Pensionärsbloggen jan 2010

Pensionärsbloggen
"Funderingar nere vid ån"

Januari månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.

Söndagen den 31 januari 2010: Understanding spoken english
I går kväll tittade vi på ett TV-program, Brottskod: Försvunnen (Without a trace), Margaretha och jag. Det handlar om en grupp inom FBI i New York som har till uppgift att leta reda på försvunna personer. Varför denna uppgift ligger på FBI och inte på delstatspolisen i staten New York har jag inte förstått. När jag läser om FBI och dess uppgifter på Wikipedia tycker jag inte att den verksamhet som TV-programmen handlar om passar in i beskrivningen. Men det finns antagligen något motiv för detta, logiskt eller ologiskt.

Gruppen brukar få ta sig an fallen när en person har varit försvunnen i tre timmar. Det tycker jag verkar konstigt. Visserligen kommer jag ihåg att när barnen var i tonåren och kom hem långt efter utsatt tid kunde jag vara irriterad och arg på dem och dra till med att ”jag har varit beredd att ringa såväl till lasarettet som polisen för att höra om de visste något om er!”. Fast det var ju i själva verket mest för att få dem att förstå att så här beter man sig inte.

I verkligheten är det väl osannolikt att någon ringer till polisen för att en bekant har varit borta i tre timmar. Själv tror jag nog att från det att man först börjar att fundera på att ringa till polisen (och då har det nog gått ganska lång tid) till dess att man verkligen gör det så går det minst ett antal timmar.

Dessutom: Ringer man till polisen och berättar att en ung man har varit borta i tre timmar så anser de nog att han har träffat en trevlig kvinna. Och det låter nog ganska sannolikt. Överhuvudtaget har jag förstått det som att den svenska polisens erfarenhet är att nästan all personer som är ”försvunna” efter ett tag dyker upp självmant. Varför den anmälande får beskedet att avvakta och återkomma om inte vederbörande återkommit efter ett dygn.

I programmet i går var det emellertid så att mitt i filmen gick textningsmaskinen sönder så vi fick ingen svensk text under cirka fem minuter. Ingen av oss orkade koncentrera oss så mycket att vi kunde ”hänga med” i vad de sa på filmen. Det var irriterande. Dessutom konstaterade vi båda att vi gång på gång läste (eller i varje fall började att läsa) den gamla textrad som hängde kvar på TV-rutan. Sedan kom som tur var texten tillbaks.

När jag gick ut skolan för snart femtio år sedan ansåg jag att jag var ganska bra på engelska. Det tyckte inte min engelsklärare, jag har för mig att han gav mig Ba i slutbetyg. Och det gjorde han nog rätt i. Det som jag var bra på var att förstå talad engelska, och det är ju bara en mindre del av det som engelskbetyget avser. Att jag var bra på att förstå berodde nog på att jag under skoltiden lyssnade mycket på utländska kortvågsradiostationer som sände på engelska.

Sedan bibehöll jag samma uppfattning om mina kunskaper under en stor del av livet. Men under senare år har jag insett att jag nog inte är så bra på att förstå. Det är vid två tillfällen som jag har konstaterat detta.

Våra barn brukar ladda ner och titta på utländska filmer på datorn (om de gör det lagligt eller olagligt via Pirate Bay har jag inte brytt mig om att fråga). De har erbjudit sig att hjälpa oss genom att lära oss hur man går till väga. Men vi har svarat att det inte är någon mening eftersom det ju inte är några svenska textremsor på dessa filmer varför vi inte orkar titta på dem.

När vi åker på semester utomlands och pratar med folk där måste jag återkommande fråga om vad de har sagt eftersom jag inte uppfattar det (att själv prata är däremot inget problem, förstår de inte vad jag menar kan jag ju använda andra och enklare ord. Tex i stället för att säga "Good afternoon sir, I wonder if you by any chance have a double room för me and my wife for two days, preferably with air condition and a view over the sea?" så blir det "Have room?").

Have room?

Jag inser att detta kan bero på ett antal faktorer:

Jag har blivit sämre på engelska under åren.
På filmerna talar de snabb, slarvig och otydlig engelska, ungefär så som vi pratar svenska när vi pratar med varandra i vardagslag.
Min hörsel har blivit sämre med åren.
De som jag pratar med utomlands (tex i Thailand) pratar en ännu sämre engelska än vad jag gör.

Därför gick jag för något år sedan med i en studiecirkel/kurs i engelsk konversation, just för att lära mig lyssna och förstå talad engelska. Om jag verkligen förbättrar min uppfattningsförmåga för talad engelska vet jag inte, men det är trevligt på kursen. Problemet är kanske att såväl vi kursdeltagare som vår eminente lärare/cirkelledare Valdemar Petersson talar långsam, ordentlig och tydlig engelska. Men rimligen är det bra med all övning så jag kommer att fortsätta.

I förra veckan pratade jag med en radioamatör i Schweiz. Ja, egentligen är han väl både radioamatör och radioproffs. Han heter Bob Zanotti (HB9ASQ) och är egentligen amerikan, uppväxt i New Jersey. I sin ungdom, på 60- eller 70-talet, bodde och arbetade han ett och ett halvt år i Stockholm på Sveriges Radio, Utlandsprogrammet (Radio Sweden). Då träffade han en flicka, som inte var svenska utan från Schweiz. Hon arbetade i Stockholm som veterinär.

Bob själv trivdes bra i Sverige, sa han, men han flickvän längtade hem till Schweiz. Därför flyttade de dit och bosatte sig där och han fick ett motsvarande arbete på den Schweiziska radions utlandsprogram, Radio Switzerland. Där stannade han ända till för ett antal år sedan då utlandsprogrammet lades ner och han fick gå i pension några år för tidigt.

Bob Zanotti

(Men försök inte prata svenska med mig, sa han, på mitt arbete på Utlandsprogrammet pratade vi engelska så under det ett och ett halvt år som jag bodde i Sverige lärde jag mig bara det som behövdes för att överleva. Min fru däremot kan mer eftersom man pratade svenska på hennes arbetsplats).

Uppenbarligen tyckte han att det var tråkigt att programmet lades ner för han har fortsatt att därefter göra reportage som han har lagt ut på sin webbplats Switzerlandinsound.com. När jag hade pratat med honom gick jag in där och lyssnade och fann att det var många intressanta reportage framförda med ett tydligt uttal som gjorde att jag lätt kunde förstå vad han sa. Tydligheten kan ju vara en nackdel, se vad jag skrev om vår studiecirkel ovan.

Det jag skulle behöva göra för att förbättra min förståelse av slarvigt talad engelska är väl egentligen att tvinga mig själv att titta på och lyssna till de där otextade filmerna - men det blir så lite stimulerande att jag inte gör det. Och i valet mellan det teoretiskt bästa alternativet, som jag inte genomför, och det lite mindre bra alternativet, som jag genomför, så är det naturligtvis det senare som i praktiken är bäst.

Så om du är intresserad av att lyssna på tydligt talad engelska som är lätt att förstå (och intressant) så rekommenderar jag hans webbplats. Klicka här

Fredagen den 29 januari 2010: När vattnet fryser
Man brukar ju säga att människor (och kanske djur - det har väl ingen frågat?) fryser mycket mer vid kuster med öppet vatten, som Skåne, än vad de gör i Norrlands inland och att detta beror på luftens fuktighet. Häromdagen såg jag visserligen i tidningen att detta skulle vara ifrågasatt. Hur sanningen är vet jag inte. Men alla verkar i varje fall vara överens om att det känns väldigt mycket kallare när det blåser än när det är vindstilla.

Något liknande gäller tydligen för vatten. Trots att vi har haft så väldigt kallt den här vintern, mellan 10 och 20 minusgrader i en hel månad har aldrig Faluån utanför vår lägenhet frusit till, som mest har det var en eller ett par meter is längs stränderna. Det har naturligtvis berott på att det hela tiden varit ganska kraftigt vattenflöde i ån.

När jag vaknade nu på morgonen konstaterade jag dels att vattenståndet hade sänkts en hel del sedan igår och att hela ån var isbelagd. Trots att termometern "bara" visade 10 minusgrader. Tydligen har man helt stängt av vattenflödet uppe vid Kvarndammen. Där ser man.

Onsdagen den 27 januari 2010: Spyker Car
Eftersom jag två gånger i bloggen (här nedanför idag och den 19 december) har uttalat mig lite nedsättande om Spykers egen sportbil känner jag mig föranlåten att i rättvisans namn lägga in denna länk till en av BBC genomförd test av bilen. För de har ju ändå räddat Saab - hoppas vi.

Och än en gång: Jag har inget emot Enviken!

Onsdagen den 27 januari 2010: Jag hade fel (igen) – hoppas jag!
Visst är det intressant och förvånande att till och med de allra mest intelligenta, kloka och klarsynta bedömarna kan ha fel i sina spådomar om framtiden. Ett bra exempel på detta är affären Saab-Spyker, där jag i bloggen den 19 december frågade hur Spyker på en månad skulle kunna klara av att övertyga GM om att de var rätt köpare av Saab, när inte Koenigsegg hade kunnat göra det på ett helt år. Med andra ord, jag trodde inte på affären.

Nu verkar det ju som att jag ändå hade fel. Det gläder mig!

Men jag vidhåller min uppfattning om att Spykers egen sportbil i jämförelse med Koenigsegg ser ut som ett hemmabygge från Enviken!

Helt bortsett från att Saab nu verkar att köpas av Spyker är det ju intressant att Saab i sin logotype har ett heraldiskt djur, gripen, som symboliserar Skåne. Här är den snåriga bakgrunden:

Vagnsfabriksaktiebolaget i Södertälje (VABIS) startas 1891.
Maskinaktiebolaget Scania (där Scania är det latinska namnet för Skåne) startas i Malmö år 1900.
Efter sammanslagning av de båda bolagen 1911 blir namnet Scania-Vabis.
Svenska Aeroplan AB (Saab) startas 1937.
Scania-Vabis och Saab slås samman 1969 varvid namnet blir Saab-Scania.
Personbilsdivisionen av Saab-Scania säljs, först delvis och sedan helt, till GM under 1990-talet.

Därför har Saab Automobile i västgötska Trollhättan en skånsk grip i sin logga!

Kommentar:
Hur kan man vara så insnöat blåögd och tro att två bilfabriker som gått i förlust i 30 år, plötsligt ska börja gå runt ? Nä, nu börjar SAAB tömmas på pengar och sedan kk, inget att hymla om !
Optimistisk realist

Tisdagen den 26 januari 2010: Är jag väldigt okulturell?
Vad man spontant associerar till i olika sammanhang kan vara intressant. Dvs vad man i första han börjar tänka på när man hör ett namn eller ett begrepp. Det säger en del om vad man är intresserad av och vad som ligger ”närmast till” i ens hjärna.

Idag läste jag en rubrik på text-TV. Efter en stund började jag funder på om jag var väldigt okulturell. Det som stod i rubriken var att att Leonardo da Vincis grav skulle kunna komma att öppnas. Och min allra första reaktion blev – ”Är han död, det visste inte jag?”. Sedan insåg jag strax att jag hade läst fel, det som stod i rubriken var inte, som jag hade trott, att Leonardo di Caprio var död, dvs skådespelaren som för tio år sedan gjorde huvudrollen i filmen ”The beach”.

Jag tyckte att det kändes lite genant att ha missuppfattat, som att jag kände mig mer hemma bland amerikanska filmstjärnor än bland klassiska vetenskapsmän och konstnärer (eller universalgenier kanske jag ska säga).

När jag berättade det för Margaretha sa hon att hon också hade missuppfattat precis på samma sätt som jag!

Vem av dem har betydd mest för mänskligheten - dvs vem borde jag rimligen ha tänkt på först?

Lördagen den 23 januari 2010: Konsumentlagstiftning
När jag skulle raka mig i morse kändes det "konstigt" mot hakan. När jag tittade på rakapparaten som var en Philips med tre roterande skärhuvuden, såg jag att ett av huvudena hade lossnat och ramlat ner i knät på mig. Och vid närmare titt såg jag att "kransen" som höll fast huvudena hade en spricka. Jag insåg att den rimligen hade uppkommit när jag igår råkade välta ner rakapparaten på golvet från hyllan i badrummet där den låg.

Med erfarenhet från tidigare försök att inhandla reservdelar till diverse elektriska hushållsapparater antog jag att skillnaden i pris mellan att skicka efter erforderliga reservdelar och att köpa en helt ny rakapparat skulle var liten - jag kommer ihåg när vi hade tappat bort (men senare återfann!) ett litet plastlock till en kaffebryggare, detta lilla plastlock kostade närmare 200 kr inklusive frakt.

Men jag tog ändå med apparaten till ett elvaruhus och visade upp den. Försäljaren där bekräftade mina misstankar så jag köpte en ny rakapparat, liknande den som jag hade haft sönder.

När jag kom hem gjorde jag som jag brukar göra när jag köpt en ny apparat av något slag, jag skannade in kvittot och bruksanvisningen (den del som var på svenska) och sparade detta i datorn. Att göra så tycker jag är väldigt bekvämt, sannolikt kommer jag aldrig att behöva använda vare sig kvittot eller bruksanvisningen (bruksanvisningen till en rakapparat är ju synnerligen enkel) och det är onödigt att ha den liggande i en låda någonstans - där jag för övrigt sannolikt inte skulle hitta den om jag mot förmodan skulle behöva den.

Men i förpackningen som var väldigt knepig att öppna, det behövdes kraftig sax för att klippa upp plastförpackningen, annars hade det inte gått, låg det även en lapp med följande text:

Register your shaver on www.philips.com/welcome ang get 1 year additional guarantee*!

*Only valid in the UK, France, the Netherlands, Portugal, Spain, Italy, Norway, Denmark, Sweden, Finland, Turkey and Greece.

Skötsam som jag är försökte jag att göra detta, dvs jag gick in på den angivna webbplatsen. När jag hade angett apparatens serienummer, vilket stod tydligt angivet på förpackningen, skulle jag ange inköpsdatum och inköpsställe. Det var inte heller så svårt. Sedan skulle jag ange apparatens serienummer. Det fanns hjälp för detta:

Serienumret (eller produktionsnumret) och modellnumret för många Philips-produkter hittar du på produktens etikett. Produktetiketten finns på baksidan, sidan eller undersidan av Philips-produkten eller på förpackningen.

Nedan visas en exempeletikett där du kan se serienumret (Serial No.) och modellnumret (Model No.). Serienumret ska alltid börja med två bokstäver och bestå av totalt fjorton tecken. Exemplet som visas är JG1A0844000830.

Det var ju förnämlig hjälp. Så jag gick och hämtade såväl förpackningen som apparaten (som stod på laddning) men hittade ingenstans ett sådant nummer. Då skickade jag epost till Philips och frågade var jag kunde hitta detta nummer. Och fick snabbt svar (trots att det var idag, dvs lördag) att det skulle finnas under locket till skärhuvudet. Där hittade jag inget men under locket till trimmern (som man ansar längre strån med) hittade jag, med hjälp av ett kraftigt förstoringsglas, en del siffror - men inget som liknade de fjorton siffrorna ovan. Ny epost och nytt snabbt svar att det vara bara fyra siffror som det handlade om på denna typ av apparat (som enbart talade om vilken månad och år som den tillverkats, dvs tex 0907 för juli 2009), de fjorton siffrorna gällde TV-apparater och liknande. Och att dessa siffror inte skulle finnas där jag hade tittat utan under just skärhuvudets lock eller bakom batteriet..

Under skärhuvudets lock fanns inga siffor (trots förstoringsglas!) och för att titta bakom batteriet måste jag skruva sönder apparaten och det ville jag inte göra.

Jag skrev och berättade detta men tackade för hjälpen och förklarade att jag struntar i den extra garantin. Rakapparaten kommer säkert att hålla ändå.

Varpå jag fick följande svar:

Det som står på paketet är vad som gäller för England och övriga länder där de inte har reklamationsrätt och endast har ett års garanti. När de registrerar sina produkter får de ytterligare ett års garanti. Men då vi i Sverige har tre gäller det inte för oss. Det har tyvärr blivit ett fel på paketen.

Det innebär alltså att vi i Sverige genom lagstiftning har avsevärt bättre skydd än i flera andra länder. Det var väl ändå något att glädjas åt.

Fredagen den 22 januari 2010: Bruksanvisningar
På 1970-talet fanns det många i Sverige som inte hade speciellt höga tankar om USA, i första hand beroende på Vietnam-kriget. Idag är det nog en avsevärt mer positiv (eller nyanserad) inställning, framför allt efter det att Barack Obama tillträdde som president.

Själv har jag ett "horn i sidan" till USA med anledning till deras konstiga lagstiftning när det gäller producenters ansvar för de varor som de säljer. Nej, jag menar inte att jag inte vill att producenterna ska ta ansvar. Men i USA tycker jag att det har gått till överdrift, vi konsumenter måste väl rimligen ha lite sunt förnuft även vi. Så verkar det inte som om domstolarna i USA resonerar. Vilket innebär att alla bruksanvisningar för varor som ska säljas i USA (och det är ju alla) fylls av larviga uppmaningar som är självklara. För tillverkaren vill gardera sig mot att bli stämd och bli skyldig att betala jättebelopp i skadestånd.

Att man inte ska doppa ner den elektriska hårtorken i badvattnet kan väl tyckas vara självklart men det är det tydligen inte enligt amerikansk lagstiftning, det ska producenten tydliggöra i bruksanvisningen. Jag hörde en berättelse om en tillverkare av husbilar som hade blviit stämd av en kvinna för att det inte stod någonstans att föraren inte fick lägga sig och sova i bakre delen av bilen under körning. Om detta är sant vet jag inte, för mig låter det som en påhittad skröna. Men bara det förhållandet att den berättas säger en hel del om hur det förhåller sig.

Men det är inte bara genom sådana meningslösa "garderingar" som olika bruksanvisningar kan bli svårlästa. För ett antal år sedan köpte jag en ny "trimmer" till sommarstugan sedan den gamla hade blivit stulen vid ett inbrott. Alltså en sådan där gräsklippare som man hänger i en sele över axlarna och som består av en pytteliten motor som driver en roterande plasttråd, vilken sliter av grässtrån där man inte kommer åt med den vanliga gräsklipparen.

Det var ett bekymmer att montera ihop trimmern, delvis beroende på konstiga formuleringar i bruksanvisningen, sannolikt beroende på att den var översatt från engelska av någon mindre kompetent person - eller kanske ännu mer sannolikt av ett dataprogram. Trots att produkten var tillverkad och såld av en svensk firma.

Det fick mig att göra en sammanställning över olika konstiga formuleringar i bruksanvisningen och mina kommentarer till dem. Här kan du läsa bruksanvisningen och här minna kommentarer.

Jag skickade sammanställningen till företaget och erbjöd mig att för en synnerligen liten slant skriva om den på "svenska". Naturligtvis hörde jag inte av dem.

Onsdagen den 20 januari 2010: NGO
På svenska kallar vi dem Frivilligorganisationer. På utrikiska/engelska kallas de vanligen för NGO, dvs Non-Govermental Organisations. Organisationer som samlar in pengar för att hjälpa nödlidande runt om i världen, såväl här hemma i Sverige som i olika u-länder utsatta för naturkatastrofer och liknande. Röda Korset var kanske en av de tidigaste. Nu verkar det finnas hur många som helst. I varje fall om man ser på all TV-reklam som de kostar på sig. Det handlar om såväl rena insamlingar som olika former av lotterier.

Ibland kan man undra om en del av organisationerna i första hand har startats för att åstadkomma väl avlönade VD-poster etc för de som tog initiativet. Naturligtvis inte alla organisationer, de flesta är sannolikt startade i ett ärligt humanitärt syfte. Men man kan återkommande läsa om olika organisationer där en mycket stor del av det insamlade beloppet går åt till administration. Ibland står det i deras reklambroschyrer att "hela överskottet går till ett visst välgörande ändamål". Och det kan ju mycket väl vara sant. För överskottet är ju det som blir över sedan alla kostnader betalts, inklusive löner till ledningen. Och lönerna kan man själva bestämma.

Det finns alltså organisationer som troligen är mer eller mindre vederhäftiga. Men så finns det rimligen även de som är rent idéella. Röda Korset och Frälsningarmén hör väl till de som de flesta av oss har litat på. När man nu hör vilka löner som Röda Korsets ledning ser till att ta ut av verksamheten (och dessutom en hög tjänstemän är anklagad för att därutöver ha försnillat en massa pengar) är det många som blir förtvivlade och tveksamma att skänka ytterligare pengar till Röda Korset. Värst bör det väl kännas för de tusentals frivilliga som verkligen ställer upp idéellt och står och samlar in pengar i sina bössor.

Så har även jag resonerat. Men så tänker jag en tanke till. Vem är det som förlorar om jag blir sur och förbannad och avstår att skänka något. Ja, inte är det organisationernas ledningar, de ser nog till att ta ut sina löner ändå. Nej, de som drabbas av min ändrade inställning är ju just de nödlidande, som nu de som har drabbats av jordbävningen på Haiti till exempel. Och de har ju verkligen inte gjort något för att behöva drabbas av min surmulna inställning.

Så jag skickade en slant till Röda Korset ändå. Om det var det klokaste valet vet jag inte, det bara blev så.

När man sedan hör hur svårt det är att effektivt samordna alla dessa organisationers hjälpverksamhet så kan man dessutom undra om det verkligen är vettigt med så många olika organisationer. Kanske alltihop hade fungerat bättre om det skötts centralt av FN? Fast det kanske är för att jag är en gammal centralbyråkrat som jag funderar så. Det kanske hade blivit ännu mer "centrala kostnader" och höga chefslöner på det sättet.

Torsdagen den 14 januari 2010: Bevingade ord
I min bokhylla står en bok av Pelle Holm, Bevingade ord. Det är en slags uppslagsbok där man för diverse ordspråk, talesätt och andra bevingade ord kan läsa sig till deras ursprung, sammanhang och innebörd (om det senare behövs).

Det var nog ganska länge sedan jag tog ut den och öppnade den men idag gjorde jag det. Och då hände samma sak som alltid händer då man (eller i varje fall jag) öppnar ett uppslagsverk, dvs jag blev sittande och läsande om diverse andra saker än det som jag egentligen var ute efter. Det finns så mycket att lära.

Måna av uttrycken härstammar från Bibeln, det är intressant hur många sådana citat (eller förvrängningar) från Bibeln som en normal person faktiskt känner till, trots att väldigt många av oss knappast öppnar Bibeln en enda gång under året.

En annan intressant sak är att många uttryck som under årens lopp har blivit förvanskade eller helt enkelt missförstådda. Det vanligaste är kanske uttrycket ”Ont krut förgås inte så lätt” vilket ju låter ganska konstigt. Men där ”ont krut” är en felöversättning av det tyska ”unkraut”, dvs ogräs. Då blir genast meningen mycket mer lättförståelig.

Ett annat exempel på att folketymologin felaktigt har tolkat in betydelser stötte jag på när jag bodde nere i Skåne. Harjagers härad ligger i västra Skåne och har i sitt vapen en hare eftersom man ansåg att häradsnamnet hörde samman med harjakt. Men det visade sig vid vetenskapsmännens studium av äldre namnformer att så var det inte alls, namnet kom från ”hard ager”, dvs hård åker uttalat på "god skånska", åsyftande den tunga leran som finns i traktens åkrar.

När jag nu bläddrade i boken hittade jag bland annat uttrycket ”bättre och bättre dag för dag”. Det ingår ju i en kuplett som Ernst Rolf sjöng på 1920-talet.

I kupletten sjunger Rolf bland annat ”hatten av för gamle herr Coué”. Varvid naturligtvis jag, som inte var med på 1920-talet, undrar vem denne herr Coué var. Det fick jag reda på nu.

Émile Coué var en fransk psykolog som introducerade en typ av psykoterapi baserad på självsuggestion och hypnos. Teorin gick bland annat ut på att en individ genom att upprepa vissa ord och fraser för sig själv kan påverka det undermedvetna och därmed uppnå den med fraserna avsedda effekten. Hans mest kända fras var Tous les jours à tous points de vue je vais de mieux en mieux (= varje dag och på alla sätt blir jag bättre och bättre). Så nu vet jag det. Det kunde jag visserligen letat reda på själv genom att googla på Internet, men så intresserad var jag inte. Dessutom visste jag inte riktigt hur han namn stavades.

Hans idéer tror jag har en viss sanningshalt, dvs jag har själv (helt utan vetenskapliga belägg) påstått liknande saker. Och tror mig har märkt att det fungerar. Om jag varje dag säger till mig själv ”vad jag har det bra” så mår jag ännu bättre. Allra helst ska jag säga det högt, dvs genom munnen. Antagligen hänger detta ihop med den gamla regeln, som jag fick lära mig i skolan, att man ska läsa glosorna i engelskläxan högt för att de ska fastna bättre i minnet (vilket jag inte gjorde!).

Det kanske inte är så konstigt om man inte ”hänger med” i betydelsen av texten i gamla visor och kupletter, ofta är de av ”dagsverskaraktär”, dvs kommenterar något som var aktuellt just då och som vi sentida lyssnare inte vet något om. Till exempel sjunger Edvard Persson i Skånska slott och herresäten om Toppeladugårds slott:

Där rådjuren skymta bak´vitgråa stammar
man ser Toppela´gård med broar och dammar
Långt bort från Systemet och spriten och sta´n
där lurar belåten fiskalen Aschan.

Vad menas med detta? Jo, detta var på motbokens tid då var och en vuxen person av myndigheterna tilldelades en viss ranson sprit att inhandla på Systembolaget (kvinnor generellt mindre och arbetslösa inget alls). Nils Aschan var före detta stadsfiskal (dvs polischef) i Malmö. Han var missnöjd med den ranson som han hade tilldelats av myndigheten i Malmö. Därför köpte han Toppeladugårds slott, beläget i dåvarande Genarps socken, och bosatte sig där. Man kan nog förutsätta att han som slottsherre där fick den ranson han ville ha.

Ytterligare ett uttryck är att ”synden straffar sig själv”. Ett bra exempel på det tycker jag att nedanstående lilla filmsnutt utgör – även om i detta fall en engagerad åskådare hjälper till med straffet.

Onsdagen den 13 januari: Tjugondag Knut dansas julen ut
Ja, då är väl julen slut för de flesta. För oss tog den slut för ett bra tag sedan. Det gick inte många dagar efter nyår innan Margaretha på ett finkänsligt sätt tydliggjorde att hon tyckte att det skulle vara bra om granen vore utslängd när hon kom hem från jobbet. Så då var den naturligtvis det. Men ända fram till midsommar kommer vi väl att hitta något enstaka barr här och där i lägenheten, så brukar det vara.

I år lyckades vi ganska bra med att övertyga barnen att vi inte ska ge julklappar till de vuxna utan bara till de små barnbarnen. Vi har försökt det tidigare år också men inte med lika stor framgång. De är lite konservativa, våra barn.

Det som jag har haft framgång med har emellertid varit när jag har förklarat att till personer som har fyllt femtio år ska man vid födelsedagar eller jul inte ge julklappar som består av "saker" som ska placeras någonstans. Sådana har vi haft tid att skaffa själva. Och bor man i lägenhet som Margaretha och jag gör har man begränsat utrymme för fler "saker". Ska det vara presenter så ska det vara något som kan konsumeras, antingen ätas eller drickas eller "upplevas". Inga "grejor".

Men det finns ju inga regler utan undantag. Ett sådant undantag, dvs en sådan "grej" som jag med glädje skulle acceptera att få i present (men som jag inte fick av barnen trots att jag försiktigt tipsade om det) var det som väl får anses ha varit årets julklapp nr 1 julen 2009. Själv fick jag tipset av Stig Oskar Hellberg. Men det är ju inte försent ännu, barnen kanske kommer med en sådan present när jag fyller år (trots allt vad jag har sagt). Hoppas kan man ju.

Lördagen den 9 januari 2010: Besvikelse
Häromdagen skrev jag att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det gällde skadedjur som mördarsniglar och fästingar. De borde väl dö ut under en sådan här kall vinter, antog jag.

Så dröjer det bara några dagar innan jag idag i FK kan läsa ett uttalande från en vetenskapsman att så blir det sannolikt inte alls. Eftersom snön kom samtidigt med kylan ligger den som ett tjockt isolerande och skyddande täcke för dessa odjur varför vi kan förvänta oss lika mycket av dem nästa sommar som tidigare.

Men vackert är det i alla fall. Det kan inte vetenskapsmännen förneka!

Torsdagen den 7 januari 2010: Kom ihåg!
Glöm inte bort att göra det som du lämpligen bör göra just nu.

Nej, jag menar inte att åka ner till småbåtshamnen och borsta av snön på presenningen över båten (även om det nog är ganska bra att göra om du har en sådan) och inte att ta vackra fotografier på den vita naturen (kan också vara trevligt) och inte att ta på långkalsongerna när du går ut (vilket är väldigt klokt).

Det som jag menar är att frosta av frysen, nu när du inte behöver bekymra dig om att slå in varorna i tidningspapper så de inte tinar under tiden. Sätt bara ut dem på balkongen!

Onsdagen den 6 januari 2010: Kylans konsekvenser
Kallt är det. Vackert också. Men kallt som attan.

Fast det brukar ju vara så att det finns inget ont som inte också har något gott med sig.

Under flera år har vi fått höra att såväl fästingar som mördarsniglar har spridit sig allt längre norrut, ända upp till våra trakter, där de egentligen inte skulle finnas rent klimatmässigt.

Och att detta har berott på de varma vintrarna som fått dessa odjur att överleva även här uppe.

Nu vore det väl katten om inte den här vintern skulle ta kål på dem?

Tisdagen den 5 januari 2010: Om vedermödorna med att köpa en ny TV - vad innebär DVB-C?
Våra barn hade nog antytt några gånger att vi kanske borde köpa en ny TV. Men jag är ju ganska konservativ av mig (eller kallas det sparsam/snål?) och brukar inte köpa något nytt förrän det gamla har slutat att fungera. Så gör inte ungdomarna, speciellt inte när det gäller elektronik.

Nu var det faktiskt så att TV:n hade börjat bli lite ”besvärlig”. Ibland började bilden att fladdra, då måste man gå fram till den och försiktigt pilla en stund på SCART-kontakten där sladden från digitalboxen anslöts till TV-apparaten. Det hade tydligen blivit något sorts glapp i kontakten, troligen beroende på att vi ganska ofta hade dragit ur den för att i stället stoppa i kontakten på sladden från DVD-spelaren. När vi får besök av barnbarnen vill de ha Kalle Anka eller Blixten Mc Queen som bakgrund på TV:n medan de leker, samtidigt som de i rummet bredvid på datorn vill titta på Bärgarn och spökljuset på Youtube.

Visserligen har vi av en av sönerna fått en grenkontakt så att vi inte längre skulle behöva dra ur SCART-kontakten – men det var för sent, bilden fladdrade titt som oftast. Så vi bestämde oss för att köpa en ny platt TV under mellandagsrean, det var ju ett lämpligt tillfälle (även om det där med rea nog ofta är ganska tvivelaktigt, det kan nog mycket väl vara så att de höjer priset några dagar innan för att sedan kunna sänka det igen).

Då behövde jag ju sätta mig in i vad vi skulle ha. Äntligen kunde vi ha lite nytta av alla de reklamblad som varje vecka har östs över oss med ”förmånliga erbjudanden” om olika TV-apparater. Jag började läsa. Och blev alltmer förvirrad. Plasma, LCD eller LED? 32, 37, 40, 42, 46 tum eller ännu större. 50 eller 100 Hertz? HD-förberedd eller HD-klar?

Jag tröttnade helt enkelt och gav ett uppdrag till en av sönerna, Urban:

Hjälp oss att köpa en ny TV. Mina krav på den är följande:

Margaretha ska vara nöjd med den.

Den får inte vara bredare totalt än 1 m.

Den ska helst klara DVB-C.

Det sista handlade om att slippa ha kvar den digitalbox som vi har haft stående under den nuvarande TV:n under några år sedan vi fick digital-TV. För jag hade förstått av reklamen att beträffande vissa apparater gällde att de hade ”inbyggd digitalbox” för såväl Boxer som ComHem. Men i vårt hyreshus har vår hyresvärd anlitat Tele2 för att förse oss med kabel-TV. Så jag gick in på deras webbplats för att läsa om det där med digitalboxar. Där stod det att det fanns olika sorters system och för att skulle fungera med deras leveranser så skulle apparaten klara DVB-C, dvs dög inte med DVB-T. Men att man borde fråga i butiken om apparaten fungerade för Tele2 när man köpte den.

Vi tog med Urban runt till några butiker, såväl Siba som OnOff här i stan. Sedan åkte vi till Borlänge för vi hade i reklamen sett en apparat hos Expert-kedjan som verkade attraktiv och som hade DVB-C, men enligt deras uppgifter på nätet fanns den inte hemma i den lilla butiken i Falun, däremot i Borlänges stora butik.

Men när vi kom dit förklarade säljaren att DVB-C betydde att den vara förberedd för ComHem och att den inte skulle klara Tele2 utan digitalbox. Och att deta gällde alla apparater. Visserligen tyckte jag att det lät konstigt att ”C” i DVB-C skulle betyda ”ComHem”, dvs att ett litet lokalt svenskt bolag skulle ha en egen internationell standard. Men eftersom försäljaren sa så fick vi ju tro honom. Eftersom inga andra heller, enligt honom, skulle fungera för Tele2 så tänkte vi köpa apparaten i alla fall. Men de hade bara en enda kvar och den satt monterad ett antal meter upp på väggen och han var inte alls intresserad av att plocka ner den.

I stället gick vi till grannbutiken, ElGiganten. De tog visserligen 500 kr mer för samma apparat. Men vi tog en sådan utan att överhuvudtaget diskutera om vad den kunde eller inte kunde.

När vi kom hem fick vi TV:n installerad av Urban och det blev fin bild som vi njöt av. Men med digitalboxen kvar.

Till nyår fick vi besök av den andre sonen, Martin. Han blev lite förundrad över att vi verkligen hade köpt ny TV trots att den gamla fortfarande fungerade, det var inte likt mig, tyckte han. Men när jag hade berättat hur besvärlig den var så förstod han. Han klassade den omedelbart som ”inte fungerande” och bibehöll sin gamla uppfattning om mig.

Sedan började han fråga om det här med digitalboxen och jag berättade vilka besked som vi hade fått. Det tyckte han var konstigt. Det borde fungera, sa han. För DVB-C betyder ju att den är anpassad för kabel-TV (cable TV) till skillnad mot DVB-T som är anpassad för marksänd (terrest) TV där man har egen antenn. Men säker var han inte. Men, förklarade han, jag måste ha ett ”kort” (egentligen borde det väl kallas ”korthållare”) att stoppa kortet i som jag fn stoppade i digitalboxen innan jag kunde stoppa det i urtaget i TV:n..

Jag fick honom att åka till Siba här i stan. Men de trodde inte att det skulle fungera och eftersom korthållaren kostade 500 kr köpte vi inget. Fast enligt Martin verkade de inte speciellt insatta i saken och säkra. I stället åkte vi ner till den lilla Expert-butiken i Bergströms galleria. ”De påstår ju i namnet att de är experter” sa han. Där fick han reda på att det skulle ”nog” fungera – men att man av någon vidunderlig anledning ska ställa in TV:n för ”Finland” i stället för ”Sverige” för att det ska gå bra. Men att de inte hade någon sådan korthållare hemma.

Tillbaks till Siba och inhandlande av en korthållare. Och se – när vi hade tagit ur kortet ut digitalboxen (och kopplat bort den), stoppat kortet i korthållaren och korthållaren i TV:n (och med inställning på "Finland") så fungerade allt perfekt. Utan digitalbox. Den har vi burit upp på vinden.

Det är tydligen inte bara jag som tycker att det är svårt med elektroniken – även försäljarna i butikerna verkar ha svårt att kunna allt. Det kanske är så att i dessa stora butiker är de just försäljare. I forna tiders radioaffärer var de även tekniker.

Dessutom är det intressant att notera hur mycket billigare som en TV har blivit numera. När jag köpte min första färg-TV 1975 kostade den 4-5000 kr. Det är ungefär lika mycket som en större platt TV kostar idag (ja, lite mer kostade vår - men den var också avsevärt större än 1975 års modell) i ett helt annat penningvärde. Det handlar väl om en tiopotential ungefär.

PS: Nej, vi har inte kollat vad som händer om man ställer in på "Sverige" i stället för "Finland". Jag nöjer mig med att det fungerar som det är nu.

Lördagen den 2 januari 2010: Navigare necesse est
Ni som hade gått och väntat på en fin isjakt- eller skridskoseglingssäsong på Runn kan kanske känna er besvikna nu. Snön kom ju samtidigt med isen. Så det är väl kört för den här säsongen. Ni får sätta igång att drömma om sommaren med annan segling, dvs i vattnet i stället för på vattnet.

Själv har jag lagt av med segling, dvs sålt segelbåten (se bloggen för den 6 december). Och när jag seglade så var det inte så mycket för att komma först eller ha högst hastighet utan för att på ett härligt sätt komma ut på sjön och njuta av naturen, solen, vinden, vågarna och tystnaden. Just tystnaden när man stänger av utombordsmotorn (som jag alltid använde för att komma ut ur hamnen) tycker jag är speciell. Motorn tystnar. Man skotar hem seglen och hör bara kluckandet av vågorna mot stäven.

Men det finns andra sorters människor. Sådana som vill åka fort. Eller kanske egentligen som ”vill vara värst”. Och där deras ”värst” har råkat bli att segla fortast. Nu tänker jag inte på våra vanliga kappseglare av olika slag som Pelle Pettersson och liknade. Utan de som vill konstruera, bygga och segla den snabbaste segelbåten någonsin. Det finns tydligen ett antal sådana projekt på gång.

Ett av dem är Vestas Sailrocket. I en ”vanlig båt” med ett eller flera skrov (som katamaraner och trimaraner) motverkas vindens tryck på seglet av vikten av kölen eller lovartsskrovet (på flerskrovsbåtar). Och i en liten segeljolle av rosmannens (eller hela besättningens) vikt på lovartsidan.

Den här båten bygger på en helt annan tanke, som först togs fram engelsmannen Bernard Smith på 1960-talet. Kölen och seglet placeras så att det överhuvudtaget inte uppstår något vridande moment.

Bilderna ovan är tagna från Vestas Sailrockets webbplats, där du kan läsa allt om projektet. Bilderna är lite opedagogiska tycker jag. För på de övre båtarna blåser vinden från vänster, på den undre blåser vinden från höger. Seglet lutar alltså helt annorlunda på deras båt.

Här kan du se hur det ser ut när båten seglar:

Deras ambition när de startade projektet för ungefär fem år sedan var att konstruera, bygga och segla en båt som gick fortare än vad någon annan segelbåt hade gjort. Det har de lyckats med. Dvs skapat en segelbåt som har seglat fortafre än vad någon anann båt hade gjort då. Men trots det har de ännu inte lyckats att slå världsrekordet eftersom under tiden andra båtar har seglat ännu snabbare!

Den som just nu verkar hålla världsrekordet är den franska Hydroptere. När den ligger stilla ser den ut som en "vanlig" stor trimaran, men när den når en viss fart "reser den sig" ur vågorna. Då ser man att under båten finns något som kanske kan betecknas som en V-formad vinge. Hela båten utom denna vinge är alltså ovanför vattnet när den väl har fått fart. 51,36 knop över den standardiserade sträckan av 500 m har den uppnått, dvs 95 km/h.

Detta är alltså det snabbaste överhuvudtaget på vatten på en 500-meterssträcka. Sedan finns det en massa andra rekord som World Record Speed Sailing Council håller ordning på, se deras webbplats

Till bloggen för december 2009