Falupensionärsbloggen
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"
| November månads bloggare är Bo Bävertoft Läs tidigare månaders blogg här. |
Tisdagen den 30 november 2010: Vad är vackert?
Om man står vid en strand mot väster och ser på solnedgången vid horisonten kan det ofta bli vackra färger på himlen, särskilt om det finns en del glesa moln på himlen så att den sjunkande solens strålar belyser molnen snett underifrån. Vi kan sitta där och njuta av den nedåtgående solen och av färgerna på himlen, sucka och säga "så vackert det är".
Så här kan det se ut:
Men om en konstnär tar sig för att måla samma sak med samma färger, då säger vi "usch, vad smaklöst, grällt, överdrivet och hötorgsaktigt".
Konstigt, va?
Måndagen den 29 november 2010: Krabbor och salamandrar
När man vid lågvatten vandrar längs en sandstrand där det är stor skillnad mellan högvatten (flod) och lågvatten (ebb) kan man ibland bli förundrad över konstiga mönster på stranden. Mönster i massor som kan täcka hela stranden i ett bälte mellan lågvattennivån och högvattennivån.
När jag första gången såg dessa märken eller mönster förstod jag till att börja med inte vad det var. Sedan insåg jag att det var ett oändligt antal små, små krabbor som hade åstadkommit mönstren. Varje krabba gräver ett hål rakt ner i sanden och den sand, som fanns där krabban skapar hålet, formar han till små klot som han rullar iväg en bit från hålet. Det är dessa små klot som skapar mönstren. Hålen kan vara i storlek mellan några millimeter och några centimeter i diagmeter.
Mönster av krabbornas arbete.
När högvattnet kommer ett antal timmar senare fylls alla hålen med vatten och därmed med sand, varvid även mönstren suddas ut. Och när vattnet drar sig tillbaks börjar krabborna om med att gräva sina hål och skapa sina mönster på stranden.
Ett evighetsarbete. Det är tur att krabbor inte har så stor hjärna - för det har de väl inte? Hade de haft större hjärna och kunde reflektera över livet skulle de väl omgående ha blivit deprimerade över det ändlösa arbete som de håller på med. Ett arbete som omintetgörs samma dag, när högvattnet kommer. För mig skulle det kännas meningslöst, hopplöst och knäckande.
Men krabborna sliter på. De ger inte upp. Den tanke jag fick när jag på Koh Jum återigen betraktade krabbornas arbete var följande: Skulle vi inte kunna se till att nyttja krabbornas id och flit på något sätt som nyttjar oss människor? Visserligen är varje krabba väldigt liten och det arbete han åstadkommer är därmed också litet. Men antalet krabbor på en enda strand är ju så gigantiskt stort. Om man på något sätt kunde få krabborna att gemensamt åstadkomma något arbete som vi kan utnyttja så skulle summan av deras arbete kanske kunna bli betydande.
Varför krabborna gräver dessa hål vet jag inte. Kanske är det för att där nere i sanden hitta något ätbart? Eller för att skapa ett hål där de kan krypa ner och gömma sig för att inte bli mat åt andra djur.
Om det är för att leta mat så borde vi människor på ett enkelt sätt kunna förse dem med mat mot att vi nyttjar deras grävarbete – ungefär som vi ger bina socker och tar deras honung.
Hur det ska gå till att ta till vara dessa krabbors arbete för vår räkning har jag inget begrepp om. Jag ska ta upp saken med min gode vän uppfinnaren, han som har hittat på No-Snake (som hindrar ormar att krypa in på sommarstugetomter) och Björn-Frasse (ett skydd mot björnar som man kan möta i skogen). Han kan säkert klura ut något fiffigt. Men har du redan nu en idé så hör gärna av dig.
Nu måste jag dock erkänna att när jag skriver detta blir jag lite orolig och börjar tänka på boken Salamanderkriget av tjecken Karel Capek. Har du läst den? Det har jag, en av de bästa böcker jag någonsin läst – men då ska man komma ihåg att jag inte har läst så väldigt många böcker. I varje fall utöver sådana som Röde Orm och Kompendium I–V i Vattenbyggnad.
Salamanderkriget är en rolig men tragisk skildring av människans inneboende dumhet, egoism och kortsynthet. Kanske passar det med ett idag ofta använt ord: Girighet.
Så här skrev Bosse Gustafsson i Dagens Nyheter om boken:
"En äventyrare till sjökapten upptäcker på en liten ostindisk ö en hittills okänd salamanderart, som lever i en grund havsvik och som för kortare stunder också kan gå upp på land. Djuren är otroligt läraktiga, fridsamma och samarbetsvilliga. Kaptenen lär dem att hämta upp pärlmusslor åt honom. Snart kan djuren själva öppna musslorna med knivar som kaptenen ger dem. De får också harpuner så att de kan försvara sig mot hajarna, som dessförinnan har varit deras svåraste fiende och som har hindrat deras vidare utbredning.
De första åren lyckas kaptenen hålla salamandrarnas existens hemlig. Han inplanterar dem på många öar och de letar pärlor åt honom och gör honom rik. De lär sig tala några ord, och särskilt intelligenta salamandrar blir arbetsledare för de övriga.
Så upptäcker vetenskapsmännen salamandrarna. De finner att dessa har en intelligens som vida överstiger andra djurarters.
Affärsmän och politiker blir också intresserade. Salamandrarna visar sig vara en synnerligen effektiv och billig undervattensarbetskraft. De får bygga hamnar och utvinna nytt land ur havet. Man förser dem med verktyg och sprängämnen för alla tänkbara arbeten under vattnet, även militära. Salamandrarna löser världens avsättningsproblem och skapar högkonjunktur. Handeln med dem sköts av ett internationellt salamandersyndikat, och deras värde börsnoteras efter fasta normer för fysisk och psykisk förmåga.
För att rätt kunna utnyttja salamandrarna måste man bibringa dem vissa teoretiska färdigheter, ge dem undervisning. Med sina nya kunskaper och hjälpmedel kan salamandrarna komma till rätta med alla de faktorer som tidigare har bromsat deras förökning. Snart finns det fler slalamandrar än människor på jorden.
Det höjs varningar för salamanderfaran, men affärsvärldens och politikernas vältaliga entusiasm överröstar alla invändningar mot salamanderexploateringen.
En dag är upproret oundvikligt…
Salamanderproblemet tycks höra till mänsklighetens ständiga följeslagare. Då bör boken om det också göra detsamma."
Har du inte läst boken – gör det! Det kanske till och med är bättre än att fundera på hur vi ska kunna utnyttja krabborna.
Torsdagen den 25 november 2010: Lat? Okulturell?
Är det så att SPF Falubygdens webredaktör har blivit lat? Det har inte skett en enda uppdatering av webbplatsen mellan den 1 och den 25 november, det har stått notiser om "kommande aktiviteter" som har ägt rum för ett bra tag sedan. Och inte ett enda nytt inlägg har gjorts på bloggen.
Svaret är entydigt: JA!
Så här är det: Margaretha och jag bokade redan i våras in två flygstolar till Krabi i Thailand under november. Inte för att november är den bästa månaden i Thailand (det kan fortfarande ligga kvar lite av monsunregnen i vissa delar) utan för att november är en så embarligt trist månad här hemma i Sverige. Det enda som vi egentligen hade bestämt (förutom dit- och hemresedatum) var att vi skulle börja med att vila ut efter den långa resan på Koh Jum, den lilla ön mellan Krabi och Koh Lanta, där vi varit tre gånger tidigare. Sedan hade vi pratat om att vi kanske borde göra en sväng upp till norra Thailand, Chiang Rai och Chian Mai, för att titta på naturen och de olika bergsstammar som bor där. Det har vi aldrig gjort tidigare. Men alla som har varit där har sagt att det är så vackert och intressant. Kanske skulle vi även ta en liten tur ner till Langkawi som ligger längre söderut på samma Andaman-kust som Koh Jum, men precis på andra sidan gränsen till Malaysia.
Så hade vi tänkt även om inget var definitivt bestämt. Vi hade i varje fall fått en hel del tips om norra Thailand av vår ganne Göran som brukar extraknäcka som reseledare.
Starten blev precis som vi hade tänkt oss. Vi tog båten från Krabi till Koh Lanta för att komma till Koh Jum. Halvvägs stannar båten ute på öppna havet och ett halvdussin långtailbåtar (en från varje bungalowanläggning) svärmar som bin runt den och lägger sig i tredubbla rader utanför varandra. Bagaget från de som ska lämna ön langas från den ena båten till den andra, passagerarna klättar mellan båtarna och sedan är det tvärtom med de nya besökarna. På Youtube har jag hittat detta klipp från båtbytet:
De tre gånger som vi tidigare har varit på ön har vi bott på Season Bungalows. Visserligen var det "av misstag" som vi hamnade där första gången. Men vi trivdes så fantastiskt bra att vi har återvänt dit. Men i år tänkte vi att så konservativ ska man väl ändå inte vara och tog båten till Joy Bungalows, som ligger nästan allra längst söderut på ön. Där hyrde vi den finaste bungalowen de hade, en av de nya som står på pelare.
Om de gör detta för att vara "tsunami-säkra" eller helt enkelt för att man ska få bättre utsikt över havet vet jag inte, kanske bådadera. Hur som helst låg den väldigt nära havet, cirka 20 m vid högvatten och 50 m vid lågvatten. Bungalowen var fin tyckte vi (även om det var dyrt i jämförelse med vad vi hade betalat tidigare på Season) - ända tills vi insåg att de överhuvudtaget inte hade någon elström i sina bungalows, bara i restaurangen. Visserligen fick vi oljelampor men de dög inte att sitta och läsa vid - och det fanns alltså inte heller någon fläkt (och naturligtvis inte AC).
Nästa dag promenerade vi längst stranden ända bort till Season och kom överens om att de skulle komma och hämta oss med sin båt. Och precis som de två återkomstgångerna tidigare kände de igen oss, Pen som driver anläggningen säger att hon och hennes man har sina kännetecken på gästerna, oss kallar de för "de långa kineserna"!
400 Bath (dvs 100 kr) per natt betalade vi här för en jättefin bungalow. Tidigare har det inte funnits något fast elnät på ön utan Season har haft ett eget dieselaggregat stående längst bort på området. Men förra året fick ön elnät så nu fanns det el dygnet runt här.
Vi njöt av att bara koppla av. För koppla av måste man göra här - det finns helt enkelt inget att göra. Mer än att njuta. Jo, det är klart, man kan hyra en longtailbåt och besöka Phi Phi-öarna som hela tiden syns i horisonten, cirka två landmil rakt västerut. Eller åka till någon annan ö eller ut och fiska. Men det är allt. Själva byn Baan Koh Jum, längst söderut, den avverkar man på en kvart. Även om Margaretha hittade och köpte en mycket snygg klänning där.
Det är inte alla som står ut med sådan sysslolöshet.
Jo, jag såg en skylt om ytterligare en utfärd, det var någon som arrangerade "trekking" dvs vandringar runt och upp på berget på ön. Berget är 400 meter högt och det skulle aldrig falla mig in att bestiga det i den värme som råder. Ett år hyrde vi cyklar och cyklade på den enda vägen längs hela ön men det gör vi inte om, det var svettigt. Och alla thailändare tittade undrande på oss, de enda som cyklar i Thailand är barnen, alla andra åker moped.
Men jag vet faktiskt en person som har varit uppe på berget, han är svensk (vad annars?) och heter Anders Grawin. Det märkliga är att han och några andra hade gått upp på berget på morgonen (antagligen för att det inte skulle vara alltför varmt) den 26 december 2004, dvs samma dag som tsunamin slog till. Han hade kamera med sig och fotograferade vad han rimligen tyckte var väldigt vackra vågor som bildade mönster i havet. Sannolikt bör han och de som var med honom vara några av ett fåtal människor på hela jorden som såg tsunamin innan den slog till. Antagligen kunde han inte då förstå vad som skulle ske någon minut senare. Det är ruskigt att tänka sig.
Att se något sådant slapp vi.
Vi bara njöt av att lata oss. Vandrade längst stranden. Var femhundrade meter mötte vi en annan vandrare och sa "hallo" (till skillnad mot Koh Lanta finns det även andra nationaliteter än svenskar bland besökarna på Koh Jum - på Koh Lanta är det enklast att säga "hej" eftersom det är allra mest sannolikt att den man möter är svensk. På Jum är det nog bara 50% som är svenskar).
Lika ofta som vi mötte någon på stranden sa vi till varandra "nä, nu får vi ta ett dopp igen". Så gjorde vi det.
Visst var vädret inte lika soligt och varmt som när vi har varit där i februari - men det var nästan bara bra. Även om det var mulet så var det varmt och skönt och vi kommenterade med att "det är nog nollgradigt hemma i Falun". Några regnskurar kom det också, varav ett par ordentliga, en av dem var faktiskt en riktig storm som gjorde att anläggningarna inte kunde ha kvar sina båtar vid stranden utan fick ta gästerna via byn på "baksidan" av ön.
Efter ett tag konstaterade vi att "vi har det ju så bra här, varför ska vi åka till norra Thailand och titta för?". Anledningen att vi åkte var ju egentligen inte för att vi hade ett brinnande intresse av att lära oss mer om stamfolken uppe i bergen, anledningen var helt enkelt att november i Sverige är så trist, vi ville ha värme och bad och njuta av det. Och det gjorde vi så bra på Koh Jum. Vi bestämde oss för att strunta i Chiang Mai. Kanske skulle vi ta en tur ner till Langkawi - men efter ett tag struntade vi i det också. Vi åkte in en knapp vecka till Koh Lanta för att Margaretha skulle kunna strosa i butiker och handla lite till barnbarnen. Och en klocka till henne.
Sedan tillbaks till Koh Jum och Season igen.
Så alltså. Er webbredaktör har verkligen varit lat. Och kanske även okulturell eftersom vi struntade i hur bergsfolken har det.
Det som var intressant att lägga märke till var hur stor andel av gästerna på Season som hade varit där tidigare. "Rekordet" (som vi träffade på) var ett svenskt par som hade varit där åtta gånger sedan 2005 (anläggningen öppnades i november 2003). Och Pen verkade känna igen dem alla. Och skämde bort oss med små matpresenter och frukter och kakor.
Vi längtar redan tillbaks!
--------------------------------
PS: På tal om alla svenskar på Koh Lanta. När vi började åka på semester till Thailand för tio år sedan tillbringade vi två gånger en del av semestern på Phuket. Vi sa då att på Phuket var vi yngst (eftersom de flesta andra turister var pensionärer) medan på Koh Lanta var vi äldst. Javisst, det var naturligtvis en överdrift men det låg ändå en hel del i det. Numera är förhållandena ändrade på Koh Lanta, turisterna består i första hand av två olika grupper, pensionärer och småbarnsfamiljer. Men fortfarande är det en väldig dominans av svenska turister.
När vi skulle resa hem och stod i kön till passkontrollen på flygplatsen i Krabi (som i första hand betjänar Koh Lanta och Ao Nang) vände sig en amerikan som stod före oss i kön om och frågade "Are we the only non-swedes on this airport? Have you closed down Sweden for the winter?".
--------------------------------
PSII: Så här berättar Anders Grawin:
Trodde aldrig att jag skulle få så mycket förfrågningar om bilderna. Många forskningsinstitut världen över tycker att dem är väldigt värdefulla i deras forskningar.
Vi tog ju en morgontur (jag, en kompis och 2 från Jum) och kom upp på toppen. Vi satt där ca 5 min innan vi såg något underligt på vattnet. Min kompis som otroligt konstigt nog hade det sista han gjorde innan han släckte lampan på kvällen läst en artikel i Illustrerad Vetenskap om tsunamis sa direkt att det var just en tsunami. Men uppifrån berget såg den inte så otroligt stor ut som den sen visade sig ha varit. Samtidigt ringde en kompis mig från Sverige och sa att det varit en jordbävning utanför Phuket.
Vi började gå ner från berget och mötte då ö-befolkningen på väg upp, då blev vi stressade då vi hade våra familjer kvar nere på stranden. Vi fick skjuts på några mopeder tillbaka där vi såg förödelsen med förstörda bungalows och longtail båtar som låg i skogen på andra sidan vägen. Till slut hittade vi våra familjer uppe i bergen där vi övernattade. Dagen efter hittade vi våra bungalows helt förstörda och allt vi hade var borta. Men vi är glada att vi överlevde och att inte tsunamin kom mitt i natten.
Ha det bra. Vi kanske syns på Jum någon gång.
Visst är det en konstig kommunikationsvärld som vi lever i. Han satt på berget och såg tsunami-vågorna komma mot stranden. Och så får han ett telefonsamtal från Sverige som berättar om jordbävningen som orsakat tsunamin.
