Falupensionärsbloggen
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"
| April månads bloggare är Bo Bävertoft Läs tidigare månaders blogg här. |
Torsdagen den 28 april 2011: Våra barnbarns skola
Under årtionden har man diskuterat hur den svenska skolan ska fungera, vilka förändringar som ska genomföras alternativt inte genomföras. Ofta handlar diskussionen om det ska vara en "pluggskola" eller en "flumskola". Just nu verkar argumentationen ofta handla om att återskapa läraryrkets status.
Själv har jag svårt att ha en egen uppfattning, det var så länge sedan såväl jag själv som mina barn gick i skolan - och barnbarnen har ännu inte hunnit dit. Ska man uttala sig så bör man ha kunskap, inser jag. Men en sak har jag noterat när man i TV lyssnar till intervjuer med skolbarn om hur de ser på sin skolsituation. (Ja, jag vet att jag själv brukar säga att man inte ska dra alltför långtgående slutsatser av sådana intervjuer i TV - det finns ju ingen som helst garanti för att några elever som uttalar sig är representativa för landets elever).
Det som eleverna verkar klaga på mest är att ljudnivån i klassrummet är så hög att de har svårt att koncentrera sig på arbetet. När eleverna själva klagar på detta förstår jag inte varför man/beslutsfattarna inte ger lärarna legitima möjligheter att se till att det är någotsånär tyst i klassrummet. Då menar jag verkligen inte att vi ska återinföra Stig Järrels lektor Caligula i filmen Hets från 1944 - utan bara att det skapas en sådan miljö att eleverna känner att de kan koncentrera sig.
I nyheterna idag rapporterades om en undersökning som redovisade att var tredje pojke och var fjärde flicka i mellanstadiet tyckte att de hade för mycket läxor. Varefter man ojade sig över detta.
Det som jag började fundera över när jag hörde uppgifterna var - är detta mycket eller lite? Hur stor andel av eleverna tyckte att de hade för mycket läxor när mina barn gick i skolan på 80-talet eller jag själv på 50-talet?
Och om man vänder på redovisningen: Två av tre pojkar och tre av fyra flickor tyckte inte att de hade för mycket läxor. Kanske är detta ett tecken på att man har för lite läxor. För det är väl egentligen ganska naturligt att tycka att man har för mycket att göra, oavsett om man studerar eller yrkesarbetar? Hur många yrkesarbetande skulle svara "ja" på om de har för mycket att göra i arbetet? Många tror jag.
Onsdagen den 27 april 2011: Prissättning och "slit-och-släng"
Plötsligt slutade det trådlösa tangentbordet att fungera. Jo, en knapp fungerade, den som visar på skärmen vilka enheter som jag har i datorn, "My computer" var den märkt med. Alla andra var "döda".
Efter att förgäves ha tryckt på alla knappar en stund och vänt och vridit på tangentbordet insåg jag att det ju måste finnas batterier någonstans. Kanske de var slut? Jag konstaterade att jag under de 5-6 år som jag har haft denna dator aldrig hade bytt batterier i tangentbordet (men ganska ofta i den trådlösa musen) vilket förundrade mig. Så jag bytte. Men ingen skillnad.
Tog med mig tangentbordet och gick bort till den lokala databutiken på Slaggatan, berättade hur det var och frågade om det var någon mening att lämna in tangentbordet för att få det lagat. Eller var det bättre att köpa nytt?
"Du får ett nytt trådlöst tangentbord och mus för 299 kronor" sa killen i butiken. "Vi tar 495 kronor för felsökning".
Jag betalade 299 kr, tog mitt paket och gick hem.
Men man kan ju fundera på det här med resursslöseri och vad som händer med det gamla tangentbordet (som han tog hand om). Hamnar det på en soptipp i Elfenbenskusten eller något liknande ställe? Och hur mycket fick de betalt som monterade ihop det nya? För av de 299 kronorna tar säkert butiken 100-150 kronor. Och så ska det skickas runt halva jordklotet.
Lite dåligt samvete får man nog. Särskilt som jag för ett tag sedan såg en film om hur man primitivt letar fram och gräver upp ädelmetaller i Kongo.
Fredagen den 15 april 2011: Höjd över havet?
I morgon ska vi åka till Sälen över helgen. Inte för att vi tänker åka skidor (vi har ju just kommit hem från en vecka på Malta och är mer inställda på sommar och bad än skidåkning). Men för att hälsa på barn och barnbarn som sk vara där över påsken.
Men åker man till Sälen vill man ju ändå gärna veta hur det är med snön. Att det fortfarande är snö i backarna förutsatte jag men hur är det i terrängen i övrigt? Så jag gick in på nätet och hittade en alldeles förträfflig webbplats OnTheSnow som redovisar snöförhållandena på skidorter runt hela världen.
Även Sälen. Så här stod det:
Av texten förstår jag att det är mellan 24 och 40 cm snö där.
Men varför står det "Höjd över havet i dalen"? Den enda förklaringen som jag kan se är att de har haft en urusel översättare (antagligen hämtad från nätet) när de har översatt från engelska till svenska...
Onsdagen den 13 april 2011: Vägvisning – hommage à Kjell Nyman
Av olika anledningar blev det ingen thailandssemester för Margaretha och mig i februari eller mars. Det var synd. I stället tänkte vi göra en liten kortsemester ner till Medelhavet för att möte våren så här i april. Barcelona funderade vi på. Men så fick vi inspiration av att SPF arrangerade en resa till Malta.
Så vi gick in på nätet och bokade flygstolar på Ryanair – deras prissättning är minst lika invecklad som SJ:s (se Köpa biljett hos SJ – en grundkurs) – en hyrbil hos Hertz och några olika hotellrum i olika städer/byar.
Det blev en härlig semester även om vi inte fick ”möta våren” – vi mötte sommaren i stället. Ljuvligt. Och vi åkte runt och tittade på diverse sevärdheter.
Lite knepigt var det dock att köra bil där. Dels var det ju väldigt länge sedan vi körde på vänster sida här hemma så det var lite ovant, dels var det ännu mer ovant att växla med vänsterhanden i den högerstyrda bilen, särskilt som jag de senaste tio åren kört med automatlåda. Men framför allt var trafiken väldigt livlig och vägarna väldigt smala. Inte fanns det några ”säkerhetszoner” vid sidan av vägen heller. Där asfalten slutade stod det en stenmur. Överallt. Asfaltbeläggningens jämnhet ska vi inte prata om, i jämförelse med Malta har Skuggarvsvägen varit en njutning.
Det var när vi körde där nere som jag kom att tänka på Kjell Nyman. Han är numera liksom jag pensionerad men var under ”hundra år” trafikingenjör på Vägverket här i Dalarna. Nja, ”hundra år” var kanske att ta i – men han har funnits där "i mannaminne” i varje fall.
Kjell hade (och har fortfarande) mycket bestämda uppfattningar i olika frågar som vägvisning och annan skyltning längs våra allmänna vägar. Det har alltid varit svårt att övertala honom att ändra uppfattning. Delvis beror det på att han har synnerligen goda kunskaper i det ämnet och delvis på att han är envis.
Det är väl därför som han ibland har kallats för ”Nejman”.
Men det går faktiskt att få honom att ändra uppfattning – eller att i varje fall acceptera en annan uppfattning. Själv lyckades jag med det när det gäller frågan huruvida Vägverket skulle acceptera den cirkulationsplats som Hedemora kommun ville ha på rv 70 mellan de båda befintliga. Mitt argument var ungefär så här: ” Nu ska ju både du och jag gå i pension och de som kommer efter oss kommer säkert att gå med på detta. Då kan vi väl lika gärna göra det med detsamma”. (Men någon cirkulationsplats finns det ännu inte där - det behövs pengar också).
Men han är inte bara envis utan även kreativ. När Hemslöjdens gård Sätergläntan hade svårt att få sina besökare att hitta dit (det är inte så lätt) och ville ha en vägvisningsskylt ute på rv 70 i Insjön blev Kjells svar att enligt Vägverkets regler tillåts skylt till kommersiella verksamheter vid den allmänna väg som ligger närmast. Och det är ju inte rv 70 utan en liten väg dit turisterna inte förstår att de ska ge sig in. Men han löste problemet genom att utse Sätergläntan till ett geografiskt namn, dvs en by eller bebyggelse, och då gick det att acceptera. Såväl hos Sätergläntan som på Länsstyrelsen, som på den tiden hade ansvar för näringslivsutvecklingsfrågorna i länet (numera region Dalarna) tyckte man att detta var en genial lösning på ett byråkratiskt problem.
Men det var inte Sätergläntan som gjorde att jag nere på Malta kom att tänka på Kjell. För ett tiotal år sedan ville man nere i Västmanland att det skulle vägvisas till Sälen redan där nere via något vägskäl - jag kommer inte ihåg vilket. Själv hade jag en viss förståelse för deras resonemang, särskilt som det ju vore bra om den tidvis mycket intensiva trafiken till Sälen kan fördelas på flera vägsträckningar. ”Och det handlar ju bara om en enda skylt så det blir inga större kostnader heller” sa jag till Kjell.
Men då höll han en föreläsning för mig. Det handlar inte om en skylt. Om man börjar skylta med ett ortsnamn, då måste man fortsätta att skylta detta ortsnamn i vägens fortsatta sträckning – annars kommer trafikanterna att blir förvirrade och undra om de råkat komma fel när det inte längre står ”Sälen”. (Och ju fler ortsnamn som skyltas desto större är risken att trafikanterna inte hinner läsa allt som står där).
Det var precis detta som hände mig på Malta. När jag skulle till Marsaxlokk (de har väldigt mycket ”x” och ”q” i sina ortsnamn) och vid ett vägskäl såg ortsnamnet och en pil blev jag glad. Men vid nästa korsning stod det helt andra namn och inte Marsaxlokk. Varvid jag undrade om jag ändå hade kört fel. Och undrar man och är osäker är man ingen bra och säker trafikant, då kan man komma sig för att göra hastiga och oöverlagda kursändringar.
Jag tror att jag ska be Kjell åka ner och föreläsa för vägvisningsansvariga på Malta.
Tisdagen den 12 april 2011: Kommer du ihåg Yuri Gagarin?
Idag är det 50 år sedan han som första människa flög i rymden.
Måndagen den 4 april 2011: Solen skiner & livet är allmänt trevligt
För närvarande har vi tre dagstidningar, FK, SvD och DN. Det är alldeles för mycket. (Hur det kommer sig att vi har tre tidningar kan jag berätta en annan dag).
Det är mycket att läsa. Många artiklar men även en massa annonser (ja, jag vet man behöver inte läsa allt, speciellt inte annonserna).
Idag såg jag i SvD en helsidesannons för en fastighet till salu. Inte vilken villa som helst, Ållonö slott hette den och ligger tydligen vid Bråviken. Huvudbyggnad om 1164 kvm plus inredd källare 264 kvm, park om cirka 15 ha. Något pris stod naturligtvis inte utsatt. Jag antar att det gamla uttrycket gäller – ”Frågar du vad det kostar har du inte råd”.
Det ser väl mysigt ut.
Så här beskrev mäklaren fastigheten:
Ållonö är ett sagolikt vackert barockslott naturskönt beläget med utsikt över Bråvikens vatten. Denna unika egendom har anor från 1300-talet och Corps de logi uppfördes ursprungligen 1670 av friherre Gustaf Kurck troligtvis efter ritningar av Nicodemus Tessin. Ållonö har besuttits av många kända familjer; bl.a. Kurck, Lilliehöök, Oxenstierna, Hamilton, Sperling & Flach.
Det var familjen Flach som återförde slottet till sitt ursprungliga skick under åren 1905-1913. Dagens ägare har under de senaste åren låtit slottet genomgå en genomgripande & pietetsfull renovering & är i dag troligen ett av Sveriges bäst bevarade & välrenoverade barockslott. Den särledes vackra slottsparken, det framförliggande vattnet & de många gamla lövträden skapar en naturromantisk inramning till slottet. Färgen på slottet är romantiskt rosa och taket grönt, därtill finns två flyglar, stall med sex boxar, ridbana, hagar & en grävd kanal från havet till den egna bryggan i anslutning till slottet.
En unik möjlighet att förvärva ett exklusivt familjegods i absolut yppersta skick inte långt från Stockholm. Huvudbyggnad om ca 1164kvm + ca 264 kvm inredd källare, parken är ca 15 ha.
När jag hade läst det första stycket med beskrivningen av vilka familjer som hade ägt slottet funderade jag över varför de skrev ”Sperling & Flach” och inte ”…Sperling och Flach”. Visserligen lär det finnas en berömd tysk släkt vid namn ”Thurn und Taxis” men att det skulle finnas en svensk släkt vid namn ”Sperling & Flack” låter osannolikt. I varje fall kan jag inte hitta någon när jag googlar. Den slutsats som jag kom fram till var att det kanske var så att vid något tillfälle hade slottet ärvts av en dotter som var född Sperling men gift sig Flach. Genom att använda tecknet ”&” ville man kanske markera att det egentligen var en släkt trots att det var två olika namn. Det tyckte jag var en möjlig vettig förklaring.
Men sedan fortsatte jag att läsa och såg att man använde tecknet ”&” nästan genomgående i stället för ”och” i den löpande texten. Då blev jag ännu mer förundrad. Varför gör man så? Som jag är van är det i speciella uttryck, till exempel firmanamn, som vi på svenska använder detta tecken ”&”.
Vad kan meningen ha varit att skriva så? Till råga på allt var man inte helt konsekvent, på ett ställe har man ju använt ordet ”och”. Men eftersom jag inte är någon språk-guru tittade jag vad Wikipedia hade att säga om "&", det var följande:
Idag används tecknet främst i firma- och företagsnamn, i titlar för tidningar och böcker, samt i källförteckningar, där flera författare har författat eller redigerat en och samma publikation:
- Företaget Ekström & Son
- Tidningen Kalle Anka & C:o ges ut varje vecka
- Herring, Edward, Whitehouse, Ruth D & Wilkins, John B. 1990. Papers of the fourth Conference of Italian Archaeology. London, Storbritannien.
I äldre litteratur kan man ofta se användandet av et-tecknet, men i modern löpande text rekommenderas användandet av "och" eller "samt" istället för et-tecken.
Varför har man skrivit så i annonsen?
PS: Det fanns i annonsen flera andra pampiga slott/hergårdar till salu. Här är annonsen på nätet om du är intresserad av en affär.
Måndagen den 4 april 2011: Exit Rock-Ragge
Som pensionär är man ju per definition gammal - även om man inte känner sig det. Det som gör att man trots det inser allvaret i livet är när någon som är i ens egen ålder visar sig ha avlidit.
För några år sedan (den 31 oktober 2009) berättade jag att vi hade ätit på Marianns på Slaggatan. Medan vi åt kom det några musiker, som tydligen skulle spela senare på kvällen, och gjorde ett sk sound-check. Det visade sig vara Rock-Ragge med flera. Vi frågade förundrat oss själva "Lever han fortfarande - och spelar han fortfarande?".
Det gjorde han. Men det gör han inte längre. För idag läste jag i tidningen att han hade gått bort.
Visserligen tillhörde svenska rockare inte mina idoler när jag var i tonåren. Var det rock skulle det vara Bill Haley, annars var det gärna jazz. Men han är ändå en symbol för en tid som har gått. Så jag hedrar hans minne så här:
Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
