Falupensionärsbloggen
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"
Oktober månads bloggare är Bo Bävertoft
Läs tidigare månaders blogg här.
Söndagen den 31 oktober 2010: Om tid
Rubriken ovan skulle kunna förleda någon läsare att tro att detta är en essä. Det är det inte, det skulle vara alltför förmätet av mig att kalla dessa små tanker för en essä. Så här definierar SAOB ordet essä:
Kortare framställning av ett visst ämne på vetenskaplig grund, men med litterär form; numera oftast om tidskriftsartikel över litterärt eller kulturellt ämne.
Tyvärr är jag nog varken tillräckligt vetenskaplig eller kulturell för att kunna benämna dessa tankar för en essä.
Men hur som helst. Att jag börjar fundera över tid nu på morgonen beror naturligtvis på att vi än en gång måste ställa om en massa klockor i samband med att vi går över till vintertid/normaltid. Naturligtvis är hela idéen med att ställa om klockorna ett bevis på hur svårt vi i vårt moderna samhälle har att hantera vårt eget liv, dvs att anpassa det till naturens växlingar i form av ljusförhållanden. Om vi tycker att vi borde stiga upp tidigare på morgonen än på vintern skulle vi naturligtvis kunna göra det utan att behöva ändra klockan. Men det klarar vi inte av.
(I går kväll när jag lyssnade på nyheterna i TV påtalade man i varje sändning att "precis klockan 3 ska vi vrida tillbaks klockan en timme". Varför betona ordet "precis"? Det hade väl räckt med att säga "klockan 3"? Särskilt som alla vet att ingen ändå stiger upp mitt i natten för att ändra klockorna.)
Det som slår mig varje gång det blir dags att ställa om klockorna är hur många klockor vi har i ett enda hem. Varje år blir jag lika förvånad. Om det beror på att vi är så beroende av att veta tiden eller om det beror på att det är så enkelt att inkludera en klocka i diverse andra utrustningar vet jag inte, det kanske är en kombination. I varje fall har vi
- Köksklocka
- Två väckarklockor (båda på Margarethas sängbord)
- En klocka i termometern
- Var sitt armbandsur
- Klocka i mobiltelefonen
- Klocka i den fasta telefonen
- Klocka i datorn
- Klocka i bilen
Antagligen har jag glömt bort några. Och alla dessa behöver jag ju inte ställa om, datorn och den fasta telefonen klarar detta helt själv – men inte mobiltelefonen. Varför?
Numera har jag lärt mig att med sunda förnuftets hjälp inse hur jag ska vrida klockan, framåt eller bakåt. Men de där fåniga ramsorna har aldrig hjälpt mig. ”Ta fram trädgårdsmöblerna på våren och sätta tillbaks dem på hösten” pratar folk om. Men när jag funderar på trädgårdsmöbler som ramsa blir det ”Ta ut trädgårdsmöblerna från förrådet och sätta in dem igen” – det ger ingen ledtråd för klockans hantering.
Men när det ändå handlar om tid kan jag inte låta bli att ge er chansen att läsa vad som rimligen måste klassificeras som en riktig essä, nämligen Torbjörn Tambours Om påsk, tideräkning och matematik. Synnerligen intressant, enligt min uppfattning. Läs och njut.
Här är ett litet utdrag:
Ett år är som vi vet inte exakt 365 dygn, utan ungefär ett kvarts dygn längre. Detta har man känt till länge och Julius Caesar genomförde år 45 fKr en kalenderreform i det romerska riket för att ta hänsyn till detta. Det bestämdes att vart fjärde år skall vara ett skottår med 366 dagar. Skottdagen inföll tills för några år sedan den 24 februari, nu är det istället den 29. Förledet skott- har med skott och skjuta att göra, i betydelsen inskjuta. Denna kalender kallas den julianska och i den är alltså ett år exakt 365,25 dygn och skottår är de år som är jämnt delbara med 4.
Verkligheten är emellertid mer komplicerad än så och några hundra år senare började man misstänka att något var fel. Den engelske munken Beda Venerabilis ("den vördnadsvärde", 673-735, abbot i klostret i Jarrow, Northumbria) gjorde noggranna observationer av vårdagjämningens datum och noterade att den förmodligen hade flyttat på sig sedan Caesars tid. Eftersom han bara hade tillgång till primitiva tidmätningsinstrument som solur och tidvatten kunde han inte säga exakt hur mycket, men hans observation är ändå ett imponerande arbete. I början av 1500-talet hade vårdagjämningen flyttat sig så mycket som tio dagar, vilket var märkbart för alla och något måste göras.
Efter ett omfattande utredningsarbete beslöt påven Gregorius XIII om en omfattande kalenderreform som genomfördes i den katolska delen av världen år 1582. Detta år strök man helt enkelt 10 dagar ur almanackan, så att den 15 oktober följde direkt på den 4, och vidare beslöts att skottår är de år som är jämnt delbara med 4, utom sekularåren, dvs 1600, 1700, 1800 osv, av vilka bara de som är jämnt delbara med 400 är skottår (således var inte 1900 ett skottår, medan 2000 var det). Det "gregorianska" året är mycket nära det riktiga, de skiljer sig bara på knappt 26 sekunder.
I de protestantiska och ortodoxa delarna av världen förhöll man sig inte förvånande mycket skeptisk till detta papistiska tilltag. Den ortodoxa kyrkan beräknar fortfarande sina helger enligt den julianska kalendern och detta går igen i en del av de länder som varit eller är ortodoxt dominerade. I de protestantiska länderna infördes den nya tideräkningen successivt och under större eller mindre motstånd. I Sverige, som var nästan sist i Västeuropa med att reformera kalendern, skedde det 1753, även om man gjorde halvhjärtade försök tidigare. Sålunda ströks skottdagen 1700, men man strök inte de 10 dagarna, vilket ledde till att landet fick en alldeles egen kalender som skilde sig från alla andra länders. Den strukna skottdagen tog man dessutom igen 1712, då en ny dag, 30 februari, sköts in i kalendern.
Reformen 1753 orsakade mycken oro bland allmogen och många var rädda att de hade blivit bestulna på 12 dagar av sitt liv. Om man vill räkna ut vilken dag en viss historisk händelse inträffade, så måste man ta hänsyn till kalenderreformerna; Karl XII:s dödsdag den 30 november är exempelvis angiven i den julianska kalendern och den ryska revolutionen på hösten 1917 kallas omväxlande oktober och novemberrevolutionen.
Intressant är att notera att Sverige var bland de sista länderna i Västeuropa att införa den Gregorianska kalendern, vi brukar ju alltid tro att vi är så "moderna" och är bland de första att införa nyheter.
Beda Venerabilis och Gregorius XIII
Tisdagen den 26 oktober 2010: Bryr vi oss om Falun?
Häromdagen (den 12 oktober 2010) kommenterade jag här i bloggen vad ”vi” ska göra med området mellan järnvägen och Strandvägen vid Tisken.
Då skrev jag att samhällsplanering är en uppgift för kommunen men kommunen är ju inte ”de” utan det är ”vi”, dvs alla vi som bor här. Därför är det en uppgift för oss alla. Att fundera över och ge idéer om. Gör vi verkligen det?
Just nu gäller frågan vad det ska bli av de båda kvarteren Västra Falun och Teatern. Det är de två kvarter som omgärdas av Gruvgatan, Myntgatan, Stigaregatan och Sturegatan och som för närvarande bland annat inrymmer resterna av det nerbrunna Egnellska huset. För närvarande pågår (äntligen!) bakom de gamla fasaderna återuppbyggnaden av detta hus som ska innehålla lokaler för Sveriges Television och för kommunala förvaltningar.
Men hur ska resten av de båda kvarteren användas? Det är en intressant fråga eftersom de ligger centralt och utgör en resurs i utnyttjandet av staden. För närvarande utgör en stor del av kvartersytorna mer eller mindre oordnad parkering. Så är det inte meningen att det ska förbli. Centrala kvartersytor ska användas till angelägna ändamål. Jag tror att alla håller med mig om att detta är en angelägen fråga för oss falubor att engagera oss i.
Falu kommun har därför låtit upprätta ett detaljplaneprogram för att bredda beslutsunderlaget inför upprättandet av detaljplan. I programmet skisseras två olika scenarier, ett där kvarteren inrymmer bostäder och kontor – samt förhoppningsvis butiker mot Myntgatan och Gruvgatan, och ett där även inryms lokaler för ett större nöjesetablisemang innehållande bowlinghall, restaurang och bar.
Kommunen har hållit ett samrådsmöte för att presentera programmet och få synpunkter på detta. Till mötet kom, förutom kommunens representanter, nio personer varav sju var fastighetsägare och endast två tillhörde den sk ”allmänheten”.
Två av femtiotusen kommuninvånare!
Om just du säger att du skulle ha gått men inte visste om mötet eller inte kunde just den kvällen – då har du chansen att komma med synpunkter i alla fall. Börja med att läsa detaljplaneprogrammet (här!), sedan kan du höra av dig till kommunen.
Fast ärligt talat är jag inte särskilt förvånad över att det var få som engagerade sig. Det är svårt att engagera allmänheten för långsiktiga frågor, speciellt svårt är det att engagera dem i tid, dvs när det finns möjlighet att påverka. Synpunkter kommer lätt senare, när allting är beslutat och klart.
Som representant för Vägverket deltog jag i mängder av liknande möten. Det gällde till att börja med att lägga mötet på ”rätt” tid. Om det visade sig att det just den kvällen pågick en fotbolls- eller ishockeymatch kunde man lätt få kommentaren att ”ni har lagt mötet just i kväll för att ingen skulle komma”.
De som kom var oftast pensionärer. Eftersom vägåtgärder tar lång tid innan de blir genomförda och sedan har konsekvenser för väldigt lång tid borde det i stället vara ungdomarna/småbarnsföräldarna som rimligen skulle ha haft störst anledning att engagera sig. Men de har fullt upp med att hämta, mata och lägga barn hela kvällarna. Vi laborerade med olika tidpunkter för att få fler unga till mötena men det var bara vid speciella tillfällen som vi hade någon större framgång.
Men – du som är pensionär, ta dig tid och läs kommunens detaljplaneprogram och tänk igenom vad du tycker och hur det bör vara för att Falun ska vara en attraktiv stad för dig, dina barn och dina barnbarn!
Söndagen den 24 oktober 2010: Ofta?
Häromdagen hade jag på föreningens webbplats förstasida bäddat in en videosnutt från Youtube, den visade en björn som åt på en slagen älg. Den här var det:
Det är ju så på Youtube, liksom på många andra webbplatser, att man kan skriva in egna kommentarer (om man är inloggad). De flesta kommentarerna brukar innebära att man talar om att man uppskattar videon. En av kommentarerna till videon med björnen som åt på den slagna älgen löd:
Ofta älgen är slagen?
Då började jag att känna mig gammal. För jag förstod inte vad vederbörande menade - trots att jag satt och funderade en lång stund. Ofta? Det är väl så att dagens tonåringar har lagt in en helt annan betydelse i ordet "ofta" än vad jag är van vid - men vilken?
Jag har skickat epost till alla våra barn och frågat. Men inte fått någon förklaring, antagligen beroende på att de alla är i trettioårsåldern, dvs alldeles för gamla för att förstå vad ungdomen av idag menar. Och barnbarnen är alla under fem år så de är lite för unga.
Så läste jag i Aftonbladet av idag ( http://www.aftonbladet.se/wendela/article7995047.ab ) en artikel om ungdomarnas språk på internet, där gavs också en ordlista med förklaringar av en del olika ord/förkortningar. Och i artikeln hade artikelförfattaren själv med en mening med ordet "ofta".
En del av oss tror kanske att vi har förstått. Och lägger oss i. Vi skriver ”lol, lol…”, fullständigt omedvetna om att vi gör bort oss totalt. ”Lol” får absolut INTE användas av en förvirrad tonårsförälder.
”Lol” är till för alla under 25.
Jag har någon gång lagt till ett litet ”lol” i en mening på Facebook med följande konsekvens: ”Mamma, ofta du skriver så! Vi tar bort dig som vän om du inte skärper dig!”
När jag läste det hoppades jag att "nu ska jag få veta". Men någon förklaring till vad som menades med "ofta" gavs inte.
Kanske någon av er som läser detta har barnbarn som är äldre än mina och som kan förklara. Berätta för mig i så fall!
Men det här med att ha "egna" ord är ju absolut inget nytt, det har väl alltid använts, precis som tex kläder, för att markera samhörighet inom en grupp (tex ungdomar) och att "vi i gruppen" skiljer oss från andra (tex vuxna). Det är ju inte heller förbehållet ungdomar, även vi vuxna har en tendens att göra så, till exempel för att markera att "vi är inne". När jag arbetade på Vägverket i Borlänge, en arbetsplats med cirka 600 anställda, var det väldigt tydligt att det ständigt lanserades nya modeord, som det gällde att lära sig innebörden av för att tillhöra "det drivande innegänget". När "alla" hade lärt sig ordet försvann det, då var det ju ingen mening med att använda det längre. Då kom nya ord. Speciellt märkte jag detta när jag i mitten av 80-talet hade veckopendalat till Umeå ett år. När jag kom tillbaks till Borlänge var det helt nya ord som var inne.
Och när jag var i tonåren hade vi också konstiga förkortningar, även då ofta baserade på engelska ord. Så dagens ungdomar är egentligen ganska traditionella, de gör precis som deras föräldrar och farföräldrar. Och visst var det så att när vi var tonåringar tyckte vi att det var görknasigt om vuxna försökte använda ungdomarnas ord. (Jag bodde i Trollhättan i Västsverige och där var allting "gör-").
Men vad betyder "ofta"?
---------------------------------------
PS: Nu har jag fått svar från ett av de stora barnen som uppenbarligen var ungt - i varje fall i sinnet:
Så här ska du läsa meningarna: "Det är inte särskilt troligt att björnen var slagen." "Det känns inte så sannolikt att du skulle skriva lol mamma". Hälsningar från sanna som väntar på ikea och säger till jonas "ofta vi får in allt vi köpt i bilen..."
Så nu vet jag. Men undrar i stället hur ordet "ofta" har kunnat få den betydelsen!
-------------------------------------
Kommentarer:
Åsa Passanisi, Aftonbladet: Visst är det svårt att hänga med, jag är bara 38 år men det är mycket som jag inte förstår...."Ofta" har blivit ett uttrycka för "Eller hur?/lägg av/det menar du inte", i mer negativ/förvånade betydelse. Exempel: Visste du att Kalle och Anna är ihop? Ofta! (dvs...du skojar/det tror jag inte på). "Ofta älgen är slagen" betyder nog "Jag tror inte att älgen är slagen". Ungefär så.
Fredagen den 22 oktober 2010: Inget att hänga upp sig på!
Jo, det är kanske det som det är. Eller kanske inte ”sig”, men några snygga kläder.
November månad gillar varken Margaretha eller jag. Vi är nog inte ensamma om det. Även de som med värme brukar förklara att de älskar hösten ”för det är så vackra färger och så hög klar luft då” och de som gillar vinter för skidåkningens skull – ja, till och med de brukar erkänna att november månad faktiskt inte är någon höjdare. Snarare tvärtom. Inga färger i naturen, bara grått. Och den snö som eventuellt kommer blir det ingen glädje av, bara slask. Och för Margaretha och mig, som älskar sommar och värme, är det naturligtvis ännu värre.
Så vi tänkte ta en sväng och åka och bada i varma vatten i stället. Men för att få lite omväxling i badandet och njutandet av solen tänkte vi även göra en sväng till norra Thailand, Chiang Mai och/eller Chiang Rai. Så var tanken.
Men i går kväll när vi tittade på TV-nyheterna berättade de om översvämningar i norra Thailand, floderna svämmade över (och det var fara å färde att vattnet snart även skulle nå Bangkok). Det lät ju inte så bra, tyckte vi. Skulle vi verkligen ge oss dit?
Det bästa är ju att fråga någon som är i närheten, tänkte jag. Och letade reda på en svensk kvinna i Bangkok, Annika Jonasson, som hade en blogg på nätet.
När jag hittade hennes sida började jag fundera över livet och vad man gör av det. Det är en sådan där fråga som jag annars i första hand brukar få när jag ser på TV-reklam för diverse skönhetsmedel (och som ofta avslutas med att en kvinnlig röst viskar ”because you are worth it”). Då kan det hända att jag funderar över hur de som producerar reklamen kommer att känna när de ligger på sitt yttersta och tänker tillbaka på sitt liv. ”Vad har jag gjort med mitt liv? Jo, urfånig reklam för onödiga produkter”. Hur kommer de att känna sig?
Inte för att jag vill påstå att min egen livsinsats har varit speciellt exceptionell och märklig, men att delta i förbättrandet av den svenska infrastrukturen känns som att det har varit någon mening med yrkeslivet.
När jag läste om Annika och hennes verksamhet i Bangkoks slum, då insåg jag att det finns andra verksamheter än att planera och bygga vägar som kanske ger mer direkt nytta för ett antal människor (vägplanering är ju verkligen långsiktig verksamhet!). Verksamhet som inte syns så mycket och kanske inte är så där väldigt glamorös – men som sannolikt gör stor nytta för de som behöver hjälp.
Läs till exempel om hennes initiativ med klädgalgar (för ”vintage-kläder”), som fattiga kvinnor i Bangkok ”klär” med mönstrade bomullstyger, så att kläderna inte halkar av. Här är adressen: http://50ibkk.blogspot.com/search/label/H%C3%A4ng%20P%C3%A5 . Och läs mer om hennes verksamhet på hennes blogg. Eller köp några galgar!
-----------------------------
PS: Jag fick svar över natten på frågan om översvämningar: Jag tror inte du behöver vara orolig för översvämningar så långt norr ut.....pratade med vår chaufför som har sin släkt i Chiang Mai och han sa att det är helt ok där.
Torsdagen den 21 oktober 2010: Det finns hopp för ungdomen!
I Falu-Kuriren i morse läste jag en insändare. Jag blev så glad. Så här stod det:
Inga bra argument mot kepor
Varför får man inte ha keps i grundskolan? Jag har frågat lärarna efter argumenten men alla säger:-Så har det alltid varit i alla tider. Det handlar om ren hyfs!
Men egentligen om man ska gnälla på kepor kan man ju lika gärna gnälla på att vissa elever inte har kniven i höger hand och gaffeln i vänster hand när de äter. Eller att någon elev skriver med vänster hand. Och i kyrkan ska man ju i alla fall visa respekt och ta sig sin huvdbonad. Men tanterna som gnäller på att man inte får ha keps inomhus får ha på sig någon liten mössa i kyrkan, utan att någon gnäller på dem.
Men egentligen, hur mycket stör en keps i ett klassrum? Det är ju inte precis som att man har på sig någon påvehatt som skymmer sikten för dem bakom.
Nej, några riktiga argument har jag inte hört ännu så mitt råd till er som gör regler i skolan är att ni ser till att det finns ordentliga argument för de regler som ställs upp. Då blir ni trovärdiga.
Ohyfsad elev
Att jag blev så glad beror inte på att jag egentligen tycker att eleverna ska få ha keps på sig i skolan. Det tycker jag nog inte - utan att ha resonerat igenom med mig själv varför jag tycker så.
Nej, min glädje berodde på att den "ohyfsade eleven" formulerade sin ståndpunkt på ett så bra och sakligt sätt (även om jag tyckte att resonemanget med vänsterhänthet inte precis passade in i sammanhanget). Kan en svensk grundskoleelev av idag argumentera så bra för sin ståndpunkt, då finns det ett gott hopp för såväl ungdomen som för demokratin.
Tisdagen den 19 oktober 2010: Vad betyder färgpluttarna?
Det är ungefär femtio år sedan jag gjorde min militärtjänstgöring – eller lumpen, vilket du vill. Då var det väldigt viktigt att omgående lära sig hälsa, dessförinnan fick man inte permission att gå utanför regementsområdet. Och så måste man lära sig vad gradbeteckningarna betyder så att man kunde ange rätt titel på befälet.
- Vicekonstapel (eftersom jag tillhörde artilleriet)
- Konstapel
- Furir
- Överfurir
- Sergant
- Styckjunkare
- Fänrik
- Löjtnant
- Kapten
- Major
- Överstelöjtnant
- Överste
Så benämndes de olika befälsgraderna. Fast fanns det inte en grad till förutom Sergant och Styckjunkare bland underofficerarna? Högre grader än överste tror jag inte att vi behövde lära oss – mer än namnet på ÖB. Nils Swedlund och Torsten Rapp hette de under det år som jag låg inne (men det kom jag inte ihåg nu utan fick kolla upp på Wikipedia!).
Förutom gradbeteckningen kunde man på uniformen se truppslag och förbandstillhörighet. Det är ju inte heller så konstigt.
Men när man ser bilder av höga officerare i TV eller i tidningar eller på nätet brukar de dessutom ha en massa ”färgpluttar” på vänstra sidan av vapenrocken.
Just de här färgpluttarna råkar sitta på den amerikanske generalen William E Ward
Vad betyder alla dessa ”pluttar”? Varför sitter de där? Är det någon som kan uttolka vad de betyder (utan att ha en bok med koder tillgänglig)? Är det krigsslag som man deltagit i – men svenska officerare lär väl inte ha deltagit i så många slag? Eller är det för att tala om något annat som innehavaren har gjort?
Sitter de där ”bara” av statusskäl? Är det så att ingen bryr sig om vad de betyder – det gäller bara att ha så många pluttar som möjligt?
Och vad kallas de? För ”färgpluttar” heter det väl inte? Kom fram nu, alla yrkesmilitärer, och berätta för oss okunniga!
------------------------------------
Kommentarer:
Torbjörn Blom: Ja det är inte så lätt för den oinvigde. Det är "släpspännen", d.v.s. tyget ifrån medaljerna som man bär istället för de stora originalmedaljerna. De olika färgkombinationerna visar vilken medalj man fått sig tilldelad och i vissa fall har man även siffror som visar hur många medaljer man fått av samma medalj. Som yrkesofficer är man stolt över de medaljer man fått. Personligen bär jag bara mina utlanduppdragsmedaljer, men de finns de som även bär svenska medaljer. Det är ett bevis för uppskattning som jag personligen gärna visar andra att jag har erhållit.
Söndagen den 17 oktober 2010: Göteborgs Handelskompani
Någon stockholmstidning håller vi oss inte med, Margaretha och jag. För några år sedan nappade vi på ett erbjudande om att prenumerera på DN (eller var det SvD?) enbart på söndagarna för en tid. Men vi förlängde inte prenumerationen, det var så mycket papper att vi inte tyckte att vi han läsa den, trots att vi var lediga på söndagarna.
Häromdagen kom en av våra grannar in och lämnade över nycklarna till sin lägenhet. Han skulle resa bort och ville att vi skulle ta hand om posten, och kanske även vattna blommorna.
I morse tog Margaretha in hans Svenska Dagbladet till oss, hon tyckte att vi kunde passa på att läsa den - om vi gjorde det försiktigt så att den inte blev skrynklig.
Då såg jag en stor annons från Bohusbanken:
LETA I GÖMMORNA!
LÖS IN BEVISET I "JÄRNVÄGSLOTTERIET"!
Jag kunde inte låta bli att läsa hela annonsen. Där stod det följande:
Göteborgs Handelskompani gav år 1876 ut dessa delaktighetsbevis som motsvarar nutida premieobligationer. Utgivningen hänförde sig till ett lån till Göteborgs Handelskompani med obligationer i Bergslagsbanan som säkerhet. Handelskompaniet gick i konkurs år 1879. Pengar avsattes därvid för inlösen av utelöpande delaktighetsbevis. Fortfarande har 1809 bevis inte lösts in. Ett bevis är nu värt 60.000 kronor.
Handelskompaniet drog i fallet med sig bl a Rosendahls Fabriker AB i Mölndal med sockerraffinaderi, bomullsspinneri och väveri. Antalet arbetare var 1200.
HÄMTA DINA PENGAR!
Upplysningar lämnas av Lena-Britt Hansson, Bohusbanken, Box 11055, 404 22 Göteborg. Telefon 0752-484143
Då blev jag ännu mer nyfiken och gick in på Bohusbankens webbplats (banken är numera tydligen en del av Den Danske Bank). Där stod det mer:
Handelskompaniets historia
Handelskompaniet startades 1871. Såsom finansinstitut hade Göteborgs Handelskompani rätt att driva och köpa företag samt handla med aktier i företag. Ordförande och dominerande personlighet var Carl-Otto Francke. Franckes aktieinnehav var dock mycket begränsat, - 10 procent. En del andra namnkunniga personer tog plats i styrelsen, såsom Oscar Dickson och August Röhss.
Handelskompaniet förmedlade bland annat obligationslån till Halmstad-Jönköpings Järnväg och var också dominerande låneinstitut vid byggandet av Bergslagsbanan. Kompaniet var också intressent i Stora Kopparberg, Atlas järnvägsaffärer samt i ett antal finska sågverk.
Starten i 1870-talets internationella högkonjunktur var ytterst lyckosam. En filial öppnades i London, "The Gothenburg Commercial Company Ltd" som tillsammans med Stockholms Enskilda Bank var huvudfinansiär för Atlas. Franckes och Handelskompaniets största engagemang var dock Bergslagsbanan där man djärvt lånade ut 15 miljoner kronor utan full täckning.
Kompaniets framgång var till en början stor och redan 1872 fick aktieägarna utdelning på sina aktier. År 1875 omsattes 17 miljoner kronor, varav en stor del i obligationer. Franckes post som styrelseordförande var ohotad trots hans blygsamma aktieinnehav.
Efter något år blev dock obligationsmarknaden mättad och från år 1876 blev vinsten sämre. Kompaniet kunde inte realisera järnvägsobligationerna utan blev sittande med stora egna poster. Man försökte till och med något inom bankvärlden så unikt som ett lotteri för att bli av med järnvägsobligationerna. Det skedde i samarbete med den schweiziska firman Köckert, Haltenhoff & Co i Genève som den 22 juli 1876 utfärdade de "Järnvägs Premie Obligationer" vars innehavare nu ombedes att ge sig tillkänna. Också detta försök att få in pengar blev ett totalt fiasko; man fick in 1/14 av det belopp man väntat sig.
Den 18 januari 1879 fick Göteborgs Handelskompani ställa in sina betalningar med en konkurs som följd. Franckeimperiet rasade samman. Samtidens och eftervärldens dom var hård avseende Francke och hans affärsmetoder. Företaget hade för litet eget kapital och en alldeles för stor upplåning och klarade därför inte en lågkonjunktur. Dessutom var Handelskompaniets industriengagemang långt större än andra samtida bankers.
Att det "förr i tiden" precis som nu har funnits en hel del spekulativa affärsidéer visste vi nog alla tidigare. En del lyckades, andra inte. Precis som nu. Det är inte så konstigt. Det konstiga är, tycker jag, att pengarna har legat där i snart 150 år och vuxit. Utan att de på något sätt har "försvunnit". Tydligen är det ordning och reda i svenska banker. Förresten - 1809 bevis á 60.000 kronor, det blir över 100 miljoner kronor som bara ligger där. Man kan undra vart pengarna hade tagit vägen om det hade varit i Nigeria (med tanke på de sk "Nigeriabreven").
Dessutom har pengarna uppenbarligen förvaltats på ett bra sätt. Kan man tro. På beviset ovan kan man läsa att det kostade 15 kronor år 1876. Nu får man (om man hittar beviset) i stället 60.000 kronor.
Fast det är ju en väldigt lång tid också, 134 år. Vad blir det för ränta i genomsnitt? Jo, ungefär 6,5%. Det är ju en ganska bra ränta, för att vara "i genomsnitt" under en så lång tid. Men det är ju inte "jättemycket". Själv skulle jag inte ha gissat på att 6,5% ränta skulle kunna förvandla 15 kr till 60.000 kronor. Men det blir väldigt mycket när det är väldigt lång tid.
Men penningvärdet har ju förändrats under denna tid också. Enligt SCB har konsumentprisindex ändrats från 95,4 år 1876 till 4378 år 2009. Det innebär alltså att de 15 kronorna 1876 var värda lika mycket som (15*4378)/95,4 dvs 690 kronor år 2009. Visserligen påtalar SCB att "Jämförelser över lång tid är behäftade med stor osäkerhet, särskilt med tanke på att levnadssättet har genomgått stora förändringar". Men om vi ändå använder konsumentprisindex så innebär det att den reala räntan under alla dessa år i genomsnitt varit ungefär 3,5%.
Man kan undra hur många som kommer att "hitta" detta papper i sina gömmor? Antagligen inte så många, gissar jag. Kanske du har ett?
Några klipp från dagspressen om företaget:
Klipp från Wernamo Tidning den 23 mars 1877
Wernamo Tidning den 21 september 1877
För övrigt kan man notera att Wernamo Tidning tydligen har gått över från den gamla frakturstilen till den moderna antikvan (som väl egentligen är mycket äldre än frakturstilen?) under 1877.
----------------------------------------------------------
En gång i tiden hade jag en tabellsamling där man kunde hitta de mest skiftande sifferuppgifter, bland annat vad värdet av 100 kr blir efter ett visst antal år vid en viss ränta. Det var bekvämt, i stället för att sitta och multiplicera vad 17 kr blir efter 7 år vid 3% ränta
17*1,03*1,03*1,03*1,03*1,03*1,03*1,03
var det bara att gå in i tabellen. Numera behövs ingen tabell, datorn och ett excelark klarar uppgiften fortare än vad det tar för mig att hämta boken - om jag hade haft den kvar.
Torsdagen den 14 oktober 2010 Har du pratat med en "eng" på sistone?
Det sägs att det finns många pensionerade lärare bland medlemmarna i SPF Falubygden. Om det stämmer borde det väl finnas någon som för mig kan förklara varför vi kallar invånarna i olika länder som vi gör.
Så här är det. En hel del länder har namn som slutar på –land
| England |
engelsman |
| Tyskland | tysk |
| Island | isländare, islänning |
| Holland | holländare |
| Grekland | grek |
| Ryssland | ryss |
| Irland | irländare |
| Thailand | thailändare |
| Finland | finländare (finne, finlandssvensk) |
Det verkar ju inte finnas något system, i varje fall inget som framträder tydligt för mig. Att kalla en engelsman för en "eng", en islänning för en "is", en holländare för en "holl" låter ju i och för sig väldigt knepigt i mina öron. Men det kanske bara beror på att jag är så ovan vid att höra det? Att lägga till "-ländare" är ju inte så svårt att komma på när det gäller länder som slutar på -land. Men varför har vi inte gjort det för tyskar, greker och ryssar? Har det något att göra med vilken bokstav som kommer närmast före "land"?
En eng?
En annan stor grupp länder är sådana vars namn slutar på –ien
| Belgien | belgare |
| Italien | italienare |
| Albanien | alban |
| Spanien | spanjor |
| Tjeckien | tjeck |
| Slovenien | sloven |
| Slovakien | slovak |
| Kroatien | kroat |
| Serbien | serb |
| Bulgarien | bulgar |
| Rumänien | rumän |
| Indien | indier |
| Arabien | arab (ja, inget land - men ändå!) |
| Brasilien | brasilianare |
I många fall tar man alltså bara bort "-ien", men varför belgare, indier, italienare och brasilianare?
Några landsnamn slutar på -rike
| Frankrike | fransman |
| Österrike | österrikare |
Varför skillnad?
Och slutligen en grupp med länder som slutar på diverse ändelser:
| Norge | norrman |
| Polen | polack |
| Portugal | portugis |
| Kina | kines |
| Japan | japan |
| Israel | israel |
| Libanon | libanes |
| Turkiet | turk |
| Egypten | egyptier |
Finns det något system som jag inte inser? Kan någon förklara för mig?
Östermannen Franz Joseph och frankrikaren de Gaulle?
------------------------------------------
PS: Min språkguru Valdemar Petersson säger att det finns inget system, ingen logik i hur vi benämner de olika ländernas invånare. Det är bara slumpen. Och undersöker man motsvarande på till exempel engelska eller tyska gäller samma sak där, inget system, ingen logik.
Tisdagen den 12 oktober 2010: Vad ska vi göra med området mellan Strandvägen och järnvägen?
I mitt yrkesverksamma liv arbetade jag mycket med vägplanering. Det är ju en del av den fysiska samhällsplaneringen. Det är därför kanske inte så konstigt att fysisk samhällsplanering intresserar mig fortfarande, dvs hur ska vårt geografiska närområde se ut och hur ska det nyttjas.
Detta är ju en uppgift för respektive kommun, i Falun för Falu kommun, att planera och ta ställning till. Men kommunen är ju inte ”de” utan det är ”vi”, dvs alla vi som bor här. Därför är det en uppgift för oss alla. Att fundera över och ge idéer om.
Det som fn är mest aktuellt i detta sammanhang är ju utformningen och utbyggnaden av Södra Centrum med ett nytt resecentrum som omfattar såväl buss- som järnvägstrafik.
Ett annat men närbeläget område som det är svårt att låta bli att fundera över hur det ska kunna användas på ett vettigt sätt, det är den långsmala landremsan mellan Strandvägen och järnvägen invid Tisken.
Sydost om detta, norr om Slussen och Karl Hedins Trä har det ju numera byggts ett antal villor. Där ser det trevligt ut (även om jag inte förstår varför ett av husen skulle vara svart när alla de andra är "nästan vita"). Men området nordväst om dessa villor och upp till Tiskenparkeringen är alltför smalt för att kunna bebyggas på ett vettigt sätt. Därför ligger det bara där, som ödemark, och ser allmänt trist ut.
Hur och till vad skulle vi kunna använda området så att det kommer till nytta – och därmed förhoppningsvis ser lite trevligare ut än idag. Vem som är markägare vet jag inte, kanske är det Trafikverket (fd Banverket) eller dess avknoppade fastighetsbolag Jernhusen, kanske är det Falu kommun? Men det är nog mindre intressant vem som äger området, jag antar att ägaren är tacksam för förslag till vettig användning.
Har du något förslag? Kanske en träningsbana för rullskidåkare? Från min tid på Vägverket vet jag att rullskidåkarna brukar uttrycka stor tillfredsställelse när en asfalterad gång- och cykelbana blir iordningsställd, de ser snabbt till att utnyttja den för sina behov. Så som skett med gång- och cykelbanan längs länsväg 293, Leksandsvägen. En bana här, mitt inne i stan, skulle kanske bli uppskattad?
Sträckan är cirka 700 m lång, det borde väl vara en acceptabel sträcka att åka innan man tvingas vända och åka tillbaks? Och parkeringsplatser finns det ju omedelbart norr om området vid Tiskenparkeringen.
Det vara bara en idé. Kanske har du något mycket bättre förslag? Hör av dig! Kanske är det du som har den där geniala idén.
------------------------------------------------
Kommentarer:
101013 Hyperboré: Mitt förslag kanske inte påverkar själva områdets markanvändning så mycket. Men ändå.
Vid järnvägsbankens fot, där det idag sitter ett trådstängsel, sätter man i stället upp ett långt plank, kanske 2-3 meter högt, som döljer den mindre vackra slänten. Faluns grafittimålande (och klottrande) ungdomar inbjuds att här utveckla sitt konstnärliga sinne i stället för på husväggar, gångportar och järnvägsvagnar. Antagligen skulle stadens fastighetsbolag uppskatta möjligheten och kanske till och med ställa upp med att sponsra var sin del av planket?
När hela planket är färdigmålat dokumenteras "konstverken" genom att de fotograferas och läggs ut på nätet, varefter alltihop vitmålas och är redo för nytt skapande.
Eftersom grafitti-konsten brukar ha ganska stora dimensioner kan det nog vara "lagom avstånd" att betrakta den när man vandrar runt Tisken på gångvägen nere vid vattnet.
Naturligtvis bör även andra åldersgrupper än ungdomar och andra konsttekniker än grafitti välkomnas - kanske SPF Falubygdens startar en studiecirkel i målning som kan redovisa sina verk här?
Grafitti i Polen
Måndagen den 4 oktober 2010: Varför just 5:70 kr?
Mina företagsekonomiska kunskaper är synnerligen grunda, de består i att jag en gång i tiden läste ”ett betyg” i företagsekonomi. Det var inte särskilt svårt – men det var fyrtio år sedan och mycket av det lilla som jag lärde mig har jag väl glömt bort. Men något sitter väl ändå kvar, till exempel att det finns två principiellt olika sätt att prissätta en vara.
Det ena sättet är att man tar reda på sin egen kostnad för varan (eller tjänsten) och sedan lägger på en lämplig vinst. Det låter enkelt men det är det ju inte. När man väl har börjat att diskutera fasta och rörliga kostnader, särkostnader och samkostnader så kan det bli ganska invecklat – och ge olika resultat beroende på hur man värderar de olika kostnaderna.
Det andra sättet är att fundera ut hur mycket jag kan ta ut för varan och ändå få den såld. Och då finns det två olika fall att behandla. Det ena är när det finns konkurrens – och det finns det normalt. Då måste man ta hänsyn till vad konkurrenterna tar för sin vara och försöka komma underfund med hur konsumenten värderar min egen vara i förhållande till andras varor. Men ibland finns det ingen konkurrens – då gäller det bara att fundera ut hur mycket det går att begära utan att konsumenten struntar i att köpa.
Att jag kom att tänka på detta beror på att jag i lördags råkade se lite grand av en repris av TV4:s Idol när jag klickade runt på TV. Programmet går ju ut på att ett antal ungdomar sjunger eller spelar och sedan ska tittarna ringa in (eller sms-a) och rösta på vilken de tycker är bäst. Den som får minst antal röster försvinner ut tävlingen.
Av någon anledning tar TV4 ut en avgift av de som ringer, 5:70 kr (+ trafikavgift). Egentligen förstår jag inte varför tittaren ska betala en avgift, rimligen borde det väl vara TV4 som betalar tittarna för att de gör en tjänst och ringer. För utan tittarnas ”arbete” att ringa skulle ju inte programmet fungera. Tittarna tjänar inget på att ringa.
Men uppenbarligen så ringer de ändå – och de betalar för att få göra en tjänst åt TV4. Det är alltså för mig obegripligt – men det lämnar vi åt sidan just nu.
Det som jag funderar över är alltså – hur kom TV4 fram till att avgiften skulle vara just 5:70? Varför inte 5 kr eller 6 kr eller 2 kr eller 15 kr? Det måste vara någon som djupsinnigt har suttit och klurat ut hur mycket man kan ta utan att ungdomarna ska börja tveka att ringa pga kostnaden. Och som har ansett att genom att göra det till ett ojämnt belopp så ”låter det mindre”.
Kan det vara så? Eller finns det en annan förklaring?
PS: Inget ont om TV4 för att de begär betalt av tittarna när tittarna gör TV4 en tjänst. SVT gör precis likadant i andra program. Och varför skulle de inte sno åt sig lite pengar när tittarna så gärna betalar?
PS2: Hur kan det komma sig att så många av mina funderingar uppkommer just när jag tittar på TV? Kan det bero på att programmen är så lite engagerande att jag börjar fundera på annat?
Söndagen den 3 oktober 2010: Man vet inte!
I en tidigare blogg (den 28 april i år) funderade jag kring hur det kan komma sig att kyrkan i Torsång ligger så "ocentralt" i socknen - eller kanske rättare sagt hur det kommer sig att sockengränsen går omedelbart väster om kyrkan. Folket i Skomsarby ska alltså ha tvingats att ta sig till kyrkan i Stora Tuna trots att kyrkan i Torsång låg mycket närmare till, bara ett stenkast bort.
Nu har jag äntligen fått besked. Inte varför - men att ingen vet varför det är så. Det är Bosse Jansson i Torsång som säger det och om han säger att ingen vet - ja, då vet ingen. För han vet allt om Torsång.
Han berättar att i Torsångs Hembygdsförenings årsblad 2007, Torsång ur ett geografiskt och befolkningsmässigt perspektiv, har man ställt precis samma fråga - men inte hittat något svar.
