Falupensionärsbloggen
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"
| Mars månads bloggare är Bo Bävertoft Läs tidigare månaders blogg här. |
Torsdagen den 31 mars 2011: Patchwork och annat värdefullt
Låt mig först säga att jag brukar ha svårt att ”hänga med” i modet, dvs veta vad som är modernt i klädväg. Jag kommer ihåg att jag en gång på 80-talet (eller var det 90-talet?) reagerade på att en av mina arbetskamrater hade en kavaj som jag tyckte satt så väldigt illa på honom. Den såg ut att vara alldeles för stor, hängig och pösig och dessutom med axelvaddar som gjorde att det hela så väldigt konstigt ut.
Först efter ett bra tag förstod jag att den stilen var modern just då. Generellt sett brukar jag inte förstå vad som är modernt förrän det håller på att bli omodernt. Det är en av anledningarna till att jag försöker köpa ganska neutrala kläder, dvs att inte bry mig om att följa modet. Ett annat skäl är att jag normalt använder min kläder under en avsevärt längre tidsperiod än vad ett mode håller sig.
När vi i veckan var i Stockholm följde vi med våra vänner som tänkte köpa en ny matta till sitt vardagsrum och besökte därför Nessims Mattor vid Norrmalmstorg. Medan de diskuterade färger, storlekar, mönster och knutar på mattor från länderna i Mellersta Östern (det är intressant att notera att de flesta svenskar betraktar invånarna i dessa länder något nedlåtande och anser dem vara tämligen ociviliserade med sina steningar av kvinnor mm – men deras mattor uppskattar vi!) så strosade jag runt i lokalen och såg en trave med mattor som inte alls liknade dessa ”äkta” mattor.
Nyfiken som jag är frågade jag naturligtvis vad det var för konstiga mattor och fick svaret att tekniken hetta Patchwork. Man tog gamla utslitna mattor och klippte sönder dem i bitar som sedan syddes ihop på motsvarande sätt som när man gör lapptäcken.
Men när man gör lapptäcken inbillar jag mig att man väljer ut vackra tygbitar. Här var det alltså utslitna (och väldigt utslitna!) mattor som klipptes sönder. Och som var till salu för 10-20.000 kronor. Det var modernt nu. Trots att jag aldrig hade hört talas om det.
Senare på eftermiddagen gick Margaretha och jag runt för oss själva och tittade i olika butiker. Bland annat kom vi till såväl PUB som NK, de gamla ”varuhusen” som numera består av ett antal olika specialistbutiker. Såväl i heminredningsbutiken R.O.O.M. på PUB som på NK upptäckte vi att det fanns fullt av sådana mattor. Alla var inte sönderklippta och hopsydda, det fanns även mattor som bestod av ett enda stycke.
Men alla var väldigt slitna. Jag insåg att de inte var ”naturligt slitna”, dvs ingen normal människa har kvar sin matta till dess att den blivit så utsliten, utan de har sannolikt slitits mekaniskt i en maskin för att få detta utseende – ungefär på motsvarande sätt som de stenslipade jeans som ungdomarna köper (och dessutom gör en rispa i så att de ska se ännu mer slitna ut).
Det ljusa till vänster om soffbordet är nog solljuset, men till höger är det helt enkelt slitet. Avsiktligt.
Det var spännande att gå och titta på dessa mattor och undra hur någon kan betala stora pengar för dem.
På samma ställe hittade vi plåtstolar, rostiga och slitna som såg ut att ha använts i en verkstad i hundra år. 6-8000 kronor.
Böjträstolar lanserade tysken Michael Thonet i mitten av 1800-talet, i första hand som kaféstolar. Det är en väldigt vettig och bra stoltyp tycker jag, lätta och behändiga att flytta och tillverkas och säljs ju fortfarande. Här hittade vi en ”sliten” sådan. Den var väldigt sliten, ett ben satt till och med löst. På en loppis eller en auktion på landet skulle jag kunna tänka mig att man skulle kunna få betala 50 kronor – men då skulle man nog få ett par stycken av stolarna. Här kostade den 2550 kronor.
Thonet-stol - men den här ser ganska välskött och hel ut. Därför antagligen inget värd.
Vi hittade även en fotpall. Ja, det var nog mer än en fotpall, den var nog avsedd att sätta sig ner på när man balanserar ett champagneglas i handen för den var rejält stor, 120*120 cm och snyggt klädd i skinn. Sittpuff kallas det kanske. Hade vi bara haft ett vardagsrum som var stort nog skulle jag mycket väl kunnat tänka mig att ha den hemma. Om det inte var för en sak – priset var 76.000 kronor.
Min slutsats av allt detta blev: Folk har för mycket pengar. Eller kanske rättare: Det finns uppenbarligen en hel del människor som har så mycket pengar att de inte vet vad de ska göra av dem.
Men det var roligt att få gå och ”förfasa” sig.
Torsdagen den 31 mars 2011: Hammarby Sjöstad
Margaretha och jag har under ett par dagar besökt goda vänner som bor i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Det var en upplevelse, en hel stadsdel uppförd sedan millennieskiftet nere vid vattnet. Och en stadsdel som verkligen ser ut som en ”stadsdel” i en stad, dvs inte ett förortsområde.
Foto Holger Ellgaard
När man på 1930-talet dels rev gammal bebyggelse inne i städerna och framför allt byggde nya bostadsområden utanför (som tex Vällingby) var det för att åstadkomma något som var bättre än de osunda miljöer som många människor tidigare hade tvingats leva i. Osunda och osämlika. De välbärgade bodde i stora ljusa våningar ut mot gatan medan de mindre bemedlade bodde i gårdshus och liknade på trånga gårdar med fukt och orenligheter och dit solljuset sällan hade en chans att leta sig ner.
Den nya tidens modell vara att bygga ”hus i park”, antingen punkthus eller långsmala lamellhus där alla skulle få lika mycket ljus in i lägenheterna. Det var ju bra från hygienisk synpunkt. Även om jämlikhetstanken ibland gick till överdrift, enligt min uppfattning. Sålunda förekom det att man inte satte några fönster på lamellhusens gavlar – eftersom de som bodde i gavellägenheterna i så fall skulle fått ett bättre läge än övriga boende i huset. Det skulle inte ha varit jämlikt. För mig är detta ett bra exempel på vad jag kallar ”kommunistiskt jämlikhet”, dvs att jämlikhet skapas genom att se till att ingen får det bättre i stället för att se till att de som har det sämre får det bättre. De som bodde i ”övriga” lägenheter i husen skulle ju inte fått ett dugg mindre ljus om de som bodde i gavellägenheterna hade fått fönster på gaveln.
Så har vi byggt länge nu. Bra exempel är Norslund och Herrhagen. Ljust och fint. I Hammarby Sjöstad har man gått ifrån detta med ”hus i park” och har byggt husen med fasadlivet i gatukant (ja, det är ordentligt breda trottoarer också). Men ändå lycktas få till det så att det blir ljust – och att väldigt många till och med har lite utsikt över vattnet.
Själva strandkanten har man bevarat naturlig, dvs vassbevuxen där sjöfåglar kan bygga bo, i stället för att gjuta eller mura en kajkant. Ändå kan man promenera längs vattnet på lite upphöjda spångar.
Foto Pieter Kuiper
Är ni i Stockholm och inte vet vad ni ska ta er för en eftermiddag, ta och åk dit och flanera en stund – det finns kaféer och restauranger så ni kan sitta ner och mysa också. Ta tunnelbanan till Gullmarsplan och byt där till spårvagnen Tvärbanan mot Sickla Udde. Stig sedan av vid Luma (den gamla lampfabriken som Kooperativa Förbundet startade för att komma till rätta med glödlampsoligopolet och förse oss konsumenter med billigare glödlampor). Sedan kan ni strosa runt. Alternativt kan ni ta busslinje 2 från Kungsträdgården mot Sofia och sitta kvar på den genom hela Södermalm tills den stannar vid ändhållplatsen (så ni behöver inte vara oroliga för att stiga av vid fel hållplats) och sedan fortsätta ytterligare några hundra meter ner till vattnet och ta färjan (gratis) över till Sjöstaden.
Såväl Margaretha som jag sa att om vi av någon anledning skulle vara tvungna att bo i Stockholm skulle vi gärna bo där.
PS: Dessutom har de slalombacke inom promenadavstånd, Hammarbybacken, som är en gammal soptipp men när vi var där i veckan hade full fart på liftarna.
Lördagen den 26 mars 2011: Smartare än en femteklassare
Igår kväll (under Earth Hour) tittade vi på TV-programmet "Smartare än en femteklassare" (ja, vi hade TV påslagen men lamporna var släckta!). Och började fundera.
Det pratas ju så mycket om att en stor del av skoleleverna inte ens har grundläggande (dvs godkända) kunskaper i basmämnena när de lämnar årskurs nio. Vad det beror på diskuteras, om det är missriktade läroplaner, dåliga lärare, för hög ljudnivå i skolsalen, dålig stöttning från föräldrarna eller ointresse från eleverna. Kanske är det en kombination?
Men som i alla andra verksamheter gäller det ju att prioritera. Det finns så väldigt mycket man kan lära sig/man kan lära ut till eleverna. Allt kan man uppenbarligen inte hinna med. Då gäller det att välja ut det som är väsentligt, dvs det som eleverna verkligen har nytta av i sitt kommande liv.
Alla eleverna i programmet visste att den judiska högtiden "sukkot" på svenska heter "lövhyddofesten". Jag undrar hur många av de vuxna i publiken som visste det. Inte jag i varje fall.
Är detta verkligen något som är så viktigt att lära ut att alla femteklassare ska veta det? I ett land där vi knappt vet vad "våra egna" religiösa högtider står för. (När vi slopade annandag pingst som helgdag för att "få plats med" nationaldagen och en del av mina arbetskamrater gnällde över detta roade jag mig att fråga varför vi egentligen firade pingst. Det var en av totalt trettio på kontoret som visste).
Prioritera!
Lövhydda i New Hampshire, USA
PS: Varför heter det "lövhyddo-" och inte "lövhydde-"?
Fredagen den 25 mars 2011: Earth Hour och energi
I morgon kväll ska vi släcka alla lampor i en timme mellan 20.30 och 21.30 för att visa att vi är engagerade i världens energiproblem. Det kan jag gärna göra, visst kan det vara trevligt att sitta i stearinljusens sken och titta på TV och dricka ett glas gott vin tillsammans med Margaretha. Även om det kanske inte innebär så mycket för energifrågan, man ska väl se det hela som en symbolhandling – och sådana kan ju vara viktiga.
I morse läste jag i FK på ledarsidan ett kommentar från riksdagsledamoten Carl-Oskar Bohlin (M). Han hade tackat nej till en inbjudan att tillsammans med landshövdingen och andra framstående personer avnjuta en middag i stearinljusens sken och ville förklara sitt ställningstagande. Så här skrev han:
Tidningens politiske redaktör Christer Gruhs, uppmärksammar att jag valt att avböja en middag i mörker med anledning av Earth Hour, tillsammans med landshövdingen och riksdagskollegor. Låt mig först göra klart att jag inte har något emot vare sig landshövdingen eller företeelsen att använda våra energiresurser på ett klokt sätt, snarare tvärt om.
Vad jag däremot har svårt för är ett arrangemang som närmast har karaktären av att världen en timme varje år stoppar huvudet i sanden, för att sedan vakna upp med ett litet bättre miljösamvete dagen därpå utan att något har förändrats. Eftersom Earth Hour sägs vara en viktig symbolhandling måste man fråga sig vad som egentligen symboliseras genom en mörkläggning.
Lampan och ljuset har kommit att stå som symbolen för mänsklig uppfinningsrikedom och framgång. Istället för att vända teknikutvecklingen ryggen genom att säga att Edison med sin uppfinning av glödlampan var en miljöbov ska vi minnas vad han ersatte, nämligen luftföroreningar av eld och sot. Låt oss förvalta detta arv och bli miljövänligare genom teknisk landvinning. Sådant sker inte genom en middag i ett såväl intellektuellt som fysiskt mörker.
Genast fick han följande kommentar från Christer Gruhs:
Svar direkt: Eftersom Carl-Oskar Bohlin tilltror sig en större intellektuell kapacitet än vad övriga middagsgäster representerar, borde måltiden i morgon kväll vara ett gyllene tillfälle för en kunskapsbärare av Bohlins kaliber att dela med sig av.
Jag har stor respekt för Christer Gruhs och brukar väldigt ofta dela hans uppfattningar i olika frågor. Men den här gången tycker jag att det skulle varit under hans värdighet att komma med en så ironisk kommentar. Varken Christer Gruhs eller jag vet väl vad landshövdingen eller de övriga gästerna egentligen tycker om middagen och hela jippot, kanske är det så att de helt enkelt vet vad som är ”politiskt korrekt” och därför går på middagen?
Men till själva sakfrågan.
Det är väl inte belysningen som är det stora problemet. Precis som Carl-Oskar Bohlin skriver har ju den elektriska belysningen inneburit en revolution för mänskligheten. Inte bara genom att troll och andra ruskigheter, som höll till i stugornas vrår, självdog när det blev ljust. Naturligtvis ska vi vara aktsamma med all energianvändning och inte ha belysningen tänd i onödan. Min egen far var, när jag växte upp, väldigt noga med att man skulle släcka belysningen i ett rum när man gick ut från det (och ingen annan var där) så jag har blivit väl uppfostrad. Även om hans argument mer handlade om ekonomi än om miljö, det senare var ju inte ”uppfunnet” då.
Så man ska inte ha lampor som lyser i onödan, det håller jag helt med om. Sedan kan man fråga sig vilken betydelse den minskade elenergin till belysning har från miljösynpunkt. Den genomsnittliga elenergin i Sverige är alstrad av vattenkraft och det brukar alla vara överens om att det är en väldigt ”ren” och miljövänlig energi – även om det var väldigt mycket debatt om miljövärden när våra älvar en gång byggdes ut.
Nu inser jag att mitt resonemang i ovanstående stycke inte är helt relevant. Det är ju inte hur den ”genomsnittliga” elenergin har alstrats som är intressant utan marginalenergin, dvs varifrån den energi kommer som förbrukas om vi använder ytterligare lite energi. Och då är det ju sannolikt så att den kommer från ett koleldat kraftverk någonstans i utlandet. Respektive att om vi förbrukar lite mindre energi så kör man det koleldade kraftverket lite mindre och detta ger därigenom lite mindre utsläpp. Därigenom skulle det vara intressant att minska även energiförbrukningen beroende av belysning i Sverige. Det håller jag med om.
Det märkliga är att så resonerar man/vi/SJ inte när det gäller den energi som åtgår för att driva järnvägstrafiken. Att åka tåg är säkert bra från energisynpunkt, dvs tågen rullar på stålskenor och har därför liten friktion, dessutom rymmer ett tåg många passagerare som energiåtgången kan fördelas på (under förutsättning av att det finns passagerare i vagnarna!). Så egentligen borde inte SJ behöva ”skryta” på ett ovederhäftigt sätt som de gör. De påstår att all deras energi är ”grön”, dvs alstrad av vatten- eller vindkraft eftersom de har ett avtal med sina leverantörer att det är sådan el som levereras. Hur man nu ska kunna veta var just de elektronerna har satts i rörelse som driver tågen. Men det som avses är naturligtvis att energileverantören garanterar SJ att de producerar så mycket energi på dessa sätt och att de inte har motsvarande avtal med någon annan köpare om just denna kvantitet.
Men precis som när det gäller belysningen så innebär ju detta att bara att det är någon annan elkonsument som får den energi som alstrats av kolkraftverken, inte att användningen av sådan energi på något sätt minskar. Hur detta ska gynna miljön kan jag inte förstå – vad det handlar om är väl att få kunden att känna gott samvete. Det är ju inte alla som genomskådar resonemanget.
För övrigt kanske det från energisynpunkt hade varit bättre att stänga av TV:apparaten under en timme i stället för att sitta och titta på den i stearinjusets sken. En TV drar över 200 W och med tanke på hur lite de moderna glödlampor, som vi numera använder, drar så måste vi ha väldigt många sådana i rummet för att nersläckningen av dem ska komma upp i samma klass som TV:apparaten. Jag inser naturligtvis att finessen med att släcka lamporna är att det ”syns”, om vi stänger av TV:apparaten är det ingen mer än vi själva som lägger märke till det. Och på landshövdingens middag har de säkert ingen TV på.
Utan att ha kunnat göra någon beräkning tillåter jag mig dessutom att anta att den energi som middagsgästerna använder när de åker bil till och från middagen långt vida överskrider den energi som sparats genom att belysningen släcks. Det är inte all som liksom jag har gångavstånd till residenset.
Jag kommer nog att släcka belysningen i morgon kväll. Det är mysigt att sitta i soffan med Margaretha i mörkret.
---------------------------------
PS: Det finns andra energibesparande aktiviteter/kampanjer som jag tror mer på. Visserligen får jag nog betrakta mig själv som en inbiten bilist men jag har stor respekt för de som varje år driver kampanjen "I stan utan min bil". den syftar till att vi under en dag ska låta bli att ta bilen till jobbet (eller vart det nu är vi kör i stan). Dels blir energibesparingen av att cykla eller ta bussen till jobbet avsevärt större än att släcka lampan i en timme, dels är det inte bara en symbolhandling - det kan få effekt även på längre sikt genom att deltagarna får upp ögonen för att man inte behöver ta bilen korta sträckor i stan. Och kanske fortsätter att cykla eller ta bussen. (Jag tror inte att särskilt många av de som släcker ljuset i morgon kväll kommer att säga "Det här gick ju bra, vi fortsätter att ha släckt på kvällarna").
Tyvärr brukar det inte alls vara så många som hörsammar vadjan om att ställa bilen hemma. Det fordrar ju ett visst mått av uppoffring (anser man nog) och det är man inte beredd att göra. Att släcka ljuset en timme för att "vara duktig" innebär ju ingen särskild uppoffring så det kan man ställa upp på. Tyvärr är vi nog sådana, de flesta av oss.
Nu kanske någon säger att det är lätt för mig att tycka om den kampanjen eftersom jag dels bor inne i stan och kan promenera till hela centrum utan besvär och dels är pensionär, dvs inte har någon arbetsplats att förflytta mig till. Det är rätt, det erkänner jag. Men kanske skulle en sådan kampanj kunnat få mig att inse att det går bra att cykla eller ta bussen in till stan när jag bodde i Källviken - särskilt som förutsättningarna för att cykla den sträckan var synnerligen goda, nästan helt horisontellt och bra cykelbana.
Att cykla mellan Falun och Borlänge för att komma till jobbet, det tycker jag nog är lite för långt för att få någon större omfattning även om det numera finns en fin gång- och cykelbana längs väg 293. Men det finns de som är villiga att cykla så långt, kanske inte varje dag men ibland. Heder åt dem!
Att cykla på vintern tycker jag är lite överdrivet hurtigt...
Jag har till och med haft en arbetskamrat Roland Thorén om vilken, när hans namn nämnes, någon alltid med förvåning och beundran i rösten kommenterar att han cyklar mellan hemmet i Dala Järna och arbetet på Vägverket i Borlänge - cirka 9 mil. Fast när man pratade med honom om det förklarade han att han "bara" brukar cykla en gång varje sommar.
Torsdagen den 24 mars 2011: Knappar
Det finns nog ingen som vet hur många olika sorters knappar det finns i världen. Olika storlekar, färger, utseende. Knappsamlare har man ju hört talas om. Fördelen med att samla knappar är väl att samlingen aldrig riskerar att bli komplett – vilket ju lär vara en äkta samlares fasa.
En riktig knappsamlare kanske även ägnar sig åt knappologi. Ordet betecknar vetande som är meninglöst och pedantiskt systematiskt och myntades av August Strindberg i novellen De lycksaliges ö i samlingen Svenska öden och äfventyr.
Men även om vi inte är knappsamlare har de flesta hushåll nog en knappsamling, ofta bestående av en glas- eller metallburk där vi har sparat gamla knappar. Med tanken att de kanske kan komma till nytta någon gång. För knappar har ju en tendens att för eller senare lossna. Ibland märker man när knappen lossnar och hinner fånga upp den så att den kan sys i igen. Men ibland upptäcker man bara att det är en knapp borta. Då tar man fram burken och ser om det finns någon likadan knapp där som kan ersätta den borttappade.
När det gäller herrskjortor brukar det inte vara så svårt, de är ganska standardiserade såväl till utseende som storlek. Men i många andra fall kan det vara svårt att hitta en knapp som är likadan som de som sitter kvar i plagget. I värsta fall bli man tvungen att byta ut alla knapparna i plagget, det är inte roligt.
Nuförtiden är många tillverkare av klädespersedlar medvetna om detta och syr in en eller flera extraknappar i en fåll någonstans på plagget, där de inte syns normalt. Så har man en att ta till om en knapp försvinner. Det är jättebra tycker jag.
Fast ibland kanske det kan gå till överdrift. Jag har ett antal kalsonger där det sitter en enda knapp i gylfen.
(Jag är så urbota konservativ att jag aldrig skulle komma på tanken att ta på mig ett par kalsonger utan gylf, jag förstår överhuvudtaget inte hur man kan sälja sådana. Jag har ett par långkalsonger som inte har gylf och vet hur bökigt det är när man ”ute i skogen” blir kissnödig och behöver böka och greja för att få fram det man ska ha fram).
Den där knappen i dessa kalsonger brukar jag aldrig ha knäppt så för mig behövs den egentligen inte. Men det kan ju finnas andra män som använder samma modell av kalsonger och som vill ha knappen knäppt så därför kanske det är bra att den finns. Och för mig gör det ju inget att den sitter där.
Det som jag har reagerat på är att tillverkaren har sytt fast en reservknapp på lappen, där det står vad kalsongerna är tillverkade av och hur de ska tvättas. Det är ju snällt. Men det känns väldigt onödigt. Även om jag skulle vilja använda knappen i gylfen, dvs ha den knäppt, så skulle jag inte känt det som något som helst problem att sätta i en knapp från vår knappburk som inte var exakt lik den ursprungliga om denna nu skulle ha lossnat. Jag tror inte att Margaretha heller skulle ha opponerat sig. Och de herrar som möjligen skulle ha kunnat lägga märke till saken till exempel när jag byter om för att simma i Lugnets simhall skulle säkert inte heller tyckt att det var uppseendeväckande. Särskilt inte som det ju bara är en knapp i gylfen, dvs den knapp som sys i blir inte ”avvikande” på samma sätt som om man sätter i en avvikande knapp i en damblus.
Ett bra exempel på onödigheter alltså. Men det gör ju mig inget att den sitter där den sitter.
Söndagen den 20 mars 2010: Datamolnet
Häromdagen fick jag en fråga från Pia Ekström i SPF Falubygdens studiekommitté. Hon undrade vad som menades med ”datamolnet”. En medlem hade föreslagit henne att ta med en kurs i detta ämne i kursutbudet. Men för att kunna anordna en kurs bör man ju veta vad det handlar om så man kan hitta rätt kursledare. Det visste inte Pia.
Eftersom inte heller jag hade hört ordet tidigare så svarade jag ungefär så här:
”Jo, det är så att efter alla stora världshändelser, revolter i Nordafrika och katastrofer i Japan, har det blivit en så intensiv datatrafik att nätet har blivit överbelastat. Det innebär att när jag ska skicka e-post till dig kan det i stället hamna hos någon i Costa Rica. Likaså, när jag ska surfa in på Aftonbladets webbplats för att läsa lite nyheter kan jag komma till Dala-Demokratens sida. Allmän röra på nätet alltså. Det är det som man åsyftar med begreppet ”datamolnet”. Fast egentligen handlar det mer om ”dis” och ”dimma” än ett moln.”
Ett moln som egentligen mer är ett "allmänt dis"
Pia tittade skeptiskt på mig, det syntes tydligt att hon inte trodde på min egenhändigt påhittade förklaring. Så jag fick googla på ”datamoln” på nätet. På Wikipedia hittade jag följande beskrivning:
Datamoln är en teknologi baserad på användning av datorer över Internet. Det är en teknik där stora skalbara resurser, exempelvis processorkraft, lagring och funktioner, tillhandahålls som tjänster på Internet till användare som inte behöver ha den tekniska kunskapen eller kontrollen över infrastrukturen.
Datamoln omfattar programvara på nätet och annan teknisk utveckling där Internet används för att tillgodose slutanvändarnas IT-behov, exempelvis genom att använda en webbläsare och via den köra ett program som finns på en främmande server.
På en annan sida hittade jag följande:
Molnet betyder Internetbaserad databehandling och programvara som tjänst. Snart behöver du knappt ha ett enda program i din dator! Allt fler tjänster blir tillgängliga via webbläsaren. Oavsett var du är eller vilken dator du använder kommer du åt dina filer.
I framtiden kommer datamoln vara en del av företagens IT-infrastruktur. Du som kund får tillgång till rätt IT-tjänst när verksamheten kräver det.
För att få det ännu tydligare förklarat för mig vände jag mig till Martin, min son, och ställde tre frågor:
- Kan du ge en konkret beskrivning av vad datamolnet innebär (jag avskyr abstrakta beskrivningar)?
- Är datamolnet något som du anser att jag behöver sätta mig in i?
- Finns det anledning för SPF Falubygden att arrangera en kurs i detta ämne för sina medlemmar?
Hans svar var ungefär så här (med reservation för att jag har missförstått):
Hittills har det normalt varit så att när du ska göra något på datorn laddar du ner ett program till din egen dator, antingen genom att köpa det för ett par tusenlappar i en butik eller på nätet (om du inte piratkopierar det gratis). De vanligaste exemplen är ordbehandlingsprogram som Word eller kalkylprogram som Excel, vilka normalt följer med när du köper datorn, dvs inbakade i priset.
När du redigerar föreningens webbsidor använder du dig av programmet Adobe Dreamweaver som kostar några tusen att köpa (om du inte piratkopierar) och som du installerar på din dator hemma. Det senare (”hemma”) innebär att när du åker på semester till Thailand kan du inte redigera sidorna – om du inte har valt att installera det på en laptop som du tar med dig (och någon laptop har du ju inte).
När du vill redigera (förbättra) någon bild som du tagit med din digitala kamera så använder du programmet Photoshop, som du köpt och installerat på din dator (om du inte har piratkopierat det).
Nu håller det på att komma program som ligger på en server ”någonstans i världen”, du har ingen som helst anledning att fundera över om det ligger på en server i Sverige eller Indien eller Vietnam eller USA, du kopplar upp dig till programmet via Internet och använder det för att redigera en bild eller en webbsida. Eller göra något annat. Ett sådant exempel är Dropbox där du kan lägga dokument varefter dina vänner kan ta dela av dem. Eller Aviary som ersättning för Photoshop.
För företag kan det handla om att ”outsourca” verksamhet. När Vägverket behöver ett epostsystem för ett antal tusen anställda kan de köpa in program och ett antal servrar som de placerar i ett rum på Röda Vägen i Borlänge och anställa några tekniker som sköter underhållet av programmet och servrarna. I Molnet köper de i stället tjänsten av någon som har sina servrar placerade någonstans, var är ointressant för Vägverket, men kanske i ett land där lönerna är lägre.
Se här hur Google gör reklam för sin verksamhet, som är ett exempel på hur man kan nyttja "Molnet".
Helt okomplicerat är detta väl inte, om landstinget på detta sätt skulle outsourca sitt system med patientjournaler skulle naturligtvis frågan om risken för att obehörig kan ta del av en journal omedelbart komma upp.
Jag tycker inte att du behöver fördjupa dig i ”Molnet”, det som är intressant är väl i stället att se till att ”hänga med” och lära sig vilka möjligheter som ”Molnet” ger i form av nyttjande av program och annat. Det skulle ju föreningen kunna ha en kurs i, dvs att lära ut allt nytt som hela tiden kommer. För ni pensionärer vill ju inte bli akterseglade, ni som hela ert yrkesverksamma liv var måna om att hela tiden sätta er in i nya tekniska landvinningar, ni vill väl inte sluta med det bara för att ni har gått i pension?
För övrigt tycker jag att du ska passa på att köpa en iPad nu. Eftersom iPad2 har börjat marknadsföras här i Sverige kan du säkert få ett exemplar av den "gamla" grundversionen iPad till ett bra pris.
Det här är kanske en bättre illustration, ett gulligt moln med solen som lyser över alla möjligheter
Så nu vet jag det!
Torsdagen den 17 mars 2010: På Mariannes
Nu har vi gjort Margarethas dotter Anna förskräckt!
(Här måste jag infoga en parentes: Jag använder här ordet "förskräckt" på det sätt som Margaretha gör. För mig har ordet "förskräckt" alltid inneburit något negativt förvånande, skrämmande - ordet hänger ju samman med "skräck". Men Margaretha, som är uppväxt i Gustafs, har förklarat för mig att hon alltid har använt ordet som en synonym till "förvånad", alltså inte lagt några negativa bindningar i det. Hon skulle alltså kunna säga "Oj, vad jag blev förskräckt när jag vann på Trisslotten!").
Vi har köpt ett sk Restauranghäfte, som innebär att man kan gå på vissa deltagande restauranger och äta två till priset av en (ja, dricka tillkommer naturligtvis). Det har vi nyttjat och bland annat har vi varit några gånger på Mariannes på Slaggatan. Där har vi passat på sådana kvällar när de har haft musikuppträdande.
Igår var vi där när Ian Haugland spelade tillsammans med bland annat Claes Yngström.
När Margaretha berättade det för Anna blev hon alldeles förskräckt. "Men mamma" sa hon "vet ni vem han är, han är ju trummis i hårdrockbandet Europe".
Och vi måste nog erkänna att vi var äldst i restaurangen. Men gubbarna som spelade var ju inte purunga de heller - även om de försökte se ut som sådana med sina frisyrer (antingen långt hår eller inget alls!).
När jag nu har bekänt vad vi har lyssnat på finns det väl bara ett sätt att avsluta detta blogginlägg:
Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
Lördagen den 12 mars 2011: Kvinnor i börsbolagens ledningar och styrelser
Vi har besök av barn och barnbarn i helgen. Det är roligt men blir lite högljutt. När lägenheten tömdes och blev tyst en stund satte jag mig ner i soffan och läste i ett medhavt exemplar av senaste numret av Veckans Affärer. Det handlade till stor del om mäktiga kvinnor.
I en ledare skriver Anna Körnung så här:
Äldsta dottern Jennie, drygt 20 år, är mycket studiemotiverad, ambitiös, målinriktad, driftig och kreativ. Kort sagt – hon har alla möjligheter att lyckas med det hon väljer att göra.
Det finns inga hinder. Förutom ett. Hon är inte man. För skulle man placera henne i ett rum tillsammans med 50 unga män och 50 unga kvinnor, alla lika begåvade, och bland dem välja 100 som ska ta plats i de svenska börsbolagens ledningar och styrelser så skulle de 50 männen plockas med en gång. Sen skulle man undra om det inte fanns några fler att ta av, öppna dörren och plocka in 30 förbipasserande av samma sort (män, inte riktigt lika kvalificerade som gruppen därinne). Tills sist, efter stora våndor, skulle kanske 20 av rummets kvinnor väljas in.
------------------
Hur ska vi 40-, 50- och 60-talister med något slags heder i behåll gå hem till våra döttrar (och barnbarn) och säga: ”Bra kämpat men gumman nu är det så här det ser ut – män väljer män av samma sort och därför kan du inte räkna med att ha samma möjligheter. Hur kvalificerad du än är.”
Hennes resonemang får mig att börja fundera. Över vilken värld Anna Körnung lever i.
Naturligtvis är det så att de flesta föräldrar har höga tankar om sina älskade barn - även om vi kanske inte är de mest omdömesgilla personerna, färgade som vi är av föräldraskapet. Så visst accepterar jag att Anna Körnung tror att hennes drygt 20-åriga dotter skulle ha platsat i ett svenskt börsbolags ledning eller styrelse om hon bara varit man.
Men vilka 20-åringar (män eller kvinnor) funderar överhuvudtaget över om de ska platsa i något av de svenska börsbolagen ledningar eller styrelser? Antagligen hoppas de kunna skaffa sig en bra utbildning och bra jobb. ”Bra jobb” innebär nog för de flesta en kombination av intressanta, stimulerande arbetsuppgifter och hög lön – kanske till och med en chefsbefattning på någon nivå så småningom. Men om en 20-åring går och funderar över att komma med i styrelsen för ett av de svenska börsförtagen, då tror jag nog att det tyder på dåligt omdöme och hybris – och sådana passar väl inte i ett börsföretags styrelse?
Gudinnan Nemesis var straffets och vedergällningens gudinna i grekisk mytologi, hon straffade särskilt människorna för övermod, hybris, gentemot gudarna
Nu till sakfrågan: Jag tror att det vore bra mer fler kvinnor i börsbolagens styrelser och ledningar. Det är säkert bra om man där har personer med olika egenskaper och kanske är det så att en genomsnittlig kvinna har lite andra egenskaper än den genomsnittlige mannen. Och jag håller med Anna Körnung om att män (och sannolikt även kvinnor) väljer människor av samma sort som de själva – och då avser detta inte bara könet, det finns ju många andra egenskaper som är viktiga.
Men motivet för att ha fler kvinnor i styrelser och ledningar är, enligt min uppfattning, inte att det ska vara ”rättvist”, vilket Anna Körnung tycks förespråka. Det är ändå en mycket liten bråkdel av dagens ungdomar (även av männen) som kommer att få dessa befattningar att det är ointressant att skapa ”rättvisa” i detta avseende. Ska vi prata om rättvisa mellan individer finns det mycket viktigare saker att diskutera! Och de välmeriterade personer som av någon anledning inte väljs ut till dessa befattningar (för att de är kvinnor eller av någon annan anledning) kommer sannolikt ändå att ha ett bra liv med intressanta arbetsuppgifter och bra lön, även om de hamnar en eller flera nivåer ner i hierarkin på ”sitt” företag.
Motivet att välja in kvinnor är alltså inte ”rättvisa mellan individer” (min slutsats av livet är för övrigt att det finns ingen absolut rättvisa) utan att kvinnorna i styrelser och ledningar kan bidra med ett annat tankesätt och kanske även bredda möjligheterna för andra kvinnor att bli uppskattade på olika poster i organisationen.
Men samtidigt är jag lite skeptisk. Män (människor) väljer ofta människor som är av samma sort som de själva. Och det är inte alls självklart att de kvinnor som väljs in i ledningar och styrelser har de typiska ”kvinnliga” egenskaper som man motiverar den utökade kvinnliga representationen med. Kanske är det i stället så att de kvinnor som verkligen lyckas slå sig fram till dessa positioner är kvinnor som har typiskt manliga egenskaper? I så fall blir ju det hela ett misslyckande.
Detta innebär inte att jag menar att man ska avstå från att försöka få med fler kvinnor - men man kanske inte ska ha alltför stora förväntningar på att lyckas hitta de "rätta" kvinnorna, dvs de med typiskt "kvinnliga" egenskaper.
Onsdagen den 9 mars 2011: Hurra - våren är på väg. Och jag behöver inte ha dåligt samvete!
Jag har tidigare i vinter (den 17 januari) skrivit att "nu kan det gott bli vår och all snö smälta bort så fort som möjligt" - och att jag hade dåligt samvete för det.
Dåligt samvete för att, som jag skrev:
"Men före Vasaloppet tycker jag att det är osolidariskt att resonera så, det är så många som är inbitna skidåkare och som behöver snön. Och så är ju hela arrangemanget kring Vasaloppet viktigt för turismindustrin i Dalarna. Så jag har bestämt mig att före Vasaloppet får jag inte börja drömma om vår."
Men nu har ju Vasaloppet gått av stapeln så nu kan jag med gott samvete drömma om våren.
(Det finns kanske de som anser att jag borde ha väntat till efter Svenska Skidspelen nästa vecka innan jag slänger samvetet i papperskorgen. Men det gör jag inte. Att ha dessa spel en vecka efter det att VM har gått i Oslo känns för mig malplacerat. Nu har man ju klarat ut vem som är bäst, såväl i världen som i Sverige, då behövs inga fler tävlingar. I varje fall inte för sportens skull. Har man det ändå så visar man att det bara är för pengarnas skull).
Och jag behöver inte bara drömma. När vi idag tog en tur till sommarstugan kunde jag konstatera att Trafikverkets driftentreprenör har börjat att snödika längs vägarna, ett väldigt fint vårtecken.
När plogbilsföraren under vintern röjer körbanan fri från snö har han käppar/ruskor uppsatta i körbanekanten att hålla sig efter så att han vet var vägen finns under snön. Om han plogar någon decimeter utanför körbanan finns risken att en bilist kan komma med höger hjul utanför och sjunka ner när. Det kan resultera i att antingen hela bilen dras ner i diket eller att föraren får upp hjulet igen - med risk för en ordentlig sladd.
Men nu på vårvintern - när vi hoppas att det inte ska komma särskilt mycket mer snö och solen på dagarna värmer på snövallarna så att de börjar smälta - då är det dags för snödikning. Ett litet dike i själva snön så att smältvattnet rinner ner där i stället för att rinna ut på körbanan, där det finns risk för att det fryser till is på natten när det blir kallare.
Ett alldeles utmärkt vårtecken!
Söndagen den 6 mars 2011: I fäders spår för framtids segrar
Alldeles nyss har vi sett Jörgen Brink för andra året i rad vinna Vasaloppet och åka in under banderollen med texten enligt ovan. Grattis till honom.
Men när man sitter i lugn och ro i soffan och bara tittar på, då kan man ju ha tid att fundera också. Fundera på texten på banderollen. Inte på orden utan på bokstäverna.
Att det står "I fäders spår för framtids segrar", det vet vi ju alla. Även om det är lite gammeldags bokstäver (frakturstil?). Men när man har tid att titta på skylten blir man, eller i varje fall jag, förundrad. Det är fem ord som börjar med samma bokstav på skylten. Dvs orden "spår" och "segrar" börjar med samma bokstav som orden "fäders", "för" och "framtids". Konstigt.
Varför har man använt samma tecken för bokstäverna "s" och "f"? Och varför har man i så fall inte använt samma tecken för sista bokstaven i orden "fäders" och "framtids"?
Kan det vara så att man har avsett att använda versaler (stora bokstäver) för första bokstaven i varje ord - och att då "F" och "S" ser likadana ut? Medan den gemena (lilla) bokstaven "s" ser ut som jag är van att ett "s" ska se ut?
Kan någon språkvetare eller expert på typografi förklara?
-----------------------
Kommentarer:
Hans Nilsson: Visst är "f" och "s" förvillande lika men på "f"-et finns ett tvärstreck som endast syns åt höger på lodräta delen. Detta är frakturstil som infördes på 1500-talet av kejsar Maximilian och funnits kvar i alfabetet i Tyskland ända till slutet av 1900-talet. "S" finns av 3 sorter
- det som här står i början av orden.
- det "s" som är mer likt vårt vanliga och det står i slutet av ett ord
- det i tyska alfabetet speciella och välkända "dubbel-s"-et som förekommit i t.ex Sassnitz ända till 1996
Det är inget fel på bokstäverna på Vasaloppsskylten som skrivits i frakturstil.
Lördagen den 5 mars 2011: Den långa sommaren 2011
Det har varit en lång och kall vinter. Ännu är den inte slut heller. Därför kan det vara skönt att veta att sommaren också blir lång.
Om den blir varm och ljuvlig eller kall och regning vet jag inte. Men lång blir den. Det inser jag.
Hur jag kan veta detta? Jo, jag förlitar mig på SVT, de brukar vara vederhäftiga och förtroendeingivande i sin rapportering. När man går förbi resterna av Egnellska huset, som nu håller på att byggas upp igen efter bränderna, ser man att på byggnadsställningarna finns nedastående skylt som berättar att sommaren 2011 kommer SVT att flytta in i huset.
Det låter väl trevligt för dem att få nya fina lokaler. Men när man sedan tar en vända runt "huset", dvs det pågående bygget, så ser det ut så här:
Nog inser man väl att om SVT ska kunna flytta in i det huset sommaren 2011 - då måste sommaren vara länge.
Torsdagen den 3 mars 2011: Sociala medier
Nog måste man väl erkänna att Facebook och Twitter gör skäl för benämningen "sociala medier" och att ungdomarna nyttjar dem för att verkligen ta vara på tiden för att vara sociala!
Tisdagen den 1 mars 2011: Är du dummare än en chimpans?
I ett tidigare blogginlägg (den 3 januari i år) gav jag ett tips om ett bra nyårslöfte (även om det kanske var lite väl sent, nyårslöften ska väl avges på nyårsnatten), nämligen att lära sig något nytt varje dag. För lära sig nytt, det behöver man även om man är pensionär. Som exempel visade jag ett klipp från Youtube där man kunde lära sig hur de gamla egyptierna (liksom dagens datorer) räknade.
Anammade du idén om att lära dig något nytt varje dag? Själv kan jag inte påstå att jag har följt mitt eget råd. Men häromdagen lärde jag mig något nytt om världen och världens utveckling, när jag såg och lyssnade till en föreläsning som svensken Hans Rosling gav inför något som heter TED och som har till syfte att låta intressanta talare framföra sitt budskap under 18 minuter.
Hans Rosling är professor i Internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Han inledde med att berätta att han skulle ge en föreläsningsserie i ämnet för medicinstuderande och var lite orolig eftersom de studenter som han skulle tala inför ju är de med allra högsta gymnasiebetyg i hela Sverige. Kanske kunde de redan alltihop?
Därför gjorde han en liten förstudie för att ta reda på hur mycket de visste. Han gjorde fem sammanställningar av vardera två länder och bad studenterna ange vilket land av de två som hade den högsta barnadödligheten. Han parade ihop länderna så att det ena hade dubbelt så hög barnadödlighet som det andra.
Sri Lanka – Turkiet
Polen – Sydkorea
Malaysia – Ryssland
Pakistan – Vietnam
Thailand – Sydafrika
Resultatet visade att studenterna hade 1,8 rätt av fem möjliga, vilket lugnade honom. Uppenbarligen fanns det ett behov av hans föreläsningar. Men efter ett tag insåg han att dessa toppstudenter svarade sämre än chimpanser, som med statiskt slumpmässighet borde komma upp i 2,5 rätt när det gäller fem val mellan två alternativ.
Han lät även sina professorskollegor vid Karolinska Instiutet, varifrån medlemmar plockas till den kommitté som delar ut Nobelpriset i medicin, svara. De kom upp i 2,4 rätt, dvs i samma nivå som chimpanserna.
Nu tänker jag inte referera mer av hans föreläsning, det är bättre att du lyssnar och tittar på den själv, det är den roligaste föreläsning jag har hört på väldigt länge. Här är den:
Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
Vill du se större bild (fullskärm), tryck då på den lilla rutan uppe i högra hörnet.
(Om du är orolig för att den är på engelska och att du inte ska förstå – var då inte det. Någon enstaka gång brukar jag försöka se en engelskspråkig film som inte har svenska undertexter, jag tänker att det är bra för att jag ska lära mig förstå talad engelska bättre. Men efter bara fem minuter tröttnar såväl jag som Margaretha, vi förstår för lite. För att inte bli alltför deprimerad intalar jag mig att det beror på att i filmer talar skådespelarna otydligt och slarvigt för att det ska låta naturligt. När jag på TV-nyheterna hör statsmän eller andra hålla offentliga tal brukar jag förstå lite bättre (de som håller tal brukar jag försöka artikulera så att lyssnarna ska höra vad de säger) – men inte särskilt mycket bättre. Då skyller jag på att de använder många svåra ord.
När Hans Rosling pratar förstår jag nästan till 100 % - och det trots att han pratar fort, ibland nästan sprutar orden ur munnen på honom. Vad beror det på att jag förstår honom så lätt? Kan det vara så att han pratar ”svensk engelska”, dvs likadant som jag själv och som jag har lärt mig i skolan? Jag vet inte. Men jag förstår vad han säger och det gör säkert du också.
Om du ändå vill ha det han säger översatt och textat under filmen, klicka då på "view subtitles" så kan du välja mellan undertexter på 44 olika språk inklusive svenska. )
I den senare delen av föreläsningen går han in på ett resonemang om att för att förstå världen måste vi kunna dra nytta av den statistik som faktiskt finns och kunna presentera det på ett intressant sätt. Han har själv för detta ändamål skapat hjälpmedlet Gapminder som är gratis tillgängligt.
Lyssna på honom och njut. Och lär om världen.
--------------------------
PS: Du kanske är mer "up-to-date" än jag och redan har lyssnat på Hans Rosling? Föredraget ovan höll han 2006, sedan dess har han framträtt i bland annat SVT och dessutom tilldelats diverse priser, bland annat som Årets folkbildare 2006.
