hon ju lära sig de danska räkneorden också – vad heter 77 på danska?

Hon studerade inte bara språket utan även dansk historia. Det måste ju vara viktigt för en blivande prinsessa att vara lite allmänbildad i det avseendet, det inser jag.

Samma sak gäller ju för alla människor som flyttar från ett land till ett annat, för att de ska kunna känna sig hemma i det nya landet räcker det inte med att någorlunda behärska språket, de måste ju också ta del av det som är ”självklar kunskap” för de som alltid har bott i landet. Det kan inte vara lätt. Hur lång tid tar det att lära sig vad som i Sverige menas när någon säger ”Ådalen”, eller ”brasklapp”, eller vad som är bakgrunden till vasaloppet eller varför någon säger ”han rör ju på sig” med betoning på ”på”?

Lite grand av det där kommer vi i kontakt med när vi ser en film som är gjord i ett annat land, i den förutsätts ju normalt att den kunskap som är ”allmängods” i tillverkningslandet även är åskådarens.

I går kväll såg jag en amerikansk film, ”Legenden om Zorro”. Ja, jag såg bara en del, dvs inledningen. För efter ett tag insåg jag att TV-kanalen hade skrivit fel i sin programtablå. De hade skrivit att filmen skulle visas 21.00 (och då visades den också) men det skulle ha stått 13.00 – det var den tidpunkt på söndagseftermiddagarna som bion i Bollnäs visade matinéer runt 1950. För detta var verkligen en barn/matinéfilm.

Hur som helst, filmen tilldrog sig i Kalifornien 1850. I inledningsscenen hade man just räknat samman rösterna i den stad som bilden visade och konstaterat att man röstat för att Kalifornien skulle vara en fri stat. Eftersom vi inte läste så mycket om Amerikas 1800-talshistoria i skolan på min tid (eller också har jag glömt det) så visste jag inte riktigt vad det var för omröstning som det handlade om. Fri stat, dvs ett eget land? Men de är ju med i USA numera. Och om jag inte har fel för mig så hittade man guld i Kalifornien några år tidigare, 1848, och då var det ”amerikanskt”, dvs tillhörde USA?

Några minuter senare upprepades det där med ”fri stat”, men då uttrycktes det ungefär ”fri stat i USA”. Nu blev jag ännu mer förvirrad. Var de med i USA eller var de ett eget land? Jag var tvungen att gå och ta reda på det.

Kalifornien var namnet på en stor del av Mexiko längst Stilla Havet, som omfattade såväl den nuvarande delstaten i USA Kalifornien som den del som ligger söder därom, delvis på en lång halvö. (Halvön heter ju Baha California och i Bond-filmen Diamonds are for ever fick vi lära oss att det uttalas inte som det som man ägnar sig åt på en svensk toalett utan som "baha" - det var den fritagna milliardären Willard Whyte som förklarade att han inte hade några anläggningar i Baja California). Mexiko hade ju tillhört Spanien, som ett vicekonungadöme, sedan 1521. Tre hundra år senare blev landet självständigt.

Willard Whyte

California Alta (Upper California), dvs bl a det som nu är den amerikanska delstaten Kalifornien, började koloniseras från Mexiko under slutet av 1700-talet. Med början under 1820-talet kom det sedan ”amerikanska” nybyggare och slog sig ner i området. Dessa gjorde 1846 revolt mot det mexikanska styret och utropade den 10 juni Republiken Kalifornen. De antog även den Kaliforniska flaggan med en stjärna, en björn och en röd rand, vilket fortfarande ligger till grund för flaggan i delstaten Kalifornien.

Republiken upphörde redan den 9 juli då ett amerikansk slagskepp anlände till San Fransisco-bukten och ”la beslag på” området som amerikanskt.

Samtidigt 1846-1848 ägde det mekikanskt-amerikanska kriget rum. Det slutade med att Mexiko förlorade 55% av sitt område, motsvarande ungefär de nuvarande amerikanska staterna Kalifornien, Nevada, Utah och delar av Arizona, Colorado, New Mexiko och Wyoming. Kalifornien blev en stat i USA, övriga områden blev tills vidare territorier. Mexiko fick i ersättning 18,25 millioner US dollar.

Men det återstod ett antal frågor som behövde lösas efter kriget, sammanfattade under namnet ”The compromise of 1850”. En av dem var frågan om slaveriet. Det man röstade om i Kalifornien var alltså om staten skulle vara en stat där slaveri var förbjudet eller tillåtet. Resultatet blev alltså att slaveri inte skulle vara tillåtet, dvs Kalifornien skulle vara en ”free state”.

Så fick jag reda på det.

Det fanns 1846 cirka 4000 invånare i norra Kalifornien, den del där republiken utropades. Alltså nybyggare (settlers) och jägare (trappers). Hur många indianer det fanns har jag inte hittat någon uppgift på de räknades nog inte - varken bokstavligt eller bildligt menat. Men ett par år senare hittade man guld i Kalifornien - då strömmade det till massor av människor!

Nog måste det ha varit svårt att hävda och hålla reda på gränser i ödemarkerna där varken befolkning eller riktiga kartor fanns. Det var väl likadant i de norra och östra delarna av Sverige under många århundraden, dvs gränserna mot Norge och Ryssland var oklara. Det var därför som Karl IX Gustaf 1607 lät anlägga bland annat Jukkasjärvi kyrka långt ute i ödemarken (detta var före Ishotellets tid!) i första hand för att inför grannländerna markera att "detta är Sverige".

Kyrkan i Jukkasjärvi

med altartavlan av Bror Hjort

Tisdagen den 6 januari 2009: Oxbringa och rotmos
I går eftermiddag, när jag var på Hemköp och handlade, var jag verligen sparsam. Det var inte avsiktligt, det bara blev så. Först hittade jag två skivor entrecote märkt med en lapp ”Kort datum, halva priset”. Då tänkte jag att ”det kan vi ha i kväll, det blir gott med ett glas rödvin till". Och så är det ju så enkelt att laga till, typisk ”manlig kock-mat”, dvs sådant som mannen i huset väljer när han ska laga mat. Fin köttbit som det väl inte går att misslyckas med. (Det blev jättegott också).

Sedan hittade jag ett annat paket med samma text, det innehöll rimmad oxbringa. Men också med kort datum alltså. Eftersom vi behövde något till morgondagen, dvs till idag, så tyckte jag att det borde väl kunna vara lämpligt. Förutom att jag trodde att det skulle bli gott och att det var billigt så kunde jag ju glädja mig åt en miljöinsats, risken var ju att köttet annars skulle ha kommit att slängas (det är väl inga butiker som vågar märka om med senare datum numera?).

Ska man ha oxbringa så ska det väl vara rotmos till, jag köpte en kålrot också. Morötter och potatis hade vi hemma, det visste jag.

I eftermiddag lagade jag till det (efter att, som alltid, ha plockat fram kokboken och läst noga om tider etc). Fast Margaretha gjorde slutarbetet när det gällde rotmoset. (Här skrev jag först ”rotmosen” men datorns rättstavningsprogram gjorde ett rött streck under och markerade därigenom att det var felstavat, varefter jag ändrade till ”rotmoset”. Då accepterade datorn det. Så det är väl så som det heter).

Det smakade jättegott. Vi konstaterade att vi borde köpa oxbringa (och annat kokekött) oftare, även till fullt pris (kokeköttet brukar ju vara billigt även när det är fullt pris). Vi åt upp alltihopa. Vilket resulterade i att vi blev proppmätta.

Här sitter oxbringan

Till oxbringan tog vi fram en burk grovmalen senap, som vi hade fått i julklapp av en av SPF:s bouleansvariga (vi har barnbarn tillsammans). Det stod på burken att senapen var rullad med kula vilket fick mig att berätta för Margaretha att när jag var barn hade vi alltid hemlagad senap till jul, rullad med kula. Det var min fars uppgift att krossa senapskornen med kulan – och det var väl egentligen hans enda insats i familjens matlagning. Att det var hans enda insats berodde nog inte på ovilja från hans sida utan på att min mor aldrig tillät honom att göra annat än att diska. Det smakade då extra bra med hemrullad senap, kanske i första hand därför att man visste att den var hemrullad.

Vart senapskulan hade tagit vägen visste jag inte. Men Margaretha berättade att den ligger på vinden, hon hade stoppat ner den i en stövel! Vi kom överens om att vid tillfälle hämta ner den och själva försöka göra senap.

Så här ser senapskulan ut! Här kan du köpa den.

Alltså jättegott med oxbringa. Det enda problemet var tiden. När jag var yrkesverksam brukade jag äta lunch 11.00. Inte för att jag från början var hungrig så tidigt utan för att mina arbetskamrater var det, och när de började ”rassla” i korridoren så blev även jag sugen. Numera äter jag oftast lunch mellan 12 och 13, inte senare för då skulle jag komma i otakt med Margaretha, vars dag börjar mycket tidigare än min. Det är ju bra om vi är vill ha kvällsmat ungefär samtidigt.

På helgdagarna blir det oftast lite senare. Så idag var klockan två på eftermiddagen när jag tyckte att det nog var dags för mat – och insåg att oxbringan skulle koka i 2½ timme. Så det blev lunch först vid halv fem-tiden! Då smakade det desto bättre.

Skall man vara helt korrekt ärt jag nog lite tveksam till om det verkligen var oxbringa som vi åt, dvs att köttet kom från en kastrerad tjur. Men om det var en vanlig kossa så gör det mig ingenting, gott var det.

Måndagen den 5 januari 2009: Förklaringen
Nu har jag fått förklaringen till den bild som jag använde i gårdagens blogg. Den bild som föreställde några cyklister på en smal bergshylla med ett brant stup nedanför.

Jag trodde att det var två (eller tre, någon måste ha hållit i kameran också) vettvillingar som var ute efter att visa att de vågar sig på vilka äventyr och ruskigheter som helst.

Men nu har jag fått reda på att det inte alls var så. De var några helt vanliga semestercyklister som använde GPS som vägledning när de skulle besöka en arbetskamrat! Här kan du läsa om några andra som har gjort likadant.

Hur högt är lagom?
Eftersom jag i går skrev om höga berg och djupa stup och människans rädsla för att ramla ner för branter skulle man kunna tro att jag avser något liknande när jag idag frågar ”hur högt är lagom?”. Det gör jag inte, jag menar något helt annat.

För femtio år sedan behövde jag gå fram till TV-apparaten för att reglera ljudvolymen. Det behöver jag inte idag när vi har fjärrkontroll, det räcker med att trycka några gånger på kontrollen. Fast först måste jag hitta den, har den ramlat ner mellan dynorna i soffan eller vart har den tagit vägen?

För jag vill ju ha lagom med volym, dvs så pass mycket att jag tydligt hör vad som sägs (om det är ett talande program) men inte så högt så att det skräller. Och det som jag vill höra, det är det som ingår i programmen, det som är mellan programmen det är jag inte alls lika intresserad av.

Men av någon anledning är det tvärtom, dvs det är genomgående avsevärt högre ljudvolym på det som sänds mellan programmen (och i avbrotten i programmen) än i programmen. Att det är så när det gäller kommersiella kanaler kan jag förstå (även om jag inte gillar det) eftersom de lever på sina reklamintäkter och vill naturligtvis att vi skall höra reklaminslagen – även om vi går ut i köket och hämtar kaffe eller går på toa för att kissa ut kaffet.

Men samma sak gäller i SVT, där består mellanrummen av dels vinjettbilder och dels trailers om kommande program. Som har en ljudvolym som är avsevärt högre än ljudvolymen i de omkringliggande riktiga programmen.

Detta resulterar naturligtvis i att varenda gång det kommer ett reklaminslag, eller en trailer eller liknande, börjar vi leta efter fjärrkontrollen för att minska volymen. Sedan ska vi öka på den igen när programmet återkommer.

Även när det gäller ljudnivån i själva programmen finns det lite underligheter, när man klickar runt för att se vad som finns att bjuda på i de olika kanalerna märker man att det är helt olika ljudnivå i olika kanaler. Borde de inte kunna ena sig om en gemensam nivå?

Ja, naturligtvis inser jag att olika typer av program kräver olika volym beroende på om det är Kristina Lugn som läser en dikt eller en sportjournalist som refererar en ishockeymatch, det är inte sådana skillnader som jag avser! När jag hörde Lennart Hylands referat nedan accepterade jag hur hög volym som helst!

Fast för min del hörde jag det på radion. Vi hade slutmanöver i lumpen, det var fruktansvärt kallt, över trettio grader som jag kommer ihåg det (fast det kan ju vara så att minnet med åren har gjort det kallare och kallare...) och vi satt i batteriplatstältet och lyssnade på radion hela natten.

Fast man kan kanske tycka att Lennart Hyland ändå var ganska återhållsam - i varje fall om man jämför med Björge Lilleliens utläggning när Norge slog England i fotboll 1981.

Söndagen den 4 januari 2009: Djup sjunken, berg stån upp
När jag var yrkesverksam kom det varje dag en mängd e-post till min dator. Det berodde dels på att alla dokument ju numera skickas via e-post, även om avsändare och mottagare sitter i rummen bredvid varandra. Men en hel del av e-posten var naturligtvis beroende av att jag arbetade på Vägverkets lokalkontor här i Falun, medan vårt regionkontor fanns i Härnösand. Det innebar att många av mina närmaste arbetskamrater satt i Härnösand, varför det ofta blev e-post som alternativ till telefonsamtal. Speciellt om man ville samråda med flera personer om samma fråga. Det var alltså ”nyttig” e-post, dvs sådan som var direkt hänförlig till arbetsuppgifterna.

Men det kom även en del ”onyttig” post, dvs sådant som inte alls hade med arbetet att göra (och jag tänker nu inte på spam, sådant brukade filtreras bort ganska effektivt). Det jag avser är e-post med ”roliga bilagor” i form av tokiga bilder mm, som vidarebefordrades i mer eller mindre oändliga kedjor. Ofta undrar man om dessa bilder är verkliga eller om de är ”fejkade”.

Till en pensionär kommer det mindre e-post, såväl ”nyttig” som ”onyttig”. Häromdagen fick jag dock ett sådant ”onyttigt” brev med ”roliga bilder”, jag fick det vidarebefordrat från Margaretha, som hade fått det till sin dator på arbetet.

En av bilderna visade en man som cyklade på en smal klipphylla ovanför ett hiskeligt bergsstup.

Foto: Victor Lucas

Närmast parodiskt är det att se att cyklisterna har cykelhjälm. De vill alltså skydda sig mot risken att huvudet slår i marken efter ett fall på cirka två meter – men är villiga att ta risken att falla dehundra meter som det verkar vara till dalens botten.

Då kom jag att tänka på en bild som Vägverket lät ta fram för ett antal år sedan, tyvärr har jag den inte kvar. Den visade en stadgata med trottoarer på båda sidor av körbanan, avgränsade med kantstenar som på en vanlig gata. Men körbanan låg cirka tjugo meter ner, dvs var ett väldigt stup där kantstenen normalt är. Den naturliga reaktionen från åskådaren blev att ”på den trottoaren skulle inte jag våga gå. Tänk om jag skulle snubbla och ramla ner för stupet”.

Att vi inte skulle våga det är inte så konstigt. Genom årtusenden har mänsklighetens erfarenhet lärt oss att branta och djupa stup är livsfarliga för oss. Så det finns i vår ryggmärg. Att det är lika farligt för oss att bli påkörd av en metallklump vägande ett eller flera ton och som färdas i femtio kilometer i timmen, det har vi bara behövt erfara under högst cirka ett hundra år, vilket innebär att det ännu inte har fastnat i vår ryggmärg. Därför vågar vi gå på en trottoar där person- och lastbilar susar förbi på en meters avstånd utan att oroa oss för vad som skulle hända om vi snubblar och faller ut mot bilen. Och att vi vågar stå på en perrong på en järnvägsstation när ett tåg kör rakt igenom stationen (Banverket tvingas till och med måla gula zick-zack-ränder för att vi ska förstå att det är farligt att stå där!”).

Allra mest omedvetna är nog ihärdiga cyklister.

Och var vi något litet medvetna om faran för gående försvinner detta omedelbart så snart vi sätter oss bakom ratten och kör vår bil. Visserligen är vi själva ganska skyddade av bilens tyngd och plåt (mot kollisioner med gående och cyklister) – men det finns ju andra än vi själva.

Lördagen den 3 januari 2009: Polischefer
Det gick en fransk deckare på SVT i kväll, Dubbelgångare. Ja, den första delen gick igår kväll och den andra idag. Den var faktiskt inte värd att titta på (men trots det gjorde jag det), mest trams om en gammal orden från ett antal tusen år tillbaka. För mig var det alldeles uppenbart att författaren är en typisk epigon som har blivit fascinerad av Dan Browns enorma framgångar med da Vinci-koden och bestämt sig för att själv skriva något liknande om en hemlig orden.

Det visade sig till slut att det var de utredande polisernas chef som var ”boven”. Men dessförinnan fick filmen mig att fundera över hur polischefer i olika länder beter sig gentemot sina underordnade – eller hur manusförfattare väljer att skildra dessa.

I ett otal filmer har den duktige polisen fått order av sin chef att lägga ner fallet eller att inte förhöra en viss person. Men hjälten fortsätter trots detta. Han hotas med avstängning från arbetet en viss tid eller avsked (och ofta blir han avstängd) med fortsätter att undersöka i smyg. Och i slutet av filmen löser han gåtan.

När han tre lördagar i rad har löst olika mordfall och blivit hjälte varje gång tycker man att polischefen skulle få åtminstone lite ökat förtroende för honom – men den dumme chefen fortsätter i samma stil med att förbjuda honom att ägna sig åt det nya fallet som veckans avsnitt gäller.

Och ofta handlar det om att chefen har fått påtryckningar från en ännu högre polischef som har fått påtryckningar från ”mäktiga vänner” eller politiker.

I den nu aktuella filmen blev en misstänkt (som till slut visade sig vara filmens hjältinna) frisläppt från häktet eftersom hennes styvfar, som arbetade i ett departement hade kontaktat den högste polischefen, som i sin tur gav order om att hon skulle släppas. Kanske kan det fungera så i Frankrike, jag är medveten om att de har en helt annan syn på vad som är offentligt där. Men i Sverige skulle väl en sådan påtryckning helt enkelt bara ha motverkande effekt – en anonym tipsare skulle meddelat kvällspressen det hela och det skulle blivit en riktig skandal av det.

Även bortsett från polischefernas beteende kan man fundera över arbetsklimatet i olika poliskårer (eller, som sagt, hur författare väljer att skildra detta). I många filmer är arbetsklimatet, dvs umgängessättet mellan de olika poliserna, rent ut sagt bedrövligt, hade det varit på det sättet inom Vägverket skulle jag aldrig ha arbetat där så länge.

Apropå departement i regeringen är det intressant att notera att Sveriges regeringskansli skiljer sig så avsevärt från nästan alla andra länders. Det svenska regeringskansliet är ju i sammanhanget oerhört litet, huvuddelen av det arbete som normalt utförs i andra länders regeringskanslier ligger i Sverige inom de statliga verkens område. Dessutom är ju ministrar i lag förbjudna att befatta sig med enskilda ärenden som verk handlägger, vilket de med glädje utnyttjar i många fall för att slippa uttala sig ii besvärliga frågor. Då säger de, med rätta, att det skulle innebära ministerstyre om de uttalade sig om vad de ansåg. Det kanske är därför som det (förhoppningsvis) är mindre sådana personliga påtryckningar i vårt land.

Har vi någon pensionerad polis i föreningen som kan ge en bild av hur det fungerar inom det svenska polisväsendet?

Fredagen den 2 januari 2009: Brrr, mördarsniglar
Brrr, det är kallt ute idag. Men vackert. Eftersom jag inser att det skulle vara tråkigt om det vore varm och skön sommar hela året och jag dessutom inte kan påverka klimatet (ja, nu tänker jag inte på koldioxidutsläpp och sådant) så passar jag på att njuta. Det är så härligt att gå ut och ta en promenad. Och ännu skönare att kunna gå in igen och ta en kopp kaffe med Margaretha i soffan.

Vi passar på att pusta ut nu sedan alla barn och barnbarn har gett sig iväg efter helgerna.

Det är nu så pass kallt att det har bildats is längs åns kanter, men huvuddelen av vattnet är fortfarande isfritt. Det är det nästan alltid, det är bara några enstaka dagar då det är extremt kallt som hela ån fryser till utanför oss och då går den upp igen med detsamma när det blivit lite varmare, eftersom det hela tiden är strömmande vatten där.

När vi kom ut fann vi de mest fantastiska iskristallbildningar, såväl på buskarna på gården, på bilen och på bryggräcket ut mot ån. Det är otroligt hur iskristallerna kan växa till i ”skivor” rakt upp i luften. Antagligen är lokalklimatet här just nu väldigt gynnsamt med fuktig luft från den icke tillfrusna delen av ån samtidigt som det är kallt i luften.

Fast det är skönt att komma in igen och drömma om sommaren. DN gjorde för några år sedan en omröstning om vilket som var det vackraste ordet i det svenska språket. Jag vet inte hur ”reglerna” för omröstningen såg ut (om det fanns några eller om var och en fick utforma egna regler), dvs om det var ordets skönhet ljudmässigt eller associationsmässigt eller innehållsmässigt. Men ett ord vann klart före alla andra. Vilket som vann? Jo ”sommarvind”.

Det ordet får mig att längta till sommaren.

Men nu har vi vinter. Och man ska se det positiva i allt. Och med den här kylan finns det faktiskt fördelar, förutom det där med vackra iskristaller och med skidföre, nämligen det att mördarsniglar och fästingar förhoppningsvis otrivs med kylan ännu mer än vi.

Torsdagen den 1 januari 2009: Barnkläder
Så här på årets första dag vill man ju blicka framåt och önska att allt ska bli bättre i framtiden. Men om något ska bli bättre måste man ha något att jämföra med. Och då tittar man även bakåt.

När jag gör det så undrar jag, i varje fall i ett avseende, hur kunde det bli så här? Vi som var så kloka och förnuftiga. Hur har våra barn kunnat bli så som de är?

Det som jag tänker på är barnkläder, i första hand långbyxor till de små barnen som precis har lärt sig att gå. När jag hade småbarn på 70-talet var vi så noga med att köpa vettiga kläder till barnen, kläder som var anpassade till barns behov, till hur de rör sig och till hur deras små kroppar såg ut.

Det innebar att de fick byxor som var mjuka och sköna, som satt bra och som satt kvar på kroppen utan att föräldrarna hela tiden skulle behöva gå och justera dem. Ordentliga hängslen som var förbundna med varandra så långt upp att de inte gled ner över de små axlarna.

Ofta ironiserade vi över våra egna föräldrar som hade klätt oss, som vi såg på gamla bilder, som kopior av vuxna med skjorta, slips och kavaj till exempel (även om det sannolikt mest var vid högtidliga tillfällen som vid besök hos fotografen). Och ännu värre kunde man se på gamla målningar från tidigare århundraden (som naturligtvis i första hand visade överklassens barn).

När vi nu hade blivit så kloka att vi hade insett att barn hade egna behov och borde få vara barn även i kläderna och inte ”små vuxna” så förutsatte jag att våra egna barn skulle bli ännu bättre – och inte falla tillbaks i gamla tokerier, som de nu har gjort.

För vad är det för byxor som våra egna barn sätter på sina barn, våra barnbarn? Jo, jeans med en massa fickor (och därmed sömmar, fickor som aldrig används) och utan hängslen, dvs midjebyxor med ett litet svagt gummiband i byxornas midja. Ett gummiband som inte har någon som helst chans att hålla byxorna uppe helt enkelt eftersom de små barnen ännu inte har någon midja som det kan fästa vid. Varför de hela tiden går med hedhasade byxor som de trampar på och snubblar på.

Är detta barnens revolt mot oss? Då hoppas jag verkligen att deras barn, våra barnbarn, gör revolt mot sina föräldrar och ser till att skaffa kloka barnkläder när det så småningom blir dags för dem.

Tydligen är det så att alla framsteg går ”två steg fram och ett tillbaks”. Just nu är det ”tillbaks”.