SPF Falubygden Sveriges Pensionärsförbund blogg En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på

Bloggen: [Nyfiken]
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"

Bloggmaster är Bo Bävertoft.
Läs tidigare månaders blogg här.

Torsdagen den 30 juni 2011: Nu när det är varmt hinner jag läsa tidningen ordentligt och noga.
Javisst, rubrikens formulering är ju felaktig. Att läsa tidningen ordentligt hinner jag med varje dag, oavsett väder och temperatur. Men vanligen lägger jag tidningen på soffbordet och sätter mig i soffan och bläddrar igenom den på några minuter. Och konstaterar att det inte hänt så mycket intressant.

När det är så varmt som det varit några dagar nu, då tar jag ena delen av Falu-Kuriren och sätter mig i skuggan och läser medan Margaretha tar den andra. Sedan byter vi. Därefter börjar jag om, läser båda delarna en gång till. Bara för att det är varmt. Det innebär att jag läser även sådant som jag annars inte skulle brytt mig om att notera. I går la jag märke till två saker i FK, en annons och en artikel.

Annonsen var en liten radannons med rubriken Förlorade pass. Medlemmarna i en familj hade tappat sina tre irakiska pass i Jordanien i oktober 2007. Nu ville de att om någon hittar passen skulle denne ta kontakt med familjen per telefon eller brev i Falun.

Jaha? Hur stor är sannolikheten att någon som läser Falu-Kuriren har hittat tre pass som tappades i Jordanien för snart fyra år sedan? Antagligen är det väl så att det är någon svensk eller irakisk byråkratisk bestämmelse som innebär att de måste annonsera i en tidning för att kunna få nya pass. Nog verkar det hela ganska meningslöst? Men jag ska tipsa deltagarna i SPF Falubygdens resa till Jordanien i mars nästa år så att de kan hålla utkik efter dem.

Artikeln som jag normalt inte skulle ha läst hade rubriken "Dormsjöskolan får kritik igen". (Du kan läsa hela artikeln genom att klicka här). Den handlade alltså om att Socialstyrelsen har kritiserat en skola i Dalarna för att har använt tvångsåtgärder mot elever. Så här står det i artikeln:

Vid ett tillfälle har en elev som nekats läsk fått ett vredesutbrott och slagit en i personalen i ansiktet och sparkat denne i magen. Två anställda lägger ner pojken på golvet och håller i hans armar.

Vid annat tillfälle kräver en elev en ny mobiltelefon sedan hans telefon har gått sönder. När han inte får det hotar han att slå sönder hela huset. Han slänger frukt och föremål i köket. En ensam personal låser då in sig på kontoret. Eleven försöker slå in dörren med en brandsläckare och hon ringer då på förstärkning.

När ytterligare två personal anländer slår pojken och skallar dem. En personal ramlar på golvet och får då ta emot sparkar av pojken. Två anställda får tag på hans armar och den tredje håller i benen. Efter några minuter lugnar eleven ner sig och går ut på en promenad.

När jag hade läst så långt konstaterade jag att det är tur att jag valde att arbeta på Vägverket, att jobba på en skola med sådana elever skulle jag inte klarat av. Jag skulle ha sagt upp mig omedelbart. Men Socialstyrelsen har en annan uppfattning:

Socialstyrelsen anser i stället att personalen har brutit emot Regeringsformen, en av grundlagarna som ska garantera att varje medborgare är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp och frihetsberövande.

Det är antagligen ganska lätt att sitta vid ett skrivbord på Socialstyrelsen i Stockholm och läsa vad det står i lagen. Att verka ute på fältet och utan betänketid ta hand om vildsinta elever är sannolikt mycket svårare.

Redaktören Rolf Sundblad på FK avslutar artikeln på följande sätt:

Något förslag på hur personalen ska agera i stället när de blir angripna med slag, sparkar och hotelser av våldsamma elever går inte att hitta i Socialstyrelsens beslut.

Eftersom jag inte har Regeringsformens lydelse i huvudet plockade jag fram den på nätet (klicka här). Antagligen är det följande paragrafer som Socialstyrelsen åberopar:

Kroppslig integritet och rörelsefrihet
4 § Dödsstraff får inte förekomma. Lag (2010:1408).
5 § Var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr eller för medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Lag (2010:1408).

6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

Utöver vad som föreskrivs i första stycket är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Lag (2010:1408).

7 § Ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.

Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap. Det får dock föreskrivas att barn under arton år i fråga om sitt medborgarskap ska följa föräldrarna eller en av dem. Lag (2010:1408).

8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).

Söndagen den 19 juni 2011: Vem är det som har dött?
När jag arbetade på Vägverket uppmärksammades det alltid när någon medarbetare hade dött. Det var inte så konstigt. Jo, det var naturligtvis konstigt och tragiskt att någon hade dött i sin yrkesverksamma ålder men det var inte konstigt att det uppmärksammades. Det är nog likadant på alla arbetsplatser.

Inom SPF Falubygden uppmärksammas inte på samma sätt när någon medlem har avlidit. Man skulle ju kunna tänka sig att det nämndes på månadsmötena, men så görs inte. Jag vet inte om det finns något beslut om att inte göra detta eller om det bara har ”blivit så”.

Oavsett vilket tycker jag att det är klokt. Av två skäl:

Med tanke på medlemmarnas ålder skulle det sannolikt kännas trist om man på varje månadsmöte redovisade vilka medlemmar som dött sedan förra mötet. Om vi antar att de flesta blir medlemmar ungefär samtidigt som de går i pension vid 65 års ålder och eftersom medellivslängden för svenskar är cirka 81 år borde 1800 (antalet medlemmar i föreningen) dividerat med 16, dvs 112 vara det antal medlemmar som avlider varje år. Det skulle innebära att drygt 10 medlemmar skulle redovisas avlidna vid varje månadsmöte. Lite deppigt – skulle nog inte öka närvaron på mötena.
Det skulle bli väldigt pinsamt om man råkade ”glömma bort” någon som avlidit.

Om man skulle inskränka sig till att bara kommentera mer ”framstående” medlemmar uppkommer omedelbart frågan vilka som är ”framstående”. I stället hålls vid årsmötet varje år en parentation för under året avlidna medlemmar - utan att nämna någon vid namn.

Så det är bra som det är, tycker jag.

Så försiktiga som SPF Falubygden är man inte inom Sveriges Television. Där redovisar man när ”betydande” personer har avlidit. Hur de bär sig åt för att värdera hur pass betydande olika personer har varit vet jag inte. Det måste nog vara väldigt svårt. Eftersom vi människor har så olika värderingar.

Att jag kom att fundera över detta beror på att de idag redovisade att en musiker, en saxofonist, vid namn Clerence Clemons har avlidit. Själv har jag aldrig hört talas om honom – men det säger kanske mer om mig än om honom, tycker kanske någon. I varje fall redovisades att han hade spelat med Bruce Springsteen i många herrans år. Men med tanke på hur många musiker det finns i världen (och hur viktiga/oviktiga de är för världsutvecklingen) undrar i varje fall jag hur beslutsfattaren på SVT resonerade när man uppmärksammade hans död. Även om han säkert var en duktig saxofonist.

Hur som helst konstaterar jag för mig själv att jag absolut inte skulle vilja ha jobbet som ansvarig för vilka dödsfall som ska redovisas i nyheterna, det måste vara ”dödssvårt”!

Han var i alla fall så känd att han fanns med på Wikipedia - men knappt synbar bakom Bruce Springsteen

--------------------

PS Efter midsommarhelgen: När barnen hade kommit hem till midsommaren och uttalat sig tänkte jag först att det var väl rätt det som jag skrev här ovan: Själv har jag aldrig hört talas om honom – men det säger kanske mer om mig än om honom, tycker kanske någon. För de var samstämmiga i sitt omdöme att Clerence Clemons var en så stor saxofonist och musiker och medlem i The E Street Band att det var självklart att hans död skulle kommenteras i massmedia.

Men så började jag att fundera om de verkligen hade så stor aktning för Mr Clemons eller om det bara var så att de av tradition alltid och i princip har annan uppfattning än vad jag har. Efter att ha läst nedanstående kommentar från Stig Oskar Hellberg lutar jag mot det senare:

Du skrev - Att jag kom att fundera över detta beror på att de idag redovisade att en musiker, en saxofonist, vid namn Clerence Clemons har avlidit. Jag gjorde samma reflektion – vem är det? Å saxofonist också, jag som varit i branschen och kan nästan alla?

Det är så här att de som fått förmånen till ett jobb där man kan välja och fatta beslut över andra gör det med utgång från sina egna preferenser. Det är samma problematik med det enfaldiga musikval som görs för SR P4. Den som väljer (och särskilt personen för SR i Falun) har en mycket smal musikuppfattning.

Fram för mera Cole Porter!

StigO

Onsdagen den 15 juni 2011: The Tudors - eller konstnärens frihet
Just nu går det en TV-serie om The Tudors, som handlar om den engelske kungen Henrik VIII och hans sex fruar. I det avsnitt som visades i kväll är han gift med Katarina Howard. Det som fick Margaretha och mig att kommentera kungens ålder var att även hans dotter Maria (med sin tidigare hustru/drottning Katarina av Aragonien) förekom i programmet. Vi tyckte att dottern såg minst lika gammal ut som sin far, vilket ju är något onaturligt.

Detta fick mig att gå in på nätet och i Wikipedia läsa lite mer om kungen, hans drottningar och barn (javisst, jag vet att man inte ska lita helt på vad som står i Wikipedia, om det är kontroversiella ämnen kan det vara färgat av författarens uppfattning - men jag tror inte att risken är så stor i just detta fall).

Då kunde jag konstatera att kungen föddes 1491, fick dottern Maria 1516 när han var 25 år. När han gifte sig med Katarina Howard 1540 var hon 19, dottern Maria 25 (vilket kan stämma med utseendet i programmet även om 30 hade känts mer rätt för mig) och han själv 49 år gammal. Dessutom vägde han cirka 135 kilo.

Så här ser den femtioårige 135-kiloskungen ut i TV-programmet respektive på en samtida målning av Hans Holbein d.y. - och då ska man komma ihåg att den som på den tiden fick i uppdrag att måla av en kung antagligen var ganska angelägen om att försköna honom så mycket som möjligt:

Men konstnären (TV-producenten) har ju sin frihet att omvandla verkligheten efter tycke och smak...

Tisdagen den 14 juni 2011: "Det är nu det börjar..."
Kommer du ihåg vad jag skrev den 7 juni? FN hade just beslutat att vägen E16 ska förlängas, dvs vägen från Oslo till Gävle ska ges eurapavägsstatus, en framgång för lobbygruppen Partnerskap E16 Oslo-Gävle. Så här skrev jag:

En framgång för en lobbygrupp är det alltså att få FN att besluta om ett europavägsnummer. Tro inte att de kommer att lägga av nu, det är nu det börjar kommer man nog att säga. För nu har man argumentet att ”en europaväg får inte ha så dålig standard” som sträckan Kongsvinger-Torsby. Och även de andra problemsträckorna vill man naturligtvis ha åtgärdade. Men då ska det till pengar, mycket pengar. Det här beslutet, som tog ett dussin år att driva igenom, kostar "bara" 5-10 mnkr att skylta upp. Bygga om vägen kommer att kosta mycket mer.

Kom inte och säg att de vilar på hanen inom Partnerskapet. Redan idag kan man på DD:s webbplats läsa följande:

E16 - ett första skandinaviskt vägprojekt

Nils Persson, S-kommunalråd, skriver under Interreganökan om en norsk-svensk förstudie för en ny väg mellan Torsby och Kongvinger, den felande länken på E16. Håkan Bergeå och Ingemar Frej, Trafikverket ser till att autografen hamnar på rätt rad.

På tisdagen undertecknades en Interregansökan om en förstudie för den felande länken Kongsvinger-Torsby på E 16. En genväg på 16 km till en kostnad på cirka 500 miljoner kronor.
– Utan den förblir E 16 bara ett spännande projekt, säger Nils Persson, S, kommunalråd.

E 16 är exempel på hur myndigheter och kommuner alltmer tänker i sammanhållande trafikstråk i planering av infrastrukturen. Tänker stort om man så vill. Och E16 är stort om man följer Nils Persson version om en sammanhängde trafikled från Kina via Ryssland till Nordirland men framförallt ett en väg som binder samman Gävle, Dalarna och Oslo.

Problemet är att Trafikverket inte insett det storslagna. E16 är ett samarbete mellan nio kommuner på svenska sidan och flera kommuner i Norge. Den felande länken vid gränsen finns inte med i Trafikverkets planering kommande 10-års period. Inte heller är Trafikverket att berett att förskottera den halva miljard som behövs.

– Trafikverkets satsningar styrs av dagens trafikflöden, säger Ingemar Frej, chef för Trafikverket Region Mitt. Trafiken mellan Kongsvinger och Torsby är obefintlig.

Ett moment 22 kan tyckas. För som konsult Håkan Bergeå påpekar finns ingen väg finns inte heller någon trafik. Det är han som formulerat Interregansökningen på 8, 5 miljoner kronor som behövs för förstudien. En ansökan som ställs till EU, Norge, regioner och kommuner längs E16.

– Målsättningen är att stimulera näringslivet längs E16, säger han. En god infrastruktur är förutsättningen för ett rikt och differentierat företagande.

Den gröna E 16 skylten är klar men kommer inte att sättas upp av Trafikverket inom det närmaste året.
Idag är sträckan mellan Kongsvinger och Torsby körbar men inte mycket mer. Byggs genvägen förkortas restiden med 20 minuter.

– Det är en tid som är avgörande för arbetspendling över gränsen, säger Håkan Bergeå. En gemensam norsk-svensk förstudie av den nya vägen är ett första försök att uppnå ett enhetligt skandinaviskt vägprojekt.

Vi får väl önska dem lycka till. Och hoppas att Håkan Bergeå förblir pigg och kry och på hugget, för det behövs säkert många års ihärdigt arbete innan "den goda vägen" finns på marken och inte bara på papperet.

För övrigt kanske det är dags för oss som bor i Dalarna att lära oss lite mer om Kongsvinger om/när vi nu ska få en bra väg dit. Här är lite historia om Kongsvinger Festning:

Måndagen den 13 juni 2011: Nyfiken (i en strut?)
Häromdagen lyssnade jag på Ludvig Rasmussen på radion. Han berättade att han för några år sedan hade undrat över hur man skulle bära sig åt för att få ett långt och lyckligt liv och läste därför en hel del i detta ämne. Det han kom fram till var att det var tre saker som var viktiga i sammanhanget:

Man ska inte röka. ”Tobaken tar bort de tio bästa åren av ditt liv” citerade han någon. (Vilka är de tio bästa åren, kan man undra).
Motionera. Det behöver inte vara så våldsamt men om man inte ens promenerar 45 minuter om dagen ligger man illa till.

Så långt var det för mig ett positivt och ett negativt besked. Rökt har jag egentligen aldrig gjort – förutom under lumpen. När sergeanten eller furiren kommenderade ”fem minuter rast, vila” slängde sig alla på marken och njöt av friheten. Då insåg jag att jag njöt ännu mer om jag kunde manifestera friheten genom praktisk handling som att plocka fram en pipa, ett tobakspaket, stoppa pipan och tända den. Så då gjorde jag det. Det handlade alltså inte om tobak/nikotin alls utan om frihet. Efter muck hade jag inget som helst behov av tobak.

Motionerat har jag däremot alltid varit väldigt dålig på. Jag har försökt med joggning/löpning och har lyssnat till kamrater som närmast lyriskt berättat om hur huvudet töms på tankar när man löper och de svävar iväg i ett andligt nirvana. Så var det aldrig för mig, jag funderade över samma saker som innan jag började springa. Antagligen sprang jag inte långt nog, dvs jag tröttnade (mentalt och fysiskt) alldeles för fort.

Ludvig Rasmussen själv konstaterade, kommen så här långt i sin redogörelse, att om man är en soffliggare som tycker om att ta sig ett bloss så låter ovanstående ganska nedslående. Men, sa han, det finns hopp. För det tredje kriteriet var

Var nyfiken.

Det var då som jag kom på att jag nog är lite nyfiken. Även om jag brukar säga att jag är okunnig. För väldigt mycket av det som jag kommenterar här på bloggen är egentligen sådant som jag inte vet men som jag väldigt gärna skulle vilja veta – och ibland är det en kunnig och välvillig läsare som hör av sig och förklarar för mig.

Jag är nog som han - Nicke Nyfiken

Ibland har jag tyckt att det är lite genant att det är så mycket som jag inte vet eller kan, med tanke på min ålder borde jag väl ha lärt mig någonting, kan man tycka. Men det bryr jag mig inte om längre, jag gläder mig åt att okunskapen alstrar nyfikenhet – och den i sin tur ett långt och lyckligt liv. Hurra!

Allt enligt Ludvig Rasmussen.

Så nu tar jag dessutom och döper om bloggens rubrik. ”Falupensionärsbloggen” låter ju faktiskt väldigt grått och trist och intetsägande.

Tisdagen den 7 juni 2011: Londonderry-Belfast-Glasgow-Edingburgh-Bergen-Oslo-Borlänge-Falun-Gävle
Lobbyverksamhet är tydligen något som blir alltmer aktuellt för varje år som går. Det gäller för företagsorganisationer och andra intressegrupper att påverka beslutsfattarna i samhället så att besluten går i ”deras riktning”. I Sverige är det tydligen Almedalsveckan i Visby som är årets höjdpunkt för lobbyisterna eftersom ”alla” beslutsfattare inom samhället är där.

Det som man (i varje fall jag) annars tänker på i första hand när man nämner lobbyverksamhet är de amerikanska tobaksbolagen, som vill ha så bra (eller i varje fall ”så lite dåliga”) villkor som möjligt för sin affärsverksamhet (enligt en uppgift lägger de ut $100.000 om dagen på sin lobbyverksamhet!) och National Rifle Association som arbetar för rätten att bära vapen i USA - båda lobbyverksamheterna får väl anses vara ganska suspekta.

Men det finns lobbygrupper av alla sorter. Ibland har de framgång – men det gäller i så fall att de arbetar långsiktigt och inte ger upp. En sådan lobbygrupp som har lyckats kunde vi läsa om i dagspressen för drygt en vecka sedan, nämligen Partnerskap E16 Gävle-Oslo.

Falun och Dalarna ligger inte så långt från Stockholm och Mälardalen i övrigt, det vet vi och det har masar och kullor i alla tider känt på sig, varför de har vandrat dit för att arbeta och sälja de produkter som de har framställt hemma. Det är väl 20-40 mil, beroende på start- resp målpunkt. Vi vet också vilken väg vi ska välja för att ta oss dit, rv 70 har varit stråket som gällt ända tills för något år sedan då E4 genom Uppland byggdes om till motorväg så att (i varje fall för oss i östra delen av Dalarna) Gävle-Uppsala faktiskt är ett bra (men tråkigt) alternativ.

Oslo däremot känns för många av oss ligga väldigt långt borta. Om vi ändå skulle åka dit är det inte många som på rak arm (dvs utan att titta i en kartbok och fundera) kan ange vilken väg de ska välja.

Oslo - mer än Holmenkollen. Foto Alexander Nilssen

Avståndet mellan Falun och Oslo är cirka 40 mil, dvs bra mycket längre än vad det är till Stockholm. Men det är inget oöverstigligt avstånd. Ändå är trafiken liksom arbetspendlingen mellan Dalarna och Osloregionen väldigt liten. Till en del beror det väl på att det handlar om ett annat land.

En förklaring kan vara att det inte finns några bra och självklara vägar. Att det inte finns några bra vägar beror i sin tur på att det är så liten trafik. Ett Moment 22 alltså.

Allt det här uppmärksammade ett antal kommuner i Dalarna. De beslöt sig för ett tiotal år sedan för att gemensamt med sina norska motsvarigheter arbeta för att åstadkomma en bättre vägförbindelse. Inte genom att själva bygga en väg utan genom att påverka statsmakterna i respektive land att göra det.

Och att bygga en helt ny väg var det naturligtvis inte tal om, att skapa bättre vägförbindelser i Sverige handlar i första hand om att succesivt förbättra de sämsta sträckorna av befintliga vägar.

Det första problemet var att enas om vilken väg man avsåg. Om man på Google Maps i datorn söker en vägbeskrivning mellan Oslo och Falun får man tre alternativ, samtliga går från Oslo via Kongsvinger till Torsby i Värmland. Sedan finns alternativet

Torsby-Malung-Mora-Falun (410 km, 6 timmar och 11 minuter)
Torsby-Malung-Vansbro-Borlänge-Falun (403 km, 6 timmar och 13 minuter
Torsby-Fredriksberg-Ludvika-Borlänge-Falun (398 km, 6 timmar och 24 minuter).

Det blev mellanalternativet som valdes. Mellan Falun och Gävle var det inget problem att välja väg, rv 80 är ju självklar.

Vissa delar av denna väg är ju faktiskt väldigt bra, som Gävle-Sandviken-Storvik och Falun-Borlänge. Men det finns många andra sträckor som behöver förbättras, oavsett om man ser dem som en del i en förbindelse mellan Oslo och Dalarna-Gävle eller ej. Vi ska komma ihåg att även på ”långdistanta vägar” som E4 och liknande så är den allra största delen av trafiken normalt lokal och regional.

Sådana sträckor som behöver förbättras är rv 80 vid Hofors, rv 70 mellan Borlänge och Djurås, rv 71 vid Nås, Dala Järna-Vansbro och Yttermalung. Men den allra sämsta delen och den som alltså skulle bli mest angelägen att förbättra är vägen över riksgränsen mellan Kongsvinger och Torsby som heter rv 200 i Norge och lv 239 i Sverige.

Att ”få med” Länsstyrelsen i Dalarnas län (som på den tiden var länets ansvariga myndighet för regional utveckling, nu är det Ragion Dalarna) var naturligtvis inte svårt. Lite värre var det med Länsstyrelsen i Värmlands län, de insåg nog att de skulle behöva använda sina ”egna” regionala pengar för att rusta upp väg 239. Vägen Torby-Kongsvinger ligger ju väldigt perifert i Värmland, troligen ansåg de att de hade större behov av att åstadkomma bra vägförbindelser mellan länets olika delar till sin huvudort Karlstad. Men de gick med i projektet.

I projektet insåg man att det skulle vara lättare att argumentera för pengar till vägförbättringar om vägen på något sätt kunde ges högre status. Det är inte första gången kommuner och län har agerat på det sättet. Först vill man döpa om en väg från länsväg till riksväg för att därefter kunna argumentera att detta är ”Sveriges sämsta riksväg”.

Så upptäckte man att det ”fattades” en europaväg i Sverige.

Utpekande av vissa vägar som europavägar och numrering av dem som sådana har sitt ursprung redan 1950. Men 1975 skedde en omnumrering som innebar att vägar som går i väst-östlig riktning ska ha jämna nummer och vägar som går i nord-sydlig riktning ska ha ojämna nummer.

(Undrar någon hur det kommer sig att de två största och mest välkända europavägarna i Sverige, dvs E4 och E6, har jämna nummer trots att de uppenbarligen går i nord-sydlig riktning? Det beror på att Sverige och Norge insåg att det skulle bli dyrt att skylta om dessa vägar till ett nytt nummer och övertygade omvärlden att dessa vägar skulle behålla sina nummer. Det var väl underligt – vi i Sverige brukar ju vara ”bäst” på att acceptera och fullfölja alla internationella överenskommelser oavsett hur kostsamt eller på annat sätt tveksamt det är för oss själva).

I Sverige fanns alltså följande öst-västliga europavägar, sett från norr (klicka här för att se en karta):

E10: Å-Narvik-Kiruna-Luleå (Å är en liten ort som ligger på Lofoten)
E12: Mo i Rana-Storuman-Umeå-(färja)-Vasa-Helsingfors
E14: Trondheim-Sundsvall
E18: Kristiansand-Oslo-Karlstad-Stockholm-Helsingfors-St Petersburg (finns även på Nordirland och i Skottland)
E20: Esbjerg-Köpenhamn-Göteborg-Stockholm-St Petersburg (finns även på Irland och i England) (trots att vägen i Sverige i huvudsak går i nord-sydlig riktning anses den internationellt gå i öst-västlig ritning, därav det jämna numret)
E22: Trelleborg-Malmö-Kalmar-Norrköping (finns även i England, Nederländerna, Tyskland samt Lettland och Ryssland.

Men E16 då? Jo, den går mellan Bergen och Oslo (finns även på Nordirland och I Skottland). Varför fortsätter den inte österut från Oslo genom Sverige? Svaret är antagligen för att man inte hade tyckt att det fanns någon ”vettig” vägförbindelse. Det bestämde sig lobbygruppen att ändra på.

Det tog sin tid, men så småningom hade man övertygat såväl de båda länders Vägverk och regeringar. De senare skrev till FN:s UNECE-kontor i Geneve (United Nations Economic Commission for Europe) som biföll ansökan och skickade den vidare till FN:s huvudkontor i New York. De har nu i sin tur beslutat att E16 ska förlängas på det begärda sättet till Gävle. Redan i slutet av 2008 har den svenska regeringen förberett genom att besluta att vägsträckan inom Sverige ska vara nationell stamväg och att ditillsvarande rv 16, en kort stump mellan Flädie och Dalby i Skåne inte längre ska vara riksväg (man kan ju inte ha en E16 och en annan rv 16).

Det tog alltså sin tid, men trägen vinner brukar man ju säga. Nu gäller det bara att Trafikverket (som har efterträtt Vägverket) kan plocka fram de 5-10 mnkr som det kostar att skylta om vägen. Det blir nog 2012.

Om nu någon, som har åkt mellan Kongsvinger och Torsby, anser att det är fel att en så dålig väg ska kallas för europaväg – så gör inte det. Vägen finns ju faktiskt. Om vi ser på hela E16 så ser det ut så här (se kartan ovan eller klicka här):

Londonderry-Belfast på Nordirland. Jag har inte varit där men eftersom detta är vägen mellan Nordirlands två största städer antar jag att den har god standard.
Belfast-Glasgow i Skottland. Vill du åka E16 här blir det besvärligt. Det finns ingen färja, så du får övertala någon skeppare att ta din bil på sin båt och föra den till Skottland.
Glasgow-Edingburgh. Detta är ju de två största städerna i Skottland så jag förutsätter att vägen har god standard.
Edingburgh-Bergen. Inte heller här finns någon färja över Nordsjön. Överhuvdtaget finns ingen som helst färjeförbindelse mellan någon norsk stad och Storbritannien. Men om du lyckas hitta en båt som fraktar dig över Nordsjön kan du passa på att bese borrtornen i det norska oljefältet Sleipner som du passerar.

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick

Bergen-Oslo. Detta är ju Norges två största städer – men med tanke på hur den norska naturen ser ut handlar det inte om någon motorväg precis. Men på den här sträckan får man möjlighet att åka genom världens längsta tunnel, den 24 km långa Lærdalstunnelen.

Lærdalstunnelen. Foto Lars Scheve

Så i jämförelse med sträckorna Belfast-Glasgow och Edingburgh-Bergen är det väldigt god framkomlighet på sträckan Kongsvinger-Torsby.

En framgång för en lobbygrupp är det alltså att få FN att besluta om ett europavägsnummer. Tro inte att de kommer att lägga av nu, det är nu det börjar kommer man nog att säga. För nu har man argumentet att ”en europaväg får inte ha så dålig standard” som sträckan Kongsvinger-Torsby. Och även de andra problemsträckorna vill man naturligtvis ha åtgärdade. Men då ska det till pengar, mycket pengar. Det här beslutet, som tog ett dussin år att driva igenom, kostar "bara" 5-10 mnkr att skylta upp. Bygga om vägen kommer att kosta mycket mer.

Nu kommer vägen inte att gå ända in i Oslo, norrmännen har valt att låta den "gena" ett par mil norr om Oslo via Gardermoen. Det är i och för sig inget konstigt. Förr i tiden gick alla stora vägar in till "Stora Torget" i varje stad och sedan ut igen. Numera går de på "lagom" avstånd utanför stan, se till exempel på E4 förbi Söderhamn, Hudiksvall och Gävle. För oss i Dalarna kan det bara vara en fördel att vi lätt hittar till Gardermoen som alternativ till Arlanda. Har vi väl kommit så långt lär vi inte missa Oslo heller.

Grattis till lobbygruppen och till Håkan Bergeå, tidigare gatuchef i Borlänge, som har varit dess projektledare. Och som hade samma funktion i Projekt Bergslagsdiagonalen som åstadkom att vägen Ödeshög-Örebro-Borlänge-Falun-Bollnäs-Söderhamn fick ett gemensamt riksvägsnummer 50. Det trodde jag själv inte att han skulle klara av, med tanke på standarden på vägen mellan Falun och Alfta. Nu är vägen dessutom bättre.

Måndagen den 6 juni 2011: Trädäck - igen!
I höstas kommenterade jag i bloggen (den 5 september) hur den "sociala stegen" numera ser ut för dagens ungdomar. Så här är det:

Man flyttar ihop
Får barn
Köper hus
Renoverar kök och badrum
Bygger ett gigantiskt trädäck utanför huset

Jag visade även nedanstående bild på ett pågående trädäcksbygge hos ett av barnen:

Nu är däcket klart, så här blev det:

Så nu tyckte jag att de skulle kunna koppla av och bara sitta och njuta på det stora trädäcket, alternativt bjuda in grannarna på dans. Men inte, nu har de börjat komplettera däcket så att det går runt huset och in på baksidan!

När jag föreslog att de skulle göra ett runt hål i däcket och sänka ner en badtunna som de kunde nyttja på vintern, och komplettera med en trampolin att hoppa ifrån ner i en swimmingpool bredvid däcket - ja, då tyckte de nog att jag var lite väl ironisk.

Fredagen den 3 juni 2011: Amerikanska kackerlackor från Ryssland
När man hör historier om bilförsäljare och bilverkstäder brukar det alltid handla om hur bedrövliga de är. Därför kan jag inte låta bli att berätta en helt annan historia som visar att det finns sådana som bryr sig om kunden även sedan köpekontraktet är underskrivet.

I november 2009 köpte vi en ny bil. Ja, vi var egentligen inte ute efter en ”ny” bil utan en ”nyare”, dvs en som hade gått ett antal tusen mil. En alldeles ny bil sjunker ju så väldigt i värde när man väl kör ut den ur bilförsäljarens visningshall. Så vi brukar försöka hitta en bil som har gått några tusen mil och sjunkit i pris. Men nuförtiden finns det knappt någon som byter in sin bil förrän den gått 7-8000 mil.

Vi tittade på nätet och åkte runt bland de tillgängliga bilförsäljarna på rimligt avstånd från Falun. Hos Bilia i Hedemora slog vi till, det blev en helt ny Volvo S60.

Det som var speciellt med denna bil var att den tillhörde ett parti som hade exporterats till Ryssland. Men så gick tydligen botten ur marknaden där och bilarna skickades tillbaks till Sverige igen. Varvid vi alltså köpte en av dem. Till ett, som vi tyckte bra pris.

Nåja, det finns väl inga ”bra priser” på bilar, så dyra som de alltid är. Man får väl nöja sig med att säga ”mindre dåligt pris”. Det tyckte vi att denna bil hade. Dessutom är det ju mysigt och skönt med en helt ny bil.

Enda nackdelen trodde vi var att den hade en instruktionsbok på ryska men vi blev lovade en likadan på svenska. Och det fick vi också så småningom, i två exemplar dessutom.

Efter ett halvår, dvs i maj 2010, hittade vi en stor insekt (drygt 2 cm) på plåten just utanför bakluckan när vi hade öppnat den. ”Usch, var kom den ifrån?” sa Margaretha, viftade ner den på marken och trampade på den.

Två veckor senare hände precis samma sak. Med samma kommentar och trampande. Sedan började vi att fundera. Det skulle ju vara ett väldigt märkligt sammanträffande om det inte hade något med bilen att göra, dvs om insekten inte kom inifrån bilen.

Margaretha sa spontant att det var en kackerlacka. Sådana brukar vi ju inte ha här i Sverige. Men full av fördomar som man (jag) är så tänkte jag att bilen hade varit i Ryssland och ”där har de säkert kackerlackor”.

Vi gick ut och hämtade den andra insekten, som låg kvar på marken bakom bilen, och stoppade den i en glasburk, varpå jag gick till vårt försäkringsbolag och berättade historien och undrade vad det kunde vara osv. De svarade att i skadeinsektsfrågor samarbetade de med ett bekämpningsföretag här i Falun. Varvid jag gick till dem och visade upp burken med insekt och berättade historien om den.

Först tittade en man länge och väl på den och såg eftertänksam ut, sedan kallade han på en kollega och berättade att den här har hittats i en bil. Kollegans fråga blev omgående ”I vilket land har den här bilen varit?”. När jag berättade att den hade varit i Ryssland ett tag för att säljas där men sedan kommit tillbaka till Sverige så konstaterade han att det kan stämma.

Det var en ”amerikansk kackerlacka” sa han, och de finns i Ryssland men inte i Sverige. De brukar komma hit några gånger om året med importerade matvaror. Han trodde att de hade följt med bilen hit. ”Men du behöver inte vara orolig, den dör inom en eller två månader. Och det finns ingen mat för den i en bil.”

Antagligen var nog de båda djuren redan döda när vi hittade dem. Sannolikt hade de ”ramlat fram” på något sätt när vi öppnade bakluckan.

Jag skickade e-post till Bilia och berättade om detta, det kunde ju vara bra för dem att veta om någon annan kund som hade köpt en ”ryss-Volvo” kom med samma erfarenheter.

En vecka senare hittade vi en tredje likadan insekt på samma ställe. Då skickade jag ett nytt brev och sa att om vi hittar fler så tar jag kontakt med dem för någon form av åtgärd.

Men vi hittade inga fler insekter. Och bilen gick bra.

Men för drygt en vecka sedan, alltså vid precis samma årstid som förra året, låg det en likadan insekt på samma ställe. Och den var synnerligen levande. Då tog jag kontakt med Bilias försäljare i Hedemora, han lämnade över telefonen till Björn Karlsson på deras verkstad. Jag förklarade att vi inte tyckte om att ha kackerlackor i bilen – men att vi var allra mest oroliga för att en sådan skulle följa med bagaget in i lägenheten.

Han sa att han hade full förståelse för vår oro och vi kom överens om att vi borde komma dit med bilen dagen därpå. Men efter att ha pratat med Anticimex återkom han och vi kom överens om att vi skulle komma dit med bilen på torsdag eftermiddag varvid de på fredagen skulle montera bort ”kofångaren” och bakluckans inredning. Sedan skulle Anticimex bekämpa djuren.

Vi gjorde så, lämnade bilen och fick låna en så att vi kom hem. Och lämnade även den sista av insekterna, som jag hade fångat i en glasburk.

På fredagen ringde han och berättade att Anticimex hade varit där och bekämpat och konstaterat att de var helt säkra på att det inte var några amerikanska kackerlackor utan en s.k. ”dykare” som finns i naturen här i Sverige. Anticimex hade lagt ut ett medel i bilen för att ”locka fram” ev ytterligare djur (de hade hittat några små under ”kofångaren”) och att den därför borde stå i tjugofyra timmar.

På lördagen åkte vi dit, blev förevisade vad Anticimex hade gjort och visades på en webbsida som just handlade om insekter. Björn Karlsson berättade också att för att vara helt säkra på saken, dvs att det inte var kackerlackor, hade djuret skickats till experter för identifiering. Han skulle återkomma när de hade fått besked.

Idag ringde han och berättade att han hade fått bekräftat att det var en dykare, dvs ett djur som finns i naturen här i Sverige. Inget konstigt alls. Experterna hade även sagt detsamma som den första firman, dvs att om det hade varit en kackerlacka så finns det inget att äta för den i en bil. Den vill ha ”mat”, precis som vi människor. Och den skulle inte ha överlevt vintern.

Det kändes som en stor lättnad för oss. Nu vågar vi sätta in kassarna med mat i bagageutrymmet igen när vi har varit och handlat.

Teoretiskt kan man ju tänka sig att de första insekterna (från förra året) var kackerlackor och att den nya var en dykare. Men såväl Margaretha som jag tyckte att de såg helt likadana ut. Så vi är inte oroliga. Och även om de första skulle ha varit kackerlackor så har vi ju nu fått upprepade besked om att de skulle ha dött under vintern.

Heder åt rejäla bilfirmor och deras förstående personal som bryr sig om kundernas oro! De är värda lite "cred" (som det heter på ungdomarnas språk).

Ett antal olika dykare

Så här står det om dykare på Wikipedia:

Dykare (Dytiscidae) är en familj av skalbaggar i underordningen rovskalbaggar som är besläktad med familjen jordlöpare, men ombildad för ett levnadssätt i vatten.

Familjens arter har en bred och oval, oftast tillplattad kropp. De är huvudsakligen svarta, med trådformiga antenner och långa, platta, hårkantade bakben, med vars hjälp de rör sig i vattnet med jämna, kraftiga simtag. De håller till i stillastående vatten, särskilt i kärr, dammar och vattenfyllda gropar, där de kommer upp till vattenytan med relativt korta mellanrum för att hämta luft. De stannar omedelbart under vattenytan med simbenen rakt utsträckta åt sidorna, höjer bakkroppens spets litet över ytan och låter luft strömma in under täckvingarna, för att i nästa ögonblick bege sig ned till bottnen, där de håller sig fast vid vattenväxter med frambenen. Andningshålen är belägna utmed kanterna av bakkroppens översida. På den bidrar en sidorand av långa, fina och täta hår till att hålla kvar luften, som sparas under täckvingarna.

De flesta dykare har flygvingar, men de används främst för att uppsöka andra vattensamlingar.

Så det var väl det som "våra" dykare gjorde, dvs var på väg att uppsöka andra vattensamlingar.

-------------------

PS: Det finns en ”bloggarkollega” som kallar sig Kissie (klicka här så kommer du till hennes blogg) som är väldigt känd, hon har antagligen något fler läsare än vad jag har på denna blogg (detta var ett sk ”understatement”, hon uppger själv att hon har 170.000 besökare varje dag). Kanske är hon inte så känd bland SPF-medlemmarna men desto mer bland unga tonårstjejer. Hon bloggar om mode och skönhetsgrejor, rekommenderar produkter och tjänster inom detta område, tex till vilken klinik man bör gå om man vill förstora sina läppar. Varvid hon, förutom annonsintäkter på sin blogg, får presenter från de firmor som hon rekommenderar. Eller det kanske är snarare så att hon får presenter varefter hon rekommenderar dem i sin blogg.

För undvikande av alla missförstånd vill jag därför klarlägga att Bilia i Hedemora rimligen inte visste om att jag skriver en blogg och att de därför borde behandla mig speciellt vänligt och omtänksamt. Dessutom är ju antalet läsare på denna blogg "något färre" än vad Kissie har så jag tror inte att de skulle ha brytt sig om det.

PS2: Det finns faktiskt fler rejäla och vederhäftiga bilfirmor. I mitten av 90-talet köpte jag en bil av Roland Pettersson i Rättvik (han med Classic Car Week). Även han ställde upp och löste ett problem, trots att det hade gått lång tid sedan bilen köptes.

Till maj månads blogg