Bloggen: [Nyfiken]
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"
| Bloggmaster är Bo Bävertoft. Läs tidigare månaders blogg här. |
Onsdagen den 16 november 2011: Inget nytt under solen
Det är så lätt att tro att alla "nya" vanor eller företeelser verkligen är nya. Varvid vi förundras över hur det har kunnat bli så och varför allt inte självklart är "som det brukade vara". Men allt är uppenbarligen inte nytt och det är inte självklart hur det var "förr".
Det insåg jag när jag idag läste en artikel i Falu-Kuriren (eller ska man numera säga Dalarnas Tidningar?) om att Leksands Köpmannaförening firade etthundraårsjubileum. I artikeln stod det:
Vad vore ett 100-årsjubileum utan tillbakablickar. En av Köpmannaföreningens första åtgärder blev att få slut på söndagshandeln. Allt för att skona alla affärsanställda som aldrig fick någon hel söndag ledig. För att få respekt för beslutet fastställdes 50 kronor i vite. En nymodighet som inte blev så populär. Resultatet blev stämning för olaga söndagshandel och böter för samtliga Norets affärsmän.
Jag som hade trott att det här med söndagsöppet var ett modernt påfund av de rikstäckande affärskedjorna. Det var tydligen likadant för hundra år sedan som idag. Fast idag är det antagligen så att butiksinnehavaren får "böta" till galleriaägaren om han inte har söndagsöppet.
Hur som helst hade tydligen Köpmannaföreningen i såväl Leksand som på andra platser framgång i sin strävan för söndagsstängt. Eller behövdes det lagstiftning? I varje fall var det ju aldrig söndagsöppet i butikerna när jag växte upp på femtiotalet. Det enda som var öppet var godiskiosken - och till och med den var stängd när högmässan pågick i kyrkan, det kommer jag ihåg.
Måndagen den 14 november 2011: Digital-Malte
Vi har skaffat en ny dator, Margaretha och jag. Trots allt vad folk säger om att män är pryltokiga var det faktiskt Margaretha som drev igenom att vi skulle göra det, hon tyckte att den gamla datorn hade blivit alldeles för seg och långsam. Och det måste jag ju hålla med henne om.
Det första problemet var naturligtvis vilken dator som vi skulle köpa. Det dräller in reklam från de stora kedjorna, i första hand på söndagarna, där finns det massor av modeller att välja på. Alla beskrivs i entusiastiska ordalag med en massa bokstavsförkortningar som de är utrustade med. Det är bra. Mindre bra är att jag inte har en aning om vad de olika förkortningarna innebär och vad jag behöver.
Då blir det den yngre generationen som får ge råd. Martin pekade ut en modell som det fick bli – ”ta en sådan så varar den lite längre” var hans kommentar. Och med tanke på texten här nedan var det ett gott råd.
-Large.jpg)
Han hade skickat med en länk till en postorderfirma (nej, det heter nog ”näthandelsföretag” numera) så det var bara att klicka och beställa. Och betala naturligtvis. Sedan kom den hem (nåja, till Willys Svalan) efter några dagar.
Att flytta över från den gamla till den nya datorn anslutningssladdarna för el, bredband, skärm och den lilla plutten som tar emot signaler från det trådlösa tangentbordet och dito mus var inte svårt, det klarade jag själv. Sedan gällde det att flytta över allt det som jag hade i den gamla datorn, filer, program och sk favoriter, dvs adresser till webbplatser som jag vill kunna besöka enkelt.
För att flytta över filer skulle man ha ett externt minne eller en speciell kabel, stod det i anvisningarna – som alla fanns i datorn, inget på papper. Jag hade varken externminne eller kabel. Men det löste jag genom att nyttja det företag som jag även annars använder som backup och reserv om min dators hårddisk skulle gå sönder. Adrive heter de och på deras server, belägen någonstans i världen, kan man lagra upp till 50 GB kostnadsfritt. Det är väl detta som menas när man pratar om "datamolnet".
Visserligen hade jag redan det mesta lagrat där men för säkerhets skull (för att inte förlora några filer) bestämde jag mig för att skicka över alla filer på den gamla datorn till dem en gång till. Det var cirka 28000 filer så det tog ett par dagar att föra över alltihopa. Det gick inte heller att bara låta datorn stå och köra och komma tillbaks efter ett par dagar. När man skickar dit får man inte skicka mer än 1000 filer i taget, dessutom behövde jag kolla då och då att det inte hade hängt upp sig – för då hände ju ingenting.
Efter några dagar hade jag alltså fört dit alla filerna. Sedan gick det fortare att hämta tillbaks dem till den nya datorn, det gick på en dag ungefär.
(Jag blev faktiskt lite stolt när jag kunde skymta en antydan till "godkännande" i Martins ögon när jag berättade hur jag hade gjort!).
Sedan gällde det att få över några program från den gamla till den nya datorn. Flera av dem var inte inhandlade på ”hederligt vis” så att ”föra över” gick inte. Istället handlade det om att hämta hem från nätet. Först fick jag hjälp av Kalle att hämta ett av programmen så att det fungerade tekniskt. Men det visade sig att det som jag hade fått hämtat var en senare version än den som jag hade tidigare – vilket skulle innebära att jag skulle behöva lära mig en massa nyheter. Säkerligen bra förbättringar, men eftersom jag sannolikt bara använder 5% av finesserna i den gamla versionen skulle arbetet med att lära sig det nya vida överstiga nyttan av finesserna i det. Nu har jag fått hjälp av Urban att hämta samma version som tidigare. Det känns skönt.
Det som just nu återstår (tror jag) är att importera ”favoriterna”. Visserligen har jag gjort precis som (jag tror) att man ska göra enligt anvisningarna – men det fungerade inte. Jag får ta hit hjälp igen.
Det är tur att det finns en yngre generation att vända sig till.
Jag tror inte att jag är speciellt unik, av alla de personer i min ålder som dagligen använder dator tror jag att de flesta gör på samma sätt när det är något som går utöver själva användandet, tex när något hänger upp sig: de kallar på barn eller barnbarn eller grannens barn. Som fixar det enkelt och behändigt på några minuter.
Men alla har inte sådana, dvs barn, barnbarn eller grannbarn, i närheten att tillgå. Det kom jag att tänka på när jag läste i Veteranens webbupplaga ett referat från ett seminarium, Äldre i den digitala världen. Där hade någon föreslagit att Fixar-Malte skulle få hjälpa äldre med krånglande datorer.
För det är ju så att genom Falu kommuns försorg finns Kommunfixar’n, även kallad Fixar-Malte, som hjälper personer som är 67 år eller äldre med praktiska småjobb i hemmet. Uppdraget får ta högst en timme.
Om ”fixa dator” kan inräknas bland detta skulle det kunna innebära en stor lättnad för pensionärer som inte har tillgång till barn eller barnbarn.
Som invändning mot förslaget kan anföras att det inte är självklart att de personer som hittills varit verksamma som Fixar-Malte klarar av att även fixa datorn. Det är förståeligt.
Men problem är ju till för att lösas - genom kreativt nytänkande. Kommunen skulle kunna engagera ett antal tonåringar i gymnasieåldern som Digital-Malte och som mot en förhållandevis billig slant åker hem till pensionären och löser hans datorproblem. Jag tror att många duktiga ungdomar skulle vara villiga att ställa upp. Och att de i de allra flesta fall skulle kunna lösa problemet väldigt snabbt och enkelt.
En annan invändning skulle kunna vara att motivet för Fixar-Malte i första hand är att undvika att pensionärer ramlar och bryter ben (och därigenom orsakar kommunen och landstinget dryga kostnader) när de ska byta en glödlampa i takkronan eller sätta upp nya gardiner.
Några ben bryts ju inte när datorn krånglar. Men det kan istället medföra bekymmer för pensionären, bekymmer som kan leda till en depression och det kan ju vara väl så allvarligt - och kostsamt för kommunen!
Här har Falun en möjlighet att vara en föregångskommun!
-------
PS 111117: Nu har Urban varit här och fixat så att favoriterna ligger där de ska och skannern fungerar. Det senare var tydligen besvärligt även för honom, det fanns ingen drivrutin att hämta på nätet för min skanner som passade till min nya dators operativsystem. "Det här hade du inte klarat själv" var hans kommentar.
Fredagen den 4 november 2011: Kladdig om fingrarna
Det är nog inte bara jag som på en frukostrestaurang, här hemma såväl som i utlandet, har suttit och kämpat med portionsförpackat smör. Antingen är smöret "invikt" i en aluminumfolie, som visserligen är lätt att få upp men som blir som ett stort kladdigt "flak" när man väl har öppnat paketet. Äter man flera smörgåsar (och det gör jag ofta) blir det flera kladdiga flak. Inte vet man var man ska lägga det, finns det en askkopp på bordet så brukar jag lägga det där.
Eller också ligger smöret i en liten plastbytta med påklistrat aluminumfolie över. För att kunna dra bort folien finns det en pytteliten fri flik att försöka få grepp om med fingerspetsarna. Det är inte lätt att få ett bra tag där, speciellt inte när man kommer till förpackning nummer två och redan är lite kladdig av smör på fingrarna.
Vill man sedan ha marmelad på smörgåsen brukar den också vara förpackad i en likadan plastbytta. Margaretha, som i sin egenskap av kvinna är lite mer våldsam av sig än vad jag är, brukar helt enkelt köra gaffeln eller kniven genom aluminiumlocket och sedan klämma ihop plastbyttan så att marmeladen sprutar ut genom hålen.
Nu har jag hittat en mycket bättre förpackning. Även där ligger smöret i en platsbytta - men denna bytta är inte försluten med aluminiumfolie utan med en "träbricka" som dessutom är utformad som en miniatyrkniv att bre på smöret med. Genialt!
Tyvärr inser jag att denna förpackning sannolikt är dyrare än de vanliga och att jag därför knappast kommer att hitta den på de restauranger som jag frekventerar och där man kan äta en frukost för 99 Bath.
