Falupensionärsbloggen
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"
| December månads bloggare är Bo Bävertoft Läs tidigare månaders blogg här. |
Fredagen den 24 december 2010: Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand
Frans G Bengtsson har i Röde Orm, sjöfarare i västerled gett en skildring av hur julen kan ha gått till hos en vikingakung. Bakgrunden är alltså att Orm och hans vänner i sju år tjänat i det moriska Andalusien, där man ju inte fick äta fläsk. Läs och njut!
Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.
Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.
När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
- Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.
Torsdagen den 16 december 2010: "Det går som tåget"
Att använda liknelser och talesätt när man ska berätta något brukar vara ett bra sätt att göra framställningen mer tydlig och levande. Men man får vara aktsam med vilka liknelser man använder så att innebörden är aktuell.
När man i SVT:s ekonominyheter igår kommenterade Riksbankens höjning av reporäntan med 0,25% sa man att detta berodde på att den ekonomiska återhämtningen i Sverige går fortare än förväntat, den ”går som tåget”.
Att Sveriges ekonomi är god är ju glädjande, inte minst för oss pensionärer. Oavsett alla resonemang om att pension är uppskjuten lön så måste det finnas en kassa/plånbok att hämta den uppskjutna lönen ifrån om det ska bli någon pension – och det vill vi ju alla att det ska bli.
Men ”går som tåget”? Med tanke på förra vintern och inledningen på denna vinter och hur tågtrafiken har fungerat så var det kanske inte en så bra liknelse. Det man har hört i massmedia om tågtrafik har ju nästan enbart handlat om att tågen har blivit inställda eller kommit fram avsevärt försenade. Och det var väl inte så man menade att återhämtningen av Sveriges ekonomi skulle beskrivas?
Med anledning av tågbekymren utlovade SJ:s styrelseordförande Ulf Adelsohn samma dag att bolaget var villigt att fördubbla den banavgift, som man betalar för att få köra på spåren, från 200 till 400 miljoner kr per år under förutsättning av att pengarna går direkt till drift och underhåll av järnvägarna. Allt för att säkerställa att spåren skulle vara i gott skick och tågen kunna gå som de ska – eftersom SJ hävdar att det i första hand är Trafikverkets (fd Banverkets) drift och underhåll av spåren som är orsak till problemen.
Det låter bra. Men de flesta som hör erbjudandet kan nog ha en tendens att ”övervärdera” det och tycka att en fördubbling av pengarna till drift och underhåll måste innebära en väldig förbättring.
Man bör då betänka att de spåravgifter som SJ betalar (motsvarigheten till vägarnas fordonsskatt) endast utgör en bråkdel av kostnaden för drift och underhåll av järnvägsnätet. Hur mycket som Trafikverket har använt för detta under 2010 vet jag inte men i Nationella planen för transportsystemet 2010-2021 ( se här ) avsätts under dessa tolv år 64 miljarder kronor vilket innebär ungefär 5,3 miljarder per år.
Det är alltså av dessa 5,3 miljarder kr för drift och underhåll av järnvägsnätet som vi tågresenärer (via banavgiften) betalar 200 miljoner kr, resten betalar vi som skattebetalare (liksom hela kostnaden för investeringar). En ökning från 5,3 till 5,5 miljarder kr genom fördubbling av banavgiften är naturligtvis positivt – men vi ska inte förvänta oss någon revolution i framkomligheten.
(Det finns ju faktiskt några andra bolag som också kör tåg och betalar spåravgift – hur mycket de betalar har jag inte grepp om, men deras verksamhet är blygsam i förhållande till SJ:s).
Det är intressant att notera att det finns likheter mellan tåg- och flygtransporter. När det gäller flyg är det vid start och landning som det kan hända något. När det gäller tåg är det på stationerna det blir bekymmer, där växlarna snöar igen (ja, undantag finns ju, i förra veckan blev det problem på en linje i Östergötland sedan elledningen rivits ner. Men oftats är det på stationerna). Att det är lättare att klara av snö på linjen framgår av denna filmsnutt:
Fast ibland kan det bli för mycket snö även ute på linjen, då går det inte att komma fram. Texten till den här bilden, tagen efter en snöstorm i North Dakota USA i mars 1966 lyder: "I believe there is a train under here somewhere!"
Tisdagen den 14 december 2010: Vem ska jag tro på?
Det undrade Tomas di Leva i en sång från 1987. Och det ligger ju en del i det.
Hasse Alfredsson trodde på Robert Lind i Kramfors, i varje fall i en sketch i Under dubbelörnen 1980.
Men låt oss vara lite mer allvarliga. I massmedia kan man idag läsa (eller höra) om en undersökning som Fastighetsbyrån (tillhörig Swedbank) har låtit Reagera Marknadsanalys AB genomföra. Den handlar om hur stort förtroende allmänheten i Sverige har för några olika yrkesgrupper.
Så här blev resultatet:
Andel av svenska folket som har högt förtroende för olika yrkesgrupper:
Läkare 55%
Poliser 50 %
Banktjänstemän 21%
Advokater 21%
Hantverkare 13 %
Politiker 6 %
Fastighetsmäklare 5 %
Journalister 4 %
Fondförvaltare 4 %^
Bilhandlare 1 %
Visst kan man göra några personliga reflektioner över resultatet. Att läkare och poliser ligger högst upp låter för mig ganska naturligt, att de inte hade ännu högre siffror kan kanske förvåna.
Och att bilhandlare ligger i botten förvånar väl inte heller. Där känner väl alla att de har en uppgift, nämligen att sälja.
Att politiker bara har stort förtroende hos 6% av befolkningen får de kanske skylla sig själva för. Framför allt genom att alltid smutskasta varandra, aldrig kunna erkänna att ett förslag som motståndarna lanserat faktiskt kan vara ganska bra. (Med undantag för Mona Sahlin i sitt tal för en vecka sedan – men det var ju först efter det att hon annonserat sin avgång).
Den yrkesgrupp som rimligen borde bli allra mest skärrad av undersökningen är väl journalisterna. Att andra grupper, som faktiskt bara har en uppgift, nämligen att sälja och tjäna pengar, att de ligger lågt kan ju vara en sak. Men journalister brukar i varje fall själva framställa sig som någon sorts ”sanningens budbärare” som har högre mål med sin verksamhet än att bara dra in pengar. (Även om man har svårt att tro det när man läser kvällstidningarnas löpsedlar och förstasidor på webben).
Nog borde redaktionerna (och journalistklubbarna) sätta sig i krismöte och fundera över vad de ska ta sig för om de vill vinna allmänhetens förtroende – om det inte är så att de inte bryr sig så länge pengarna ramlar in.
Svenske stjärnan
greps för sexbrott
Typisk kvällstidningsrubrik
Men i ärlighetens namn: Jag tror nog att det i första hand är kvällspressens journalister som svenska folket tänker på när de ger journalisterna låg trovärdighet. Våra lokala reportrar försöker nog skildra verkligheten så sant de kan.
Lördagen den 11 december 2010: Disktrasehygien
Sverker Olofsson har gått i pension. I varje fall från sitt program Plus. (Jag vet att han i stället har börjat med ett annat program, där han intervjuar olika personer. Jag har sett några, de var intressanta och bra. Även om det kändes ovant att han inte var lika aggressiv som vi är vana att se honom).
Men några andra programledare har övertagit Plus. I det senaste programmet testade man olika rengöringsmedel, dels två sk "fantommedel", Cillit Bang och Mr Muscle, och ett vanligt diskmedel (som inte namngavs men som alla kände igen som Yes).
Det handlade om vilket som var bäst och det visade sig att Yes var minst lika bra som de båda andra, men väldigt mycket billigare.
Dessutom lät man mäta hur mycket bakterier som fanns kvar efter rengöringen, såväl på köksbänken som i själva disktrasan. Konstaterandet blev att själva disktrasan var en verklig smittohärd, den borde man byta väldigt ofta. Och helst även koka upp med täta mellanrum. Oavsett rengöringsmedel.
När jag hade diskat efter lunchen idag tänkte jag på det där. Tittade på vår disktrasa, en gul Wettexduk, och tyckte att den nog var ganska ny. Men för att vara skötsam bestämde jag mig för att ändå koka upp den. Tappade upp vatten i en kastrull, la i disktrasan och satte på plattan.
Sedan gick jag in i vardagsrummet, la mig på soffan och löste korsord. Efter ett bra tag ropade Margaretha, som satt och surfade, och undrade vad det var som luktade. En sekund senare började brandvarnaren tjuta.
Vattnet i kastrullen hade kokat bort, disktrasan var förkolnad och hade börjat brinna. Det blev till att spola vatten på den för att släcka elden och sedan slänga såväl disktrasan som kastrullen. Och vädra ett bra tag. Och ta ner brandvarnaren och ta ut den på balkongen så att den tystnade.
Man brukar ju säga att mjölk kokar över medan man vänder ryggen till. Ny får jag komplettera med att disktrasan börjar brinna medan man löser korsord.
Så kom ihåg om ni tänker koka disktrasan - gå inte ut ur rummet!
Tisdagen den 7 december 2010: Pite?
För ett tag sedan anlände vi, Margaretha och jag, till Arlanda på kvällen efter flygresa. Enligt tidtabellen skulle vi landa 18.30, men när det gäller långa flygresor så kan man ju inte vara så där säker på ankomsttiden. Så för säkerhets skull bokade vi in oss på sista tåget till Falun som går 22.31 från Arlanda. Vi tyckte att vi hade god marginal.
Men vi bedrog oss. Planet tog mark först 23 ungefär och sedan tar det ju ytterligare tid innan man har fått ut bagaget. Så någon hemresa den kvällen skulle det inte bli. Flygbolaget berättade dessutom att alla hotellrum i närheten av Arlanda var fullbelagda så det var bara att vänta i hallarna på Arlanda. Inte så roligt när vi redan hade rest länge.
De bänkar, som man skulle kunna lägga sig på, var redan belagda av andra resenärer. Vi strosade runt en stund och kom bort till det hotell som ligger i själva anläggningen. Det heter ”Rest and fly” och tillhandahållet små krypin som man kan sova i när man bara väntar på nästa resförbindelse. Det är den lokal som Systembolaget tidigare hade. Vi har bott där en gång tidigare och då fungerade det bra.
Det fanns inga rum, hade ju flygbolaget sagt, men jag tänkte att jag kan ju ändå fråga, det kostar inget, och det skulle ju teoretiskt kunna tänkas att det blivit något återbud. Men så var det inte, när vi kom in i receptionen stod det en skylt med ”Fullbelagt” på disken.
I deras vestibul stod det ett antal fåtöljer. Vi satte oss i varsin, de var riktigt bekväma. Efter ett tag kom nattportiern och frågade vänligt när vår avgång var. Hon kunde inte låta oss sitta där – men hade en lösning. Om vi köpte en duschbiljett för 100 kr så gick det bra. Det tyckte vi var en bra lösning så vi betalade och satt kvar, riktigt skönt, vi halvsov eller sov i ett par timmar.
Men vid fyratiden var jag vaken igen. Min kropp var väl fortfarande inställd på Thailands-tid och det innebar tio på förmiddagen. Då ska man inte sova.
Även om jag inte sov var det skönt att sitta kvar i den bekväma fåtöljen. Jag satt där och tittade och insåg att det rimligen var samma person/bolag som ägde/drev detta hotell och Pite Havsbad eftersom det fanns massor med reklam för den senare anläggningen.
Då började jag fundera över det här med Pite. Lokalbefolkningen i orterna säger ju Lule, Pite, Skellefte och Ume trots att det på officiell svenska skrivs och sägs Luleå och Piteå osv. Hur kommer det sig?
Min första tanke var att det från början har hetat Pite men att någon ditrest lantmätare eller liknande myndighetsperson hade missuppfattat eller av annan anledning skrivit Piteå. Och sedan har det därför officiellt blivit så. I så fall borde det ”rätta” namnet vara just Pite.
Sedan insåg jag att mitt resonemang borde vara riktigt om det handlade om naturfenomen som sjöar, floder, berg och namn på gårdar eller byar. Dessa har väl rimligen de första bosättarna gett namn åt och det borde vara detta namn som är det ”rätta”. Men nu handlar det ju om städer. Och en stad är inget som tillkommer så där spontant. En stad är något som överheten/kungen beslutar om och i samband med det namnger. Ofta på en helt ny plats där bebyggelse inte funnits tidigare.
(När jag här använder ordet ”ofta” är det i den betydelse som vi pensionärer lägger i ordet. För dagens ungdomar betyder tydligen ordet närmast motsatsen, se bloggen den 24 oktober).
(Nu kanske någon påtalar att detta resonemang om hur en stad tillkommer stämmer inte alls beträffande Falun. Och det är ju riktigt, Falun växte till sig som bosättning på grund av Kopparberget och blev först så småningom 1641 utnämnd till stad. Men man kan se Falun som undantaget som bekräftar regeln, en stad var normalt något som överheten bestämde att den skulle finnas för handelns skull, det var ju bara i städerna som man fick handla).
Så om överheten/kungen beslutat att här ska finnas en stad vid namn Piteå, varför kallar lokalbefolkningen den för Pite? Är det bara av lathet eller har det med dialekten att göra att man slopar sista bokstaven?
Piteå någon gång mellan 1690 och 1710, från Erik Dahlberg, Svecia Antiqua et Hodierna
Och varför blev staden av överheten döpt till Piteå?
Man kan ju tro att det har med vattendraget att göra. Men älven heter ju Pite älv och motsvarande för de andra. Dessutom är de ju typiska ”älvar”, dvs ganska ordentliga vattendrag med forsande vatten och ser inte ut som några små stilla åar i Småland.
Pite älv - minsann inte någon liten å!
---------------------------------
PS: En kommentar till bilden av Piteå från Svecia Antiqua och Hodierna. På Kungliga Bilbliotekets webbplats, som har en lång redogörelse om verket, kan man läsa följande:
Flera landsändar är representerade enbart med ett fåtal planscher och Skåne finns, såsom tidigare nämnts, över huvud taget inte med. Norrland representeras av ett fåtal planscher, huvudsakligen landskaps- och stadsvyer. Dahlbergh själv besökte aldrig de norrländska städerna och när han bearbetade de förlagor han fick sig tillsända, lade han genomgående till en våning på alla hus. Trähus förvandlades dessutom till stenhus och klockstaplar i trä till klocktorn i sten.
------------------------------
Kommentar:
Lars-Erik Edlund, Umeå Universitet:
Om man ser på de övrenorrländska namnen på nutida -eå och följer dem från medeltiden och framåt ser man (för att nu ta ett exempel) att 1300-talets Umu 1427 skrivs Umo, en form som finns ett tjugotal gånger fram till 1600-talets första del. Från 1518 och framåt får dock detta Umo konkurrens med Umå, som förekommer ett tjugofemtal ggr fram till 1660-talet. 1525 och fram till 1607 finns dessutom Ume. Och 1608 finner man enligt den som studerat detta för första gången Umeå. Denna form kan man säga är en kompromiss mellan skrivformerna Ume och Umå – båda speglar uttalsformen Umo som är den regelrätta utvecklingen av en dativ-/ackusativ-/genitivform av Uma (som är nominativ). Skrivformen med å har säkert också haft stöd i att å i övre Norrland betydelse 'älv' (jfr Ådalen). På sätt och vis kan man säga att Umeå är en skrivbordsprodukt. Det är med andra ord en ganska komplicerad process.
Senare har namn av helt annat ursprung, som Skellefteå, Piteå, Lule, Torneå anslutit sig till denna skriftmodell.
Om Du vill läsa mera om Umeå- (och andra -eå-) formers uppkomst kan Du ta del av Gösta Holms uppsats i ämnet i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1958 .
Måndagen den 6 december 2010: Do you speak english?
”Yes” svarar vi naturligtvis på det. Jag tror att det var redan i fjärde klassen som vi började läsa engelska. Vi svenskar brukar ju anse att vi är duktiga på engelska. Fast sedan hör man andra som säger att vi inte alls är så duktiga. Hur det förhåller sig med våra engelska kunskaper i jämförelse med andra länders befolkningar, det vet jag inte.
Men någon sa att även om man pratar bra engelska så ska man vara medveten om att för en engelsman låter det ändå inte särskilt bra. Vederbörande påstod att de svenskar (eller vemsomhelst annan som inte har engelska som modersmål) som i Sverige anses prata mycket bra engelska, tex en anglofil som ofta reser till England på semester och kanske till och med går i tweedkavaj, han/hon kommer som bäst upp i samma nivå som en engelsk sexåring när det gäller språkbehandling. Om det är sant vet jag inte men det kanske ligger något i det.
Själv bryr jag mig inte så mycket om det där med riktig språkbehandling, det viktiga för mig är att jag ska kunna göra mig förstådd – och att jag ska kunna förstå vad min samtalspartner säger. Det är nog det senare som är viktigast egentligen. De som jag pratar med brukar förstå vad jag säger, det är värre för mig att förstå.
Det var motivet till att jag för något år sedan började gå i en studiecirkel/konversationskurs i engelska i Senioruniversitetets regi och med Valdemar Petersson som lärare. Om jag nu har lättare att förstå talad engelska vet jag inte – men vi har trevligt på kursen så jag fortsätter.
”Nackdelen” med konversationskursen är att såväl Valdemar som vi deltagare pratar långsam och tydlig engelska (dessutom med svensk ”brytning” som ju är helt annorlunda än den brytning som tex en thailändare har). Så pratar ju inte folk i allmänhet.
Jag har försökt att träna upp min förmåga att lyssna genom att se på engelsktalande filmer utan svensk text. Men det blir så jobbigt att jag tröttnar efter fem minuter och byter kanal på TV. Jag måste koncentrera mig så för att förstå att jag inte kan uppskatta handlingen i filmen. Det beror ju på att man i filmer pratar som folk gör mest, såväl på svenska som engelska, dvs lite sluddrigt och tyst och med ofullständiga meningar och med slangord.
När vi hör gamla inspelningar av skådespelare från början av 1900-talet eller filmer fram till andra världskriget tycker vi att de talar väldigt ”tillgjort” och teatraliskt. Det beror, som jag har förstått det, på att man i teater- och scenskolor på den tiden när man inte hade mikrofoner och högtalare fick lära sig att tala högt och tydligt och artikulera väl så att även de som satt på bakersta raden i salongen skulle kunna höra vad som sades.
Det är väl så som vi skulle vilja att de, som vi pratar engelska med på semestern, skulle uttrycka sig. Men det gör de ju inte. Så vad kan vi göra för att lättare förstå dem, utöver att fortsätta hos Valdemar Petersson?
Torsdagen den 2 december 2010: Vad ska jag göra med det gamla pianot?
Kommer du ihåg att jag den 25 september i bloggen kommenterade förhållandet att det finns väldigt många pianon, som ingen vill ha. Mitt tips var att man skulle kunna bygga upp en samling av gamla pianon mycket enkelt - om man har intresse, starka armar och en lämplig lokal.
Om man inte har det men har ett gammalt piano själv så kan det vara värre att bli av med det. Men här är ett tips till ombyggnad av pianot, det är ypperligt som stomme att installera datorn i:
Torsdagen den 2 december 2010: Vilken bok ska jag läsa?
Det publiceras massor av böcker, såväl facklitteratur som skönlitteratur. (I bloggen den 18 augusti konstaterade jag att Google har utrett att genom tiderna har 129 864 880 st böcker publicerats). Man kan näppeligen inte läsa alla. Hur gör du för att bestämma dig för vilken bok du ska läsa? Det finns ju ett antal metoder:
- Läser recentioner i tidningar och lyssnar på recentioner i radio och TV
- Lyssnar på goda råd från bekanta.
- Tittar på omslaget och läser vad som kan stå på omslagets baksida.
- Öppnar boken och läser på första sidan.
Det där med att läsa inledningen på första sidan kanske inte är så särskilt ovanligt. Det finns ju en del inledningar (av romaner, facklitteratur är kanske annorlunda) som har blivit klassiska. Som till exempel Hundra år av ensamhet av nobelpristagaren Gabriel García Márquez:
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendìa påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.
Den har ansetts som briljant genom att få läsaren att fundera över vad som har hänt för att föra honom inför en exekutionspatrull.
Men det kan vara tveksamt att gå efter första sidan. Antagligen är det just den sidan som författaren har lagt ner mest möda på, just för att locka läsaren att läsa vidare. (För min egen del tyckte jag att 100 år av ensamhet blev ganska långtråkig).
I stället finns det de som anser att man ska slå upp sidan 99 i boken och läsa den. Då har man kommit en bra bit in i boken. Om författaren har tröttnat på att lägga ner energi på att göra sidan lockande, ja kan vet man att man kan strunta i att läsa boken.
Men är just sidan 99 den rätta? Ja, säger en del experter. Då har författaren kommit mellan en fjärdedel och en tredjedel genom boken. En alldeles lämplig sida.
Nu finns det en webbplats där man kan läsa sidan 99 av olika böcker för att testa. Och är du själv författare kan du ladda upp sidan 99 av din bok så kanske du får fler läsare. Lycka till!
Man kan ju invända att om detta blir allmänt känt så kanske en författare ser till att det på just sidan 99 händer något intressant eller att han i allmänhet formulerar sig extra väl där. Ja, risken finns ju. Men jag har svårt att tro att författaren, när han skriver boken, har koll på vilken sida som kommer att bli just sidan 99, det beror väl på hur förläggaren väljer format, textsnitt osv? Så den risken kanske inte är så stor.
Ta och testa några böcker som du har läst och tyckt vara bra respektive dåliga. är sidan 99 representativ?
---------------
PS Det där med exekutionslokal påminner mig om ett yttrande som kom in till Vägverket med anledning av ett förslag om en vägombyggnad. Man påtalade att det var synnerligen olämpligt att lägga vägen enligt förslaget eftersom området ofta användes av skolan som exekutionslokal.
Förhoppningsvis ägnade sig väl inte skolan åt några avrättningar, det skulle väl vara exkursionslokal.
