Falupensionärsbloggen
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"
| Januari månads bloggare är Bo Bävertoft Läs tidigare månaders blogg här. |
Onsdagen den 26 januari 2011. Har du telefon?
Jag menar inte mobiltelefon utan en vanlig, ”hederlig” fast telefon.
Anledningen till min undring är att SPF igår presenterade en enkät som han har låtit göra bland sina medlemmar. Det handlade om medlemmarnas livssituation i olika avseenden. Du kan läsa hela rapporten här.
Bland annat hade man frågat om tillgång till olika moderna företeelser som mobiltelefon och dator. Så här var resultatet i detta avseende:
Vi noterar vidare att alla har fast telefon, 91 % har mobiltelefon, 67 % dator och 59 % en epostadress: 46 % har allt detta.
Det visar kanske att pensionärer ”hänger med” i tiden och utvecklingen ganska bra. Fast det finns nog en skillnad mellan oss och ungdomarna som inte framgick där – jo, förresten, det gjorde den men den påtalades inte i rapporten.
Numera är det mer och mer vanligt att ”ungdomar” (i det här avseendet menar jag nog folk upp till 40-årsåldern med begreppet ”ungdomar”) enbart har mobiltelefon, dvs inte någon fast telefon hemma. Anledningen, kan jag tänka mig, är att de ju alltid har mobiltelefonen tillgänglig och att det är det numret som deras bekanta har inprogrammerat i sina telefoner.
Dessutom är det en icke obetydlig årsavgift på den fasta telefonen, oavsett om man ringer eller inte. Visserligen kanske det är billigare (ibland) att ringa från den fasta telefonen än från mobiltelefonen (telefonavgifter numera är ju så komplicerade att det fordrar en egen avhandling, det fördjupar jag mig inte i nu!) – men många ungdomar har ”gratis” mobiltelefon, dvs de använder jobbtelefonen även privat. Och, som jag förstår det, betalar arbetsgivaren en fast avgift till telefonoperatören, oavsett hur mycket man ringer, och därför anses det inte heller som en skattepliktig förmån.
Därför har man "spolat" den fasta telefonen hemma.
Vi känner igen dem - snart kanske de är ett minne blott?
Söndagen den 23 januari 2011: Är vi rika eller fattiga i Sverige?
Det finns väl egentligen bara ett omedelbart svar på den frågan. Nämligen att så kan man inte fråga. Det finns välmående och förmögna människor i Sverige och det finns de som har det väldigt knapert. Precis som det finns förmögna pensionärer och fattiga pensionärer.
Så jag menar naturligtvis någon sorts genomsnitt av svenskarna. Om jag menar median eller medel vet jag inte riktigt. Kanske det som brukade kallas för Medelsvensson. För övrigt brukar det ju sägas att Sverige är det land (eller ett av de länder) i världen som har minst inkomst- och förmögenhetsspridning. Om det är sant vet jag inte, det kanske det är. I varje fall brukar det ju vara så att ju lägre medelinkomsten är i ett land, desto större är spridningen. Dvs i fattiga länder finns det väldigt rika människor.
När jag var ung på 1950-talet brukade man kunna läsa i tidningarna att Sverige var ett av de rikaste länderna i världen. Kanske var det Kanada och Schweiz som ”låg före” oss. Då tyckte jag naturligtvis att det var en självklarhet att det var så och att det alltid skulle vara så, jag insåg inte att det till mycket stor del berodde på att vi hade lyckats hålla oss utanför andra världskriget och att alla våra industrier var intakta vid krigsslutet.
Sedan dess har vi ”halkat ner” i listan trots att vi själva har fått det bättre och bättre. Det beror väl på att de andra länderna har återhämtat sig efter krigets påfrestningar. Att vi i Sverige har fått det bättre beror väl på att vi under andra hälften av 1900-talet övergick från att det i huvudsak var männen som förvärvsarbetade till att numera såväl kvinnor och män gör det. Motsvarande utveckling har nog inte alls varit lika tydlig i andra europeiska länder så egentligen ”borde” vi ligga bättre till än vad vi gör. Kan man tycka.
I varje fall är det uppenbarligen så att i många (”vissa”?) andra europeiska länder kan en man försörja hemmafru och barn – det är inte många som anser att det är möjligt i Sverige idag. (Jag går inte in på frågan om det är bra eller inte med ”hemmafruar”, det är en helt annan diskussion, här gäller det enbart om det är ekonomiskt möjligt).
För övrigt kan det vara intressant att fundera över vad det är som gör att levnadsstandarden i olika länder stiger eller sjunker. Regeringars handlingar har naturligtvis en viss inverkan. Men det är säkert inte hela förklaringen. Det överstiger min kompetens att komma med ett svar.
Att jag började fundera på det här om vi är rika eller inte berodde på att Margaretha läste Annonsbladet, som ju delas ut varje söndag. Där såg hon en annons från Tobbes Resor om en resa till Jerry Williams framträdande i Leksand. Bussresa, middag i Tällberg och inträde kostade 1525 kr. Västanhede Trafik hade ett erbjudande om resa och inträde för 900 kr.
Vi konstaterade att vi båda tyckte att det var dyrt, väldigt mycket pengar för en enda kvälls underhållning. Men när jag gick in på Tobbes Resors webbplats kunde jag konstatera att det bara fanns tre platser kvar till resan den 1 april. Så alldeles uppenbart finns det folk som tycker att de har råd. Eller som har helt andra värderingar än vad jag och Margaretha har. (Även om vi tycker att Jerry Williams är bra när vi ser honom gratis på TV).
Det fick mig att dra slutsatsen att vi är nog ganska rika i Sverige ändå.
Men så blir jag förvirrad.
För på TV kan man titt som oftast se program från England där folk ”letar hus” på landet. Det innebär att en TV-reporter letar fram tre olika hus som hon/han visar för ett par som vill ha en ny bostad.
Då är det två saker som slår mig. Det första är att engelsmän tydligen har helt annan uppfattning om hur ett hus ska se ut invändigt. Heltäckningsmattor överallt, även när de renoverar, precis som vi hade för 40-50 år sedan. Dessutom har de uppenbarligen pippi på synliga takbjälkar – så att de till och med när de bygger ut ett hus lägger dit ”bluff-takbjälkar” i gips!
Det andra är prisnivån. Hus långt ute på landet är till salu för motsvarande 6-7-8-9 miljoner kronor. Vad husen då kostar inne i mer attraktiva lägen vågar jag inte gissa. Det är tur att vi inte har några funderingar på att flytta till England, hur vi skulle kunna ha råd att bo där begriper jag inte.
Detta måste rimligen betyda att vi svenskar är väldigt mycket fattigare än engelsmännen. Om det är vi som är fattigare eller de som är rikare i jämförelse med andra nationers invånare (fransmän, italienare osv) vet jag inte. Men samtidigt nämndes i ett program att ”du kan få hjälp med trädgårdsarbete för (motsvarande) 1000 kr om dagen”, vilket innebär 125 kr/timme. Det får man inte i Sverige, ens med RUT- och ROT-avdrag. De som jobbar för de lönerna (inklusive sociala avgifter), hur har de råd med en bostad?
Så jag vet inte om vi är rika eller fattiga i Sverige. I vilket fall som helst tycker jag att vi har det bra. Bara inte vintern vore så lång.
-------------------------------------------
PS om engelska husspekulanter: Det är aldrig någon som frågar om driftkostnaden på huset, hur det värms upp, om det är två eller treglasfönster (nej, engelsmännen har ju skjutfönster som säkert är väldigt otäta) eller vad det är för bequerelvärde. Javisst, de har ett varmare klimat än vi och det är ju ett underhållningsprogram. Men ändå - vad jag har förstått så klagar även engelsmännen på att det är dyrt att värma husen!
En sak till: Vi ett tillfälle yttrade TV-reportern ungefär "Byn har 350 invånare så det finns skola, livsmedelsaffär och pub". I vilken svensk by av den storleken finns det ens en liten kiosk?
Tisdagen den 18 januari 2011: Dags att drömma båtdrömmar
Det här är nog rätta tiden för båtdrömmar, dvs när man börjar hoppas och tro att vintern en gång ska ta slut och det ska bli sommar, en sommar som kan fyllas med sköna tider ombord på en båt. För det är ju nu som de stora båtmässorna äger rum.
När man drömmer om en ny fin båt, då lyser ju allt i ett rosenrött skimmer, allt det där besvärliga som kan gå fel, det glömmer man bort. Men visst kan det bli bekymmer ute på sjön/havet också. Och även om det går bra för en själv kan man träffa på andra som kanske behöver hjälp. Vad gör du om du ser detta ute på Runn?
Visste ser det oroväckande ut? Naturligtvis styr du närmare för att kunna göra en insats. Och ser att "skepparen" sitter och dricker öl i lugn och ro!
Han verkar ju inte alls skärrad av båtens belägenhet. Förklaringen får du när han kommer i land, för det gör han tydligen utan hjälp:
Det är den franske konstnären Julien Bertier som har skapat verket - om det nu ska kallas "båt" eller "konstverk" vet jag inte. Men det finns tydligen propeller och motor på den så att den kan "segla" eller i varje fall förflytta sig för egen maskin. Han lär ha färdats i denna över Engelska kanalen. Så här ser det ut när båten/konstverket ligger förtöjd i hamnen.
Om du tycker att en konstnär med så stor kreativitet måste bli någon sorts ny Picasso och därför vill köpa något av hans verk så har du hans webbplats här. Klicka gärna på hans övriga "konstverk" i tabellen till vänster på sidan.
Men vill du ha en "lite" lyxigare båt kanske det passar med "The Streets of Monaco"? Den ska bli 155 meter lång och, som framgår av namnet, likna en del av furstendömet Monaco.
Ännu så länge finns den bara på ritbordet, men kan du punga upp med pengarna som behövs så blir den byggd och din. Cirka 7 miljarder svenska kronor lär den gissningsvis kosta att bygga. Hur du ska få den till Runn vet jag dock inte.
Här är adressen om du vill beställa.
Måndagen den 17 januari 2011: Dåligt samvete
Oj, så plötsligt det blev varmt i helgen. Och blött. Och jag har fått dåligt samvete.
När Vasaloppet har gått (ja, hela Vasaloppsveckan handlar det ju om numera) så brukar jag säga att "nu kan det gott bli vår och all snö smälta bort så fort som möjligt". Men före Vasaloppet tycker jag att det är osolidariskt att resonera så, det är så många som är inbitna skidåkare och som behöver snön. Och så är ju hela arrangemanget kring Vasaloppet viktigt för turismindustrin i Dalarna. Så jag har bestämt mig att före Vasaloppet får jag inte börja drömma om vår.
Men efter all denna kyla som vi har haft så länge så tycker jag att när det äntligen har börjat töa kan det faktiskt vara nog med vinter nu.
Så får jag alltså inte tänka. Men gör det ändå. Och har lite dåligt samvete för det.
Onsdagen den 12 januari 2011: Huliganer och organiserad brottslighet
Fotbollshuliganer brukar man säga. Men det handlar väl även om ishockey. Dvs bråk mellan anhängare till lag som möts i en match, i första hand i storstäderna. ”Bråk” kanske är ett alltför milt ord, ”slagsmål” och ”misshandel” kanske bättre beskriver vad det handlar om. Såväl på läktarna under matchen som utanför före och efter matchen.
Så här beskriver Wikipedia företeelsen:
Huliganism kallas våld från supportergrupper med anknytning till sportevenemang, oftast i ett lands högre divisioner i en lagsport eller vid internationella lagsportevenemang. Den som utövar detta våld, och som gör det i en sportklubbs namn, kallas huligan, ett ord som senare använts för att referera till personer som ägnat sig åt våldsamheter även på andra håll. Det är mest förekommande inom fotbollen men även i andra sporter som till exempel bandy och ishockeyn har det ibland blivit bråk.
Under 1980-talet talade man ofta om läktarvåld som synonym eftersom de flesta bråken på den tiden skedde på läktarna, men sedan 1990-talet talar man oftast bara om huliganism, eftersom mycket våldsamheter numera ofta sker utanför sportanläggningen, till exempel på närliggande gator och parkeringsplatser. Oftast är det supportrar till de två rivaliserande lagen som drabbar samman, men ibland riktar sig även våldet mot de aktiva.
Då huliganism debatteras påstår vissa att det beror på fanatism för det egna laget, andra säger att huliganer är sådana som är ointresserade av sport men som söker bråk och gruppgemenskap, och enbart av denna anledning går på match. Även alkohol och droger anses av många ligga bakom, och många ifrågasätter alkoholförsäljningen kring sportanläggningar. På vissa håll handlar rivaliteten bara om vem som är bäst inom sport, medan det till exempel inom fotbollen i länder som Argentina, Turkiet, Frankrike, Italien och Skottland även finns starka historiska, politiska, religiösa och sociala motsättningar inblandade.
Många menar att huliganer inte är riktiga supportrar, eftersom konsekvenserna av deras kan bli att klubben tvingas böta, degraderas till lägre en division efter säsongen oavsett sportsliga prestationer eller spela hemmamatcher inför tomma läktare, alternativt på en ort längre bort, och därmed går miste om såväl psykologiskt viktigt publikstöd som ekonomiska publikintäkter.
Det kan nog mycket väl vara sant att huliganerna i första hand är intresserade av slagsmål och mindre av sporten. Själv undrar jag om det inte är så att dessa våldsintresserade män egentligen blir manipulerade av helt andra krafter, nämligen den organiserade brottsligheten. Och den bryr sig inte om olika lag eller slagsmålen i sig, den har ett helt annat intresse, nämligen att sysselsätta poliskåren.
Genom att stötta och entusiasmera dessa huliganer kan den organiserade brottsligheten ”tvinga” polisledningen att avdela några hundra poliser till en fotbollsmatch. Oavsett om man räknar kostnaden för detta i kronor (en halv miljon uppgavs i TV att en match kostar i bevakning) eller i tjänstgöringstimmar så inser var och en att motsvarande mindre polisinsatser kan utföras på andra uppgifter.
Antagligen är det så att den organiserade brottsligheten har lärt sig av just polisen. För polisen brukar i olika sammanhang berätta i massmedia att ”vi stör dem genom att sätta punktbevakning på dem och då blir det mycket mer jobbigt för dem att begå brott”.
Genom att med (sannolikt mycket små) egna insatser kunna få huliganer att sysselsätta hundratals poliser minskar de polisens möjligheter att ”störa” deras egen verksamhet och att utreda de brott de begår.
Naturligtvis kan jag inte alls bevisa att det förhåller sig på detta sätt. Men om jag själv var inblandad i och ledde organiserad brottslighet skulle jag absolut bete mig på detta sätt. Skulle inte du?
Söndagen den 9 januari 2011: Låta naturen ha sin gång
Från vårt kök och vardagsrum har vi god överblick över änderna i ån, dvs de som håller till mellan Magasinsbron och Nybron. Där är det alltid öppet vatten varför ett stort antal änder övervintrar där. Sedan har kommunen en luftpump uppe vid Kålgårn så att det blir ett litet hål i isen även där. Men där är det väldigt trångt.
I år har det varit osedvanligt mycket is på ”vår” del av ån. I vanliga fall händer det bara någon enstaka dag att isen fryser till över ån från strand till strand när det har varit extra kallt. När det nästa dag eller så har blivit lite mildare (inte alls töväder utan bara lite mindre kallt) så har det strömmande vattnet gjort att istäcket har försvunnit igen.
I år har det varit heltäckande is ett bra tag, naturligtvis beroende på den ihållande och stränga kylan. Men uppe vid Magasinsbron och en bit ner (ungefär till vår balkong) har det hela tiden funnits öppet vatten så änderna har hållit till där. Så vi har kunnat fortsätta att hålla koll på dem. Det är nästan bara gräsänder och någon enstaka knipa.
Länge har vi lagt märke till en and som tydligen har skadat högra benet för när den simmar i ån viftar den i luften med benet i stället för i vattnet. Vilket naturligtvis innebär att den inte alls simmar lika bra som de andra änderna. Men den har ändå klarat av att simma ganska rakt, vilket väl är lite konstigt. Tänk på hur det går om man skulle försöka ro en eka med enbart ena sidans åra eller paddla en kanot bara på en sida. Det är svårt.
Idag ropade Margaretha på mig att jag skulle komma och titta. Hon lät alldeles förtvivlad på rösten. Den skadade anden ”lutade åt sidan” och plötsligt låg den på rygg och viftade med båda fötterna i luften. Den lyckades komma på rätt köl igen men en stund senare låg den återigen på rygg och viftade.
Visserligen brukar jag själv lägga mig och simma ryggsim när jag badar utomhus men det är av speciella skäl (se Gäddfobifonden) och jag tror inte att den här anden har samma skäl. Att den ligger på rygg beror helt säkert på att den är så skadad. Även om jag inte förstår hur skadan på benet skulle kunna innebära att den tippar på sidan och hamnar på rygg. Men antagligen är det så det förhåller sig.
Vi funderade på om man i barmhärtighetens namn skulle se till att anden blev avlivad så den slipper lida (att ta den till en veterinär skulle aldrig falla mig in). Själv har jag varken båt att fånga den med eller lust att avliva den. Men kanske borde jag tipsa kommunen som väl har resurser?
Fast å andra sidan har vi ju sett denna and med sitt skadade ben länge i ån. Alldeles uppenbart har den överlevt, dvs inte svultit ihjäl. Så det kanske är bättre att låta den leva? Och låta naturen ha sin gång.
För övrigt – hur många änder dör under en normal vinter och hur många dör en så här kall vinter? Någon gång hörde jag att en tredjedel av alla rådjur dör under en kall vinter, antagligen i första hand årsungarna och gamla individer. Hur många änder dör under en vinter? Vart tar de vägen? Jag har aldrig sett en död and i ån. Äter kråkorna upp dem med detsamma?
--------------------------------------
Kommentar:
Anders, Sveriges Ornitologiska Förening: Det är oftast lika bra att låta naturen ha sin gång. Fåglar som stannar tar en risk. Om det varit en mild vinter så har de som stannar lite försprång på våren. Samtidigt kan ju de änder du har hos dig flyttat en lång sträcka, det är svårt att veta. I ett fungerande ekosystem förolyckas en del och på ett eller annat sätt blir de mat åt andra; räv, mink, havsörn etc. Dessutom är det svårt att veta om anden lider. Jag tror att den vill leva så länge som möjligt. Om det rör sig om hotade fågelarter då kan det möjligen vara motiverat att försöka rädda en enstaka individ.
Måndagen den 3 januari 2011: Året med kungafamiljen
Detta är ju ett program som har sänts av Sveriges Television i väldigt många år. Hur många vet jag inte - men många är det.
Med tanke på kungens valspråk "Med Sverige i tiden" kan man fundera över när TV:s presentation av programmet kommer att kompletteras med "...och omedelbart efter programmets slut kan ni chatta med kungen på svt.se".
Måndagen den 3 januari 2011: Nyårslöften
Det brukar ju vara aktuellt med diverse löften runt nyår där man lovar sig själv att på något sätt ”bli en bättre människa”. I varje fall talas det mycket om sådant i media, hur vanligt det verkligen är att folk lovar sig själv saker och ting, det vet jag inte.
Oftast lär det tydligen handla om att sluta röka, att börja motionera eller att gå ner i vikt (eller en kombination av dessa saker). Det är nog inte så många som verkligen kan förverkliga sådana löften.
(Det där med att sluta röka kanske hör till en förgången tid, numera är det väl få som röker. Jag kommer ihåg att när jag gick i pension var vi 20-30 stycken som arbetade på Vägverkets lokalkontor i Falun – ingen rökte. Kanske det berodde på att det var en kraftigt manlig dominans där, de som trots allt fortfarande röker är tydligen nästan enbart kvinnor. Själv har jag inte rökt sedan lumpen. Jag kan möjligen förstå att någon kan tycka att det är gott eller avkopplande med en cigarett eller cigarr i lugn och ro till en kopp kaffe efter maten. Men jag har väldigt svårt att förstå de kvinnor som i vinterkylan står och huttrar med en cigarett i näven utanför dörren till sitt jobb. Borde inte lidandet av att stå och frysa vida överväga den njutning de kan känna av rökandet?)
Men ett löfte som kan vara trevligt att ge sig själv kan vara att se till att lära sig något nytt varje dag. Själv har jag sedan väldigt länge insett att det finns så ohyggligt mycket som jag inte vet – men som jag skulle vilja lära mig (även om jag vet att jag ändå ganska snart kommer att glömma bort det jag lärt mig!).
Du som tänker som jag – här får du en möjlighet att lära dig hur en dator räknar. Dessutom hur de gamla egyptierna räknade. I skolan fick vi ju lära oss såväl multiplikation som division, allt byggt på vårt decimala talsystem. Det tycker vi är enkelt och självklart. (Om dagens skolbarn tycker att det är lika enkelt vet jag inte, de använder ju miniräknare). Men datorn har ju bara två siffror, ett och noll, dvs ett binärt talsystem (i praktiken ”ström” och ”icke-ström”). Hur räknar den?
Så här menar Michael S Schneider att de gör/gjorde.
Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
Söndagen den 2 januari 2011: Barnaby is back!
Fyra nya avsnitt av Morden i Midsomer ska det bli. Det första av dem sändes i TV i kväll.
Från början tyckte jag att serien var mycket bra, inte så mycket våld som i amerikanska motsvarigheter - dvs inte så mycket synligt våld i rutan även om det var många som dog.
Men så småningom har jag blivit mer och mer skeptisk och tyckt att intrigerna är alltför kryptiska. Normalt beror morden på något som hände 20-30 år tillbaka i tiden. Inte särskilt troligt.
Även den här gången var det så. Men det som jag hängde upp mig på var detta om folkbokföring. Har de ingen sådan överhuvudtaget i England? Det måste man fråga sig. Det är ju ändå ett civiliserat kulturland, någon ordning på sina invånare borde de väl ha? Nu gällde det ett nyfött spädbarn som för 18 år sedan hittades i en buske av en präst (modern hade hoppat i ån och dränkt sig). Han lämnade bort barnet till två vuxna som ville ta hand om det ("illegal adoption").
Barnavårdscentral, dagis, förskola, skola? Om man i Sverige kommer med ett spädbarn till barnavårdscentralen utan att ha gått till mödravården tidigare så undrar de väl? Och kan man bli inskriven i dagis och skola utan att ha några papper på vem man är? Även om man i England inte har några personnummer så borde man väl ha något sätt att hålla reda på vem som är vem och vem som är barn till vem och vem som är ett barns biologiska föräldrar eller fosterföräldrar eller adoptivföräldrar?
Jo, nu ser jag till och med att man i England har ett slags personnummer, i varje fall enligt Wikipedia:
People born and resident in the UK are assigned an NI number (referred to internally as a NINO), and receive a plastic 'numbercard' of similar proportions to a credit card with the number raised on the front shortly before their 16th birthday, and are advised to keep the card safe (only one replacement card may ever be issued over the lifetime of an individual).
"Konstnärens frihet" kanske någon säger. Ja, men även en "konstnär" ska väl vara lite trovärdig?
Söndagen den 2 januari 2011: Infrastrukturhistoria
När jag nu har skrivit ovanstående rubrik så inser jag att jag borde ändra den. I varje fall om jag vill att någon ska läsa vad jag skriver. Antagligen är det så att väldigt många tror/tycker att infrastrukturhistoria låter tråkigt och torrt.
Det är det inte.
Att jag själv är intresserad av gamla vägar och deras tillkomst är kanske inte så konstigt med tanke på att jag har ägnat min yrkesverksamma tid åt vägar och Vägverket (numera nedlagt och ersatt av Trafikverket). Tyvärr (tycker jag) är det så orättvist att det normalt finns mycket med dokumenterat om gamla järnvägar än om gamla vägar. Som tur är inser jag att även järnvägar är intressanta.
Men det finns även andra infrastrukturanläggningar att läsa om och lära sig mer om – och allra först att inse att de överhuvudtaget existerar/har existerat, nämligen kanaler. Sådana har man byggt i vårt land i kanske tusen år – om man har en vid definition av begreppet.
Det kan alltså handla om storskaliga anläggningar för sjöfart med stora fartyg (Göta kanal och Strömsholms kanal tex), mindre anläggningar för smärre fartyg och pråmar (tex slussen vid Silfhytteå), ofta knutna till bruk, för timmerflottning (Korsnäs kanal mellan Dalälven och Prästtjärn i Torsång eller Korsnäskanalen mellan Dalälven och Korsnäsverken i Gävle tex). Man kan även räkna med kanaler som enbart har avsetts för att transportera vatten, dvs dräneringsföretag för att sänka en sjö och skapa ny åkermark eller för att föra vattnet till eller från en kraftstation.
En webbplats som innehåller mycket intressant om väldigt många kanaler i Sverige är webbplatsen Nordens alla kanaler.
I och för sig kanske de flesta delsidorna är ganska kortfattade – men de kan ge inspiration till att söka mer på annat håll.
Besök sidan!
