SPF Falubygden Sveriges Pensionärsförbund blogg En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på

Bloggen: [Nyfiken]
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"

(Från början var rubriken Pensionärsbloggen, sedan döptes den om till Falupensionärsbloggen. När jag insåg att det mesta handlade om sådant som jag själv inte visste - men skulle vilja veta - fick den sin nuvarande rubrik.)

Bloggmaster är Bo Bävertoft.
Läs tidigare månaders blogg här.

Fredagen den 24 december 2010: Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand
Frans G Bengtsson har i Röde Orm, sjöfarare i västerled gett en skildring av hur julen kan ha gått till hos en vikingakung. Bakgrunden är alltså att Orm och hans vänner i sju år tjänat i det moriska Andalusien, där man ju inte fick äta fläsk. Läs och njut!

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Torsdagen den 16 december 2010: "Det går som tåget"
Att använda liknelser och talesätt när man ska berätta något brukar vara ett bra sätt att göra framställningen mer tydlig och levande. Men man får vara aktsam med vilka liknelser man använder så att innebörden är aktuell.

När man i SVT:s ekonominyheter igår kommenterade Riksbankens höjning av reporäntan med 0,25% sa man att detta berodde på att den ekonomiska återhämtningen i Sverige går fortare än förväntat, den ”går som tåget”.

Att Sveriges ekonomi är god är ju glädjande, inte minst för oss pensionärer. Oavsett alla resonemang om att pension är uppskjuten lön så måste det finnas en kassa/plånbok att hämta den uppskjutna lönen ifrån om det ska bli någon pension – och det vill vi ju alla att det ska bli.

Men ”går som tåget”? Med tanke på förra vintern och inledningen på denna vinter och hur tågtrafiken har fungerat så var det kanske inte en så bra liknelse. Det man har hört i massmedia om tågtrafik har ju nästan enbart handlat om att tågen har blivit inställda eller kommit fram avsevärt försenade. Och det var väl inte så man menade att återhämtningen av Sveriges ekonomi skulle beskrivas?

Med anledning av tågbekymren utlovade SJ:s styrelseordförande Ulf Adelsohn samma dag att bolaget var villigt att fördubbla den banavgift, som man betalar för att få köra på spåren, från 200 till 400 miljoner kr per år under förutsättning av att pengarna går direkt till drift och underhåll av järnvägarna. Allt för att säkerställa att spåren skulle vara i gott skick och tågen kunna gå som de ska – eftersom SJ hävdar att det i första hand är Trafikverkets (fd Banverkets) drift och underhåll av spåren som är orsak till problemen.

Det låter bra. Men de flesta som hör erbjudandet kan nog ha en tendens att ”övervärdera” det och tycka att en fördubbling av pengarna till drift och underhåll måste innebära en väldig förbättring.

Man bör då betänka att de spåravgifter som SJ betalar (motsvarigheten till vägarnas fordonsskatt) endast utgör en bråkdel av kostnaden för drift och underhåll av järnvägsnätet. Hur mycket som Trafikverket har använt för detta under 2010 vet jag inte men i Nationella planen för transportsystemet 2010-2021 ( se här ) avsätts under dessa tolv år 64 miljarder kronor vilket innebär ungefär 5,3 miljarder per år.

Det är alltså av dessa 5,3 miljarder kr för drift och underhåll av järnvägsnätet som vi tågresenärer (via banavgiften) betalar 200 miljoner kr, resten betalar vi som skattebetalare (liksom hela kostnaden för investeringar). En ökning från 5,3 till 5,5 miljarder kr genom fördubbling av banavgiften är naturligtvis positivt – men vi ska inte förvänta oss någon revolution i framkomligheten.

(Det finns ju faktiskt några andra bolag som också kör tåg och betalar spåravgift – hur mycket de betalar har jag inte grepp om, men deras verksamhet är blygsam i förhållande till SJ:s).

Det är intressant att notera att det finns likheter mellan tåg- och flygtransporter. När det gäller flyg är det vid start och landning som det kan hända något. När det gäller tåg är det på stationerna det blir bekymmer, där växlarna snöar igen (ja, undantag finns ju, i förra veckan blev det problem på en linje i Östergötland sedan elledningen rivits ner. Men oftats är det på stationerna). Att det är lättare att klara av snö på linjen framgår av denna filmsnutt:

Fast ibland kan det bli för mycket snö även ute på linjen, då går det inte att komma fram. Texten till den här bilden, tagen efter en snöstorm i North Dakota USA i mars 1966 lyder: "I believe there is a train under here somewhere!"

Tisdagen den 14 december 2010: Vem ska jag tro på?
Det undrade Tomas di Leva i en sång från 1987. Och det ligger ju en del i det.

Hasse Alfredsson trodde på Robert Lind i Kramfors, i varje fall i en sketch i Under dubbelörnen 1980.

Men låt oss vara lite mer allvarliga. I massmedia kan man idag läsa (eller höra) om en undersökning som Fastighetsbyrån (tillhörig Swedbank) har låtit Reagera Marknadsanalys AB genomföra. Den handlar om hur stort förtroende allmänheten i Sverige har för några olika yrkesgrupper.

Så här blev resultatet:

Andel av svenska folket som har högt förtroende för olika yrkesgrupper:
Läkare 55%
Poliser 50 %
Banktjänstemän 21%
Advokater 21%
Hantverkare 13 %
Politiker 6 %
Fastighetsmäklare 5 %
Journalister 4 %
Fondförvaltare 4 %^
Bilhandlare 1 %

Visst kan man göra några personliga reflektioner över resultatet. Att läkare och poliser ligger högst upp låter för mig ganska naturligt, att de inte hade ännu högre siffror kan kanske förvåna.

Och att bilhandlare ligger i botten förvånar väl inte heller. Där känner väl alla att de har en uppgift, nämligen att sälja.

Att politiker bara har stort förtroende hos 6% av befolkningen får de kanske skylla sig själva för. Framför allt genom att alltid smutskasta varandra, aldrig kunna erkänna att ett förslag som motståndarna lanserat faktiskt kan vara ganska bra. (Med undantag för Mona Sahlin i sitt tal för en vecka sedan – men det var ju först efter det att hon annonserat sin avgång).

Den yrkesgrupp som rimligen borde bli allra mest skärrad av undersökningen är väl journalisterna. Att andra grupper, som faktiskt bara har en uppgift, nämligen att sälja och tjäna pengar, att de ligger lågt kan ju vara en sak. Men journalister brukar i varje fall själva framställa sig som någon sorts ”sanningens budbärare” som har högre mål med sin verksamhet än att bara dra in pengar. (Även om man har svårt att tro det när man läser kvällstidningarnas löpsedlar och förstasidor på webben).

Nog borde redaktionerna (och journalistklubbarna) sätta sig i krismöte och fundera över vad de ska ta sig för om de vill vinna allmänhetens förtroende – om det inte är så att de inte bryr sig så länge pengarna ramlar in.

Svenske stjärnan
greps för sexbrott
Typisk kvällstidningsrubrik

Men i ärlighetens namn: Jag tror nog att det i första hand är kvällspressens journalister som svenska folket tänker på när de ger journalisterna låg trovärdighet. Våra lokala reportrar försöker nog skildra verkligheten så sant de kan.

Lördagen den 11 december 2010: Disktrasehygien
Sverker Olofsson har gått i pension. I varje fall från sitt program Plus. (Jag vet att han i stället har börjat med ett annat program, där han intervjuar olika personer. Jag har sett några, de var intressanta och bra. Även om det kändes ovant att han inte var lika aggressiv som vi är vana att se honom).

Men några andra programledare har övertagit Plus. I det senaste programmet testade man olika rengöringsmedel, dels två sk "fantommedel", Cillit Bang och Mr Muscle, och ett vanligt diskmedel (som inte namngavs men som alla kände igen som Yes).

Det handlade om vilket som var bäst och det visade sig att Yes var minst lika bra som de båda andra, men väldigt mycket billigare.

Dessutom lät man mäta hur mycket bakterier som fanns kvar efter rengöringen, såväl på köksbänken som i själva disktrasan. Konstaterandet blev att själva disktrasan var en verklig smittohärd, den borde man byta väldigt ofta. Och helst även koka upp med täta mellanrum. Oavsett rengöringsmedel.

När jag hade diskat efter lunchen idag tänkte jag på det där. Tittade på vår disktrasa, en gul Wettexduk, och tyckte att den nog var ganska ny. Men för att vara skötsam bestämde jag mig för att ändå koka upp den. Tappade upp vatten i en kastrull, la i disktrasan och satte på plattan.

Sedan gick jag in i vardagsrummet, la mig på soffan och löste korsord. Efter ett bra tag ropade Margaretha, som satt och surfade, och undrade vad det var som luktade. En sekund senare började brandvarnaren tjuta.

Vattnet i kastrullen hade kokat bort, disktrasan var förkolnad och hade börjat brinna. Det blev till att spola vatten på den för att släcka elden och sedan slänga såväl disktrasan som kastrullen. Och vädra ett bra tag. Och ta ner brandvarnaren och ta ut den på balkongen så att den tystnade.

Man brukar ju säga att mjölk kokar över medan man vänder ryggen till. Ny får jag komplettera med att disktrasan börjar brinna medan man löser korsord.

Så kom ihåg om ni tänker koka disktrasan - gå inte ut ur rummet!

Tisdagen den 7 december 2010: Pite?
För ett tag sedan anlände vi, Margaretha och jag, till Arlanda på kvällen efter flygresa. Enligt tidtabellen skulle vi landa 18.30, men när det gäller långa flygresor så kan man ju inte vara så där säker på ankomsttiden. Så för säkerhets skull bokade vi in oss på sista tåget till Falun som går 22.31 från Arlanda. Vi tyckte att vi hade god marginal.

Men vi bedrog oss. Planet tog mark först 23 ungefär och sedan tar det ju ytterligare tid innan man har fått ut bagaget. Så någon hemresa den kvällen skulle det inte bli. Flygbolaget berättade dessutom att alla hotellrum i närheten av Arlanda var fullbelagda så det var bara att vänta i hallarna på Arlanda. Inte så roligt när vi redan hade rest länge.

De bänkar, som man skulle kunna lägga sig på, var redan belagda av andra resenärer. Vi strosade runt en stund och kom bort till det hotell som ligger i själva anläggningen. Det heter ”Rest and fly” och tillhandahållet små krypin som man kan sova i när man bara väntar på nästa resförbindelse. Det är den lokal som Systembolaget tidigare hade. Vi har bott där en gång tidigare och då fungerade det bra.

Det fanns inga rum, hade ju flygbolaget sagt, men jag tänkte att jag kan ju ändå fråga, det kostar inget, och det skulle ju teoretiskt kunna tänkas att det blivit något återbud. Men så var det inte, när vi kom in i receptionen stod det en skylt med ”Fullbelagt” på disken.

I deras vestibul stod det ett antal fåtöljer. Vi satte oss i varsin, de var riktigt bekväma. Efter ett tag kom nattportiern och frågade vänligt när vår avgång var. Hon kunde inte låta oss sitta där – men hade en lösning. Om vi köpte en duschbiljett för 100 kr så gick det bra. Det tyckte vi var en bra lösning så vi betalade och satt kvar, riktigt skönt, vi halvsov eller sov i ett par timmar.

Men vid fyratiden var jag vaken igen. Min kropp var väl fortfarande inställd på Thailands-tid och det innebar tio på förmiddagen. Då ska man inte sova.

Även om jag inte sov var det skönt att sitta kvar i den bekväma fåtöljen. Jag satt där och tittade och insåg att det rimligen var samma person/bolag som ägde/drev detta hotell och Pite Havsbad eftersom det fanns massor med reklam för den senare anläggningen.

Då började jag fundera över det här med Pite. Lokalbefolkningen i orterna säger ju Lule, Pite, Skellefte och Ume trots att det på officiell svenska skrivs och sägs Luleå och Piteå osv. Hur kommer det sig?

Min första tanke var att det från början har hetat Pite men att någon ditrest lantmätare eller liknande myndighetsperson hade missuppfattat eller av annan anledning skrivit Piteå. Och sedan har det därför officiellt blivit så. I så fall borde det ”rätta” namnet vara just Pite.

Sedan insåg jag att mitt resonemang borde vara riktigt om det handlade om naturfenomen som sjöar, floder, berg och namn på gårdar eller byar. Dessa har väl rimligen de första bosättarna gett namn åt och det borde vara detta namn som är det ”rätta”. Men nu handlar det ju om städer. Och en stad är inget som tillkommer så där spontant. En stad är något som överheten/kungen beslutar om och i samband med det namnger. Ofta på en helt ny plats där bebyggelse inte funnits tidigare.

(När jag här använder ordet ”ofta” är det i den betydelse som vi pensionärer lägger i ordet. För dagens ungdomar betyder tydligen ordet närmast motsatsen, se bloggen den 24 oktober).

(Nu kanske någon påtalar att detta resonemang om hur en stad tillkommer stämmer inte alls beträffande Falun. Och det är ju riktigt, Falun växte till sig som bosättning på grund av Kopparberget och blev först så småningom 1641 utnämnd till stad. Men man kan se Falun som undantaget som bekräftar regeln, en stad var normalt något som överheten bestämde att den skulle finnas för handelns skull, det var ju bara i städerna som man fick handla).

Så om överheten/kungen beslutat att här ska finnas en stad vid namn Piteå, varför kallar lokalbefolkningen den för Pite? Är det bara av lathet eller har det med dialekten att göra att man slopar sista bokstaven?

Piteå någon gång mellan 1690 och 1710, från Erik Dahlberg, Svecia Antiqua et Hodierna

Och varför blev staden av överheten döpt till Piteå?

Man kan ju tro att det har med vattendraget att göra. Men älven heter ju Pite älv och motsvarande för de andra. Dessutom är de ju typiska ”älvar”, dvs ganska ordentliga vattendrag med forsande vatten och ser inte ut som några små stilla åar i Småland.

Pite älv - minsann inte någon liten å!

---------------------------------

PS: En kommentar till bilden av Piteå från Svecia Antiqua och Hodierna. På Kungliga Bilbliotekets webbplats, som har en lång redogörelse om verket, kan man läsa följande:

Flera landsändar är representerade enbart med ett fåtal planscher och Skåne finns, såsom tidigare nämnts, över huvud taget inte med. Norrland representeras av ett fåtal planscher, huvudsakligen landskaps- och stadsvyer. Dahlbergh själv besökte aldrig de norrländska städerna och när han bearbetade de förlagor han fick sig tillsända, lade han genomgående till en våning på alla hus. Trähus förvandlades dessutom till stenhus och klockstaplar i trä till klocktorn i sten.

------------------------------

Kommentar:

Lars-Erik Edlund, Umeå Universitet:
Om man ser på de övrenorrländska namnen på nutida -eå och följer dem från medeltiden och framåt ser man (för att nu ta ett exempel) att 1300-talets Umu 1427 skrivs Umo, en form som finns ett tjugotal gånger fram till 1600-talets första del. Från 1518 och framåt får dock detta Umo konkurrens med Umå, som förekommer ett tjugofemtal ggr fram till 1660-talet. 1525 och fram till 1607 finns dessutom Ume. Och 1608 finner man enligt den som studerat detta för första gången Umeå. Denna form kan man säga är en kompromiss mellan skrivformerna Ume och Umå – båda speglar uttalsformen Umo som är den regelrätta utvecklingen av en dativ-/ackusativ-/genitivform av Uma (som är nominativ). Skrivformen med å har säkert också haft stöd i att å i övre Norrland betydelse 'älv' (jfr Ådalen). På sätt och vis kan man säga att Umeå är en skrivbordsprodukt. Det är med andra ord en ganska komplicerad process.

Senare har namn av helt annat ursprung, som Skellefteå, Piteå, Lule, Torneå anslutit sig till denna skriftmodell.

Om Du vill läsa mera om Umeå- (och andra -eå-) formers uppkomst kan Du ta del av Gösta Holms uppsats i ämnet i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1958 .

Måndagen den 6 december 2010: Do you speak english?
”Yes” svarar vi naturligtvis på det. Jag tror att det var redan i fjärde klassen som vi började läsa engelska. Vi svenskar brukar ju anse att vi är duktiga på engelska. Fast sedan hör man andra som säger att vi inte alls är så duktiga. Hur det förhåller sig med våra engelska kunskaper i jämförelse med andra länders befolkningar, det vet jag inte.

Men någon sa att även om man pratar bra engelska så ska man vara medveten om att för en engelsman låter det ändå inte särskilt bra. Vederbörande påstod att de svenskar (eller vemsomhelst annan som inte har engelska som modersmål) som i Sverige anses prata mycket bra engelska, tex en anglofil som ofta reser till England på semester och kanske till och med går i tweedkavaj, han/hon kommer som bäst upp i samma nivå som en engelsk sexåring när det gäller språkbehandling. Om det är sant vet jag inte men det kanske ligger något i det.

Själv bryr jag mig inte så mycket om det där med riktig språkbehandling, det viktiga för mig är att jag ska kunna göra mig förstådd – och att jag ska kunna förstå vad min samtalspartner säger. Det är nog det senare som är viktigast egentligen. De som jag pratar med brukar förstå vad jag säger, det är värre för mig att förstå.

Det var motivet till att jag för något år sedan började gå i en studiecirkel/konversationskurs i engelska i Senioruniversitetets regi och med Valdemar Petersson som lärare. Om jag nu har lättare att förstå talad engelska vet jag inte – men vi har trevligt på kursen så jag fortsätter.

”Nackdelen” med konversationskursen är att såväl Valdemar som vi deltagare pratar långsam och tydlig engelska (dessutom med svensk ”brytning” som ju är helt annorlunda än den brytning som tex en thailändare har). Så pratar ju inte folk i allmänhet.

Jag har försökt att träna upp min förmåga att lyssna genom att se på engelsktalande filmer utan svensk text. Men det blir så jobbigt att jag tröttnar efter fem minuter och byter kanal på TV. Jag måste koncentrera mig så för att förstå att jag inte kan uppskatta handlingen i filmen. Det beror ju på att man i filmer pratar som folk gör mest, såväl på svenska som engelska, dvs lite sluddrigt och tyst och med ofullständiga meningar och med slangord.

När vi hör gamla inspelningar av skådespelare från början av 1900-talet eller filmer fram till andra världskriget tycker vi att de talar väldigt ”tillgjort” och teatraliskt. Det beror, som jag har förstått det, på att man i teater- och scenskolor på den tiden när man inte hade mikrofoner och högtalare fick lära sig att tala högt och tydligt och artikulera väl så att även de som satt på bakersta raden i salongen skulle kunna höra vad som sades.

Det är väl så som vi skulle vilja att de, som vi pratar engelska med på semestern, skulle uttrycka sig. Men det gör de ju inte. Så vad kan vi göra för att lättare förstå dem, utöver att fortsätta hos Valdemar Petersson?

Torsdagen den 2 december 2010: Vad ska jag göra med det gamla pianot?
Kommer du ihåg att jag den 25 september i bloggen kommenterade förhållandet att det finns väldigt många pianon, som ingen vill ha. Mitt tips var att man skulle kunna bygga upp en samling av gamla pianon mycket enkelt - om man har intresse, starka armar och en lämplig lokal.

Om man inte har det men har ett gammalt piano själv så kan det vara värre att bli av med det. Men här är ett tips till ombyggnad av pianot, det är ypperligt som stomme att installera datorn i:

Torsdagen den 2 december 2010: Vilken bok ska jag läsa?
Det publiceras massor av böcker, såväl facklitteratur som skönlitteratur. (I bloggen den 18 augusti konstaterade jag att Google har utrett att genom tiderna har 129 864 880 st böcker publicerats). Man kan näppeligen inte läsa alla. Hur gör du för att bestämma dig för vilken bok du ska läsa? Det finns ju ett antal metoder:

Läser recentioner i tidningar och lyssnar på recentioner i radio och TV
Lyssnar på goda råd från bekanta.
Tittar på omslaget och läser vad som kan stå på omslagets baksida.
Öppnar boken och läser på första sidan.

Det där med att läsa inledningen på första sidan kanske inte är så särskilt ovanligt. Det finns ju en del inledningar (av romaner, facklitteratur är kanske annorlunda) som har blivit klassiska. Som till exempel Hundra år av ensamhet av nobelpristagaren Gabriel García Márquez:

Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendìa påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.

Den har ansetts som briljant genom att få läsaren att fundera över vad som har hänt för att föra honom inför en exekutionspatrull.

Men det kan vara tveksamt att gå efter första sidan. Antagligen är det just den sidan som författaren har lagt ner mest möda på, just för att locka läsaren att läsa vidare. (För min egen del tyckte jag att 100 år av ensamhet blev ganska långtråkig).

I stället finns det de som anser att man ska slå upp sidan 99 i boken och läsa den. Då har man kommit en bra bit in i boken. Om författaren har tröttnat på att lägga ner energi på att göra sidan lockande, ja kan vet man att man kan strunta i att läsa boken.

Men är just sidan 99 den rätta? Ja, säger en del experter. Då har författaren kommit mellan en fjärdedel och en tredjedel genom boken. En alldeles lämplig sida.

Nu finns det en webbplats där man kan läsa sidan 99 av olika böcker för att testa. Och är du själv författare kan du ladda upp sidan 99 av din bok så kanske du får fler läsare. Lycka till!

Man kan ju invända att om detta blir allmänt känt så kanske en författare ser till att det på just sidan 99 händer något intressant eller att han i allmänhet formulerar sig extra väl där. Ja, risken finns ju. Men jag har svårt att tro att författaren, när han skriver boken, har koll på vilken sida som kommer att bli just sidan 99, det beror väl på hur förläggaren väljer format, textsnitt osv? Så den risken kanske inte är så stor.

Ta och testa några böcker som du har läst och tyckt vara bra respektive dåliga. är sidan 99 representativ?

---------------
PS Det där med exekutionslokal påminner mig om ett yttrande som kom in till Vägverket med anledning av ett förslag om en vägombyggnad. Man påtalade att det var synnerligen olämpligt att lägga vägen enligt förslaget eftersom området ofta användes av skolan som exekutionslokal.

Förhoppningsvis ägnade sig väl inte skolan åt några avrättningar, det skulle väl vara exkursionslokal.

Tisdagen den 30 november 2010: Vad är vackert?
Om man står vid en strand mot väster och ser på solnedgången vid horisonten kan det ofta bli vackra färger på himlen, särskilt om det finns en del glesa moln på himlen så att den sjunkande solens strålar belyser molnen snett underifrån. Vi kan sitta där och njuta av den nedåtgående solen och av färgerna på himlen, sucka och säga "så vackert det är".

Så här kan det se ut:

Men om en konstnär tar sig för att måla samma sak med samma färger, då säger vi "usch, vad smaklöst, grällt, överdrivet och hötorgsaktigt".

Konstigt, va?

Måndagen den 29 november 2010: Krabbor och salamandrar
När man vid lågvatten vandrar längs en sandstrand där det är stor skillnad mellan högvatten (flod) och lågvatten (ebb) kan man ibland bli förundrad över konstiga mönster på stranden. Mönster i massor som kan täcka hela stranden i ett bälte mellan lågvattennivån och högvattennivån.

När jag första gången såg dessa märken eller mönster förstod jag till att börja med inte vad det var. Sedan insåg jag att det var ett oändligt antal små, små krabbor som hade åstadkommit mönstren. Varje krabba gräver ett hål rakt ner i sanden och den sand, som fanns där krabban skapar hålet, formar han till små klot som han rullar iväg en bit från hålet. Det är dessa små klot som skapar mönstren. Hålen kan vara i storlek mellan några millimeter och några centimeter i diagmeter.

Mönster av krabbornas arbete.

När högvattnet kommer ett antal timmar senare fylls alla hålen med vatten och därmed med sand, varvid även mönstren suddas ut. Och när vattnet drar sig tillbaks börjar krabborna om med att gräva sina hål och skapa sina mönster på stranden.

Ett evighetsarbete. Det är tur att krabbor inte har så stor hjärna - för det har de väl inte? Hade de haft större hjärna och kunde reflektera över livet skulle de väl omgående ha blivit deprimerade över det ändlösa arbete som de håller på med. Ett arbete som omintetgörs samma dag, när högvattnet kommer. För mig skulle det kännas meningslöst, hopplöst och knäckande.

Men krabborna sliter på. De ger inte upp. Den tanke jag fick när jag på Koh Jum återigen betraktade krabbornas arbete var följande: Skulle vi inte kunna se till att nyttja krabbornas id och flit på något sätt som nyttjar oss människor? Visserligen är varje krabba väldigt liten och det arbete han åstadkommer är därmed också litet. Men antalet krabbor på en enda strand är ju så gigantiskt stort. Om man på något sätt kunde få krabborna att gemensamt åstadkomma något arbete som vi kan utnyttja så skulle summan av deras arbete kanske kunna bli betydande.

Varför krabborna gräver dessa hål vet jag inte. Kanske är det för att där nere i sanden hitta något ätbart? Eller för att skapa ett hål där de kan krypa ner och gömma sig för att inte bli mat åt andra djur.

Om det är för att leta mat så borde vi människor på ett enkelt sätt kunna förse dem med mat mot att vi nyttjar deras grävarbete – ungefär som vi ger bina socker och tar deras honung.

Hur det ska gå till att ta till vara dessa krabbors arbete för vår räkning har jag inget begrepp om. Jag ska ta upp saken med min gode vän uppfinnaren, han som har hittat på No-Snake (som hindrar ormar att krypa in på sommarstugetomter) och Björn-Frasse (ett skydd mot björnar som man kan möta i skogen). Han kan säkert klura ut något fiffigt. Men har du redan nu en idé så hör gärna av dig.

Nu måste jag dock erkänna att när jag skriver detta blir jag lite orolig och börjar tänka på boken Salamanderkriget av tjecken Karel Capek. Har du läst den? Det har jag, en av de bästa böcker jag någonsin läst – men då ska man komma ihåg att jag inte har läst så väldigt många böcker. I varje fall utöver sådana som Röde Orm och Kompendium I–V i Vattenbyggnad.

Salamanderkriget är en rolig men tragisk skildring av människans inneboende dumhet, egoism och kortsynthet. Kanske passar det med ett idag ofta använt ord: Girighet.

Så här skrev Bosse Gustafsson i Dagens Nyheter om boken:

"En äventyrare till sjökapten upptäcker på en liten ostindisk ö en hittills okänd salamanderart, som lever i en grund havsvik och som för kortare stunder också kan gå upp på land. Djuren är otroligt läraktiga, fridsamma och samarbetsvilliga. Kaptenen lär dem att hämta upp pärlmusslor åt honom. Snart kan djuren själva öppna musslorna med knivar som kaptenen ger dem. De får också harpuner så att de kan försvara sig mot hajarna, som dessförinnan har varit deras svåraste fiende och som har hindrat deras vidare utbredning.

De första åren lyckas kaptenen hålla salamandrarnas existens hemlig. Han inplanterar dem på många öar och de letar pärlor åt honom och gör honom rik. De lär sig tala några ord, och särskilt intelligenta salamandrar blir arbetsledare för de övriga.

Så upptäcker vetenskapsmännen salamandrarna. De finner att dessa har en intelligens som vida överstiger andra djurarters.

Affärsmän och politiker blir också intresserade. Salamandrarna visar sig vara en synnerligen effektiv och billig undervattensarbetskraft. De får bygga hamnar och utvinna nytt land ur havet. Man förser dem med verktyg och sprängämnen för alla tänkbara arbeten under vattnet, även militära. Salamandrarna löser världens avsättningsproblem och skapar högkonjunktur. Handeln med dem sköts av ett internationellt salamandersyndikat, och deras värde börsnoteras efter fasta normer för fysisk och psykisk förmåga.

För att rätt kunna utnyttja salamandrarna måste man bibringa dem vissa teoretiska färdigheter, ge dem undervisning. Med sina nya kunskaper och hjälpmedel kan salamandrarna komma till rätta med alla de faktorer som tidigare har bromsat deras förökning. Snart finns det fler slalamandrar än människor på jorden.

Det höjs varningar för salamanderfaran, men affärsvärldens och politikernas vältaliga entusiasm överröstar alla invändningar mot salamanderexploateringen.

En dag är upproret oundvikligt…

Salamanderproblemet tycks höra till mänsklighetens ständiga följeslagare. Då bör boken om det också göra detsamma."

Har du inte läst boken – gör det! Det kanske till och med är bättre än att fundera på hur vi ska kunna utnyttja krabborna.

Torsdagen den 25 november 2010: Lat? Okulturell?
Är det så att SPF Falubygdens webredaktör har blivit lat? Det har inte skett en enda uppdatering av webbplatsen mellan den 1 och den 25 november, det har stått notiser om "kommande aktiviteter" som har ägt rum för ett bra tag sedan. Och inte ett enda nytt inlägg har gjorts på bloggen.

Svaret är entydigt: JA!

Så här är det: Margaretha och jag bokade redan i våras in två flygstolar till Krabi i Thailand under november. Inte för att november är den bästa månaden i Thailand (det kan fortfarande ligga kvar lite av monsunregnen i vissa delar) utan för att november är en så embarligt trist månad här hemma i Sverige. Det enda som vi egentligen hade bestämt (förutom dit- och hemresedatum) var att vi skulle börja med att vila ut efter den långa resan på Koh Jum, den lilla ön mellan Krabi och Koh Lanta, där vi varit tre gånger tidigare. Sedan hade vi pratat om att vi kanske borde göra en sväng upp till norra Thailand, Chiang Rai och Chian Mai, för att titta på naturen och de olika bergsstammar som bor där. Det har vi aldrig gjort tidigare. Men alla som har varit där har sagt att det är så vackert och intressant. Kanske skulle vi även ta en liten tur ner till Langkawi som ligger längre söderut på samma Andaman-kust som Koh Jum, men precis på andra sidan gränsen till Malaysia.

Så hade vi tänkt även om inget var definitivt bestämt. Vi hade i varje fall fått en hel del tips om norra Thailand av vår ganne Göran som brukar extraknäcka som reseledare.

Starten blev precis som vi hade tänkt oss. Vi tog båten från Krabi till Koh Lanta för att komma till Koh Jum. Halvvägs stannar båten ute på öppna havet och ett halvdussin långtailbåtar (en från varje bungalowanläggning) svärmar som bin runt den och lägger sig i tredubbla rader utanför varandra. Bagaget från de som ska lämna ön langas från den ena båten till den andra, passagerarna klättar mellan båtarna och sedan är det tvärtom med de nya besökarna. På Youtube har jag hittat detta klipp från båtbytet:

De tre gånger som vi tidigare har varit på ön har vi bott på Season Bungalows. Visserligen var det "av misstag" som vi hamnade där första gången. Men vi trivdes så fantastiskt bra att vi har återvänt dit. Men i år tänkte vi att så konservativ ska man väl ändå inte vara och tog båten till Joy Bungalows, som ligger nästan allra längst söderut på ön. Där hyrde vi den finaste bungalowen de hade, en av de nya som står på pelare.

Om de gör detta för att vara "tsunami-säkra" eller helt enkelt för att man ska få bättre utsikt över havet vet jag inte, kanske bådadera. Hur som helst låg den väldigt nära havet, cirka 20 m vid högvatten och 50 m vid lågvatten. Bungalowen var fin tyckte vi (även om det var dyrt i jämförelse med vad vi hade betalat tidigare på Season) - ända tills vi insåg att de överhuvudtaget inte hade någon elström i sina bungalows, bara i restaurangen. Visserligen fick vi oljelampor men de dög inte att sitta och läsa vid - och det fanns alltså inte heller någon fläkt (och naturligtvis inte AC).

Nästa dag promenerade vi längst stranden ända bort till Season och kom överens om att de skulle komma och hämta oss med sin båt. Och precis som de två återkomstgångerna tidigare kände de igen oss, Pen som driver anläggningen säger att hon och hennes man har sina kännetecken på gästerna, oss kallar de för "de långa kineserna"!

400 Bath (dvs 100 kr) per natt betalade vi här för en jättefin bungalow. Tidigare har det inte funnits något fast elnät på ön utan Season har haft ett eget dieselaggregat stående längst bort på området. Men förra året fick ön elnät så nu fanns det el dygnet runt här.

Vi njöt av att bara koppla av. För koppla av måste man göra här - det finns helt enkelt inget att göra. Mer än att njuta. Jo, det är klart, man kan hyra en longtailbåt och besöka Phi Phi-öarna som hela tiden syns i horisonten, cirka två landmil rakt västerut. Eller åka till någon annan ö eller ut och fiska. Men det är allt. Själva byn Baan Koh Jum, längst söderut, den avverkar man på en kvart. Även om Margaretha hittade och köpte en mycket snygg klänning där.

Det är inte alla som står ut med sådan sysslolöshet.

Jo, jag såg en skylt om ytterligare en utfärd, det var någon som arrangerade "trekking" dvs vandringar runt och upp på berget på ön. Berget är 400 meter högt och det skulle aldrig falla mig in att bestiga det i den värme som råder. Ett år hyrde vi cyklar och cyklade på den enda vägen längs hela ön men det gör vi inte om, det var svettigt. Och alla thailändare tittade undrande på oss, de enda som cyklar i Thailand är barnen, alla andra åker moped.

Men jag vet faktiskt en person som har varit uppe på berget, han är svensk (vad annars?) och heter Anders Grawin. Det märkliga är att han och några andra hade gått upp på berget på morgonen (antagligen för att det inte skulle vara alltför varmt) den 26 december 2004, dvs samma dag som tsunamin slog till. Han hade kamera med sig och fotograferade vad han rimligen tyckte var väldigt vackra vågor som bildade mönster i havet. Sannolikt bör han och de som var med honom vara några av ett fåtal människor på hela jorden som såg tsunamin innan den slog till. Antagligen kunde han inte då förstå vad som skulle ske någon minut senare. Det är ruskigt att tänka sig.

Att se något sådant slapp vi.

Vi bara njöt av att lata oss. Vandrade längst stranden. Var femhundrade meter mötte vi en annan vandrare och sa "hallo" (till skillnad mot Koh Lanta finns det även andra nationaliteter än svenskar bland besökarna på Koh Jum - på Koh Lanta är det enklast att säga "hej" eftersom det är allra mest sannolikt att den man möter är svensk. På Jum är det nog bara 50% som är svenskar).

Lika ofta som vi mötte någon på stranden sa vi till varandra "nä, nu får vi ta ett dopp igen". Så gjorde vi det.

Visst var vädret inte lika soligt och varmt som när vi har varit där i februari - men det var nästan bara bra. Även om det var mulet så var det varmt och skönt och vi kommenterade med att "det är nog nollgradigt hemma i Falun". Några regnskurar kom det också, varav ett par ordentliga, en av dem var faktiskt en riktig storm som gjorde att anläggningarna inte kunde ha kvar sina båtar vid stranden utan fick ta gästerna via byn på "baksidan" av ön.

Efter ett tag konstaterade vi att "vi har det ju så bra här, varför ska vi åka till norra Thailand och titta för?". Anledningen att vi åkte var ju egentligen inte för att vi hade ett brinnande intresse av att lära oss mer om stamfolken uppe i bergen, anledningen var helt enkelt att november i Sverige är så trist, vi ville ha värme och bad och njuta av det. Och det gjorde vi så bra på Koh Jum. Vi bestämde oss för att strunta i Chiang Mai. Kanske skulle vi ta en tur ner till Langkawi - men efter ett tag struntade vi i det också. Vi åkte in en knapp vecka till Koh Lanta för att Margaretha skulle kunna strosa i butiker och handla lite till barnbarnen. Och en klocka till henne.

Sedan tillbaks till Koh Jum och Season igen.

Så alltså. Er webbredaktör har verkligen varit lat. Och kanske även okulturell eftersom vi struntade i hur bergsfolken har det.

Det som var intressant att lägga märke till var hur stor andel av gästerna på Season som hade varit där tidigare. "Rekordet" (som vi träffade på) var ett svenskt par som hade varit där åtta gånger sedan 2005 (anläggningen öppnades i november 2003). Och Pen verkade känna igen dem alla. Och skämde bort oss med små matpresenter och frukter och kakor.

Vi längtar redan tillbaks!

--------------------------------

PS: På tal om alla svenskar på Koh Lanta. När vi började åka på semester till Thailand för tio år sedan tillbringade vi två gånger en del av semestern på Phuket. Vi sa då att på Phuket var vi yngst (eftersom de flesta andra turister var pensionärer) medan på Koh Lanta var vi äldst. Javisst, det var naturligtvis en överdrift men det låg ändå en hel del i det. Numera är förhållandena ändrade på Koh Lanta, turisterna består i första hand av två olika grupper, pensionärer och småbarnsfamiljer. Men fortfarande är det en väldig dominans av svenska turister.

När vi skulle resa hem och stod i kön till passkontrollen på flygplatsen i Krabi (som i första hand betjänar Koh Lanta och Ao Nang) vände sig en amerikan som stod före oss i kön om och frågade "Are we the only non-swedes on this airport? Have you closed down Sweden for the winter?".

--------------------------------

PSII: Så här berättar Anders Grawin:

Trodde aldrig att jag skulle få så mycket förfrågningar om bilderna. Många forskningsinstitut världen över tycker att dem är väldigt värdefulla i deras forskningar.

Vi tog ju en morgontur (jag, en kompis och 2 från Jum) och kom upp på toppen. Vi satt där ca 5 min innan vi såg något underligt på vattnet. Min kompis som otroligt konstigt nog hade det sista han gjorde innan han släckte lampan på kvällen läst en artikel i Illustrerad Vetenskap om tsunamis sa direkt att det var just en tsunami. Men uppifrån berget såg den inte så otroligt stor ut som den sen visade sig ha varit. Samtidigt ringde en kompis mig från Sverige och sa att det varit en jordbävning utanför Phuket.

Vi började gå ner från berget och mötte då ö-befolkningen på väg upp, då blev vi stressade då vi hade våra familjer kvar nere på stranden. Vi fick skjuts på några mopeder tillbaka där vi såg förödelsen med förstörda bungalows och longtail båtar som låg i skogen på andra sidan vägen. Till slut hittade vi våra familjer uppe i bergen där vi övernattade. Dagen efter hittade vi våra bungalows helt förstörda och allt vi hade var borta. Men vi är glada att vi överlevde och att inte tsunamin kom mitt i natten.

Ha det bra. Vi kanske syns på Jum någon gång.

Visst är det en konstig kommunikationsvärld som vi lever i. Han satt på berget och såg tsunami-vågorna komma mot stranden. Och så får han ett telefonsamtal från Sverige som berättar om jordbävningen som orsakat tsunamin.

Söndagen den 31 oktober 2010: Om tid
Rubriken ovan skulle kunna förleda någon läsare att tro att detta är en essä. Det är det inte, det skulle vara alltför förmätet av mig att kalla dessa små tanker för en essä. Så här definierar SAOB ordet essä:

Kortare framställning av ett visst ämne på vetenskaplig grund, men med litterär form; numera oftast om tidskriftsartikel över litterärt eller kulturellt ämne.

Tyvärr är jag nog varken tillräckligt vetenskaplig eller kulturell för att kunna benämna dessa tankar för en essä.

Men hur som helst. Att jag börjar fundera över tid nu på morgonen beror naturligtvis på att vi än en gång måste ställa om en massa klockor i samband med att vi går över till vintertid/normaltid. Naturligtvis är hela idéen med att ställa om klockorna ett bevis på hur svårt vi i vårt moderna samhälle har att hantera vårt eget liv, dvs att anpassa det till naturens växlingar i form av ljusförhållanden. Om vi tycker att vi borde stiga upp tidigare på morgonen än på vintern skulle vi naturligtvis kunna göra det utan att behöva ändra klockan. Men det klarar vi inte av.

(I går kväll när jag lyssnade på nyheterna i TV påtalade man i varje sändning att "precis klockan 3 ska vi vrida tillbaks klockan en timme". Varför betona ordet "precis"? Det hade väl räckt med att säga "klockan 3"? Särskilt som alla vet att ingen ändå stiger upp mitt i natten för att ändra klockorna.)

Det som slår mig varje gång det blir dags att ställa om klockorna är hur många klockor vi har i ett enda hem. Varje år blir jag lika förvånad. Om det beror på att vi är så beroende av att veta tiden eller om det beror på att det är så enkelt att inkludera en klocka i diverse andra utrustningar vet jag inte, det kanske är en kombination. I varje fall har vi

Köksklocka
Två väckarklockor (båda på Margarethas sängbord)
En klocka i termometern
Var sitt armbandsur
Klocka i mobiltelefonen
Klocka i den fasta telefonen
Klocka i datorn
Klocka i bilen

Antagligen har jag glömt bort några. Och alla dessa behöver jag ju inte ställa om, datorn och den fasta telefonen klarar detta helt själv – men inte mobiltelefonen. Varför?

Numera har jag lärt mig att med sunda förnuftets hjälp inse hur jag ska vrida klockan, framåt eller bakåt. Men de där fåniga ramsorna har aldrig hjälpt mig. ”Ta fram trädgårdsmöblerna på våren och sätta tillbaks dem på hösten” pratar folk om. Men när jag funderar på trädgårdsmöbler som ramsa blir det ”Ta ut trädgårdsmöblerna från förrådet och sätta in dem igen” – det ger ingen ledtråd för klockans hantering.

Men när det ändå handlar om tid kan jag inte låta bli att ge er chansen att läsa vad som rimligen måste klassificeras som en riktig essä, nämligen Torbjörn Tambours Om påsk, tideräkning och matematik. Synnerligen intressant, enligt min uppfattning. Läs och njut.

Här är ett litet utdrag:

Ett år är som vi vet inte exakt 365 dygn, utan ungefär ett kvarts dygn längre. Detta har man känt till länge och Julius Caesar genomförde år 45 fKr en kalenderreform i det romerska riket för att ta hänsyn till detta. Det bestämdes att vart fjärde år skall vara ett skottår med 366 dagar. Skottdagen inföll tills för några år sedan den 24 februari, nu är det istället den 29. Förledet skott- har med skott och skjuta att göra, i betydelsen inskjuta. Denna kalender kallas den julianska och i den är alltså ett år exakt 365,25 dygn och skottår är de år som är jämnt delbara med 4.

Verkligheten är emellertid mer komplicerad än så och några hundra år senare började man misstänka att något var fel. Den engelske munken Beda Venerabilis ("den vördnadsvärde", 673-735, abbot i klostret i Jarrow, Northumbria) gjorde noggranna observationer av vårdagjämningens datum och noterade att den förmodligen hade flyttat på sig sedan Caesars tid. Eftersom han bara hade tillgång till primitiva tidmätningsinstrument som solur och tidvatten kunde han inte säga exakt hur mycket, men hans observation är ändå ett imponerande arbete. I början av 1500-talet hade vårdagjämningen flyttat sig så mycket som tio dagar, vilket var märkbart för alla och något måste göras.

Efter ett omfattande utredningsarbete beslöt påven Gregorius XIII om en omfattande kalenderreform som genomfördes i den katolska delen av världen år 1582. Detta år strök man helt enkelt 10 dagar ur almanackan, så att den 15 oktober följde direkt på den 4, och vidare beslöts att skottår är de år som är jämnt delbara med 4, utom sekularåren, dvs 1600, 1700, 1800 osv, av vilka bara de som är jämnt delbara med 400 är skottår (således var inte 1900 ett skottår, medan 2000 var det). Det "gregorianska" året är mycket nära det riktiga, de skiljer sig bara på knappt 26 sekunder.

I de protestantiska och ortodoxa delarna av världen förhöll man sig inte förvånande mycket skeptisk till detta papistiska tilltag. Den ortodoxa kyrkan beräknar fortfarande sina helger enligt den julianska kalendern och detta går igen i en del av de länder som varit eller är ortodoxt dominerade. I de protestantiska länderna infördes den nya tideräkningen successivt och under större eller mindre motstånd. I Sverige, som var nästan sist i Västeuropa med att reformera kalendern, skedde det 1753, även om man gjorde halvhjärtade försök tidigare. Sålunda ströks skottdagen 1700, men man strök inte de 10 dagarna, vilket ledde till att landet fick en alldeles egen kalender som skilde sig från alla andra länders. Den strukna skottdagen tog man dessutom igen 1712, då en ny dag, 30 februari, sköts in i kalendern.

Reformen 1753 orsakade mycken oro bland allmogen och många var rädda att de hade blivit bestulna på 12 dagar av sitt liv. Om man vill räkna ut vilken dag en viss historisk händelse inträffade, så måste man ta hänsyn till kalenderreformerna; Karl XII:s dödsdag den 30 november är exempelvis angiven i den julianska kalendern och den ryska revolutionen på hösten 1917 kallas omväxlande oktober och novemberrevolutionen.

Intressant är att notera att Sverige var bland de sista länderna i Västeuropa att införa den Gregorianska kalendern, vi brukar ju alltid tro att vi är så "moderna" och är bland de första att införa nyheter.

Beda Venerabilis och Gregorius XIII

Tisdagen den 26 oktober 2010: Bryr vi oss om Falun?
Häromdagen (den 12 oktober 2010) kommenterade jag här i bloggen vad ”vi” ska göra med området mellan järnvägen och Strandvägen vid Tisken.

Då skrev jag att samhällsplanering är en uppgift för kommunen men kommunen är ju inte ”de” utan det är ”vi”, dvs alla vi som bor här. Därför är det en uppgift för oss alla. Att fundera över och ge idéer om. Gör vi verkligen det?

Just nu gäller frågan vad det ska bli av de båda kvarteren Västra Falun och Teatern. Det är de två kvarter som omgärdas av Gruvgatan, Myntgatan, Stigaregatan och Sturegatan och som för närvarande bland annat inrymmer resterna av det nerbrunna Egnellska huset. För närvarande pågår (äntligen!) bakom de gamla fasaderna återuppbyggnaden av detta hus som ska innehålla lokaler för Sveriges Television och för kommunala förvaltningar.

Men hur ska resten av de båda kvarteren användas? Det är en intressant fråga eftersom de ligger centralt och utgör en resurs i utnyttjandet av staden. För närvarande utgör en stor del av kvartersytorna mer eller mindre oordnad parkering. Så är det inte meningen att det ska förbli. Centrala kvartersytor ska användas till angelägna ändamål. Jag tror att alla håller med mig om att detta är en angelägen fråga för oss falubor att engagera oss i.

Falu kommun har därför låtit upprätta ett detaljplaneprogram för att bredda beslutsunderlaget inför upprättandet av detaljplan. I programmet skisseras två olika scenarier, ett där kvarteren inrymmer bostäder och kontor – samt förhoppningsvis butiker mot Myntgatan och Gruvgatan, och ett där även inryms lokaler för ett större nöjesetablisemang innehållande bowlinghall, restaurang och bar.

Kommunen har hållit ett samrådsmöte för att presentera programmet och få synpunkter på detta. Till mötet kom, förutom kommunens representanter, nio personer varav sju var fastighetsägare och endast två tillhörde den sk ”allmänheten”.

Två av femtiotusen kommuninvånare!

Om just du säger att du skulle ha gått men inte visste om mötet eller inte kunde just den kvällen – då har du chansen att komma med synpunkter i alla fall. Börja med att läsa detaljplaneprogrammet (här!), sedan kan du höra av dig till kommunen.

Fast ärligt talat är jag inte särskilt förvånad över att det var få som engagerade sig. Det är svårt att engagera allmänheten för långsiktiga frågor, speciellt svårt är det att engagera dem i tid, dvs när det finns möjlighet att påverka. Synpunkter kommer lätt senare, när allting är beslutat och klart.

Som representant för Vägverket deltog jag i mängder av liknande möten. Det gällde till att börja med att lägga mötet på ”rätt” tid. Om det visade sig att det just den kvällen pågick en fotbolls- eller ishockeymatch kunde man lätt få kommentaren att ”ni har lagt mötet just i kväll för att ingen skulle komma”.

De som kom var oftast pensionärer. Eftersom vägåtgärder tar lång tid innan de blir genomförda och sedan har konsekvenser för väldigt lång tid borde det i stället vara ungdomarna/småbarnsföräldarna som rimligen skulle ha haft störst anledning att engagera sig. Men de har fullt upp med att hämta, mata och lägga barn hela kvällarna. Vi laborerade med olika tidpunkter för att få fler unga till mötena men det var bara vid speciella tillfällen som vi hade någon större framgång.

Men – du som är pensionär, ta dig tid och läs kommunens detaljplaneprogram och tänk igenom vad du tycker och hur det bör vara för att Falun ska vara en attraktiv stad för dig, dina barn och dina barnbarn!

Söndagen den 24 oktober 2010: Ofta?
Häromdagen hade jag på föreningens webbplats förstasida bäddat in en videosnutt från Youtube, den visade en björn som åt på en slagen älg. Den här var det:

Det är ju så på Youtube, liksom på många andra webbplatser, att man kan skriva in egna kommentarer (om man är inloggad). De flesta kommentarerna brukar innebära att man talar om att man uppskattar videon. En av kommentarerna till videon med björnen som åt på den slagna älgen löd:

Ofta älgen är slagen?

Då började jag att känna mig gammal. För jag förstod inte vad vederbörande menade - trots att jag satt och funderade en lång stund. Ofta? Det är väl så att dagens tonåringar har lagt in en helt annan betydelse i ordet "ofta" än vad jag är van vid - men vilken?

Jag har skickat epost till alla våra barn och frågat. Men inte fått någon förklaring, antagligen beroende på att de alla är i trettioårsåldern, dvs alldeles för gamla för att förstå vad ungdomen av idag menar. Och barnbarnen är alla under fem år så de är lite för unga.

Så läste jag i Aftonbladet av idag ( http://www.aftonbladet.se/wendela/article7995047.ab ) en artikel om ungdomarnas språk på internet, där gavs också en ordlista med förklaringar av en del olika ord/förkortningar. Och i artikeln hade artikelförfattaren själv med en mening med ordet "ofta".

En del av oss tror kanske att vi har förstått. Och lägger oss i. Vi skriver ”lol, lol…”, fullständigt omedvetna om att vi gör bort oss totalt. ”Lol” får absolut INTE användas av en förvirrad tonårsförälder.

”Lol” är till för alla under 25.

Jag har någon gång lagt till ett litet ”lol” i en mening på Facebook med följande konsekvens: ”Mamma, ofta du skriver så! Vi tar bort dig som vän om du inte skärper dig!”

När jag läste det hoppades jag att "nu ska jag få veta". Men någon förklaring till vad som menades med "ofta" gavs inte.

Kanske någon av er som läser detta har barnbarn som är äldre än mina och som kan förklara. Berätta för mig i så fall!

Men det här med att ha "egna" ord är ju absolut inget nytt, det har väl alltid använts, precis som tex kläder, för att markera samhörighet inom en grupp (tex ungdomar) och att "vi i gruppen" skiljer oss från andra (tex vuxna). Det är ju inte heller förbehållet ungdomar, även vi vuxna har en tendens att göra så, till exempel för att markera att "vi är inne". När jag arbetade på Vägverket i Borlänge, en arbetsplats med cirka 600 anställda, var det väldigt tydligt att det ständigt lanserades nya modeord, som det gällde att lära sig innebörden av för att tillhöra "det drivande innegänget". När "alla" hade lärt sig ordet försvann det, då var det ju ingen mening med att använda det längre. Då kom nya ord. Speciellt märkte jag detta när jag i mitten av 80-talet hade veckopendalat till Umeå ett år. När jag kom tillbaks till Borlänge var det helt nya ord som var inne.

Och när jag var i tonåren hade vi också konstiga förkortningar, även då ofta baserade på engelska ord. Så dagens ungdomar är egentligen ganska traditionella, de gör precis som deras föräldrar och farföräldrar. Och visst var det så att när vi var tonåringar tyckte vi att det var görknasigt om vuxna försökte använda ungdomarnas ord. (Jag bodde i Trollhättan i Västsverige och där var allting "gör-").

Men vad betyder "ofta"?

---------------------------------------

PS: Nu har jag fått svar från ett av de stora barnen som uppenbarligen var ungt - i varje fall i sinnet:

Så här ska du läsa meningarna: "Det är inte särskilt troligt att björnen var slagen." "Det känns inte så sannolikt att du skulle skriva lol mamma". Hälsningar från sanna som väntar på ikea och säger till jonas "ofta vi får in allt vi köpt i bilen..."

Så nu vet jag. Men undrar i stället hur ordet "ofta" har kunnat få den betydelsen!

-------------------------------------

Kommentarer:

Åsa Passanisi, Aftonbladet: Visst är det svårt att hänga med, jag är bara 38 år men det är mycket som jag inte förstår...."Ofta" har blivit ett uttrycka för "Eller hur?/lägg av/det menar du inte", i mer negativ/förvånade betydelse. Exempel: Visste du att Kalle och Anna är ihop? Ofta! (dvs...du skojar/det tror jag inte på). "Ofta älgen är slagen" betyder nog "Jag tror inte att älgen är slagen". Ungefär så.

Fredagen den 22 oktober 2010: Inget att hänga upp sig på!
Jo, det är kanske det som det är. Eller kanske inte ”sig”, men några snygga kläder.

November månad gillar varken Margaretha eller jag. Vi är nog inte ensamma om det. Även de som med värme brukar förklara att de älskar hösten ”för det är så vackra färger och så hög klar luft då” och de som gillar vinter för skidåkningens skull – ja, till och med de brukar erkänna att november månad faktiskt inte är någon höjdare. Snarare tvärtom. Inga färger i naturen, bara grått. Och den snö som eventuellt kommer blir det ingen glädje av, bara slask. Och för Margaretha och mig, som älskar sommar och värme, är det naturligtvis ännu värre.

Så vi tänkte ta en sväng och åka och bada i varma vatten i stället. Men för att få lite omväxling i badandet och njutandet av solen tänkte vi även göra en sväng till norra Thailand, Chiang Mai och/eller Chiang Rai. Så var tanken.

Men i går kväll när vi tittade på TV-nyheterna berättade de om översvämningar i norra Thailand, floderna svämmade över (och det var fara å färde att vattnet snart även skulle nå Bangkok). Det lät ju inte så bra, tyckte vi. Skulle vi verkligen ge oss dit?

Det bästa är ju att fråga någon som är i närheten, tänkte jag. Och letade reda på en svensk kvinna i Bangkok, Annika Jonasson, som hade en blogg på nätet.

När jag hittade hennes sida började jag fundera över livet och vad man gör av det. Det är en sådan där fråga som jag annars i första hand brukar få när jag ser på TV-reklam för diverse skönhetsmedel (och som ofta avslutas med att en kvinnlig röst viskar ”because you are worth it”). Då kan det hända att jag funderar över hur de som producerar reklamen kommer att känna när de ligger på sitt yttersta och tänker tillbaka på sitt liv. ”Vad har jag gjort med mitt liv? Jo, urfånig reklam för onödiga produkter”. Hur kommer de att känna sig?

Inte för att jag vill påstå att min egen livsinsats har varit speciellt exceptionell och märklig, men att delta i förbättrandet av den svenska infrastrukturen känns som att det har varit någon mening med yrkeslivet.

När jag läste om Annika och hennes verksamhet i Bangkoks slum, då insåg jag att det finns andra verksamheter än att planera och bygga vägar som kanske ger mer direkt nytta för ett antal människor (vägplanering är ju verkligen långsiktig verksamhet!). Verksamhet som inte syns så mycket och kanske inte är så där väldigt glamorös – men som sannolikt gör stor nytta för de som behöver hjälp.

Läs till exempel om hennes initiativ med klädgalgar (för ”vintage-kläder”), som fattiga kvinnor i Bangkok ”klär” med mönstrade bomullstyger, så att kläderna inte halkar av. Här är adressen: http://50ibkk.blogspot.com/search/label/H%C3%A4ng%20P%C3%A5 . Och läs mer om hennes verksamhet på hennes blogg. Eller köp några galgar!

-----------------------------

PS: Jag fick svar över natten på frågan om översvämningar: Jag tror inte du behöver vara orolig för översvämningar så långt norr ut.....pratade med vår chaufför som har sin släkt i Chiang Mai och han sa att det är helt ok där.

Torsdagen den 21 oktober 2010: Det finns hopp för ungdomen!

I Falu-Kuriren i morse läste jag en insändare. Jag blev så glad. Så här stod det:

Inga bra argument mot kepor
Varför får man inte ha keps i grundskolan? Jag har frågat lärarna efter argumenten men alla säger:

-Så har det alltid varit i alla tider. Det handlar om ren hyfs!

Men egentligen om man ska gnälla på kepor kan man ju lika gärna gnälla på att vissa elever inte har kniven i höger hand och gaffeln i vänster hand när de äter. Eller att någon elev skriver med vänster hand. Och i kyrkan ska man ju i alla fall visa respekt och ta sig sin huvdbonad. Men tanterna som gnäller på att man inte får ha keps inomhus får ha på sig någon liten mössa i kyrkan, utan att någon gnäller på dem.

Men egentligen, hur mycket stör en keps i ett klassrum? Det är ju inte precis som att man har på sig någon påvehatt som skymmer sikten för dem bakom.

Nej, några riktiga argument har jag inte hört ännu så mitt råd till er som gör regler i skolan är att ni ser till att det finns ordentliga argument för de regler som ställs upp. Då blir ni trovärdiga.

Ohyfsad elev

Att jag blev så glad beror inte på att jag egentligen tycker att eleverna ska få ha keps på sig i skolan. Det tycker jag nog inte - utan att ha resonerat igenom med mig själv varför jag tycker så.

Nej, min glädje berodde på att den "ohyfsade eleven" formulerade sin ståndpunkt på ett så bra och sakligt sätt (även om jag tyckte att resonemanget med vänsterhänthet inte precis passade in i sammanhanget). Kan en svensk grundskoleelev av idag argumentera så bra för sin ståndpunkt, då finns det ett gott hopp för såväl ungdomen som för demokratin.

Tisdagen den 19 oktober 2010: Vad betyder färgpluttarna?
Det är ungefär femtio år sedan jag gjorde min militärtjänstgöring – eller lumpen, vilket du vill. Då var det väldigt viktigt att omgående lära sig hälsa, dessförinnan fick man inte permission att gå utanför regementsområdet. Och så måste man lära sig vad gradbeteckningarna betyder så att man kunde ange rätt titel på befälet.

Vicekonstapel (eftersom jag tillhörde artilleriet)
Konstapel
Furir
Överfurir
Sergant
Styckjunkare
Fänrik
Löjtnant
Kapten
Major
Överstelöjtnant
Överste

Så benämndes de olika befälsgraderna. Fast fanns det inte en grad till förutom Sergant och Styckjunkare bland underofficerarna? Högre grader än överste tror jag inte att vi behövde lära oss – mer än namnet på ÖB. Nils Swedlund och Torsten Rapp hette de under det år som jag låg inne (men det kom jag inte ihåg nu utan fick kolla upp på Wikipedia!).

Förutom gradbeteckningen kunde man på uniformen se truppslag och förbandstillhörighet. Det är ju inte heller så konstigt.

Men när man ser bilder av höga officerare i TV eller i tidningar eller på nätet brukar de dessutom ha en massa ”färgpluttar” på vänstra sidan av vapenrocken.

Just de här färgpluttarna råkar sitta på den amerikanske generalen William E Ward

Vad betyder alla dessa ”pluttar”? Varför sitter de där? Är det någon som kan uttolka vad de betyder (utan att ha en bok med koder tillgänglig)? Är det krigsslag som man deltagit i – men svenska officerare lär väl inte ha deltagit i så många slag? Eller är det för att tala om något annat som innehavaren har gjort?

Sitter de där ”bara” av statusskäl? Är det så att ingen bryr sig om vad de betyder – det gäller bara att ha så många pluttar som möjligt?

Och vad kallas de? För ”färgpluttar” heter det väl inte? Kom fram nu, alla yrkesmilitärer, och berätta för oss okunniga!

------------------------------------

Kommentarer:

Torbjörn Blom: Ja det är inte så lätt för den oinvigde. Det är "släpspännen", d.v.s. tyget ifrån medaljerna som man bär istället för de stora originalmedaljerna. De olika färgkombinationerna visar vilken medalj man fått sig tilldelad och i vissa fall har man även siffror som visar hur många medaljer man fått av samma medalj. Som yrkesofficer är man stolt över de medaljer man fått. Personligen bär jag bara mina utlanduppdragsmedaljer, men de finns de som även bär svenska medaljer. Det är ett bevis för uppskattning som jag personligen gärna visar andra att jag har erhållit.

Söndagen den 17 oktober 2010: Göteborgs Handelskompani
Någon stockholmstidning håller vi oss inte med, Margaretha och jag. För några år sedan nappade vi på ett erbjudande om att prenumerera på DN (eller var det SvD?) enbart på söndagarna för en tid. Men vi förlängde inte prenumerationen, det var så mycket papper att vi inte tyckte att vi han läsa den, trots att vi var lediga på söndagarna.

Häromdagen kom en av våra grannar in och lämnade över nycklarna till sin lägenhet. Han skulle resa bort och ville att vi skulle ta hand om posten, och kanske även vattna blommorna.

I morse tog Margaretha in hans Svenska Dagbladet till oss, hon tyckte att vi kunde passa på att läsa den - om vi gjorde det försiktigt så att den inte blev skrynklig.

Då såg jag en stor annons från Bohusbanken:

LETA I GÖMMORNA!

LÖS IN BEVISET I "JÄRNVÄGSLOTTERIET"!

Jag kunde inte låta bli att läsa hela annonsen. Där stod det följande:

Göteborgs Handelskompani gav år 1876 ut dessa delaktighetsbevis som motsvarar nutida premieobligationer. Utgivningen hänförde sig till ett lån till Göteborgs Handelskompani med obligationer i Bergslagsbanan som säkerhet. Handelskompaniet gick i konkurs år 1879. Pengar avsattes därvid för inlösen av utelöpande delaktighetsbevis. Fortfarande har 1809 bevis inte lösts in. Ett bevis är nu värt 60.000 kronor.

Handelskompaniet drog i fallet med sig bl a Rosendahls Fabriker AB i Mölndal med sockerraffinaderi, bomullsspinneri och väveri. Antalet arbetare var 1200.

HÄMTA DINA PENGAR!

Upplysningar lämnas av Lena-Britt Hansson, Bohusbanken, Box 11055, 404 22 Göteborg. Telefon 0752-484143

Då blev jag ännu mer nyfiken och gick in på Bohusbankens webbplats (banken är numera tydligen en del av Den Danske Bank). Där stod det mer:

Handelskompaniets historia

Handelskompaniet startades 1871. Såsom finansinstitut hade Göteborgs Handelskompani rätt att driva och köpa företag samt handla med aktier i företag. Ordförande och dominerande personlighet var Carl-Otto Francke. Franckes aktieinnehav var dock mycket begränsat, - 10 procent. En del andra namnkunniga personer tog plats i styrelsen, såsom Oscar Dickson och August Röhss.

Handelskompaniet förmedlade bland annat obligationslån till Halmstad-Jönköpings Järnväg och var också dominerande låneinstitut vid byggandet av Bergslagsbanan. Kompaniet var också intressent i Stora Kopparberg, Atlas järnvägsaffärer samt i ett antal finska sågverk.

Starten i 1870-talets internationella högkonjunktur var ytterst lyckosam. En filial öppnades i London, "The Gothenburg Commercial Company Ltd" som tillsammans med Stockholms Enskilda Bank var huvudfinansiär för Atlas. Franckes och Handelskompaniets största engagemang var dock Bergslagsbanan där man djärvt lånade ut 15 miljoner kronor utan full täckning.

Kompaniets framgång var till en början stor och redan 1872 fick aktieägarna utdelning på sina aktier. År 1875 omsattes 17 miljoner kronor, varav en stor del i obligationer. Franckes post som styrelseordförande var ohotad trots hans blygsamma aktieinnehav.

Efter något år blev dock obligationsmarknaden mättad och från år 1876 blev vinsten sämre. Kompaniet kunde inte realisera järnvägsobligationerna utan blev sittande med stora egna poster. Man försökte till och med något inom bankvärlden så unikt som ett lotteri för att bli av med järnvägsobligationerna. Det skedde i samarbete med den schweiziska firman Köckert, Haltenhoff & Co i Genève som den 22 juli 1876 utfärdade de "Järnvägs Premie Obligationer" vars innehavare nu ombedes att ge sig tillkänna. Också detta försök att få in pengar blev ett totalt fiasko; man fick in 1/14 av det belopp man väntat sig.

Den 18 januari 1879 fick Göteborgs Handelskompani ställa in sina betalningar med en konkurs som följd. Franckeimperiet rasade samman. Samtidens och eftervärldens dom var hård avseende Francke och hans affärsmetoder. Företaget hade för litet eget kapital och en alldeles för stor upplåning och klarade därför inte en lågkonjunktur. Dessutom var Handelskompaniets industriengagemang långt större än andra samtida bankers.

Att det "förr i tiden" precis som nu har funnits en hel del spekulativa affärsidéer visste vi nog alla tidigare. En del lyckades, andra inte. Precis som nu. Det är inte så konstigt. Det konstiga är, tycker jag, att pengarna har legat där i snart 150 år och vuxit. Utan att de på något sätt har "försvunnit". Tydligen är det ordning och reda i svenska banker. Förresten - 1809 bevis á 60.000 kronor, det blir över 100 miljoner kronor som bara ligger där. Man kan undra vart pengarna hade tagit vägen om det hade varit i Nigeria (med tanke på de sk "Nigeriabreven").

Dessutom har pengarna uppenbarligen förvaltats på ett bra sätt. Kan man tro. På beviset ovan kan man läsa att det kostade 15 kronor år 1876. Nu får man (om man hittar beviset) i stället 60.000 kronor.

Fast det är ju en väldigt lång tid också, 134 år. Vad blir det för ränta i genomsnitt? Jo, ungefär 6,5%. Det är ju en ganska bra ränta, för att vara "i genomsnitt" under en så lång tid. Men det är ju inte "jättemycket". Själv skulle jag inte ha gissat på att 6,5% ränta skulle kunna förvandla 15 kr till 60.000 kronor. Men det blir väldigt mycket när det är väldigt lång tid.

Men penningvärdet har ju förändrats under denna tid också. Enligt SCB har konsumentprisindex ändrats från 95,4 år 1876 till 4378 år 2009. Det innebär alltså att de 15 kronorna 1876 var värda lika mycket som (15*4378)/95,4 dvs 690 kronor år 2009. Visserligen påtalar SCB att "Jämförelser över lång tid är behäftade med stor osäkerhet, särskilt med tanke på att levnadssättet har genomgått stora förändringar". Men om vi ändå använder konsumentprisindex så innebär det att den reala räntan under alla dessa år i genomsnitt varit ungefär 3,5%.

Man kan undra hur många som kommer att "hitta" detta papper i sina gömmor? Antagligen inte så många, gissar jag. Kanske du har ett?

Några klipp från dagspressen om företaget:

Klipp från Wernamo Tidning den 23 mars 1877

Wernamo Tidning den 21 september 1877

För övrigt kan man notera att Wernamo Tidning tydligen har gått över från den gamla frakturstilen till den moderna antikvan (som väl egentligen är mycket äldre än frakturstilen?) under 1877.

----------------------------------------------------------

En gång i tiden hade jag en tabellsamling där man kunde hitta de mest skiftande sifferuppgifter, bland annat vad värdet av 100 kr blir efter ett visst antal år vid en viss ränta. Det var bekvämt, i stället för att sitta och multiplicera vad 17 kr blir efter 7 år vid 3% ränta

17*1,03*1,03*1,03*1,03*1,03*1,03*1,03

var det bara att gå in i tabellen. Numera behövs ingen tabell, datorn och ett excelark klarar uppgiften fortare än vad det tar för mig att hämta boken - om jag hade haft den kvar.

Torsdagen den 14 oktober 2010 Har du pratat med en "eng" på sistone?
Det sägs att det finns många pensionerade lärare bland medlemmarna i SPF Falubygden. Om det stämmer borde det väl finnas någon som för mig kan förklara varför vi kallar invånarna i olika länder som vi gör.

Så här är det. En hel del länder har namn som slutar på –land

England	engelsman
Tyskland	tysk
Island	isländare, islänning
Holland	holländare
Grekland	grek
Ryssland	ryss
Irland	irländare
Thailand	thailändare
Finland	finländare (finne, finlandssvensk)

Det verkar ju inte finnas något system, i varje fall inget som framträder tydligt för mig. Att kalla en engelsman för en "eng", en islänning för en "is", en holländare för en "holl" låter ju i och för sig väldigt knepigt i mina öron. Men det kanske bara beror på att jag är så ovan vid att höra det? Att lägga till "-ländare" är ju inte så svårt att komma på när det gäller länder som slutar på -land. Men varför har vi inte gjort det för tyskar, greker och ryssar? Har det något att göra med vilken bokstav som kommer närmast före "land"?

En eng?

En annan stor grupp länder är sådana vars namn slutar på –ien

Belgien	belgare
Italien	italienare
Albanien	alban
Spanien	spanjor
Tjeckien	tjeck
Slovenien	sloven
Slovakien	slovak
Kroatien	kroat
Serbien	serb
Bulgarien	bulgar
Rumänien	rumän
Indien	indier
Arabien	arab (ja, inget land - men ändå!)
Brasilien	brasilianare

I många fall tar man alltså bara bort "-ien", men varför belgare, indier, italienare och brasilianare?

Några landsnamn slutar på -rike

Frankrike	fransman
Österrike	österrikare

Varför skillnad?

Och slutligen en grupp med länder som slutar på diverse ändelser:

Norge	norrman
Polen	polack
Portugal	portugis
Kina	kines
Japan	japan
Israel	israel
Libanon	libanes
Turkiet	turk
Egypten	egyptier

Finns det något system som jag inte inser? Kan någon förklara för mig?

Östermannen Franz Joseph och frankrikaren de Gaulle?

------------------------------------------

PS: Min språkguru Valdemar Petersson säger att det finns inget system, ingen logik i hur vi benämner de olika ländernas invånare. Det är bara slumpen. Och undersöker man motsvarande på till exempel engelska eller tyska gäller samma sak där, inget system, ingen logik.

Tisdagen den 12 oktober 2010: Vad ska vi göra med området mellan Strandvägen och järnvägen?
I mitt yrkesverksamma liv arbetade jag mycket med vägplanering. Det är ju en del av den fysiska samhällsplaneringen. Det är därför kanske inte så konstigt att fysisk samhällsplanering intresserar mig fortfarande, dvs hur ska vårt geografiska närområde se ut och hur ska det nyttjas.

Detta är ju en uppgift för respektive kommun, i Falun för Falu kommun, att planera och ta ställning till. Men kommunen är ju inte ”de” utan det är ”vi”, dvs alla vi som bor här. Därför är det en uppgift för oss alla. Att fundera över och ge idéer om.

Det som fn är mest aktuellt i detta sammanhang är ju utformningen och utbyggnaden av Södra Centrum med ett nytt resecentrum som omfattar såväl buss- som järnvägstrafik.

Ett annat men närbeläget område som det är svårt att låta bli att fundera över hur det ska kunna användas på ett vettigt sätt, det är den långsmala landremsan mellan Strandvägen och järnvägen invid Tisken.

Sydost om detta, norr om Slussen och Karl Hedins Trä har det ju numera byggts ett antal villor. Där ser det trevligt ut (även om jag inte förstår varför ett av husen skulle vara svart när alla de andra är "nästan vita"). Men området nordväst om dessa villor och upp till Tiskenparkeringen är alltför smalt för att kunna bebyggas på ett vettigt sätt. Därför ligger det bara där, som ödemark, och ser allmänt trist ut.

Hur och till vad skulle vi kunna använda området så att det kommer till nytta – och därmed förhoppningsvis ser lite trevligare ut än idag. Vem som är markägare vet jag inte, kanske är det Trafikverket (fd Banverket) eller dess avknoppade fastighetsbolag Jernhusen, kanske är det Falu kommun? Men det är nog mindre intressant vem som äger området, jag antar att ägaren är tacksam för förslag till vettig användning.

Har du något förslag? Kanske en träningsbana för rullskidåkare? Från min tid på Vägverket vet jag att rullskidåkarna brukar uttrycka stor tillfredsställelse när en asfalterad gång- och cykelbana blir iordningsställd, de ser snabbt till att utnyttja den för sina behov. Så som skett med gång- och cykelbanan längs länsväg 293, Leksandsvägen. En bana här, mitt inne i stan, skulle kanske bli uppskattad?

Sträckan är cirka 700 m lång, det borde väl vara en acceptabel sträcka att åka innan man tvingas vända och åka tillbaks? Och parkeringsplatser finns det ju omedelbart norr om området vid Tiskenparkeringen.

Det vara bara en idé. Kanske har du något mycket bättre förslag? Hör av dig! Kanske är det du som har den där geniala idén.

------------------------------------------------

Kommentarer:

101013 Hyperboré: Mitt förslag kanske inte påverkar själva områdets markanvändning så mycket. Men ändå.

Vid järnvägsbankens fot, där det idag sitter ett trådstängsel, sätter man i stället upp ett långt plank, kanske 2-3 meter högt, som döljer den mindre vackra slänten. Faluns grafittimålande (och klottrande) ungdomar inbjuds att här utveckla sitt konstnärliga sinne i stället för på husväggar, gångportar och järnvägsvagnar. Antagligen skulle stadens fastighetsbolag uppskatta möjligheten och kanske till och med ställa upp med att sponsra var sin del av planket?

När hela planket är färdigmålat dokumenteras "konstverken" genom att de fotograferas och läggs ut på nätet, varefter alltihop vitmålas och är redo för nytt skapande.

Eftersom grafitti-konsten brukar ha ganska stora dimensioner kan det nog vara "lagom avstånd" att betrakta den när man vandrar runt Tisken på gångvägen nere vid vattnet.

Naturligtvis bör även andra åldersgrupper än ungdomar och andra konsttekniker än grafitti välkomnas - kanske SPF Falubygdens startar en studiecirkel i målning som kan redovisa sina verk här?

Grafitti i Polen

Måndagen den 4 oktober 2010: Varför just 5:70 kr?
Mina företagsekonomiska kunskaper är synnerligen grunda, de består i att jag en gång i tiden läste ”ett betyg” i företagsekonomi. Det var inte särskilt svårt – men det var fyrtio år sedan och mycket av det lilla som jag lärde mig har jag väl glömt bort. Men något sitter väl ändå kvar, till exempel att det finns två principiellt olika sätt att prissätta en vara.

Det ena sättet är att man tar reda på sin egen kostnad för varan (eller tjänsten) och sedan lägger på en lämplig vinst. Det låter enkelt men det är det ju inte. När man väl har börjat att diskutera fasta och rörliga kostnader, särkostnader och samkostnader så kan det bli ganska invecklat – och ge olika resultat beroende på hur man värderar de olika kostnaderna.

Det andra sättet är att fundera ut hur mycket jag kan ta ut för varan och ändå få den såld. Och då finns det två olika fall att behandla. Det ena är när det finns konkurrens – och det finns det normalt. Då måste man ta hänsyn till vad konkurrenterna tar för sin vara och försöka komma underfund med hur konsumenten värderar min egen vara i förhållande till andras varor. Men ibland finns det ingen konkurrens – då gäller det bara att fundera ut hur mycket det går att begära utan att konsumenten struntar i att köpa.

Att jag kom att tänka på detta beror på att jag i lördags råkade se lite grand av en repris av TV4:s Idol när jag klickade runt på TV. Programmet går ju ut på att ett antal ungdomar sjunger eller spelar och sedan ska tittarna ringa in (eller sms-a) och rösta på vilken de tycker är bäst. Den som får minst antal röster försvinner ut tävlingen.

Av någon anledning tar TV4 ut en avgift av de som ringer, 5:70 kr (+ trafikavgift). Egentligen förstår jag inte varför tittaren ska betala en avgift, rimligen borde det väl vara TV4 som betalar tittarna för att de gör en tjänst och ringer. För utan tittarnas ”arbete” att ringa skulle ju inte programmet fungera. Tittarna tjänar inget på att ringa.

Men uppenbarligen så ringer de ändå – och de betalar för att få göra en tjänst åt TV4. Det är alltså för mig obegripligt – men det lämnar vi åt sidan just nu.

Det som jag funderar över är alltså – hur kom TV4 fram till att avgiften skulle vara just 5:70? Varför inte 5 kr eller 6 kr eller 2 kr eller 15 kr? Det måste vara någon som djupsinnigt har suttit och klurat ut hur mycket man kan ta utan att ungdomarna ska börja tveka att ringa pga kostnaden. Och som har ansett att genom att göra det till ett ojämnt belopp så ”låter det mindre”.

Kan det vara så? Eller finns det en annan förklaring?

-------------------------------------

PS: Inget ont om TV4 för att de begär betalt av tittarna när tittarna gör TV4 en tjänst. SVT gör precis likadant i andra program. Och varför skulle de inte sno åt sig lite pengar när tittarna så gärna betalar?

------------------------------------

PS2: Hur kan det komma sig att så många av mina funderingar uppkommer just när jag tittar på TV? Kan det bero på att programmen är så lite engagerande att jag börjar fundera på annat?

Söndagen den 3 oktober 2010: Man vet inte!
I en tidigare blogg (den 28 april i år) funderade jag kring hur det kan komma sig att kyrkan i Torsång ligger så "ocentralt" i socknen - eller kanske rättare sagt hur det kommer sig att sockengränsen går omedelbart väster om kyrkan. Folket i Skomsarby ska alltså ha tvingats att ta sig till kyrkan i Stora Tuna trots att kyrkan i Torsång låg mycket närmare till, bara ett stenkast bort.

Nu har jag äntligen fått besked. Inte varför - men att ingen vet varför det är så. Det är Bosse Jansson i Torsång som säger det och om han säger att ingen vet - ja, då vet ingen. För han vet allt om Torsång.

Han berättar att i Torsångs Hembygdsförenings årsblad 2007, Torsång ur ett geografiskt och befolkningsmässigt perspektiv, har man ställt precis samma fråga - men inte hittat något svar.

Fredagen den 25 september 2010: Är du en samlarnörd - eller vill du bli en?
I Antikrundan brukar värderingarna av diverse föremål med häpna ägare som blir förvånade över hur mycket deras föremål är värda (de är ju i huvudsak dessa föremål som visas i TV, de som inget är värda spelas ju inte in) interfolieras med lite olika utflykter, bland annat till någon entusiastisk samlare. En samlare som har specialiserat sig på en speciellt typ av föremål. Det kan vara änglar, mopeder, tekannor, Lisa Larssson-figurer, nageltänger, karolinervärjor - eller precis vad som helst.

När reportern frågar hur det kom sig att han/hon började samla på just dessa föremål är ett vanligt svar ungefär i den här stilen "Ja, jag råkade köpa två stycken och sedan väcktes intresset".

Har även du, när du har tittat på dessa samlare, funderat över om du skulle börja samla på något speciellt föremål? Och så småningom få ihop en stor samling och bli intervjuad i TV. Ett av problemen är väl att det tar ett bra tag att samla på sig en massa föremål - och oftast kostar det en smärre förmögenhet.

Men du kan av mig få ett tips på hur du bygger upp en samling, snabbt och billigt. En samling som verkligen kan komma att synas. Och höras.

Börja att samla på pianon. Runt om i Sveriges hem finns det pianon stående som ingen spelar på. De står där för att de ofta är vackra möbler och att ägarna tycker att de är "fina". Men när de har stått i något decennium utan att ha blivit änvända, eller i samband med en flytt, bestämmer sig allt fler för att göra sig av med pianot. "Det är ju bättre att det kommer till användning hos någon som verkligen har nytta av det genom att spela, därför bryr jag mig inte om att få det rätta värdet utan kan nöja mig med 1500-2000 kr". Så resonerar många pianoinnehavare.

Ända tills de inser att för att ett piano (eller vilken annan vara som helst) ska "ha ett värde" förutsätter det att någon är villig att betala för att inhandla pianot. Efter ett tag inser pianoinnehavaren att det inte finns någon som är villig att betala ens 1000 kr. Och vad värre är - det finns inte ens någon som är villig att komma och hämta det även om han får det gratis. Inte ens TaTillVara-verkstan här i Falun vill befatta sig med ett piano (med motivet att det är en försäkringsfråga, dvs risken för att deras anställda skadar sig vid ett lyft är alltför stor). "Vi får massor av förfrågningar", svara man där, "det slutar som regel med att man själv kör pianot till tippen på Varggården".

Tittar man på till exempel Blocket på nätet så finner man att det finns många hundra pianon utannonserade till salu. En del som fortfarande är optimister, anger ett pris, de som har haft sina annonser ute längre har ändrat till att det är gratis mot avhämtning.

Så här har du chansen att snabbt och till egentligen ingen kostnad alls bygga upp en omfattande samling av pianon. Det enda som du behöver är

en kollega som hjälper dig att lyfta och bära pianona, ni bör båda två vara starka, närmast atletiska
en pickup-lastbil eller en släpvagn att hämta dem på
ett stort uppvärmt förråd, pianona mår inte bra av fukt.
kompetens att stämma pianona, en samlares samling ska vara användbar, dvs man ska kunna gå runt bland alla dessa pianon och spela på dem.

Lycka till!

Alla pianona avbildade här får du gratis om du kommer och hämtar dem.

Men om det är så att du inte klarar av att uppfylla något av villkoren ovan, till exempel det där med ett stort uppvärmt förråd, då finns det alternativ som inte tar stor plats.

Samla frimärken! Det har vi väl alla gjort en gång i tiden, det brukar vara i tioårsåldern som alla pojkar börjar att samla frimärken (av någon anledning inte flickor - hur det kommer sig har jag ingen aning om. Är det för att de var fullt upptagna med att bolla?). Efter ett antal år blir frimärkssamlingen liggande i en garderob, eventuellt tillsammans med en motsvarande som är ärvs efter pappa. Förr eller senare brukar innehavaren tycka att det är onödigt att samlingen ligger där, den kan ju säljas och pengarna användas till något mer nyttigt.

Men även i detta fall blir de besvikna, precis som pianoägarna. Till en sida som Antik-Prat, där man har en särskild avdelning för frimärken, skriver folk regelbundet och undrar vart de ska vända sig för att få sina frimärken värderade så att de vet hur mycket de ska begära när de säljer dem. Det svar som de får är detsamma ständigt: Frimärkena är sannolikt inget värda eftersom det inte finns någon som vill köpa dem. Det finns nämligen inga "nya" frimärkssamlare och de gamla har de här vanliga frimärkena, som brukar finnas i de flesta samlingar.

Det är naturligtvis möjligt att det i samlingen finns ett eller annat frimärke av visst värde - men för att ta reda på detta måste man låta en specialist gå igenom hela samlingen. Det tar tid och han vill ha betalt för sin tid. Sannolikheten är mycket stor att värdet av samlingen avsevärt understiger kostnaden för värderingen.

Möjligen kan det finnas ett frimärke som av någon anledning en viss samlare är intresserad av eftersom han till exempel har specieliserat sig på märken som är stämplade i Aspeboda eller något liknande.

Alltså, det finns ett stort antal säljare som är villig att sälja om de får ett bud - men inga köpare. Så här kan du komma in och till en billig penning köpa på dig massor av frimärken. Men det finns ett par aber.

Det är en massa "pyssel" med frimärken, de måste ordnas för att det ska bli något.
Till skillnad mot pianoinnehavarna har frimärksägarna inget starkt behov av att hitta någon som tar hand om samlingen, de kan antingen låta den ligga kvar i garderoben eller helt enkelt slänga ut den med soporna.
Du blir inte ansedd enbart som en samlande nörd (vilket kan vara lite positivt). Frimärkssamlare har numera en tönt-stämpel på sig (även om det handlar om ostämplade frimärken!), precis som att vara radioamatör!

Tisdagen den 21 september 2010: Malteserkors
Vet du hur ett malteserkors ser ut? Det gör du säkert, det var väl ett sådant som Arn i filmen hade på sitt tygskynke (ja, tygskynket har säkert ett namn som jag inte känner till). Så här ser det ut:

Men när jag påstår att Arn hade ett malteserkors i sin dräkt så är det ju en anakronism. Att korset kallas malteserkors beror på att när de sk korsfararstaterna föll och Johanniterorden, som Arn tjänade, drevs ut ur det heliga landet slog de sig ner på Rhodos, 1522 tvingades de att lämna Rhodos och "fick" så småningom Malta. Det var väl först då som orden kom att kallas Malteserorden och korset malteserkors.

Men, påpekar kanske någon som kommer ihåg hur Arns dräkt i filmen såg ut, Arns kors liknar inte riktigt ett malteserkors, hans var mer "fyrkantigt". Så här - fast Arns var inte så här likbent utan det nedre benet var längre, precis som vi är vana vid på ett normalt kristet kors.

Javisst är det sant. Förklaringen hittar vi i Nordisk Familjebok, den sk Uggleupplagan från 1910, där man kan läsa följande:

Det var alltså omkring 1120 som man ändrade korsets utformning från den "fyrkantiga" modellen till det som så småningom skulle bli känt som malteserkorset. Nu kanske återigen den minnesgode läsaren/biobesökaren påpekar att Arn i filmen uppgavs vara född 1150 och rimligen inte kom till trakterna kring Jerusalem förrän efter 1170 och borde därför burit en dräkt med det nya korset.

Om det är så att han som designade filmdräkten inte var ordentligt påläst eller om han tyckte att det gamla korset passade bättre vet jag inte. Konstnärens frihet, brukar man ju säga.

Hur det än är med den saken, hade det bara varit ett märke på en dräkt för många hundra år sedan hade jag nog inte kommenterat det här i bloggen. Men korset har även fått ge namn till en drivanordning som används för att överföra en kontinuerlig rotation till en periodiskt återkommande rotationsrörelse. Det drivande roterande hjulet har en tapp som glider in i en skåra i det drivna hjulet så att det rör sig ett steg i taget. Den halvcirkelformade delen på det drivande hjulet låser det drivna hjulet så att detta inte rör sig mellan förflyttningarna. Fiffigt, va?

När anordningen har fyra "ben" liknar den ett malteserkors (se teckningen av frammatningen i filmprojektorn nedan). I nedanstående animation är det dock sex "ben".

Anordningen kallas även genevedrivning eftersom den första tillämpningen var i urverk – och där var ju Geneve ett centrum för tillverkningen.

Senare har anordningen kommit att användas i filmprojektorer. Filmen matas ju inte fram genom projektorn i ett jämnt flöde (då skulle man nog inte se något) även om det kan tyckas så när man tittar på den med blotta ögat. I stället matas en filmruta fram varefter den står stilla och visas under en viss tid (1/24 sekund), därefter matas nästa filmruta fram.

Sedan kan jag ju inte låta bli att nämna att det faktiskt finns ytterligare en sorts malteserkors, nämligen en elegant form av trafikplats mellan två motorvägar som tillåter trafikrörelser i hög fart. Så här ser den ut i sin fullständiga form.

Som man kan konstatera innebär den att trafiken leds i fyra våningar och på en mängd broar. Vilket i sin tur innebär: DYRT. Någon fullständig sådan trafikplats har jag aldrig sett i Sverige, det närmaste vi kommer är väl trafikplatsen Kropp strax öster om Helsingborg, där E4 och E6 möts, som är byggd i tre våningar.

Söndagen den 19 september 2010: Varför blir man politiker?
I dag är det valdagen. Rimligen får alla toppolitikerna vila lite grand, det finns ju inte mer att göra nu än att vänta på resultatet. De måste ha haft det jobbigt den sista månaden, framför allt partiledarna. Man kan fråga sig varför någon vill ta på sig ett sådant uppdrag.

Frågar man dem själva är ju svaret att det är ett brinnande intresse och en vilja att kunna skapa ett bättre samhälle, dvs rent altruistiska skäl. Frågar man deras belackare får man ofta höra att det i första hand handlar om maktbegär och att skaffa sig själv ekonomiska och andra förmåner.

Till ”andra förmåner” brukar ju i många länder, i varje fall för manliga politiker, höra förmånen att lätt få älskarinnor. Kvinnor lär ju älska män med makt, sägs det. Och där brukar det anses mer eller mindre självklart att framstående politiker håller sig med en eller flera älskarinnor, det är inget konstigt med det. Så inte i Sverige, här är det närmast politiskt självmord att bli ertappad med att ha en älskarinna.

En politiker, som bör hedras för att han var ärlig (oavsett vad man i övrigt tycker om honom), det är George Bush d.ä.. Han hymlade inte utan sa i klartext varför han ville bli president:

I do not like broccoli and I haven’t liked it since I was a little kid and my mother made me eat it. And I’m President of the United States and I’m not going to eat any more broccoli.

Med hänvisning till ovanstående uttalande bannlyste han broccoli från matsedeln i Vita Huset och på regeringsflygplanet Air Force One. Naturligtvis blev det ett herrans liv på broccoliodlarna. Och försäljningen av broccoli sjönk med 15%.

Fast I ärlighetens namn och med tanke på blogginläggets rubrik: Han sa inte att det var därför som han ville bli president – men när han nu ändå var det så ville han utnyttja sin makt att få det som han ville.

---------------------------------------

PS: George Bush hade tydligen inte varit på Coop Forum i Lycksele och sett den här reklamen (bilden från Tjuvtittat.se):

Fredagen den 17 september 2010: Hur långt är ett dygn på jorden?
I gårdagens blogg kommenterade jag projektet One day on earth där man avser att spegla vad som händer på jorden under en 24-timmarsperiod, nämligen den 10 oktober 2010.

Det fick mig att fundera över hur lång tid som den 10 oktober 2010 (eller vilket annat dygn som helst) egentligen omfattar. 24 timmar är naturligtvis det omedelbara svaret. Men är det så?

Vi har ju olika tidszoner på jorden. När den 10 oktober börjar, dvs klockan är 00.01 den 10 oktober på till exempel Fijiöarna, som ligger omedelbart väster om datumlinjen, då är klockan 12.01 den 9 oktober i London. (Jag struntar i om några av de berörda länderna använder sommartid). När sedan jorden under en 24-timmarsperiod har vridit sig så att klockan är 00.01 den 11 oktober på Fijiöarna, då har ju den 10 oktober just börjat på Samoaöarna omedelbart öster om datumlinjen. Så då kommer det att gå ytterligare 24 timmar med datumet den 10 oktober på jorden.

Vill du se kartan i större och mer lättläst skala, klicka då här.

Så, om jag fattar det rätt, varar den 10 oktober 24+24=48 timmar. Det låter lite konstigt för det "sunda förnuftet". Men om vi i stället funderar över hur länge den 10 oktober varar i USA så blir det lite lättare att hänga med. Som vi ser på kartan har de fyra tidzoner i USA. När det har gått 24 timmar, dvs klockan är 23.59 i New York, då är den 20.59 i Los Angeles. Alltså varar den 10 oktober ytterligare tre timmar i USA, dvs totalt 24+3=27 timmar.

För övrigt kan det vara intressant att titta lite på datumlinjen och se hur den ser ut i praktiken. Rent strikt borde den ju följa den meridian som går från pol till pol halvvägs runt jordklotet räknat från Greenwich i London. Men det gör den ju verkligen inte. I stället är den ett bra bevis på hur pragmatiska vi människor kan vara, dvs vi anpassar oss efter praktiska behov.

Se till exempel på det lilla ölandet Kiribati, som består att stort antal pyttesmå öar, utspridda i i ett antal grupper i det väldiga Stilla Havet. En del av grupperna ligger väster om den "teoretiska" datumlinjen, andra öster om. Strikt sett borde det alltså vara olika datum på de olika öarna i landet. Det skulle rimligen ha medfört en hel del praktiska svårigheter och konstigheter. Så istället har man låtit datumlinjen göra en väldig sväng runt Kiribati så att hela landet har samma datum – även om de har tre olika tidszoner.

Många väldigt små öar över en väldigt stor yta

Att öarna är små och idylliska kan ju vara mysigt. Tyvärr är de också väldigt låga, bara några meter över havsytan, vilket innebär att de löper stor risk för att "försvinna" om havet stiger ytterligare. Här kan du se ett "nödrop till världen" från Kiribati.

Drömmer du ändå om att resa till dessa eller andra öar i "Söderhavet", dvs Stilla Havet, kan du läsa berättelser av norrmannen Terje Dahl. Han gav sig iväg för att segla jorden runt i en Maxi 68 (som jag tycker är lagom stor att segla på Runn med), men gick på grund på ett rev så att båten blev förstörd, träffade hövdingedottern Emma Toematagi och gifte sig med henne. Nu kämpar han från Norge för att öarna ska få en chans att överleva. Läs mer på hans egen webbplats.

Tongaöarna är också lite "konstiga" som du kan se på kartan ovan. Där är klockan lika mycket som på närbelägna Samoaöarna - men en dag senare! Deras tidsangivelse är alltså GMT+13, Sveriges är ju GMT+.1 Egentligen heter det inte längre GMT (Greenwich Mean Time), som det gjorde när jag var i tonåren och lyssnade på kortvågsradio, utan UTC vilket på svenska uttyds koordinerad universell tid. Förkortningen är en kompromiss mellan engelska coordinated universal time och franska temps universel coordonné. Det skulle vara intressant att få reda på hur många möten som gick åt innan man kunde enas om den kompromissen!

Man kan säga att samoaborna är senfärdigast på jorden, om de gör något vid samma klockslag som någon i en annan tidszon så gör de det senare än de andra. Eller också är de tvärtom först på jorden eftersom om de gör något precis samtidigt som någon annan på ett annat ställe gör samma sak så är klockan mindre på Tonga än hos de andra.

Oj, det här blev precis lika svårt som när vi ska ställa om klockan til sommartid, ska den ställas framåt eller bakåt?

Men i vilket fall som helst så är ju Samoaöarna mest kända för att det var där som Svarte Rudolf drömmer om flickornas kransar och svävande bruna ben på stranden av blåa slätter vid Samoamånens sken. Allt enligt Erik Axel Karlfeldt - jag undrar om han någonsin hade satt sin fot på Samoaöarna. Jag betvivlar det.

Var det de här flickorna som Svarte Rudolf/Erik Axel Karlfeldt drömde om - eller kanske deras mormödrar?

Torsdagen den 16 september 2010: One day on earth
Det förekommer en del projekt som försöker få oss att i en gemensam manifestation vidta någon speciell åtgärd. Att inte åka bil under en dag till exempel. En av de allra mest kända är väl Earth Hour som syftade till att vi alla på jorden under en timme skulle släcka alla lampor som en manifestation för minskad energiförbrukning och minskade koldioxidutsläpp.

Nu kommer projektet One day on earth som avser att dokumentärfilmare, studenter och andra engagerade människor runt hela världen ska på film dokumentera mänsklig aktivitet på jorden under en 24-timmarsperiod och därigenom skildra mångfalden i levnadssätt och kultur på planeten. Tillsammans ska man skapa ett dokument som är en gåva till världen.

Så här formulerar man det:

One Day on Earth is a documentary and new media project about the amazing diversity, conflict, tragedy, and triumph that occurs in one 24-hour period on Earth. More than a film, One Day on Earth is a multi-platform participatory media project. The flagship of this project is a 120-minute documentary to be released theatrically. Through the One Day on Earth platform we will establish a community that not only watches, but participates.

Dagen som ska bli One day on earth är den 10 oktober 2010, antagligen för att den kan skrivas 101010. Hur man av allt material som kommer in ska kunna sammanställa en film på 120 minuter vet jag inte - det måste bli ett hästjobb.

Vill du delta? Läs då mer på deras egen webbplats. Här är en trailer för projektet:

Tisdagen den 14 september 2010: SAAB J 35 Draken
När vi blir äldre har ju många av oss en tendens till att bli lite nostalgiska. Det kan yttra sig i att vi tycker att den bästa musik som någonsin spelats, det var den som var populär när vi var 17 år. Eller att flickorna var vackrast just när vi var i den åldern. Eller att ingen komisk sketch går upp mot Martin Ljung och Ester.

Sedan finns det de som på ålderns höst vill köpa den där motorcykeln som de drömde om i tonåren. Det kanske inte är så bra, i varje fall inte om tänker ge sig ut och köra med den (nu är det min gamla yrkesroll som trafiksäkerhetsfrämjare på Vägverket som gör sig hörd!).

Vem det är som just nu ser sin chans att förverkliga sin nostalgiska dröm, det vet jag inte, kanske är det föreningens före detta ordförande Kalle Henriksson? I varje fall finns det nu i Stockton, California, ett exemplar av den gamla SAAB J35 Draken till salu. Fullt flygklar.

På webbplatsen Recordnet.com kan man läsa att det är flygplansmäklaren Verlyn Wolfe har ett sådant plan till försäljning. Prislappen har satts till 175.000 dollar. Mäklaren säger att han har ett par spekulanter, såväl samlare som muséer. Vem säljaren är och varför han en gång har köpt planet framgår inte. Men det renoverades så sent som 2000 och användes därefter ett tag vid flyguppvisningar.

Draken till salu, här tillsammans med mäklaren

Draken i luften, här i österrikisk version

Planet hade en gång full uppsättning av reservdelar och serviceutrustning samt reservmotor - men det har ägaren sålt för att klara av att betala hangarhyran!

Enligt mäklaren drar planet cirka 500 gallon flygbränsle i timmen vilket motsvarar cirka 2000 l i timmen till en kostnad av 2.500 dollar. Men slår man på efterbrännkammaren till max så fördubblas bränsleförbrukningen (och kostnaden)!

Om du funderar på att köpa planet så kom ihåg att för att få flyga det ska du ha 1000 timmars flygtid och specialutbildning på modellen. Men det kanske Kalle har? Ska vi i föreningen starta en insamling för att köpa planet?

Här är en reklamfilm för Draken från 1950-talet:

Här är den sista flygningen 2005, i Österrike:

Draken påstås ha utnämnts till världens vackraste flygplan. Av vem vet jag inte.

Fredagen den 10 september 2010: Prins August
Häromdagen kommenterade jag i bloggen det här med citat, dvs meningar som någon känd person en gång har sagt och som folk kommer ihåg och använder. Det finns även ord som har sagts om en viss person som används som talesätt - även om man har glömt bort vem det från början handlade om.

Prins August - vem var han? Den som är intresserad av Dalarnas inre kommunikationer vet att 1839 sjösattes den första ångbåten på Siljan. Den måste ha inneburit ett stort framsteg när det gäller transporter av såväl människor som gods, till exempel malm till och förädlade produkter från de järnbruk som låg runt Siljan. Eftersom båten var en hjulångare kallades den ibland även för Skovel-August. Fartyget trafikerade Siljan ända till 1918 då den flyttades till Väsman där den till slutet fungerade som pråm.

Det fanns naturligtvis en människa bakom ångbåtens namn.

Karl XIII blev Sveriges kung 1809 när hans brorson Gustav IV Adolf avsattes. Men Karl var åldrig och barnlös (hans ende son levde bara i en vecka), Jean Bernadotte valdes 1810 till tronföljare efter honom och blev 1818 kung med namnet Karl XIV Johan när Karl XIII avled.

(Samtidigt med att han blev Sveriges kung blev han ju även Norges kung varför han har gett namn åt Oslos paradgata - fast namnet fick gatan först fyra år efter kungens död. Och egentligen är det väl inte Karl XIV Johan som har gett namn åt gatan, utan Karl III som han benämndes i Norge - även om det är samma person. Norges Karl II var vår Karl XIII - och den förste norske kungen med namnet Karl var vår Karl Knutsson Bonde som var även Norges kung 1449-50.)

Karl Johan 1880

Karl XIV efterträddes i sin tur 1844 av sin son Oscar (som senare kom att benämnas Oscar I för att skilja honom från Oscar II).

Oscar fick fem barn, av vilka två blev Sveriges kung. Först Karl XIV vars ende son avled endast två år gammal, därefter Oscar II. Däremellan fanns Prins Gustaf, känd som Sångarprinsen som bland annat tonsatte såväl "Sjungom studentens lyckliga dag" som "Glad såsom fågeln i morgonstunden" - men han dog endast 25 år gammal. Förutom dottern Eugénie fick Oscar I även sonen August. Denne var 8 år gammal när han fick ge namn åt ångbåten.

Prins August ansågs allmänt något dum. Men det kunde man ju på den tiden inte säga högt om en person tillhörande den kungliga familjen. Liksom ångbåten på Siljan hade ett av de första loken på Södra stambanan fått namn efter prinsen. Så i stället för att kritisera en medlem av kungahuset kunde man säga "dummare än tåget" - men det var alltså prinsen själv man åsyftade.

Lokomotivet Prins August

Prinsen, som var hertig av Dalarna, gifte sig med prinsessan Teresia av Sachsen-Altenburg. Man skulle kunna tro att det sa "klick" för de förlovade sig 1864 efter att ha träffats bara i en vecka. Men det var nog snarare så att det var ett resonemangsäktenskap. Det svenska kungahuset var ju synnerligen nytt och utan kungliga anor och betraktades rimligen som "uppkomlingar" av andra kungahus. Teresia var prinsessa av Sachsen-Altenburg, ett land som inte längre existerade men ändå med ett furstehus som hade anor långt, långt bakåt i tiden. Och det var ju anorna som räknades.

Antagligen var prinsen medveten om vad folk ansåg om honom eftersom det uppges att han en gång har sagt: "Dom säger att jag är dum, men dom skulle bara höra min Thérèse!". Hon kallades "Lilla hoppetossan" vid hovet.

Prins August dog 1873, Teresia levde ända till 1914 och benämndes änkehertiginnan.

Torsdagen den 9 september 2010: Vilka föreningar är du med i - förutom SPF Falubygden?
Sverige lär vara föreningarnarnas förlovade land. Det sägs att om tre personer har samma intresse – då bildar de en förening. Kanske är det så. I varje fall kan man stöta på föreningar i de mest skiftande sammanhang och med förvånande ändamål. Ibland kanske de använder mer högtidliga namn än ”förening”, till exempel ”akademi”, "samfund", "sällskap" eller liknande, det bryr jag mig inte om.

Om man googlar på ”föreningen” får man 13.800.000 träffar. Det innebär ju inte att det finns lika många föreningar i Sverige, en förening kan ju orsaka flera träffar. Men många finns det. Här är några sådana föreningar. Om du klickar på föreningens namn kommer du till deras respektive webbplats:

Källakademin – Akademin för de friska källorna
Akademins ändamål är att främja intresset för källor och medverka till att källor bevaras, vårdas och nyttjas. En källa (kallkälla) är ett koncentrerat utflöde av grundvatten ur jord eller berg och som vanligen bildar en liten vattensamling med avrinning. De årliga källexkursionerna till olika delar av landet och till andra länder är en viktig del av akademins verksamhet. Förutom källexkursionerna arrangerar Källakademin seminarer och deltar i källfirande på olika platser i landet. En ny aktivitet är källinventering i Småland , där gamla och potentiellt nya källor söks upp och dokumenteras.

Nygårdskällan i Karlstad blev Årets källa 2003

Föreningen Försvara Elefanterna
är en ideell organisation bildad 1989 som arbetar för skydd och bevarande av världens elefanter.

Föreningen Nej till TV-avgift
FNT är en ideell förening med syfte att sätta press på regering och riksdag att antingen avskaffa TV-avgiften eller, i vart fall, godkänna en folkomröstning om dess existens.

Föreningen Saab92h
Föreningen med ett bestämt syfte: Att rädda, renovera och drifthålla en historiskt unik husbil byggd på en Saab 92.

Svenska Ryss MotorCykel föreningen, SRMCF
bildades den 16:e december 2001 och är en förening vars mål är att tillvarata intresset för öststatsmotorcyklar i Sverige.

Riksorganisationen UFO-Sverige
bildades 1970 och är i dag landets enda vetenskapsinriktade ufo-organisation.

UFO i Mora 1952

Föreningen för Önsbacksdammens bevarande

Annalisa Forsbergersällskapet i Stjärnsund
Sällskapet har till uppgift att främja intresset för Annalisa Forsbergers författarskap genom att:
- stimulera till läsning av hennes verk
- främja publicering av hennes verk
- stimulera till forskning om hennes verk och person
- ordna föredrag och diskussioner

Sällskapet för decimal indelning av dygnet
Målet för Sällskapets verksamhet är ytterst att skapa fred på jorden och att naturens och mänsklighetens resurser skall utnyttjas på ett optimalt effektivt sätt för att minska fattigdomen och öka livsglädjen bland hela jordens befolkning. Sällskapet bidrar till uppfyllandet av detta mål genom att verka för införande av en rationell och effektiv tidmätning, dvs indelning av dygnet enligt ett decimalt system.

Föreningen Vittfarne
har som syfte att samla och sprida kunskap om vikingatida resor och resande på land och till sjöss. Föreningen bildades 2003 för att genomföra ”Expedition Vittfarne” som var ett vetenskapligt försök att följa i hövdingen Ingvar den vittfarnes förmodade kölvatten. Expeditionen genomfördes 2004 och gav många nya erfarenheter. För närvarande pågår planeringen för nästa stora projekt, en vetenskaplig expedition med en replik av ett vikingatida skepp till Canada i vinlandsfararnas kölvatten. Vinlandsexpeditionens första fas är det aktiva stödjandet av bygget av en lämplig expeditionsfarkost. Det står alla fritt att kandidera till den framtida expeditionen. Detta gör man först och främst genom att bli medlem i föreningen Vittfarne.

Föreningen Gutefåret
Föreningen har till uppgift att bevara gutefåren som ett viktigt kulturarv i den svenska husdjurshållningen. Genom hemsidan hoppas vi kunna dela med oss av vår kunskap om Gutefåren. På hemsidan finns den omtyckta Gutefårägarhandboken att läsa och som medlem kan du annonsera.

(Motsvarande föreningar finns för de flesta av våra många husdjur).

Föreningen L Laurin i Lysekil
Vi värnar om de gamla tändkulemotorerna.

Svensk-koreanska föreningen
är en partipolitiskt obunden vänskapsförening, som arbetar för att stärka vänskapen mellan de svenska och koreanska folken och för att utveckla förbindelser mellan Sverige och Demokratiska folkrepubliken Korea. (Demokratiska folkrepubliken Korea (DFRK) kallas i dagligt tal ofta Nordkorea.)

(Nja, det är kanske tveksamt om detta ska kallas för en förening, de "vågar" inte ange sin styrelse på sin webbplats och bör nog mer betraktas som ett statligt propagandaorgan. Men motsvarande "föreningar" finns för de flesta länder).

Kontrabuss
är en ideell förening som funnits sedan 1987. Genom att arbeta i anarkistisk anda manifesterar vi principen om ickeägande, uppmuntrar till personlig aktivitet och ansvarstagande. Vi strävar för global och lokal resursbesparing. Vi arbetar för:

att främja och bereda transporter för alternativ verksamhet lokalt och globalt
att förenkla kontakter mellan olika idéer, kulturer och platser

Som medlem i föreningen har du möjlighet att nyttja de resurser vi förfogar över eller kanske bidraga med egna. En självkostnadsavgift täcker de kostnader som föreningen får.

Föreningen Föda Hemma
enar människor som är intresserade av möjligheten att föda barn på en annan plats än sjukhus. Vi är föräldrar, blivande föräldrar, barnmorskor eller andra. Vi har fött barn hemma, vill föda hemma eller önskar att det ska finnas möjlighet att välja hemfödsel för de som vill det även om inte vi själva vill.

Minsveparen M 20
räddades till eftervärlden i april 2005 av Föreningen M 20. Fartyget ägs av Statens Maritima Museer. Fartygets hemmahamn är Stockholm vid Vasamuseet. Föreningen M 20 sköter allt underhåll, bemannar och driver fartyget på ideell basis. Minsveparen M 20 är ett Traditionsfartyg och är klassat av Sjöfartsverket som lastfartyg i C-område. Förnyad klassning och certifikat i 5-år erhölls 2010-04-28. Vår idé är att Minsveparen M 20 skall vara samlingsplats för de som vill stödja och bevara vårt svenska marina kulturarv. M 20 skall vara ett levande och sjögående fartyg där Marinens traditioner hålls vid liv.

Föreningen forbonden
har sitt säte i Klövsjö, där man äger ”Forbondetorpet”. Föreningen har sitt verksamhetsområde i södra Jämtland, Härjedalen och Hälsingland. Dess ändamål är att bland annat tillvarata och vårda områdets historiska och kulturella traditioner vad gäller forbönder och forbonderesor. Dessutom vill föreningen verka för god kamratskap.

Militär Fordons Historiska Föreningen
är en ideell och opolitisk förening för personer som äger eller är intresserade av den tekniska och historiska utvecklingen hos militärfordon, svenska eller utländska.

Föreningen Svenskt Orgelbyggeri
bildades 1986. Vid denna tid fanns det en påtaglig tendens att det konstnärliga skapandet i svenskt orgelbyggande höll på att träda tillbaka för en mer affärsmässig syn på detta konsthantverk. Själva upphandlingsförfarandet höll gradvis på att lägga en förlamande hand över det kreativa orgelbyggeriet. Neobarockorgeln hade också kommit in i ett skede av konstnärlig stagnation och alltmer fabriksmässig framställning. För FSO var det viktigt att nå förnyelse genom att söka sina rötter bakåt - före 1900 - och fördjupa sig i det som endast fanns ytliga kunskaper om under orgelrörelsens framgångsperiod.

Alexander
Vänföreningen Alexander värnar, vårdar och visar den gamla fina långvågssändaren i Grimeton, den enda i sitt slag i världen, och dessutom körbar!

Uardaakademin
Uarda-Akademien är en sammanslutning av aktiva och före detta spexare och karnevalister, vars syfte är att "slå vakt om Uarda-traditionens kontinuitet, samt att verka för den lundensiska spex- och humortraditionens bevarande och utvecklande."

UR Uarda-Akademiens snart 50-åriga historia kan nämnas följande bragder:

Världshistoriens första landstigning i Lund 1965 efter en strapatsrik båtfärd upp för Höje å och avtäckningen av minnesstenen vid platsen för landkänningen.
Bestigningen av Billebjer 1969
Avtäckning av referensmåttet för enheten "lagom (lgm)" i Paradisparken 1992
Östersjöbragden 2001 - den först obrutna resan med tåg Östersjön runt strax efter Öresundsbrons invigning.

Onsdagen den 8 september 2010: Vem är mest inskränkt?
I blogginlägget den 13 augusti kommenterade jag påståendet att vi som bor i Dalarna skulle vara regionalt inskränkta (vilket skulle hämma utvecklingen i Dalarna) och att ett nutida tecken på detta skulle vara att Radio Dalarna har högst lyssnarsiffror av alla SR:s regionala stationer. Ett äldre motsvarande tecken skulle kunna vara den gamla historien om masen som vill ha en egen jordglob, "en lita kula me bara Dalarna".

I ärlighetens namn måste väl ändå sägas att i så fall är det nog inte bara vi i Dalarna som är inskränkta. Jag tänker till exempel på de som bor längst ner i södra Skåne, på Söderslätt. Där brukar man ju säga att länsväg 101, en gång huvudvägen mellan Malmö och Ystad och allmänt kallad "landsvägen", delar Sverige i två likvärdiga delar. Visserligen är det ypperligt bördig jordbruksmark på Söderslätt. Men "landsvägen" går väldigt långt söderut, även för att vara i Skåne. På kartan nedan från Malmö via Västra Ingelstad, Alstad, Anderslöv, Hönsinge, Skivarp och Mossby ner till kusten öster om Abbekås och väster om Ystad.

Så rimligheten i påståendet känns något tveksam.

Så skåningars självgodhet är nog inte mindre än masars.

Annars är det väl numera så att de flesta regioner vill framhäva alla sina fördelar i olika sammanhang, för att locka turister till besök och företag att etablera sig. Bland annat genom att olika kommuner använder sig av sk slogans, precis som de flesta företag gör. Själv tycker jag att de flesta slogans är mest fåniga och har svårt att tro att de verkligen kan påverka mig till exempel i mitt val av nästa bilmodell. Inte heller när jag funderar på vart jag ska åka på semestern (lokaliserar så många företag gör jag ju inte).

Men en speciell kommunslogan har fastnat i mitt huvud, den har suttit där ända sedan 1970-talet. Den avser Skurups kommun och är egentligen inte deras officiella ("Skurup - Nils Holgerssons hembygd" är väl ganska tafflig och lockar nog inte särskilt många företagsetableringar) men används tydligen ändå fortfarande - även om den från början i första hand avsåg Skurups Folkhögskola.

When in Europe - don´t miss Skurup!

Och då ska naturligtvis "Skurup" vara med engelskt uttal - "skjorop" precis som "jorop".

Här skapades uttrycket

Om Falun eller Borlänge har någon slogan vet jag faktiskt inte. Men "Tokig i Säter" tycker jag är ganska rolig - även om jag inte vet om det lockar vare sig turister eller företagare.

Även om det alltså finns likheter mellan masar och skåningar så finns det en stor skillnad också (förutom dialekten) - nämligen hur jordbruksarealerna är arronderade.

Utanför Skurups tätort ligger Svaneholms slott där Rutger Macklean tog initiativet till det enskifte som med efterföljanden skiften skulle skapa "tråkigheten på den svenska landsbygden" - men också skapa förutsättningar för ett rationellt jordbruk. Att han lyckades så bra som han gjorde berodde naturligtvis till stor del på att han själv ägde den mark som han lät skifta - bönderna själva var i regel synnerligen tveksamma och konservativa.

Svaneholms slott

Enskiftet var egentligen ingen lantbruksreform. Det var en revolution av hela det svenska samhället med jordbruket som utgångspunkt; socialt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Mackleans exempel, som omfattade Svaneholms gods blev lag för Skåne 1803 och för resten av Sverige 1827. Det har haft en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen fram till vår tid.

Enskiftet blev, genom rationaliseringen av jorden och införandet av penninghushållningen, en direkt förutsättning för industrialismen. Utflyttningen ur byalagen ledde så småningom till uppkomsten av folkrörelserna (till exempel frikyrko- och nykterhetsrörelsen) och delvis till uppkomsten av arbetarklassen. Den ledde också till emigrationen till Amerika. En mer direkt följd blev den fria sockenstämman och den kommunala självstyrelsen, vilka utgjorde en grogrund för ändrade tankesätt och nya värderingar i samhället.

Praktiskt innebar enskiftet en ny fördelning av jorden. På Mackleans uppdrag förvandlades omkring 2 000 jordlotter till 74 hemman, vart och ett i sammanhängande areal. De gamla byalagen upphörde och de fyrlängade gårdarna i Skurups sockens byar revs. Ute på de nya ägorna uppfördes istället trelängade gårdar i så kallad mackelering, det vill säga stråtäckta hus, gjutna av halmblandad lera. Till detta kom nya grödor och nya brukningssätt. En nyhet var upptäckten att baljväxter kan binda kväve i jorden. Odlingen av klöver, vicker och ärtor gav därför näring åt följande års gröda på åkrarna.

Det så kallade växelbruket i Skurup reglerades strängt i tryckta arrendekontrakt. Innehållet var juridiskt bindande för åbon (arrendatorn) med tillägget: "Annars vare han genast från hemmanet skild". Det var ju lätt för Macklean att bestämma, han ägde ju all jorden.

En viktig förutsättning för enskiftet var att böndernas dagsverksskyldighet mot godset avskaffades. Betalningen för arrendet skulle nu istället erläggas i reda pengar. För att underlätta denna övergång till penninghushåll beviljade konung Gustaf III Svaneholms bönder 15 års skattefrihet. Macklean själv gav dem fem års arrendefrihet.

Men i Dalarna har det gått trögt med skiftesverksamheten - trots lagen från 1827. Här har vi kvar de "stora byarna". Och det är ju faktiskt ganska mysigt.

Rutger Macklean

Eftersom det här inlägget kom att handla om såväl Dalarna och Skåne så är det väl bäst att jag avslutar lite salomoniskt och rättvist:

Tisdagen den 7 september 2010: Blod, svett och tårar
I gårdagens blogginlägg kommenterade jag "citat" och "talesätt" och påstod att ett talesätt kan vara ett citat där man har glömt bort varifrån citatet är hämtat och den ursprungliga betydelsen. Det kan lätt bli så efter ett tag.

Ett citat som absolut inte (under överskådlig tid) behöver riskera att röna det ödet är väl Winstons Churchills ord i sitt tal till underhuset i det engelska parlamentet den 13 maj 1940 när han hade tillträtt som premiärminister, vi kan det alla så väl:

"Jag har inget annat att erbjuda än blod, svett och tårar".

Men ska man vara riktigt noga var det inte exakt så som ha sa utan:

"I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat".

Lyssna själv:

Varför man i citatet har strukit ordet "toil" (dvs "möda" eller "slit" på svenska) och även kastat om ordningen på "sweat" och "tears" kan man undra över. Men ändringen har inte gjorts enbart i den svenska översättningen. Googlar man på "blood, toil, tears, and sweat" får man 44.500 träffar, gör man samma sak på "blood, sweat and tears" får man 715.000 träffar, dvs väldigt många fler. Nu kan i och för sig en hel del av dessa träffar avse en amerikansk musikgrupp från 1960-talet - men det förhållandet att de valde att kalla sig så visar ju att det var denna formulering som var mest känd.

Ett bra sätt att lära sig något som man inte vet är att fråga någon som vet. Och vet, det gör Richard Langworth, Churchill-historiker verksam vid The Churchill Center and Museum at the Churchill War Rooms i London och redaktör för boken Churchill by himself. I ett Appendix III till boken utvecklar han det här med blod och svett. Ett antal kända författare, från Cicero och framåt har använt de orden i olika sammanhang. Och även Churchill själv långt före andra världskriget. I sista volymen av sina minnen från första världskriget använder han 1931orden "blood, sweat and tears".

I talet den 13 maj 1940 blev det alltså "blood, toil, tears, and sweat", antagligen ansåg han att denn form var mest laddad. Men där hade han tydligen ändå fel - eftersom det är "blood, sweat and tears" som alla känner igen. Antagligen för att den kombinationen av orden är mest slående. När Churchill gav ut sin samling av tal han hållit under andra världskriget under titeln Into Battle - så valde förläggarna såväl i USA som i Kanada att ändra titeln till Blood sweat and tears (och utan kommatecken emellan).

Måndagen den 6 september 2010: Kyss Karlsson!
Det finns massor av citat som används flitigt, även om man inte är riktigt säker på vem som yttrade det, varför och vad den egentliga innebörden var. När kännedomen om detta är alltför grumlig kanske man i stället för citat bör benämna dem för "talesätt"?

Ett sådant citat eller talesätt som jag inte kände till bakgrunden eller den egentliga innebörden av var uttrycket Kyss Karlsson. För mig innebar det ungefär ett svar på ett uttalande som jag ansåg synnerligen tvivelaktigt, ungefär "det där tror jag vad jag vill om".

Men så kom jag att bo i Bollstanäs i Upplands Väsby kommun några år i slutet av 1970-talet. Då fick jag bakgrunden och innebörden klar för mig.

Den 1 december 1913 hade ett mord ägt rum i Hammarby apotek. Det handlar inte om det Hammarby som ligger söder om Söder i Stockholm och inte heller om Linnés Hammarby strax utanför Uppsala utan om Hammarby socken som numera utgör en del av Upplands Väsby kommun. Just som apoteket skulle stänga för kvällen rusade en okänd man fram och knivhögg apotekaren till döds. Även tjänstekvinnan blev knivhuggen men överlevde. Hon kunde efteråt vittna om att mannen hade haft "hemska svarta ögon".

Några dagar senare kunde länsman i Älvkarleby anhålla två italienska musikanter och gårdfarihandlare, 32-årige Guiseppe Jaconelli och 18-årige Biagio Valente, som vandrade vägen fram. Signalementet på dem stämde väl inte särskilt bra men de var båda mörkögda och eftersom de var såväl utlänningar som kringstrykande så visste man ju "vad sådana går för". Ingen av dem behärskade svenska. Valente, som var klart underutvecklad, kunde inte ett ord medan Jaconelli hade lärt sig några enstaka ord.

Situationen var bekymmersam för de båda italienarna. Förhandlingarna blev laddade, åklagaren gjorde allt vad som stod i hans makt för att få främlingarna fällda. Men Valentes advokat, vice häradshövdingen Axel Carlsson, var helt övertygad om deras oskuld, han slog hårt tillbaka och efter fem dagars rättegång lyckades han få de båda anklagade försatta på fri fot.

Bland de närvarande i rättssalen fanns en hel del släktingar till de båda åtalade, en del hitresta från Italien, bland annat Valentes mor. När domaren, häradshövding Herman Rothlieb, förkunnade det friande utslaget störtade Valentes mor fram till honom, föll på knä, grep hans hand och överhöljde den med kyssar. Häradshövdingen värjde sig lite gererat och yttrade orden "Kyss inte mig, KYSS KARLSSON!".

Axel Carlsson blev en hjälte - inte minst i Italien. Han utnämndes till kommendör av Kronorden, blev hedersmedborgare i Rom och andra italienska städer och ledamot av den italienska gårdfarihandlarföreningen. Tidningar samlade in pengar till en skulptur, en replik av en hedersgåva till Emile Zola för hans agerande i Dreyfusaffären något årtionde tidigare.

Bland alla hyllningsbrev kom ett från den sicilianske rövarhövdingen Paolo Schicci: "Från detta hörn av Sicilien, där alla talar om Edra stora förfäders, normandernas ära, sänder en fribytare sina varma hälsningar till den ideelle advokaten, den outtröttlige försvararen av rättvisan".

---------------------------------------

PS: Vice häradshövding - vad innebar det?

Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på ordförande i en häradsrätt i ett härad på landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i rådhusrätten i en stad. När dessa vid kommunreformen 1971 ersattes med tingsrätter, fick ordförande i stället titeln lagman.

Vice häradshövding var en titel som från 1700-talet och fram till 1894 tilldelades av hovrätterna till personer som fullgjort viss tingstjänstgöring utan motsvarande tjänsteställning. Den mest kände vice häradshövdingen är nog Marcus Wallenberg (1864-1943). Han tog en jur kand i Uppsala 1888 och blev vice häradshövding. Av denna anledning fick han "smeknamnet" häradshövdingen.

Söndagen den 5 september 2010: Den sociala stegen
Efter att ha varit nere i Stockholm över helgen och hälsat på barn och barnbarn har jag förstått hur den "sociala stegen" numera ser ut för dagens ungdomar. Så här är det:

Man flyttar ihop
Får barn
Köper hus
Renoverar kök och badrum
Bygger ett gigantiskt trädäck utanför huset.

Att det numera heter trädäck i stället för uteplats eller altan beror alltså på dimensionerna. Så här kan det se ut:

Fredagen den 3 september 2010: Transportinfrastrukturkommittén
Nu händer det minsann saker och ting - efterlängtade saker kan man inbilla sig. Den 2 september 2010 överlämnade Transportinfrastrukturkommittén sitt förslag "Effektivare planering av vägar och järnvägar" (SOU 2010:57) till infrastrukturminister Åsa Torstensson. Förslaget redovisades på en presskonferens av kommitténs ordförande, Banverkets fd GD Bo Bylund:

Du kan läsa hela förslaget här: http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/15/09/93/8e90a300.pdf

Torsdagen den 2 september 2010: En skitsak?
Om du lovar att inte tala om det för våra lokala museimän Örjan Hamrin och Daniels Sven Olsson så kan du här läsa Alf Lindgrens berättelse om sanningen bakom ett av Nordiska Muséets unika föremål. Klicka här så kommer du till hans egen berättelse.

Tisdagen den 1 september 2010: Kameran ljuger inte!
Så sa man "förr i tiden" - även om det nu nog är ganska länge sedan. Och det var kanske inte sant då heller. Numera vet vi att det absolut inte är sant. Kanske man ska omformulera meningen till "Kameran ljuger inte - men fotografen gör det"?

Hur som helst - man kan manipulera bilder på olika sätt, bra eller dåligt. Titta här på några bilder av Erik Johansson - visst är det fascinerande vad han kan åstadkomma! Här är hans egen webbplats.

Måndagen den 30 augusti 2010: Åter till träden?
Just nu håller tydligen alla politiska partier i Sverige på att bjuda över varandra när det gäller förmåner för pensionärer. Hur det nu blir med förverkligandet av detta när valet väl är över, det återstår väl att se – oavsett vilket block som vinner. Men alla politiker och alla vi andra är nog överens om att en förutsättning för att pensionärer (och alla andra) i Sverige ska kunna ha det bra, det är att det finns företagsamma individer med bra idéer – och som vågar genomföra sina idéer.

Själv är jag kanske inte något lysande exempel i detta avseende, jag är nog lite konservativ och skeptisk till alltför fantasieggande nymodigheter. Som exempel brukar jag nämna att om någon hade berättat för mig att han tänkte bygga ett hotell av is i Jukkasjärvi – ja, då hade jag säkert vänt tummen ner och sagt något ironiskt. Som tur var frågade vederbörande inte mig, han satte igång och det har ju gått lysande.

Nu handlar det tydligen om hotell uppe i träden.

Att det finns sådana, eller i varje fall ”hotellrum” uppe i träden har jag noterat tidigare på semesterresor till Thailand. Då har de varit några rum ingående i en vanlig ”markbunden” bungalowanläggning och sett ut så här.

Nu har man byggt ett hotell med något mer spektakulära hotellrum uppe i träden. I Harads fyra mil utanför Boden i Lappland – av alla ställen. Om jag förstår det rätt så är även detta hotell ett ”bihang” till något så prosaiskt som Brittas Pensionat.

Brittas Pensionat

Tala om kontraster mellan Brittas pensionat och Tree Hotel. Så här ser några av rummen ut:

The mirror cube - alla yttersidorna är alltså täckta med spegelglas

Birds nest

UFO

A room with a view

Bilderna ovan ser ju inte ut att vara hämtade från verkligheten utan åstadkomna i datorn. Jag ser till exempel inga stegar eller hissar (men de kanske går att dra upp?) eller ledningar för VA etc. Men de lär ha haft invigning av hotellet under sommaren och lokalpressen har varit där och tittat och skrivit om det så uppenbart finns det i verkligheten.

Kanske något för SPF Falubygdens resekommitté att tänka på inför planeringen av nästa sommars resor? Det kostar 4200 kr per natt för ett dubbelrum...

I varje fall är väl arkitekterna som ritat detta nöjda - de fick verkligen ge utrymme för sina allra mest hemliga drömmar.

Hur kommer man då på idén att bygga ett hotell uppe i träden? Det var filmaren Jonas Selberg Augustsén som i närheten spelade in en film, Trädälskaren. Jag har inte sett filmen men som jag har förstått det är det en ganska filosofisk film (bland andra lär Göran Greider ha medverkat) där byggandet av en koja högt uppe bland träden spelar en väsentlig roll. Efter filminspelningen stod kojan kvar och Brittas pensionat började hyra ut den. Sedan kom tanken...

Vi lär ju härstamma från aporna så det kanske nu är dags att återvända till träden? Här är deras webbplatsadress.

-----------------------------------

PS. En övernattning för två personer i bungalowen på den första bilden, den hos Bo Daeng Bungalows på Koh Jum i Thailand, kostar 250 Bath, dvs cirka 60 svenska kronor. Då ingår i ärlighetens namn ingen frukostbuffé. För frukost tillkommer omkring 100 Bath per person, totalt med frukost alltså cirka 100 kr för övernattning och frukost för två personer. Själv tror jag att jag hellre bor ett antal veckor på Koh Jum än en natt i Harads. Men som tur är så är vi människor olika.

Fast själv vill jag nog gärna bo lite bekvämare än i bungalowen hos Bo Daeng och betalar hellre 700 Bath för en fin bungalow hos Season Bungalows lite längre norrut på samma strand. Även om det då blir mer "jordnära" och inte lika bohemiskt, det accepterar jag.

Jag hoppas att det kommer att gå bra för Tree Hotel.

Fredagen den 20 augusti 2010: Spam
Får du mycket spam, dvsskräppost och då i första hand oönskad reklam, till din epostadress? Själv är jag numera inte speciellt utsatt (ta i trä!), det var mycket värre för några år sedan. Om det beror på att min intenetleverantör har ett osedvanligt bra spamfilter eller om jag bara har haft tur vet jag inte.

Att spam, som de flesta lånord i datorvärlden (och i världen i övrigt just nu) kommer från engelskan inser vi ju alla. Men vad är den engelska innebörden egentligen från början?

I den anglosaxiska världen är Spam sedan 1937 ett känt varumärke för en mycket prosaisk burkskinka. Namnet var av tillverkaren avsett som ett kort och lättuttalat namn på produkten ”spiced ham”. Denna burkskinka användes flitigt under andra världskriget. Hos amerikanska armén var den näst intill det enda som serverades, och i Storbritannien var spam en av de få produkter som inte omfattades av köttransoneringen. Att folket blev trötta på denna ständigt återkommande spam är inte konstigt.

Att spam i e-postvärlden står för skräppost lär ha sin upprinnelse i en Monty Python-sketch där man drev med denna burkskinka. Sketchen handlade om herr och fru Bun som på en matservering fick beskedet att spam ingick i alla rätter på menyn och alltså inte gick att slippa ifrån. Till råga på allt skanderade då och då ett gäng vikingar vid ett annat bord ”spam, spam, spam, spam, lovely spam, lovely spam” och omintetgjorde all vettig konversation på stället. Det väsentliga dränktes alltså i något mycket trist!

Torsdagen den 19 augusti 2010: Skidåkning for ever
När jag arbetade inom Vägverket hade jag ibland kontakter med näringslivet i såväl Sälen som Idre. Deras budskap till Vägverket var naturligtvis att de behöver snabba, säkra och bekväma vägar till sina respektive områden för att kunna locka besökare och utveckla områdena. Tid är ju en begränsande faktor - och dessutom är vi människor bekväma.

Att det behövs tidig snö och vackert vinterväder i dessa turistområden för att åstadkomma en bra säsong (och ett bra ekonomiskt resultat) är ju inte så svårt att förstå. Men utöver detta förklarade de för mig att snö även i Stockholm (och Mälardalen i övrigt, dvs de befolkningstäta områden som många av besökarna kommer från) gör mycket för att förbättra resultatet. Om det ser vintrigt ut "där hemma", då blir man sugen på att åka skidor "på riktigt" och bokar gärna in sig på en resa till de svenska fjällen. De sa det inte men det kanske är så att om det bara är slask och grått och trist i Stockholm - då drömmer man hellre om att resa till Thailand och bada? Kanske är det så.

Hur ska man då se på de planer som några entusiaster har i Bålsta, några mil norr om Stockholm? De avser/vill/tänker bygga en alpin inomhusskidbacke (kompletterad med inomhuslängdskidspår) så att man ska kunna åka skidor året runt. Blir det positivt eller negativt för Dalarnas skidorter?

Och kommer det att fungera, skidåkningsmässigt och ekonomiskt?

Inomhuslängdskidåkning finns ju redan sedan några år i Torsby i Värmland. Tre timmars åkning kostar 180 kr. Men ännu så länge går anläggningen med förlust.

Alpina inomhusbackar finns också tidigare, vi har ju smålett när vi har läst om den som byggdes i Dubai vid Persiska Golfen. "De har för mycket oljepengar där och vet inte hur de ska göra av med dem" är det nog fler än jag som tänkte då.

Dubai

Men i Bålsta tror de på sin idé. Rätt har de ju i ett avseende, befolkningsunderlaget inom närområdet är ju enormt mycket större än i Torsby när man har hela Stockholm och Mälardalen inom ett antal mils avstånd. Men blir det någon vettig skidåkning, funderade jag. Hur hög och lång blir backen egentligen, blir det bara en "fjutt" som man strax tröttnar på.

Siffror kan ju vara svåra att tyda, man behöver något konkret att jämföra med. Backen i Dubai är 400 m lång med 60 meters fallhöjd. Det låter inte så mycket, om man jämför med Källviksbacken här i Falun (som ju inte precis är någon gigantisk backe) så är nerfarterna där 4-600 meter långa med 90 meters fallhöjd. Men i Bålsta tänker man sig en längd på 700 meter och fallhöjd på 160 meter.

En 160 meter hög byggnad ute på landet! Om anläggningen verkligen blir genomförd på det viset så kommer den, precis som man säger, även att bli ett landmärke och kanske en statussymbol för Bålsta, som kommer att synas på stort avstånd.

Ett landmärke som kommer att synas långt

Storleksjämförelse med Globen

Om det hela kommer att bli verklighet? Ja, inte vet jag. 2015 påstår de drivande att den ska stå klar. Det låter i så fall snabbt, tycker jag - som är van vid hur lång tid det tar att projektera och bygga en väg med alla nödvändiga miljöprövningar etc. Och för att få fram pengar - men detta går kanske fortare när det är det privata näringslivet som ska ordna saken än när det är staten.

Du som kan tänka dig att under september åka till Bålsta för att åka skidor i stället för att vandra i Grövelsjöfjällen kan läsa mer på deras egen webbplats.

-----------------------

Fast totalt sett kommer nog aldrig Bålsta att kunna konkurrera med Dubai, jag har svårt att tro att någon kommer att tycka att husen i Bålsta är lika häftiga som de som planeras i Dubai!

"Tandläkarhuset" i Bålsta - verkar stå stabilt

Dynamic Building i Dubai - varje våning kan rotera fritt oberoende av de andra

---------------------------------

Komentarer:

Hemmansägare i Nittsjö, Rättvik: Själv föredrar jag blåbärs- och lingonplockning. För mig räcker att få göra detta ute i skogen under augusti-september. Men för andra kanske det skulle vara intressant att få göra det även under annan del av året. I en anläggning relativt centralt belägen i Stockholmsområdet. Kunde ju bli en attraktion också för utländska turister att få en bild av den svenska naturen, med bär, träd, blommor och fågelsång. En sådan anläggning skulle säkert locka många fler besökare och samtidigt bli mycket billigare och bättre smälta in i stadsbilden. Ja, det finns mycket man kan göra - det är bara fantasin och ekonomin som sätter gränserna.

Onsdagen den 18 augusti 2010: Så många böcker finns det
I blogginlägget den 20 juli skrev jag så här:

Tänk så många böcker som ges ut. Varje år. Fler och fler böcker, dvs nya titlar och nya titlar. Det verkar aldrig ta slut. Behöver vi så många böcker – vi kanske skulle läsa de ”gamla” böckerna först? För är det självklart att de nya är bättre?

Om vi verkligen behöver så många böcker vet jag fortfarande inte (och det är väl en omöjlig fråga att svara på - och var dessutom inte så allvarligt menad).

Men jag har fått reda på hur många böcker som hittills har getts ut. Det har Google utrett och de har kommit fram till att det finns 129 864 880 st böcker - åtminstone fram till på söndag, därefter är det väl ytterligare ett antal. Eller mer rimligt angivet, cirka 130 miljoner. Då räknas var och en av de nittiotvå språk som Pippi Långstrump är utgiven på som en egen bok, alltså totalt 92 böcker.

Här kan du läsa mer om hur de har räknat.

Fredagen den 13 augusti 2010: Vad är det för fel på Radio Dalarna?
I nyheterna rapporterade Radio Dalarna stolt att de var den regionala radiostation (P4-station) som hade flest lyssnare (om det var nominellt eller procentuellt av befolkningen framgick inte, men jag gissar att det var procentuellt, annars blir ju jämförelsen orättvis). Det var väl trevligt för dem och för oss som lyssnar på dem.

Men för ett tag sedan hörde jag någon som uttalade sig om varför den regionala utvecklingen, dvs befolkningstillväxten och tillgången på arbeten i Dalarna var så mycket sämre än på många andra håll i landet. Hans förklaring var att det hade samband med att så många här lyssnar på Radio Dalarna. Inte för att Radio Dalarnas program skulle vara dåliga eller negativa för utvecklingen utan för att lyssnandet på den regionala stationen var ett tecken på hur lokalt inriktade och ointresserade av "världen utanför" vi är som bor här i Dalarna.

Kan det vara så? "E' lita kula mä bara Dalarna på"?

Bryr vi oss inte om världen utanför?

Fredagen den 13 augusti 2010: Svampen i Örebro
I något tidigare blogginlägg har jag berättat att jag för några år sedan avlade prov för erhållande av licens som radioamatör. Anledningen till att jag gjorde det var i första hand att jag under min tonårstid var mycket intresserad av kortvågslyssning på radio och tänkte så snart som möjligt bli radioamatör. Det blev inte så. Men nu femtio år senare blev det av. Ungefär som gubbarna som köper den där motorcykeln de drömde om som tonåringar.

Så nu kan jag sitta hemma eller i sommarstugan och prata med andra radioamatörer runt om i världen. Efter ett sådant samtal brukar man skicka till varandra sina speciella sk QSL-kort, som en bekräftelse på att man har haft radiokontakt.

Den siste april pratade jag med en radioamatör i Kuwait och för ett tag sedan kom hans kort med posten till mig.

När Margaretha fick se det sa hon dels att hon tyckte att det var ett vackert kort och dels att "det liknar ju vattentornet i Örebro!".

Och visst gör det det.

Så jag fick berätta för henne vad jag hade fått höra på en föreläsning när jag studerade väg- och vattenbyggnad på 1960-talet. Det handlade om glidformsgjutning och som ett exempel visades just vattentornet Svampen i Örebro, byggd 1955-58. Själva hatten på svampen, dvs vattenbehållaren, är byggd med konventionell betongform nere på marken, därefter byggde man foten med glidformsgjutning varvid skålen successivt lyftes uppåt. Arkitekt var Sune Lindström på VBB, Vattenbyggnadsbyrån (numera SWECO), en av Sveriges "klassiska" ingenjörs- och arkitektkonsultfirmor. Längst upp finns ett kafé och hittills har nio miljoner människor åkt upp för att se på utsikten därifrån.

På föreläsningen berättade professorn att en arabisk shejk hade blivit så förtjust i vattentornet (om han besökt det eller bara såg det på bild kommer jag inte ihåg) att han ville ha likadana hemma hos sig - men inte ett utan sju torn!

Om historien med shejken var en skröna eller om den var sann har jag inte varit säker på - förrän nu när jag ser det här kortet. Där finns vattentornen ute i öknen! Men lite fel mindes jag allt, jag hade för mig att han ville ha sju torn men på bilden ser man inte mindre än nio.

Så vad passar bättre här än The sheik of Araby?

Torsdagen den 12 augusti 2010: Sadelgjord
Det finns en del människor som vet mycket. Kan mycket och vet mycket. (Nu tänker jag inte på de som bara tror att de vet och kan mycket utan på dem som verkligen vet och kan!). Tyvärr tillhör jag inte dem.

Däremot vill jag veta mycket. Ofta, ofta ställer jag till mig själv och Margaretha frågor som jag inte kan svara på. Inte själv i varje fall. Länge gick jag då och tittade i en uppslagsbok, först Bra Böckers, senare Nationencyklopedin. Numera söker jag på frågan på nätet. Och då får jag snabbt svar och lär mig något nytt, till exempel från Wikipedia.

Man kan tycka att med tiden borde jag ha lärt mig mycket på detta sätt. Men tyvärr hittar jag hela tiden frågeställningar som jag inte har svar på. Kanske beror det på att jag snabbt glömmer bort vad jag lärde mig?

Vi tittade på det finska programmet Strömsö på TV i kväll, det kommer efter de tidiga lokalnyheterna. Där visade man väldigt instruktivt hur man stoppar en pall (eller en stol) på gammalt klassiskt vis. Det verkade mycket besvärligt, antagligen får man göra det många gånger innan det blir snyggt.

Först spände man sadelgjord, dvs ett sådant där grovt vävt band. Varvid jag började fundera över varför det heter sadelgjord. Det band som användes för att spänna fast sadeln runt hästens mage (det heter nog inte "mage" på fackspråk - men ni förstår vad jag menar), det är väl tillverkat av läder?

Så det fick bli Wikipedia igen. Och där stod det förklarat:

Med sadelgjord i möbeltapetsering menas de grova band av linne, hampa eller jute som används som botten i stoppade möbler och som historiskt användes som sadelgjord bland annat till kavallerisadlar på 16-1800-talet.

Så var det med det.

Torsdagen den 12 augusti 2010: Blåbär
Det har varit en hel del skriverier i tidningarna de senaste dagarna om vietnameser som har värvats hit för att plocka blåbär uppe i Särna-skogarna. Problemet är tydligen att det finns alldeles för lite blåbär för att de ska kunna få ihop till utlagda pengar för resan hit och för uppehället.

År efter år kan man läsa om sådana här problem, mer eller mindre seriösa företag lockar asiater hit för att, vad de tror, tjäna stora pengar i västerlandet. Skillnaden i år är att det är vietnameser i stället för thailändare som man har lockat hit, kanske ställde de upp på ännu mer (för företaget) förmånliga villkor.

Att bären blir plockade är ju bra, men det är konstigt att det hela ska ske på så tvivelaktiga villkor för de stackars plockarna. De vill helst av allt resa hem så fort som möjligt.

För några dagar sedan rapporterades om tumult, några arbetsledare hade blivit inlåsta i källaren och bundna eftersom plockarna var desperata, de bara hade ris och olja att äta. Visserligen är ris deras basföda även där hemma - men lite tillbehör behöver väl även en asiat? Älvdalens kommun ryckte in och gjorde en räd och tömde matbutikerna i Särna på matvaror.

Men fem av plockarna anhölls av polisen och sitter i arrest.

När Margaretha och jag gick förbi polishuset här i Falun konstaterade Margaretha att polisen har fullt på häktet och att de fem vietnameserna väl sitter där också. Och tillade att "men där får de åtminstone ordentlig mat". Och det stämmer ju.

Det bästa för de hundratals vietnameserna som blivit "hitlurade" är väl att de begår något lämpligt mindre brott så får de mat och blir därefter utvisade, dvs hemskickade på statens bekostnad. Men då får de väl antagligen hitta på lite allvarligare brott än att låsa in arbetsledarna.

Torsdagen den 12 augusti 2010: I morgon
Ta det lugnt i morgon - det är fredagen den 13:e!

Söndagen den 8 augusti 2010: Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park...
Visst är det en skön sommar som vi har (även om det har kommit lite regn också), det är lätt att man tar den för given. Men kom ihåg att snart kommer höststormarna. Se på filmsnutten här nedan och passa sedan på att njuta av sommaren så länge som den varar!

Tycker du att fyrvaktarjobbet skulle kunna vara lättsamt och passande för en pensionär och därför undrar var filmen är inspelad? Pointe du Raz är udden på den södra av de två halvöar som skjuter ut från Bretagne i nordvästra Frankrike.

Utanför den liggger ett område som på bretonska heter Raz de Sein (där "raz" lär betyda ungefär "strömmande vatten"). Det utgör ett farligt och vidsträckt område, cirka 50 km från öst till väst, fyllt med rev och småöar, inklusive den större ön Île de Sein. För att säkra sjöfarten kräver området ett omfattande system av fyrar, bojar mm.

Den första fyren som vi ser på filmen är Ar-Men ("Klippan" på bretonska) längst ut i väster. Den uppfördes 1867-1881, att det tog så lång tid tyder ju på att det var synnerligen svårt att bygga den. Bland fyrvaktarpersonal anses den vara en av de allra besvärligaste och mest utmannade arbetsplatserna, bland annat beroende på svårigheterna att evakuera personalen i nödsituationer (ja, det framgår ju ganska bra av filmen!). Detta är anledningen till att den har benämnts "Helvetets helvete". Fyren automatiserades och elektrifierades så sent som 1990 - fram till dess var den alltså bemannad. Tänk dig att sitta där när det stormar som på filmen!

På filmen syns också fyren La Vielle, som ligger närmast utanför själva udden Pointe du Raz.

Ön Île de Sein tömdes under andra världskriget på sin manliga befolkning. Efter att ha lyssnat på de Gaulles tal den 18 juni 1940 tog alla män i ålder mellan 14 och 45 år sina fiskebåtar och seglade över till England och gick med i de Gaulles trupper. För detta tilldelades 1946 hela ön L'Ordre de la Libération, den finaste franska utmärkelsen efter Hederslegionen, och alla invånare befriades från att betala inkomstskatt, en förmån som fortfarande gäller.

Som framgår av nedanstående bild är ön nu ett populärt utflyktsmål för turister.

Måndagen den 2 augusti 2010: Framtidsvision - pojkboksdröm?
När jag var grabb på 1950-talet kunde man läsa framtidsvisioner, såväl i seriemagasin som Kalle Anka och i tidningar som Teknikens Värld. Ofta koncentrerade man sig på årtalet 2000, antagligen för att det låg "lagom" långt bort och för att det var jämnt. (Det var väl för övrigt även anledningen till att SJ så sent som på 80-talet döpte sina nya snabbtåg till "X2000"). Bland det mest kännetecknande för dessa visioner var ju att så långt i framtiden kommer alla inte bara att ha en egen bil, dessa bilar skulle också obehindrat kunna flyga mellan de fantasifullt utformade skyskrapor som illustrerades i tidningarna.

Så här kunde det se ut

Nu har vi ju hunnit passera millennieskiftet och vet att utvecklingen inte har blivit sådan som man då ritade - precis som vi inte heller har fått några mänskliga kolonier på månen eller andra planeter som påstods på 60- och 70-talet. Den enda flygande bil som jag har sett var väl i en James Bond-film (The man with the golden gun) där skurken Scaramanga monterade på ett par vingar på en bil och flög iväg - det var väl någonstans i Thailand tror jag.

Men kanske är det dags nu, så här tio år efter den angivna tidpunkten. Dags för en flygande bil - med ihopfällbara vingar. Om den kommer att vara särskilt praktisk vet jag inte. Men en sak vet jag. Om du köper en sådan behöver du inte vänta femtio år med att stolt visa upp den som veteranbil på cruisingen i Falun, den kommer att bli begapad från första stund.

I varje fall finns det ett företag i USA, Terrafugia, som tydligen tror på idén (om du skulle försöka övertala mig att satsa pengar genom att köpa aktier i företaget så kommer du att misslyckas!) och har utvecklat en flygande bil som har blivit godkänd av myndigheterna där. Här har du några bilder på den nuvarande protoyp-versionen. För närvarande håller de på att vidareutveckla den i en ny modell. Någon gång under 2011 säger de att denna ska kunna finnas till försäljning:

Som bil vid bensinstationen

I garaget

Flygplanet lyfter

Högt upp i luften

Här är en reklamvideo:

Det är samma motor som driver såväl hjulen (när bilen kör på marken) som propellern (när den flyger).

Vad flygbilen kommer att kosta vet jag inte (inte heller vad Trafikverket kommer att säga om den!), men du kan få reservera en om du betalar in 10.000 dollar. Är du intresserad har du deras webbplats här.

Man kan ju fråga sig hur det nu ska gå för dem som i såväl Siljansnäs som Djurås satsar stora pengar på att bygga hus med hangarer på tomten om det i framtiden kommer att räcka med ett vanligt garage. Om jag nu absolut ska flyga så bosätter jag mig nog mycket hellre vid en vacker loka i Gagnef och har flygbilen i garaget än i ett hus på Himmelsslätta i Djurås, där det måste till en bullervall för att skydda mot störningarna från rv 71 (blivande E16).

---------------------------

Nu upptäcker jag att det finns ett till företag i USA som håller på med ett likadant projekt, Haynes-Aeros Skyblazer. Om jag förstår deras video rätt har de inte alls hunnit lika långt i sitt genomförande, filmen är animerad. Hela webbplatsen verkar dessutom väldigt amatörmässig. Om filmen är gjord 2003, som anges, så borde de väl rimligen ha hunnit en bra bit i genomförandet nu - eller lagt av.

På sin webbplats gratulerar de Terrafugia för vad dessa har åstadkommit - men tycker naturligtvis att deras eget koncept är överlägset, de kan "gömma" vingarna i bilens kaross och fordonet drivs av en jet-motor som kan ge avsevärt högre hastighet än vad Terrafugias Transition kan:

Lite konstigt resonemang tycker jag att de har. I inledningen till videon berättar de att såväl bilen som flyget introducerades ungefär samtidigt för ett hundra år sedan. Från början var naturligtvis båda maskinerna väldigt exklusiva och dyra. Men redan 1910 hade förhållandena förändrats för biltillverkningen, antalet tillverkade bilar hade så skjutit i höjden att kostnaden per bil sjönk drastiskt genom massproduktion. Och så har det fortsatt. Men något liknande har inte inträffat för privatflygplanen. En privatflygplansmodell tilverkas fortfarande i kanske 40 exemplar under ett år vilket innebär att de är hantverksmässigt byggda - och därmed dyra.

Efter den inledningen skulle jag kunna förvänta mig en kommentar ungefär i stil med följande: "Men nu kommer det att bli ändring på detta. Vi planerar att vårt nya moderna privatflygplan ska tillverkas i cirka 10.000 exemplar om året och därigenom kunna framställas till ett attraktivt pris som ligger ungefär i nivå med eller endast något högre än en personbil i premiumklassen". Men inte. I stället ska man bygga en ännu exklusivare maskin, en kombination av bil och flygplan, som kommer att kosta minst en miljon dollar - och därigen rimligen kommer att ha en liten marknad.

Intressant att notera är att dagens privatflygplan (i varje fall för en amatör inom området) ser likadant ut som de gjorde för femtio år sedan. Ja, jag antar att de numera har en massa elektroniska finesser som inte fanns då - men designen är likadan. Beror detta på att man har funnit den optimala utformningen? Eller beror det på att privatflygplan fortfarande är så exklusiva så det inte behövs någon förändring. Ägaren behöver inte visa för grannarna att han har senaste årsmodellen (vilket väl är motivet för att byta design på bilar så ofta som man gör) eftersom grannen ändå inte skulle kunna se skillnad och är tillräckligt imponerad av ett flygplansinnehav överhuvudtaget?

(Eftersom jag av naturen är nyfiken skrev jag och frågade hur läget är för Skyblazer. De svarade att deras projekt är mer komplext än Terrafugias varför det för närvarande lagts på is medan de kör en vända till för att leta efter finansiärer. De tror att de är tre år efter Terrafugia).

Sedan finns det så klart flygande bussar också - men då har vi liksom bytt ämne...

Torsdagen den 29 juli 2010: Intresse, kunskap, tid och pengar
Var du ute på stan i går kväll och tittade på cruising? Det var inte jag, vi passade ett litet barnbarn medan pappan var ut med det något större barnet och tittade. Fast på eftermiddagen gjorde vi en liten sväng upp till gruvan med båda barnbarnen och tittade på de bilar som stod uppställda där. Det var mest sådana som jag tror kallas "hot rod", dvs mer eller mindre (mest "mer") hemmabyggda bilar där delarna ofta tydligen hämtats från diverse olika håll (fast "hot rod" kanske de inte kallas av de som är insatta, det brukar finnas så mycket särskiljande benämningar på olika typer hos de som är insatta i en hobby).

På kvällen var det väl i första hand "riktiga" bilar, dvs sådana där man försökt att rusta upp/återställa en bil i sitt ursprungsskick, i första hand amerikanska bilar av 50- och 60-talsmodell, men även såväl äldre som yngre. (Om du missade kvällen kan du se en sammanfattning här).

Jag tycker att det är roligt att det finns folk som tar hand om och rustar upp gamla bilar. På samma sätt som jag tycker om att det finns entusiaster som tar hand om, rustar upp och bevarar gamla träbåtar. När någon frågar mig om jag själv skulle vilja ha en gammal träbåt brukar jag säga att jag har varken intresse, kunskap, tid eller pengar nog för att göra det. Men att jag är glad över att andra gör det och njuter gärna av vad de har åstadkommit. (Fast tid borde jag väl ha numera!).

Det som förvånar mig är att det finns så många personer som har så mycket kunskap, så mycket tid, så mycket intresse och så mycket pengar att rusta upp gamla bilar. För att de är många, det kan man ju se en kväll som i går.

Fast som i de flesta andra hobbies så är det antagligen även i detta fallet så att det finns många olika typer av engagerade. De som köper ett "vrak" och rustar upp och sedan säljer för att ge sig på ett nytt vrak. De som vill ha just en bilmodell, hittar en exemplar av en sådan och sedan njuter av den resten av livet. Och de som köper en helt färdig upprustad bil.

Oavsett vilket så har jag förstått att det är mycket pengar som rör sig i branschen. Såväl att köpa ett "vrak", en halvupprustad bil som en färdigupprustad kostar mycket pengar. Liksom antagligen alla delar som ska kompletteras med.

Finns det pengar i en verksamhet så finns det också företagare. Det finns väl minst ett företag i Falun som ägnar sig åt att importera, rusta upp och sälja sådana gamla bilar. I Säter där det var cruising veckan innan (och där Margaretha och jag var och tittade en stund) körde Järudds bil runt i cruisingen med en lastbil på vilken de hade ställt upp sex personbilar som var till salu. Och tittar man på deras webbplats så verkar omfattningen av verksamheten vara betydande.

Men dyrt är det. Vad sägs om de här båda bilarna?

Ford Tudor 1947, till salu för 75000 kr!

Ford Slantback 1935, "bara" 65000 kr

Om jag hade haft alla förutsättningarna (se ovan, vilket jag alltså inte har) skulle jag nog helst velat ha en Peugeot 203, den tyckte jag var så mysig när jag var i tonåren.

Torsdagen den 29 juli 2010: Vad är det dom säger (och skriver)?
Ibland (och tyvärr är det ganska ofta) känner jag mig tvungen att fråga Margaretha vad det egentligen var som nyhetsuppläsaren sa och vad det innebär, när jag tittar på nyheterna på TV. Det kan ju bero på att jag är osedvanligt dum och enfaldig och har svårt att fatta - men eftersom Margaretha oftast inte heller kan förklara (och hon är garanterat varken dum eller enfaldig!) så tror jag att det snarare är så att man på redaktionen inte har brytt sig om att tydliggöra saken ordentligt. Och kanske inte heller att sätta sig in i frågan och ta reda på vad det som berättades beror på.

Om det är så antar jag att en stor del av förklaringen ligger i att de har ont om tid på redaktionen - eller att de resonerar som att "det är ändå ingen som bryr sig".

Idag (dvs just nu den 29 juli 2010 kl 16.41) kan man på SVT Text-TV läsa nedanstående:

Pensionärer kan få skattelättnad

Många pensionärer får sänkt pension nästa år. Alltför många, anser finansministern och överväger ytterligare skattesänkningar för pensionärerna.

Den så kallade bromsen i pensionssystemet slog till för första gången i år. Det innebär att inkomstpensionerna sänks nästa år med 4,3 procent, enligt Pensionsmyndighetens beräkningar.

Utlovade skattesänkningar för pensionärer gör dock att lättnaden blir mindre än den skulle ha varit. Finansminister Anders Borg säger att man därför kan komma att överväga ytterligare en sänkning i höstens budget.

Vad är det som står där?

Stycke 1 är ju en rubrik.
Stycke 2 är en allmän inledning och sammanfattning.
I stycke 3 står det att pensionerna kommer att sänkas nästa år.
I stycke 4 står det att "lättnaden blir mindre". Vilken lättnad? Pensionssänkningar innebär väl ingen lättnad, i varje fall inte för pensionärerna (möjligen för "pensionssystemet"). Hur kan skattesänkningar innebära att lättnaden blir mindre? Och vad menas med "än den skulle ha varit"?

Skall jag fatta det hela på följande vis?

Regeringen har utlovat vissa skattesänkningar för penionärer men dessa kompenserar inte fullt ut sänkningen av pensionerna. Därför kan man komma att överväga ytterligare en sänkning av skatten för pensionärer i höstens budget?

Om det är detta man menar - varför skriver man inte det?

--------------------

Usch så gnällig jag känner mig nu. Men de som arbetar i redaktionerna är ju proffs på språk och på att kortfattat sammanfatta komplicerade frågor så de borde ju kunna. På motsvarande sätt som en beläggningsingenjör är specialist på asfaltbeläggningar på våra vägar (det är inte jag!).

PS: Jag får nog sluta med att titta på TV annars blir det bara gnälliga anmärkningar här. I kväll såg vi på ett avsnitt av den norska serien Himmel blå. I introduktionen sa programpresentatören att i dagens avsnitt har man problem med en "avelsoxe". Visserligen är jag en genuin stadsbo som inte kan mycket om lantbruk - men någon "avelsoxe" lär det väl aldrig ha funnits? En oxe är ju en kastrerad tjur och kan väl näppeligen vara särskilt användbar för avel...

Tisdagen den 27 juli 2010: Kaffe och mjölk
Bland ungdomarna är det ju populärt att dricka kaffelatte. Att det är kaffe med en hel del mjölk – och oftast av någon anledning serverat i glas – visste jag. Men att skilja mellan kaffelatte, cappuccino och café au lait kunde jag inte. Förrän jag tittade i Wikipedia och där fick lite beskrivningar:

Caffelatte är en italiensk koffeindryck med kaffe och mjölk (latte). En caffelatte består av ¼ espresso och ¾ varm mjölk med lite eller inget skum.
Cappuccino är en kaffedryck gjord på lika delar espresso, ångad mjölk och mjölkskum.
Café au lait är franska för "kaffe med mjölk". Exakt vad man får om man beställer en café au lait kan variera från plats till annan, men en relativt vanlig tolkning är "lika delar starkt kaffe och varm mjölk". I Sverige betyder det vanligtvis bryggkaffe med varm mjölk.

Kaffelatte

Själv har jag alltid druckit kaffet ”svart”, dvs oblandat. (För övrigt dricker jag kaffe i första hand av sociala skäl, inte för att jag längtar efter kaffet). Men många vill gärna ha en liten slurk mjölk eller grädde i (eller vad det nu var för skumt i de där minitetraförpackningarna som låg i kafferummet när jag jobbade).

I sommar har jag börjat att hälla i en skvätt mjölk i mitt kaffe, inte för smakens skull utan för att det ofta känns surt i magen. Och då kanske det blir lite mildare om jag blandar kaffet med lite mjölk. Så har jag tänkt.

Men så såg jag TV ett program med bilder från magsäcken och fick se hur det ser ut i den. Om det var ”äkta” bilder där man hade petat ner någon lite mikrokamera med sladd eller om det var ”fake” vet jag inte. För jag ville inte fortsätta att titta och få en förklaring, det såg så äckligt ut. En riktig sörja av geggig mat och längst bort i bilden såg man hur det ramlade ner söndertuggade matbitar i sörjan från det som antagligen var matstrupen.

Det var så att jag nästan mådde illa. Så tänkte jag på hur vi försöker att få maten att se aptitlig och vacker ut på tallriken – bara för att den några sekunder senare skall bli en del av denna sörja.

Men lite nytta hade filmbilderna ändå. Jag började att fundera. Hur kan några centiliter mjölk i kaffet ha någon som helst betydelse för risken att bli ”sur i magen” när såväl kaffet som mjölkcentilitrarna hamnar här? Där sörjan kanske redan innehåller flera dricksglas mjölk som jag drack till lunchen en stund tidigare.

Kan någon klok person som vet mycket om mat och om människokroppen förklara? Eller är det som med sockerpillren, bara man tror på dem så har de en positiv verkan?

--------------------------------------

PS: När jag tittade i Wikipedia fick jag även lära mig vad som menas med latteföräldrar. Så här står det:

Latteförälder, lattepappa eller lattemamma är en informell benämning på en modemedveten småbarnsförälder av övre medelklass i en storstad. Latteföräldrarna har fått sitt namn genom att de ses köra sina barn i barnvagn till och från kaféer där de dricker caffe latte.

Då insåg jag att min son Martin nog var sådan när de fick sin förstfödda, Stella. De bodde på Tomtebogatan i Stockholm, det tog minst en kvart för oss att åka runt för att hitta en P-plats när vi skulle hälsa på dem. Även i övrigt tyckte Margaretha och jag att det verkade vara en besvärlig miljö att ha småbarn i, trång hiss upp i ett hus. Vi försökte påverka dem att skaffa hus i en förort – men de svarade ungefär ”Vad ska man göra där ute i ödemarken? Här kan man ju ta barnvagnen och gå och dricka kaffelatte när man är pappaledig”.

Nu har de tagit sitt förnuft till fånga (tycker vi) och flyttat till Täby kyrkby.

Dessutom kommer de säkert att protestera. "Vi satt inte alls så mycket på kafé". Nej, det kanske de inte gjorde i praktiken. Men de hade möjligheten att gå och dricka kaffelatte som ett argument för att bo i stan.

Söndagen den 25 juli 2010: Miljölampor
Numera får vi ju bara köpa sk miljölampor i butikerna. De gamla "vanliga" lamporna får vi använda tills de är uttjänta men vi får inte köpa några nya. Eller rättare sagt, affärerna får inte sälja några. Det är väl bra, även om det har hörts en del kommentarer om att det är miljöfarliga gaser i lamporna så att vi inte får slänga dem hur som helst - och ska vara försiktiga genom att vädra korsdrag i rummet om en lampa råkar gå sönder.

Vad som förutom gasen finns inne i lamporna har jag aldrig funderat över. Men det finns andra som är mer nyfikna. Den här artikeln (klicka!), hittade jag i Föreningen Sveriges Sändaramatörers tidning QTC Amatörradio nr 5 2010. Synnerligen intressant och fascinerande, tycker jag. Läs och bli förundrad!

Tisdagen den 20 juli 2010: Så många böcker!
Tänk så många böcker som ges ut. Varje år. Fler och fler böcker, dvs nya titlar och nya titlar. Det verkar aldrig ta slut. Behöver vi så många böcker – vi kanske skulle läsa de ”gamla” böckerna först? För är det självklart att de nya är bättre?

Ännu mer berättigad är kanske frågan när det gäller musik. Det har ju skrivits så fantastiskt mycket musik redan, finns det inte något lämpligt där som duger åt mig att lyssna på?

Som ni nog förstår är mina frågor inte så där allvarligt menade. Men ändå väldigt kloka (om jag får säga det själv och det gör jag).

Att jag kom att fundera över saken beror på att jag igår läste reseberättelsen från SPF Falubygdens sommarresa på Hjälmare kanal och trodde att det var just där som handlingen utspelade sig i Carl Jonas Love Almqvists kortroman Det går an. Den läste nog de flesta av oss i skolan. Kanske skulle det kunna finnas anledning att läsa om den.

Vid närmare undersökning kom jag underfund med att det nog var på Mälaren mellan Stockholm och Arboga som handlingen utspelade sig, där de reste med ångbåten Yngve Frey.

Ångbåten Yngve Frey

(Båten är för övrigt döpt efter Yngve Frey, eller Yngve-Frej, en sagokung som skulle ha grundlagt Gamla Uppsala och etablerat det som huvudstad i Sveariket vid tiden för Kristi födelse. Men de flesta av oss associerar nog till något helt annat när vi hör namnet Yngve Frej, nämligen Stig Claessons (Slas) bok Vem älskar Yngve Frej? som även filmatiserades och visades på TV med bland annat Allan Edwall).

Vill man nu läsa om Almqvists bok så är det enkelt att gå till biblioteket och låna den, garanterat finns den där. Är man bekväm finns den även på "närmare" håll, nämligen i datorn. Till exempel på Litteraturbanken. Webbplatsen drivs av en ideell förening för att göra svenska klassiker - i vid bemärkelse - tillgängliga i digitala versioner. Klicka här så kommer du till deras faksimilupplaga av Det går an. När du vill vända blad klickar du på pilen i vänsterspalten. Klicka även på en av siffrorna 1-5 längst ner i vänsterspalten för att få önskad storlek på bilden.

En annan lämplig webbplats är Projekt Runebergs, de har visserligen ännu inte Det går an men en hel del annat, tex Konni Zilliacus Amerika-boken. Hjälpreda för utvandrare. Klicka på "Next-pilen" i ovankanten för att vända blad.

Fast personligen tycker jag nog att det är mysigare att sitta (eller ligga) i soffan och hålla en pappersbok i handen än att läsa den på en datorskärm.

Måndagen den 19 juli 2010: Att bygga ett monument över sig själv
Bergalid har brunnit. Det känns sorgligt, det är/var ju en fascinerande byggnad med en mängd vackra detaljer i all sin överdådighet. Vi får se om det går att återskapa byggnaden i samma skick som tidigare.

När jag har besökt bygnaden har jag förundrats över att någon i "modern tid" har byggt en sådan bostad för sig själv. Även om Erik Johan Ljungberg var disponent, dvs chef för hela Bergslaget och en av Sveriges största industrimän och hade resurser så kan man fundera på vad det var som drev honom (och andra personer som har byggt "slott") att kosta på så här. Speciellt hemtrveligt kan det ju inte ha känts. Men det kanske var lämpligt för representation.

När det gäller bygget av Bergalid undrar jag om det inte kan ha samband med att hans och hans hustrus enda barn dog som mycket ung. Handlade bygget om att lämna efter sig ett monument över sig själv?

Samma fråga ställer jag mig när jag passerar Persbo strax hitom Ludvika och där ser vägvisaren för den enskilda vägen till Skisskolningen. Där började för tio år sedan finansmannen Lars-Erik Magnusson bygga en herrgård (eller ett slott kanske - hade det legat i Skåne hade det nog kallats för ett slott). Han hade gjort sig en förmögenhet på fastighetsaffärer, numera lär han ha gått över till att utvinna olja i Kaukasus (eller är detta ett komplement till fastighetsaffärerna?).

Tydligen skulle "slottet" i Persbo fungera som en "sommarstuga" för i ett TV-program för ganska många år sedan kunde man se hans bostad i Holland, den var på 2000 kvadratmeter bostadsyta och kännetecknades av blanka marmorgolv - inte alls i min smak. Ännu är huset i Persbo inte färdigbyggt, jo kanske är själva huset färdigt men gäststugor, garage, trädgårdspark och pool återstår tydligen. I en intervju för fem år sedan sa han att det hela skulle vara klart för invigning till midsommar 2007.

Så här ser ut idag där det ligger i en slyskog med en jättelik jordhög framför huset

100 miljoner kronor påstås det att det ska kosta.

Man kan ju fundera över vad det ska komma att användas till så småningom. Hade det legat lite vackert med utsikt över Övre eller Nedre Hillen kundet det kanske blivit konferenshotell eller spa. Men inte där det ligger nu.

Ett monument över en "stor man"?

Fast det kanske bara är jag som är avundsjuk för att jag inte har tjänat ihop lika mycket pengar själv?

Söndagen den 18 juli 2010: Extra Jungfruolja
”Olivoljan är slut” sa Margaretha när vi var på ICA Maxi. Jag gick bort till hyllan för olivoljor för att hämta en flaska. ”Det var väldigt många att välja på” sa jag till butiksflickan som stod där och packade upp. Hon höll med om det. När jag äntligen hade lyckats välja en flaska visade jag den för henne och frågade om hon kunde gissa varför jag valde just denna flaska. Det kunde hon ju inte så jag fick berätta att det inte berodde på smaken (som jag inte visste något om) eller priset. Utan på att den var lägst. Alla andra olivoljeflaskor var väldigt höga och smala så att de knappt får plats i en hylla i skafferiet.

Så här ser de flesta flaskor med olivolja ut, höga och smala

När vi sedan idag till lunch använde oljan till en grekisk sallad satt jag och tittade på den och började fundera. ”Extra jungfruolja” stod det på flaskan. Dvs detsamma som det står på nästan alla olivoljeflaskor – jodå, det finns sådana som inte är Extra jungfruolja också.

Vadå ”Extra Jungfruolja”? Att jungfruolja är den första oljan som pressas fram or oliverna, det vet jag. Och Extra jungfruolja är väl då rimligen det första av det första. Så det är inget konstigt. Men benämningen, Extra jungfruolja? Ordet jungfruolja förstår jag, det låter inte alls konstigt - men Extra jungfruolja? Det låter faktiskt som att man skulle få lite jungfruolja på köpet när man inhandlar något annat..

På engelska heter det ju Extra Virgin Oil (vad det heter på ursprungsspråken, dvs grekiska eller italienska, det vet jag inte). Och att det engelska virgin betyder jungfru på svenska, det vet vi ju. Så då blir det ju Extra jungfruolja.

Eller? Är det inte så att ordet virgin på engelska såväl kan vara substantivet jungfru som adjektivet jungfrulig? Och det är väl det senare som det handlar om här? Borde det inte heta Extra jungfrulig olja på svenska?

Fast jag får väl glädja mig åt att det inte stod Extra Jungfru Olja i varje fall.

Gott är det

Torsdagen den 15 juli 2010: Att vara miljöskadad
Miljöskador handlar det om i Mexikanska golfen just nu. Men det är inte detta som jag tänker på utan hur vi människor kan bli ”miljöskadade” av vår omgivning, dvs de vi umgås med eller det som vi sysslar med väldigt mycket får oss att tänka och bete oss på ett visst sätt – som andra människor anser mer eller mindre konstigt.

Jag kommer ihåg när jag någon gång på 70- eller 80-talet körde bil på E4 förbi Linköping, en fin motorväg. Från familjen fick jag underliga blickar om vad jag höll på med när jag åkte snett över vägens båda körfält, fram och tillbaka. Mitt svar var att jag skulle känna hur djupa spåren i beläggningen var. En äkta vägverkare.

När ena sonen Urban, som jobbar på Kvarnsvedens pappersbruk, nu var på besök på sommarstugan noterade vi att han länge satt och tittade i en typisk tidning för kvinnor, Tara, (fast namnet ska tydligen stavas med liten bokstav, ”tara”). Tidningen var från 2007 och hade alltså ”blivit kvarlämnad”, antagligen av hans syster. Hans kommentar till tidningen var ”Väldigt fint papper”.

Fredagen den 2 juli 2010: Dagens frågesport
Vilken är den amerikanska delstaten Indianas officiella "delstats-sång"? Se här när du har funderat färdigt.

Söndagen den 27 juni 2010: Jag är Paraguay!
Pojkar är sig tydligen lika i alla generationer – de gillar att låtsas vara sina idoler. När jag var liten ”var” man Kalle Svensson om man stod i ett fotbollsmål. Och när man åkte cykel fort (och tioåriga pojkar levde ju mer eller mindre på sin cykel) så ”var” man Varg-Olle, han som körde speedway.

Kalle Svensson och Pelé i finalen Sverige-Brasilien 1958

Varg-Olle Nygren

Sannolikt hade varken jag eller någon av mina kamrater någonsin sett ett speedwaylopp (”match” heter det ju numera, en konstig benämning tycker jag), det närmaste vi hade kommit var nog en tecknad bild i Idrottsbladet.

Vilka idoler som man ”var” när mina barn var små kommer jag inte ihåg. Men häromdagen ropade barnbarnet Sixten, treår, till farmor när han stod med en fotboll framför sig på sommarstugans gräsmatta: ”Jag är Paraguay. Akta på dig. Jag ska göra mål”.

Han hade vissa svårigheter med att uttala Paraguay.

Paraguay

Fredagen den 18 juni 2010: Plan eller marknad? Kommunism eller kapitalism?
Ekonomerna brukar ju skilja mellan två olika marknadssystem, planekonomi och marknadsekonomi. Planekonomin tillämpades i de kommunistiska länderna med Sovjet som ledare. Marknadsekonomi tillämpar demokratierna - mer eller mindre. Rent teoretiskt borde planekonomi kunna fungera väldigt rationellt. Men det gör det uppenbarligen inte eftersom det bland annat förkväver människans kreativitet mm.

Men hur är det egentligen numera i Kina? Det anses ju vara kommunistiskt - men samtidigt kapitalistiskt. Hur är det med kreativiteten där hos enskilda människor? Nedanstående filsnutt visar att kreativiteten blomstrar.

Onsdagen den 16 juni 2010: Danholn???
Mas har jag aldrig varit. Inte kommer jag väl att bli det heller trots att jag nu har bott mer än trettio år i Falun. Men Margaretha är kulla. Gustafs-pingla dessutom. Hon hjälper mig med att förklara diverse ord och uttryck.

Idag åkte vi till Backlunds Möbler i Linghed för att se på köksbord och tillhörande stolar (och fick en förnämlig grundkurs i olika tillverkningsmetoder och därav följande kvalitet för stolar). När vi på vägen dit passerade Danholn satt jag och ”sög” på ortsnamnet – precis som jag oftast gör när jag kommer i närheten av det namnet.

Jag tycker att det är så svårt att uttala, ”ln” efter varandra utan mellanliggande vokal, det blir liksom fel för tungan. Eller i varje fall tungrott.

Jag kommenterade detta för Margaretha och undrade hur det har blivit så. Antagligen har det väl hetat Danholen en gång i tiden. Men namn förändras ju under århundradenas lopp, antingen av bekvämlighet eller att man senare har missuppfattat vad förfäderna avsåg. Så att Danholen har blivit Danholn.

Men någon missuppfattning kan det ju inte röra sig om här. Så motivet skulle vara förenkling. Men för mig känns det som en tillkrångling, dvs det är för mig mycket svårare att säga Danholn än Danholen.

Margarethas svar var att hon alltid har sagt Danhon, dvs utan ”l”.

Då började jag fundera. Margaretha kommer ju från Gustafs. Hur uttalar de infödda Danholn-borna namnet? Det kanske inte alls kommer av ”holen” utan något helt annat. Och att en lantmätare som har ritat kartan har missuppfattat och trott att det kommer av ”holen”.

Vem kan reda ut detta för mig? Tills vidare gissar jag på att det en gång har hetat Danholen. Men jag förstår inte varför det har blivit Danholn.

---------------------------------

Kommentar:

Margareta Nissby: Jovisst kommer "Danholn" av "Danholen", och så skrevs det också från början. Men sen drogs det väl ihop och förenklades till "-holn". Säkert uttalades det med tjockt "l" av lokalbefolkningen, och då blir det faktiskt lättare att uttala. Pröva! Vi som inte använder det tjocka "l:et" hamnar väl i ett uttal som mest liknar "-horn".

Måndagen den 14 juni 2010: Man ska aldrig ge upp hoppet!
Vi satt på balkongen och tog en eftermiddagsfika, Margaretha och jag. Plötsligt blandades måsarna skrän med ett annat ljud. Det var en skåpbil som backade ner för Köpmangränd. Och det ljudet avlöstes av ett skrapande ljud. Två målare började skrapa räcket i ändan av gränden! Vi kunde inte låta bli att ta upp en spontan applåd och hurra för dem.

Bakgrunden beskrev jag i bloggen den 7 september 2009:

För ett antal år sedan kom det en målare dit och skrapade räcket och började måla. Hur länge sedan det är kommer jag inte ihåg. Om jag gissar så är det väl fem år sedan. Men jag har lärt mig att om jag tror att något har hänt för ett visst antal år sedan så ska jag oftast dubbla antalet år för att få rätt tidpunkt. Så det kanske snart är tio år sedan?

Målaren grundmålade hela räcket och började sedan färdigmålning av det. Men när han hade målat ungefär en femtedel blev det stopp. Han försvann därifrån. Varför har jag inte fått någon förklaring på. Men jag har gissat. Sannolikt har någon ”vän av ordning” tyckt att den kulör som han målade med var alldeles fel. I så fall håller jag med ”vän av ordning”. Det skar sig väldigt mot det faluröda som huset nedströms i kvarteret Hästbryggan var målat med.

Sedan har inget hänt. Fortfarande 2009 står räcket där grundmålat och med en strykning av slutlig färg på en femtedel. När ”vän av ordning” fick stopp på målandet med den ”felaktiga” kulören var det sannolikt inte detta som han/hon hade förväntat sig.

Men nu kom det alltså två målare och började skrapa. När jag berättade historien om räcket och fotograferade dem sa de "Men var inte säker, vi kanske åker iväg innan vi är färdiga, vi också". Kanske det. Jag lever på hoppet.

När jag sitter och skriver detta kommer Margaretha in och säger: "Du förstår väl varför de kommer och målar nu, efter tio år? Det är naturligtvis för att vi ska få VM på skidor 2015!".

Torsdagen den 10 juni 2010: Hur ska jag få barnen att hänga med i den tekniska utvecklingen?
Låt mig på en gång och med detsamma konstatera: Barnen kan det här med ny teknik, de hjälper mig när det händer något krux med min dator eller liknande, en av dem jobbar dessutom på ett stort IT-konsultföretag. Det är inte kunskap som fattas. Men de kommer sig tydligen inte för. Varför vet jag inte, kanske tar småbarn alldeles för lång tid för att de ska komma igång.

Den enda som utgör ett positivt undantag är Susanna. Men hon jobbar ju också inom branschen (Ericsson) och borde vara ett föredömme som de andra skulle kunna ta efter. Men inte!

Redan tidigt laddade jag ner Skype till vår dator för att vi ska kunna prata med dem och med barnbarnen via datorn och alldeles gratis. Och i julas gav jag Margaretha en webbkamera i julklapp för att hon skulle kunna se barnbarnen när hon via Skype pratar med dem.

Men vad hjälper det när de flesta av barnen ännu inte har laddat ner Skype eller skaffat en egen webkamera. Hur ska jag bära mig åt för att få dem att hänga med?

Är dina barn mer framåt i detta avseende men du själv inte har brytt dig om det? Ladda ner Skype här, enkelt och gratis!

Onsdagen den 9 maj 2010: Hur mycket knarkade du?
I går visades en film på TV om ett lejon vid namn Christian. Det var några ynglingar som på sextiotalet i London köpte lejonet som unge på varuhuset Harrods (jag tror inte att man idag kan köpa lejonungar där!), som jag förstod det var han född på ett zoo någonstans. Efter mindre än ett år insåg de att han hade blivit för stor och att de inte kunde ha honom kvar som sällskapsdjur. (Det kunde de väl ha insett redan från början?!?). Så de tog honom med till Kenya och överlämnade honom till en man som ägnade sig åt att återplantera tama vilddjur i det vilda.

Att det nu visades på TV berodde på att någon har lagt ut en sekvens på Youtube där ynglingarna efter ett år kom tillbaks till Kenya och lejonet kände igen dem, filmsnutten har setts av miljoner människor på Youtube.

Det som jag reagerade över var egentligen inte historien om lejonet (även om jag tyckte att det var enfaldigt och dumt att tro att man skulle kunna ha et lejon som husdjur) utan de generaliseringar som vi människor ofta gör. Dvs vi ser det som är närmast oss och generaliserar detta till att gälla allmänt.

Ett exempel på detta är när vi pratar om matvanor. Som lutfisk. Den kan till julen serveras på olika sätt, med kryddpeppar, med kanel eller med senapssås till exempel. Då kan man höra folk som säger att ”i Västmanland åt man den alltid på det viset”. Eller ”i Piteå gjorde vi så”. Sedan kan man träffa på någon annan person som vuxit upp i Västmanland eller Piteå som inte alls håller med om detta.

Antagligen är det så att han som bodde i Västmanland (eller i Piteå) berättar hur man gjorde i just hans familj – och generaliserar och påstår (utan att närmare ha kollat saken) att detta även gällde för alla andra i hans hemtrakt. Själv har jag inget minne av att jag någonsin frågade mina kamrater om hur de åt sin lutfisk - gjorde du?

De här två ynglingarna var båda från Australien och hade flyttat till London. ”Alla australiensare reste till London på 60-talet” sa de. Jaha? Påståendet låter osannolikt. Antagligen var det väl så att de kände ett antal australiensare i London och alla dessa hade ju flyttat till London – men att från detta påstå att alla australiensare flyttade till London är väl lite väl överdrivet. Det är ju ungefär som att gå ut på Aspeboda golfbana och fråga folk hur många som spelar golf - och sedan dra slutsatsen att alla i Falun spelar golf.

I filmen pratades om 60-talet som det flummiga årtiondet då knarket flödade. Så framställs historien ofta när man femtio år senare gör TV-program om tiden. Det låter som att alla ungdomar bara flummade, knarkade och åkte till San Fransisco för att stoppa blommor i håret.

Så minns inte jag årtiondet. Jag minns det som en period av föreläsningar, pluggande, tentor och därefter stiga upp på morgonen och åka till jobbet. Inte kände jag någon enda som knarkade. Margaretha säger detsamma, hon kände inte heller en enda som knarkade eller på något annat sätt flummade.

Nu ska jag naturligtvis inte själv göra samma misstag och generalisera den värld som jag levde i och påstå att så var det för alla. (Mitt urval är kanske också lite snett, de som studerade väg- och vattenbyggnad vid en teknisk högskola var kanske osedvanligt välartade? Den ende som "flummade" där gjorde det genom att tillbringa avsevärd tid på Jägersro travbana. Men så gick det som det gick för honom också - han blev chefredaktör för Aftonbladets nätupplaga!).

Men jag tror faktiskt att de som steg upp på morgonen och gick till jobbet (eller en föreläsning) var ohyggligt många fler än de som ”flummade” och knarkade.

Hur mycket knarkade du?

Söndagen den 6 juni 2010: Underliga äro Herrans vägar…
Jag satt på gräsmattan och funderade över det som jag skrev om i gårdagens blogg (se nedan), nämligen att jag plötsligt och helt oförutsett hörde en bekant som jag inte hört av på trettio år. ”Underliga äro Herrans vägar…” sa jag till mig själv.

Då började jag fundera över det uttrycket. ”Herrans” med ”a”? Varför. Funderade vidare om det fanns fler liknande som jag kunde komma på. Och kom på ”Ett herrans oväsen” och ”Ett herrans liv” (som ju egentligen är samma sak).

Varför säger man så? Med ”a” i ”herrans”. Är det någon gammal böjningsform (genitivform?) som har dröjt sig kvar i just dessa uttryck trots att de har försvunnit i övrigt? Eller förekommer de även i övrigt trots att jag inte kan komma på fler exempel just nu?

Finns det någon språkvetare som kan förklara för mig?

Kommentar:

Margaretha Nissby: Jag har nyss haft en trevlig stund med näsan i böckerna med anledning av din fråga om 'Herran'. Jag tänkte först att det kanske var någon kasusböjning som spökade men så var det inte, visade det sig. 'Herran' är helt enkelt en äldre form av 'herrn/herren'. På isländska och fornnordiska heter/hette det 'herra'. Ordet härstammar från fornlågtyska 'herro' med betydelsen 'äldre'. 'Herro' var den komparativa formen av adjektivet 'her' (modern tyska 'hehr') som betyder 'förnäm, ärevördig', egentligen med grundbetydelsen 'gråhårig, gammal'. 'Her' motsvaras av engelskans ålderdomliga 'hoar' och isländskans 'harr', 'gråhårig'. Samma ordstam her återfinns i svenskans 'härlig' och 'härska'.

Hans Vappula, Institutionen för lingvistik, Göteborgs Universitet (Språkfrågelådan): Du har rätt i det du säger sist här ovan. Ordet herre, på fornsvenska hærre, hærra, böjdes i singularis så här på äldre svenska:

	Obestämd form	Bestämd form
Nominativ	herre, herra	herren, herran
Genitiv	herras	herrans
Dativ	herre	herrenom
Ackusativ	herra	herran

"Herrans" är alltså bestämd form genitiv, på modern svenska (som bara har två kasus) "herrens". Många yngre personer skulle antagligen - till skillnad från dig (och mig, som är en generation yngre än dig) - säga "Underliga äro Herrens vägar", eller rentav "Underliga är Herrens vägar", utan pluralböjning av verbet. Men så gör vi väl inte, utan det får de yngre hållas med?

Lördagen den 5 juni 2010: Osophine
I tonåren var jag mycket intresserad av kortvågslyssning på radio, det har jag berättat om tidigare. Först lyssnade jag på utländska rundradiostationer, dvs motsvarigheten till Sveriges Radio, sedan på radioamatörer som hade tillstånd att ha egen sändare och prata med varandra. Det var då min bestämda avsikt att så snart som möjligt avlägga prov för ett amatörradiocertifikat och själv skaffa en sändare. Det blev inte så – men för ett par år sedan när jag skulle hämta in gamla barnböcker att läsa för barnbarnen hittade jag en gammal bok, Populär amatörradio, och då tänkte jag att det kanske var dags nu, så här femtio år efteråt. Jag avlade provet och fick tillstånd och en egen anropssignal, SM4ZDK.

Det är stor kunkurrens om våglängderna i den sk etern så radioamatörerna får bara sända på vissa våglängdsområden och dessa har olika egenskaper. På 80 meters våglängd kan jag få kontakt med stationer i Norden. På 20 meters våglängd kan jag få kontakt med hela världen (under förutsättning att jag har tillräckligt bra utrustning) men normalt inte alls inom Norden – om inte stationen ligger alldeles i närheten av mig.

Därför blev jag förvånad när jag på sommarstugan i Säter för ett tag sedan på 20 meter hörde en stark station som talade svenska. Jag blev nyfiken och anropade honom, det visade sig vara SM4DLS, Gustaf i Gustafs. Han fungerar som ”spindeln i nätet” när det gäller att hålla kontakt med svenska långfärdsseglare runt jorden, dvs varje kväll 21.30 kan de anropa honom och rapportera in sin position mm. Antagligen är avsikten att någon ska veta var de nyligen fanns om något otrevligt skulle hända.

(Under samtalet kom vi dessutom underfund med att han var "släkt-i-släkten" med min fru Margaretha, hennes moster Svea var gift med Johannes som var Gustafs morbror eller farbror).

I går kväll råkade jag lyssna på honom när han pratade. Dvs det var egentligen bara honom jag hörde ordentligt, inte seglarna som han pratade med. Att jag bara hörde honom beror rimligen på att han har mycket bättre utrustning, framför allt antenn, än vad jag har. Men plötsligt kom det in en stark station, SA0ATP, och anropade. Han berättade att han hade gått i pension, hans hustru hade tagit tjänstledigt ett år, en tjänstledighet som sannolikt skulle förlängas ”i evighet”, att de hade seglat från Stockholm i mitten av maj och beräknade vara ute ett år. Nu låg de vid Laesö i Danmark.

Gustaf frågade vad de och båten hette så att han skulle kunna för in uppgifterna i sin ”bokföring”. ”Vi heter Pär och Nina…” svarade han. Det reagerade jag inte på. Men så fortsatte han ”…och båten heter Osophine”.

Då klack det till i mitt huvud. Sannolikheten för att det finns två omgångar ”Pär och Nina” som äger en båt som heter Osophine måste vara synnerligen liten.

På 1970-talet när jag bodde i Stockholm hade vi vår segelbåt, en Maxi 77 vid namn Fyrklöver, liggande i den stora småbåtshamnen Lotteräng på vägen ut mot Vaxholm (hela hamnen påstods förresten vara svartbyggd men det brydde jag mig inte om, det var svårt att hitta båtplats). 1977 låg bredvid vår båt en Vega med namn Osophine som ägdes av Pär och Nina Olofsson. De hade en pojke som var i ungefär samma ålder som vår Susanna (vad han hette/heter vet jag inte, han benämndes alltid som "Pysen") så våra båtar seglade tillsammans några dagar under semestern, till glädje för såväl oss vuxna som barnen.

Och så hör jag honom prata i radion så här trettio år efteråt! Att jag lyssnade just denna dag. Hade jag lyssnat någon kommande dag hade jag ju aldrig förstått vem det var, då hade Gustaf bara nämnt honom som SA0ATP, Pär, vilket inte hade sagt mig någonting.

Visst är det underligt.

Jag fick inte tillfälle att prata med honom eftersom han "försvann" för såväl Gustaf som mig sedan han sagt detta - och det var ju i och för sig inte alls konstigt eftersom han var så nära oss. Vi får se om jag får kontakt med honom när han har kommit längre bort, kanske i Engelska kanalen ungefär. Antagligen har de en avsevärt större och nyare båt nu, men har behållit båtnamnet, så gör ju många seglare.

Måndagen den 31 maj 2010: Vad minns vi egentligen? Och finns det en "högre makt"?
Det är många äldre som klagar över att närminnet har blivit sämre. Däremot minns de väldigt bra sådant som ägde rum för längesedan, dvs i barndomen och ungdomen till exempel. Kombinationen av dessa förhållanden kan innebära att det blir lite tjatigt för omgivningen när vederbörande gång på gång berättar om samma minne från tider långt tillbaka – och alltså glömmer att han/hon redan har berättat detta.

Detta är ett problem med minnet. Ett annat är att säkert veta vad vi egentligen minns – och vad vi tror oss minnas. Jag har själv konstaterat att saker som jag tror att jag minns i själva verket är sådant som mina föräldrar har berättat. Till exempel saker som har hänt när jag var mycket liten. Det som jag minns är egentligen det som föräldrarna berättade när jag var lite äldre, kanske i 10-15-årsåldern. Men med tiden har deras berättelser ”förvandlats” så att jag tror att jag minns själva händelsen.

Sedan kan det även vara ”minnen” av händelser som jag har läst om eller helt enkelt fantiserat ihop. Jag tror inte att jag är ett dugg ovanlig i detta avseende.

Ett minne som jag har från min barndom är jag dock mycket säker på att jag verkligen har upplevt. Det är ett minne av typen ”Kan det verkligen vara så?”.

Hösten 1954 skedde ett uppmärksammat dubbelmord i den lilla byn Röste 5 km norr om Bollnäs (där jag bodde), ett lantbrukarpar hade blivit mördade i sitt hem. Naturligtvis tyckte vi pojkar i trettonårsåldern att detta var spännande. En kväll stod vi några stycken utanför en kortkiosk mitt emot Ångbageriet vid vägen norrut. På andra sidan om vägen kom ett äldre par gående, en man och en kvinna. Mannen ledde en cykel.

De båda var kända som original och var syskon i 60-70-årsåldern. Om jag själv kände till och igen dem kommer jag inte ihåg, men någon av oss gjorde uppenbarligen det. För vi pekade på dem och skojade att ”det kanske är dom”.

Det var just vad det var. Syskonparet, som båda tydligen var mentalt på en sjuårings nivå, var mördarna. Hur otroligt det än kunde låta. Att vi pojkar ”på skoj” hade pekat ut de rätta mördarna gjorde att minnet fastnade för alltid i mig. Det var som om en högre makt hade styrt våra tankar.

Här kan du läsa om mordet.

Så här idylliskt ser det ut i Röste idag

Något liknande om ”en högre makt” berättade min far om. Han var affärschef för Konsumtionsföreningen Bollnäs med omnejd (som var föreningens fullständiga namn), i vardagslag benämnt Konsum. Föreningen omfattade ett antal butiker (detta var före stormarknadernas tid) inne i själva stan och ett antal i byar/samhällen runtomkring. En mycket kall januaridag hade min far och styrelsens ordförande Magnus Andersson varit i Mållångsta som ligger längs nuvarande rv 50 mellan Svabensverk och Viksjöfors, långt ute i skogen. Antagligen bodde det på 1950-talet fler människor i byn än det gör idag men ändå alltför få för att kunna motivera driftkostnaderna för en butik.

De hade inventerat lagret, vilket ska göras varje år för att kunna upprätta ett bokslut. När de sent på natten var färdiga och satt i bilen på väg hem diskuterade de butikens framtid. Det fanns ju ingen rimlig lönsamhet. Men samtidigt var de medvetna om butikens sociala betydelse för byn/bygden. Jag kan tänka mig att de suckade för de kom fram till att ”om butiken brinner ner kommer vi i varje fall inte att bygga upp den igen”.

Klockan åtta på morgonen ringde butiksföreståndaren och berättade att butiken hade brunnit ner till grunden. Brandkåren hade försökt släcka men det var så kallt att vattnet i slangarna frös till is.

Min far brukade säga att han inte var särskilt religiös – men i det här fallet undrade han om det inte var en högre makt som hade lyssnat.

Måndagen den 31 maj 2010: "Ludvikahem - ett bostadsföretag"
När jag tittar på TV4 kommer det upp reklamskyltar för såväl Dössbergets Värdshus som det kommunalägda bostadsföretaget Ludvikahem. Att Dössberget gör reklam för sig är ju inte så konstigt, i deras bransch är det sannolikt viktigt att synas (och att folk pratar om att de har god mat). Genom reklamen kan tittarna komma att säga "javisst, ska vi åka dit och äta söndagsmiddag, det vore väl trevligt" eller "ja, där kan vi lägga brölloppsmiddagen".

Men Ludvikahem? Jag tror inte att någon person flyttar till Ludvika för att de får reda på att det finns ett kommunalt bostadsbolag där, det finns ju i de flesta kommuner. Och de som bor i Ludvika är säkerligen synnerligen väl medvetna om att bolaget existerar, sannolikt är det i första hand hos dem som man förhör sig om man behöver en ny bostad. Så varför?

Söndagen den 30 maj 2010: En fri och oberoende television
Så brukar Sveriges Television beskriva sig själv. Och då menar man naturligtvis till skillnad mot de reklamfinansierade kanalerna.

Detta kom jag att tänka på idag när jag såg på nyheterna i TV. Ett inslag handlade om sk ”card sharing”, dvs att flera (eller många) personer ”delar på” en anslutningsavgift till betalkanalerna. Att bete sig på det sättet är inget som jag själv skulle komma på att göra. (Själva har vi bara cirka tio kanaler och de är inbakade i den hyra som vi betalar till Masmästaren). Trots det reagerade jag på inslaget. Det beskrev förfarandet som helt brottsligt av den som tillhandahåller kanalerna. Och det är det väl.

Men jag jämförde med de rapporter som förekom i SVT när det var aktuellt med Pirate Bay, där man gratis kunde/kan ladda ner filmer och andra program på Internet. I det sammanhanget var man i nyhetsinslagen väldigt noga med att vara opartiska och låta båda sidor, dvs såväl representanter för Pirate Bay och ”vanliga nedladdare” som de kommersiella företagen, representerade av Antipiratbyråns jurister, komma till tals. Att man när det gäller "card sharing" så entydigt tog ställning mot detta förundrade mig.

Ända tills jag insåg att det inte var SVT, vars nyhetsprogram jag normalt brukar titta på, utan TV4. Och TV4 är ju en reklamfinansierad kanal. Visserligen tar de inte ut några avgifter av tittarna för att se på TV4 – men i koncernen finns andra kanaler som TV4 Sport m fl, som är avgiftsbelagda. De talade med andra ord ”i egen sak”.

I inslaget förekom även en intervju med en representant för Skellefteå AIK Hockey, som klagade över att de sålde färre biljetter till sina matcher numera och att detta berodde på ”card sharing”:

"Problemet är att ingen betalar för produkten. I slutändan tappar vi ju publik, tv-bolagen tappar intäkter. Det är bekymmer på lång sikt. Vi vill ju utveckla produkten och då få betalt."

Det låter lite ironiskt när ishockeyklubbar klagar över att de får dålig ekonomi samtidigt som alla vet vilka fantasisummor som deras spelare avlönas med. Sänk spelarnas löner så går nog ekonomin ihop! Men om man sänker spelarlönerna så kanske man inte kan motivera att klubbdirektörens lönenivå?

-------------------------------------

Kommentarer

Tobbe, trogen SAIK:are: Nu tycker jag att du är lite väl hård mot PEA i mitt kära Skellefteå AIK, det är en bra kille. Dilemmat för lilla SAIK är att dom måste få in lite pengar för att konkurrera med storklubbarna. Håller dock med om att spelarna har "för" bra betalt.

Söndagen den 30 maj 2010: Barnbarn på besök
Det här var den roligaste dinosariefilmen de hittade på nätet. Om och om igen ville de se den:

Lördagen den 29 maj 2010: Så tekniskt innovativ var aldrig jag
I min ungdom ägde jag (som så många andra i vår generation) en begagnad VW 1200 (fast då benämndes den bara som en "Folka"), Den köpte jag för de första pengar som jag tjänade när jag efter lumpen jobbade tre månader på NOHAB med att tillverka lok (ja, min insatsi loktillverkningen var ju ganska begränsad, men ändå, jag var en del i tillverkningen av lok). Den gick bra under de sex år som jag hade den. Ja, den var ju tvungen att göra det för några pengar att byta ut den mot något annat hade jag inte.

"Finesserna" på den tiden var ju inte i klass med finesserna på dagens bilar. Men vindrutespolare hade den, det var inte standard utan ett tillbehör som en tidigare ägare hade anskaffat och monterat. Sprutningen bestod av en enliters plastflaska som hängde i en plastslang under instrumentbrädan, när jag klämde ihop flaskan så sprutade det lite vatten genom slangen och på rutan. Det fungerade. Men på den tiden var det inte lika mycket salt och därmed inte lika mycket modd på vägen.

Ett minne som jag har är från en resa från föräldrarnas sommarstuga vid Sotenkanalen utanför Hunnebostrand ner till Lund. Det regnade. Någonstans söder om Uddevalla slutade vindrutetorkaren att fungera. Först försökte jag köra trots att rutan blev full med vatten och sikten därmed bedrövlig. Men det gick inte så bra. Så jag fick veva ner vänster sidoruta, sticka ut handen och med en snöskrapa torka rent så långt jag nådde och så mycket att en liten del av rutan längst till vänster blev siktbar. Beroende på hur mycket det regnade varade åtgärden ett antal sekunder eller en minut. Sedan var det dags igen.

Även om det var sommar blev det kallt om handen. Antagligen slutade det regna efter ett tag. Jag kom i varje fall fram.

Men så kreativ som nedanstående fordonsägare var jag alltså inte.

Tisdagen den 25 maj 2010: Människor är mer hållbara än hus
Det tror man ju inte. Betong, som de flesta hus är byggda av numera, lär ju ha hållit ändra från Romarrikets tid till i våra dagar. Och tegel är också hållbart. För att inte tala om trä - se på Kyrkhärbret i Älvdalen där man genom att undersöka stockarnas årsringar har kunnat konstatera att timret är fällt år 1285.

Foto T Axelsson

Så står kvar gör de, husen. Men inte som fungerande hus, dvs de används inte. Jovisst finns det massor av hus som används, det jag menar är att det finns hus runt om i landet som borde kunnat fungera och användas men som inte gör det. I första hand för att de står på fel plats och därför inte behövs. Det här påminns man om när man hittar till en webbplats som den som kallas Rostsverige. Titta själv här eller här. Och klicka sedan på de olika länkarna i spalten till vänster när ni har kommit till sidan.

Men människor lever vidare. Ta två exempel från min ungdom, Paul Anka och Målle Lindberg, som väl inte har mer gemensamt än att de båda sjöng. Kanske är det därför som de har levt vidare.

Paul Anka hade jag inte hört något om på femtio år, sedan han 1957 sjöng Diana med bravur, förrän hans hustru Anna Anka dök upp och berättade att han dels lever och dels har fortsatt att sjunga och uppträda hela tiden, trots att jag inte har hört av honom.

Paul Anka då - 1957

Palu Anka idag - 2010

Målle Lindberg var en sjungande predikant inom Maranata-rörelsen som massmedia förfasade sig över. Nu visar det sig att även han lever och fortfarande är fullt verksam - även om ingen numera verkar förfasa sig. Han har följt med sin tid och har en egen webbplats

Målle Lindberg nu - 2010

PS: Tydligen lever människor även längre än webbplatser eftersom Rostsverige numera är nedlagd.

Måndagen den 24 maj 2010: Volvo PV 444
Efter gårdagens SAAB-reklamfilmer fick jag en gliring om att det faktiskt finns/fanns ett till bilmärke i Sverige. Därför denna Volvo-film:

Så här gjorde man reklam för den:

Här är en film från 1958:

Söndagen den 23 maj 2010: Man ska glädja sig när man kan
Man ska alltid passa på att glädja sig när det finns något att glädja sig åt. Just nu finns det väl flera saker som vi kan passa på att glädja oss åt, till exempel att

det var en så fantastiskt underbar pingstafton - kan det vara ljuvligare än det var denna försommardag? Egentligen finns det ju inget finare än en svensk sommardag när den är så som den var i lördags - tyvärr är det inte så ofta som den är så. Och framför allt inte i november.
Sverige i varje fall lyckades ta hem en bronsplats i ishockey-VM.
båda de svenska personbilstillverkarna just nu verkar ha överlevt (i varje fall tills vidare).

Med tanke på den sista av de tre punkterna kan vi väl passa på att njuta lite av SAAB-reklam från anno-dazumal, se här:

I varje fall enligt min mening var det där den vackraste och mest harmoniska av de klassiska SAAB-modellerna. Men man kan ju undra om det var snålhet som fick dem att inte byta ut texten till engelska i denna engelskspråka version av reklamfilmen? Eller var det ren och skär taktik, dvs man ville poängtera för de tänkbara amerikanska köparna att bilen var "exotisk"? Ungefär på motsvarande sätt som man numera i Amerika döper öl till konstiga saker som Wölff för att den ska verka spännande?

Onsdagen den 12 maj 2010: Vad angår oss Polens affärer?
Ungefär den frågan ingår ju i Bellmans Epistel nr 45 Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags ad notitiam, att Mollberg led oskyldig på krogen Rostock. (Om du vill ha texten så finns den här).

När Fredmans Epistlar gavs ut 1790 var naturligtvis Polen ett aktuellt ämne att diskutera. Landet hade delats 1772 varvid Ryssland, Preussen och Österrike hade tagit för sig var sin del och – vilket Bellman naturligtvis inte visste – skulle komma att delas igen 1793 och sedan helt utplånas genom en tredje delning 1795.

Pling plingeli plång.

Så det var nog ett lämpligt ämne att kommentera över ett stop öl. Kommentera men inte oroa sig för. Några större konsekvenser för Sverige hade det nog inte (mer än möjligen maktpolitiskt och det kanske ”vanligt folk” inte brydde sig så mycket om). På den tiden var nog cirka 90% av Sveriges befolkning jordbrukare och påverkades mer i sin vardag av väderleken som kunde påverka årets skörd än vad diverse utrikespolitiska skeenden.

(Möjligen kanske med undantag för den tidens falubor, för dem kunde väl utrikespolitiska händelser påverka priset på koppar och därmed lönsamheten i gruvan?).

Annorlunda är det idag. Sverige är ett starkt exportberoende land (dock inte export av jordbruksprodukter!) och möjligheterna att sälja våra produkter påverkas starkt av konjunkturen runt om i världen. Så saker som i första hand verkar vara ”ointressanta” för oss visar sig direkt påverka våra möjligheter till arbete och inkomst – och därmed tryggheten i våra pensioner. Till exempel lånefinansieringen av privata bostäder i USA eller Greklands finanser. Livet kan tyckas mer komplicerat numera än på 1700-talet – även om vi säkert har det mycket bättre ekonomiskt sett.

Pling plingeli plång.

Det som jag funderar över är bakgrunden till Greklands dåliga finanser. Jag tycker att jag får två helt olika förklaringar, beroende på vem som uttalar sig.

När jag på TV ser människomassor demonstrera på gatorna i Athen är budskapet att makthavarna, dvs politiker och höga befattningshavare, har ”snott åt sig pengarna” genom att landet är korrumperat (dvs mutor) och genom att ha gett sig själv stora förmåner. Och nu vill inte ”småfolket” vara med att betala det som dessa makthavare har försnillat.

Men när jag lyssnar på kommentatorerna här i Sverige så handlar det om att det grekiska folket har gett sig själv förmåner, dvs höga löner, social skyddsnät och tidiga pensioner, som inte på något sätt har stått i paritet med de skatter som de har betalat in. Förmåner som är beslutade av de politiker som folket själva har valt. Och kanske är de generösa förslagen framlagda av de politiska partierna just för att få folket att rösta på deras parti. Om det är på detta senare sätt så är naturligtvis politikerna inte oskyldiga till slöseriet – men de har ju då inte slösat bort pengarna i sina egna fickor utan i folkets.

Vilken av dessa förklaringar som är den sanna kan jag inte bedöma. Är det en kombination?

Pling plingeli plång

------------------------------

På tal om Polens delningar – här kan du se en karta över hur grannarna ”högg för sig”:

Söndagen den 9 maj 2010: 100 streck-koder
Några gånger tidigare har jag nog kommenterat reklam här i bloggen. Det finns mycken fånig reklam. Numera bryr jag mig inte så mycket. Snarare är det så att jag gläder mig åt att jag inte är kvinna – eftersom mycket av den värsta reklamen av någon anledning är riktad till kvinnor.

Som de där reklaminslagen om hud- och hårvårdsprodukter på TV som avslutas med en viskande röst ”because you are worth it!”. Då är jag glad att jag är man. Hade jag varit kvinna skulle jag ha blivit förbannad över det som jag uppfattar som en förolämpning eftersom jag även hör den ”outtalade” viskningen från reklammakarna ”vi tror att du är så dum i huvudet att du går på det här”.

Jag tror inte kvinnorna är dumma i huvudet.

Men det var inte hudvårdsproduktsreklam som jag uppmärksammade i kväll. När vi hade kommit hem från sommarstugan tog vi en tallrik soppa (färdig att värma i fyrkantig förpackning – jättegod) och en smörgås. Till det drack jag ett glas mjölk. Mjölkpaket lär vara det bästa av alla ställen att placera reklam på, oavsett vad det står så läser man det. I varje fall jag.

I kväll läste jag följande:

Samla kvitton eller streckkoder från 100 valfria xxxxx-produkter, så får du ett exklusivt köksset från Växbo Lin. Kökssetet innehåller en glashandduk och en tvätt- och återvinningsbar disktrasa i linne. Du kan samla xxxxx-produkter t.o.m. 31 maj.

Av hänsyn till företaget har jag ersatt dess namn med xxxxx - men jag kan ju inte hjälpa om det är ganska lätt att inse vilket företag det gäller.

Liknande erbjudanden har jag sett förut. Man ska skicka in till exempel tre omslag till chokladkakor så får man något. Så idén är inte så konstig. Men nu skulle man alltså samla 100 st (ett hundra stycken!) kvitton eller streckkoder. Vem kommer att göra detta? Och samlandet och inskickandet ska ske före den siste maj, dvs under tre veckor. 100 köpta produkter på tre veckor!

-------------------------------

Kommentar:

Urban Winberg: Jag tycker ”because you are worth it!” är en bra slogan till Systembolaget. Tycker även dom kan låna "Må bättre" loggan men en mindre justering till "Må sämre".

Tisdagen den 4 maj 2010: Lumparminnen
Som pensionär får man lov att vara lite nostalgisk och sentimental. Tycker i varje fall jag.

Så när de på nyheterna igår berättade att den sista kullen värnpliktiga i den svenska försvarsmakten ryckt in under dagen, då kunde jag inte låta bli att bli lite nostalgisk. Och samtidigt tycka lite synd om dagens kommande ungdomar som aldrig kommer att få en chans att prata gamla lumparminnen. För även om många av oss inte precis uppskattade lumpen när vi var där så har vi uppskattat det mer efteråt när vi har mints tillbaka.

Och nog var det bra att vara tvungen att rycka in i lumpen. Om det hade varit frivilligt och jag hade haft ett val hade jag nog inte gjort det. Men nu var det ju inte det så det var inget att fundera över. Det var så självklart att det skulle komma.

För mig, som hade lyckats kämpa mig igenom gymnasiet var det dessutom ett välkommet uppskov i tankeverksamheten om vad jag skulle göra sedan i resten av livet. När jag ryckte in i lumpen hade jag ingen som helst uppfattning om vad jag skulle göra i livet. Det kändes skönt att ha ett helt år framför mig att fundera på saken. Tyvärr var jag precis lika ovetande om min framtid när jag så småningom muckade. Vilket i varje fall lärde mig en sak om beslutsfattande: Ett beslut blir inte lättare att fatta bara för att tiden går.

Om man under tiden ser till att skaffa sig ett bättre beslutsunderlag så kan det gå bättre att fatta ett bra beslut. Men det blir inte lättare bara för att man låter tiden gå. Det är något som jag ofta har påtalat för arbetskollegor och chefer, som har varit ovilliga att fatta beslut när jag tyckte att det behövdes fattas beslut.

Numera verkar det som att ungdomarna anser att man ska ha en hel smekmånad (eller -sommar) med bara fester och liknande när gymnasier väl är avklarat. På min tid, 1961, var examen på fredagen, på söndag blev det till att sätta sig på tåget för att förflytta sig genom halva Sverige till A4 i Östersund. Det blev inte mycket till firande inte.

Antagligen mådde jag bra av lumpen. Fick komma hemifrån. Det var säkert nyttigt. Även om jag inte kan påstå att jag njöt av det. Speciellt inte när vi fick ligga sex veckor extra med förhöjd beredskap ute på Grytans artilleriskjutfält, mitt i skogen, när Dag Hammarskiölds flygplan hade blivit nedskjutet över Kongo.

Nu är allt detta tydligen slut. Vore jag ung nu skulle jag sannolikt aldrig komma på tanken att frivilligt anmäla mig. Så det var säkert bra att jag inte hade något val.

Ja, precis så här såg det ut - med den skillnaden att vi inte hade några skumgummimadrasser utan själva fick stoppa i halm, det gällde att packa så att det blev en hård rund korv av madrassen. Annars blev det inget alls kvar så småningom.

Måndagen den 3 maj 2010: Besök av barnbarnen
Det är roligt när barnbarnen kommer och hälsar på. Vi brukar inte ha några som helst problem att "locka" hit dem, snarare är det så att de frågar i telefon "farmor, får jag komma och sova hos dig?". Då får Sixten (2½) ligga mellan oss i sängen och Teodor (4½) ligga på en madrass på golvet bredvid. Fast nu verkar det som att även Sixten vill ligga på madrass.

Men har du problem med att få dem att komma och hälsa på så får du ett bra tips. Installera en sådan här spiraltrappa, det kommer med all sannolikhet att uppskattas - säkerligen under lång tid:

Onsdagen den 28 april 2010: Torsångs sockengräns?
När vi idag åkte från sommarstugan utanför Säter hem till Falun tog vi inte stora vägen, dvs 70-50, utan vägen längs älven för att passa på att handla lite penséer på Fridhems handelsträdgård i Naglarby. Därför kom vi genom Torsång.

Som så ofta tidigare när jag passerat Torsång funderade jag över det gamla uttrycket "kyrkan mitt i byn". Som egentligen även borde ha varit "kyrkan mitt i socknen". Som jag har förstått det "bildades" socknarna (som på artonhundratalet förvandlades till landskommuner) en gång i tiden genom att utgöra det område från vilket befolkningen sökte sig till samma kyrka. Rimligen sökte man sig då till den kyrka som låg närmast eller dit det var enklast att ta sig.

Ser man på kartan över Torsångs socken (numera kyrklig församling) kan man väldigt snabbt konstatera att den inte precis ligger centralt i socknen. I själva verket går ju sockengränsen till Tuna socken bara några hundra meter väster om kyrkan. Men att kyrkan ändå byggdes där den nu ligger var kanske inte så konstigt, den byggdes tydligen på en gammal hednisk kultplats, vilket ju var vanligt eftersom folk vara vana att samlas på sådana ställen. Dessutom kunde man ju därigenom "slå ut" möjligheterna att fortsätta att offra till de gamla gudarna på den gamla platsen om den numera var helgad åt Kristus.

Att kyrkan byggdes där den nu ligger var kanske inte så konstigt. Men det är ändå konstigt med sockengränsen. Bönderna som bodde på den nordöstra älvstranden, upp till Islingby och Dalsjö, de har alltså sökt sig till Tuna kyrka på andra sidan av älven i stället för till Torsångs kyrka, som låg närmare och rimligen måste ha varit enklara att ta sig till. Varför? Men området vid Tyllsnäs udde verkar höra till Torsång. Varför?

Alltså: Kan någon förklara varför sockengränsen mellan Torsångs och Tuna socknar går där den går?

För övrigt är det intressant att notera att sockengränsen norr om byn följer vägen mellan Torsång och Ornäs - eller är det vägen som följer sockengränsen? Jag vet inte. Både vägen och gränsen är alltså "uråldiga", dvs har funnits där minst sedan medeltiden. Även om vägen då nog var några meter smalare. När jag kör på vägen och följer dess kurvor är det alltså samma kurvor som Barbro Stigsdotter på Ornäs såg sin man Arendt Persson rida genom. Han var på väg från Måns Nilsson i Aspeboda till Brun Bengtsson i Säter för att få hjälp att gripa Gustaf Vasa som var gömd på Ornäs.

Visserligen tror forskarna numera inte på den historien - men Arendt Persson och hans samtida har säkert ändå ridit på vägen med sina kurvor.

Söndagen den 25 april 2010: Sophämtning
I dagspressen pågår det just nu en intensiv debatt kring finansieringen av sophämtning vid fritidshus. Speciellt verkar det som att ärendet är aktuellt i Gagnefs kommun. Fast någon debatt kanske det inte är, snarare ett utbrett klagomål från fritidshusägare gentemot kommunen som kräver dem på obligatorisk särskild avgift för att hämta soporna vid fritidshuset – och oavsett om några sopor hämtas eller ej. Det är inte rättvist, menar man, att man ska behöva betala för sophämtning både hemma i sin ordinarie bostad och i fritidshuset. Det blir inte mer sopor att hämta för att man bor på två ställen.

När jag, som gammal byråkrat, funderar igenom frågan kan jag konstatera samma sak som jag insett i många andra sammanhang: Det finns ingen rättvisa. Eller lite mindre drastiskt formulerat: Det är svårt att konstruera system som är helt rättvisa. Hur man än beslutar brukar det bli någon som känner sig drabbad.

(Ordet ”byråkrat” brukar av de flesta användas synonymt med ”stelbent, paragrafmässigt, utan att ta hänsyn till omständigheterna”. Själv använder jag ordet i dess egentliga betydelse som väl innebär att alla medborgare ska behandlas lika utan att hänsyn tas till om någon råkar vara god vän med beslutsfattaren eller liknande.)

Vad finns det då för alternativ till det nuvarande systemet?

De som tar hand om sina sopor själva, behöver inte betala någon avgift för sophämtning. Det låter ju vettigt. Men ska det bara gälla fritidshus eller även vid den ordinarie bostaden? Och vad menas med ”tar han om själva”? Vi vet ju att de soptunnor, som Vägverket (numera Trafikverket) placerat ut längs våra vägar för att trafikanterna ska kunna slänga ”färdsopor” som bananskal och liknande i, de blir överbelamrade av sopor som alldeles uppenbart härrör från fritidshus eller permanentboende. (Folk som bor "på landet" säger ibland att "vi som bor på landet har förstånd att ta hand om våra sopor och vårt skräp själva". Det räcker att ströva runt några gårdar "på landet" för att se att detta ofta inte alls stämmer, det kan vara skrämmande att konstatera hur man genom årtionden (århundraden?) bara tippat diverse skrot i närmaste skogsbryn).
De som betalar avgift för att få sina sopor hämtade vid sin ordinarie bostad i kommunen ska inte behöva betala ytterligare en avgift. Jaha – ”betalar”? Ska det tolkas som att man bara ska behöva få en sophämtningsräkning från kommunen eller dess entreprenör? Men de som bor i hyreslägenhet får ingen räkning, även om de naturligtvis betalar, räkningen går till fastighetsägaren som har inkluderat denna kostnad i hyran. Alltså får man i så fall ändra bestämmelsen till att de som är mantalsskrivna i kommunen inte ska behöva betala ytterligare en gång för sitt fritidshus.
De som är mantalsskrivna i kommunen ska inte behöva betala ytterligare en gång för sitt fritidshus. Det innebär att Anders Andersson som bor i Falun och har fritidshus vid faludelen av Valsan inte ska betala men hans granne Bertil Bertilson som bor i Borlänge ska betala. Liksom Carl Carlson som också bor i Falun men vars fritidshus står på andra sidan gränsen till Borlänge kommun. Kan det vara ”rättvist”? Och är det för övrigt lagenligt för en kommun att behandla svenska medborgare så olika?
Fritidshus ska inte belastas med sophämtningsavgift eftersom alla på något sätt betalar för hämtning av sina sopor där de är mantalsskrivna (antingen genom räkning eller ingående i hyran). Då blir det ”orättvist mellan kommunerna” eftersom Borlänge kommuns invånare får stå för kostnaden för sophämtning från fritidshus som ägs och bebos av invånare i Falu och andra kommuner – och vice versa. ”Det jämnar väl ut sig” kan man kanske säga. Men det gör det sannerligen inte – titta tex på Malung-Sälens kommun vars invånare alltså skulle få finansiera sophämtning för alla fritidshus som ”rika stockholmare” har i Sälen-fjällen.

Välkommen med en lösning som är garanterat ”rättvis”!

Sophämtning i Katmandu, Nepal. Foto: Sigismund von Dobschütz

----------------------------------

PS: Själva har vi fritidshus i Säters kommun och betalar (om än inte med glädje) sophämtningsavgift där.

Söndagen den 25 april 2010: Ytterligare ett vårtecken
Det kommer vårtecken av olika slag var och varannan dag nu. Tussilago och diverse lökväxter skjuter upp ur jorden och liksom ropar till oss "Hallå, här är jag igen!". Den ena efter den andra fågelarten visar upp sig. Själv såg jag sädesärla i veckan när vi var ute vid sommarstugan.

Idag upptäckte jag ytterligare ett vårtecken. Vi skulle åka upp till CityGross för att inhandla två solstolar. När jag startade bilen, som hade stått i solen på gården, slog AC-anläggningen igång för att kyla ner luften inne i kupén. Det var första gången i år som det behövdes. Ett bra vårtecken.

Lördagen den 24 april 2010: Hur man hittar till Det Förlovade Landet
I den ypperliga tidningen Ny Teknik kunde man för en vecka sedan läsa att ett examenskrav för att få (motsvarigheten till vår) studentexamen i Israel är att man kan hantera Google Earth-programmet. Ja, lite överdrivet kanske påståendet var. I examensprovet måste man kunna använda programmet för att klara av vissa uppgifter - men jag antar att det är där som här att man inte behöver ha alla rätt på provet. Så antagligen skulle man kunna klara sig även om man inte kan hantera Google Earth om man har rätt på övriga uppgifter.

Nu är det ju i och för sig ingen större konst att hantera Google Earth, jag är övertygad om att varenda nittonåring (så gamla är de kanske när de ska avlägga examen?) liksom alla pensionärer som vill lära sig det också klarar av det. Att tidningen kommenterade var nog snarare för att påtala hur internet ingår alltmer i allas vår vardag.

I kommentarerna till artikeln påtalades att det skulle varit bra om Moses hade haft Google Earth på sin tid, det tog ju honom fyrtio år av vandrande (irrande) i Sinai-öknen innan han hittade hem med sitt folk till Det Förlovade landet. I en annan kommentar fick vi reda på att det skulle ha tagit honom ännu längre tid än fyrtio år om han inte helt plötsligt från himlen hade fått ett av nutiden hjälpmedel - en GPS-telefon! Se nedanstående reklamsnutt:

Söndagen den 18 april 2010: Kvalitetssäkring
Under de senaste tjugo åren har det varit mycket prat om kvalitetssäkring. Såväl inom näringslivet som i offentlig förvaltning har det lagts ner ett stort arbete på att dokumentera rutiner mm för att kunna bli certifierad enligt ett visst system. Så var det även inom Vägverket där jag var verksam.

Kvalitet är naturligtvis bra. Men ibland har jag lite hädiskt undrat hur mycket av allt det nedlagda arbetet som verkligen har resulterat i bättre kvalitet och hur mycket som enbart har resulterat i några tjocka pärmar i bokhyllan.

Min egen erfarenhet är att trots kvalitetssäkringssystem varierar kvaliteten på det presterade arbetet mycket från individ till individ. Detta gällde såväl inom Vägverket som (och kanske framför allt) för de konsulter från olika konsultfirmor som verket anlitade för olika projekt. Kanske är det så att de som är verkligt kunniga och engagerade inte behöver något kvalitetssäkringssystem och de som inte är det, de bryr sig inte om systemet?

Jag kom att tänka på detta när jag på webben läste om ett av våra exportinriktade företag här i falutrakten. Även om jag numera är pensionär tycker jag att det är intressant att lära mer om den verksamhet som de olika företagen sysslar med.

Det företag, på vars webbplats jag hamnade, är mycket framgångsrikt och har tagit stora order från utlandet, som jag förstår det beroende på att de har god kvalitet på sina produkter. På deras webbplats fanns olika sidor om företaget, deras produkter, applikationer, eftermarknad mm.

När jag klickade på sidan om ”kvalitet” blev jag förvånad och förundrad. Där stod följande (jag är så försynt att jag har ersatt företagsnamnet och dess produkt med ”X” resp”Y”):

Våra produkter är utformade med fokus på kvalitet och flexibilitet. XXXXXXX XXXXXXXX är certifierade enligt kvalitetssystemet ISO 9001 och standarden används som ett verktyg för hela företaget.

Vårat kvalitetssystem is continuously being developed to meet the changing demand utvecklas kontinuerligt för att möta föränderliga krav på transitering marknaden. Nya koncept, metoder och processer utvärderas noggrant innan de inkluderas i våra fabriker.

Hela konceptet bygger på att varje kund får den exakta produkten för sina specifika behov. Ett YYYYYY som levereras av XXXXXXX XXXXXXXX passar automatiskt inom slutanvändarnas standardsystem och inga speciella adaptrar behövs till exempel.

XXXXXXX XXXXXXXX rything from design and production to reliable delivery. The global service also includes customer training as well as required service packages. Customers can rely on XXXXXXX XXXXXXXX, which as a global company always has service engineers, who can quickly be on site with extensive knowledge and experience.

När jag sedan skiftade till den engelskspråkiga versionen insåg jag att man först hade skrivit sidan på engelska och sedan översatt till svenska – men hade missat i korrekturläsningen varför delar av den engelska texten fanns kvar på den svenska sidan. Det är de delarna som jag har markerat med kursiv stil i citatet ovan. Här är den engelska versionen för jämförelse:

Our products are designed with emphasis on quality and flexibility. XXXXXXX XXXXXXXXis certified to the quality system ISO 9001 and the standard is used as a tool throughout the company.

Our quality system is continuously being developed to meet the changing demands of the transit market. New concepts, methods and processes are thoroughly evaluated before being included into our plants.

The entire concept is based on each customer receiving the exact coupler they need for their specific requirements. A YYYYYYYY supplied by XXXXXXX XXXXXXXX automatically fits within the end users standard system and no special adapters are needed for example.

XXXXXXX XXXXXXXX global service is an assurance for being a reliable business partner; one that monitors everything from design and production to reliable delivery. The global service also includes customer training as well as required service packages. Customers can rely on XXXXXXX XXXXXXXX, which as a global company always has service engineers, who can quickly be on site with extensive knowledge and experience.

Som “tur är” går tydligen den helt övervägande delen av produktionen på export och utlänningarna tittar nog inte på den svenskspråkiga sidversionen. Och företaget är ju välkänt för att vara framgångsrikt och att ha hög kvalitet på sina produkter. Men nog borde det väl kännas det lite genant för företaget att dess kvalitetssäkring inte har spridit sig till den person som på webbplatsen skriver om kvalitetssäkring?

Lördagen den 17 april 2010: Vårstädning i Faluån
Siktdjupet i ån varierar väldigt. Ibland kan man se botten långt ut i ån, vilket innebär ett siktdjup på två meter. Ibland är det bara någon centimeter.

Under ett bra tag har nu vattnet i ån varit klart och fint. Men när vi tittade ut vid tiotiden i förmiddags var det en brun sörja som flöt fram. Siktdjup mindre än en centimeter! Fullt med kvistar, platspåsar och -flaskor följde med vattnet. Det såg ut som bilder från Nilen eller hinduernas heliga flod Ganges (där de brukar bada!).

Anledningen var att man hade öppnat dammluckor uppe vid Kvarnbron/dammen. Mellan Kvarndammen och Magasinsbron har ju ån två fåror, dels den östra naturliga (fast man kan ju fråga sig hur ”naturlig” som den naturliga är. Med tanke på att vattenföringen under många århundraden har nyttjats för drift av hyttorna är fåran säkerligen väl påverkad av människan) och dels den västra, kraftkanalen. Den senare går i in en träränna från Kvarndammen till kraftverket vid Hanröbron och därefter i en grävd kanal, som ligger djupt nedanför de omgivande villatomternas nivå. På det sättet kan man utnyttja i princip hela fallhöjden för att utvinna elkraft i kraftverket.

Den senaste tiden har det bara gått vatten genom kraftkanalen. När vi tittade upp mot Magasinsbron såg vi att vattnet från kraftkanalen var klart som tidigare, det bruna vattnet kom från den östra naturliga fåran. Uppenbarligen hade man släppt på vattnet där varvid all hopsamlad sand och annat skräp följde med.

En timme senare såg ån helt annorlunda ut igen.

Fredagen den 16 april 2010:
Upprop: Låt oss följa Daniel Buskovius föredöme!
När vi på kvällarna ser på regionalnyheterna i SVT Gävledala avslutas de regelbundet med väderleksrapporten. Då ser vi en karta över Dalarnas och Gävleborgs län på vilken gränsen mot Norge naturligtvis framträder. När jag ser kartan och riksgränsen kan jag inte låta bli att fundera.Visst ser gränsdragningen väldigt märklig ut, det är en djup inbuktning mot Sälen. Det naturliga borde vara en linje som ganska rakt visar gränsen mellan de två länderna. Nu borde det vara dags att göra något åt detta.

Vårt föredöme borde vara Daniel Buskovius, kaplan i Ävdalen, som är 1644 på regeringens och landshövdingens uppdrag tillsammans med 200 mora- och älvdalsbönder, försedda med liar och högafflar tågade till Särna. De boende i Särna (dit hörde även Idre by) ”gav sig” omedelbart och accepterade att bli svenskar, vilket de har förblivit sedan dess – även om gränsen mellan länderna inte blev ordentligt klarlagd förrän 1751.

Vad det skulle vara för glädje för Sverige att även omfatta byarna Idre och Särna har jag funderat över mycket. Två fattiga byar kunde väl inte vara mycket att stå efter. Några för landet värdefulla tillgångar fanns ju inte. De tillgångar som finns idag är ju turismen och skogen (även om den senare är sen- och klenvuxen) men inget av det hade ju något värde på 1600-talet. Jag har frågat såväl representanter för kommunen (de såg mest irriterade ut) som kulturpersonligheter såväl på Dalarnas Museum som Stig Ericsson i Särna (och det som den senare inte vet om Särna, det är inte värt att veta!). Ingen av dem kunde ge ett förklarande svar.

Det enda motivet för åtgärden måste ha varit att någon tittat på en karta och tyckt att det var en väldigt konstig gränsdragning med en kraftig inbuktning just vid dessa byar.

Visserligen måste jag erkänna att även gränsen före 1644 gick i en ödebygd, vilket är lämpligt för såväl gränser mellan länder som mellan landskap. Jag kommer ihåg en vinterkväll då jag körde väg 1061 från Särna till Lillhärdal. Det var nysnö på vägen och mil efter mil efter mil utan att se varken hus eller mötande fordon. Då må ni tro att jag körde försiktigt eftersom jag insåg att om jag hamnade i diket skulle antagligen ingen komma och se mig förrän nästa dag. Någon mobiltelefontäckning fanns (vid den tiden) inte. Att komma till Lillhärdal kändes som att ”återvända till civilisationen” – och det ska mycket till innan man betecknar Lillhärdal som ”civilisationen”! Även rv 70 mellan Älvdalen och Särna går ju genom synnerligen glest befolkade områden, antagligen ännu mer glest befolkade 1644.

Så motivet för Buskovius agerande måste rimligen ha varit rent ”kart-estetiskt”.

Men den av mig nu föreslagna gränsförändringen motiveras inte enbart av "kart-estetik", det vore ju en klar fördel för näringslivet på båda sidor om den nuvarande gränsen, som i första hand består av turismindustrin, om området kunde samlas i ett land. Redan nu är ju Ski-Star ägare till huvuddelen av anläggningarna i Sälenfjällen liksom till anläggningen i Trysil.

Så låt oss agera! Numera är det väl inte så många av oss som har en lie eller en högaffel att ta till. Det gör ingenting. Vi lever ju i moderna tider och är vana att acceptera och följa bestämmelser som redovisas endast symboliskt. Jag tänker på att när ett brott har begåtts sätter polisen upp ett plastbandmed texten "Polis - tillträde förbjudet" runt brottsplatsen. Och vi moderna människor följer detta lydigt.

På motsvarande sätt borde det räcka om vi sätter upp ett plastband med texten "Sverige" i enlighet med den heldragna linjen på kartan nedan. Norrmännen (dvs de blivande svenskarna) är ju precis som vi moderna och följer gällande regler så de kommer säkert att acceptera plastbandet som markering för den nya riksgränsen.

En sådan förändring skulle innebära att ungefär en procent av Norges yta överförs till Sverige. Vi bör därför kräva att för rättvisans skull motsvarande andel av de norska olje- och gastillgångarna i havet också överförs till Sverige, det bör innebära ett borrhål i Troll-fältet.

Även om jag alltså är övertygad om att det inte innebär något problem att få norrmännen att acceptera förändringen kan det finnas ett annat problem. Genom förändringen utökas inte bara Sveriges omfattning utan även EU:s. Det kan finnas politiker och byråkrater i Bryssel som kan sätta käppar i hjulet - eller i varje fall avsevärt försena ett genomförande. Ett alternativ skulle därför kunna vara att lösa gränsförändringen på motsvarande sätt som Sverige och Finland gjorde på den lilla ön Märket NV om Åland (se bloggen den 30 mars). När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 drogs gränsen tvärs över ön. Sedermera byggde Ryssland en fyr på ön. 1985 konstaterade man att den nu finska fyren låg på den svenska delen av ön. I salomonisk anda ändrade man gränsen så att fyren kom att ligga i Finland, Sverige fick motsvarande antal kvadratmetrar av den finska delen av ön.

På detta sätt skulle vi kunna handla även i detta fall. En lämplig bit att överlåta till Norge visas i kartan nedan. Det handlar alltså om området mellan den svarta linjen och Treriksröset (som därmed får flyttas ett antal mil mot sydost för att kunna bibehålla sitt namn).

Ta fram plastbandet så åker vi! I Daniel Buskovius anda!

-------------------------------

PS På 1600-talet var det inte så vanligt med efternamn, bönderna använde sin fars förnamn som efternamn, dvs Erik som var son till Anders hette Erik Andersson. Men prästerna brukade använda sin födelsort som efternam. Så Daniel som var född i Buskåker i Tuna socken kallade sig Buskovius.

Torsdagen den 15 april 2010: Dåligt minne och dess konsekvenser
Ofta hör jag folk i min ålder klaga över att de med åren har fått dåligt minne. Det gör aldrig jag.

Det beror inte på att jag har bra minne utan på att jag alltid har haft dåligt minne. Det har ju varit synd. Men jag har haft nytta av det också. För eftersom jag har varit medveten om att jag har haft dåligt minne har jag alltid varit noga med att skriva ner ordentliga minnesanteckningar när jag har deltagit i ett möte eller liknande. Minnesanteckningar om vad vi har sagt och kommit överens om och om vad som jag skulle göra.

Eftersom jag alltid, från barnsben och fortfarande, har haft så dålig handstil har jag alltid skrivit allt på maskin. När jag var femton år ungefär fick jag av min pappa en gammal Olympia reseskrivmaskin som han hade kasserat. Han menade att alla människor ska kunna skriva maskin och genom att tidigt ge mig en skrivmaskin ville han väl stimulera mig till att få ordentlig skrivmaskinsteknik. Tyvärr misslyckades han med detta. Trots att jag i alla år har skrivit på tangentbord har jag aldrig lärt mig att skriva ordentligt, dvs med alla fingrarna. Det är bara de två pekfingrarna som jag nyttjar. Visserligen går det väldigt fort med dessa två fingrar, men jag inser att det skulle gått ännu bättra och mycket bekvämare om jag hade lärt mig att skriva med alla fingrarna.

Att lära sig skriva ordentligt på ett tangentbord handlar ju om en investering. Inte i pengar men i tid. Under tiden som jag skulle ha lärt mig så skulle det gått mycket långsammare för mig, men när jag väl lärt mig skulle jag ha fått tillbaks den tiden med råge. Tyvärr har jag inte haft kraften att tvinga mig själv till detta.

En tröst för mig är att det finns andra framgångsrika personer som har agerat på samma sätt som jag, dvs inte lärt sig utan knattrar på (snabbt) med två fingrar. Carl Bildt lär vara en. Och kan han stå ut med det så kan väl jag.

Ett problem var ju att jag naturligtvis tryckte på fel tangent ibland. Därför var det en väldig lättnad när den gamla skrivmaskinen byttes ut mot tangentbordet till en dator där jag lätt kunde ändra. (Under en mellantid fanns ju de elektriska skrivmaskinerna där man kunde se en hel rad (eller var det två rader?) och ändra i den innan man tryckte på ”returknappen”. Dessutom gav dessa elektriska maskiner en fantastiskt vacker skrift, det såg väldigt ”lyxigt” ut, färgen liksom låg utanpå papperet).

När man skriver något på maskin/dator ser det väldigt mycket mer förtroendeingivande ut än när man skriver det för hand på ett vanligt papper – i varje fall om man som jag har en så dålig och ”barnslig” handstil. Skriver jag för hand ser det ut som barnkladd, skriver jag det på tangentbordet ser det väl genomtänkt och klokt ut. Tycker i varje fall jag själv. Det innebär att om jag ska skriva ihop något blir jag väldigt mycket mer kreativ om jag sitter framför tangentbordet. Eller egentligen – om jag försöker skriva för hand blir det inget. Efter några rader kramar jag ihop papperet och slänger det. Skriver jag på tangentbordet flödar kreativiteten (på gott eller ont).

Minnesanteckningar är alltså bra att skriva om man har dåligt minne. Och när e-post så småningom kom var det ju så enkelt att bara skicka över anteckningarna till de andra som var med på samma möte. Även om det var någon annan som formellt skulle skriva de officiella anteckningarna. Ofta hade de mina anteckningar i datorn redan när de kom hem. Det var bra för mig – för då blev mina anteckningar ofta de ”officiella”. Vilket innebar att det var min tolkning av vad vi hade kommit överens om som blev gällande, dvs jag hade tolkningsföreträde. För det är ju så att om ett antal personer deltar i samma möte kan de olika individerna ha lite olika vinkling på vad det är som de har kommit överens om.

Om någon annan hade en annan uppfattning om vad som hade sagts än vad som stod i mina anteckningar så fick han/hon göra sig besväret att övertyga de andra att mina anteckningar inte var riktiga. Det hände sällan.

Fast visst – en gång fick jag svar per e-post: ”Bosse, har du och jag verkligen varit på samma möte?”. Då hade jag antagligen vinklat det lite väl mycket till vad jag själv ville.

---------------------------------------------

PS: Om det är så att jag i en tidigare blogg har kommenterat mitt dåliga minne och nu gör det en gång till - så vet ni alltså vad det beror på!

Onsdagen den 14 april 2010: Tiburtius har namnsdag
Är du precis som jag en sådan där person som älskar uppslagsböcker? Det har jag alltid gjort. När barnen växte upp och vi kom att prata om någon fråga vid middagsbordet där vi inte var riktigt säkra – eller där vi hade olika uppfattningar, då brukade jag resa mig och gå och hämta en uppslagsbok för att reda ut hur det förhöll sig. Och barnen suckade.

På den tiden var det Bra Böckers uppslagsbok som gällde. Numera finns den visserligen kvar i bokhyllan men har kompletterats med Nationalencyklopedin. Fast ofta är jag så pass lat att jag i första hand använder Wikipedia även om den inte är lika pålitlig som NE. Om jag vill vara säker brukar jag senare kolla med NE.

Nu handlade det om dagens namnsdagsbarn, Tiburtius. Tydligen ett väldigt ovanligt namn. Men det finns (eller ”fanns”) tydligen en känd person som bar namnet, han var dessutom född i Falun. Tiburtius Tiburtii Tiburtius hette han. När jag läste på Wikipedia om honom blev jag lite konfunderad, inte om honom själv men om de personer i hans närhet som nämndes i artikeln.

Han föddes alltså i Falun 1706. Fadern Erik Johansson var bergsman, modern hette Margareta Tiburtius. Hans namn från början borde därför rimligen ha varit Tiburtius Eriksson.

Fadern dog när Tiburtius var liten, han uppfostrades därför från 1712 hos sin morbror Christofer Tiburtius som var komminister i Stockholm (om modern och hans syskon också bodde där framgår inte).

En pastor Tiburtz Tiburtius vid Dalregementet blev 1717 utnämnd till pastor i Stora Wingåker. Han antog då den unga Tiburtius till sin fosterson.

De frågor som jag ställer mig är:

Varför hette han Tiburtius i efternamn – var det efter sin mor Margareta Tiburtius eller var det för att pastor Tiburtz Tiburtius tog honom till fosterson (och var ”fosterson” och ”adoptivson” samma sak på den tiden?).
Vem var Tiburtz Tiburtius som hade varit pastor vid Dalregementet, dvs i vilket släktförhållande till Tiburtius Tiburtius stod han? Var han en annan morbor eller var han möjligen morfar till Tiburtius Tiburtius?
Om han nu hade en nära släkting (morbror eller morfar till exempel) som var pastor i Falun, varför blev han då från 1712 uppfostrad hos sin morbror i Stockholm?

Det är mycket man kan börja fundera över efter att bara ha läst en liten artikel i Wikipedia. Finns det någon expert på personalia i Falun eller Dalregementet som kan svara?

Det var väl antagligen efter honom som Tiburtius Tiburtius döptes, den heliga Tiburtius som var martyr på 200-talet, här i Molzbichls kyrka i Österrike.

Tisdagen den 13 april 2010: Knarkkrig
Knark av olika slag, ”naturliga” eller rent kemiska, är tydligen ett otyg som vi människor har fått, kanske för våra synders skull. Det bryter ner (en del av) våra ungdomar och ligger med stor sannolikhet bakom en mycket stor del av de sk ”vardagsbrotten”, tex inbrott i sommarstugor etc, allt för att skaffa pengar till att köpa droger av olika slag.

Bakom droghandeln ligger välorganiserade kriminella nätverk som tjänar enorma pengar på verksamheten. En ständig kamp pågår för att förhindra eller i varje fall minska verksamheten. I Sverige kanske på en försiktig nivå, i andra länder som USA hör man talas om riktiga knarkkrig. Där knarkkrig dels handlar om de olika ligornas kamp mot varandra för att lägga beslag på de stora pengarna men även om staternas kamp mot ligorna. Vi i den civiliserade västvärlden kämpar mot knarkbaroner från Venezuela och arabländerna.

Och det här med knarkkrig är tydligen inget nytt, det har förekommit under lång tid. I historieboken kunde vi läsa om Opiumkrigen mellan Kina och England. Redan då ville tydligen de snikna asiaterna tjäna pengar på oss västerlänningar varvid England fick ta till militära maktmedel för att skydda oss.

MEN STOPP NU – hur var det egentligen det förhöll sig med de där opiumkrigen? Så här beskriver Nationalencyklopedin (som brukar vara vederhäftig) det:

Bakgrunden till opiumkriget var att britterna för att finansiera sin import av te, siden, porslin mm, sedan slutet av 1700-talet börjat sälja opium till Kina. Denna handel ökade dramatiskt under 1800-talet, och ledde till stora ekonomiska och social problem för Kina.

Kejsar Daoguang gav därför generalguvernör Lin Zexu i uppdrag att vidta åtgärder för att få stopp på denna illegala handel. Lin tvingade 1839 utlänningarna i Guangzhou att utlämna allt opium de hade i lager, varpå han lät förstöra det.

Som svar på detta angrep britterna året därpå Kina, som efter två års strider tvingades skriva under fördraget i Nanjing 1842. Enligt detta skulle Kina bland annat avträda Hong Kong, betala krigsskadestånd och öppna fem hamnar för handel, förutom Guangzhou även Xiamen (Amoy), Fuzhou, Ningbo och Shanghai.

Det där med snikna var nog rätt – men rollerna var visst omvända.

Kejsaren Daoguang

Opiumskepp i Lintin, Kina, 1824. Efter målning av William John Huggins

Måndagen den 12 april 2010: Nu kan vi (snart?) åka till Thailand
Javisst, det har vi ju kunnat göra tidigare också, och väldigt många svenskar har gjort det. En del varje vinter. Det som jag menar är detta: Nu kan vi (snart?) åka till Thailand – utan att ha dåligt samvete.

I dessa miljödiskussionernas tidevarv är vi alla medvetna om att om vi ska spara energi och för jordklotet onyttiga utsläpp. Då är det många källor som vi måste påverka. Uppvärmning av våra hus, energiförbrukningen i våra industrier (inte minst de som ligger oss här i Dalarna nära, som Kvarnsveden tex) mm mm. Men det brukar vara två saker som får symbolisera det som i första hand behöver åtgärdas:

”Onödiga” bilresor som skulle kunna företas med kollektiva färdmedel eller med cykel och till fots (i varje fall under sommarhalvåret)
Semesterresor med flyg till avlägsna länder.

Eftersom så många svenskar åker till Thailand och eftersom avståndet mellan Sverige och Thailand är så stort får dessa resor ofta symbolisera det som anses allra mest ”omoraliskt” när det gäller miljösamvetet.

Men nu (eller i varje fall i en framtid) finns det alltså möjlighet att flyga från Europa till Thailand utan att åstadkomma några som helst utsläpp. Helt enkelt genom att flygplanet drivs av solceller. Sedan 2003 pågår ett projekt som avser att konstruera och bygga ett sådant plan och flyga det runt jorden.

Initiativtagare är Bertrand Piccard, äventyrsvetenskapsman och läkare. Det där med äventyr och vetenskap ligger tydligen i släkten. Hans farfar Auguste Antoine Piccard steg 1931 tillsammans med assistenten Paul Kipfer i en gasballong till rekordhöjden 15 785 meter. Senare samma år nåddes 16 940 meter och vid ett ytterligare försök 23 000 meter. 1939 uppfann han en undervattensfarkost, batyskafen, med vilken hans son (och alltså Bertrands far) Jaques Piccard 1960 tog sig ner till 10911 meters djup vid Marianergraven utanför Asiens östkust.

Bertrand Piccard själv vann tillsammans med Wim Verstraeten den första tranatlantiska ballongkappseglingen 1992. Tillsammans med engelsmannen Brian Jones lyckades han genomföra den första ballongfärden jorden runt, det var dessutom den längsta flygturen någonsin, mätt såväl i sträcka som i tid, 45755 kilometer på 19 dagar, 21 timmar och 47minuter. Här är hans CV.

Nu är alltså målet att flyga jorden runt i ett solcellsdrivet flygplan.

Så här ser tidtabellen ut:

Start av projektet 2003
Utveckling av projektet 2004-2006
Utveckling och konstruktion av prototypen HB-SIA 2007-2009
Testflygningar inklusive första nattflygningar 2010-04-12
Konstruktion av flygplanet HB-SIB 2011
Flerdagsflygningar, korsande av Atlanten och försök att i fem etapper flyga jorden runt 2012.

Vill du veta mer om projektet kan du läsa här. Här kan du se flygvägen för de fem etapperna runt jorden.

För en vecka sedan, den 7 april 2010 kl 10.27 lyfte planet HB-SIA på sin jungfrutur. Under den 87 minuter långa flygningen steg planet upp till 1200 meters höjd. Här kan du se en film från flygningen.

Utmaningen är alltså inte bara att få planet att lyfta utan hjälp och att flyga, det ska även kunna flyga under natten, vilket innebär att planet måste kunna bära så stora batterier att de efter laddning av solens strålar under dagen räcker för att driva planet under kommande natt.

Visst låter det spännande. Själv tycker jag att det är fascinerande att det finns människor som vågar sig på att dra igång sådana projekt. Och då tänker jag inte enbart på det tekniska. Det handlar ju även om att lyckas få ihop så mycket pengar som behövs för att genomföra allt utvecklingsarbete mm.

Nu kanske det är så att min inledning om att vi som turister så småningom kan flyga till Thailand utan att behöva ha dåligt samvete, den kanske var lite överdriven. Sådana förväntningar eller förhoppningar har inte de i projektet engagerade. Hela projektet handlar i första hand om att ”visa vägen” och ge impulser för fortsatt utveckling även om det i sin tur knappast leder fram till kommersiella solcellsdrivna flygplan.

Men – när bröder Wright gjorde sina första ”stapplande” försök att flyga trodde nog inte de, och framför allt inte åskådarna, att man hundra år senare skulle kunna flyga mellan jordens världsdelar med flygplan som rymmer 500 passagerare?

Här är en helt annan variant av udda flygplan.

Onsdagen den 7 april 2010: Visst är vi rasister
Det är inte många människor i Sverige som vill erkänna att de är rasister. Inte ens de mest högerextrema brukar vilja säga det. Många säger tex "jag är inte rasist men...".

Visst är det fel. Lögn helt enkelt. Sannolikt är vi lika allihopa - eller i varje fall de allra flesta av oss. Och det sitter tydligen i ryggmärgen, dvs vi tänker inte ens på det.

Hur skulle man annars kunna förklara att vi inte ens reagerar - utan helt enkelt tycker att det är naturligt - när det varenda gång som en vitryss eller alban figurerar i en TV-såpa eller en film, ja då är han en kallhamramrad bandit beredd att mörda och tortera på det mest hänsynslösa sätt. Även om de flesta av oss aldrig har sett en vitryss eller en alban. Mer än på TV, någon enstaka skidåkare eller isdansare på från Vitryssland. (Och hockeylaget från OS 2002 vill jag inte prata om - men det kan väl närmast klassas som tortyr av hela Sverige och stämmer väl därför in på uppfattningen om mördare och banditer).

Fast om vi ska lyssna på biologerna så kanske det egentligen inte ska kallas rasism utan om att vi har förutfattade meningar om människor från vissa länder. Några raser bland människor existerar ju egentligen inte.

Ett annat bra och enkelt bevis på att vi är rasister kan vi se just nu. Hela vintern har fiskmåsarna varit försvunna från Falun. Men varje år vid ungefär den här tiden kommer de tillbaka. I första hand håller de till vid Faluån, senare på sommaren sprider de sig till sjöarna i närheten när isarna där har gått upp.

Från vårt köksfönster ser vi folk som kommer till kommunens brygga på andra sidan ån med gammalt bröd i kassen för att mata änderna och de fåtaliga kniporna. När nu fiskmåsarna har kommit så vill dessa naturligtvis vara med och dela. Varenda en av de brödpåseförsedda givarna blir irriterad av måsarna och försöker vifta bort dem för att änderna ska kunna äta i lugn och ro. Änderna och kniporna tycker vi ju är så gulliga, rara och söta.

Fiskmåsar är ju vackra djur, tänk så positivt de skulle blivit mottagna och iakttagna om vi bara någon enstaka gång skulle ha sett en fiskmås som hade förirrat sig hit från Sibirien. Men nu ser vi dem som paria.

Så visst är vi rasister.

Torsdagen den 1 april 2010: Tandläkarlagen
I samband med FRA-lagen, övervakningskameror på allmänna platser och i många andra sammanhang pratas det högljutt och upprört om intrång i den personliga integriteten. Därför kan det tyckas vara konstigt att inte fler protester har hörts om den nu planerade sk tandläkarlagen som avses träda i kraft den 1 januari nästa år. Formellt heter den ”Lag om skyldighet för tandvårdsinrättningar att tillhandahålla salivprov från patienter”.

Lagen innebär att tandläkarna vid varje patientbesök ska ta ett salivprov och skicka in det till ett statligt DNA-register. Det är en sådan där mjuk kudde, som tandläkaren stoppar in i munnen för att hålla kinderna borta från tänderna när de håller på och mixtrar i munnen, som de ska skicka in. Provtagningen kommer, i varje fall i ett första skede, endast att göras en gång per patient. På det sättet kommer registret i praktiken att inom något åt omfatta hela Sveriges befolkning.

Kostnaden för insamlandet har beräknats till 200 mnkr men detta kommer inte att drabba statsfinanserna, det ska finansieras genom ett påslag av 25 kr på tandläkarbesöket. Själva analysen och registret har kostnadsberäknats till 475 mnkr att upprätta, fördelat på fem år, och därefter 20 mnkr/år att hålla vid liv och för att serva polis- och åklagarväsendet med DNA-uppgifter.

Visst kommer detta att bli ett väldigt gott hjälpmedel för polisen när det gäller att klara upp många brott som våldtäkter etc, så personligen tycker jag att det enbart är positivt. Men det brukar ju i sådana här sammanhang finnas andra personer som tycker att den personliga integriteten är viktigare än polisens möjligheter att klara upp brott.

Det är konstigt att dessa personer inte har opponerat sig mer, endast spridda och lågmälda kommentarer har hörts i massmedia. Kan det vara så att regeringen och oppositionen har kommit överens om att överhuvudtaget inte prata om detta för att undvika att lagen kommer till den breda allmänhetens kännedom?

Vill du läsa hela lagtexten kan du klicka här.

Onsdagen den 31 mars 2010: Exit Vägverket och Banverket
Vid midnatt sker en stor administrativ förändring i Sverige, två stora statliga verk läggs ner, Vägverket och Banverket. Omedelbart därefter etableras ett helt nytt verk, Trafikverket, som övertar den verksamhet som Vägverket och Banverket bedrivit, liksom viss planeringsverksamhet från Luftfartsverket och Sjöfartsverket.

Såväl Vägverket som Banverket har sina statliga rötter i mitten av 1800-talet. Vägverket, från början med benämningen Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, hade länge endast en rådgivande, tillsyns- och ledningsfunktion. Länge var det en rent central organisation men from 1930 även en regional sådan genom att vägingenjörer stationerades vid länsstyrelsen i respektive län. Den praktiska väghållningen ansvarade de olika vägdistrikten för.

Den 1 januari 1944 genomfördes det som har kallats ”den genom tiderna största administrativa förändringen i statlig förvaltning” genom att hela väghållningen på landsbygden (städerna var alltså undantagna) överfördes till den statliga myndigheten. En vägförvaltning, ledd av en vägdirektör, inrättades i varje län.

Under de senaste tjugo åren har återigen en förändring skett, som innebär att det ”praktiska utförandet” har förts över till konkurrerande företag som på entreprenad och på uppdrag av Vägverket genomför såväl byggande som drift och underhåll av vägnätet. Vägverkets egen utförandeverksamhet har därvid förts över till ett statligt bolag, Svevia, som inte hör till verket utan ligger direkt under Näringsdepartementet. På motsvarande sätt har Vägverkets och Banverkets projekteringsverksamhet förts till ett annat statligt bolag, Vectura, som konkurrerar om uppdragen med privata konsultbolag.

Nu läggs alltså såväl Vägverket som Banverket ned. Kungen är död – länge leve Kungen!

Nedanstående skylt fick vi aldrig se Vägverket sätta upp - hur blir det med Trafikverket?

Tisdagen den 30 mars 2010: Märket!
På webbplatsens förstasida fanns igår en geografigåta - var finns denna ö som är delad mellan Sverige och Finland på detta underliga sätt?

Något rätt svar har ännu inte inkommit - trots att det för närvarande pågår en studiecirkel om just Åland. Kartan föreställer den lilla ön eller skäret Märket som ligger NV om Åland. Ön är ungefär 300 m lång och 100 m bred, varav hälften alltså tillhör Sverige och hälften Finland.

I Freden i Fredrikshamn (Hamina som tydligen är vänort till Falun) efter 1809 års Svensk-Ryska krig då Sverige förlorade hela den Östra rikshalvan, dvs Finland, fastställdes om gränslinjen mellan de båda länderna:

Ålandshaf, Bottniska Wiken samt Torneå och Muonio Elfwar skola hädanefter utgöra Gränsen mellan Ryska och Swenska Rikena. På lika afstånd från kusterne skola de til fasta landet af Åland och Finland närmast belägne Öar tilhöra Ryssland, samt de närmaste til Swenska kusterne, tilhöra Swerige.

Det står alltså inte i själva fredsavtalet att ön Märket ska delas mellan länderna. Men i den topografiska beskrivningen från 1811, konstaterades att en demarkationslinje klyver klippan Märket. Samma upprepades i den topografiska beskrivningen från 1888. Efter Första Världskriget, dvs i 1921 års Konvention rörande Åland-öarnas icke-befästande och neutralisering samt i Konventionen om kontinentalsockeln från år 1972, slogs det fast att gränserna som definieras i dessa löper genom mittpunkten av klippan Märket.

1885 byggde Ryssland en fyr på ön för att hjälpa sjöfarten. Märkligt nog, kan man tycka, byggdes den ryska fyren på den svenska delen av ön. Om Sverige var medvetet om detta och hade accepterat det är inte klarlagt. Men själva ön hade rimligen inget värde och fyren var ju till glädje även för svenska fartyg.

Vart 25:e år ser Sverige och Finland gemensamt över gränsen mellan länderna, i första hand för att klarlägga exakt var gränsen går i Torneå och Muonio älvar i norr. Gränsen ska där gå i älvarnas djupfåra och denna flyttar sig tydligen. Vid översynen 1981 konstaterade man att den nu automatiserade finska fyren låg på svenskt territorium. Man ändrade då gränslinjen så att markområdet där fyren ligger blev finskt. För att inte Sverige skulle förlora territorium fick Sverige istället motsvarande antal kvadratmetrar av det som tidigare varit finsk mark. Därav denna mycket konstiga gränslinje.

Men det räckte inte med detta. Eftersom gränsen mellan Sverige och Finland hade fastlagts i 1921 års Konvention rörande Åland måste beslutet godkännas av de länder som hade undertecknat denna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Danmark och Polen... Det skulle vara intressant att ta reda på om något av länderna hade någon erinran - eller om de överhuvdtaget svarade på frågan.

Det uppges att ön är den minsta ö, belägen i öppet hav, som delas mellan två länder.

Hela ön

Fyren

Vill du läsa hela fredsavtalet kan du göra det här - observera särskilt de båda regenternas ståtliga titlar - framför allt tsarens!

CARL med Guds Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung &c. &c. &c. Arfwinge til Norrige, Hertig til Schleswig Hollstein, Stormarn och Ditmarsen, Grefwe til Oldenburg och Delmenhorst &c. &c.

Stormägtigste Högborn Furste och Herre, Herr ALEXANDER I:a Wår Kärälskelige Broder och Frände, Kejsare och hela Rysslands Sjelfherrskare, til Moscou, Kiow, Wladimir, Nowgorod, Czar til Casan, Czar til Astracan, Czar til Siberien, Czar af Tauriska Chersones, Herre til Plescow och StorFurste til Smolensko, Lithauen, Wolhynien, Podolien och Finland, Hertig til Estland, Liffland, Curland och Semgallen, Samogitien, Carelen, Twer, Jugorien, Permien, Wiatka, Bulgarien och andre Länder; Herre och Storfurste til Nowogorod i det Nedre Landet, Czernigow, Resan, Polotzk, Rostow, Jaroslaw, Belo-Osero, Udorien, Obdorien, Condinien, Witepsk, Mstislaw och hela Norra Sidans Påbjudare; Herre til Iwerien, Cartalinien, Grusinien och Cabardinien, de Czerkassers och Bergsförstars och andres Arfherre och Beherrskare; Arfwinge til Norrige, Hertig til Schleswig Hollstein, Stormarn och Ditmarsen, Grefwe til Oldenburg och Delmenhorst &c. &c.

Intressant är att båda regenterna var "Arfwinge til Norrige, Hertig til Schleswig Hollstein, Stormarn och Ditmarsen, Grefwe til Oldenburg och Delmenhorst". Hur kan det komma sig? Och "Norrige"? Det måste väl betyda Norge? Förklara!

-----------------------

PS: Märket är alltså den minsta ö, omgiven av hav, som delas mellan två länder. Om vi stryker den inskjutna bisatsen "omgiven av hav" (och alltså räknar med öar i insjöar) så lär Sverige finnas med även där. En liten ö i Södra Boksjön i Dalsland på gränsen mellan Sverige och Norge lär bara ha en yta på 1000 kvm, dvs ungefär som en villatomt.

Är du intresserad av mer kuriosa om öar kan du hitta det här.

---------------------------------------

Kommentar:

HG: Förklaringen är antagligen att både det ryska tsarhuset och det svenska kungahuset på den tiden stammade från huset Holstein-Gottorp, en sidogren från 1500-talet av den danska kungaätten Oldenburg, som regerat i delar av Slesvig-Holstein. Dessa hade uppenbarligen rätten att föra titlar som angav arvsanspråk på områden som denna ätt kommit i besittning av, som Slesvig, Holstein, Oldenburg, Norge osv. Huruvida de verkligen av arvsberättigade långt ut vet jag inte, men i äldre tid ansågs själva titlarna ha ett värde och rätten att föra sådana kunde ingå i fredsuppgörelser, utan att de nödvändigtvis innebar konkreta krav på länderna som nämndes.

Lördagen den 27 mars 2010: De här djuren får du äta
Häromdagen hade jag en del undringar med anledning av det som står i Tredje Mosebok om vad man får äta och inte äta för sorts djur. Se bloggen den 23 mars. Mina undringar sammanfattade jag så här:

Är det så att judarna än idag inte äter struts, hare, ål, krabba, hummer?
Hur kommer det sig att vi i kristna länder inte har ”brytt oss om” dessa föreskrifter? Även om Nya Testamentet anses som viktigare (det handlar ju om Jesu levnad) så har jag trott att även det Gamla Testamentet har ”gällt”. Har jag fel? Kan det kanske vara så att det i Nya Testamentet finns något uttalande av Jesus om att hans lärjungar befrias från dessa förbud? Eller har något kyrkomöte har slagit fast att det inte är fel att äta dessa djur – inklusive svinkött? Kan någon präst eller religionshistoriker förklara?
Finns det ”praktiska” förklaringar till förbuden, i stil med det ovan om fläskkött repektive kabbeleka? Kan någon läkare, biolog eller annan förklara?

Av de svar som jag hittills fått från kloka och kunniga personer framgår följande:

1. Om judarna: Ja, de ortodoxa (dvs "rättrogna") judarna äter inte de djur som är förbjudna i Tredje Mosebok. Men utöver de ortodoxa finns det andra mer moderna judar som inte tar lika allvarligt på detta.

2. Om "oss kristna": (Att jag har satt citationstecken om "oss kristna" beror på att många av oss som är födda i Sverige inte är speciellt kyrkliga, kanske inte heller speciellt troende - men vi är uppfödda i en kultur som har kristendomen som grundval. Vilket tex innebar att vi inte kunde gå til kiosken och köpa godis eller glass under högmässotid på söndagen när vi var barn på 50-talet).

Reglerna gäller inte oss. Det har tydligt meddelats i Apostlagärningarna. En skrivelse till de kristna i Antiokia har följande innehåll:

»Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien. Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan att de hava haft något uppdrag av oss, så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus, våra älskade bröder, vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns skull. Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola kungöra detsamma för eder.

Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter: att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren väl.»

Vi får alltså äta vilka djur vi vill, bortsett från sådana som har offrats till avgudar och som blivit förkvävda. Det senare uppfattar jag som att de är självdöda - och sådana drar vi ju oss för att äta av allmänhygieniska skäl.

Detta uppfattar jag som ett pragmatiskt beslutsfattande av apostlarna. De har insett att det viktiga budskapet att föra ut till människorna är Jesus kärleksbudskap och inte diverse regler om vad man får äta och inte äta och om omskärelse. Därför slipper de som har varit hedningar men blivit kristna (och dit får väl vi räknas eftersom vi härstammar från hedninga-vikingar) att följa reglerna från Tredje Mosebok. Men för judar som har blivit kristna gäller det tydligen formellt fortfarande - men om det efter två tusen år finns några som räknar sig som sådana och håller på förbudet vet jag inte.

Men man kanske kan tycka att det var ett ganska "stöddigt" uttalande (för att använda modernt språkbruk) - "Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit...". Men det är väl inte enbart inom kristendomen som höga befattningshavare tycker om att förgylla sina egna beslut genom att påstå att de är guds beslut.

3. Om förklaringar till förbuden: Det där med att fläsket snabbt blir förstört i varmt klimat verkar mest vara ett försök att i efterhand hitta på en förklaring (ungefär som man påstår att morsesignalen SOS står för "Save Our Soules". Påhittat efteråt, kanske för att lätt komma ihåg signalen. Men SOS-signalen sänds i ett sammanhang, ...---... utan mellanrum, bokstäverna S, O och S sänds med mellanrum mellan tecknen).

De förklaringar till förbudet att äta vissa djur, som jag har fått, trycker i stället på att det är ett sätt att "hålla samman gruppen", dvs de judiska stammarna, gentemot "de andra". Om man kan frammana en avsky för främmande kulturer som äter orena djur så stärker man den inre sammanhållningen.

Sedan hade jag ytterligare en fråga. Den handlade om djur som lever i vattnet. Där står det så här:

Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar,...

Men det står ingenting om djur som lever i havet. Varför inte? Medelhavet måste väl ha varit en viktig näringskälla för Orientens folk? Här har jag inte lyckats få någon förklaring - ännu.

Kan du hjälpa mig med ytterligare klarlägganden? Välkommen!

------------------------

PS: Vi får väl åka till City Gross (de har det största sortimentet av kött här i stan) och köpa strutsfilé som vi kan äta ikväll till stearinljusens sken när vi har släckt de elektriska lamporna för Earth Hour. Men vi får komma ihåg att laga till strutsen före 20.30 så att vi kan stänga av spisen också.

Fredagen den 26 mars 2010: Trololo-mannen ber dig skriva en text till hans låt.
När du lyssnar på den svenska Melodifestivalen hör du att det ofta är samma vanliga textförfattare till låtarna. Nu har du chansen att skriva text till en låt och sannolikt få en publik som är vida större än vad Melodifestivalen kan erbjuda. Så här är det.

1976 sjöng den ryske sångaren Eudard Khil sin version av en sång i amerikansk cowboylåtstil. Den hade egentligen en text men den var så dålig att man strök texten och i stället blev det så här:

Ingen utanför Sovjet lär väl ha lagt märke till honom.

I början av nittiotalet tog Khils karriär som rysk sångare slut och han började arbeta på ett kafé i Paris. 2009 lades en inspelning av hans sång ut på Youtube - och har blivit världsberömd. Söker man på "Eduard Khil" får man 85.200 träffar! Han blev själv uppmärksammad på förhållandet genom att hans 13-årige sonson sa till honom att "du går här hemma och dricker te medan hela världen sjunger din sång". Tala om att Internet har genomslagskraft!

Nu begär han din hjälp att skriva en bra text till sången:

(Tack David Nessle för tipset!)

Torsdagen den 25 mars 2010: När är man gammal?
Det redovisades nyligen en undersökning om när svenskarna tycker att man är gammal.

Jag tror att svaret på den frågan är väldigt individuellt, precis som svaret på frågan om hur mycket man ska tjäna för att anses vara högavlönad. Där har jag kommit underfund med att de flesta anser att "man är högavlönad om man tjänar 50% mer än vad jag gör". Oavsett vad vederbörande själv tjänar.

Onsdagen den 24 mars 2010: Kandahar
Nu är såväl Vasaloppet som Svenska Skidspelen avklarade så då kan vi sluta tänka på skidor för den här vintern. Kanske var det just det som fick mig att tänka på skidor. Och skidbindningar från anno dazumal.

När jag började att åka skidor – och då var det på längden som det handlade om – runt 1950 hade jag sådana här bindningar.

Det var en läderrem som spändes runt pjäxorna med ett metallspänne. Mitt minne av dessa bindningar var att de inte alls var bra, skidan lossnade från pjäxan med ojämna mellanrum.

Det blev mycket bättre när jag fick Rottefella-bindningar där pjäxan klämdes fast i tån. Men då måste man först gå med pjäxorna till skomakaren och låta honom stansa in metallurtag i pjäxorna, sådana som passade till nabbarna i rottefellan. Det innebar att det inte gick att använda laddor om man hade sådana bindningar.

Detta är ju urtypen för de bindningar som används än i dag när det gäller längdåkning. Bra rörlighet för foten men väldigt svårt att styra skidan med om man ville försöka att åka utför i backarna.

Det var kabelbindningen gjorde det lättare i backen. Den var försedd även med sk ”låga fästpunkter”, spände man ner kabeln i dem så satt skidan ”som gjuten” på foten vilket var bra när man åkte i en backe. De var säkert väldigt lämpade för benbrott om man använde dem för att åka slalom, som tur var inskränkte sig mitt åkande på den tiden till att ta sig nedför mindre backar rakt fram. Benen höll.

Kabelbindningen kallades även Kandahar-bindning. Varför visste jag inte då. Senare i livet lärde jag mig att Kandahar är Afghanistans näst största stad och undrade då hur denna stad har kunna ge namn åt en skidbindning. Det låter osannolikt att de åkte så mycket utförsåkning på skidor i Afghanistan.

Men naturligtvis är det, som så ofta med tidig sport, en engelsman som ligger bakom. Eller som ”har förmedlat namnet” kan man kanske säga.

Frederick Sleigh Roberts, född 1832 i Indien, var engelsk militär verksam bland annat i Afghanistan. I juli 1880 var läget kritiskt i Afghanistan för det brittiska imperiet. Den 27juli hade en arme under General Burrows lidit svåra förluster mot afghanistanska trupper och de överlevande retirerade till Kandahar, där de belägrades. En styrka under Roberts marscherade med 10.000 man från Kabul till Kandahar, en sträcka på 50 0 km (fast själv red han nog) och besegrade afghanerna under Ayub Khan. För sina insatser för England utnämndes Roberts senare till ”Lord Roberts of Kandahar”.

Så här ser hans formella titel ut: Field Marshal Lord Roberts of Kandahar, V.C., K.G., K.P., G.C.B., O.M., G.C.S.I., G.C.I.E.

Eftersom han var född i Indien och hade sin huvudsakliga militära verksamhet i Afrika, Afghanistan och Indien lär han knappast ha haft speciellt stora möjligheter att åka skidor eller haft anledning att uppfinna en speciell skidbindning lämpad för utförsåkning. Men han var tydligen en stor hjälte och donerade en pokal till det som anses vara föregångaren till alpina skidtävlingar, vilken även namngavs efter honom, ”Roberts of Kandahar Cup”, i Crans Montana år 1911.

Den brittisk-indiska armen vid slaget vid Kandahar

1935 kom den nya kabelbindningen som tydligen namngavs efter den stora Kandahar-tävlingen och därför kallades Kandahar-bindning.

Tisdagen den 23 mars 2010: Vad får vi äta för djur?
Nej, det här ska inte bli någon veganutredning.

Det var så att i lördags tittade jag på reprisen i TV av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor (repris eftersom tydligen nästan alla i Sverige redan har sett den på bio). Där förekommer ju ett antal sifferkombinationer som hänsyftar på olika verser i Gamla Testamentets Tredje Mosebok. Detta fick mig att plocka fram Bibeln för att se efter vad som står i Tredje Mosebok.

Då konstaterade jag att Tredje Mosebok börjar med ingående bestämmelser om olika offer (det var hit som sifferkombinationerna i boken/filmen syftade), sedan om hur präster ska bete sig.

Elfte kapitlet handlar om rena och orena djur, dvs vad vi människor får äta respektive inte äta. Det tyckte jag var ganska intressant. Tidigare har jag vetat om att såväl judar och muslimer är förbjudna att äta svinkött av religiösa skäl. När vi svenskar tycker att detta är konstigt brukar det lämnas en "praktisk" förklaring till förbudet, nämligen att fläskkött förstörs väldigt snabbt i det varma klimatet i Orienten.

Förbudet var alltså ett praktiskt sätt att undvika sjukdomar, ungefär som svenska mödrar har intalat sina små barn att inte plocka kabbelekan för att den är giftig – när det i själva verket har handlat om att mödrarna inte ville att barnen skulle ramla i det vatten som kabbelekan växer vid eller i.

Så här står det (1917 års bibelöversättning):

Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfotadjur på jorden:

alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och som idissla, dem fån I äta.Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren; klippdassen, ty han idisslar väl men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren; haren, ty han idisslar väl, men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren; svinet, ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar icke, det skall gälla för eder såsom orent.

Principen är alltså att enbart äta djur som såväl har klövar, och vars klövar är helt kluvna, och som idisslar. Nästa stycke uppfattar jag bara som ett förtydligande att båda kraven måste vara uppfyllda, dvs såväl helt kluvna klövar och idisslande. Men varför denna kombination?

Exemplen kan man ju fundera över. Om vi nu ska fortsätta att försöka hitta ”praktiska” förklaringar till förbudet (i stil med fläskköttet ovan som lätt bli infekterat) så kan jag konstatera att kamelen rimligen var ett värdefullt rid- och transportdjur, nästan som en familjemedlem kanske. De hade väl rimligen ungefär motsvarande ställning som hästen i det svenska bondesamhället och det har ju av många ansetts helt förkastligt att äta hästkött (utom i Gustafs).

Klippdassen (även kallad klippgrävling) är ett litet djur på mellan 2 och 5 kilo som lever på växtdelar. Varför detta djur liksom haren är orent överstiger mitt förstånd.

Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet:

allt det i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och fjäll, det fån I äta. Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll, bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder.

Först funderar jag över varför det står ”vare sig i sjöar eller i strömmar” – men ingenting om havet. Medelhavet bör väl vid denna tid ha varit ganska fiskrikt – även om det idag är ganska utfiskat. Är det helt enkelt en miss i översättningen?

Ål, krabbor och kräftor? Är de asätare och därför förbjudna?

Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de skola icke ätas, de äro en styggelse:

örnen, lammgamen, havsörnen, gladan, falken med dess arter, alla slags korpar efter deras arter, strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter, ugglan, dykfågeln, uven, tinsemetfågeln, pelikanen, asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen.

Här redovisas ingen princip, dvs som ”helt kluvna klövar och idisslare” respektive ”fenor och fjäll”. Av de arter som naturligt finns hos oss i Sverige är det väl ingen som vi använder till föda, de flesta är ju dessutom rovfåglar – är det därför som vi inte äter dem eller är det för att de är för besvärliga att fånga? Med lämplig åtel borde de ju vara lätta att fånga.

Men strutsen äter vi, såväl importerad som uppfödd i hägn.

Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en styggelse för eder. Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på jorden.

Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter. Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara en styggelse för eder.

Det här verkar det inkonsekvent. Först sägs att ”Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en styggelse för eder”. Men i nästa mening är det tillåtet att äta vissa, nämligen de som ”ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med”.

Jag förstår inte, vad är det för slags smådjur som har fyra fötter men bara två ben att hoppa med? Hur är det med gräshoppan här nedan, hur många fötter har den? Jag antar att det är bara de två bakre benen som den hoppar med - dessutom har den väl sex "fötter"? Innebär det att den är godkänd att äta?

Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla för eder såsom orena:

vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter, anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.

Detta verkar vara djur som inte vi heller brukar äta, oavsett religion.

Några sammanfattande funderingar:

Är det så att judarna än idag inte äter struts, hare, ål, krabba, hummer?
Hur kommer det sig att vi i kristna länder inte har ”brytt oss om” dessa föreskrifter? Även om Nya Testamentet anses som viktigare (det handlar ju om Jesu levnad) så har jag trott att även det Gamla Testamentet har ”gällt”. Har jag fel? Kan det kanske vara så att det i Nya Testamentet finns något uttalande av Jesus om att hans lärjungar befrias från dessa förbud? Eller har något kyrkomöte har slagit fast att det inte är fel att äta dessa djur – inklusive svinkött? Kan någon präst eller religionshistoriker förklara?
Finns det ”praktiska” förklaringar till förbuden, i stil med det ovan om fläskkött repektive kabbeleka? Kan någon läkare, biolog eller annan förklara?

----------------------------------------

PS Svaret finns i bloggen den 27 mars.

Måndagen den 22 mars 2010: Postens avgifter
Den här snöiga vintern har det varit mycket gnäll på SJ. Och står man på en perrong och väntar på ett tåg som inte kommer så kan man ju bli lite irriterad – oavsett om det nu är SJ eller Banverket som har skulden. Men gnället på SJ brukar inte bara handla om att tågen inte kommer eller kommer för sent. Många reagerar också över deras prissättning, som beskylls för att vara alltför ”marknadsanpassad”, dvs en resa mellan Falun och Stockholm kan kosta vad som helst mellan 1 kr och 1000 kr, beroende på när man åker och när man köper biljetten.

Men även Posten har konstig prissättning, det märker man om man börjar läsa deras portotabeller. Om jag ska skicka iväg ett lite tyngre brev (upp till 2 kg vikt) och stoppar innehållet i en vadderad påse, inköpt i en pappershandel (eller som jag har liggande hemma, sparad sedan det kommit ett varuprov i den) så kostar det 72 kr om det ska gå som förstaklassbrev och 66 kr om det ska gå som B-brev (kommer fram ett par dagar senare).

Om jag däremot köper en likadan påse från Posten så kostar det (påse och porto) 30 kr (om måtten är 15*21 cm), 45 kr (21*25 cm), 60 kr (26*36 cm) respektive 85 kr (31*44 cm).

Förklara det, den som kan!

Söndagen den 21 mars 2010: Mysteriet är löst!
För ett tag sedan (den 9 mars 2010, klicka här) funderade jag här i bloggen över vad det var för några underliga föremål som låg i det uthus som vi nyttjar till förråd för cyklar mm. De var tunga, uppenbarligen av bly och liknade en lakritsbåt eller båtmössa. Så här såg de ut:

Jag bad om förslag till vad det skulle kunna vara och varför de låg där. Hade de något att göra med någon verksamhet som tidigare hade ägt rum på fastigheten?

Ett förslag som jag fick var att det skulle kunna vara tyngder som garvare hade använt i sin verksamhet. Gatan heter ju Garvaregatan och enligt kännare har det funnits garverier på andra sidan om ån, kanske då även här. Några garverier finns inte längre i Falun men i Malung har det funnits tills inte för så länge sedan. Jag frågade en gammal kontakt i näringslivet i Malung, han i sin tur frågade folk som varit i branschen men ingen ville kännas vid att detta var något redskap som hade med garvning att göra.

Jag kunde emellertid inte släppa det här med båtar. På segelbåtar har man ju en köl av bly eller järn och om man lägger ihop de delar som finns i uthuset så se de ut som en köl till en segelbåt. Men segelbåtskölar brukar ju gjutas i ett stycke och sedan bultas fast i båtens skrov. En köl i sju delar???

Visserligen har konstnären Peter Johansson tagit sig före att stycka sönder en dalahäst i skivor och slå in dem i plastfolie på ett tråg, så som man gör för att paketera tex fläskkotletter i livsmedelsbutikens kyldisk. Sedan ansåg han att det var ett konstverk. Men att någon skulle dela en båtköl i delar för att det skulle bli ett konstverk verkade inte rimligt.

En segelbåt som faktiskt har tillverkats här i Falun, såväl kommersiellt som amatörbyggd, är Magnifik Midget. En vacker båt enligt min uppfattning. Kanske det ändå hade något med den att göra? På en webbplats som handlade om denna båt hittade jag e-postadresser till ett antal människor som hade eller hade haft en Magnifik Midget. Jag skrev till dem och frågade vad de trodde. Svaren var negativa.

Men en av dem, David Borgstedt, hade ett annat förslag. Så här skrev han:

Du har nog helt rätt i att blydelarna måste vara költyngder till en båt. De kan dock inte vara kölen till en Magnifik Midget, som precis som du skrev är långkölad. På Magnifiken består kölen dock av en bly eller järntyngd som är gjuten i ett stycke och sedan är påbultad på hjärtstocken och sedan plastats in. Så är det förövrigt i de flesta större segelbåtar.

Men vad som slog mig direkt när jag såg bilderna är att de måste vara költyngder till en sk Mini-12:a, 2.4 mR. Dessa båtar har inte en köl i vanlig mening, utan man lägger blytyngderna för hand ner i kölsvinet inför varje segling. På detta sätt är det lättare att själv transportera och sjösätta båten var som helst. Enligt klassreglerna får den totala blymängden vara upp till 180 kg, så dina vikter borde inte väga däröver totalt, i så fall är de tyngre är de till någon annan båt.

Det lät intressant – eftersom jag vet att det i Falun finns ett antal båtar av denna typ. Går eller åker man förbi Runns Segelsällskaps hamn vid Hälsinggårdsbryggorna kan man se dem uppställda där eftersom de, liksom jollar, normalt lyfts upp ur vattnet när det har använts. Därför beslöt jag mig för att skriva till såväl Svenska 2.4mR-förbundet som till RSS, de senare borde ju kunna tipsa mig om någon lämplig ägare till en sådan båt här i stan.

Men jag behövde bara skriva ett brev. På förbundets webbplats såg jag att förbundets tekniskt ansvarige (och vem skulle kunna vara mer lämpad att svara än den tekniskt ansvarige?) var en gammal bekant till mig, Håkan Kellner i Källviken. Han bekräftade att det var ballasttyngder till en äldre Mini-12:a som låg i uthuset. Så nu vet jag det!

Sedan är frågan: Hur har de hamnat där?

Mini-12:an är alltså en liten båt (se bilderna ovan) och kräver inte att man är elitseglare eller har råstyrka.Man sitter på botten av båten och styr med händer eller fötter. Det går lätt att anpassa den för personer med olika typer av rörelsehandikapp. Den ger en unik möjlighet för alla - oavsett ålder, kön, styrka eller vikt - att segla på lika villkor.

Egentligen brukar båten benämnas "2.4" (uttalat "tvåfyra" på motsvarande sätt som "Saab niofem") eftersom den är konstruerad efter klassregeln 2.4 m, formellt heter båtklassen International 2.4 Metre Class . Så här ser klassregeln ut: R = ( L + 2d – F + S ) / 2.37. (Det där konstiga tecknet före "S" skall vara ett rottecken - jag klarade inte av att hitta ett sådant på mitt tangentbord).

Varför båten kallas för en Mini-12:a när den egentligen heter något annat? Jo, till en början hette den Mini-12:a eftersom den liknar till utseendet en 12:a, dvs en båt som är byggd enligt mätregeln "12mR", skapad redan 1906. En sådan båt är cirka 20 meter lång och är numera ovanlig i Sverige. Den mest kända, och den enda byggda i Sverige i modern tid, är den båt vid namn Sverige, som ritades av den legendariske Pelle Petterson för att ställa upp som utmanare i Americas Cup 1977 och 1980.

Fredagen den 19 mars 2010: Det är skönt att känna sig ung
I går kväll var vi på Falu Jazzklubb på Marianns Saloon, Margaretha och jag. Det är lika roligt varje gång vi går dit även om det inte händer så ofta. Fin musik och dessutom får man chansen att känna sig ung. Att jag känner mig ung beror på två orsaker:

Att det är musik som jag gillade när jag var ung.
Att nästan alla andra såväl bland musikerna som i publiken är minst lika gamla som jag själv.

Fast i verkligheten var det väl en brytningstid för jazzen redan när jag var ung på femtiotalet. Kanske var det så att jazzintresse nästan höll på att bli en "klassmarkör" då? Jag menar inte ekonomisk klass. Men det ansågs nog mer "intellektuellt" bland tonåringarna att lyssna på jazz än att lyssna på rock ´n roll som just då slog igenom. Själv lyssnade jag såväl på jazz som på Bill Haley.

Igår var det Grewlings Jazz Messengers från Bollnäs som spelade tillsammans med Claes Jansson från Sandviken. Min gamle arbetskamrat Z, som själv är jazzmusiker hade idel lovord över framförandet. Själv tyckte jag att det lät underbart härligt. Nästan i klass med när Bollnäs GIF slog Örebro SK på stadion i bandyfinalen 1956. Någon filmsnutt därifrån har jag inte hittat - men resultatet blev ju detsamma som när samma lag spelade SM-final 1951, dvs Bollnäs gjorde 3-2 i slutminuten. Så vi tar 1951 i stället även om jag var för liten för att få åka till Stockholm den gången.

Egentligen ska jag väl inte uppmana någon att gå på jazzklubbens tillställningar, det var fullsmockat i lokalen ändå. Och om klubben vill ha nya åhörare så hoppas de nog att dessa inte är medlemmar i SPF utan tillhör en yngre generation, vår åldersgrupp är ju redan så väl representerad. Här är gänget som spelade med orkesterledaren längst till vänster...

här är Claes Jansson...

...och här är orkesterledaren Agne Grew i något yngre dagar - kan ni hitta honom? Inte speciellt svårt.

(Det där med att känna sig ung beroende på de omgivande människornas ålder kan vara intressant. När vi började åka på vintersemester till Thailand för ett tiotal år sedan kunde vi konstatera att om vi åkte till Phuket så var vi yngst på stranden - men om vi åkte ut till småöarna som Koh Jum så var vi äldst! I båda fallen fick det oss att känna oss yngre. Men vi gillar Koh Jum bättre även om kvällsaktiviteterna där är obefintliga. Bara att ta sig dit och mitt ute på havet kliva över från färjan till en longtailbåt är en njutning, då känner jag att jag är långt från Dalatrafik i Falun.)

A Day in the Life of New Bungalow from Bill Peterson on Vimeo.

Kommentarer:

Agne Grew: Vilket minne från skolan i Bollnäs. Jag hade tur som fick flankera våra 4 tjejer. Sittande i den främsta raden sitter en verkligt etablerad jazzmusiker och eftertraktad trummis med kortbyxor. Gus Dahlberg. Vilken jazzklass!

Söndagen den 14 mars 2010: En synsk engelsklärare!
På tisdagsförmiddagarna deltar jag i en kurs i engelsk konversation. Inte för att jag har ambitionen att lära mig tala grammatiskt felfri engelska utan för att genom träningen lättare förstå vad "utlänningarna" säger när jag åker på semester.

I tisdags passade vår eminente lärare Valdemar Peterson på att lära oss vad istapp heter på engelska - icicle. Jag tänkte då att den kunskapen kommer jag nog inte att ha speciellt mycket nytta av. Om jag åker till Thailand nästa vinter och pratar med Phensiri, som äger och driver Season Resort på Koh Jum, kommer hon säkerligen inte att använda det ordet. Och om jag skulle göra det för att beskriva vad som hänger från hustaken hemma i Sverige i mars, då skulle hon nog förklara för mig att när hon gick i skolan i Trang brydde sig hennes engelsklärare inte om att lära henne det ordet.

Inte Valdemar utan Phensiri och hennes personal. De oroar sig inte över istappar som kan komma fallande från hustak. Men ser till att inte gå rakt under palmerna för då kan de få en nöt i huvudet. Och det är säkert inte ett dugg mindre farligt än en istapp.

Men så jag bedrog mig.

I fredags kväll när jag såg på Skavlan i TV var en av gästerna kaptenen på båten Northwestern Sig Hansen, som i Berings hav mellan Nordamerika och Asien fångar kungskrabbor. Båten och några andra inklusive deras besättningar figurerar i en TV-serie som handlar om krabbfångarnas strapatser.

Fångsten äger runt under vintern och då kan det bli våldsamma stormar med jättelika vågor där så att båten sköljs över av iskallt vatten. Med resultat att vattnet fryser till is på båten. Varje dag måste besättningen med släggor slå bort all is från båten för att den inte ska sjunka. Båten blir "like an icicle" sa kaptenen. Så snabbt fick jag alltså nytta av min nya lärdom.

Nog måste han väl vara synsk, Valdemar, som passade på att lära oss just det ordet i rätt tid inför Skavlan.

--------------------------------

PS: Båtar kan precis som hästar heta vad som helst. Det vet jag. En av de andra båtarna i TV-serien heter Time Bandit. Varför? Det funderade jag över och tror att jag har kommit i närheten av lösningen. Översättningen bör väl vara Tidsbanditen eller Tidstjuven. Genom Berings hav, där de fiskar kungskrabborna, går ju datumlinjen. Om en "vanlig" kapten på en fiskebåt i Östersjön varit ute och fiskat en hel dag utan att ha fått en vettig fångst, då blir han säkert ganska surmulen och besviken. Men om den här kaptenen varit ute på havet väster om datumlinjen hela den 14 mars och fiskat (heter det "fiska" eller "fånga" när det gäller krabbor - de är ju inga fiskar?) utan att ha fått acceptabel fångst, ja då åker han bara en bit österut över datumlinjen så har han fortfarande 14 mars att få en bra fångst på. Han kan alltså "stjäla tid". Verkar inte förklaringen vettig?

Lördagen den 13 mars: Motionera Mera!
De som känner mina vanor och som läser uppmaningen i rubriken ovan kommer säkert att fnysa något i stil med "Och det ska han säga, han är ju verkligen inget föredömme när det gäller att motionera, snarare tvärtom". Visst har de rätt.

Rubriken syftar på den aktivitet som SPF Falubygden bedriver för att stimulera oss, som inte själva begriper bättre, att ändra oss och börja motionera. Om vi gör det och fyller i våra motionskort under sommaren 2010 kan vi vara med i en utlottning av diverse olika vinster till hösten. Jag ska försöka att bättra mig.

Det var egentligen meningen att de sk motionskorten, där vi antecknar våra respektive aktiviteter, skulle ha följt med det senaste numret av SPF-Nytt som en bilaga. Av misstag blev det inte så. De kommer med nästa nummer i stället. Men det går bra att skriva ut ett exemplar här.

Man får poäng för olika sorters aktivitet enligt en förteckning på motionskortet:

Andemeningen är väl att man ska få poäng i förhållande till den fysiska aktivitetens omfattning. 3 km stavgång värderas alltså lika mycket som en golfrunda på 9 hål eller 60 minuters trädgårdsarbete och ger en poäng. Det verkar kanske vettigt alltihop. Tills dess att jag kommer till boule. En spelomgång boule ger alltså två poäng, vilket är detsamma som att simma 800 meter. Alltså 32 längder på Lugnet!

Hur kan detta komma sig? Inget ont om boule. Men så väldigt mycket motion kan det väl inte ge. Jag har uppfattat det som ett svepskäl för att få träffa lite folk och vara social. Och att träffa folk, prata och ha trevligt är ju bra för hälsan. Men motion? Jag tänker på de bilder man ser från små franska byar vid Medelhavet där distingerade äldre fransmän (inga kvinnor - de sköter om huset!) sitter och läppjar på ett glas vitt vin under en platan vid torget i byn. Ibland reser sig de för att slänga iväg ett klot, sedan sitter de och har det mysigt igen och diskuterar världsproblemen.

Den enda förklaringen till den höga värderingen av boule som motion som jag kan tänka mig är denna: Curt Winberg har i sin egenskap av respektingivande officer pekat med hela handen och sagt "två poäng" - och ingen har vågat opponera sig med tanke på risken att få kasernförbud eller något liknande. Är det så som det har gått till?

Foto Gustaf Lagerby

----------------------------------------

Curt Winberg ringer och förklarar att jag har missuppfattat alltihop, såväl historie- som faktabeskrivningen är felaktig. Dels var beslutet om två poäng för en bouleomgång fattat redan innan han hade engagerat sig i sporten och dels är det faktiskt, enligt honom, ansträngande att spela boule. En omgång tar tre timmar och då måste spelarna stå upp hela tiden och böja sig ner för att plocka upp kloten från marken. Att simma 800 meter på Lugnet går mycket fortare och då behöver man inte heller dyka ner på botten för att plocka upp föremål. Så de så!

(Hm. Fan tr´ot, sa Rellingen! Förresten kanske det är dags för lite innovativt tänkande inom boulesporten. Några bekväma bänkar att sitta på till exempel - och ett glas väl kylt Asti-vin mellan kasten vore väl inte hel felt. Då kanske till och med jag kommer och försöker).

Fredagen den 12 mars 2010: Bil, tåg och båt till Dalarna
Vasaloppet brukar ju anses vara av vikt för Dalarnas utveckling. Det kanske det är. Annars är det väl tre saker som i första hand brukar nämnas när det gäller att vårt landskap (eller län) ska fortsätta att utvecklas positivt:

Att det finns arbeten – och intressanta arbeten
Att ungdomarna utbildar sig (även pojkarna) och stannar kvar här eller kommer tillbaks hit efter utbildningen (eller några år på andra platser)
Att kommunikationerna till resten av världen är goda.

Det är nog en riktig analys, tror jag. Själv har jag mest engagerat mig i den tredje punkten, dvs kommunikationerna.

”Resten av världen” kan i första hand sägas vara Stockholm och Mälardalen. Traditionellt har Dalälvens dalgång varit det viktigaste kommunikationsstråket. Visserligen har i dessa dagar utbyggnaden av E4 som motorväg genom Uppland inneburit en viss avlastning eftersom folk i den östra delen av landskapet alltmer ofta väljer att ta bilvägen över Gävle när de ska till Stockholm. Men fortfarande är Dalälvens dalgång stommen i Dalarnas kommunikationsnät, så var det för vikingarna och så är det nu. Där går såväl riksväg 70 som Dalabanan.

Region Dalarna, som består/ägs av länets kommuner och landsting, har av länsstyrelsen för några år sedan övertagit ansvaret för länets utveckling. De arbetar intensivt bland annat för att förbättra kommunikationerna med tåg till Stockholm och har skrivit ett avtal med Banverket. Målet är att man 2017 ska kunna resa Borlänge-Uppsala på 89 minuter (dvs 1½ timme) och Borlänge-Stockholm på 2 timmar och fem minuter.

Det låter bra.

Men när man tittar på hur de förflyttar sig ute i ”den stora världen” så är det ändå småpotatis. Tydligen är det för närvarande fransmän och japaner som slåss om att köra tåg fortast.

Fransmännen uppger sig ha kommit upp i 574,8 km/timmen med sitt TGV. Även om det uppenbarligen mest var en test för att slå ett rekord, för mig ser det ut som att det bara var ”tågpersonal” ombord på tåget.

Japanerna å sin sida uppger att de har kommit upp i 581 km/t - på en testbana

Att uppnå en topphastighet i ett försök är en sak, en annan sak som är mer intressant är medelhastigheten och hur lång tid som det tar att åka mellan två orter i en reguljär förbindelse. Kineserna har en förbindelse mellan Wuhan och Guangzhou, en sträcka på 922 km som de tillryggalägger på 2 timmar och 57 minuter med en medelhastighet av 312,5 km/t.

När man ser sådana uppgifter kan man ju undra om vi är alltför "försiktiga" med våra målsättningar här i Dalarna. "Man måste sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna" brukar somliga säga. Själv är jag nog mer realistisk och pragmatisk och tror att Region Dalarnas målsättning är klok. Ska man ha exklusiva tågförbindelser så är stora befolkningskoncentrationer ett måste. I Dalarna är vi väldigt utspridda och ganska fåtaliga. Som alltid vid kollektivtrafik blir det en kompromiss mellan snabba förbindelser och möjligheten för resenärerna att komma på tåget. Ska tåget stanna mellan Borlänge och Uppsala (och det vill de som bor där) så hjälper det inte med en väldigt hög topphastighet.

Säkerhet är något som anses vara väldigt viktigt, såväl för väg- som järnvägstrafik. När vi pratar säkerhet i samband med vägar tänker de vi normalt på att man inte ska skadas eller dödas i en trafikolycka. När det gäller järnväg handlar säkerhet mest om att tågen ska komma och gå i tid enligt tidtabellen. Olyckor är så ovanliga. Så är det kanske inte i alla länder, här borde svenska erfarenheter kunna komma till pass.

För ett drygt år sedan ombildades Vägverkets konsultverksamhet tillsammans med Banverkets dito till ett statligt bolag, Vectura, som i konkurrens med privata konsultföretag säljer sina tjänster inom- och utomlands. När jag ser nedanstående bild inser jag att det nog finns en marknad för dem i att förmedla säkerhetstänkande inom tågtrafiken i många länder som Indien:

Men det hjälper ju inte att tågen kan gå fort om det ligger så mycket snö på spåren att de inte kan gå alls. Här är några filmer om hur det går till att snöröja i det stora landet i väster.

Att jag började fundera över kommunikationer beror på att jag i dagens tidningsåg en liten, till synes obetydlig, annons. Den kan väl sägas avsluta ett projekt som "siktade mot stjärnorna". Själv sörjer jag inte, det är bättre att lägga energi på realistiska projekt. Men visst är det nästan beundransvärt att ha kraft att hålla på i fyrtio år med en sådan sak?

Det var så här som de tänkte sig att det skulle bli.

---------------------------------

Kommentarer:

Hans-Gunnar Jonsson, Intresseföreningen Dalabanan: Vi har ju en långsiktig och en kortsiktig målsättning. Den kortsiktiga är att få igång en frekvent entimmestrafik så snart som möjligt. Och då får vi ge avkall på restiden. I det avtal som nu undertecknats finns vissa tider iskrivna som syftar till att nå restider på under 30 min Sala - Uppsala och under 60 minnutet Sala- Borlänge och det senare med tågmöten i Hedemora. Når vi detta kan man köra entimmestrafik på Dalabanan med en så kallad styv tidtabell med restider runt 2 timmar Borlänge - Stockholm. För att klara detta krävs åtgärder melllan Sala och Hedemora och kanske mest mellan Avesta/Krylbo och Hedemora. Och det ska vara klart till utgången av 2017. I järnvägssammanhang är det snabbt??

Vårt långsiktiga mål är restider på 1 timme och 40 minuter mellan Borlänge och Stockholm och vid kontakter med Gröna tåget, som ju utreder fordon och banor för 250 km/h, så menar de att vi nog kunde höja ambitionerna till 1.30-1.35. Det ligger inom möjligheternas gräns.

Banvekket gör nu en förstudie på sträckan Borlänge - Uppsala. De som jobbar med den har en bra inställning. Där så är möjligt ska man utreda banupprustningar för hanstigheter på 250 km i timmen. Nästa generations fordon, som nu utvecklas av Bombardier, har 250 som ett mål och man har med dessa fordon redan varit över 300 km /H. Och då pratar vi om fordon som ska gå på befintliga banor och ej de specialbyggda höghastihetstågen.

Sen har vi en inbyggd konflikt hos intresssenterna i Dalabanan. Alla vill att det ska gå fort och då framör allt till Stockholm /Arlanda. Samtidigt vill alla att tågen ska stanna utanför dera husknut. I Avesta till och med på två ställen . Ska tågen stanna över allt så tar det ju längre tid att resa. Jag tror därför att vi i framtiden får ett delat system med tåg som passerar de mindre stationerna och som tar sig snabbt fram och ett andra system med inriktning på arbetspendling och lokaltrafik som tillgodoser de lokala önskemålen.

Tisdagen den 9 mars 2010: Vad är detta för någonting?

Bor man i lägenhet har man som regel mindre förvaringsutrymmen än om man bor i villa. Ofta består förvaringsutrymmet av en skrubb på vinden eller i källaren.

I det flerfamiljshus som vi bor i finns det ingen källare av naturliga skäl (se bild) – det enda som man skulle ha kunnat ha i en sådan källare skulle nog ha varit en swimmingpool, med tanke på närheten till Faluån. Och eftersom huset är byggt som 1½-planshus (eller kanske det ska kallas 1 3/4-planshus) finns det ingen vind heller. Det förvaringsutrymme som vi disponerar för cyklar och liknande undanställda föremål finns i ett timrat uthus på andra sidan av Garvaregatan.

Stadsdelen där vi bor kallas officiellt för Slaggen, även om jag aldrig har hört någon benämna den så. Området begränsas av Faluån, Kristinegatan, Slaggatan och Södra Mariegatan. Att det fått detta namn beror väl antagligen på att området är utfylld med slaggsten. En gång i tiden var Faluåns dalgång mycket bredare än vad den är nu och stränderna var sanka. Under århundradenas lopp har man fyllt ut stränderna med slagg, ända från Magasinsbron och ner till Tisken så att man i stället har fått nuvarande utseende med huvudsakligen stensatta kajer. Varför just detta område då har kommit att benämnas Slaggen vet jag inte.

Från början användes området för enklare bebyggelse som hantverk och småindustri. Idag är det i första hand bostäder med några insprängda kontorsfastigheter – och längs Slaggatan butiker.

Det timrade uthus, som vi och våra grannar använder som förråd, verkar vara gammalt, säkerligen flera hundra år.

I ett hörn av detta uthus ligger det ett antal metallföremål av ”båtliknande” utseende. Ja, båt och båt. De kanske till formen mest liknar lakritsbåtar eller båtmössor. Jag har funderat över vad det är för något men inte hittat något svar. Men gissar att det är något som har blivit kvar i uthuset efter en tidigare verksamhet. Vad kan det vara?

”Båtarna” är av lite olika storlek. Jag har mätt upp en av dem. Längden är 45 cm och höjden 7,5 cm. Vikten är 16,7 kg. Det innebär en densitet på 13 kg/dm3 - enligt min amatörmässiga mätning. Så antagligen är det bly i "båtarna" eftersom densiteten för bly uppges till 11,3 kg/dm3. Noggrannare än så är kanske inte min mätning.

De båda ändarna har lite olika utforming, den ena sida har en "fallande förstäv" så som segelbåtar hade för ett par decennier sedan, den andra har en rak förstäv, så som segelbåtar ofta har idag.

På ovansidan finns ett handtag i form av en textilremsa fastsatt, uppenbarligen för att lättare kunna lyfta ”båten”. Detta ser ganska modernt ut.

Är det någon som vet eller vågar gissa vad det kan handla om för någonting? Vad kan det ha förekommit för verksamhet på Garvaregatan 6?

-------------------------

Kommentarer:

Örjan Hamrin, Dalarnas Museum: Först något om Slaggen. Din förklaring om områdets namn är riktig. Intressant är att Garvaregatan är en förhållandevis ny gata. Den fanns inte före 1761 års brand utan då låg det handelshus och hantverkare längs Slaggatan vars tomter sträckte sig långsmalt och hade egna kajer längs ån. Efter branden styckades Slaggen upp genom att Garvaregatan skar in i kvarteren. Detta område är det sista i Falun där kvarteren ännu ansluter till ån. En intressant uppgift är att en husägare längs Garvaregatan c:a år 1972 skrev till byggnadsnämnden och undrade varför han fått avslag på bygglov att renovera sitt hus. Han fick svar att huset skulle exproprieras. Han undrade varför och fick svar att området ingick i en förnyelseplan. Han undrade vad det innebar för huset och man svarade att det behövdes nya parkeringsplatser till kommande förtätning (hyreshus) av området Slaggen. Han undrade igen – det är viktigt för mig att veta, när ska huset rivas? Han fick svar – inom 5 år. Huset står ännu kvar.

Dessvärre går jag bet på föremålet. Handtaget avslöjar ju att det inte är gammalt. Man fick en känsla av att det är ett föremål som ska kunna bäras och förflyttas men vad används det till däremellan? Det kan nog någon på bloggen.

Nanna-Lisa Gilén: Jag vet inte men kanske kan det vara något redskap som garvare har använt i sin verksamhet för att hålla ut skinnen? Det fanns i varje fall garvare på andra sidan om ån och namnet Garvaregatan tyder ju på att det bör ha funnits garverier även här. Fast garvarna fick inte skölja sina skinn uppströms Nybron eftersom vattnet där var rent (den norra grenen av Gruvbäcken rann och rinner fortfarande ut några meter uppströms Nybron, utloppet syns).

Måndagen den 8 mars 2010: "OK" från högre makter!

Tänk att man för en gångs skull så snabbt kan få ett "OK" från högre makter. För på något annat sätt kan jag inte uppfatta det som skett.

I går söndag skrev jag i bloggen att nu när Vasaloppet har gått anser jag att det är fritt fram att längta efter våren och hoppas på sol och tö, utan att ha dåligt samvete.

Och vad händer? Jo idag visar temometern +5 grader även i skuggan, dvs mot Köpmangränd! Jag har gått ut i förrådet och hämtat två solstolar som jag har placerat ut på balkongen.

Måndagen den 8 mars 2010: Vad gör jag med mina stenkakor?
I mitten av femtiotalet köpte mina föräldrar en radiogrammofon, precis en sådan som på bilden nedan. På den kunde jag spela såväl LP, EP som 78-varvare. Skivväxlare var den försedd med så att man kunde lägga på en hel trave med skivor. Dessförinnan hade jag bara haft tillgång till en gammal vevgrammofon i en väska.

Innan radiogrammofonen inhandlades hade jag bara två skivor. Den allra första var Snoddas Flottarkärlek – av några bekanta till mina föräldrar hade jag fått 5 kr för att köpa skivan eftersom mina föräldrar vägrade. Att jag ville ha den berodde väl mest på att han var så bra centerhalv i bandy i Bollnäs GIF (jag bodde i Bollnäs på den tiden). Den andra var mer ett eget musikaliskt val, Ernie Englund med Crazy man, crazy.

Så här efteråt har jag förstått att den först spelades in av mina kommande idoler, Bill Haley and his Comets, men det visste jag inte då. Jag tror inte att Bill Haleys ursprungsversion kom ut i Sverige utan det var Ernie Englund som gällde. Låten har sagts vara ”den första rockskivan”.

Sedan radiogrammofonen fanns på plats blev det inga fler 78-varvare, det blev bara 45-varvs EP (en hel dyr LP hade jag inte råd att köpa). Förutom dessa två skivor hade mina föräldrar ett tjugotal 78-varvare.

Sedan jag 1962 flyttade hemifrån har jag aldrig haft tillgång till en skivspelare som kunnat spela 78-varvare. Men när mina föräldrar gått bort tog jag hand om de gamla skivorna. De har alltså nu stått ospelade i ungefär femtio år. Ospelade och tagit plats.

Det är väl ganska meningslöst att förvara grammonfonskivor i femtio år utan att de spelas. (Jag betvivlar starkt att mina föräldrar spelade vare sig mina eller sina egna gamla skivor). Det är väl ungefär lika dumt som att ha en segelbåt om man inte seglar med den (vilket kan ske om man samtidigt har en sommarstuga vid en annan sjö (Ljustern) än där segelbåten ligger (Runn)). Att köpa en grammofon för att spela dessa gamla skivor kommer jag inte att göra.

Så nu har jag bestämt mig för att göra mig av med dem. Vad gör man med dem? Finns det något värde i dem? (Varför skulle det göra det, de flesta andra resonerar väl som jag). Ska jag helt enkelt slänga dem? Eller bära iväg dem till Myrorna? Eller annonsera på Tradera eller liknande – fast det verkar inte så fiffigt, opraktiskt att behöva emballera stenkakor för att skicka på posten så ömtåliga som de är. Eller finns det någon som är intresserad?

Förutom mina två ovan nämnda titlar är det nog inga större rariteter på skivorna. Tex:

The Harry Lime theme med Hermann Stachow (ja, det var ju inte så illa faktiskt)
Svenska Holger och Kostervalsen med Andrew Walter
När ljusen tändas därhemma med Bertil Boo
Lillebror ska sova med Lisbeth Bodin (antagligen inköpt med tanke på mig som är lillebror)
American Patrol med Glenn Miller (men den måste jag ju ha köpt!)
Svarta Rudolf med Sven-Olof Sandberg (varför ”svarta” och inte ”svarte”?)
The river of no return med Marilyn Monroe (jovisst, också mitt köp)

Tydligen var det nog några fler än de två som var köpta av mig.

------------------------------

PS: Tillsammans med stenkakorna i skåpet stod en videokasettspelare. Den kommer vi ju inte heller att använda, inser vi. Så jag skickade epost till de fyra barnen och frågade om de ville ha den. Och fick svar från alla i stil med detta:

Hehe... Du är två teknikgenerationer försent. Här har vi till och med skickat dvd´n på blocket.

Jag får hoppas på Myrorna. Det känns så genant att slänga saker i soptunnan, dessutom antar jag att jag inte får slänga den där utan måste åka till kommunens sopstation med den.

Söndagen den 7 mars 2010: Hurra! Vasaloppet har gått
Nejdå, jag har absolut ingenting emot Vasaloppet. Även om jag är så klok att jag inser att jag inte ska försöka mig på att åka det så beundrar jag dem som gör det. Och jag njuter av en föredömlig TV-underhållning.

Men jag har en princip. Det är att man får inte börja längta efter våren förrän efter Vasaloppet. Dels för att åkarna behöver riktig vinter och bra snö och dels (och kanske framför allt) för att det ju anses vara av vikt för den regionala utvecklingen i hela Dalarna. (Hur mycket sanning som det ligger i detta vet jag inte men jag accepterar det). Därför har jag alltid tyckt att det skulle vara omoraliskt att längta efter våren och önska sig töväder innan Vasaloppet har gått. Och försökt hålla på det - även om det har varit svårt denna kalla vinter.

Men nu är det fritt fram för Margaretha och mig att börja längta och hoppas på töväder och värme och att alla snöhögarna smälter bort. Halleluja!

Fredagen den 5 mars 2010: Har du en räknesticka liggande någonstans?
Det har jag. Och vi är nog väldigt många som har det. Men kanske inte alltid vet var vi har den. Antagligen ligger den i en skrivbords- eller byrålåda och har inte blivit använd på många herrans år.

Så är det för mig. En räknesticka av märket Faber-Castell (fast det står bara Castell på den, ser jag nu). Den ligger i en låda. Men länge låg den i min dokumentporfölj som jag hade med mig när jag åkte på möten och liknande. Om man var ingenjör så skulle man ha en räknesticka. Många av mina arbetskamrater, som var mer tekniska än jag, själv har jag aldrig varit speciellt teknisk av mig, hade en miniräknesticka i kavaj- eller bröstfickan, redo att plockas fram när någon enkel beräkning skulle genomföras.

Visst är räknestickan en fantastisk uppfinning som har gjort livet lättare för många. Räknestickans funktion bygger ju på att skalorna är logaritmiskt graderade och att produkten av två tal är detsamma som summan av deras logaritmer. Det känns nästan lite synd att vi numera har så enkla och bra elektroniska räkneapparater att vi inte behöver räknestickan. Fast jag måste ju erkänna att när jag tänker så beror det på att jag är ologisk, ett hjälpmedel finns ju till för att göra det enklare för oss och om vi har ett ännu enklare hjälpmedel så använder vi ju naturligtvis det. Men lite nostalgisk kan man ju få vara ibland.

Att jag kom att tänka på min gamla räknesticka beror på att jag råkade komma in på en så trevlig och intressant blogg, skriven av David Nessle, serieskapare och författare, där han den 1 mars 2010 visar gamla klassiska bilder av räknestickor i olika sammanhang från en tid då de ansågs vara effektiva och självklara hjälpmedel för olika beräkningar. Även om en av bilderna visar att det är en ny tid på gång.

När jag ändå är nostalgisk kommer jag att tänka på andra, nu urmodiga, matematiska hjälpmedel som de mekaniska räkneapparaterna, i första hand av märket Facit. När jag på sextiotalet läste på LTH ingick en kurs i något som jag tror hette Numeriska metoder. Det innebar att man skulle lösa matematiska ekvationer där det inte gick att få fram ett exakt värde. I stället gissade man ett värde och gjorde en beräkning med hjälp av detta och fick fram ett nytt värde, som man matade in i ekvationen. Så höll man på iterativt tills man var nöjd med noggrannheten. Jag antar att det är så många problem löses även idag. Nu har vi ju datorer för vilka man skriver ett program och så kör datorn hela iterationsprocessen på ingen tid alls.

På sextiotalet hade vi alltså mekaniska räkneapparater där vi för hand fick mata nya värden in för varje iterering. Man hade då kommit så långt att apparaterna var elektriska, dvs vi behövde inte sitta och veva för hand. Men det tog en väldig tid. När sextio teknologer på en tenta satt och körde lika många räkneapparater på små rangliga bord, räkneapparater som väsnades och fick hela bordet att gunga, då var det ett väldigt surr i lokalen. Tyvärr har jag nog aldrig behövt använt mig av sådana iterativa metoder i mitt yrkesliv.

De räkneapparater som vi hade var av märket Facit AB. Historien om detta företag är en saga för sig, tyvärr en ledsam saga. Företaget blev världsbäst (jag tror att detta faktiskt är sant och att min uppfattning inte bara beror på att jag liksom företaget är svenskt). Man tillverkade perfekta mekaniska räkneapparater, fantastiska konstruktioner. Det fanns ingen som kunde slå dem i att tillverka sådana. Men när det kom en helt ny typ av elektroniska räkneapparater, mycket billigare och enklare, ja då fanns det ingen som hade behov av de mekaniska apparaterna länger. Facit AB är ett praktexempel på att det inte räcker med att förfina sin produkt till det yttersta, det gäller att bevaka marknaden och hänga med när helt andra produkter kommer fram, produkter som gör samma sak bättre och billigare.

Eller, vilket var ett slagord på Vägverket på åttiotalet: Det räcker inte med att göra saker rätt, man måste även göra rätt saker.

En klassisk räknesnurra från Facit AB, en kvalitetsprodukt. Denna är manuell, dvs man fick veva själv. De som vi hade var alltså elektriska, någon bild på en sådan har jag inte hittat, kanske för att deras livslängd blev så kort?

Tisdagen den 2 mars 2010: Hur är det med värmen i potatisen?
För ungefär ett halvår sedan, närmare bestämt torsdagen den 10 september 2009, funderade jag över hur det kan komma sig att vi tål mer värme i munnen än i fingrarna. Anledningen var att vi drack kaffe ur muggar utan öra, då blir koppen het och det är svårt att lyfta den utan att bränna fingrarna om man inte låter den enbart bli trekvartsfylld. Men när man väl fått den till munnen så går det bra att hälla det varma kaffet i munnen utan att det bränns.

Det tyckte jag var konstigt. Rimligen borde väl de tunna slemhinnorna i munnen vara mer känsliga än de grova händerna.

Jag fick aldrig något svar på min undring. Men har själv funderat vidare. Antagligen kanske det är så att känsligheten i fingarnas nerver inte alls beror på att fingarna och resten av handen är ömtåliga utan på att det är med handen som man "känner" på de flesta föremål. Genom att ha extra känsliga nerver just där så kan kroppen förvissa sig om att handen inte stoppar något alltför hett i munnen och därigenom skadar munnen. Kan det vara en riktig gissning?

Sedan är det det här med varma potatisar. Ibland när man stoppar en het potatis i munnen kan man bränna sig. (Detta är uppenbarligen ett gammalt och vant mänskligt problem eftersom vi säger "en het potatis" om sådant som är extra besvärligt och känsligt). Då gäller det att snabbt hälla i lite kall vätska i munnen för att neutralisera.

Jag har lagt märke till att de flesta gånger som detta händer, dvs att man bränner sig på en het potatis, så är potatisen inte riktigt genomkokt. Hur kan detta komma sig. Vid första tanken så borde ju den helt genomkokta potatisen vara varmare än den som inte är helt genomkokt.

Kan det vara så att det beror på att den inte helt genomkokta potatisen är mer "kompakt" och därmed har mer värme per kvadratmillimeter (eller hur man nu vill mäta det)? Eller beror det på att den inte helt genomkokta potatisen är så kompakt att den leder värmen bättre medan den helt genomkokta har börjat falla sönder, dvs fått mer luft sig och att denna luft isolerar, dvs hindrar värmen från "längre bak i potatisen" att förflytta sig till ytan och till munnen?

Vem kan förklara?

---------------------------

PS: Men när man talar mer bildligt om att maten är "het", dvs när det handlar om kryddningen och att denna bränner i munnen, då hjälper det inte att hälla i öl eller liknande, då bränner det bara mer. Det är bara ris som har effekt. Åt till Thailand och testa en rätt som på matsedeln betecknas som "hot"!

Måndagen den 1 mars 2010: Mänsklighetens framåtskridande
När jag växte upp på femtiotalet var det två saker som ansågs självklara:

Att Sverige var det rikaste landet i världen
Att allt skulle bli ännu bättre för varje år och för varje generation.

Det där med att vi var rikast i världen, antagligen mätt som BNP per capita, var visst inte riktigt sant, det fanns något eller några länder som var lika rika eller kanske till och med rikare. Kanada, USA och Schweitz var nog aktuella om jag kommer rätt ihåg. Men det gjorde inte så mycket, vi var i varje fall bland de fem bästa.

Att vi var rika berodde naturligtvis till stor del på att vi hade undgått två världskrig och hade vår industriella kapacitet helt intakt, till skillnad mot många andra länder. Fast det tänkte jag nog inte på då, det var ju självklart att vi skulle höra till de rikaste.

Numera har det ändrat sig, hur långt ner i listan som vi har sjunkit vet jag inte riktigt. Och det vore ju konstigt om inte ett antal andra länder, som var drabbade av kriget, så småningom skulle ”komma ikapp”. Dessutom vet jag inte om rikedom, mätt som BNP per capita, innebär detsamma som lycka. Hur man ska mäta ”lyckan” vet jag dock inte, och är tveksam till om vi skulle ”ligga bättre till” i en sådan mätning.

Om uttalandet att det ska bli bättre för varje år och varje generation innebär större BNP per capita vet jag inte heller, jag har i varje under åren fall hoppats att det kanske skulle innebära något annat, kanske att vi människor blir klokare och förnuftigare. Den förhoppningen har nu fått sig en knäck.

I helgen åkte en av sönerna, Urban, med barnen ner till Tyresö för att hälsa på syster och svåger respektive kusiner. De hade det trevligt. På hemvägen uppförde sig barnen föredömligt, dvs de somnade efter en kilometer och vaknade när bilen svängde in på hemmagatan Ängsvägen i Falun.

I stället för att rusa in i huset och kasta sig över de leksaker som de inte sett på hela helgen sa barnen ”kan vi inte åka till farmor?”. Och det kunde de naturligtvis. Urban kom över med dem men sa att han själv behövde åka hem för att skotta av snö från altantaket på huset, det började se ansträngt ut. Så det gjorde han.

När han kom tillbaka kunde han berätta att nu var altantaket rent från snö. När han hade tagit sista spadtaget slängde han ner snöskyffeln. Dessutom puttade han till stegen så att den la sig på gräsmattan. Varefter han omedelbart insåg att stegen skulle han ju ha för att klättra ner från taket på.

Vad att göra? När jag själv en snörik vinter på åttiotalet behövde skotta rent mitt platta garagetak i Källviken roade sig såväl jag som barnen med att hoppa från taket ner i de stora snöhögar som hade bildats. Det var jättekul tyckte vi alla. Men Urbans altan ligger en och en halv meter upp från marken så hans altantak ligger nog fyra meter över marken. Kanske hade det gått bra att hoppa i en snöhög trots detta, men han vågade inte ta risken. I stället kasade han sig över takets kant för att komma ner på trappan. Det gick bra men under kasandet klämde han vissa känsliga delar av den manliga kroppen fruktansvärt – han hann tänka att det var tur att han redan hade två barn.

Trots smärtan var det första han gjorde när han kommit ner att försiktigt titta om det var någon av grannarna som iakttagit hans klantiga uppvisning. Det var det nog inte. (Men det hjälper ju inte eftersom jag naturligtvis skickar länken till denna blogg till alla hans grannar på Ängsvägen).

Alltså, en slutsats som man kan dra är detta: Om man tror att mänskligheten ska bli klokare och förnuftigare för varje generation, att våra barn ska bli bättre än vi – ja då tror man fel.

Söndagen den 28 februari 2010: Backhoppning och konståkning
Vi tittade på konståkning på skridsko i TV. Det var uppvisningsdelen efter det att tävlingarna var färdiga som vi såg på. Det är fantastiskt hur åkarna, ensamma eller i par, kan uppföra sig. I pardansen kastade den manliga åkaren sin kvinnliga partner som om hon var en liten docka (och de flesta var ju små som dockor nästan). Imponerande och fascinerande.

Visst är det många andra idrotter i detta vinter-OS, ja de flesta egentligen, där man blir imponerad av vad de tävlande kan åstadkomma. Som Margaretha sa när det var tremil för damer, ”Om jag skulle ta tio stavtag med den kraft och den fart som de har så skulle jag vara helt slut”. Det gäller kanske i ännu högre grad för mig.

Men isdansen är ju dessutom vacker och graciös. Se här till exempel:

Det måste ligga massor av träningstimmar under många år för att de ska bli så bra som de är. Det är ett heltidsjobb att träna. Även detta gäller naturligtvis de flesta av dagens ”yrkesidrottare”. Det är märkligt att de orkar satsa så mycket och så länge för att bli bäst.

Som vanligt funderar jag mycket på det praktiska. Dvs en (eller två) konståkare som tränar hela dagen (och det gör de säkerligen de flesta av dagarna), de behöver ju en hel ishall för sitt eget behov – var får de tillgång till en sådan?

Här hemma i Sverige är det ofta diskussioner om hur mycket samhället (i detta fall oftast respektive kommun) är villigt att satsa för olika idrotter. Just nu har vi ju här i Falun en debatt om kommunen ska bygga ytterligare två eller tre (eller inga) nya mindre hoppbackar på Lugnet för ett stort antal miljoner kr. Dessa hoppbackar uppges vara en förutsättning för att Holmens IF ska kunna fortsätta med sin ungdomsverksamhet inom backhoppningen, de nuvarande hoppbackarna vid Kvarnberget har tydligen tjänat ut.

Hur många backhoppare som de har i klubben vet jag inte. Men när man lyssnar på politikerna så verkar det egentligen inte som att det är de unga backhopparna i Holmen som de i första hand bryr sig om. I stället skulle byggandet av backarna vara en gest för att inför det internationella skidförbundet visa att man i Falun bryr sig om backhoppning och därigenom är värdiga att få Skid-VM 2015.

Skidhoppning 1905

Det framförs ofta att kommuner är mer villiga att lägga pengar på idrotter/sporter/fritidssysslesättningar som i första hand pojkar utövar än på sådana som flickor utövar. Ofta gör man en jämförelse mellan ishallar som nyttjas av pojkarna för att spela ishockey och ridanläggningar som utnyttjas av flickor. Ishallarna står kommunen för, ridanläggningarna får klubbarna (och därigenom flickornas föräldrar) finansiera själva.

Ishallar är ju dyra. Men när det gäller ishockey är det ändå tolv spelare på planen åt gången, och de har avbytare i lagen så jag antar att i praktiken är det kanske dubbelt så många som ”nyttjar” isen samtidigt. Och de får vara där någon timme, sedan kommer det andra lag. Trots detta anser man alltså att kommunen satsar för mycket på dessa pojkar i jämförelse med flickorna.

Hur fungerar det då med konståkarna som behöver en hel hall för sig själva större delen av dagen och veckan? Vem finansierar detta? Jag förstår att när man väl kommit upp i den klassen att man har vunnit medalj i OS eller liknande, då är det inget problem, det nämndes att någon av åkarna hade sponsorintäkter på 50 miljoner kr. Men alla åren innan man kommit dit, och alla de åkare som försökte men inte lyckades nå eliten. Hur kunde de få disponera en hel hall i så stor utsträckning som de behöver?

Jag förstår det inte. Kan någon förklara?

Men jag konstaterar att det är sällan det förekommer svenskar i sammanhanget. Kanske är (bristen på) den exklusiva tillgången till en ishall en förklaring?

Lördagen den 27 februari 2010: Varför finns det en bro i Stora Riksvapnet?

Det kan man ju undra - om man upptäcker bron. Den finns alltså i den nedre högra delen av den lilla skölden i mitten av vapnet.

För ett tag sedan pratade jag med en italiensk radioamatör (med anropssignalen IZ0CBB). Han berättade att han bodde i Pontecorvo, sydöst om Rom. Det fick mig att börja fundera eftersom jag ”lite löst” kände igen namnet från den svenska historien – men jag visste inte exakt hur det förhöll sig.

Så här var det.

Namnet Pontecorvo syftar på en böjd bro (pons curvus) som finns (eller har funnits) i orten som är en liten och obetydlig stad, numera har den cirka 13000 invånare, antagligen hade den inte fler i början av 1800-talet. Då hade den i ett antal århundraden hört till Kyrkostaten trots att den låg som en enklav helt omsluten av Kungariket Neapel (som på kartan här på engelska kallas Kingdom of Sicily). Under Napoleonkrigen utropade sig Napoleon till Kung av Italien men passade samtidigt på att bilda Pontecorvo som ett furstendöme till en av sina generaler, Jean Baptiste Bernadotte. Furstendömet var formellt helt självständigt men fursten var tungen att avlägga trohetsed till Napoleon.

Om han någonsin satte sin fot i staden/staten/furstendömet vet jag inte – det handlade nog mest om en titel och om att ta hand om intäkterna därifrån.

När Bernadotte 1810 accepterade att utses till svensk tronföljare avsade han sig rätten till furstendömet Pontecorvo som återgick till Frankrike/Napoleon. I stället skulle han av Frankrike få en ekonomisk ersättning som väl skulle motsvara det ekonomiska värdet av att vara furste där.

Den svenska riksdagens avsikt med att välja Bernadotte som tronföljare var rimligen att därigenom få ett gott förhållande till Napoleon, tidens mäktige man. Men det blev inte som man hade trott, Bernadotte bröt ju med Napoleon och vägrade att ansluta Sverige till kontinentalsystemet, Napoleons handelsblockad mot Storbritannien. Därmed frös den ekonomiska ersättningen för Pontecorvo från Frankrike inne. Som kompensation för detta överlät 1813 Storbritannien ön Guadelope i Västindien till Sverige. Denna ö hade länge varit fransk men hade erövrats av Storbritannien 1810. (Tala om kohandel!).

Det är nog osannolikt att någon svensk satte sin fot på ön under de 15 månader som den tillhörde Sverige, i varje fall styrdes den av engelska guvernörer även under denna tid.

Vid freden 1814 fick Frankrike tillbaka Guadelope och Sverige fick som kompensation i stället en penningsumma av Frankrike. Dessa pengar gav upphov till den svenska Guadelope-fonden. Pengarna var ju egentligen tronföljarens egna eftersom de ”härstammade” från den ersättning som han skulle fått när han avsade sig Pontecorvo. Men pengarna användes nu till att betala av den svenska statsskulden. I stället fick kungahuset en årlig ränta på dessa pengar, den sk Guadelope-räntan, som var ett särskilt anslag i statsbudgeten ända fram till 1983. När den då avskaffades, och ”inbakades” i anslaget till hovstaten, uppgick den till 300.000 kr/år.

Sedan Bernadotte 1818 blev svensk kung har Pontecorvos stadsvapen ingått i Sveriges Stora Riksvapen. Här är stadens vapen:

Det är alltså härifrån som bron kommer. Om du inte tycker att broarna ser speciellt lika ut i stadsvapnet och i Stora Riksvapnet så beror det på att konstnären som åstadkommer ett heraldiskt vapen har viss frihet att själv utforma det. Egentligen är det textbeskrivningen, den sk blasoneringen, som är stadfäst. Så här lyder den för Sveriges Stora Riksvapen:

Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen. Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.

Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.

Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimerordens insignier.

Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.

Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.

För övrigt är det intressant att se hur bilder i vapen kan hänga med långt fram i tiden. Det kan även benämningar göra. Många kanske kommer ihåg från skolan att den svenska kungens titel ända fram till Karl XVI Gustafs trontillträde 1973 var Sveriges, Götes och Venders konung, vilket förundrade många med mig. Att Götes syftade på boende i Götaland var kanske inte så svårt att inse - men vad var Vende och var låg det? (Dessutom hörde jag själv under ett tag till Kungl. Vendes Artilleriregemente i Kristianstad!).

Vender var ett folk som "förr i tiden" bodde på södra stranden av Östersjön, om det var i nuvarande Tyskland eller Polen vet jag inte riktigt. Men såväl Sverige som Danmark har ju under olika tidsperioder haft intressen i de trakterna. Gustaf Vasa ändrade den tidigare benämningen, Svears och Götes konung, i första hand för att den danske kungen började kalla sig de Venders og de Goters konung. Då ville Gustaf Vasa markera att han hade intressen lite här och där, kanske framför allt vad gäller Gotland.

I själva verket hade nog såväl danskar som svenskar blandat ihop vender och vandaler, som var två skilda folkslag, när de hittade på dessa kungatitlar.

Ännu i våra dagar har tydligen benämningar betydelse, kom ihåg Makedonien som måste benämnas FYR Macedonia (Former Yugoslav Republic) för att inte Grekland ska ta illa upp (det gör de tydligen ändå) eftersom de har en landsdel som heter Makedonien.

---------------------------

Hommage à Jan Axelsson: Dagens blogg utgör en hyllning till Jan Axelsson, som leder den historiekurs i Senioruniversitetets regi, som jag deltar i. Om jag hade haft en lika intresserande historielärare i gymnasiet hade jag nog förstått och kommit ihåg avsevärt mer av historien!

Fredagen den 26 februari 2010: Har du sulfidmalm att sälja?
Dagligen matas vi med nyheter i massmedia, press, radio och framför allt TV. Särskilt nu i dessa OS-tider. Dagens OS-resultat är gamla och ointressanta om två dagar, i varje fall om de inte resulterat i en svensk medalj.

Som omväxling kan det vara intressant att titta tillbaks lite - se här några av de annonser som återfinns i Dalarnas Hembygdsbok 1956.

Man kan fundera över hur många av bokens läsare som var presumtiva säljare av sulfidmalmer. Sannolikt ska annonsen uppfattas som bolagets sätt att (skattemässigt avdragsgillt) stödja Hembygdsförbunds verksamhet. Jag ska nog tipsa Allan Magnsusson, som numera (bland väldigt mycket annat) ägnar sig åt att skaffa annonser till SPF Falubygdens medlemsblad SPF-Nytt, att kontakta Boliden AB för en annons.

Nedanstående annons har ett speciellt känslomässigt värde för mig själv eftersom min första yrkesverksamhet bestod i att i några månader efter avslutad värnpliktstjänstgöring delta i tillverkningen av liknande lok - visserligen inte på ASJ utan på NOHAB (Nydqvist och Holm AB) i Trollhättan.

Slutligen lite "allmän nostalgi":

Onsdagen den 24 februari 2010: Vintern 2010
På 80-talet arbetade jag ett år i Umeå. När jag då åkte på vägarna i Västerbottens inland noterade jag att det ibland fanns svarta sopsäckar längs vägen. De var fastknutna i de snöstörar som plogbilsföraren använder för att se att han inte plogar för långt ut. Jag fick förklarat för mig att det var "tillfälliga varningsskyltar" som samerna satte upp för att markera att det fanns renar i trakten. Då gällde det att anpassa hastigheten, för omedelbart efter en kurva kunde det stå kanske tjugofem renar på vägen.

Vi har nu varit nere i stockholmsförorten Tyresö några dagar och passat barnbarn medan barnens föräldrar varit i Sharm-el -Sheik och snorklat i trettiogradig värme. Det var trevligt - även om det var Margaretha som tog det största ansvaret för barnpassningen.

I Tyresö fanns det mycket snö, avsevärt mer än hemma i Falun (och mer kom det under tiden vi var där). Och någonstans måste ju snön som faller på vägen läggas. Vägarna i detta villaområde är på sommaren ganska smala så att man måste ta det försiktigt vid möte mellan bilar. Så var det inte nu. Det gick överhuvudtaget inte att mötas, endast ett enda "spår" fanns kvar på vägen mellan de höga snövallarna. Vilket befrämjade samarbetet mellan trafikanterna. För alla insåg att skulle man mötas var enda chansen att den ena bilen körde in på en villainfart eller backade tillbaks till närmaste vägkorsning.

Det gällde att skotta. Dels så att man kom ut ur huset och speciellt så att tidningsbudet och brevbäraren kunde komma fram till brevlådan. Eftersom de är bilburna gällde det att skotta bort så mycket snö att de sittande i bilen (eller vad det nu kan vara för litet fordon som de färdas i, jag såg bara hjulspåren efter dem) kan nå till brevlådans inkast. Annars blev det i varje fall ingen tidning.

Här är två olika brevlådor:

Så här vill brevbäraren att det ska se ut...

...inte så här!

Man brukar ju säga att svårigheter är ju uppfinningars moder. Och att vi människor har kunnat bre ut oss över jorden på det sätt som vi har gjort beror på att vi är anpassningsbara och har hittat på lösningar på problem som bland annat hänger samman med klimat och andra lokala förutsättningar. Detta fick vi se bra exempel på. Vad är detta för något?

Jo, en "tillfällig brevlåda" - för att slippa skotta fram den ordinarie!

Måndagen den 22 februari 2010: Vad önskar sig en svensk 15-årig kille?
Det har varit en del rabalder i kvällspressen om Carola Häggqvist och hennes resa till jordbävningens Haiti. Hon har länge haft ett sk fadderbarn där, en pojke som nu är 15 år gammal. Nu åkte hon dit och passade på att besöka honom och överlämna en gåva. En parfymflaska. Det var i första hand parfymflaskan som rörde upp himmel och jord. Många ansåg att detta inte var vad pojken behövde, snarare mat och kläder.

Torsdagen den 18 februari 2010: Järnvägstransporter
När Grycksbo pappersbruk för något år sedan flyttade över alla sina järnvägstransporter till lastbil var det många, liksom jag, som var besvikna och ledsna. Dels för de konsekvenser som detta skulle föra med sig för trafiksäkerheten på bland annat rv 80 och dels för de emissioner som dessa lastbilar skulle avge. Dessutom för att alla de miljoner som samhället/staten för några år sedan hade lagt ner på att rusta upp banan Falun-Grycksbo kändes som att de var slängda i Grycken eller Varpan.

Visserligen förklarade bolaget att de totala utsläppen på detta sätt skulle minska, dvs att det var ett miljömässigt riktigt beslut - men de beräkningarna var det nog inte många utanför bolaget som förstod eller trodde på.

Men visst är det svårt att få ekonomi på järnvägstransporter på kortare avstånd. För att det ska fungera bra ska det tydligen vara väldigt långdistanta transporter och väldigt reguljära, dvs mycket gods som återkommer och återkommer.

Ett exempel på svårigheten att dra järnvägsvagnar gavs i kväll på lokalnyheterna i TV, SVT Gävledala. Där berättade man om två järnvägsvagnar som Gunde Svahn hade låtit bygga om till något sorts vandrarhem och som han hade haft uppställda i Vansbro. Sedan hade han sålt dem till Ingvar Oldsberg som hade använt dem på samma sätt vid sin herrgård i Dalsland. Nu var de återigen sålda, stod fn i Falun och skulle till Rättvik för att även där bli vandrarhem.

Då tycker man att det skulle vara en enkel och naturlig sak att koppla dem efter ett tåg som ändå skulle från Falun till Rättvik. Även om det inte går några sådana direkttåg, man får byta i Borlänge. Eller i varje fall sätta ett litet enkelt lok framför vagnarna och dra upp dem till Rättvik, via Borlänge. Det låter ju inte så konstigt.

Men så gjorde man inte. I stället lastade man vagnarna på speciella lastbilssläp och körde dem på Promenaden och uppför Svärdsjögatan och sedan rv 80 till Rättvik. Jag förutsätter att de som beställde transporten hade goda skäl för att göra så och att de säkerligen noga hade tänkt igenom saken. Även om jag själv inte är så insatt så att jag kan förklara dem.

Men detta visar väl svårigheten för järnvägen att komkurrera med landsvägstransporter när inte ens en transport av två järnvägsvagnar sker på järnvägen?

Onsdagen den 17 februari 2010: Hur mycket är egentligen 1000 hektar?
På radion i morse var det ett inslag om älgstammens storlek. Det fanns 8-10 älgar per 1000 hektar. (Eller var det så att det "borde" finnas så många älgar, jag kommer inte ihåg). Då började jag fundera över hur mycket som det var, dvs hur "tätt" finns älgarna ute i skogen. Jag hade svårt att uppskatta hur "tätt" 8-10 älgar per 1000 hektar är.

Hur mycket 8-10 älgar är vet jag ju väldigt väl. Det är inte alls svårt att för sitt inre öga se tio älgar. Men 1000 hektar? Hur mycket är det? (Nu kanske någon säger att det beror på att jag är en typisk stadsbo, varje man som är uppfödd på landet och är skogsägare har en bra uppfattning om hur mycket 1000 hektar är).

Så jag fick börja med huvudräkning. 10 älgar per 1000 hektar innebär detsamma som en älg per 100 hektar. En hektar är ju en kvadrat med sidorna 100 m. Ja, det behöver ju inte vara en kvadrat, det kan vara en rektangel med tex en sida som är en meter och en sida som är 10000 meter - eller ha vilken form som helst. Men det är enklast att "förstå" kvadraten, tycker jag.

Hundra sådana kvadrater kan åskådliggöras med en annan kvadrat där varje sida är 10*100 m meter. Alltså en kilometer. 10 älgar per 1000 hektar är alltså detsamma som en älg i en ruta med sidan en kilometer. Då förstår jag mycket bättre.

Nu inser naturligtvis även jag, som stadsbo, att så är inte älgarna utspridda. De håller väl ofta ihop några stycken, i varje fall en ko med en eller flera kalvar.

Sedan är det intressant att jämföra de två ytorna som jag ovan exemplifiera hektaren med, dvs en kvadrat med sidorna 100 meter och en rektangel med sidorna 1 meter respektive 10000 meter. Rent matematiskt kan jag ju räkna ut att 100*100=10000 liksom 1*10000=10000. Dvs att ytorna är lika stora. Men om jag skulle få frågan om vilken av dem som är störst skulle jag med mitt "förnuft" (alltså bortsett från matematiken) ha väldigt svårt att klura ut detta. Är jag ensam om det?

Tisdagen den 16 februari 2010: Smöjbjörk
Av våra (hittils) fem barnbarn är det tre som är döpta på traditionellt sätt i kyrkan. Men eftersom föräldrarna till två av barnbarnen har gått ur Svenska kyrkan (och inte gått in i någan annan kyrka) så blev det inget dop för dessa två barnbarn. Namn har de naturligtvis fått men vi ville ha någon sorts ceremoni även för dem.

På vår sommarstugetomt vid Ljustern har vi två björkar som står tätt ihop. Vi skapade då en ceremoni där vi drog barnen mellan dessa två björkar för att "skydda dem mot onda makter", vi hade för oss att så gjorde man förr i tiden. "Björkdragningsceremoni" kallade vi det. Visserligen skulle det nog helst vara två träd som var sammanväxta ytterligare så att det bildades ett "hål" mellan dem som man kunde dra barnen igenom. Något sådant hål hade vi ju inte i våra björkar - men "makterna" får väl inte vara för petiga.

Det visade sig att alla de andra föräldrarna ville passa på att dra sina barn, även de, trots att de var med i kyrkan och barnen var döpta där. (Antagligen resonerade de som våra förfäder för tusen år sedan när kristendomen just hade vunnit intåg i landet, de bad länge även till de gamla asagudarna - "för säkerhets skull".)

När jag igår i samband med bloggen om bron i Holsåker bläddrade i Dalarnas Hembygdsförbunds Tidskrift från 1922 hittade jag nedanstående notis som förklarade att aktiviteten heter "smöjning" och trädet "smöjbjörk". (Även om det hade blivit fel i tryckningen så att man fick klistra in en lös lapp i häftet). Så nu får vi väl kalla det så i fortsättningen.

Måndagen den 15 februari 2010: Vad är vackert och kulturhistoriskt?
I dagens Falu-Kuriren kunde jag läsa en artikel om bron över Västerdalälven i Holsåker i Dala Floda. Artikeln handlade om att den gamla bron behöver ersättas av en ny som är bärig. Det gäller alltså inte bron vid kyrkan i Dala Floda utan om bron vid Forsgärdsforsen 1300 m uppströms (väg 573). Du kan läsa artikeln här.

Det gladde mig som gammal vägverkare. Redan på min tid var vi klara över att bron behövde ersättas - och redan borde ha ersatts. Men, som jag brukar säga, väghållningsåtgärder genomför man inte på en kafferast. Det tar tid såväl att få fram pengar som de erforderliga handlingarna. Men nu drar man alltså igång utredandet och projekterandet.

I artikeln berättar projektledaren Ingemar Sandström att man även ska utreda om den gamla bron ska rivas eller bevaras - med anledning av att dess museala bevarandevärde varit uppe till diskussion.

Det fick mig att komma att tänka på ett uttalande av en av de stora giganterna inom hembygsvården i Dalarna, Karl-Erik Forslund, han som skrev Med Dalälven från källorna till havet. Tyvärr kom han aldrig till havet, han avled medan han arbetade med den del som skulle behandla Falun öster om ån.

I Dalarnas Hembygdsförbunds Tidskrift, årgång II, 1922, häfte 1, har han en artikel införd under rubriken Gamla broar och nya. Där skriver han bland annat om just denna bro som då var nybyggd:

Hur dessa modärna högbroar ta sig ut, kan man se vid Nås kyrka och vid Holsåker i Floda - båda de avskyvärdaste nutida fabriksalster, de fulaste och mäst vanskapta barn av storindustriell okultur. Utbölingar utan avlägsnaste frändskap med bygden eller samklang med landskapet omkring - tvärtom skrikande skamfläckar på en gammal helgjuten bygd och en bit fin och förnäm natur.

Det borde vara ett strängt straff på att så förfula och fördärva ett stycke Sverige. Att hindra upprepande av sådana dåd är en av hembygdsvårdens allra angelägnaste uppgifter. Äro moderna järnbroar oundgängliga (skrotbroar skulle man vilja kalla dem), så bygg dem då i den så kallade kulturens namn - men en bit ifrån de gamla, en tillräcklig och god bit!

Det var ord och inga visor det!

I Vägverket Region Mitts regionala bevarandeplan för broar står det så här.

Måndagen den 15 februari 2010: Lützendimma
I helgen var vi ute vid vår sommarstuga vid Ljustern i Säters kommun. Den är visserligen vinterbonad men det är naturligtvis i första hand under sommarhalvåret som vi är där och njuter. Under vinterhalvåret åker vi dit någon helg i månaden. Därför har vi på lite värme i elementen så att inte vattnet ska frysa. När vi kommer dit ökar vi på värmen, sätter på de elektriska bäddvärmarna och tänder en brasa i öppna spisen.

Att få bra eld i öppna spisen brukar inte vara något problem. Jag brukar blanda lättantändligt material som några gamla mjölkförpackningar med veden och då brukar det ta sig snabbt. Samtidigt som jag tänder brasan tar jag eld på en urriven tidningssida och håller upp mot skorstensröret för att ”lära” röken vilken väg som den ska ta, dvs upp i skorstenen och inte in i rummet. Efter en tidningssida brukar det ha blivit drag i skorstenen så att det fungerar väl.

När vi åkte till stugan i lördags hade vi inte varit där sedan i november-december någon gång. Jo, vi var där för fjorton dagar sedan, men då var det bara på en dagsvisit, dvs vi sov inte över och värmde inte upp stugan.

Men nu ville vi ha brasa. Jag gjorde som vanligt med en tidningssida. Det fungerade så länge som jag tidningssidan brann, sedan började det att ryka in. Jag tog sida efter sida med samma resultat. Det rök in mer och mer. Till slut var det sådan dimma att det inte gick att vara där inne längre. Margaretha hade gått ut för länge sedan. När även jag gick ut så gick jag runt huset och tittade på skorstenen och konstaterade att det var cirka 40 cm snö upp på den. Det hade jag ju vetat från början, men jag hade trott att snön skull ligga runt skorstenen och att det skulle finnas ett hål i mitten där röken kunde passera upp. Det var alldeles tydligt att så inte var fallet. Snön hade som en iglo täckt hela skorstenshålet.

Viss rök kom fram men det var inte i mitten ovanpå snön (där jag hade trott att det skulle finnas utrymme) utan den trängde sig fram mellan olika snölager och kom fram på sidan av snön.

Men brasan brann och till slut gjorde värmen från denna att det uppenbarligen blev ett hål i mitten av snöigloon för röken började att gå uppåt helt och hållet. Vi fick öppna alla fönster för att vädra ut all röken. Men sedan var det varmt och skönt.

Antagligen hade det varit mer effektivt att klättra upp på taket och se till att snön från skorstenen försvann därifrån. Men med tanke på all snö på taket är väl risken stor att jag i så fall hade ramlat ner och brutit benen. Så det var nog tur att jag inte förslkte.

Vi var oroliga för att röklukten skulle sitta kvar i huset trots vädringen. Själva kunde vi inte känna om den hade försvunnit, vi var ju själva så inpyrda. Men dagen därpå fick vi kaffebesök av vår sommarstugegranne Gun. Hon klagade inte över att det luktade rök.

Fredagen den 12 februari 2010: Det kommer en vår
Det kan man kanske inte tro så vintrigt som det är just nu. Men det kom en försändelse med reklamen som fick mig att inse detta.

Visserligen har jag sedan länge en princip att man inte ska börja längta efter våren förrän efter det att Vasaloppet har gått. Själv har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha några ambitioner att åka Vasaloppet. Men jag vet ju att för många är detta en stor händelse, nästan i klass med älgjakten (nej, jag jagar inte heller!). Och regionalpolitiskt anses det ju vara av stor betydelse. För att det ska bli ett bra Vasalopp behövs det ju mycket snö. Därför vill jag vara solidarisk och inte längta efter våren (för våren betyder ju snösmältning) förrän efter Vasaloppet.

Fast, ärligt talat, denna vinter har ju verkligen varit vacker, så man borde nog inte längta efter våren än. Kall men vacker. Och fin vit snö. Tänk så många vintrar som det har varit ett töväder så att nästan all snön har försvunnit (eller i varje fall blivit grådaskig och ful) innan det blev minusgrader en längre tid. I vinter har vi ju haft minus hela tiden och lite då och då påfyllning av nya vita flingor så att snötäcket verkligen lyser vitt.

Det kom alltså en försändelse, det var en broschyr/katalog från en firma som säljer fröer och lökar. Att den handlade om detta kunde man dock inte tro. Margaretha la den först åt sidan eftersom hon trodde att den kom från något Clas Ohlsson-liknande företag som Kjell & Co eller Teknikmagasinet eller något sådant. Det såg så ut på omslaget.

Sedan råkade hon bläddra i den och såg att det i stället handlade om blommor. Varför har de sådana saker på omslaget om katalogen handlar om blommor, frågade hon. Och det kan man ju undra. Borde det inte ha varit mer lockande med en vacker blomma på omslaget.

Så råkade vi läsa vad det egentligen stod på omslaget. Man skulle skrapa ett ”värdemärke” och beroende på vad det stod för kod där skulle man ”gratis” kunna få en till fem premier (vid första inköpet för ett visst minsta belopp). Naturligtvis är det så att alla som skrapar hittar koden som ger fem premier.

Sakerna som är avbildade på omslaget verkar ju vara kamera, trådlös telefon, termometerstation, kaffebryggare. Sådana kan ju inte var hur billiga som helst.

Men om man läser noggrannare står det med mikrostil att ”Varje paket innehåller minst en av de här nedan avbildade premierna”, dvs de övriga fyra premierna kan vara vad som helst. Och på ett annat ställe, står det (om man vänder på sidan) att premierna har ett värde av cirka 20 kr per styck. Eller med andra ord: Ingen av premierna går att använda till något.

Det blir nog inga blomlökar från den firman. Men förhoppningsvis kommer det en vår.

Tisdagen den 9 februari 2010: Hur kommer det sig att jag aldrig "har tid"?
Som pensionär tycker jag att jag har gott om tid för att göra det som jag vill göra. Ja, jag vet att det finns de som tycker annorlunda, som säger att "som pensionär har jag aldrig tid, jag förstår inte hur jag hade tid att jobba tidigare" - men sådan är inte jag. Jag tycker att jag har tid att njuta av livet och göra det jag vill.

Men i ett sammanhang verkar det som att jag inte har tid - att läsa "bra tips".

För några år sedan köpte jag en skanner, i första hand för att skanna in gamla fotografier så att jag skulle kunna ge en kopia av dem till vardera av barnen. Den har jag haft väldigt mycket glädje av. Till exempel genom att skanna in bruksanvisningar och kvitton/garantilappar när jag har köpt något nytt - annars blir de bara liggande någonstans och skräpar. Nu ligger de prydligt i en mapp i datorn och stör mig inte. Skannern var av fabrikatet Hewlett-Packard. (Vilket påminner mig om en arbetskamrat som på 70-talet hade skaffat sig en ny miniräknare av just detta fabrikat, han verkligen njöt av att det var så sköna knappar att trycka på, det kändes enligt honom ett litet "klick" varje gång man tryckte på dem. Kvalitet, sa han. Det handlade antagligen om ungefär samma sak som det berömda ljudet när man stänger dörren på en Mercedes). När jag startar skannern finns det en liten skylt "Lär dig mer". Jag har nog aldrig tryckt på den. Trots att jag antagligen skulle ha nytta av det.

Varje gång som jag startar Google Earth, det här roliga programmet där jag kan zooma in från en satellitbild över hela jordklotet ner till en bild över bara kvarteret där jag bor (eller vad jag nu vill titta på) så kommer det upp en skylt med ett tips, sedan kan man klicka på "nästa tips". Det gör jag aldrig, jag inte ens läser det tips som kommer upp - för jag "har inte tid", jag vill just då titta på en speciell plats och inte lära mig mer.

Det bildbehandlingsprogram, som följde med när jag köpte min digitala kamera, heter Canon Zoom Browser EX. Det är ett bra program, tycker jag. Varje gång som jag öppnar det kommer det upp en skylt med "Tip of the day" och med möjlighet att klicka på nästa tips. Men jag läser dem aldrig, har inte tid.

Likaså när jag öppnar Adobe Photoshop.

Osv.

Dessutom är det så att på de här skyltarna som kommer upp finns det normalt en liten ruta som man kan klicka i om man inte vill att skylten ska komma upp nästa gång jag öppnar programmet. Men jag klickar inte i rutan. Jag tänker nog att någon gång ska jag passa på att gå igenom alla de där tipsen så det är bra att ha skylten som påminnelse. Men ännu har jag inte "haft tid". Det är märkligt.

Skylten när jag startar Google Earth

Lördagen den 6 februari 2010: Vad är en entitet?
Under den senaste tiden har jag stött på begreppet ”entitet” i flera olika sammanhang. Eftersom jag är en typiskt obildad tekniker (fast väldigt oteknisk!) och inte har någon gedigen latinskolad bakgrund var jag tvungen att leta på nätet för att begripa vad som menas. Först vände jag mig till några källor, som man verkligen brukar kunna lita på, för att se hur de förklarar begreppet:

SAOL (Svenska Akademins ordlista): väsen, ting, föremål.
Nationalencyklopedin: entitet, en i filosofin sedan medeltiden använd term för vilket föremål eller vilken företeelse som helst. Entitet är den mest generella av alla filosofiska termer.
Nordisk Familjebok, Uggleupplagan 1907: Entitet (af lat. ens, det som är), filos, en term som användes av den medeltida skolastiken i samma bemärkelse som det aristoteliska begreppet form, dvs såsom tingens begreppsmässigt fattade väsende.

Jaha. Inte blev jag så där väldigt mycket klokare av detta. Då fick jag ta lite en mer ”tvivelaktig” källa som Wikipedia (med tvivelaktig menar jag att det visserligen står mycket bra på Wikipedia men att man måste läsa med sunt förnuft, för ibland är det inte helt objektiva synpunkter som har förts fram där). Där stod det:

Entitet (av latin ens, 'det som är', ytterst av esse, 'vara') är en i filosofin använd term för någonting över huvud taget; det måste alltså inte vara ett fysiskt ting, utan en entitet kan lika gärna utgöras av exempelvis en idé eller en teori.

Om jag fattar det rätt kan alltså en entitet nästan vara vad som helst. Och i Wikipedia-artikeln står tre exempel på olika användningsområden, som enligt min uppfattning, bekräftar detta antagande:

Design: Entiteter och värden är centrala begrepp inom den designskola som kallas "Domain Driven Design".
Datavetenskap: Inom datavetenskapen används begreppet för att beteckna ett objekt som har en varaktig identitet utöver dess attribut. Exempelvis kan en person byta vikt, ålder, adress, namn och till och med personnummer, men vi uppfattar fortfarande personen som samma individ. Detta till skillnad från värde eller "värdeobjekt", där till exempel "169 64" är ett postnummer i Solna. Om vi exempelvis byter första siffran till "2" anser vi "269 64" vara ett helt annat postnummer, inte "samma postnummer fast lite förändrat". I svenskan finns inget bra ord för att direkt översätta engelskans "entity" i datasammanhang. Ordet "entitet" redovisas i SAOL, men är i svenskan inte vedertaget i datorrelaterade texter. I engelskan förklaras en "entity" som någonting konkret eller abstrakt som finns, har funnits eller kan finnas; exempelvis en person, en sak, en händelse, en process eller en idé. "Objekt och funktioner" är en översättning som brukar användas i svenskan.
Politik: I Bosnien och Hercegovinas författning, som tillkom som en del av Daytonavtalet, är "entitet" en beteckning på de två huvudsakliga politiska enheterna i staten Bosnien och Hercegovina, Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska.

Det var inom politikområdet som jag hade stött på begreppet, bland annat när det gäller Bosnien-Hercegovina.

Bosnien-Hercegovina är ju ett namn som nog de flesta män i min ålder länge förundrades över (liksom Böhmen-Mähren). För nästan alla av oss samlade ju frimärken när vi var i ungefär tioårsåldern. (Av någon anledning verkar det inte som att flickorna samlade frimärken - varför?). De flesta gjorde nog som jag, dvs slutade efter något år men har en gammal frimärkssamling liggande i någon låda på vinden. Jag har såväl en egen som en efter min far. Länge levde jag i antagandet att frimärkena skulle stiga i värde med tiden och jag skulle kunna sälja samlingarna och få en slant för dem. Nu har jag insett att det numera knappt finns någon som samlar frimärken och därmed inga som är intresserade av att köpa en frimärkssamling. Läser man på en samlarsida, där personer som har haft samma förhoppning som jag, frågar vad de ska göra med sina gamla frimärkssamlingar, så inser man detta. Går man till en frimärksaffär för att få hjälp med en värdering ska man räkna med att få betala för deras tidsåtgång vid värderingen.

Det intressanta med Bosnien-Hercegovina var ju att när jag samlade på 1950-talet kunde jag inte hitta landet på kartan. Men på 1990-talet fick vi förklaringen, på ett synnerligen obehagligt sätt, när Jugoslaven rasade samman och Bosnien-Hercegovina blev ett eget land. Vilket innebar inbördeskrig mellan olika etniska grupper.

Historiskt består alltså Bosnien-Hercegovina av de två delarna Bosnien i norr och Hercegovina i söder. Men i dag efter inbördeskrig och fred är landet ytterligare uppdelat och på ett helt annat sätt. Nu består landet av två ”entiteter”, Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska, och ett distrikt Brčko. (Tala om konstig namngivning när Federationen Bosnien och Hercegovina är en del av Bosnien-Hercegovina!).

Varför använder man ordet ”entitet” för de båda delarna av landet? Varför inte ”delstat” eller något liknande? Ja, inte vet jag, men man kan ju gissa. Min gissning är att Republika Srpska egentligen ville vara helt självständiga men accepterade att finnas med i Bosnien-Hercegovina, inte som en delstat utan med denna kryptiska benämning. För när man kommer till deras gräns så blir man inte välkomnad till Bosnien-Hercegovina utan till Republika Srpska.

När man sedan ser på kartan över landet ovan och hur gränserna mellan de olika delarna ser ut så blir, i varje fall jag, ganska pessimistisk över hur länge en sådan statsbildning ska kunna hålla ihop.

----------------------
En kommentar till min kommentar ovan om att man inte alltid ska lita på Wikipedia, det förekommer en del artiklar som inte är helt objektiva: Det är ju upp till var och en att ändra en artikel om man anser att den är felaktig. Och då får man vara beredd att någon annan ändrar det man själv har skrivit. Lämpligen bör man motivera varför man har ändrat eller kompletterat texten på en sida, det finns för varje "uppslagsord" en speciell sida "Diskussion" för detta ändamål. Se som exempel diskussionen om uppslagsordet Bosnien och Hercegovina.

Torsdagen den 4 februari 2010: Kalkonsylta
Ibland har jag här på bloggen kanske skrivit lite nedlåtande om reklam. Det har nog då i första hand handlat om TV-reklam för hud- och hårvårdsprodukter som väl brukar höra till det mest ”fåniga” man kan se på TV.

Men det finns även andra synpunkter på reklam. Många anser att det kommer alldeles för mycket pappersreklam i deras brevlåda, reklam som de inte vill ha. Därför sätter de upp en lapp vid/på brevlådan med texten ”Ingen reklam” eller liknande. Jag kan förstå dem, nyligen har vi köpt en ny TV och den kommer vi (förhoppningsvis, om den inte går sönder) att ha kvar i fem-tio år. Ändå kommer jag sannolikt under dessa år att varje vecka få reklamblad för ny TV mm från alla de stora kedjorna. Och tre olika ICA-butiker talar om vad de har att sälja. Trots att jag tex aldrig skulle komma på att åka bort till ICA på Slätta för att handla. Och trots att det mesta som står i reklambladen är av typ "återupprepning", dvs att de har Felix tomatketchup att sälja. Reklambladen går nästan direkt till papperskorgen/återvinningen.

Men visst måste även jag inse att reklam naturligtvis behövs. Då tänker jag inte enbart på sysselsättningen i Kvarnsveden och andra pappersbruk. Utan på det ”allmänna framåtskridandet”. Det räcker ju inte med att någon har gjort en bra uppfinning och att någon har börjat tillverka en bra produkt – vederbörande måste ju ”tala om det” för resten av mänskligheten för att produkten ska kunna säljas. Dvs vet ingen om att att produkten finns så är det ju ingen som köper den. Och då var det ju ingen mening med uppfinningen och produktionen.

Reklam måste vi alltså acceptera – även om man kan tycka att det kan vara måtta även med det.

Även om det generellt sett annonseras mycket så finns det vissa produkter för vilka i varje fall jag aldrig har sett någon annons. En sådan produkt är Ingelstads kalkonsylta. Den tycker såväl Margaretha som jag är väldigt god, köttig och ordentligt smakrikt kryddad. Och passar väldigt bra till kokt potatis och rödbetor. Och "lätt tillagad" är den också, det är bara att skära sönder plastförpackningen och skiva upp syltan. (Sylta i allmänhet brukar vi annars aldrig köpa, smaklöst och dallrigt brukar kännetecknet vara).

Vi köper en förpackning varenda gång vi ser den i livsmedelsbutiken. Det brukar bli ungefär en gång i månaden, oftare ser vi den inte där. Vad det beror på är jag lite osäker om men kan tänka mig två alternativa motiv:

Efterfrågan är så liten att butikerna bara tar hem den till butiken ibland.
Efterfrågan är så stor att den säljs slut nästan med detsamma när den har kommit till butiken.

Med tanke på att jag, som sagt, aldrig har sett den minsta reklam i något reklamblad så misstänker/anar jag att det nog är det förra alternativet som är det mest sannolika.

Nu har jag alltså genom den här texten här i bloggen gett lite gratisreklam för företagets sylta. Vad det får för konsekvenser för mig själv får väl framtiden utvisa, antingen kommer ytterligare ett antal personer att testa syltan och finna den jättegod, varför jag få ännu svårare att hitta den i butiken. Eller också kommer butikerna att inse att efterfrågan är större och ta hem mer. Eller också sker ingen förändring alls. Vi får se.

Fast egentligen är det nog ganska lagom att vi hittar den i butiken en gång i månaden. Sådant som är gott ska man inte äta för ofta, då blir man lätt trött på det. En gång i veckan skulle lätt bli tjatigt, en gång i månaden är lagom.

Ful men god, i varje fall som sylta. I övrigt tycker jag att kalkonköttet är lite smaklöst.

Söndagen den 31 januari 2010: Understanding spoken english
I går kväll tittade vi på ett TV-program, Brottskod: Försvunnen (Without a trace), Margaretha och jag. Det handlar om en grupp inom FBI i New York som har till uppgift att leta reda på försvunna personer. Varför denna uppgift ligger på FBI och inte på delstatspolisen i staten New York har jag inte förstått. När jag läser om FBI och dess uppgifter på Wikipedia tycker jag inte att den verksamhet som TV-programmen handlar om passar in i beskrivningen. Men det finns antagligen något motiv för detta, logiskt eller ologiskt.

Gruppen brukar få ta sig an fallen när en person har varit försvunnen i tre timmar. Det tycker jag verkar konstigt. Visserligen kommer jag ihåg att när barnen var i tonåren och kom hem långt efter utsatt tid kunde jag vara irriterad och arg på dem och dra till med att ”jag har varit beredd att ringa såväl till lasarettet som polisen för att höra om de visste något om er!”. Fast det var ju i själva verket mest för att få dem att förstå att så här beter man sig inte.

I verkligheten är det väl osannolikt att någon ringer till polisen för att en bekant har varit borta i tre timmar. Själv tror jag nog att från det att man först börjar att fundera på att ringa till polisen (och då har det nog gått ganska lång tid) till dess att man verkligen gör det så går det minst ett antal timmar.

Dessutom: Ringer man till polisen och berättar att en ung man har varit borta i tre timmar så anser de nog att han har träffat en trevlig kvinna. Och det låter nog ganska sannolikt. Överhuvudtaget har jag förstått det som att den svenska polisens erfarenhet är att nästan all personer som är ”försvunna” efter ett tag dyker upp självmant. Varför den anmälande får beskedet att avvakta och återkomma om inte vederbörande återkommit efter ett dygn.

I programmet i går var det emellertid så att mitt i filmen gick textningsmaskinen sönder så vi fick ingen svensk text under cirka fem minuter. Ingen av oss orkade koncentrera oss så mycket att vi kunde ”hänga med” i vad de sa på filmen. Det var irriterande. Dessutom konstaterade vi båda att vi gång på gång läste (eller i varje fall började att läsa) den gamla textrad som hängde kvar på TV-rutan. Sedan kom som tur var texten tillbaks.

När jag gick ut skolan för snart femtio år sedan ansåg jag att jag var ganska bra på engelska. Det tyckte inte min engelsklärare, jag har för mig att han gav mig Ba i slutbetyg. Och det gjorde han nog rätt i. Det som jag var bra på var att förstå talad engelska, och det är ju bara en mindre del av det som engelskbetyget avser. Att jag var bra på att förstå berodde nog på att jag under skoltiden lyssnade mycket på utländska kortvågsradiostationer som sände på engelska.

Sedan bibehöll jag samma uppfattning om mina kunskaper under en stor del av livet. Men under senare år har jag insett att jag nog inte är så bra på att förstå. Det är vid två tillfällen som jag har konstaterat detta.

Våra barn brukar ladda ner och titta på utländska filmer på datorn (om de gör det lagligt eller olagligt via Pirate Bay har jag inte brytt mig om att fråga). De har erbjudit sig att hjälpa oss genom att lära oss hur man går till väga. Men vi har svarat att det inte är någon mening eftersom det ju inte är några svenska textremsor på dessa filmer varför vi inte orkar titta på dem.

När vi åker på semester utomlands och pratar med folk där måste jag återkommande fråga om vad de har sagt eftersom jag inte uppfattar det (att själv prata är däremot inget problem, förstår de inte vad jag menar kan jag ju använda andra och enklare ord. Tex i stället för att säga "Good afternoon sir, I wonder if you by any chance have a double room för me and my wife for two days, preferably with air condition and a view over the sea?" så blir det "Have room?").

Have room?

Jag inser att detta kan bero på ett antal faktorer:

Jag har blivit sämre på engelska under åren.
På filmerna talar de snabb, slarvig och otydlig engelska, ungefär så som vi pratar svenska när vi pratar med varandra i vardagslag.
Min hörsel har blivit sämre med åren.
De som jag pratar med utomlands (tex i Thailand) pratar en ännu sämre engelska än vad jag gör.

Därför gick jag för något år sedan med i en studiecirkel/kurs i engelsk konversation, just för att lära mig lyssna och förstå talad engelska. Om jag verkligen förbättrar min uppfattningsförmåga för talad engelska vet jag inte, men det är trevligt på kursen. Problemet är kanske att såväl vi kursdeltagare som vår eminente lärare/cirkelledare Valdemar Petersson talar långsam, ordentlig och tydlig engelska. Men rimligen är det bra med all övning så jag kommer att fortsätta.

I förra veckan pratade jag med en radioamatör i Schweiz. Ja, egentligen är han väl både radioamatör och radioproffs. Han heter Bob Zanotti (HB9ASQ) och är egentligen amerikan, uppväxt i New Jersey. I sin ungdom, på 60- eller 70-talet, bodde och arbetade han ett och ett halvt år i Stockholm på Sveriges Radio, Utlandsprogrammet (Radio Sweden). Då träffade han en flicka, som inte var svenska utan från Schweiz. Hon arbetade i Stockholm som veterinär.

Bob själv trivdes bra i Sverige, sa han, men han flickvän längtade hem till Schweiz. Därför flyttade de dit och bosatte sig där och han fick ett motsvarande arbete på den Schweiziska radions utlandsprogram, Radio Switzerland. Där stannade han ända till för ett antal år sedan då utlandsprogrammet lades ner och han fick gå i pension några år för tidigt.

Bob Zanotti

(Men försök inte prata svenska med mig, sa han, på mitt arbete på Utlandsprogrammet pratade vi engelska så under det ett och ett halvt år som jag bodde i Sverige lärde jag mig bara det som behövdes för att överleva. Min fru däremot kan mer eftersom man pratade svenska på hennes arbetsplats).

Uppenbarligen tyckte han att det var tråkigt att programmet lades ner för han har fortsatt att därefter göra reportage som han har lagt ut på sin webbplats Switzerlandinsound.com. När jag hade pratat med honom gick jag in där och lyssnade och fann att det var många intressanta reportage framförda med ett tydligt uttal som gjorde att jag lätt kunde förstå vad han sa. Tydligheten kan ju vara en nackdel, se vad jag skrev om vår studiecirkel ovan.

Det jag skulle behöva göra för att förbättra min förståelse av slarvigt talad engelska är väl egentligen att tvinga mig själv att titta på och lyssna till de där otextade filmerna - men det blir så lite stimulerande att jag inte gör det. Och i valet mellan det teoretiskt bästa alternativet, som jag inte genomför, och det lite mindre bra alternativet, som jag genomför, så är det naturligtvis det senare som i praktiken är bäst.

Så om du är intresserad av att lyssna på tydligt talad engelska som är lätt att förstå (och intressant) så rekommenderar jag hans webbplats. Klicka här

Fredagen den 29 januari 2010: När vattnet fryser
Man brukar ju säga att människor (och kanske djur - det har väl ingen frågat?) fryser mycket mer vid kuster med öppet vatten, som Skåne, än vad de gör i Norrlands inland och att detta beror på luftens fuktighet. Häromdagen såg jag visserligen i tidningen att detta skulle vara ifrågasatt. Hur sanningen är vet jag inte. Men alla verkar i varje fall vara överens om att det känns väldigt mycket kallare när det blåser än när det är vindstilla.

Något liknande gäller tydligen för vatten. Trots att vi har haft så väldigt kallt den här vintern, mellan 10 och 20 minusgrader i en hel månad har aldrig Faluån utanför vår lägenhet frusit till, som mest har det var en eller ett par meter is längs stränderna. Det har naturligtvis berott på att det hela tiden varit ganska kraftigt vattenflöde i ån.

När jag vaknade nu på morgonen konstaterade jag dels att vattenståndet hade sänkts en hel del sedan igår och att hela ån var isbelagd. Trots att termometern "bara" visade 10 minusgrader. Tydligen har man helt stängt av vattenflödet uppe vid Kvarndammen. Där ser man.

Onsdagen den 27 januari 2010: Spyker Car
Eftersom jag två gånger i bloggen (här nedanför idag och den 19 december) har uttalat mig lite nedsättande om Spykers egen sportbil känner jag mig föranlåten att i rättvisans namn lägga in denna länk till en av BBC genomförd test av bilen. För de har ju ändå räddat Saab - hoppas vi.

Och än en gång: Jag har inget emot Enviken!

Onsdagen den 27 januari 2010: Jag hade fel (igen) – hoppas jag!
Visst är det intressant och förvånande att till och med de allra mest intelligenta, kloka och klarsynta bedömarna kan ha fel i sina spådomar om framtiden. Ett bra exempel på detta är affären Saab-Spyker, där jag i bloggen den 19 december frågade hur Spyker på en månad skulle kunna klara av att övertyga GM om att de var rätt köpare av Saab, när inte Koenigsegg hade kunnat göra det på ett helt år. Med andra ord, jag trodde inte på affären.

Nu verkar det ju som att jag ändå hade fel. Det gläder mig!

Men jag vidhåller min uppfattning om att Spykers egen sportbil i jämförelse med Koenigsegg ser ut som ett hemmabygge från Enviken!

Helt bortsett från att Saab nu verkar att köpas av Spyker är det ju intressant att Saab i sin logotype har ett heraldiskt djur, gripen, som symboliserar Skåne. Här är den snåriga bakgrunden:

Vagnsfabriksaktiebolaget i Södertälje (VABIS) startas 1891.
Maskinaktiebolaget Scania (där Scania är det latinska namnet för Skåne) startas i Malmö år 1900.
Efter sammanslagning av de båda bolagen 1911 blir namnet Scania-Vabis.
Svenska Aeroplan AB (Saab) startas 1937.
Scania-Vabis och Saab slås samman 1969 varvid namnet blir Saab-Scania.
Personbilsdivisionen av Saab-Scania säljs, först delvis och sedan helt, till GM under 1990-talet.

Därför har Saab Automobile i västgötska Trollhättan en skånsk grip i sin logga!

Kommentar:
Hur kan man vara så insnöat blåögd och tro att två bilfabriker som gått i förlust i 30 år, plötsligt ska börja gå runt ? Nä, nu börjar SAAB tömmas på pengar och sedan kk, inget att hymla om !
Optimistisk realist

Tisdagen den 26 januari 2010: Är jag väldigt okulturell?
Vad man spontant associerar till i olika sammanhang kan vara intressant. Dvs vad man i första han börjar tänka på när man hör ett namn eller ett begrepp. Det säger en del om vad man är intresserad av och vad som ligger ”närmast till” i ens hjärna.

Idag läste jag en rubrik på text-TV. Efter en stund började jag funder på om jag var väldigt okulturell. Det som stod i rubriken var att att Leonardo da Vincis grav skulle kunna komma att öppnas. Och min allra första reaktion blev – ”Är han död, det visste inte jag?”. Sedan insåg jag strax att jag hade läst fel, det som stod i rubriken var inte, som jag hade trott, att Leonardo di Caprio var död, dvs skådespelaren som för tio år sedan gjorde huvudrollen i filmen ”The beach”.

Jag tyckte att det kändes lite genant att ha missuppfattat, som att jag kände mig mer hemma bland amerikanska filmstjärnor än bland klassiska vetenskapsmän och konstnärer (eller universalgenier kanske jag ska säga).

När jag berättade det för Margaretha sa hon att hon också hade missuppfattat precis på samma sätt som jag!

Vem av dem har betydd mest för mänskligheten - dvs vem borde jag rimligen ha tänkt på först?

Lördagen den 23 januari 2010: Konsumentlagstiftning
När jag skulle raka mig i morse kändes det "konstigt" mot hakan. När jag tittade på rakapparaten som var en Philips med tre roterande skärhuvuden, såg jag att ett av huvudena hade lossnat och ramlat ner i knät på mig. Och vid närmare titt såg jag att "kransen" som höll fast huvudena hade en spricka. Jag insåg att den rimligen hade uppkommit när jag igår råkade välta ner rakapparaten på golvet från hyllan i badrummet där den låg.

Med erfarenhet från tidigare försök att inhandla reservdelar till diverse elektriska hushållsapparater antog jag att skillnaden i pris mellan att skicka efter erforderliga reservdelar och att köpa en helt ny rakapparat skulle var liten - jag kommer ihåg när vi hade tappat bort (men senare återfann!) ett litet plastlock till en kaffebryggare, detta lilla plastlock kostade närmare 200 kr inklusive frakt.

Men jag tog ändå med apparaten till ett elvaruhus och visade upp den. Försäljaren där bekräftade mina misstankar så jag köpte en ny rakapparat, liknande den som jag hade haft sönder.

När jag kom hem gjorde jag som jag brukar göra när jag köpt en ny apparat av något slag, jag skannade in kvittot och bruksanvisningen (den del som var på svenska) och sparade detta i datorn. Att göra så tycker jag är väldigt bekvämt, sannolikt kommer jag aldrig att behöva använda vare sig kvittot eller bruksanvisningen (bruksanvisningen till en rakapparat är ju synnerligen enkel) och det är onödigt att ha den liggande i en låda någonstans - där jag för övrigt sannolikt inte skulle hitta den om jag mot förmodan skulle behöva den.

Men i förpackningen som var väldigt knepig att öppna, det behövdes kraftig sax för att klippa upp plastförpackningen, annars hade det inte gått, låg det även en lapp med följande text:

Register your shaver on www.philips.com/welcome ang get 1 year additional guarantee*!

*Only valid in the UK, France, the Netherlands, Portugal, Spain, Italy, Norway, Denmark, Sweden, Finland, Turkey and Greece.

Skötsam som jag är försökte jag att göra detta, dvs jag gick in på den angivna webbplatsen. När jag hade angett apparatens serienummer, vilket stod tydligt angivet på förpackningen, skulle jag ange inköpsdatum och inköpsställe. Det var inte heller så svårt. Sedan skulle jag ange apparatens serienummer. Det fanns hjälp för detta:

Serienumret (eller produktionsnumret) och modellnumret för många Philips-produkter hittar du på produktens etikett. Produktetiketten finns på baksidan, sidan eller undersidan av Philips-produkten eller på förpackningen.

Nedan visas en exempeletikett där du kan se serienumret (Serial No.) och modellnumret (Model No.). Serienumret ska alltid börja med två bokstäver och bestå av totalt fjorton tecken. Exemplet som visas är JG1A0844000830.

Det var ju förnämlig hjälp. Så jag gick och hämtade såväl förpackningen som apparaten (som stod på laddning) men hittade ingenstans ett sådant nummer. Då skickade jag epost till Philips och frågade var jag kunde hitta detta nummer. Och fick snabbt svar (trots att det var idag, dvs lördag) att det skulle finnas under locket till skärhuvudet. Där hittade jag inget men under locket till trimmern (som man ansar längre strån med) hittade jag, med hjälp av ett kraftigt förstoringsglas, en del siffror - men inget som liknade de fjorton siffrorna ovan. Ny epost och nytt snabbt svar att det vara bara fyra siffror som det handlade om på denna typ av apparat (som enbart talade om vilken månad och år som den tillverkats, dvs tex 0907 för juli 2009), de fjorton siffrorna gällde TV-apparater och liknande. Och att dessa siffror inte skulle finnas där jag hade tittat utan under just skärhuvudets lock eller bakom batteriet..

Under skärhuvudets lock fanns inga siffor (trots förstoringsglas!) och för att titta bakom batteriet måste jag skruva sönder apparaten och det ville jag inte göra.

Jag skrev och berättade detta men tackade för hjälpen och förklarade att jag struntar i den extra garantin. Rakapparaten kommer säkert att hålla ändå.

Varpå jag fick följande svar:

Det som står på paketet är vad som gäller för England och övriga länder där de inte har reklamationsrätt och endast har ett års garanti. När de registrerar sina produkter får de ytterligare ett års garanti. Men då vi i Sverige har tre gäller det inte för oss. Det har tyvärr blivit ett fel på paketen.

Det innebär alltså att vi i Sverige genom lagstiftning har avsevärt bättre skydd än i flera andra länder. Det var väl ändå något att glädjas åt.

Fredagen den 22 januari 2010: Bruksanvisningar
På 1970-talet fanns det många i Sverige som inte hade speciellt höga tankar om USA, i första hand beroende på Vietnam-kriget. Idag är det nog en avsevärt mer positiv (eller nyanserad) inställning, framför allt efter det att Barack Obama tillträdde som president.

Själv har jag ett "horn i sidan" till USA med anledning till deras konstiga lagstiftning när det gäller producenters ansvar för de varor som de säljer. Nej, jag menar inte att jag inte vill att producenterna ska ta ansvar. Men i USA tycker jag att det har gått till överdrift, vi konsumenter måste väl rimligen ha lite sunt förnuft även vi. Så verkar det inte som om domstolarna i USA resonerar. Vilket innebär att alla bruksanvisningar för varor som ska säljas i USA (och det är ju alla) fylls av larviga uppmaningar som är självklara. För tillverkaren vill gardera sig mot att bli stämd och bli skyldig att betala jättebelopp i skadestånd.

Att man inte ska doppa ner den elektriska hårtorken i badvattnet kan väl tyckas vara självklart men det är det tydligen inte enligt amerikansk lagstiftning, det ska producenten tydliggöra i bruksanvisningen. Jag hörde en berättelse om en tillverkare av husbilar som hade blviit stämd av en kvinna för att det inte stod någonstans att föraren inte fick lägga sig och sova i bakre delen av bilen under körning. Om detta är sant vet jag inte, för mig låter det som en påhittad skröna. Men bara det förhållandet att den berättas säger en hel del om hur det förhåller sig.

Men det är inte bara genom sådana meningslösa "garderingar" som olika bruksanvisningar kan bli svårlästa. För ett antal år sedan köpte jag en ny "trimmer" till sommarstugan sedan den gamla hade blivit stulen vid ett inbrott. Alltså en sådan där gräsklippare som man hänger i en sele över axlarna och som består av en pytteliten motor som driver en roterande plasttråd, vilken sliter av grässtrån där man inte kommer åt med den vanliga gräsklipparen.

Det var ett bekymmer att montera ihop trimmern, delvis beroende på konstiga formuleringar i bruksanvisningen, sannolikt beroende på att den var översatt från engelska av någon mindre kompetent person - eller kanske ännu mer sannolikt av ett dataprogram. Trots att produkten var tillverkad och såld av en svensk firma.

Det fick mig att göra en sammanställning över olika konstiga formuleringar i bruksanvisningen och mina kommentarer till dem. Här kan du läsa bruksanvisningen och här minna kommentarer.

Jag skickade sammanställningen till företaget och erbjöd mig att för en synnerligen liten slant skriva om den på "svenska". Naturligtvis hörde jag inte av dem.

Onsdagen den 20 januari 2010: NGO
På svenska kallar vi dem Frivilligorganisationer. På utrikiska/engelska kallas de vanligen för NGO, dvs Non-Govermental Organisations. Organisationer som samlar in pengar för att hjälpa nödlidande runt om i världen, såväl här hemma i Sverige som i olika u-länder utsatta för naturkatastrofer och liknande. Röda Korset var kanske en av de tidigaste. Nu verkar det finnas hur många som helst. I varje fall om man ser på all TV-reklam som de kostar på sig. Det handlar om såväl rena insamlingar som olika former av lotterier.

Ibland kan man undra om en del av organisationerna i första hand har startats för att åstadkomma väl avlönade VD-poster etc för de som tog initiativet. Naturligtvis inte alla organisationer, de flesta är sannolikt startade i ett ärligt humanitärt syfte. Men man kan återkommande läsa om olika organisationer där en mycket stor del av det insamlade beloppet går åt till administration. Ibland står det i deras reklambroschyrer att "hela överskottet går till ett visst välgörande ändamål". Och det kan ju mycket väl vara sant. För överskottet är ju det som blir över sedan alla kostnader betalts, inklusive löner till ledningen. Och lönerna kan man själva bestämma.

Det finns alltså organisationer som troligen är mer eller mindre vederhäftiga. Men så finns det rimligen även de som är rent idéella. Röda Korset och Frälsningarmén hör väl till de som de flesta av oss har litat på. När man nu hör vilka löner som Röda Korsets ledning ser till att ta ut av verksamheten (och dessutom en hög tjänstemän är anklagad för att därutöver ha försnillat en massa pengar) är det många som blir förtvivlade och tveksamma att skänka ytterligare pengar till Röda Korset. Värst bör det väl kännas för de tusentals frivilliga som verkligen ställer upp idéellt och står och samlar in pengar i sina bössor.

Så har även jag resonerat. Men så tänker jag en tanke till. Vem är det som förlorar om jag blir sur och förbannad och avstår att skänka något. Ja, inte är det organisationernas ledningar, de ser nog till att ta ut sina löner ändå. Nej, de som drabbas av min ändrade inställning är ju just de nödlidande, som nu de som har drabbats av jordbävningen på Haiti till exempel. Och de har ju verkligen inte gjort något för att behöva drabbas av min surmulna inställning.

Så jag skickade en slant till Röda Korset ändå. Om det var det klokaste valet vet jag inte, det bara blev så.

När man sedan hör hur svårt det är att effektivt samordna alla dessa organisationers hjälpverksamhet så kan man dessutom undra om det verkligen är vettigt med så många olika organisationer. Kanske alltihop hade fungerat bättre om det skötts centralt av FN? Fast det kanske är för att jag är en gammal centralbyråkrat som jag funderar så. Det kanske hade blivit ännu mer "centrala kostnader" och höga chefslöner på det sättet.

Torsdagen den 14 januari 2010: Bevingade ord
I min bokhylla står en bok av Pelle Holm, Bevingade ord. Det är en slags uppslagsbok där man för diverse ordspråk, talesätt och andra bevingade ord kan läsa sig till deras ursprung, sammanhang och innebörd (om det senare behövs).

Det var nog ganska länge sedan jag tog ut den och öppnade den men idag gjorde jag det. Och då hände samma sak som alltid händer då man (eller i varje fall jag) öppnar ett uppslagsverk, dvs jag blev sittande och läsande om diverse andra saker än det som jag egentligen var ute efter. Det finns så mycket att lära.

Måna av uttrycken härstammar från Bibeln, det är intressant hur många sådana citat (eller förvrängningar) från Bibeln som en normal person faktiskt känner till, trots att väldigt många av oss knappast öppnar Bibeln en enda gång under året.

En annan intressant sak är att många uttryck som under årens lopp har blivit förvanskade eller helt enkelt missförstådda. Det vanligaste är kanske uttrycket ”Ont krut förgås inte så lätt” vilket ju låter ganska konstigt. Men där ”ont krut” är en felöversättning av det tyska ”unkraut”, dvs ogräs. Då blir genast meningen mycket mer lättförståelig.

Ett annat exempel på att folketymologin felaktigt har tolkat in betydelser stötte jag på när jag bodde nere i Skåne. Harjagers härad ligger i västra Skåne och har i sitt vapen en hare eftersom man ansåg att häradsnamnet hörde samman med harjakt. Men det visade sig vid vetenskapsmännens studium av äldre namnformer att så var det inte alls, namnet kom från ”hard ager”, dvs hård åker uttalat på "god skånska", åsyftande den tunga leran som finns i traktens åkrar.

När jag nu bläddrade i boken hittade jag bland annat uttrycket ”bättre och bättre dag för dag”. Det ingår ju i en kuplett som Ernst Rolf sjöng på 1920-talet.

I kupletten sjunger Rolf bland annat ”hatten av för gamle herr Coué”. Varvid naturligtvis jag, som inte var med på 1920-talet, undrar vem denne herr Coué var. Det fick jag reda på nu.

Émile Coué var en fransk psykolog som introducerade en typ av psykoterapi baserad på självsuggestion och hypnos. Teorin gick bland annat ut på att en individ genom att upprepa vissa ord och fraser för sig själv kan påverka det undermedvetna och därmed uppnå den med fraserna avsedda effekten. Hans mest kända fras var Tous les jours à tous points de vue je vais de mieux en mieux (= varje dag och på alla sätt blir jag bättre och bättre). Så nu vet jag det. Det kunde jag visserligen letat reda på själv genom att googla på Internet, men så intresserad var jag inte. Dessutom visste jag inte riktigt hur han namn stavades.

Hans idéer tror jag har en viss sanningshalt, dvs jag har själv (helt utan vetenskapliga belägg) påstått liknande saker. Och tror mig har märkt att det fungerar. Om jag varje dag säger till mig själv ”vad jag har det bra” så mår jag ännu bättre. Allra helst ska jag säga det högt, dvs genom munnen. Antagligen hänger detta ihop med den gamla regeln, som jag fick lära mig i skolan, att man ska läsa glosorna i engelskläxan högt för att de ska fastna bättre i minnet (vilket jag inte gjorde!).

Det kanske inte är så konstigt om man inte ”hänger med” i betydelsen av texten i gamla visor och kupletter, ofta är de av ”dagsverskaraktär”, dvs kommenterar något som var aktuellt just då och som vi sentida lyssnare inte vet något om. Till exempel sjunger Edvard Persson i Skånska slott och herresäten om Toppeladugårds slott:

Där rådjuren skymta bak´vitgråa stammar
man ser Toppela´gård med broar och dammar
Långt bort från Systemet och spriten och sta´n
där lurar belåten fiskalen Aschan.

Vad menas med detta? Jo, detta var på motbokens tid då var och en vuxen person av myndigheterna tilldelades en viss ranson sprit att inhandla på Systembolaget (kvinnor generellt mindre och arbetslösa inget alls). Nils Aschan var före detta stadsfiskal (dvs polischef) i Malmö. Han var missnöjd med den ranson som han hade tilldelats av myndigheten i Malmö. Därför köpte han Toppeladugårds slott, beläget i dåvarande Genarps socken, och bosatte sig där. Man kan nog förutsätta att han som slottsherre där fick den ranson han ville ha.

Ytterligare ett uttryck är att ”synden straffar sig själv”. Ett bra exempel på det tycker jag att nedanstående lilla filmsnutt utgör – även om i detta fall en engagerad åskådare hjälper till med straffet.

Onsdagen den 13 januari: Tjugondag Knut dansas julen ut
Ja, då är väl julen slut för de flesta. För oss tog den slut för ett bra tag sedan. Det gick inte många dagar efter nyår innan Margaretha på ett finkänsligt sätt tydliggjorde att hon tyckte att det skulle vara bra om granen vore utslängd när hon kom hem från jobbet. Så då var den naturligtvis det. Men ända fram till midsommar kommer vi väl att hitta något enstaka barr här och där i lägenheten, så brukar det vara.

I år lyckades vi ganska bra med att övertyga barnen att vi inte ska ge julklappar till de vuxna utan bara till de små barnbarnen. Vi har försökt det tidigare år också men inte med lika stor framgång. De är lite konservativa, våra barn.

Det som jag har haft framgång med har emellertid varit när jag har förklarat att till personer som har fyllt femtio år ska man vid födelsedagar eller jul inte ge julklappar som består av "saker" som ska placeras någonstans. Sådana har vi haft tid att skaffa själva. Och bor man i lägenhet som Margaretha och jag gör har man begränsat utrymme för fler "saker". Ska det vara presenter så ska det vara något som kan konsumeras, antingen ätas eller drickas eller "upplevas". Inga "grejor".

Men det finns ju inga regler utan undantag. Ett sådant undantag, dvs en sådan "grej" som jag med glädje skulle acceptera att få i present (men som jag inte fick av barnen trots att jag försiktigt tipsade om det) var det som väl får anses ha varit årets julklapp nr 1 julen 2009. Själv fick jag tipset av Stig Oskar Hellberg. Men det är ju inte försent ännu, barnen kanske kommer med en sådan present när jag fyller år (trots allt vad jag har sagt). Hoppas kan man ju.

Lördagen den 9 januari 2010: Besvikelse
Häromdagen skrev jag att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det gällde skadedjur som mördarsniglar och fästingar. De borde väl dö ut under en sådan här kall vinter, antog jag.

Så dröjer det bara några dagar innan jag idag i FK kan läsa ett uttalande från en vetenskapsman att så blir det sannolikt inte alls. Eftersom snön kom samtidigt med kylan ligger den som ett tjockt isolerande och skyddande täcke för dessa odjur varför vi kan förvänta oss lika mycket av dem nästa sommar som tidigare.

Men vackert är det i alla fall. Det kan inte vetenskapsmännen förneka!

Torsdagen den 7 januari 2010: Kom ihåg!
Glöm inte bort att göra det som du lämpligen bör göra just nu.

Nej, jag menar inte att åka ner till småbåtshamnen och borsta av snön på presenningen över båten (även om det nog är ganska bra att göra om du har en sådan) och inte att ta vackra fotografier på den vita naturen (kan också vara trevligt) och inte att ta på långkalsongerna när du går ut (vilket är väldigt klokt).

Det som jag menar är att frosta av frysen, nu när du inte behöver bekymra dig om att slå in varorna i tidningspapper så de inte tinar under tiden. Sätt bara ut dem på balkongen!

Onsdagen den 6 januari 2010: Kylans konsekvenser
Kallt är det. Vackert också. Men kallt som attan.

Fast det brukar ju vara så att det finns inget ont som inte också har något gott med sig.

Under flera år har vi fått höra att såväl fästingar som mördarsniglar har spridit sig allt längre norrut, ända upp till våra trakter, där de egentligen inte skulle finnas rent klimatmässigt.

Och att detta har berott på de varma vintrarna som fått dessa odjur att överleva även här uppe.

Nu vore det väl katten om inte den här vintern skulle ta kål på dem?

Tisdagen den 5 januari 2010: Om vedermödorna med att köpa en ny TV - vad innebär DVB-C?
Våra barn hade nog antytt några gånger att vi kanske borde köpa en ny TV. Men jag är ju ganska konservativ av mig (eller kallas det sparsam/snål?) och brukar inte köpa något nytt förrän det gamla har slutat att fungera. Så gör inte ungdomarna, speciellt inte när det gäller elektronik.

Nu var det faktiskt så att TV:n hade börjat bli lite ”besvärlig”. Ibland började bilden att fladdra, då måste man gå fram till den och försiktigt pilla en stund på SCART-kontakten där sladden från digitalboxen anslöts till TV-apparaten. Det hade tydligen blivit något sorts glapp i kontakten, troligen beroende på att vi ganska ofta hade dragit ur den för att i stället stoppa i kontakten på sladden från DVD-spelaren. När vi får besök av barnbarnen vill de ha Kalle Anka eller Blixten Mc Queen som bakgrund på TV:n medan de leker, samtidigt som de i rummet bredvid på datorn vill titta på Bärgarn och spökljuset på Youtube.

Visserligen har vi av en av sönerna fått en grenkontakt så att vi inte längre skulle behöva dra ur SCART-kontakten – men det var för sent, bilden fladdrade titt som oftast. Så vi bestämde oss för att köpa en ny platt TV under mellandagsrean, det var ju ett lämpligt tillfälle (även om det där med rea nog ofta är ganska tvivelaktigt, det kan nog mycket väl vara så att de höjer priset några dagar innan för att sedan kunna sänka det igen).

Då behövde jag ju sätta mig in i vad vi skulle ha. Äntligen kunde vi ha lite nytta av alla de reklamblad som varje vecka har östs över oss med ”förmånliga erbjudanden” om olika TV-apparater. Jag började läsa. Och blev alltmer förvirrad. Plasma, LCD eller LED? 32, 37, 40, 42, 46 tum eller ännu större. 50 eller 100 Hertz? HD-förberedd eller HD-klar?

Jag tröttnade helt enkelt och gav ett uppdrag till en av sönerna, Urban:

Hjälp oss att köpa en ny TV. Mina krav på den är följande:

Margaretha ska vara nöjd med den.

Den får inte vara bredare totalt än 1 m.

Den ska helst klara DVB-C.

Det sista handlade om att slippa ha kvar den digitalbox som vi har haft stående under den nuvarande TV:n under några år sedan vi fick digital-TV. För jag hade förstått av reklamen att beträffande vissa apparater gällde att de hade ”inbyggd digitalbox” för såväl Boxer som ComHem. Men i vårt hyreshus har vår hyresvärd anlitat Tele2 för att förse oss med kabel-TV. Så jag gick in på deras webbplats för att läsa om det där med digitalboxar. Där stod det att det fanns olika sorters system och för att skulle fungera med deras leveranser så skulle apparaten klara DVB-C, dvs dög inte med DVB-T. Men att man borde fråga i butiken om apparaten fungerade för Tele2 när man köpte den.

Vi tog med Urban runt till några butiker, såväl Siba som OnOff här i stan. Sedan åkte vi till Borlänge för vi hade i reklamen sett en apparat hos Expert-kedjan som verkade attraktiv och som hade DVB-C, men enligt deras uppgifter på nätet fanns den inte hemma i den lilla butiken i Falun, däremot i Borlänges stora butik.

Men när vi kom dit förklarade säljaren att DVB-C betydde att den vara förberedd för ComHem och att den inte skulle klara Tele2 utan digitalbox. Och att deta gällde alla apparater. Visserligen tyckte jag att det lät konstigt att ”C” i DVB-C skulle betyda ”ComHem”, dvs att ett litet lokalt svenskt bolag skulle ha en egen internationell standard. Men eftersom försäljaren sa så fick vi ju tro honom. Eftersom inga andra heller, enligt honom, skulle fungera för Tele2 så tänkte vi köpa apparaten i alla fall. Men de hade bara en enda kvar och den satt monterad ett antal meter upp på väggen och han var inte alls intresserad av att plocka ner den.

I stället gick vi till grannbutiken, ElGiganten. De tog visserligen 500 kr mer för samma apparat. Men vi tog en sådan utan att överhuvudtaget diskutera om vad den kunde eller inte kunde.

När vi kom hem fick vi TV:n installerad av Urban och det blev fin bild som vi njöt av. Men med digitalboxen kvar.

Till nyår fick vi besök av den andre sonen, Martin. Han blev lite förundrad över att vi verkligen hade köpt ny TV trots att den gamla fortfarande fungerade, det var inte likt mig, tyckte han. Men när jag hade berättat hur besvärlig den var så förstod han. Han klassade den omedelbart som ”inte fungerande” och bibehöll sin gamla uppfattning om mig.

Sedan började han fråga om det här med digitalboxen och jag berättade vilka besked som vi hade fått. Det tyckte han var konstigt. Det borde fungera, sa han. För DVB-C betyder ju att den är anpassad för kabel-TV (cable TV) till skillnad mot DVB-T som är anpassad för marksänd (terrest) TV där man har egen antenn. Men säker var han inte. Men, förklarade han, jag måste ha ett ”kort” (egentligen borde det väl kallas ”korthållare”) att stoppa kortet i som jag fn stoppade i digitalboxen innan jag kunde stoppa det i urtaget i TV:n..

Jag fick honom att åka till Siba här i stan. Men de trodde inte att det skulle fungera och eftersom korthållaren kostade 500 kr köpte vi inget. Fast enligt Martin verkade de inte speciellt insatta i saken och säkra. I stället åkte vi ner till den lilla Expert-butiken i Bergströms galleria. ”De påstår ju i namnet att de är experter” sa han. Där fick han reda på att det skulle ”nog” fungera – men att man av någon vidunderlig anledning ska ställa in TV:n för ”Finland” i stället för ”Sverige” för att det ska gå bra. Men att de inte hade någon sådan korthållare hemma.

Tillbaks till Siba och inhandlande av en korthållare. Och se – när vi hade tagit ur kortet ut digitalboxen (och kopplat bort den), stoppat kortet i korthållaren och korthållaren i TV:n (och med inställning på "Finland") så fungerade allt perfekt. Utan digitalbox. Den har vi burit upp på vinden.

Det är tydligen inte bara jag som tycker att det är svårt med elektroniken – även försäljarna i butikerna verkar ha svårt att kunna allt. Det kanske är så att i dessa stora butiker är de just försäljare. I forna tiders radioaffärer var de även tekniker.

Dessutom är det intressant att notera hur mycket billigare som en TV har blivit numera. När jag köpte min första färg-TV 1975 kostade den 4-5000 kr. Det är ungefär lika mycket som en större platt TV kostar idag (ja, lite mer kostade vår - men den var också avsevärt större än 1975 års modell) i ett helt annat penningvärde. Det handlar väl om en tiopotential ungefär.

PS: Nej, vi har inte kollat vad som händer om man ställer in på "Sverige" i stället för "Finland". Jag nöjer mig med att det fungerar som det är nu.

Lördagen den 2 januari 2010: Navigare necesse est
Ni som hade gått och väntat på en fin isjakt- eller skridskoseglingssäsong på Runn kan kanske känna er besvikna nu. Snön kom ju samtidigt med isen. Så det är väl kört för den här säsongen. Ni får sätta igång att drömma om sommaren med annan segling, dvs i vattnet i stället för på vattnet.

Själv har jag lagt av med segling, dvs sålt segelbåten (se bloggen för den 6 december). Och när jag seglade så var det inte så mycket för att komma först eller ha högst hastighet utan för att på ett härligt sätt komma ut på sjön och njuta av naturen, solen, vinden, vågarna och tystnaden. Just tystnaden när man stänger av utombordsmotorn (som jag alltid använde för att komma ut ur hamnen) tycker jag är speciell. Motorn tystnar. Man skotar hem seglen och hör bara kluckandet av vågorna mot stäven.

Men det finns andra sorters människor. Sådana som vill åka fort. Eller kanske egentligen som ”vill vara värst”. Och där deras ”värst” har råkat bli att segla fortast. Nu tänker jag inte på våra vanliga kappseglare av olika slag som Pelle Pettersson och liknade. Utan de som vill konstruera, bygga och segla den snabbaste segelbåten någonsin. Det finns tydligen ett antal sådana projekt på gång.

Ett av dem är Vestas Sailrocket. I en ”vanlig båt” med ett eller flera skrov (som katamaraner och trimaraner) motverkas vindens tryck på seglet av vikten av kölen eller lovartsskrovet (på flerskrovsbåtar). Och i en liten segeljolle av rosmannens (eller hela besättningens) vikt på lovartsidan.

Den här båten bygger på en helt annan tanke, som först togs fram engelsmannen Bernard Smith på 1960-talet. Kölen och seglet placeras så att det överhuvudtaget inte uppstår något vridande moment.

Bilderna ovan är tagna från Vestas Sailrockets webbplats, där du kan läsa allt om projektet. Bilderna är lite opedagogiska tycker jag. För på de övre båtarna blåser vinden från vänster, på den undre blåser vinden från höger. Seglet lutar alltså helt annorlunda på deras båt.

Här kan du se hur det ser ut när båten seglar:

Deras ambition när de startade projektet för ungefär fem år sedan var att konstruera, bygga och segla en båt som gick fortare än vad någon annan segelbåt hade gjort. Det har de lyckats med. Dvs skapat en segelbåt som har seglat fortafre än vad någon anann båt hade gjort då. Men trots det har de ännu inte lyckats att slå världsrekordet eftersom under tiden andra båtar har seglat ännu snabbare!

Den som just nu verkar hålla världsrekordet är den franska Hydroptere. När den ligger stilla ser den ut som en "vanlig" stor trimaran, men när den når en viss fart "reser den sig" ur vågorna. Då ser man att under båten finns något som kanske kan betecknas som en V-formad vinge. Hela båten utom denna vinge är alltså ovanför vattnet när den väl har fått fart. 51,36 knop över den standardiserade sträckan av 500 m har den uppnått, dvs 95 km/h.

Detta är alltså det snabbaste överhuvudtaget på vatten på en 500-meterssträcka. Sedan finns det en massa andra rekord som World Record Speed Sailing Council håller ordning på, se deras webbplats-