Bloggen: [Nyfiken]
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"

(Från början var rubriken Pensionärsbloggen, sedan döptes den om till Falupensionärsbloggen. När jag insåg att det mesta handlade om sådant som jag själv inte visste - men skulle vilja veta - fick den sin nuvarande rubrik.)

---

Bloggmaster är Bo Bävertoft. Läs tidigare månaders blogg här.

---

Lördagen den 31 december 2011: Stig Helmers resväska
Har du noterat att alla filmerna om Stig Helmer Olsson verkar ha gått i repris under helgen/mellandagarna. Om de har gått på samma kanal eller om olika kanaler har valt var sin film har jag inte kollat. Och jag kan inte påstå att jag har sett dem alla på TV den här gången. Men jag har sett dem "fladdra förbi" när jag har klickat runt.

Det var väl i den första filmen, till Kanarieöarna, som han blev av med sin resväska, dvs den kom på villovägar och kom fram till honom först ett antal dagar efter det att han själv hade anlänt till resmålet. Jag vet inte om det statistikt är riktigt men jag tycker att det numera är mycket mer ovanligt att man hör berättelser om att bagaget har kommit på avvägar under resan. I så fall kanske det innebär att bagagehanteringen verkligen har blivit mer "säker" än den var för några årtionden sedan. Om det i så fall beror på de långa lappar med streckkoder, som fästs på varje väska, det vet jag inte heller, men det verkar ju rimligt.

(Nu är det ju en viss risk att skriva så här, att det är ovanligt att bagaget kommer på villovägar. Kanske just därför kommer min egen väska att "försvinna" nästa gång jag ska flyga någonstans. TA I TRÄ!)

Flygbolaget Delta Air Lines har gjort en liten film om vad som händer med väskorna från det att vi lämnar dem på en flygplats till det att vi hämtar dem på nästa, här handlar det om en resa från Atlanta till New York i USA:

 

För övrigt ser jag att det flygbolaget har gjort en app som man gratis kan ladda ner till sin iPhone eller iPad som gör att man bland annat hela tiden kan få besked om var min väska finns, även medan man sitter på planet. Förhoppningsvis ska man då lämpligen få beskedet att väskan finns på samma plan! Om andra bolag har motsvarande vet jag inte, men om de inte har det ännu så lär det väl inte dröja länge innan även de har.

Fast personligen är jag så gammeldags att jag drar mig för att nyttja en iPad när jag reser utomlands (någon smart mobiltelefon äger jag inte), man har hört alltför många skräckhistorier om jätteräkningar. Men en "vanlig" mobiltelefon tar jag med, mest för säkerhets skull. Kommunicerar med hemmavarande gör jag enklast via ett internetkafé, då vet jag att det bara kostar 20 Bath, dvs 5 kronor. Och då hinner vi även läsa Falu-kuriren (om vi nu har behov av det).

(Fast benämningen "vanlig mobiltelefon", som jag gjorde här ovan, är kanske felaktig. En sådan telefon, som man bara kan ringa på och skicka SMS med, är nog ganska ovanlig numera.)

Lördagen den 24 december 2011: Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand
Frans G Bengtsson har i Röde Orm, sjöfarare i västerled gett en skildring av hur julen kan ha gått till hos en vikingakung. Bakgrunden är att Orm och hans vänner i sju år tjänat i det moriska Andalusien, där man inte fick äta fläsk. Läs och njut!

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

- Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

- Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
- Med mig är det likandant, sade Orm.

Tjänare skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Tisdag den 20 december 2011: I natt infaller vintersolståndet

 

Måndagen den 19 december 2011: Det räcker inte att betala...
För några år sedan drog vår fastighetsägare Masmästaren in fiber från Falu Stadsnät i fastigheten. Det ville vi naturligtvis utnyttja och eftersom vår ditillsvarande internetleverantör Bredbandsbolaget inte fanns med bland de bolag som erbjöd tjänster via stadsnätet hittade vi i stället Bahnhof. Från dem köpte vi såväl internetanslutning inklusive säkerhetspaket som IP-telefoni.

Deras säkerhetspaket, som kostar några tior i månaden, fungerar antagligen bra, dvs vi har haft förvånansvärt lite spam och inte några problem eller bekymmer med det.

Bahnhof Internet Security - den virtuella kondomen!

(Att det inte ska vara några problem eller bekymmer kan tyckas självklart när man köper en tjänst eller vara från en professionell leverantör - men det är det inte. För några år sedan köpte jag säkerhetspaket från Norton. Det blev bara kladderikladd med datorn och en massa bekymmer. Till slut avinstallerade jag det långt innan tidsperioden, som jag hade betalt för, hade gått ut.

När jag för en månad sedan fick hjälp av den yngre generationen med installationer etc i samband med att vi hade köpt en ny dator sa Kalle spontant, utan att jag hade nämnt ordet "Norton", att "ladda aldrig ner något från Norton, det blir bara en massa bekymmer". Så det var inte bara jag som hade dåliga erfarenheter.)

När jag har startat datorn har det alltid kommit upp en skylt under några sekunder med texten Bahnhof Internet Security, som allstå markerar att programmet var aktivt. Men sedan jag köpte ny dator har skylten inte visat sig. Jag började fundera på om det verkligen räcker med att jag via autogiro betalar varje månad för att säkerhetspaketet ska vara aktivt - eller om jag måste ladda ner ett program från dem till datorn först för att det ska fungera. (Hur jag gjorde när jag för några år sedan blev kund hos dem hade jag ju glömt bort.)

Jag ringde deras kundtjänst och efter en inte alltför lång väntan fick jag prata med en trevlig och hjälpsam man som förklarade att det var precis om jag hade misstänkt, jag måste ladda ner programmet. Han redovisade också var jag skulle komma åt det och att jag i mina papper från dem hade en kod som jag skulle slå in.

Allt fungerade bra. Nu kommer skylten upp när jag startar datorn. Jag känner mig trygg.

Söndagen den 18 december 2011: Punkt och parentes
Nu är det sådant där väder då man egentligen skulle dra ner persiennerna och inte hissa upp dem förrän någon gång efter Vasaloppet. Mörkt och ruggigt nästan hela dagen, det lockar verkligen inte till att gå ut och ta en långpromenad.

Då har man tid att sitta inne och fundera över livets väsentligheter. Eller oväsentligheter. Ibland är kanske gränsen mellan dem inte så stor.

Oavsett hur frågan ska klassificeras har jag idag ägnat en viss tid åt att fundera över det här med parentes och punkt. Parenteser använder jag ganska ofta, bland annat i min blogg, när jag vill skjuta in något som egentligen kanske inte riktigt hör till saken men som jag ändå vill nämna.

Ofta blir det då en hel mening inom parentesen. Och då är jag inte säker på hur man, enligt språkvårdarnas uppfattning, bör hantera det här med punkt och avslutande parentestecken.

• (Antingen kan man skriva så här, dvs med punkten inne i parentesen.)
• (Eller också kan man skriva så här, dvs med punkten utanför parentesen).

Vilket ska man välja? Det är det som jag har funderat över. Har du ett gott råd?

--------------------------

PS: Du behöver inte komma med något råd. Jag brukar säga att jag skulle inte passar som forskare. En sådan kan ju hålla på i åratal för att hitta en lösning på ett problem. Det skulle jag inte klara av. När jag väl har formulerat problemet för mig - ja, då vill jag ha svaret på en gång.

Så jag började söka på nätet, "punkt parentes". Och hittade sidan Språklådan med följande fråga och svar:

Punkt vid parentes?

Så nu kan jag börja att fundera över något annat!

Onsdagen den 14 december 2011: Julklappstips
Så är det dags igen. Att hitta lämpliga julklappar. För vår del handlar det bara om barnbarnen, att köpa julklappar till vuxna barn är för svårt för mig att klara av. De köper ju det som de vill ha själva. Så det har vi klargjort för dem att vi har slopat. Men barnbarnen köper vi till.

Men även till dem kan det vara lite svårt. Jovisst, utbudet i leksaksaffärerna (våra är i åldern 1½-6 år) är enormt. Men när vi kommer hem till dem så inser vi att de redan har väldigt mycket leksaker, kanske alltför mycket.

(Ibland ”klagar” vi gamlingar över att dagens barn har alltför mycket leksaker och jämför med vad vi själva hade när vi var små. Men det är nog generationen ”före” oss som var värre i det avseendet, dvs på att ”klaga” över ”nutidens” barn och deras leksaker. De brukade komma med långa berättelser om hur fattigt och enkelt de hade det och att de lekte med pinnar och kottar, fyra pinnar i en kotte blev till en ko – med hjälp av fantasin.

Men här är en tröst – även dagens barn har fantasi. Ett av våra barnbarn ritade på ett papper av pappas iPad och på ett annat papper mammas iPhone – sedan höll han och lillebror på i flera timmar och lekte med sin iPad och iPhone och bytte apparat med varandra efter ett tag. Det finns hopp även för dagens barn – de har fantasi.)

När man väl har hittat en lämplig klapp finns det några saker att komma ihåg:

• Ger man bort ett spel till ett barn uppfattar barnet att han/hon inte har bara fått ett spel i present – utan även ett löfte från givaren att spela spelet med barnet. Många vuxna brukar inte vara så intresserade av att spela spel, så kom ihåg hur barnet uppfattar gåvan när du bestämmer vad du tänker ge bort.

• Barnet vill leka med och testa leksaken med detsamma – inte i morgon! Det innebär att om du köper något som tar en timme för en vuxen att montera ihop så ska det vara gjort innan presenten slås in. Det innebär ofta att man måste ”bryta förpackningen” vilket i sin tur innebär att köpet inte går att byta, kanske bäst att samråda med föräldrarna därför.

• Väldigt många leksaker drivs numera med batterier, ofta sitter det i leksaken ett billigt batteri (som senare bör ersättas av ett ”riktigt” batteri) just för att man ska kunna använda den med detsamma – och framför allt för att man ska kunna höra på ljudet i butiken och lockas till köp. Men ibland ingår laddningsbara batterier som först behöver laddas – se till att öppna paketet, ladda batterierna (och läs bruksanvisningen!) innan ni slår in klappen.

• Se till att barnet kan öppna sitt paket själv! Många (de flesta?) av dagens leksaker är i leksaksaffären inplastade i en formgjuten hårdplats som även för vuxna är omöjlig att få upp utan en kraftig sax. Klipp upp förpackningen så att den går att öppna med barnets egna händer innan den slås in som klapp!

Walkie-talkie - vi tror att barnbarnen kommer att uppskatta dem, men laddningstiden är 15 timmar

Måndagen den 12 december 2011: Bluffakturor
Vid dagens sammanträde med SPF Falubygdens styrelse visade föreningens kassör mig en faktura som inkommit. Han undrade vad det var och om den skulle betalas. Det handlade om "Sökmotorpositionering" av vår webbplats: Som jag förstår det menas med detta att man gör vissa åtgärder så att vår webbplats kommer "högt upp" i listan över träffar när internetanvändare söker på olika sökmotorer som Google etc. Att en liten förening som vår skulle betala nästan 5000 kr för detta ändamål verkar lite långsökt, jag kunde inte tänka mig att någon annan än jag skulle kunna ha beställt en sådan tjänst - och jag hade definitivt inte gjort det.

Vi kom överens om att jag skulle ta hand om fakturan, ringa och prata med dem för att klura ut vad som gällde.

Men det behövde jag inte göra. För när jag kom hem och tog fram papperet, som var utformat precis som en faktura men märkt med "Avi" i ovankanten i stället för "Faktura" så kunde jag läsa nedanstående, med liten stil och längst ner på sidan - naturligtvis avsiktligt för att man inte skulle observera det:

"Observera att detta är ett erbjudande och betalningsplikt föreligger ej. Önskar ni ej utnyttja detta erbjudande behöver ni ej betala denna avi".

Då förstod jag att det handlade om en sk bluffaktura, något som man kan läsa om i dagspressen ganska ofta, särskilt i semestertider då det är vikarier på många poster inom företagen. Bluffakturan har som funktion att få mottagaren att tro att det handlar om en faktura på en vara/tjänst som företaget har beställt och eftersom de flesta småföretagare är angelägna om att inte behöva betala straffränta eller få betalningsanmärkning hoppas företaget bakom bluffakturan att de skall betala utan att fundera särskilt mycket på saken. Och alldeles avsiktligt är förfallodatum satt inom en mycket kort tid - allt för att stressa mottagaren så att han inte funderar så mycket.

När jag googlade på avsändaren "Webbregistrering Sverige" fick jag 141 träffar - där alla träffarna bestod av varningar för detta företag som skickar ut bluffakturor som den vi hade fått. För ett "riktigt" företag borde ju en av träffarna vara deras egen webbplats där de beskriver hur duktiga de är och att det är bra att nyttja deras tjänster. Rimligen borde deras egen sida komma överst i listan över träffar eftersom de påstår att de säljer tjänster just med detta ändamål!

Svensk Handel har en sk Varningslista - se här hur många kommentarer som skrivits om just detta företag på kort tid.

På Svensk Företagsförenings webbsida kan man läsa att företaget har verkat under olika namn:

MB Marketing har bytt namn igen. Nu Webbregistrering Sverige. Fakturorna är erbjudandefakturor och behövs inte bestridas. Tidigare namn på Webbregistrering Sverige är:

MB Marketing
MB-Marketing
Svensk Webb Optimering
Nordisk Web Positionering
Skandinavisk Webb Optimering
Nordiska Webb Byrån
Skandinaviska Webb Kontoret.

Uppenbarligen är det en mer eller mindre oförbätterlig lurendrejare som driver verksamheten.

Min egen reflektion blir följande: Visst, pengar är trevligt att ha. Men det är inte allt här i livet. Min egen yrkesverksamhet inom Vägverket kanske inte har varit särskilt glamorös - även om jag har trivts bra i jobbet. Men när jag numera har gått i pension kan jag se tillbaka på ett yrkesverksamt liv och tycka att jag faktiskt har gjort viss nytta, det känns som att det har varit meningsfullt även på annat sätt än att ge mig en inkomst. Lite bättre vägar har vi ändå fått i Dalarna.

Men när Fredrik Blomqvist (eller vad mannen bakom lurendrejeriet kan heta i verkligheten) på ålderns höst tittar tillbaka på vad han har åstadkommit under sitt liv genom att skicka ut bluffakturor - hur kommer han då att känna sig? Det kan man fundera över. Jag tror i varje fall inte att han kommer att känna sig stolt.

Lördagen den 10 december 2011: Att hitta rätt väg
Nuförtiden har tydligen de flesta GPS i sin bil. Det är säkert ett jättebra hjälpmedel som tydligt talar om hur man ska köra för att komma dit man ska - även om man ibland kan läsa i tidningar om danska bussar och lastbilar som har hamnat på en enskild väg i de stora skogarna väster om Malung eller på ett skidspår norr om Särna.

Någon GPS har jag inte. Jag brukar säga att har man jobbat inom Vägverket under hela sitt yrkesverksamma liv borde man hitta ändå, utan GPS. Och så brukar det bli också.

Även på nätet finns det ju motsvarande hjälpmedel som redovisar bästa färdväg, varvid man brukar kunna välja mellan "kortaste väg" och "närmaste väg". En gång under slutet av 90-talet testade jag en sådan för att se vilken väg den skulle föreslå mellan Falun och Härnösand, dit jag ofta brukade köra (jag har nog prövat alla rimliga vägar mellan dessa två orter). Men när programmet föreslog att jag skulle starta resan med vägen till Skuggarvet - ja då brydde jag mig inte om att läsa längre. Och fortsatte att köra efter mitt eget förstånd.

Skuggarvet - i solsken

När vi för ett tag sedan skulle flyga till Thailand skulle planet landa i Bangkok varifrån vi tänkte ta buss till Koh Chang i östra delen av landet, nära gränsen till Kambodja. Men vi insåg att vi inte skulle hinna med sista färjan ut till ön utan bestämde oss för att övernatta i den närliggande staden Trat. Så jag bokade ett rum på S.A. Hotel där och tog via Google Map fram en karta för att se var i staden som hotellet ligger.

På Google Map finns det en funktion där man kan få en vägbeskrivning till den sökta orten. Jag testade den och skrev in att jag ville ha vägbeskrivning från Garvaregatan 5 i Falun till S.A. Hotell i Trat. Bara för att se om det skulle fungera. Det gjorde det. Jag fick fram såväl en karta som en detaljerade beskrivning med 460 köranvisningar. Klicka här för att se hela listan hur man ska köra.

12880 km uppgavs väglängden vara och det skulle ta 7 dagar och 7 timmar att köra sträckan. Då menar man effektiv körtid, dvs inga uppehåll för mat eller toabesök eller för att sova ingår i detta. Man kan ju undra hur "bäst" detta vägval verkligen är, jag har ingen aning.

Men så såg jag att man kunde välja att inte köra på motorvägar och betalvägar och undersökte jag hur vägvalet skulle bli i det fallet. Och det blev en helt annan väg på andra sidan om Kaspiska Havet, nog verkar det lite konstigt?

Det fanns även möjlighet att få en beskrivning av hur man skulle åka kollektivt. Kan det verkligen vara möjligt att redovisa det, undrade jag. Och det var det inte, blev svaret, resvägen låg utanför de kollektivtrafikbolag som de samarbetar med. Det kändes nästan skönt.

Ytterligare en möjlighet fanns det, nämligen en vägbeskrivning om man ville gå till fots. Det måste jag ju testa. Så här blev det då, kanske naturligt ser den här vägen "rakare" ut, även om det finns några konstiga krokar i nordvästra Kazakhstan:

11832 km, det skulle man kunna vandra på 95 dagar och 15 minuter (plus raster och sovtid). Det bör nog i verkligheten motsvara ungefär ett år, kan jag gissa. Jag tänker inte testa.

Nu var jag så inne i det här med att undersöka resvägar så jag kollade hur man lämpligen ska fotvandra från Falun till Kapstaden i Sydafrika. Så här såg kartan ut:

Alltså färja till Lettland, sedan färja till Tyskland, vandring in i Danmark, färja till England, vandring genom England, färja till Spanien, vandring genom Spanien, färja till Sardinien, färja till Marseille i Frankrike, färja till Algeriet - kan det vara vettigt? Och sedan ett par hundra mil rakt österut genom Nigeria, Tchad och Sudan?

Jag insåg att kvaliten på dessa råd är nog i klass med det som jag fick för över tio år sedan och som innebar att jag skulle köra till Härnösand via Skuggarvet.

Lördagen den 10 december 2011: Strumpor över Dusjanbe
Det var naturligtvis i allra bästa välmening och omtanke som Margaretha hade köpt strumporna åt mig (hon har ett par likadana själv). Det var någon sorts "stödstrumpor" och enligt Margaretha borde jag ha dem på mig vid långa flygningar (Thailand) där man sitter stilla i sin stol och inte rör på benen. Genom att de klämde åt kring vaderna skulle det stimulera blodcirkulationen i benen och motverka risken för blodpropp. Påstod hon.

Själv tänkte jag att om strumporna klämmer åt kring benen borde väl effekten vara den motsatta, dvs förhindra blodcirkulationen. Men jag litar ju på Margaretha så jag tog på mig dem.

Strumporna gick ända upp till strax under knäet, sådana har man (jag) ju knappast numera men när jag var i tioårsålderna var de vanliga, ofta i kombination med att man hade äppelknyckarbyxor som slutade där strumporna började. Även de strumporna klämde åt runt benen, kommer jag ihåg. De var ofta "ribbstickade" (tror jag att det hette), när man tog av dem på kvällen var benen helt randiga och det kliade på dem.

På det här skolfotot ser man hur vanligt det var med äppelknyckarbyxor:

På nedresan gick det bra, jag hade på mig strumporna hela tiden. Men antagligen hade fötterna och benen svällt under vistelsen på Koh Chang och Koh Maak, så det var riktigt besvärligt att dra på strumporna när vi satt på Suvarnabhuma Airport. Jag lyckades få på dem men tyckte att de klämde åt alldeles förfärligt.

Halva resan stod jag ut. Men mitt i natten, någonstans över Dusjanbe i Tadzjikistan stod jag inte ut längre, drog med möda av mig strumporna och satte på mig vanliga sockor. Det var en lättnad. Fortfarande efter ett dygn känns det som att vaderna är hopklämda och irriterade. Oavsett vad som påstås om nyttan av sådana strumpor kommer jag aldrig mer att sätta dem på mig!

Men kan någon medicinsk expert förklara - kan det verkligen vara bra för blodcirkulationen med strumpor som klämmer åt på det viset?

Dusjanbe

Fredagen den 9 december 2011: Varför?
Varför har den här bloggaren inte kommit med något som helst inlägg på flera veckor? Svaret finns på Koh Maak:

Onsdagen den 16 november 2011: Inget nytt under solen
Det är så lätt att tro att alla "nya" vanor eller företeelser verkligen är nya. Varvid vi förundras över hur det har kunnat bli så och varför allt inte självklart är "som det brukade vara". Men allt är uppenbarligen inte nytt och det är inte självklart hur det var "förr".

Det insåg jag när jag idag läste en artikel i Falu-Kuriren (eller ska man numera säga Dalarnas Tidningar?) om att Leksands Köpmannaförening firade etthundraårsjubileum. I artikeln stod det:

Vad vore ett 100-årsjubileum utan tillbakablickar. En av Köpmannaföreningens första åtgärder blev att få slut på söndagshandeln. Allt för att skona alla affärsanställda som aldrig fick någon hel söndag ledig. För att få respekt för beslutet fastställdes 50 kronor i vite. En nymodighet som inte blev så populär. Resultatet blev stämning för olaga söndagshandel och böter för samtliga Norets affärsmän.

Jag som hade trott att det här med söndagsöppet var ett modernt påfund av de rikstäckande affärskedjorna. Det var tydligen likadant för hundra år sedan som idag. Fast idag är det antagligen så att butiksinnehavaren får "böta" till galleriaägaren om han inte har söndagsöppet.

Hur som helst hade tydligen Köpmannaföreningen i såväl Leksand som på andra platser framgång i sin strävan för söndagsstängt. Eller behövdes det lagstiftning? I varje fall var det ju aldrig söndagsöppet i butikerna när jag växte upp på femtiotalet. Det enda som var öppet var godiskiosken - och till och med den var stängd när högmässan pågick i kyrkan, det kommer jag ihåg.

Måndagen den 14 november 2011: Digital-Malte
Vi har skaffat en ny dator, Margaretha och jag. Trots allt vad folk säger om att män är pryltokiga var det faktiskt Margaretha som drev igenom att vi skulle göra det, hon tyckte att den gamla datorn hade blivit alldeles för seg och långsam. Och det måste jag ju hålla med henne om.

Det första problemet var naturligtvis vilken dator som vi skulle köpa. Det dräller in reklam från de stora kedjorna, i första hand på söndagarna, där finns det massor av modeller att välja på. Alla beskrivs i entusiastiska ordalag med en massa bokstavsförkortningar som de är utrustade med. Det är bra. Mindre bra är att jag inte har en aning om vad de olika förkortningarna innebär och vad jag behöver.

Då blir det den yngre generationen som får ge råd. Martin pekade ut en modell som det fick bli – ”ta en sådan så varar den lite längre” var hans kommentar. Och med tanke på texten här nedan var det ett gott råd.

Han hade skickat med en länk till en postorderfirma (nej, det heter nog ”näthandelsföretag” numera) så det var bara att klicka och beställa. Och betala naturligtvis. Sedan kom den hem (nåja, till Willys Svalan) efter några dagar.

Att flytta över från den gamla till den nya datorn anslutningssladdarna för el, bredband, skärm och den lilla plutten som tar emot signaler från det trådlösa tangentbordet och dito mus var inte svårt, det klarade jag själv. Sedan gällde det att flytta över allt det som jag hade i den gamla datorn, filer, program och sk favoriter, dvs adresser till webbplatser som jag vill kunna besöka enkelt.

För att flytta över filer skulle man ha ett externt minne eller en speciell kabel, stod det i anvisningarna – som alla fanns i datorn, inget på papper. Jag hade varken externminne eller kabel. Men det löste jag genom att nyttja det företag som jag även annars använder som backup och reserv om min dators hårddisk skulle gå sönder. Adrive heter de och på deras server, belägen någonstans i världen, kan man lagra upp till 50 GB kostnadsfritt. Det är väl detta som menas när man pratar om "datamolnet".

Visserligen hade jag redan det mesta lagrat där men för säkerhets skull (för att inte förlora några filer) bestämde jag mig för att skicka över alla filer på den gamla datorn till dem en gång till. Det var cirka 28000 filer så det tog ett par dagar att föra över alltihopa. Det gick inte heller att bara låta datorn stå och köra och komma tillbaks efter ett par dagar. När man skickar dit får man inte skicka mer än 1000 filer i taget, dessutom behövde jag kolla då och då att det inte hade hängt upp sig – för då hände ju ingenting.

Efter några dagar hade jag alltså fört dit alla filerna. Sedan gick det fortare att hämta tillbaks dem till den nya datorn, det gick på en dag ungefär.

(Jag blev faktiskt lite stolt när jag kunde skymta en antydan till "godkännande" i Martins ögon när jag berättade hur jag hade gjort!).

Sedan gällde det att få över några program från den gamla till den nya datorn. Flera av dem var inte inhandlade på ”hederligt vis” så att ”föra över” gick inte. Istället handlade det om att hämta hem från nätet. Först fick jag hjälp av Kalle att hämta ett av programmen så att det fungerade tekniskt. Men det visade sig att det som jag hade fått hämtat var en senare version än den som jag hade tidigare – vilket skulle innebära att jag skulle behöva lära mig en massa nyheter. Säkerligen bra förbättringar, men eftersom jag sannolikt bara använder 5% av finesserna i den gamla versionen skulle arbetet med att lära sig det nya vida överstiga nyttan av finesserna i det. Nu har jag fått hjälp av Urban att hämta samma version som tidigare. Det känns skönt.

Det som just nu återstår (tror jag) är att importera ”favoriterna”. Visserligen har jag gjort precis som (jag tror) att man ska göra enligt anvisningarna – men det fungerade inte. Jag får ta hit hjälp igen.

Det är tur att det finns en yngre generation att vända sig till.

Jag tror inte att jag är speciellt unik, av alla de personer i min ålder som dagligen använder dator tror jag att de flesta gör på samma sätt när det är något som går utöver själva användandet, tex när något hänger upp sig: de kallar på barn eller barnbarn eller grannens barn. Som fixar det enkelt och behändigt på några minuter.

Men alla har inte sådana, dvs barn, barnbarn eller grannbarn, i närheten att tillgå. Det kom jag att tänka på när jag läste i Veteranens webbupplaga ett referat från ett seminarium, Äldre i den digitala världen. Där hade någon föreslagit att Fixar-Malte skulle få hjälpa äldre med krånglande datorer.

För det är ju så att genom Falu kommuns försorg finns Kommunfixar’n, även kallad Fixar-Malte, som hjälper personer som är 67 år eller äldre med praktiska småjobb i hemmet. Uppdraget får ta högst en timme.  

Om ”fixa dator” kan inräknas bland detta skulle det kunna innebära en stor lättnad för pensionärer som inte har tillgång till barn eller barnbarn.

Som invändning mot förslaget kan anföras att det inte är självklart att de personer som hittills varit verksamma som Fixar-Malte klarar av att även fixa datorn. Det är förståeligt.

Men problem är ju till för att lösas - genom kreativt nytänkande. Kommunen skulle kunna engagera ett antal tonåringar i gymnasieåldern som Digital-Malte och som mot en förhållandevis billig slant åker hem till pensionären och löser hans datorproblem. Jag tror att många duktiga ungdomar skulle vara villiga att ställa upp. Och att de i de allra flesta fall skulle kunna lösa problemet väldigt snabbt och enkelt.

En annan invändning skulle kunna vara att motivet för Fixar-Malte i första hand är att undvika att pensionärer ramlar och bryter ben (och därigenom orsakar kommunen och landstinget dryga kostnader) när de ska byta en glödlampa i takkronan eller sätta upp nya gardiner.

Några ben bryts ju inte när datorn krånglar. Men det kan istället medföra bekymmer för pensionären, bekymmer som kan leda till en depression och det kan ju vara väl så allvarligt - och kostsamt för kommunen!

Här har Falun en möjlighet att vara en föregångskommun!

-------

PS 111117: Nu har Urban varit här och fixat så att favoriterna ligger där de ska och skannern fungerar. Det senare var tydligen besvärligt även för honom, det fanns ingen drivrutin att hämta på nätet för min skanner som passade till min nya dators operativsystem. "Det här hade du inte klarat själv" var hans kommentar.

Fredagen den 4 november 2011: Kladdig om fingrarna
Det är nog inte bara jag som på en frukostrestaurang, här hemma såväl som i utlandet, har suttit och kämpat med portionsförpackat smör. Antingen är smöret "invikt" i en aluminumfolie, som visserligen är lätt att få upp men som blir som ett stort kladdigt "flak" när man väl har öppnat paketet. Äter man flera smörgåsar (och det gör jag ofta) blir det flera kladdiga flak. Inte vet man var man ska lägga det, finns det en askkopp på bordet så brukar jag lägga det där.

Eller också ligger smöret i en liten plastbytta med påklistrat aluminumfolie över. För att kunna dra bort folien finns det en pytteliten fri flik att försöka få grepp om med fingerspetsarna. Det är inte lätt att få ett bra tag där, speciellt inte när man kommer till förpackning nummer två och redan är lite kladdig av smör på fingrarna.

Vill man sedan ha marmelad på smörgåsen brukar den också vara förpackad i en likadan plastbytta. Margaretha, som i sin egenskap av kvinna är lite mer våldsam av sig än vad jag är, brukar helt enkelt köra gaffeln eller kniven genom aluminiumlocket och sedan klämma ihop plastbyttan så att marmeladen sprutar ut genom hålen.

Nu har jag hittat en mycket bättre förpackning. Även där ligger smöret i en platsbytta - men denna bytta är inte försluten med aluminiumfolie utan med en "träbricka" som dessutom är utformad som en miniatyrkniv att bre på smöret med. Genialt!

Tyvärr inser jag att denna förpackning sannolikt är dyrare än de vanliga och att jag därför knappast kommer att hitta den på de restauranger som jag frekventerar och där man kan äta en frukost för 99 Bath.

Söndagen den 30 oktober 2011: Att göra upp med det förflutna
Så här på söndagseftermiddagen kom Margaretha in till mig och sa att hon hade ett uppdrag, som enbart jag klarar av att utföra. Hon ville att jag skulle ta itu med det. Så ledde hon in mig i vardagsrummet, på soffbordet där hade hon radat upp mina slipsar. Det var 42 stycken påstod hon - och jag litar alltid på henne så det var säkert 42 stycken. Dessutom två flugor.

"Jag kan inte komma ihåg när du senast hade slips på dig (förutom på begravning). Och ett antal av dessa har du nog aldrig använt eftersom kartongbiten med reklam för tillverkaren sitter kvar på baksidan".

Andemeningen var alltså att jag borde passa på och rensa, dvs göra mig av med ett antal slipsar. Det verkade ju logiskt, klokt och förnuftigt, det kunde jag inte säga emot. Men när uppdraget skulle verkställas blev det genast svårare.

Alla slipsarna är ju speciella. Den här köpte jag direktimporterad från en firma som hette Isla Margarita efter det att vi hade gjort vårt brölloppsresa till just Isla Margarita utanför Venezuelas kust. I träden utanför hotellet där vi bodde satt det fullt med sådana färggranna fåglar. Den kan jag ju inte göra mig av med.

Men så hittade jag två som det inte var så svårt att skiljas från, den vänstra hade jag i något sammanhang fått från Länsstyrelsen, varför vet jag inte. Den högra var märkt med PIARC vilket bör uttydas "Permanent International Association of Road Conferenses". De får gå till Myrorna.

   

Här är en till som nog också hör ihop med PIARC, sannolikt en vinterväghållningskonferens i Luleå. Även den kan jag göra mig av med utan sorg. Ingen av dem lär jag ju sätta på mig.

Och den här är uppenbarligen från Vägverket, dvs också en "tjänsteslips", som jag faktiskt har använt en hel del. Hur mönstret ska tolkas har jag aldrig förstått, kanske något om att Vägverket är till för människorna och att vägarna ibland är krokiga. Den får också gå samma väg, dvs den raka vägen till Myrorna.

Det var väl duktigt av mig? Redan sorterat bort fyra slipsar. Det kanske kan ses som ett sätt att "göra upp med det förflutna".

Men det återstår ju 37 säger Margaretha. Att rensa bland de återstående blir värre. Hur ska jag klara av det? Allra först får jag väl börja med att säga att jag inte önskar mig en slips i julklapp.

----------

PS: Nu har jag faktiskt (!) lyckats lägga 21 av de 42 slipsarna i en liten hög "till Myrorna". Varav ytterligare två var från Vägverket. Där skulle man ha slips - i varje fall på Per Anders Örtendahls tid. Det är intressant hur en organisations ledare påverkar så triviala saker som hur personalen klär sig.

PSII: En företrädare för länsstyrelsen har nu meddelat att länsstyrelseslipsar ska liksom Nordstjärneorden ses som personligt tilldelade, får inte överlåtas och ska återlämnas vid innehavarens dödsfall.

Lördagen den 22 oktober 2011: Vi klarade oss - igen!
Nu måste det väl kännas pinsamt för Harold Camping? Om jag hade varit han skulle skulle jag ha varit väldigt generad - men han kanske inte reagerar på samma sätt som jag?

För ett år sedan gick han ut med "stora varningsflaggan" och förkunnade att jorden skulle gå under den 21 maj 2011. Det hade han räknat ut baserat på uppgifter i Bibeln om syndafloden mm. De som hade en personlig relation till Gud skulle av honom "lyftas hem", de övriga skulle förgås. Du kan läsa om hans budskap på bloggen den 1 februari 2011.

Men jorden gick ju inte under i maj, det kunde vi alla konstatera. Då kom han med en förklaring och en ny beräkning, den 21 maj var bara för att skrämma oss människor, att få oss att darra, den verkliga förintelsen skulle ske fem månader därefter, dvs igår den 21 oktober. Se bloggen den 28 september.

Nu verkar det ju som att vi klarade oss även denna gång. När detta skrivs är klockan 0842 den 22 oktober, det innebär visserligen att det fortfarande är den 21 oktober på Hawaii (och kanske Kalifornien?) och diverse andra öar i Stilla Havet. Men att Gud skulle verkställa förintelsen den 21 oktober efter Hawaii-tid tycker jag verkar lite långsökt.

Hur som helst har Camping sannolikt fått in en hel del pengar (och herostratisk ryktbarhet) genom sina budskap. För vad ska man ha pengar till om jorden ändå ska gå under, då kan man lika gärna donera dem till Harold Camping, som kanske kan lägga ett gott ord för oss hos Gud.

Det ska bli intressant att se vad han kommer att säga nu. Han kanske gör en ny beräkning.

Tisdagen den 18 oktober 2011: Är Tornedalen verkligen så vacker?
När man går in på utländska webbsidor (dvs med text på annat språk än svenska) kan man, om man vill, få texten automatiskt översatt till svenska av datorn. Det är ytterst sällan som jag använder mig av detta eftersom jag har insett att det är mycket svårare att förstå vad som menas om man läser den svenska översättningen än om man läser det (oftast) engelska originalet.

Även om man förstår är det störande eftersom det blir så larvigt. Som till exempel denna sida om Koh Lanta i Thailand: http://www.lantalanta.com/Sweden/Beaches_Islands.htm

Idag satt jag och tittade lite (och drömde mig bort under den regntunga oktoberhimlen här i Falun) på Koh Kradan, som ligger lite längre söderut än Lanta, men i samma skärgård.

Ko Kradan - känt bland annat för att man där kan gifta sig under vattnet (i dykardräkt)

Då kom jag in på en sida där andra resenärer hade lämnat omdömen om en resort på ön, The Seven Seas Resort. Omdömena där var automatiskt översatta till svenska. Så här stod det i ett omdöme:

omgiven av verkligen Tornedalen Andamansjön, kan u känna havet braath och verkligen fredlig tid som stying på Sevensea hotel.Rummet är bekväma och unika och ecologic stil som utformats, personalen också är hjälpsamma och vänliga. u kan också göra många aktiviteter.

Trots att jag är ”härdad” när det gäller sådana översättningar blev jag förvånad och kunde inte låta bli att kolla vad det stod i den engelska originaltexten. Hur kunde ”Tornedalen” komma med i sammanhanget? Så här stod det på engelska:

surrounded by the really beatiful Andaman sea, u can feel sea braath and really peaceful time stying at Sevensea hotel.The room is comfortable and unique and ecologic style designed, the staff is also helpful and friendly. u can also do many activities.

Det var alltså ordet “beautiful” som datorn hade översatt med “Tornedalen”. Visserligen kanske det är vackert i Övertorneå, Pajala och Kaunisvaara – men så vackert att datorn har lagt in ”Tornedalen” som översättning av ”beautiful”, det måste väl ändå vara att ta i?

Nu var ju visserligen ordet ”beautiful” något felstavat (”beatiful”) men det kan väl inte vara orsaken. Något ord som stavas ”beatiful” har jag inte hittat. Kan det vara så att engelska ord som inte finns översätts med ”Tornedalen” eftersom det ligger så långt bort att man är tveksam till att det verkligen existerar?

Tornedalen - vackert, javisst. Men synonym till "beautiful"?

-------------------------------

PS: Vid freden i Fredrikshamn 1809 blev ju Torne älv gränsen mellan Sverige och Ryssland. Här kan du läsa hela fredsavtalet, se särskilt Artikel IV och V. Men missa inte heller inledningen med beskrivningen av alla områden som tsaren härskar över.

Måndagen den 17 oktober 2011: Visst är det bekvämt med e-post!
För ungefär tio år sedan köpte vi två soffor hos Lidéns Möbler i Säter. Dom har vi varit väldigt nöjda med – och är fortfarande. Men tyget har blivit lite slitet på utsatta ställen så vi har funderat på att låta klä om dem.

När vi köper något brukar vi ta grundlig tid för att bestämma oss. Men sedan brukar vi bli väldigt nöjda när vi väl har gjort det. Även när det gäller val av tyg har vi tagit tid på oss. Det finns ju så oändligt mycket att välja på.

Så småningom visades det sig att vi båda två nog ville ha något som helt skiljde sig från det nuvarande småmönstrade tyget. Stora blommor och blad. Det har jag alltid tyckt sett mysigt ut. Men aldrig vågat mig på.

I somras var vi inne hos Lidéns igen och strosade runt för att titta på tyger. Och hittade ett som vi båda två gillade. Dessutom visade det sig att det inte var speciellt dyrt. Vilket i och för sig kanske innebär att det inte kommer att hålla lika länga som dyrare tyg. Men vadå – det är ju nu som vi vill ha det snyggt, inte om en massa år.

Vi fick reda på vad tyget hette, Visingsö 12, och gick till en tapetserare här i stan för att få ett pris på en omklädning. Idag ringde han och ville ha lite mer uppgifter om tyget, bredd, rapport (dvs hur stort mönstret är) och tillverkare.

Visingsö 12 - men inte vår soffa

Så jag skickade e-post till Bröderna Anderssons AB, som hade tillverkat såväl våra soffor som den som vi hade sett uppklädd med det valda tyget. 15:49 idag skickade jag e-post med fråga. 15:53 fick jag svar:

100 % bomull
Bredd 150 cm
Rapport 62 cm vertikalt
Rapport 49 horisontellt
Trycks i Turkiet för Bocotex räkning.

Perfekt. Jag undrar hur lång tid som det skulle ha tagit och hur många vidarekopplingar och förklaringar, som jag skulle ha råkat in i om jag i stället hade ringt. Dessutom fick jag svaret i skrift, ingen risk för missförstånd.

Måndagen den 17 oktober 2011: Var är laddaren?
I över en timme har jag gått runt i vår lägenhet och letat efter laddaren till min mobiltelefon. Och hittat ett otal olika laddare med olika typer av kontakter. Men inte den som passar till min telefon. Varför ska vi behöva så många olika, varför inte en enda som passar till alla telefoner och andra apparater med batteri.

Mitt hopp står till PTS, dvs Post- och telestyrelsen. Om jag inte minns fel har de ålagt mobiltelefontillverkarna att 2012 ha infört en gemensam standard för laddare så att en enda passar till alla apparater. Det ska bli skönt.

Fast det kanske inte var svenska PTS som hade satt kravet? De har väl svårt att styra hela världen. Kanske var det mobiltelefontillverkarna själva. Jag bryr mig inte om vem det var, bara det blir genomfört snart.

------

PS: Nu har jag hittat laddaren - den satt i vägguttaget!

Torsdagen den 6 oktober 2011: Var du duktig att dansa hula-hoop när du var ung?
I så fall skulle du ju ha kunnat ersätta den här finska tjejen som håller på i bakgrunden.

När det gäller sången tycker jag dessutom mycket bättre om originalet med Jay Epae, 41 veckor på listan i Sverige, 3 maj 1961 - 14 februari 1962:

 

Tisdagen den 4 oktober 2011: "Vi är samhällsutvecklare som varje dag utvecklar och förvaltar smart infrastruktur"

Rubriken är en del av den verksamhetsidé som Trafikverket (dvs min gamla arbetsgivare även om det på den tiden hette Vägverket) arbetar efter. Här har du såväl visionen som hela verksamhetsidén:

Vision
Alla kommer fram smidigt, grönt och tryggt.

Verksamhetsidé
Vi är samhällsutvecklare som varje dag utvecklar och förvaltar smart infrastruktur. Vi gör det i samverkan med andra aktörer för att underlätta livet i hela Sverige.

Det låter väl bra och förtroendeingivande. Tyckte jag. Men sedan började jag att "suga på orden". Speciellt ordet "smart".

För mig ligger det i ordet inte bara en positiv klang, att man lyckas göra något bra. Ordet har för mig även en "negativ baksida", dvs att det antyder att det som blev bra för mig kan innebära en nackdel för någon annan.

Och det menar ju inte Trafikverket.

Men kanske är det jag som är konservativ i min användning av ordet, språket förändras hela tiden och innebörden av ord förändras. (Ta till exempel ordet "ofta" som för dagens ungdomar närmast verkar betyda "sällan!", se bloggen den 24 oktober 2010). Jag slog upp ordet i Svenska Akademins Ordbok, där står det så här:

SMART sma⁴rt, äv. smar⁴t l. med mer l. mindre genuint engelskt uttal, adj -are.

1) (skicklig o.) slug l. slipad l. fiffig l. klurig o. d.; i sht i fråga om förmåga att (mer l. mindre hänsynslöst) till sin egen fördel (i sht egen vinning) utnyttja givna förutsättningar; ofta om affärsman l. reklamman o. d.; äv. om ngt sakligt (i sht affärsmetod l. affär o. d.): som kännetecknas av sådana egenskaper.

SocDem. 1892, nr 186. s. 2 (om fabrikör). Låt vara att detta smarta valknep är juridiskt oåtkomligt. GbgP 1896, nr 281 A, s. 2Smartare affärsman fanns det icke på Söderhafsöarna. CAVALLIN Stevenson Söderh. 10 (1897). (En viss fotbollsspelare) var .. ytterst farlig (i en match). Hans mål dessutom rätt smarta. IdrBl 1924, nr 80, s. 3. SIWERTZ Varuh. 6 (1926; om reklamchefer). LYBERG GPprFalunDal. 1: 54 (1940; om affärer). Tack vare polismannens raska ingripande fick rymmarsextetten aldrig det försprång den hoppats på genom sin smart iscensatta kupp. DN(A) 1964, nr 177, s. 7 Cruise-missiles är endast en utlöpare av tekniken med precisionsstyrda s.k. smarta vapen Sv10 1976, nr 79, s. 7.

Det överensstämmer bra med den innebörd som jag lägger i ordet. Men de exempel som anges verkar ju ganska ålderstigna. Så kanske är det så att Svenska Akademin precis som jag inte har "hängt med" i förändringen av ordets innebörd att bli enbart positiv?

Tittar jag i Wikipedia anges att "smart" är en synonym till "intelligent", vilket ju inte har några negativa associationer. Men Wikipedia är ju å andra sidan ingen "sanning".

Vad säger ni språkmänniskor - har betydelsen av "smart" ändrats från "fiffig i fråga om förmåga att agera mer eller mindre hänsynslöst till sin egen fördel" till att numera helt enkelt betyda "intelligent"?

Tisdagen den 4 oktober 2011: Om att vara egen företagare
Själv har jag arbetat inom Vägverket under hela mitt yrkesverksamma liv. Aldrig varit egen företagare. Men jag kan inse att det har sina sidor, det också. Inga regelbundna arbetstider till exempel.

När jag var uppe på Ingarvet såg jag den här skylten utanför en liten VVS-firma - den tycker jag säger en hel del om hur de har det:

Måndagen den 3 oktober 2011: Hur tänker Posten?
Idag kom det med posten en avi om ett paket att hämta. Paketet var till Margaretha och skulle hämtas på ICA Falan. Så brukar det vara när det kommer ett paket till henne, dvs det ska hämtas på ICA Falan. Och det är inte så konstigt, det är bara några hundra meter längs ån från Garvaregatan 5 till den affären.

Det konstiga är att när det kommer ett paket till mig - då ska jag hämta det på Hemköp Svalan (heter visst Willys numera). Det är avsevärt längre bort, men det kan jag ju stå ut med. Om Posten har dragit sina områdesgränser på ett visst sätt får jag väl acceptera det.

Men varför får Margaretha hämta sina paket på ICA Falan och jag mina på Svalan? Det förstår jag inte.

Onsdagen den 28 september 2011: Hur var det med Domedagen?
Kommer du ihåg det budskap som den amerikanska radiostationen Family Radio förde ut i början av året – att jorden skulle gå under den 21 maj 2011 (se bloggen för den 1 februari i år). Som tur var blev det ju inte så. I bloggen den 22 maj pustade jag ut – under rubriken ”Vi klarade oss! Eller?”

Det är ordet ”eller” som detta blogginlägg handlar om. För naturligtvis känner sig de som spred budskapet skyldiga att förklara varför inget hände. Så här kan man läsa på deras webbplats:

What really happened this past May 21st? What really happened is that God accomplished exactly what He wanted to happen. That was to warn the whole world that on May 21 God’s salvation program would be finished on that day. For the next five months, except for the elect (the true believers), the whole world is under God’s final judgment. To accomplish this goal God withheld from the true believers the way in which two phrases were to be understood. Had He not done so, the world would never have been shaken in fear as it was.

Med min egen amatörmässiga översättning blir detta på svenska:

Vad hände egentligen den 21 maj 2011? Det som verkligen hände var att Gud åstadkom precis det som han ville skulle hända. Det var att varna hela världen att den 21 maj skulle Guds frälsningsprogram avslutas. Under de kommande fem månaderna kommer hela världen, med undantag för de utvalda (de sanna troende), att ligga under Guds slutliga dom. För att uppnå detta mål undanhöll Gud för de sanna troende på vilket sätt två uttryck ska förstås. Hade han inte gjort det skulle jorden aldrig ha skakat av skräck på det sätt som den gjorde.

De båda uttryck som betonas är ”God´s salvation program” respektive "God´s final judgment”. Det förra kan sammanfattas i ordet earthquake/jordbävning, det andra i ordet rapture/bortryckande.

Vi uppfattar normalt att ordet jordbävning innebär att jorden/marken skakar. Men enligt Bibeln kan "jorden" innebära såväl ”mark” som ”människor” för i Första Mosebok 2:7 står det:

Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden…

Alltså kan ordet ”jordbävning” även innebära att det är människorna som skakar. Och det var ju det som skedde den 21 maj 2011, hela mänskligheten skakade av skräck.

Allt enligt Family Radio.

Varför det sedan ska gå fem månader innan det slutliga ”bortryckandet” ska ske, det förstod jag inte riktigt, du kan själv läsa här på deras webbplats, kanske förstår du bättre.

Problemet i sammanhanget, som jag ser det, är väl att jag inte har träffat en enda människa som "skakade" speciellt den dagen. De flesta funderade nog inte ens över saken. Det var nog bara de ”sanna troende” som "skakade". Och de hade ju ingen anledning att skaka (om jag förstått allt rätt) för de skulle ju bli räddade av Herren.

Harold Camping är säker på sin sak - andra kallar honom för en "falsk profet".

Söndagen den 25 september 2011: Hur roligt är det att skrota bilar?
Då och då kan man längst våra större vägar se en övergiven bil på en parkeringsficka eller på slänten ner mot diket. Första gången man ser den tror man att ägaren/föraren har fått bensinstopp och är på väg att hämta bensin. Men kör man samma väg en vecka senare står bilen kvar där - och helt förstörd. Rutorna sönderslagna, taket och motorhuven alldeles tillbucklade, det verkar som om någon har stått och hoppat på dem. Eller till och med uppeldad.

Varje gång blir jag lika förvånad.

Jag kan förstå om någon individ bryter sig in i en övergiven bil för att stjäla delar eller tillbehör, tex bilradion. Men att ställa sig och ute vid landsvägen slå sönder bilen, vem gör det? För en ”busgrabb” i 10-14-årsåldern kanske det kan vara roligt att slå sönder – men för att komma till den övergivna bilen måste man ha en egen bil att färdas i så det måste vara mer vuxna personer som har hållit på.

När vi i torsdags kväll åkte rv 50 mellan Falun och Borlänge stod det en bil i uppförsbacken efter Karlsvikssvackan. Den stod utanför körbanan på den flacka slänten. När vi på fredagsmorgonen körde samma väg fanns bilen kvar – men då låg den på taket cirka tio meter längre in (eller ut), alldeles invid viltstängslet. Någon/några hade alltså ”roat sig” med att välta bilen, vilket rimligen är ett avsevärt jobb. Och slänten just där är så bred att det rimligen inte har räckt med att de har vält bilen en gång, de har antagligen fått göra det flera gånger för att den skulle komma ända bort till viltstängslet.

Varför?

Och varför lämnar manägaren/föraren bilen på detta sätt? Det är ju inte bara jag som har noterat att risken är stor för att bilen ska bli sönderslagen när man lämnar den så där. Rimligen borde ägaren snabbt se till att få den bortbogserad. Är det ett sätt att få ut försäkringspengar för en bil som behöver repareras för ett avsevärt belopp? Dvs ägaren anmäler bilen stulen och sedan återfinns den totalförstörd varvid stöldförsäkringen ersätter bilens värde.

-------------

PS: Den här bloggen heter ju numera Bloggen: [Nyfiken]  just för att jag har insett att den ofta handlar om sådant som jag inte vet men som jag gärna skulle vilja veta. Och ofta får jag svar av någon mer kunnig läsare. I just detta fall tror jag inte att någon av SPF Falubygdens medlemmar kommer att kontakta mig för att berätta varför han slår sönder övergivna bilar!

PS2: Bekanta undrar ibland varför inte ”någon” som Trafikverket eller kommunen ser till att låta bogsera bort sådana övergivna bilar. Svaret är att det är en omfattande byråkrati för att få bogsera bort en bil om den inte står direkt trafikfarligt. Och står den i slänten eller på en parkeringsficka anses det inte vara en trafikfara.

Lördagen den 24 september 2011: Vem är rebell?
I nyhetsrapporteringen i radio idag redovisades att Sverige nu i praktiken har erkänt det provisoriska övergångsrådet i Libyen som landets lagliga regering liksom sextio andra länder redan gjort. Omedelbart därefter rapporterades att "rebellerna idag intagit staden Sirt".

Men om det provisoriska övergångsrådet av Sverige anses som landets lagliga regering bör väl inte deras trupper längre benämnas "rebeller". Då bör de väl benämnas "de libyska trupperna" eller möjligen för tydlighetens skull "den nya regeringens trupper" för att skilja dem från "de khadaffitrogna trupperna"?

Fredagen den 23 september 2011: Grekland, skatter, offentlig upphandling och jeans
Det pratas mycket om Grekland i dessa dagar, om deras dåliga ekonomi. Själva skyller tydligen grekerna på sina politiker (som de själva har valt – varför har de valt dem?), vi andra anser att de har betett sig som oansvariga barn som har beviljat sig själva förmåner som de inte har haft råd med.

Grekland - ärorik historia, inte lika ärorik nutid

En del av förklaringen till den dåliga ekonomin är tydligen att de inte betalar de skatter som de enligt sina egna regler ska betala. I Sverige tycker vi att det är självklart att betala skatt, möjligen beroende på att vi inte ser några vägar att klara oss ifrån det. Oavsett vad orsaken är så tycker jag att det är sällan som man numera hör folk klaga på skatterna – även om inte så många uttalar att ”det är häftigt att betala skatt” som Mona Sahlin sa. På 70- och 80-talen var det annorlunda, då var det ett väldigt gnäll på höga skatter och en del tog till vilka knep som helst för att minska sin skatt.

Om förändringen beror på att vi numera har avsevärt lägre skatt vet jag inte. Den borgerliga regeringen har ju genomfört ett antal jobbskatteavdrag, som har minskat skatten för de som arbetar (inte för oss pensionärer!) men jag tror inte att det bara är detta som är förklaring. Slutet på gnällandet skedde nog långt före regeringsskiftet 2006.

Rent allmänt tycker jag alltså att det är skönt att leva i ett land där saker och ting fungerar som de ska (dvs folk betalar den skatt som de ska) och där mutor uppfattas som något exceptionellt.

Stat och kommuner (såväl primärkommuner som landstingskommuner) ansvarar för en omfattande verksamhet vilket innebär att de upphandlar varor och tjänster för mycket stora belopp. Det är viktigt att dessa upphandlingar sköts på rätt sätt, dvs att uppdraget går till rätt anbudsgivare. Men ibland kan det gå lite för långt med att göra allt på rätt sätt.

Genom att det är så stora och samordnade upphandlingar blir det av stor ekonomisk betydelse för anbudsgivarna om de får uppdraget eftersom de antingen får allt eller inget. Därför kan det vara väldigt frestande att överklaga upphandlingen. Varvid denna försenas avsevärt, vilket orsakar problem för samhället och medborgarna.

Om ni till exempel tycker att de vita strecken på de allmänna vägarna i Dalarna och Jämtland i år ser bedrövligt slitna ut så beror det just på att upphandlingen överklagades – varvid ingen målning kunde genomföras.

Det kan vi kanske stå ut med. Värre tycker jag att det är med den upphandling av vaccin mot livmodershalscanser som nu för andra gången har överklagats – vilket innebär att den allmänna vaccineringen av tonårsflickor blir ytterligare uppskjuten, redan har fyra år gått. Det är bedrövligt tycker jag. Om det beror på att upphandlingen har skötts fel eller inte, det begriper inte jag. Men det är bedrövligt att vaccineringen inte kan starta.

Dvs, vaccinera sig kan flickorna, men då får de betala själva vilket innebär att det kan kosta upp till 1800 kr, vilket är gränsen i högkostnadsskyddet för läkemedel. Så om de inte under ett år använder något annat läkemedel blir kostnaden 1800 kr, annars lägre. Och det har många inte råd med, säger förståsigpåarna i TV.

Javisst, 1800 kr är 1800 kr. Det är mycket pengar. Det räcker inte med att man sparar in på ett par nya märkesjeans, tex av märket Acne, de kostar bara 1300-1600 kr.

Att avstå från sin mobiltelefon med alla finesser för surfning etc är väl inte tänkbart, annars skulle väl det kunna finansiera vaccinationen med råge.

Men om man struntar i att gå på Peace & Love i Borlänge under 2012 sparar man 1795 kr, dvs nästan exakt vad vaccineringen kostar.

Och hade man inte ”glömt” sitt tält när man åkte från festivalen 2011 så hade man inte behövt köpa ett nytt nästa år. Då hade man till och med fått pengar över till kondomer. Det klagas ju på att kommunernas ungdomsmottagningar ofta har dåligt med öppettider under sommaren så att det är svårt att hämta gratis kondomer där.

Det gäller att prioritera - tycker en gammal gnällmåns!

Måndagen den 19 september 2011: Vad var roligast?
I en intervju blev deckarförfattaren Camilla Läckberg tillfrågad om vad som var hennes bästa egenskap som förälder. Vad hon svarade kommer jag inte ihåg - men jag började fundera över vad jag själv skulle ha svarat på en sådan fråga. Det är ju inte så lätt att på rak arm analysera sig själv och sina inre egenskaper.

Nu är det väl i och för sig inte rättvist att jämföra förhållandena för mig och Camilla Läckberg. Hon är ju en sk "kändis" och van vid intervjuer och medveten om att hon snabbt måste komma på något att säga. Dessutom har hon med all sannolikhet fått frågorna i förväg och därigenom kunnat tänka igenom vad hon vill svara.

Och det "viktigaste" är ju inte vad hon svarar (jag har ju redan glömt bort vad hon svarade) utan att hon svarar något och på ett vettigt sätt. Men visst kan det vara svårt att prioritera och lyfta fram en egenskap hos sig själv.

Att prioritera och lyfta fram något ur en helhet är tydligen något som barn har väldigt svårt för. Hur ofta har inte barn, i privatlivet eller i massmedia, fått frågan om vad som var roligast på kalaset (eller vad det nu handlade om) och efter en stund funderande svarat "Alltihopa". För att kunna välja ut något som är roligast måste de ju först ananlysera helheten och dela upp den i delar och därefter välja vilken del som de prioriterar. Det måste man nog ha uppnått en viss ålder för.

Eller det kanske är så att man måste ha uppnått en viss ålder för att inse att det viktigaste är inte vad man svara, bara man svarar något så blir den vuxne nöjd. Men ibland blir inte den vuxne nöjd ändå...

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick

Tisdagen den 6 september 2011: Billetten?
Under en skön, varm och lat vecka på Rhodos hinner man såväl läsa några deckare, filosofera över livet och iaktta sina medmänniskor.

Vi har visserligen varit i Grekland flera gånger tidigare men det var nog ungefär tio år sedan senaste. Vi hade hört mycket talas om att allt hade blivit dyrare där, framför allt sades det att man hade passat på att höja alla priser i samband med övergången till Euro.

Så kanske det var, jag kommer inte ihåg hur mycket som saker och ting kostade när vi var där förr. Men inte så att vi reagerade. Och eftersom jag inte har hört någon säga att ”det har blivit så dyrt i Grekland så vi åker inte dit”, dvs turismen fortsätter som tidigare, så har de väl ingen anledning att inte ta ut så mycket betalt som de kan. Vi har ju förstått att de behöver pengar i Grekland.

Den kostnad som jag reagerade för var hyra av solstolar på Elli Beach. Fyra Euro för en stol och dag kostade det, det tyckte jag var dyrt. Men så insåg jag att om man disponerar en begränsat stor, jättfin och populär strand mitt inne i stan och varenda solstol blir uthyrd – varför ska man då inte ta ordentligt betalt? Det skulle jag ha gjort om jag hade haft stranden.

Så vi betalade naturligtvis.

På torsdagen kom det en äldre man och satte sig på solstolen närmast oss. Han var säkert 80 år eftersom han såg avsevärt äldre ut än jag (tyckte jag själv) och jag just hade fyllt 70 (därför resan till Rhodos, födelsedagspresent från Margaretha). Han satte sig, tog fram en plastbehållare i vilken han hade sönderskurna melonbitar och stoppade dem sakta i sig. När biljettförsäljare kom satt han orörlig kvar, stoppade i sig sina melonbitar men sa inget. Och tog inte fram några pengar.

Det var tydligen inte första dagen, för biljettförsäljaren blev irriterad – även om han var artig och sansad (inte alls som de båda restaurangägare jag berättade om i går). ”You have come here Monday, you have come here Tuesday, you have come here Wednesday and you come here today and just sit here. This is my work, I am here to collect money for the sun chairs, you can not just sit here. You must pay!”.

Men mannen sa inget, satt bara där, stoppade I sig sina melonbitar. Antagligen var han engelsman för han hade The Times med sig.

Jag kunde inte låta bli att tänka på Hasse Alfredsson och hans sketch "Billetten". 

Efter en halvtimme kom biljettmannen tillbaka – och då betalade engelsmannen faktiskt sina fyra Euro. Dessutom köpte han lite senare trettio minuters fotmassage för 25 Euro av en av de thailändska flickorna som gick omkring på stranden, så uppenbarligen hade han pengar. Jag misstänker att det hela var ett spel från hans sida, något att roa sig med på semestern.

Måndagen den 5 september 2011: Det sydländska temperamentet
Vi tog en sista-minuten-resa till Rhodos, Margaretha och jag. Vi har varit där förr så vi brydde oss inte om att göra några riktiga utflykter, varken med hyrbil eller med organiserade buss- eller båt-turer. Trots att det är vackert i Lindos. I stället njöt vi av värmen och det salta havet och de västliga varma vindarna. Och god mat.

Men eftersom vi bodde i Rhodos stad gjorde vi ett strövtåg för oss själva i gamla stan där, den där Johanniterriddarna höll till. Klokt nog valde vi att promenera runt där på morgonen innan det hade blivit alltför hett och alltför många andra turister. Trots det blev det naturligtvis varmt. Och så blir man ju trött av att traska runt på gator och trånga gränder.

Så när vi kom fram till ett litet torg utanför resterna av en moské satte vi oss ner och beställde var sin Coca-Cola. Hela torget var skuggat av två stora olivträd så det var härligt att sitta där och koppla av.

I lugn och ro satt jag och kopplade av med en Coca-Cola

I Grekland och överhuvudtaget nere vid Medelhavet är det ju brukligt att restauranger och barer ”flyttar ut” och ”annekterar” trottoarer, gator och torg i anslutning till sina anläggningar. Numera är ju samma sak vanlig till och med i Falun. Här är det säkert noga reglerat genom kommunala beslut var de får och var de inte får sätta sina stolar och bord och hur dessa ska inhägnas. Ordning och reda – eller byråkrati.

Men i Grekland trodde jag att restaurangägarna gjorde lite som de ville. Nu insåg jag att jag hade fel. Vi hade bara satt oss vid närmast tillgängliga bord under olivträden. Men medan vi satt och lät Coca-Colan svalka oss insåg jag att även här var det noga reglerat. Jag upptäckte att torgets stolar och bord var uppdelade på två olika restauranger. På torgets asfalt var det med vita linjer markerat deras olika områden. Och mellan dem var uppspänt rep som var fastsatta i metallpinnar, fastgjutna i burkar med betong.

Medan vi satt där kom innehavaren av ”den andra” restaurangen, dvs den på vars stolar vi inte satt, och började med svart sprayfärg måla över en del av en vit linje. Varvid ”vår” restauranginnehavare, en äldre man, omedelbart kom fram och med hög och irriterad röst började skrika något som rimligen borde vara en grekisk motsvarighet till ”Vad i alla herrans namn håller du på med för f-n, din dj-la idi-t”. Varvid den andre riktade ett knytnävsslag mot honom. Efter diverse armviftningar och allt högre irritation tog den äldre mannen och sparkade med full kraft rakt mot den andres skrev. Varvid denne kastade sprayburken i huvudet på honom.

Nu kom respektive hustrur (antar jag att det var) fram och lugnade ner dem ett ögonblick. Men bara för ett ögonblick. Sedan flera kraftiga knytnävsslag och ytterligare en spark i skrevet – och det var minsann inga försiktiga eller symboliska slag eller sparkar, det var full kraft. När en av betongbunkarna också fick sig en spark i den allmänna villervallan och höll på att välta Margarethas stol insåg vi att det var säkrast att dra oss undan för att inte blir direkt inblandade i bråket.

Tydligen var det så att den äldre mannen (ansåg i varje fall den andre) försökte ”utvidga” sitt revir genom att ha målat till en linje. Att han gjorde det var väl för att det var de yttersta stolarna som var mest attraktiva, i varje fall var det där som vi hade satt oss. Det var denna linje som blev övermålad med svart.

Den "olagliga" vita, numera svarta linjen.

När man ser och hör hur hetlevrade de var och hur snabbt de var beredda att ge sig in i handgripligheter blir man pessimistisk över människornas möjligheter att lösa konflikter på fredlig väg. I varje fall utan kvinnornas dämpande inverkan.

    
Ingen av dem verkade vilja bli fotograferade, båda vände demonstrativt bort huvudet!

Fast antagligen hade de bråkat många år tidigare, grannar som de var. Det får mig att tänka på grannar på landsbygden där släkterna har varit osams i generationer – och glömt bort vad de egentligen var osams om, nu vet de bara att grannarna är knölar.

------------------------

PS: Varifrån kommer egentligen uttrycket ”hetlevrad”? När man får ett sår och det kommer fram blod så levrar sig detta efter ett tag – naturens försvar för att inte förlora för mycket blod. Men ”hetlevrad” kan väl inte ha något med det att göra?

Ser man i Svenska Akademins Ordbok på ”hetlevrad” hittar man dels just det som avses här, dvs ”av häftigt eller hetsigt lynne, som lätt brusar upp eller fattar humör” men även ”som har het, dvs inflammerad lever”. Är det härifrån som uttrycket kommer, dvs man förutsätter att den som har inflammerad lever blir så irriterad av detta att han lätt brusar upp? Språkvetare, kom till min hjälp!

Torsdagen den 25 august 2011: Privat och offentlig verksamhet
Privatisering av tidigare offentlig verksamhet som skolor och sjukvård diskuteras ofta. Motivet för privat verksamhet brukar anges att konkurrens stimulerar nytänkande och förbättringar liksom valfrihet för individen.

Så är det väl. Men man ska också komma ihåg att det är skillnad mellan privat verksamhet där kunden själv betalar vad det kostar och privat verksamhet där ”någon annan”, dvs samhället betalar.

Min egen erfarenhet av privatisering härrör från Vägverket (numera Trafikverket) där tidigare drift- och underhållsverksamheten sköttes av organisationens egna vägmästarområden. Numera har detta lagts ut på entreprenad, vilket otvivelaktigt har sänkt kostnaderna. Det innebär dock tillkommande uppgifter, att mätbart formulera vad man beställer och att kunna konstatera om man har fått vad man har beställt.

Ett bra exempel är vinterväghållning, som i första hand består av snöröjning och halkbekämpning. När det gäller snöröjning delas vägarna in i olika klasser (högre krav på rv 50 mellan Falun och Borlänge med 12000 fordon om dygnet än på vägen till Norra Löten i Malungs kommun med 50 fordon om dygnet), för vilka specificeras hur mycket snö det får ligga på vägen och hur lång tid det får gå innan vägen är snöröjd.

Det är ju bra. Sedan gäller det att konstatera om detta har levererats också. Och bestämma hur mycket betalt entreprenören ska ha för sitt arbete. Det snöar ju olika mycket olika vintrar. När det gäller betalning kan man tänka sig olika alternativ:

• Ett fast pris för hela vintern oberoende av hur mycket det snöar.
• Ett pris baserat på hur många gånger entreprenören faktiskt har snöröjt. (Vilket kan stimulera honom att göra många snöröjningsvändor. Har han åkt ut i onödan?).
• Ett pris baserat på hur många gånger entreprenören ”borde” ha åkt ut baserat på meteorologiska uppgifter från SMHI. (Vilket kan stimulera honom att ”avvakta”. Uppfyller han de ställda kraven?).

Det finns fler varianter. Jag har bara nämnt detta för att tydliggöra problematiken. Men billigare har det blivit. Och sannolikt inte sämre.

(När jag skulle illustrera snöplogning tänkte jag först "låna" en bild från Trafikverkets webbplats. Men så kom jag att tänka på en tidningsartikel om en fotograf. Han hade under årens lopp sålt tusentals bilder till Vägverket att användas i deras trycksaker och på webben och fått överenskommen betalning. När nu Vägverket blev Trafikverket ville han ha betalt en gång till! En del personer kan aldrig få nog. Så det blev en annan bild.)

En annan offentlig verksamhet där privatisering har börjat diskuteras är biblioteksverksamheten. Där tycker jag personligen att det skulle behövas nytänkande. Nya sätt att ge mig inspiration till lån av böcker när jag går dit. Som det nu fungerar ställs alla böcker in i hyllor. Om jag vill låna en bok men inte vet vilken går jag längs hyllorna med huvudet på sned (för att kunna läsa texten på bokryggen) och hoppas att hitta något intressant.

Att bara läsa författarens namn och bokens titel ger inte särskilt mycket inspiration. Här behövs det nytänkande, ett nytt sätt att presentera böcker som får mig att säga ”Den boken vill jag läsa!”. Hur detta ska gå till vet jag inte – men det kanske de driftiga privata aktörerna kan hitta på.

Fast lite skeptisk kan jag ju bli. För när jag går in en bokhandel (som ju är privat och konkurrensutsatt) så är de inte mycket bättre på att presentera böcker, de står i en hylla med ryggen utåt…

Torsdagen den 25 augusti 2011: Skateboardparken vid Västra skolan
Den har det pratats om i åratal, sannolikt är det väl så att de flesta av de ungdomar som tog initiativet till den för länge sedan har vuxit upp och slutat att åka skateboard. Vilket påminner mig om en gammal historia från Vägverket:

En kvinna tog kontakt med Vägverket. Hennes son skulle börja skolan men för att komma från det bostadsområde där hennes familj bodde måste man passera en livligt trafikerad väg; hon var så orolig för att låta sin son gå till skolan över vägen alldeles ensam och hon hade inte möjlighet att följa honom. Därför tyckte hon att det borde finnas en port under vägen för gång- och cykeltrafiken.

Hon fick stöd av övriga boende i området och av kommunen. Vilket resulterade i att en port byggdes. Till invigningen av porten blev hon, som initiativtagare, särskilt inbjuden. Hon kom dit och förklarade att egentligen borde hon ju ha haft sin son med sig. Men han gjorde sin militärtjänst och hade inte fått permission från denna för invigningen.

Statliga och kommunala investeringar tar tid alltså. Men ibland kan det vara bra - för då kommer man underfund med att man egentligen inte behöver investera dessa pengar. Så kanske det är med skateboardparken. Ungdomarna klarar sig bra med vad som finns tillgängligt, se på denna film. Den handlar visserligen inte om skateboardåkning utan om cykling, men ändå:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Torsdagen den 25 augusti 2011: SPAM
Jag brukar säga att min internetleverantör Bahnhof antagligen har ett mycket bra SPAM-filter för jag får väldigt lite SPAM. Men idag kom det ett. Till Bahnhofs försvar kan jag säga att det av dem var tydligt märkt "SPAM".

Microsoft Corporations:
Customer Service
Wrights Lane,
Kensington London W85SP,
England UNITED KINGDOM
FILE REF: HL/5564/06/07/MICS
BATCH: MC11/834/5PDH /EU

OFFICIAL WINNING NOTIFICATION.

It is obvious that this notification will come to you as a surprise but please find time to read it carefully as we congratulate you over your success in the following official publication of results of the E-mail electronic online Sweepstakes organized by Microsoft, in conjunction with the foundation for the promotion of software products, (F.P.S.) held this August 2011,in London UK.

 Where  in your email address emerged as one of the online Winning emails in the 2nd category and therefore attracted a cash award of £450.000.00 (Four Hundred and Fifty Thousand pounds sterling) Our winners are arranged into four categories with different winning prizes accordingly in each category. They are arranged in this format below: 

These are your identification numbers:

MCS-26799/097CATEGORY  NO.OF WINNERS        WINNING PRIZES
 1st.            2           £ 550,000.00 pounds each
 2nd.           8           £ 450.000.00 pounds each
 3rd.          13          £ 250,000.00 pounds each
 4th.          27          £ 170,000.00 pounds each

We write to officially notify you of this award and to advise you to contact the processing office immediately upon receipt of this message for more information concerning the verification, processing and eventual payment of the above prize to you. 

It is important to note that your award information was released with the following particulars attached to it.

(1) Award numbers: NL 56/7766
(2) Email ticket numbers: EAASL-130877
(3) Batch numbers: MC11/834/5PDH /EU
(4) The file reference numbers: HL/5564/06/07/MICS
{5} Serial Numbers: McST/006/NL46560 

For verification purpose be sure to include:

(1) Your contact address.
(2) Your Tel/Fax numbers.
(3) Your Nationality/Country.
{4} Your Full Names.
(5) Occupation.
(6) Your Preffered Method Of Receiving Your Price(From Below) 

Mode Of Price Remittance.

(1)Cash Pick-Up (You coming Down to Uk Personally to Pick Your Price).
(2)Courier Delivery Of your Certified Winning Cheque Name and other
Winning Documents safely to you.

To file for your claim, Please contact your Validating Officer for VALIDATION of your winning within Twenty-nine working days of this winning notification. Winnings that are not validated within Twenty-nine working days of winning notification are termed void and  invalid. You are required to mention the above particulars of your award in every correspondence to enable the Agent validate your  winning.

CONTACT:
*******************************************************************
FOREIGN TRANSFER MANAGER
MR.WILLIAMS SMITH
MICROSOFT SECURITY DEPARTMENT (UK).
Tel: +447 024 064 697
FAX: +44 701 113 4155
E-mail:microsftwinners@london.com
           mr.williams_smith@hotmail.co.uk
********************************************************************

The Microsoft Internet E-mail lottery Awards is sponsored by our CEO/Chairman, Steve Ballmer and a consortium of software promotion companies. The Intel Group, Toshiba, Dell Computers and other International Companies. The Microsoft internet E-mail draw is held  periodically and is organized to encourage the use of the Internet and promote computer literacy worldwide. Once again on behalf of all our staff, 

CONGRATULATIONS!

Sincerely,

MRS Sindel Patterson.
M.S.PRO. ZONAL COORDINATOR.

Onsdagen den 24 augusti 2011: Behöver du en parlör?
När man reser utomlands är det bra att kunna göra sig förstådd på ett lämpligt utländskt språk, svenska är det ju inte så många som klarar av. Ja, reser man med SPF Falubygdens resor med förnämlig reseledare kanske man klarar sig bra utan språkkunskaper, men reser man på egen hand ger det ofta mycket mer om man kan kommunicera med folk.

Vi svenskar brukar ju ha för oss att vi är osedvanligt bra på engelska och så är det kanske. Det tycker jag själv också att jag är - men när jag kommer ut "i verkligheten" och ska använda mina engelska kunskaper, då inser jag hur begränsade de är.

(Någonstans läste eller hörde jag att en riktig anglofil, dvs en person som älskar allt engelskt och reser till England flera gånger om året och talar, i vårt  tycke, en "perfekt engelska", han kommer upp i samma språkliga nivå som en engelsk sexåring. Då kan man ju fundera över villken nivå som vi vanliga svenskar ligger på...).

En parlör, dvs en ordbok med diverse fraser översatta till olika språk, låter som ett bra hjälpmedel. Men i praktiken tar det nog längre tid att i parlören leta reda på en lämplig fras (om man nu hitar en sådan) än att med teckenspråk etc förklara vad man menar. Jag tror inte att det är så många som numera bryr sig om att ta med en parlör.

David Nessle som skriver en trevlig blogg har där berättat om den gamla parlör från 1907 som han har i sin ägo, Språklig hjälpreda på resor av L Rydén.

Jag tänker inte återge vad han skriver utan nöjer mig med att ange länkarna till hans tre blogginlägg om parlören, läs och le:

1. http://davidnessle.wordpress.com/2011/08/23/spraklig-hjalpreda-pa-resor/
2. http://davidnessle.wordpress.com/2011/08/24/spraklig-hjalpreda-pa-resor-ii-en-ursparad-jarnvagsresa
3. http://davidnessle.wordpress.com/2011/08/25/spraklig-hjalpreda-pa-resor-iii-maritimt-intermezzo-eller-har-aro-hajar/

Tisdagen den 23 augusti 2011: Är det så här som det går till i Sverige?
Det kan man fråga sig när man har lyssnat på det här samtalet. Som tur var är det inte "på riktigt" utan en sk "busringning". Men det vet ju inte hon som tar emot samtalet. Det känns skrämmande.

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Tack SPF Frösön som jag hittade klippet hos.

Tisdagen den 23 augusti 2011: Tiden går så fort
Vår dator var "state-of-the art", dvs toppmodern, när vi köpte den. Men på senare tid har den blivit väldigt seg. Det tycker såväl Margaretha som jag.

Först frågade jag en av sönerna, Martin, vad det kunde bero på och vad jag kunde göra åt det. Han fick se datorns data som jag hade sparat i en pärm. Hans svar var ungefär att jag skulle ju kunna sätta i mer RAM-minne, för det är väldigt litet. Men det är väl bättre att köpa en ny dator eftersom den är så gammal. Den är 6 år gammal och "alldeles ny" tycker jag.

Vi kom överens om att jag ju ändå kunde gå till den lokala datorbutiken, BK-data, och fråga vad de säger och om de kan sätta i mer minne. Det gjorde jag idag.

Jag pratade med en trevlig ung kille. Han sa nästan precis som Martin att det går ju att sätta i mer RAM-minne, det skulle kosta 6-700 kr. "Men personligen skulle jag inte lägga ner de pengarna på en så gammal dator" la han till. I stället skickade han med mig en broschyr på en ny dator.

Onsdagen den 10 augusti 2011: Plan eller marknad i den medicinska forskningen
Ekonomer brukar skilja mellan två olika ekonomiska system, plan respektive marknad. Planekonomi tillämpades i Sovjetunionen och dess lydstater. Olika länder och fabriker fick olika produktionsuppgifter och kunde koncentrera sig på att så effektivt och bra som möjligt producera sin del av det som behövdes – med noga angivna specifikationer, allt enligt vad några kloka i toppen hade bestämt.

I verkligheten visade det sig att det inte alls fungerade.  De där ”kloka” klarade inte av att se till att behoven fördelades – och de som producerade hade ingen som helst morot att förbättra sin effektivitet eller att komma med nya innovationer.

Idag finns det nog ingen som hävdar att planekonomi skulle vara bra. Visst har marknadsekonomin sina nackdelar men, precis som demokratin, är det nog det minst dåliga av alla tillgängliga system.

Den uppfattningen delar även jag. Men ibland blir jag lite fundersam. Det är när jag ser TV-reklam där man argumenterar för att skänka pengar till olika slag av medicinsk forskning. Under samma TV-program kan det vara konkurrerande reklam för fonder som finansierar forskning som rör olika slag av sjukdomar. Det kan gälla Cancerfonden, Hjärt- och lungfonden, Barncancerfonden osv osv. Och man poängterar att den mesta forskningen inom just deras område inte finansieras genom skatter utan genom frivilliga insamlingar.

Är inte sådan forskning så angelägen att vi bör betala den via skatten – och att fördelningen av hur mycket de olika forskningsområdena ska disponera görs av någon som faktiskt har inblick i vad som för närvarande kan vara mest angeläget. Är det verkligen vettigt att de resurser som det svenska folket avsätter till medicinsk forskning ska styras av vilket medicinområde som anlitar den bästa reklambyrån och lyckas göra den bästa filmsnutten?

Tisdagen den 9 augusti 2011: Att spara eller inte spara
En nackdel när man bor i lägnhet är att man ofta har mycket mindre förrådsutrymme än om man bor i egen villa. När det gäller lägenheterna i vårt hus är det särskilt illa, det finns varken vind eller källare på huset utan vi är hänvisade till ett kallförråd i ett uthus på andra sidan av gatan.

I femton år har det lilla förrådet varit belamrat av i första hand barndomsgrejor som barnen har lämnat efter sig när de flyttade hemifrån. Åtskilliga gånger har jag försökt att få dem att rensa och slänga. Men ungdomar är nostalgiska när det gäller sina gamla grejor. Särskilt har Martin hållit längre föreläsningar om hur kulturhistorisk hans gamla Amiga-dator är. Så den måste stå kvar där tillsammans med hundratals gamla disketter.

Nu har äntligen båda barnen skaffat egna hus. Så utan att fråga har jag lastat bilen full med kartonger när vi har hälsat på dem. Och helt enkelt dumpat deras grejor hos dem. Så får de göra vad de vill med det.

Och se. När pappa tar hand om det så måste allt bevaras - när de själva ska ta hand om det är det inte lika självklart. Idag står det så här på Martins facebook-sida:

Martin Bävertoft
Någon som vill återuppleva gamla minnen? Amiga 500+, extra minne, scsi kontroller, 2-300 disketter , 2 joysticks (med autofire!) till entusiast eller behövande :)

Söndagen den 7 augusti 2011: Man får vad man betalar för
Vid vår sommarstuga har Margaretha och jag en väldigt härlig badbrygga, tycker vi. Nej, vi har inte strandtomt, vi får gå 100 meter genom skogen för att komma ner till stranden men väl där njuter vi väldeliga av att ha tillgång till egen brygga. "Förr" tog vi med oss några dynor och la oss på bryggan och solade före och efter badet men nu har vi ersatt dynorna med ett par trädgårdsstolar, som vi har kasserat uppe vid huset. Man blir så stel i ryggen av att ligga på en tunn dyna på bryggan.

Att ha en brygga att kunna kliva ner i vattnet från via en stege är skönt eftersom sjöbottnen längst in vid stranden är så stenig. Och så känns det så kallt när man sakta går i och vattnet stiger upp över magen. Då är det bättre att ta ett par kliv ner på stegen och sedan slänga sig i.

Att vi dessutom kan vara helt ogenerade på bryggan är extra skönt. Simmar vi ut några meter kan vi se grannens brygga men från bryggan ser ingen oss. Så därför kan vi bada näck utan att någon ser oss när vi kliver i vattnet. Det är jätteskönt att slippa våta baddräkter, tycker vi båda.

(Dock med reservation för det här med gäddfobi, klicka här för att läsa mer om det).

Att ingen kan se oss på bryggan är kanske inte helt sanningsenligt. Varenda golfare på andra sidan om viken kan se bryggan och oss. Men det är 500 meter dit och vi tror inte att de på det avståndet kan urskilja om vi har baddräkt eller inte på oss. Och skulle det varara någon som tar med en kikare för att kolla hur det förhåller sig så får han väl skylla sig själv.

Bryggan är gjord av tryckinpregnerat trä med flytkroppar under. Varje sommar stryker vi träet med träolja för att det bättre ska stå emot vädret och inte torka ut alltför mycket. Häromdagen svängde vi in på Coop Forum för att köpa träolja och stryka bryggan med. En av personalen förklarade att de brukade ha Beckers träolja som klarar två år men den var slut, nu hade de bara en annan enklare - det lät på hennes ton att hon inte tyckte att den var särskilt bra.

Vi hade ingen lust att komma tillbaks om ågra dagar eller åka någon annanstans för att få den "bra" oljan utan sa till oss själva att "vi tar den billiga, den får duga, det är ju bara till bryggan".

När jag kom ner till bryggan och öppnade burken gjorde jag som det stod på den, rörde om ordentligt och började stryka. Träolja brukar ju normalt inte vara särskilt tjockflytande - men den här var tunnare än allt annat jag varit med om. Det verkade bara vara vatten med lite grums i.

När man stryker på en brygga som ligger i vattnet blir det naturligt så att penseln skvätter lite träolja ner i vattnet. För varje litet stänk av träoljan blir det då en stor ring av oljan, som flyter ovanpå vattnet, en ring som glänser i diverse olika färger. Inte med den här oljan. Det enda som syntes i vattnet var lite grums som sjönk till botten. Inga som helst spår av oljeringar. Ingen som helst anledning att ha dåligt miljösamvete för att jag skvätter olja i sjöns badvatten!

När jag tittade på burkens innehållsdeklaration stod det bara att den innehöll linolja och vatten - men ingenting om i vilka proportioner. Jag kom osökt att tänka på den gamla historien om kycklingpastejen som innehöll kyckling- och hästkött, 50/50. En häst och en kyckling.

Det ligger nog en hel del sanning i det gamla talesättet att "man får det man betalar för". Och den här träoljan var billig. Nästa gång köper vi bättre vara.

Fredagen den 5 augusti 2011: Maria och Marie
Att döpa barn har alltid varit ett bekymmer. Det var det när jag var i den åldern att det var aktuellt och det är det sannolikt även nu. Båda föräldrarna ska vara sams om namnet. Otaliga förslag förkastas med argumentet ”nä, jag kände en som hette så och han var ju ganska knäpp”.

Sedan finns det ju ofta olika variationer och uttal på samma namn, beroende på att vi har ”lånat in” namnet till svenska språket vid olika tidpunkter och från olika språk.

Som till exempel Maria och Marie.

Maria uttalas ju Maria men Marie, som vi antagligen har lånat in från franska språket, uttalar vi som ”Marí”, dvs inget ”e” på slutet.

Med ett undantag. När vi äter de välkända Mariekexen så säger vi inte ”maríkex” utan ”mariekex” med ett väl hörbart ”e”. Hur kommer det sig?

För övrigt har jag alltid trott att Mariekex var en svensk företeelse. Ack så jag bedrog mig. Mariekexet skapades av det engelska bageriet Peek Freans i London 1874 för att fira bröllopet mellan Alfred av Sachsen-Coburg-Gotha och Maria Alexandrovna av Ryssland. Kakan blev populär i hela Europa.

I Sverige tillverkas Mariekex bland annat av Göteborgs Kex, som ligger i Kungälv. Kungälvs Pepparkakor däremot tillverkas i Göteborg!

Kan du vända ett Mariekex i munnen?

 

Torsdagen den 4 augusti 2011: Människans viktigaste uppfinning
Ibland hör man frågan ställas om vilken som är människans viktigaste uppfinning. Det finns säkert väldigt många svar, beroende på vem man frågar. Dagens tonåringar kanske skulle svara mobiltelefonen. Andra kanske säger hjulet. Eller elden (och menar väl då egentligen ”förmågan att kontrollera elden” eftersom själva elden ju inte är någon mänsklig uppfinning). Eller något helt annat, som krut.

Nu har jag fått ytterligare ett förslag, ett som jag inte alls hade förväntat mig. Det är journalisten och författaren Lasse Berg som har kommit med det. Han är mycket intresserad av människans tidiga utveckling – och då menar jag inte den individuella människans utveckling i fosterstadiet eller omedelbart efter födelsen utan människosläktets utveckling. Det har han bland annat skildrat i boken Skymningssång i Kalahari, hur människan bytte tillvaro. Som grund för boken har han tydligen ett intensivt studium av olika forskningsrapporter (av referenslistan att döma) men även av långvarigt umgänge med olika sk ursprungsfolk, främst san-folket som fortfarande lever som samlare-jägare i Kalahariöknen, som ligger i södra Afrika i Botswana och Namibia.

En man av san-folket

Han vänder sig mot dem som bland annat säger att

• människan alltid har bedrivit krig och varit egoistisk
• mannen har alltid gett sig ut på jakt för att skaffa mat till familjen, kvinnan har varit hemma och tagit hand om barnen

och att detta därför ligger i våra gener.

Så har det inte alls alltid varit menar han. Att vi tror att det är så beror på att vi har intresserat oss för en alltför kort tidsperiod i människans levnad, nämligen de 10.000 år som har gått sedan vi började övergå från att vara samlare-jägare till att bli jordbrukare och boskapsskötare. Då stämmer kanske uttalandena.  

Men dessa 10.000 år är en mycket kort del av de kanske 200.00 år som vi  Homo Sapiens, den tänkande människan, har levat på jorden. Ska man komma underfund med vad som ”ligger i våra gener” måste man studera hur vi levde under den tidigare mycket längre tidsperioden. Menar Lasse Berg.

Då levde vi i grupper om kanske 30-40 personer som ägnade några timmar varje dag åt att ströva runt och samla in mat. Resten av tiden samtalade de och njöt av att vara tillsammans med varandra. Det som, enligt Berg, särskiljer människan från andra levande arter är att vi, när vi har funnit mat, inte äter upp den med detsamma utan tar den med oss hem och äter den tillsammans med de övriga i gruppen och att vi där delar lika oberoende av hur framgångsrika de olika individerna har varit när det gäller att föra hem mat. Det är den egenskapen som är unik för människan.

Det är här som det viktiga kommer. Om gruppens medlemmar gick ut för att leta mat, i smågrupper om 2-3 personer, och en av dessa smågrupper hittar fina nötter blir det inte mycket att dela för hela gruppen på 30-40 personer om de bara kan bära hem vad som ryms i deras handflator. Genom att uppfinna väskan, hur enkelt den än var konstruerad, kunde de föra hem mycket mer mat och verkligen ha något att dela på.

Han anser alltså att just väskan är människans viktigaste uppfinning.

Det var nog inte en sådan här som samlarna-jägarna i Afrika använde - men den skulle säkert duga att föra hem maten i.

För övrigt anser han att det där med att odla jorden var den sämsta idé som människan fått under sin existens Den övergången förde med sig ett antal konsekvenser:

• Människan fick visserligen tillgång till mycket mera mat – men fick arbeta väldigt mycket mer än de två-tre timmar om dagen som man tidigare behövt bruka för att samla in mat. ”Arbeta i sitt anletes svett”.
• Man kunde skaffa sig föremål, redskap och hjälpmedel. Det är ju i och för sig bra, när man var samlare-jägare som strövade kring kunde man inte ha mer ägodelar än vad man kunde bära med sig, kanske 5-6 kilo. Vilket i sin tur innebar att det inte fanns någon anledning att föra krig, det fanns inga vinster att tillgodogöra sig från den man besegrade. Som bofast jordbrukare kunde man bygga hus och skaffa sig rikedomar – som andra ville stjäla.
• Som samlare-jägare var alla i gruppen jämlika. Med den ökade produktionen av livsmedel uppkom hierarkier, samhällen, stater där härskarna kunde ”skumma grädden” av det som folket producerade genom att införa skatter, högre och högre.
• Med den ökade befolkningen, trängsel, nära kontakt med djur som blivit domesticerade kom sjukdomar.

Det är tänkvärda tankar.

Men Lasse Berg är väldigt noga att påpeka att varken han eller sannolikt någon annan nu levande människa skulle vilja återgå till stadiet som samlare-jägare. Även om vi skulle ha kunnat – men det kan vi inte. Bland annat för att vi är alldeles för många.

Söndagen den 31 juli: Vad gör man på sommaren?
Tycker du att antalet inlägg på bloggen under sommaren har varit lågt och undrar vad jag har för mig så har du svaret här:

Måndagen den 18 juli: Dagens "roligaste" kommentar
I nyhetsrapporteringen idag har det berättats om att kvällstidningarna betalar tipspengar till poliser som lämnar ut sekretessbelagda uppgifter. En professor uttalade sig och ansåg att det handlar om mutbrott.

Men Jan Helin på Aftonbladet har enligt SVT:s Rapport sagt att "tipspengar är OK om de används restriktivt och med omdöme". Det var orden "med omdöme" som jag reagerade på. För är det något som inte kännetecknar kvällspressen så är det väl omdöme.

Fast egentligen var det nog inte en "rolig" kommentar, snarare en "tragisk". Och tyvärr säger det väl en del om hur dåligt omdöme som kvällspressen har när det gäller att se på sin egen verksamhet.

Måndagen den 18 juli 2011: Släktforskning
Jag fick ett brev från en gammal barndoms- och skolkamrat. Bland annat berättade han att han planerade att till hösten börja ägna sig åt släktforskning.

Det är många som på äldre dagar gör det – men det är inget för mig. Jag har två argument för att inte engagera mig.

Det ena är rent logiskt/matematiskt. Det blir för många människor. Om vi antar att ens förfäder i genomsnitt har varit 33 år när de fått sina barn innebär det att en person som är född 2000 har åtta anfäder som är födda för tre generationer sedan, dvs runt 1900, 64 st som är födda runt 1800, 500 st som är födda runt 1700, 250.000 som är födda runt 1400 och 125 miljoner som är födda runt 1100. Det blir för många att hålla reda på.

(Om en genomsnittsålder på 33 år vid barnafödande är ett rimligt antagande vet jag inte – men det blir lätt att räkna då. Om de var 25 år blir det ännu fler anfäder).

Nu opponerar sig kanske någon och påtalar att det runt 1400 bara lär ha funnits 350.000 personer i Sverige varför min matematik inte kan hålla. Och det är ju rätt. Det är antagligen så att en enskild individ återfinns på ett otal platser i min tänkta förteckning över anfäder. Så kan till exempel min mormorsmor och min farfarsmor vara en och samma person genom att två av hennes barnbarn, min mormor och min farfar gifte sig (och alltså var kusiner). Med tanke på att man under tidigare århundraden sannolikt har gjort som vi gör idag, dvs gift sig med någon som fanns i närheten och som man kände (oavsett om det var kärlek som styrde eller att åkrarna låg bredvid varandra) har man säkerligen varit släkt på väldigt många sätt med varandra.

Antalet enskilda individer som är anfäder till mig reduceras på detta sätt sannolikt väldigt dramatiskt. Men det blir ändå en väldig massa människor. Om man inte konsekvent könsdiskriminerar och bara bryr sig om antingen anfäder på den manliga eller på den kvinnliga sidan. I och för sig kanske antalet människor att hålla reda på reduceras ytterligare genom att kyrkor har brunnit och därmed handlingar har gått förlorade. Men ändå blir det många.

Det andra motivet är att jag efter min far övertog en tjock A4-pärm (som han hade fått av sin bror) om den sk Sjöstedtska släktföreningen, där någon på 60-talet hade forskat fram en förfärlig massa individer i olika grenar. Där jag kunde påvisa släktskap med Gorm den Gamle, dansk vikingakung på 900-talet, och Ferdinand och Isabella av Spanien på 1400-talet.

Runsten över Gorm den gamle, rest av hans son Harald Blåtand

(Nu var det i och för sig inte helt sant att jag var släkt i rätt nedstigande led med dessa kungar, snarare ”släkt-i-släkten”, dvs när det gäller Gorm var det en av mina anfäder vars bror gifte sig med en avkomling till Gorm. För Ferdinand och Isabella var det två sådana ”snedsteg” i  antavlan. Jag kan väl trösta mig med att det säkert finns någon annan anlinje där jag är avkomling i rätt nedstigande led till dem – även om det ännu inte är utrett).

Har man hittat så långt och kommit in i ”den miljön”, dvs kungar och liknande, är det inte svårt att namnge sina anfäder ändå till Adam och Eva –  visserligen påhittade av någon bibliotekarie i tjänst hos någon kung på den tiden, men ändå. Se till exempel här.

Hela materialet fyller alltså en tjock A4-pärm och innehåller en mängd "antavlor" och släkttavlor". Det är fascinerande och imponerande att någon har lagt ner ett så stort arbete på att ta reda på och bokföra allt detta. Numera finns det säkert mycket mer rationella sätt att hantera alla dessa data i digitala medier. Fast de verkar inte ha kommit så långt inom släktföreningen.

Fredagen den 1 juli 2011: Nigeria = Nordkorea

PLEASE READ AND WRITE ME BACK

Hello Friend,

My name is Amy Lou Nikto from North Korea the wife of Mr Lou Nikto who was
falsely accused of giving out information from North Korea to other country
because he was a successful business man who was not in support of the North
Korean government, He later disappeared and was found dead. Which I believed
was the hand work of the North Korean Government because of my late husband
assets that was confiscated by the government.

Please I am writing you because of what I am going through here in North
Korea by my late husband’s only brother who asked me to marry him which I
refused because he wanted to inherit my husband wealth knowing that I am
suffering from cancer. I refused because he was the one that planned and gave
away my loving husband to the North Korean Government. This made me to run
away into hiding here in North Korea leaving everything I suffered to build
with my husband. Before my late husband died he deposited some money running
into millions of dollars in offshore safe keeping company and also precious
stones worth millions of dollars.

Please I will like you to help me in securing the money and also help me in
leaving North Korea since my late husband’s relations and the government now
monitor all my movement and also which right now I am leaving in absolute
hardship because they stripped me off all my late husband’s assets and left
me with nothing. I hope to trust you as you will not sit on this money when
you claim it. I am ready to give you 50% of the total money and the diamonds
for your assistance. If you are
willing to help me, PLEASE NOTE THAT THERE IS NO RISK OR DANGER IN HELPING ME
ASSURE. God Bless you as you help,

Mrs Kim Lou Nikto

PLEASE WRITE ME @ mrsamlou10@yahoo.co.kr

Fredagen den 1 juli 2011: Jordgubbsdags
Nu är det verkligen jordgubbsdags, det hör ju ihop med midsommar (liksom sill och potatis) och juli månad. I år är de ju dessutom fina och hyfsat billiga.

Men som i så många andra sammanhang inser jag att jag är lite naiv. Vi köpte Finnerödja jordgubbar häroimdagen, de var goda och fina. Jag har alltid tyckt att det är intressant att en viss sorts odling har kunnat bli så dominerande i ett litet område som Finnerödja. Men när jag rensade gubbarna läste jag på kartongen att de var odlade på en gård i Blekinge. Tydligen är Finnerödja Bär AB numera i huvudsak en försäljnings- och transportorganisation för att på ett effektivt sätt få ut bären på marknaden runt om i landet.

Även jag inser ju att det är väsentligt att det finns sådana organisationer, det är inte självklart att det runt om i landet finns lokala odlare som producerar exakt den mängd som efterfrågas just där. Och inte behöver jordgubbarna vara sämre för att de har odlats i Blekinge i stället för i Finnerödja. Det var bara det att jag blev så förvånad, jag hade inte reflekterat över jordgubbsodlingens organisationsformer.

Hade jag gjort det hade jag antagligen insett hur det förhöll sig. Allting blir ju mer och mer organiserat i storföretag, internationella företag köper upp lokala eller nationella varumärken för att vi är vana att köpa dem. I bästa fall blir tillverkningen kvar i samma fabrik, men inte alltid. Slottssenap, som jag alltid har sett som en symbol för Uppsala, tillverkas tydligen numera i Polen.

Det där med att stora företag köper upp små i andra länder brukar vi ofta vara lite skeptiska mot. Så länge som det inte handlar om att ett svenskt företag köper upp något utländskt - då tycker vi att det är bra och känner oss lite stolta.

Ett exempel på sådana olika känslor kommer jag ihåg från min tid på Vägverket. När rv 71 genom Vansbro byggdes om användes kantsten som kom från Kina. Det reagerade jag och andra mot och tyckte att det var konstigt, dumt och fånigt. Så mycket sten som vi har i Sverige. "Frakta runt halva jordklotet!" sa vi lätt indignerade.

Men när jag lyssnnar på Evert Taube när han sjunger Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla och han kommer till den sista raden i första versen, då känner jag mig som svensk lite stolt - och det var väl det som även Evert gjorde eftersom han la in den i visan:

Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät
och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate,
där, bakom skrov och master på flodens södra strand,
låg staden Buenos Aires, där vi gick nu i land.
Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn,
den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym,
som pampasvinden blandar med doft av feberträn,
men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.

Vi är nog inte så konsekventa vi människor - i varje fall inte jag.

Kajer i Buenos Aires 1915, dvs "På Everts tid"

Svensk granit från Tossene i Sotenäs kommun, bryts än idag av Bohusläns Kooperativa Stenindustri i Ävja.

Sedan är det visst inte så där hundraprocentigt säkert att stenen till kajerna i Buenos Aires verkligen kom från Bohuslän. Det finns andra uppgifter som säger att den kom från ett fängelse på en ö utanför Argentinas fastland där fångarna sysselsattes med att knacka sten. "Konstnärens frihet" säger kanske Evert uppe i sin himmel.

Torsdagen den 30 juni 2011: Nu när det är varmt hinner jag läsa tidningen ordentligt och noga.
Javisst, rubrikens formulering är ju felaktig. Att läsa tidningen ordentligt hinner jag med varje dag, oavsett väder och temperatur. Men vanligen lägger jag tidningen på soffbordet och sätter mig i soffan och bläddrar igenom den på några minuter. Och konstaterar att det inte hänt så mycket intressant.

När det är så varmt som det varit några dagar nu, då tar jag ena delen av Falu-Kuriren och sätter mig i skuggan och läser medan Margaretha tar den andra. Sedan byter vi. Därefter börjar jag om, läser båda delarna en gång till. Bara för att det är varmt. Det innebär att jag läser även sådant som jag annars inte skulle brytt mig om att notera. I går la jag märke till två saker i FK, en annons och en artikel.

Annonsen var en liten radannons med rubriken Förlorade pass. Medlemmarna i en familj hade tappat sina tre irakiska pass i Jordanien i oktober 2007. Nu ville de att om någon hittar passen skulle denne ta kontakt med familjen per telefon eller brev i Falun.

Jaha? Hur stor är sannolikheten att någon som läser Falu-Kuriren har hittat tre pass som tappades i Jordanien för snart fyra år sedan? Antagligen är det väl så att det är någon svensk eller irakisk byråkratisk bestämmelse som innebär att de måste annonsera i en tidning för att kunna få nya pass. Nog verkar det hela ganska meningslöst? Men jag ska tipsa deltagarna i SPF Falubygdens resa till Jordanien i mars nästa år så att de kan hålla utkik efter dem.

Artikeln som jag normalt inte skulle ha läst hade rubriken "Dormsjöskolan får kritik igen". (Du kan läsa hela artikeln genom att klicka här). Den handlade alltså om att Socialstyrelsen har kritiserat en skola i Dalarna för att har använt tvångsåtgärder mot elever. Så här står det i artikeln:

Vid ett tillfälle har en elev som nekats läsk fått ett vredesutbrott och slagit en i personalen i ansiktet och sparkat denne i magen. Två anställda lägger ner pojken på golvet och håller i hans armar.

Vid annat tillfälle kräver en elev en ny mobiltelefon sedan hans telefon har gått sönder. När han inte får det hotar han att slå sönder hela huset. Han slänger frukt och föremål i köket. En ensam personal låser då in sig på kontoret. Eleven försöker slå in dörren med en brandsläckare och hon ringer då på förstärkning.

När ytterligare två personal anländer slår pojken och skallar dem. En personal ramlar på golvet och får då ta emot sparkar av pojken. Två anställda får tag på hans armar och den tredje håller i benen. Efter några minuter lugnar eleven ner sig och går ut på en promenad.

När jag hade läst så långt konstaterade jag att det är tur att jag valde att arbeta på Vägverket, att jobba på en skola med sådana elever skulle jag inte klarat av. Jag skulle ha sagt upp mig omedelbart. Men Socialstyrelsen har en annan uppfattning:

Socialstyrelsen anser i stället att personalen har brutit emot Regeringsformen, en av grundlagarna som ska garantera att varje medborgare är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp och frihetsberövande.

Det är antagligen ganska lätt att sitta vid ett skrivbord på Socialstyrelsen i Stockholm och läsa vad det står i lagen. Att verka ute på fältet och utan betänketid ta hand om vildsinta elever är sannolikt mycket svårare.

Redaktören Rolf Sundblad på FK avslutar artikeln på följande sätt:

Något förslag på hur personalen ska agera i stället när de blir angripna med slag, sparkar och hotelser av våldsamma elever går inte att hitta i Socialstyrelsens beslut.

Eftersom jag inte har Regeringsformens lydelse i huvudet plockade jag fram den på nätet (klicka här). Antagligen är det följande paragrafer som Socialstyrelsen åberopar:

Kroppslig integritet och rörelsefrihet

4 § Dödsstraff får inte förekomma. Lag (2010:1408).

5 § Var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr eller för medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Lag (2010:1408).

6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

Utöver vad som föreskrivs i första stycket är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Lag (2010:1408).

7 § Ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.

Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap. Det får dock föreskrivas att barn under arton år i fråga om sitt medborgarskap ska följa föräldrarna eller en av dem. Lag (2010:1408).

8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).

Söndagen den 19 juni 2011: Vem är det som har dött?
När jag arbetade på Vägverket uppmärksammades det alltid när någon medarbetare hade dött. Det var inte så konstigt. Jo, det var naturligtvis konstigt och tragiskt att någon hade dött i sin yrkesverksamma ålder men det var inte konstigt att det uppmärksammades. Det är nog likadant på alla arbetsplatser.

Inom SPF Falubygden uppmärksammas inte på samma sätt när någon medlem har avlidit. Man skulle ju kunna tänka sig att det nämndes på månadsmötena, men så görs inte. Jag vet inte om det finns något beslut om att inte göra detta eller om det bara har ”blivit så”.

Oavsett vilket tycker jag att det är klokt. Av två skäl:

• Med tanke på medlemmarnas ålder skulle det sannolikt kännas trist om man på varje månadsmöte redovisade vilka medlemmar som dött sedan förra mötet. Om vi antar att de flesta blir medlemmar ungefär samtidigt som de går i pension vid 65 års ålder och eftersom medellivslängden för svenskar är cirka 81 år borde 1800 (antalet medlemmar i föreningen) dividerat med 16, dvs 112 vara det antal medlemmar som avlider varje år. Det skulle innebära att drygt 10 medlemmar skulle redovisas avlidna vid varje månadsmöte. Lite deppigt – skulle nog inte öka närvaron på mötena.
• Det skulle bli väldigt pinsamt om man råkade ”glömma bort” någon som avlidit.

Om man skulle inskränka sig till att bara kommentera mer ”framstående” medlemmar uppkommer omedelbart frågan vilka som är ”framstående”. I stället hålls vid årsmötet varje år en parentation för under året avlidna medlemmar - utan att nämna någon vid namn.

Så det är bra som det är, tycker jag.

Så försiktiga som SPF Falubygden är man inte inom Sveriges Television. Där redovisar man när ”betydande” personer har avlidit. Hur de bär sig åt för att värdera hur pass betydande olika personer har varit vet jag inte. Det måste nog vara väldigt svårt. Eftersom vi människor har så olika värderingar.

Att jag kom att fundera över detta beror på att de idag redovisade att en musiker, en saxofonist, vid namn Clerence Clemons har avlidit. Själv har jag aldrig hört talas om honom – men det säger kanske mer om mig än om honom, tycker kanske någon. I varje fall redovisades att han hade spelat med Bruce Springsteen i många herrans år. Men med tanke på hur många musiker det finns i världen (och hur viktiga/oviktiga de är för världsutvecklingen) undrar i varje fall jag hur beslutsfattaren på SVT resonerade när man uppmärksammade hans död. Även om han säkert var en duktig saxofonist.

Hur som helst konstaterar jag för mig själv att jag absolut inte skulle vilja ha jobbet som ansvarig för vilka dödsfall som ska redovisas i nyheterna, det måste vara ”dödssvårt”!

Han var i alla fall så känd att han fanns med på Wikipedia - men knappt synbar bakom Bruce Springsteen

--------------------

PS Efter midsommarhelgen: När barnen hade kommit hem till midsommaren och uttalat sig tänkte jag först att det var väl rätt det som jag skrev här ovan: Själv har jag aldrig hört talas om honom – men det säger kanske mer om mig än om honom, tycker kanske någon. För de var samstämmiga i sitt omdöme att Clerence Clemons var en så stor saxofonist och musiker och medlem i The E Street Band att det var självklart att hans död skulle kommenteras i massmedia.

Men så började jag att fundera om de verkligen hade så stor aktning för Mr Clemons eller om det bara var så att de av tradition alltid och i princip har annan uppfattning än vad jag har. Efter att ha läst nedanstående kommentar från Stig Oskar Hellberg lutar jag mot det senare:

Du skrev - Att jag kom att fundera över detta beror på att de idag redovisade att en musiker, en saxofonist, vid namn Clerence Clemons har avlidit. Jag gjorde samma reflektion – vem är det? Å saxofonist också, jag som varit i branschen och kan nästan alla?

Det är så här att de som fått förmånen till ett jobb där man kan välja och fatta beslut över andra gör det med utgång från sina egna preferenser. Det är samma problematik med det enfaldiga musikval som görs för SR P4. Den som väljer (och särskilt personen för SR i Falun) har en mycket smal musikuppfattning.

Fram för mera Cole Porter!

StigO

Onsdagen den 15 juni 2011: The Tudors - eller konstnärens frihet
Just nu går det en TV-serie om The Tudors, som handlar om den engelske kungen Henrik VIII och hans sex fruar. I det avsnitt som visades i kväll är han gift med Katarina Howard. Det som fick Margaretha och mig att kommentera kungens ålder var att även hans dotter Maria (med sin tidigare hustru/drottning Katarina av Aragonien) förekom i programmet. Vi tyckte att dottern såg minst lika gammal ut som sin far, vilket ju är något onaturligt.

Detta fick mig att gå in på nätet och i Wikipedia läsa lite mer om kungen, hans drottningar och barn (javisst, jag vet att man inte ska lita helt på vad som står i Wikipedia, om det är kontroversiella ämnen kan det vara färgat av författarens uppfattning - men jag tror inte att risken är så stor i just detta fall).

Då kunde jag konstatera att kungen föddes 1491, fick dottern Maria 1516 när han var 25 år. När han gifte sig med Katarina Howard 1540 var hon 19, dottern Maria 25 (vilket kan stämma med utseendet i programmet även om 30 hade känts mer rätt för mig) och han själv 49 år gammal. Dessutom vägde han cirka 135 kilo.

Så här ser den femtioårige 135-kiloskungen ut i TV-programmet respektive  på en samtida målning av Hans Holbein d.y.  - och då ska man komma ihåg att den som på den tiden fick i uppdrag att måla av en kung antagligen var ganska angelägen om att försköna honom så mycket som möjligt:

 

Men konstnären (TV-producenten) har ju sin frihet att omvandla verkligheten efter tycke och smak...

Tisdagen den 14 juni 2011: "Det är nu det börjar..."
Kommer du ihåg vad jag skrev den 7 juni? FN hade just beslutat att vägen E16 ska förlängas, dvs vägen från Oslo till Gävle ska ges eurapavägsstatus, en framgång för lobbygruppen Partnerskap E16 Oslo-Gävle. Så här skrev jag:

En framgång för en lobbygrupp är det alltså att få FN att besluta om ett europavägsnummer. Tro inte att de kommer att lägga av nu, det är nu det börjar kommer man nog att säga. För nu har man argumentet att ”en europaväg får inte ha så dålig standard” som sträckan Kongsvinger-Torsby. Och även de andra problemsträckorna vill man naturligtvis ha åtgärdade. Men då ska det till pengar, mycket pengar. Det här beslutet, som tog ett dussin år att driva igenom, kostar "bara" 5-10 mnkr att skylta upp. Bygga om vägen kommer att kosta mycket mer.

Kom inte och säg att de vilar på hanen inom Partnerskapet. Redan idag kan man på DD:s webbplats läsa följande:

E16 - ett första skandinaviskt vägprojekt

Nils Persson, S-kommunalråd, skriver under Interreganökan om en norsk-svensk förstudie för en ny väg mellan Torsby och Kongvinger, den felande länken på E16. Håkan Bergeå och Ingemar Frej, Trafikverket ser till att autografen hamnar på rätt rad.

På tisdagen undertecknades en Interregansökan om en förstudie för den felande länken Kongsvinger-Torsby på E 16.  En genväg på 16 km till en kostnad på cirka 500 miljoner kronor.
– Utan den förblir E 16 bara ett spännande projekt, säger Nils Persson, S, kommunalråd.

E 16 är exempel på hur myndigheter och kommuner alltmer tänker i sammanhållande trafikstråk i planering av infrastrukturen. Tänker stort om man så vill. Och E16 är stort om man följer Nils Persson version om en sammanhängde trafikled från Kina via Ryssland till Nordirland men framförallt ett en väg som binder samman Gävle, Dalarna och Oslo.

Problemet är att Trafikverket inte insett det storslagna. E16 är ett samarbete mellan nio kommuner på svenska sidan och flera kommuner i Norge. Den felande länken vid gränsen finns inte med i Trafikverkets planering kommande 10-års period. Inte heller är Trafikverket att berett att förskottera den halva miljard som behövs.

– Trafikverkets satsningar styrs av dagens trafikflöden, säger Ingemar Frej, chef för Trafikverket Region Mitt. Trafiken mellan Kongsvinger och Torsby är obefintlig.

Ett moment 22 kan tyckas. För som konsult Håkan Bergeå påpekar finns ingen väg finns inte heller någon trafik.  Det är han som formulerat Interregansökningen på 8, 5 miljoner kronor som behövs för förstudien. En ansökan som ställs till EU, Norge, regioner och kommuner längs E16.

– Målsättningen är att stimulera näringslivet längs E16, säger han. En god infrastruktur är förutsättningen för ett rikt och differentierat företagande.

Den gröna E 16 skylten är klar men kommer inte att sättas upp av Trafikverket inom det närmaste året.
Idag är sträckan mellan Kongsvinger och Torsby körbar men inte mycket mer. Byggs genvägen förkortas restiden med 20 minuter.

– Det är en tid som är avgörande för arbetspendling över gränsen, säger Håkan Bergeå. En gemensam norsk-svensk förstudie av den nya vägen är ett första försök att uppnå ett enhetligt skandinaviskt vägprojekt.

Vi får väl önska dem lycka till. Och hoppas att Håkan Bergeå förblir pigg och kry och på hugget, för det behövs säkert många års ihärdigt arbete innan "den goda vägen" finns på marken och inte bara på papperet.

För övrigt kanske det är dags för oss som bor i Dalarna att lära oss lite mer om Kongsvinger om/när vi nu ska få en bra väg dit. Här är lite historia om Kongsvinger Festning:

 

Måndagen den 13 juni 2011: Nyfiken (i en strut?)
Häromdagen lyssnade jag på Ludvig Rasmussen på radion. Han berättade att han för några år sedan hade undrat över hur man skulle bära sig åt för att få ett långt och lyckligt liv och läste därför en hel del i detta ämne. Det han kom fram till var att det var tre saker som var viktiga i sammanhanget:

1. Man ska inte röka. ”Tobaken tar bort de tio bästa åren av ditt liv” citerade han någon. (Vilka är de tio bästa åren, kan man undra).
2. Motionera. Det behöver inte vara så våldsamt men om man inte ens promenerar 45 minuter om dagen ligger man illa till.

Så långt var det för mig ett positivt och ett negativt besked. Rökt har jag egentligen aldrig gjort – förutom under lumpen. När sergeanten eller furiren kommenderade ”fem minuter rast, vila” slängde sig alla på marken och njöt av friheten. Då insåg jag att jag njöt ännu mer om  jag kunde manifestera friheten genom praktisk handling som att plocka fram en pipa, ett tobakspaket, stoppa pipan och tända den. Så då gjorde jag det. Det handlade alltså inte om tobak/nikotin alls utan om frihet. Efter muck hade jag inget som helst behov av tobak.

Motionerat har jag däremot alltid varit väldigt dålig på. Jag har försökt med joggning/löpning och har lyssnat till kamrater som närmast lyriskt berättat om hur huvudet töms på tankar när man löper och de svävar iväg i ett andligt nirvana. Så var det aldrig för mig, jag funderade över samma saker som innan jag började springa. Antagligen sprang jag inte långt nog, dvs jag tröttnade (mentalt och fysiskt) alldeles för fort.

Ludvig Rasmussen själv konstaterade, kommen så här långt i sin redogörelse, att om man är en soffliggare som tycker om att ta sig ett bloss så låter ovanstående ganska nedslående. Men, sa han, det finns hopp. För det tredje kriteriet var

3. Var nyfiken.

Det var då som jag kom på att jag nog är lite nyfiken. Även om jag brukar säga att jag är okunnig. För väldigt mycket av det som jag kommenterar här på bloggen är egentligen sådant som jag inte vet men som jag väldigt gärna skulle vilja veta – och ibland är det en kunnig och välvillig läsare som hör av sig och förklarar för mig.

Jag är nog som han - Nicke Nyfiken

Ibland har jag tyckt att det är lite genant att det är så mycket som jag inte vet eller kan, med tanke på min ålder borde jag väl ha lärt mig någonting, kan man tycka. Men det bryr jag mig inte om längre, jag gläder mig åt att okunskapen alstrar nyfikenhet – och den i sin tur ett långt och lyckligt liv. Hurra!

Allt enligt Ludvig Rasmussen.

Så nu tar jag dessutom och döper om bloggens rubrik. ”Falupensionärsbloggen” låter ju faktiskt väldigt grått och trist och intetsägande.

Tisdagen den 7 juni 2011: Londonderry-Belfast-Glasgow-Edingburgh-Bergen-Oslo-Borlänge-Falun-Gävle
Lobbyverksamhet är tydligen något som blir alltmer aktuellt för varje år som går. Det gäller för företagsorganisationer och andra intressegrupper att påverka beslutsfattarna i samhället så att besluten går i ”deras riktning”. I Sverige är det tydligen Almedalsveckan i Visby som är årets höjdpunkt för lobbyisterna eftersom ”alla” beslutsfattare inom samhället är där.

Det som man (i varje fall jag) annars tänker på i första hand när man nämner lobbyverksamhet är de amerikanska tobaksbolagen, som vill ha så bra (eller i varje fall ”så lite dåliga”) villkor som möjligt för sin affärsverksamhet (enligt en uppgift lägger de ut $100.000 om dagen på sin lobbyverksamhet!) och National Rifle Association som arbetar för rätten att bära vapen i USA - båda lobbyverksamheterna får väl anses vara ganska suspekta.

Men det finns lobbygrupper av alla sorter. Ibland har de framgång – men det gäller i så fall att de arbetar långsiktigt och inte ger upp. En sådan lobbygrupp som har lyckats kunde vi läsa om i dagspressen för drygt en vecka sedan, nämligen Partnerskap E16 Gävle-Oslo.

Falun och Dalarna ligger inte så långt från Stockholm och Mälardalen i övrigt, det vet vi och det har masar och kullor i alla tider känt på sig, varför de har vandrat dit för att arbeta och sälja de produkter som de har framställt hemma. Det är väl 20-40 mil, beroende på start- resp målpunkt. Vi vet också vilken väg vi ska välja för att ta oss dit, rv 70 har varit stråket som gällt ända tills för något år sedan då E4 genom Uppland byggdes om till motorväg så att (i varje fall för oss i östra delen av Dalarna) Gävle-Uppsala faktiskt är ett bra (men tråkigt) alternativ.

Oslo däremot känns för många av oss ligga väldigt långt borta. Om vi ändå skulle åka dit är det inte många som på rak arm (dvs utan att titta i en kartbok och fundera) kan ange vilken väg de ska välja.

Oslo - mer än Holmenkollen. Foto Alexander Nilssen

Avståndet mellan Falun och Oslo är cirka 40 mil, dvs bra mycket längre än vad det är till Stockholm. Men det är inget oöverstigligt avstånd. Ändå är trafiken liksom arbetspendlingen mellan Dalarna och Osloregionen väldigt liten. Till en del beror det väl på att det handlar om ett annat land.

En förklaring kan vara att det inte finns några bra och självklara vägar. Att det inte finns några bra vägar beror i sin tur på att det är så liten trafik. Ett Moment 22 alltså.

Allt det här uppmärksammade ett antal kommuner i Dalarna. De beslöt sig för ett tiotal år sedan för att gemensamt med sina norska motsvarigheter arbeta för att åstadkomma en bättre vägförbindelse. Inte genom att själva bygga en väg utan genom att påverka statsmakterna i respektive land att göra det.

Och att bygga en helt ny väg var det naturligtvis inte tal om, att skapa bättre vägförbindelser i Sverige handlar i första hand om att succesivt förbättra de sämsta sträckorna av befintliga vägar.

Det första problemet var att enas om vilken väg man avsåg. Om man på Google Maps i datorn söker en vägbeskrivning mellan Oslo och Falun får man tre alternativ, samtliga går från Oslo via Kongsvinger till Torsby i Värmland. Sedan finns alternativet

• Torsby-Malung-Mora-Falun (410 km, 6 timmar och 11 minuter)
• Torsby-Malung-Vansbro-Borlänge-Falun (403 km, 6 timmar och 13 minuter
• Torsby-Fredriksberg-Ludvika-Borlänge-Falun (398 km, 6 timmar och 24 minuter).

Det blev mellanalternativet som valdes. Mellan Falun och Gävle var det inget problem att välja väg, rv 80 är ju självklar.

Vissa delar av denna väg är ju faktiskt väldigt bra, som Gävle-Sandviken-Storvik och Falun-Borlänge. Men det finns många andra sträckor som behöver förbättras, oavsett om man ser dem som en del i en förbindelse mellan Oslo och Dalarna-Gävle eller ej. Vi ska komma ihåg att även på ”långdistanta vägar” som E4 och liknande så är den allra största delen av trafiken normalt lokal och regional.

Sådana sträckor som behöver förbättras är rv 80 vid Hofors, rv 70 mellan Borlänge och Djurås, rv 71 vid Nås, Dala Järna-Vansbro och Yttermalung. Men den allra sämsta delen och den som alltså skulle bli mest angelägen att förbättra är vägen över riksgränsen mellan Kongsvinger och Torsby som heter rv 200 i Norge och lv 239 i Sverige.

Att ”få med” Länsstyrelsen i Dalarnas län (som på den tiden var länets ansvariga myndighet för regional utveckling, nu är det Ragion Dalarna) var naturligtvis inte svårt. Lite värre var det med Länsstyrelsen i Värmlands län, de insåg nog att de skulle behöva använda sina ”egna” regionala pengar för att rusta upp väg 239. Vägen Torby-Kongsvinger ligger ju väldigt perifert i Värmland, troligen ansåg de att de hade större behov av att åstadkomma bra vägförbindelser mellan länets olika delar till sin huvudort Karlstad. Men de gick med i projektet.

I projektet insåg man att det skulle vara lättare att argumentera för pengar till vägförbättringar om vägen på något sätt kunde ges högre status. Det är inte första gången kommuner och län har agerat på det sättet. Först vill man döpa om en väg från länsväg till riksväg för att därefter kunna argumentera att detta är ”Sveriges sämsta riksväg”.

Så upptäckte man att det ”fattades” en europaväg i Sverige.

Utpekande av vissa vägar som europavägar och numrering av dem som sådana har sitt ursprung redan 1950. Men 1975 skedde en omnumrering som innebar att vägar som går i väst-östlig riktning ska ha jämna nummer och vägar som går i nord-sydlig riktning ska ha ojämna nummer.

(Undrar någon hur det kommer sig att de två största och mest välkända europavägarna i Sverige, dvs E4 och E6, har jämna nummer trots att de uppenbarligen går i nord-sydlig riktning? Det beror på att Sverige och Norge insåg att det skulle bli dyrt att skylta om dessa vägar till ett nytt nummer och övertygade omvärlden att dessa vägar skulle behålla sina nummer. Det var väl underligt – vi i Sverige brukar ju vara ”bäst” på att acceptera och fullfölja alla internationella överenskommelser oavsett hur kostsamt eller på annat sätt tveksamt det är för oss själva).

I Sverige fanns alltså följande öst-västliga europavägar, sett från norr (klicka här för att se en karta):

• E10: Å-Narvik-Kiruna-Luleå (Å är en liten ort som ligger på Lofoten)
• E12: Mo i Rana-Storuman-Umeå-(färja)-Vasa-Helsingfors
• E14: Trondheim-Sundsvall
• E18: Kristiansand-Oslo-Karlstad-Stockholm-Helsingfors-St Petersburg (finns även på Nordirland och i Skottland)
• E20: Esbjerg-Köpenhamn-Göteborg-Stockholm-St Petersburg (finns även på Irland och i England) (trots att vägen i Sverige i huvudsak går i nord-sydlig riktning anses den internationellt gå i öst-västlig ritning, därav det jämna numret)
• E22: Trelleborg-Malmö-Kalmar-Norrköping (finns även i England, Nederländerna, Tyskland samt Lettland och Ryssland.

Men E16 då? Jo, den går mellan Bergen och Oslo (finns även på Nordirland och I Skottland). Varför fortsätter den inte österut från Oslo genom Sverige? Svaret är antagligen för att man inte hade tyckt att det fanns någon ”vettig” vägförbindelse. Det bestämde sig lobbygruppen att ändra på.

Det tog sin tid, men så småningom hade man övertygat såväl de båda länders Vägverk och regeringar. De senare skrev till FN:s UNECE-kontor i Geneve (United Nations Economic Commission for Europe) som biföll ansökan och skickade den vidare till FN:s huvudkontor i New York. De har nu i sin tur beslutat att E16 ska förlängas på det begärda sättet till Gävle. Redan i slutet av 2008 har den svenska regeringen förberett genom att besluta att vägsträckan inom Sverige ska vara nationell stamväg och att ditillsvarande rv 16, en kort stump mellan Flädie och Dalby i Skåne inte längre ska vara riksväg (man kan ju inte ha en E16 och en annan rv 16).

Det tog alltså sin tid, men trägen vinner brukar man ju säga. Nu gäller det bara att Trafikverket (som har efterträtt Vägverket) kan plocka fram de 5-10 mnkr som det kostar att skylta om vägen. Det blir nog 2012.

Om nu någon, som har åkt mellan Kongsvinger och Torsby, anser att det är fel att en så dålig väg ska kallas för europaväg – så gör inte det. Vägen finns ju faktiskt. Om vi ser på hela E16 så ser det ut så här (se kartan ovan eller klicka här):

• Londonderry-Belfast på Nordirland. Jag har inte varit där men eftersom detta är vägen mellan Nordirlands två största städer antar jag att den har god standard.
• Belfast-Glasgow i Skottland. Vill du åka E16 här blir det besvärligt. Det finns ingen färja, så du får övertala någon skeppare att ta din bil på sin båt och föra den till Skottland.
• Glasgow-Edingburgh. Detta är ju de två största städerna i Skottland så jag förutsätter att vägen har god standard.
• Edingburgh-Bergen. Inte heller här finns någon färja över Nordsjön. Överhuvdtaget finns ingen som helst färjeförbindelse mellan någon norsk stad och Storbritannien. Men om du lyckas hitta en båt som fraktar dig över Nordsjön kan du passa på att bese borrtornen i det norska oljefältet Sleipner som du passerar.

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

• Bergen-Oslo. Detta är ju Norges två största städer – men med tanke på hur den norska naturen ser ut handlar det inte om någon motorväg precis. Men på den här sträckan får man möjlighet att åka genom världens längsta tunnel, den 24 km långa Lærdalstunnelen.

Lærdalstunnelen. Foto Lars Scheve

Så i jämförelse med sträckorna Belfast-Glasgow och Edingburgh-Bergen är det väldigt god framkomlighet på sträckan Kongsvinger-Torsby.

En framgång för en lobbygrupp är det alltså att få FN att besluta om ett europavägsnummer. Tro inte att de kommer att lägga av nu, det är nu det börjar kommer man nog att säga. För nu har man argumentet att ”en europaväg får inte ha så dålig standard” som sträckan Kongsvinger-Torsby. Och även de andra problemsträckorna vill man naturligtvis ha åtgärdade. Men då ska det till pengar, mycket pengar. Det här beslutet, som tog ett dussin år att driva igenom, kostar "bara" 5-10 mnkr att skylta upp. Bygga om vägen kommer att kosta mycket mer.

Nu kommer vägen inte att gå ända in i Oslo, norrmännen har valt att låta den "gena" ett par mil norr om Oslo via Gardermoen. Det är i och för sig inget konstigt. Förr i tiden gick alla stora vägar in till "Stora Torget" i varje stad och sedan ut igen. Numera går de på "lagom" avstånd utanför stan, se till exempel på E4 förbi Söderhamn, Hudiksvall och Gävle. För oss i Dalarna kan det bara vara en fördel att vi lätt hittar till Gardermoen som alternativ till Arlanda. Har vi väl kommit så långt lär vi inte missa Oslo heller.

Grattis till lobbygruppen och till Håkan Bergeå, tidigare gatuchef i Borlänge, som har varit dess projektledare. Och som hade samma funktion i Projekt Bergslagsdiagonalen som åstadkom att vägen Ödeshög-Örebro-Borlänge-Falun-Bollnäs-Söderhamn fick ett gemensamt riksvägsnummer 50. Det trodde jag själv inte att han skulle klara av, med tanke på standarden på vägen mellan Falun och Alfta. Nu är vägen dessutom bättre.

Måndagen den 6 juni 2011: Trädäck - igen!
I höstas kommenterade jag i bloggen (den 5 september) hur den "sociala stegen" numera ser ut för dagens ungdomar. Så här är det:

1. Man flyttar ihop
2. Får barn
3. Köper hus
4. Renoverar kök och badrum
5. Bygger ett gigantiskt trädäck utanför huset

Jag visade även nedanstående bild på ett pågående trädäcksbygge hos ett av barnen:

Nu är däcket klart, så här blev det:

Så nu tyckte jag att de skulle kunna koppla av och bara sitta och njuta på det stora trädäcket, alternativt bjuda in grannarna på dans. Men inte, nu har de börjat komplettera däcket så att det går runt huset och in på baksidan!

När jag föreslog att de skulle göra ett runt hål i däcket och sänka ner en badtunna som de kunde nyttja på vintern, och komplettera med en trampolin att hoppa ifrån ner i en swimmingpool bredvid däcket - ja, då tyckte de nog att jag var lite väl ironisk.

Fredagen den 3 juni 2011: Amerikanska kackerlackor från Ryssland
När man hör historier om bilförsäljare och bilverkstäder brukar det alltid handla om hur bedrövliga de är. Därför kan jag inte låta bli att berätta en helt annan historia som visar att det finns sådana som bryr sig om kunden även sedan köpekontraktet är underskrivet.

I november 2009 köpte vi en ny bil. Ja, vi var egentligen inte ute efter en ”ny” bil utan en ”nyare”, dvs en som hade gått ett antal tusen mil. En alldeles ny bil sjunker ju så väldigt i värde när man väl kör ut den ur bilförsäljarens visningshall. Så vi brukar försöka hitta en bil som har gått några tusen mil och sjunkit i pris. Men nuförtiden finns det knappt någon som byter in sin bil förrän den gått 7-8000 mil.

Vi tittade på nätet och åkte runt bland de tillgängliga bilförsäljarna på rimligt avstånd från Falun. Hos Bilia i Hedemora slog vi till, det blev en helt ny Volvo S60.

Det som var speciellt med denna bil var att den tillhörde ett parti som hade exporterats till Ryssland. Men så gick tydligen botten ur marknaden där och bilarna skickades tillbaks till Sverige igen. Varvid vi alltså köpte en av dem. Till ett, som vi tyckte bra pris.

Nåja, det finns väl inga ”bra priser” på bilar, så dyra som de alltid är. Man får väl nöja sig med att säga ”mindre dåligt pris”. Det tyckte vi att denna bil hade. Dessutom är det ju mysigt och skönt med en helt ny bil.

Enda nackdelen trodde vi var att den hade en instruktionsbok på ryska men vi blev lovade en likadan på svenska. Och det fick vi också så småningom, i två exemplar dessutom.

Efter ett halvår, dvs i maj 2010, hittade vi en stor insekt (drygt 2 cm) på plåten just utanför bakluckan när vi hade öppnat den. ”Usch, var kom den ifrån?” sa Margaretha, viftade ner den på marken och trampade på den.

Två veckor senare hände precis samma sak. Med samma kommentar och trampande. Sedan började vi att fundera. Det skulle ju vara ett väldigt märkligt sammanträffande om det inte hade något med bilen att göra, dvs om insekten inte kom inifrån bilen.

Margaretha sa spontant att det var en kackerlacka. Sådana brukar vi ju inte ha här i Sverige. Men full av fördomar som man (jag) är så tänkte jag att bilen hade varit i Ryssland och ”där har de säkert kackerlackor”.

Vi gick ut och hämtade den andra insekten, som låg kvar på marken bakom bilen, och stoppade den i en glasburk, varpå jag gick till vårt försäkringsbolag och berättade historien och undrade vad det kunde vara osv. De svarade att i skadeinsektsfrågor samarbetade de med ett bekämpningsföretag här i Falun. Varvid jag gick till dem och visade upp burken med insekt och berättade historien om den.

Först tittade en man länge och väl på den och såg eftertänksam ut, sedan kallade han på en kollega och berättade att den här har hittats i en bil. Kollegans fråga blev omgående ”I vilket land har den här bilen varit?”. När jag berättade att den hade varit i Ryssland ett tag för att säljas där men sedan kommit tillbaka till Sverige så konstaterade han att det kan stämma.

Det var en ”amerikansk kackerlacka” sa han, och de finns i Ryssland men inte i Sverige. De brukar komma hit några gånger om året med importerade matvaror. Han trodde att de hade följt med bilen hit. ”Men du behöver inte vara orolig, den dör inom en eller två månader. Och det finns ingen mat för den i en bil.”

Antagligen var nog de båda djuren redan döda när vi hittade dem. Sannolikt hade de ”ramlat fram” på något sätt när vi öppnade bakluckan.

Jag skickade e-post till Bilia och berättade om detta, det kunde ju vara bra för dem att veta om någon annan kund som hade köpt en ”ryss-Volvo” kom med samma erfarenheter.

En vecka senare hittade vi en tredje likadan insekt på samma ställe. Då skickade jag ett nytt brev och sa att om vi hittar fler så tar jag kontakt med dem för någon form av åtgärd.

Men vi hittade inga fler insekter. Och bilen gick bra.

Men för drygt en vecka sedan, alltså vid precis samma årstid som förra året, låg det en likadan insekt på samma ställe. Och den var synnerligen levande. Då tog jag kontakt med Bilias försäljare i Hedemora, han lämnade över telefonen till Björn Karlsson på deras verkstad. Jag förklarade att vi inte tyckte om att ha kackerlackor i bilen – men att vi var allra mest oroliga för att en sådan skulle följa med bagaget in i lägenheten.

Han sa att han hade full förståelse för vår oro och vi kom överens om att vi borde komma dit med bilen dagen därpå. Men efter att ha pratat med Anticimex återkom han och vi kom överens om att vi skulle komma dit med bilen på torsdag eftermiddag varvid de på fredagen skulle montera bort ”kofångaren” och bakluckans inredning. Sedan skulle Anticimex bekämpa djuren.

Vi gjorde så, lämnade bilen och fick låna en så att vi kom hem. Och lämnade även den sista av insekterna, som jag hade fångat i en glasburk.

På fredagen ringde han och berättade att Anticimex hade varit där och bekämpat och konstaterat att de var helt säkra på att det inte var några amerikanska kackerlackor utan en s.k. ”dykare” som finns i naturen här i Sverige. Anticimex hade lagt ut ett medel i bilen för att ”locka fram” ev ytterligare djur (de hade hittat några små under ”kofångaren”) och att den därför borde stå i tjugofyra timmar.

På lördagen åkte vi dit, blev förevisade vad Anticimex hade gjort och visades på en webbsida som just handlade om insekter. Björn Karlsson berättade också att för att vara helt säkra på saken, dvs att det inte var kackerlackor, hade djuret skickats till experter för identifiering. Han skulle återkomma när de hade fått besked.

Idag ringde han och berättade att han hade fått bekräftat att det var en dykare, dvs ett djur som finns i naturen här i Sverige. Inget konstigt alls. Experterna hade även sagt detsamma som den första firman, dvs att om det hade varit en kackerlacka så finns det inget att äta för den i en bil. Den vill ha ”mat”, precis som vi människor. Och den skulle inte ha överlevt vintern.

Det kändes som en stor lättnad för oss. Nu vågar vi sätta in kassarna med mat i bagageutrymmet igen när vi har varit och handlat.

Teoretiskt kan man ju tänka sig att de första insekterna (från förra året) var kackerlackor och att den nya var en dykare. Men såväl Margaretha som jag tyckte att de såg helt likadana ut. Så vi är inte oroliga. Och även om de första skulle ha varit kackerlackor så har vi ju nu fått upprepade besked om att de skulle ha dött under vintern.

Heder åt rejäla bilfirmor och deras förstående personal som bryr sig om kundernas oro! De är värda lite "cred" (som det heter på ungdomarnas språk).

Ett antal olika dykare

Så här står det om dykare på Wikipedia:

Dykare (Dytiscidae) är en familj av skalbaggar i underordningen rovskalbaggar som är besläktad med familjen jordlöpare, men ombildad för ett levnadssätt i vatten.

Familjens arter har en bred och oval, oftast tillplattad kropp. De är huvudsakligen svarta, med trådformiga antenner och långa, platta, hårkantade bakben, med vars hjälp de rör sig i vattnet med jämna, kraftiga simtag. De håller till i stillastående vatten, särskilt i kärr, dammar och vattenfyllda gropar, där de kommer upp till vattenytan med relativt korta mellanrum för att hämta luft. De stannar omedelbart under vattenytan med simbenen rakt utsträckta åt sidorna, höjer bakkroppens spets litet över ytan och låter luft strömma in under täckvingarna, för att i nästa ögonblick bege sig ned till bottnen, där de håller sig fast vid vattenväxter med frambenen. Andningshålen är belägna utmed kanterna av bakkroppens översida. På den bidrar en sidorand av långa, fina och täta hår till att hålla kvar luften, som sparas under täckvingarna.

De flesta dykare har flygvingar, men de används främst för att uppsöka andra vattensamlingar.

Så det var väl det som "våra" dykare gjorde, dvs var på väg att uppsöka andra vattensamlingar.

-------------------

PS: Det finns en ”bloggarkollega” som kallar sig Kissie (klicka här så kommer du till hennes blogg) som är väldigt känd, hon har antagligen något fler läsare än vad jag har på denna blogg (detta var ett sk ”understatement”, hon uppger själv att hon har 170.000 besökare varje dag). Kanske är hon inte så känd bland SPF-medlemmarna men desto mer bland unga tonårstjejer. Hon bloggar om mode och skönhetsgrejor, rekommenderar produkter och tjänster inom detta område, tex till vilken klinik man bör gå om man vill förstora sina läppar. Varvid hon, förutom annonsintäkter på sin blogg, får presenter från de firmor som hon rekommenderar. Eller det kanske är snarare så att hon får presenter varefter hon rekommenderar dem i sin blogg.

För undvikande av alla missförstånd vill jag därför klarlägga att Bilia i Hedemora rimligen inte visste om att jag skriver en blogg och att de därför borde behandla mig speciellt vänligt och omtänksamt. Dessutom är ju antalet läsare på denna blogg "något färre" än vad Kissie har så jag tror inte att de skulle ha brytt sig om det.

PS2: Det finns faktiskt fler rejäla och vederhäftiga bilfirmor. I mitten av 90-talet köpte jag en bil av Roland Pettersson i Rättvik (han med Classic Car Week). Även han ställde upp och löste ett problem, trots att det hade gått lång tid sedan bilen köptes.

Söndagen den 29 maj 2011: Idoga och intelligenta myror
Man brukar ju säga att såväl myror som bin är flitiga och idoga. Dessutom intelligenta. Myrorna kommunicerar med varandra med hjälp av sinnrika doftsystem. Bina genom danser på flustret där dansen visar åt vilket håll och hur långt bort den eftertraktade nektarn finns att hämta.

Hur det är med bina vet jag inte. När det gäller myrorna kan man ibland råka på en riktig ”myrstig” det det vimlar av myror som färdas åt ena eller andra håller. När de möts verkar det som att de stannar till och utbyter någon sorts meddelanden med varandra. Det verkar ju intelligent och samordnat.

Men i andra sammanhang kan man undra. Sitter man på en gräsmatta och tittar ner på gräset ser man nästan alltid en myra som kämpar sig fram genom den för dem höga vegetationen. (Det måste ju vara värre än att för oss ta sig fram genom ett mangroveträsk!).

Om man då roar sig med att följa en myra på dess färd blir man förundrad och tveksam om de verkligen är så intelligenta som det säga. Idoga – ja, men intelligenta – nej. De kämpar på och kämpar på för att komma framåt – men riktningen, hur är det med den? Först knatar de iväg åt ett håll, sedan med samma frenesi åt ett helt annat håll, sedan åt ett tredje håll. Det verkar inte vara något system alls i deras förehavanden.

Ibland händer det att en myra råkar klättra upp på mitt ben. Vad som då händer är att jag antingen med handen viftar bort myran eller med pekfingret ger den en knäpp. I båda fallen blir resultatet för myran att den far iväg en halvmeter eller så och ramlar ner på gräsmattan.

Om jag hade varit på väg uppför (tänk dig att jag är Spindelmannen!) Empire State Building i New York (som för mig kanske kan tänkas motsvara storleken på mitt ben för en myra) och en vidunderlig jätte skulle knäppa iväg mig så att jag landar på marken några hundra meter bort – vad skulle då ha hänt med mig?

Ja, de ben i min kropp som inte bröts av vid ”knäppen”, de skulle väl brytas när jag landar på jorden. Och tala om allvarlig hjärnskakning! Om jag nu ändå överlevde skulle jag väl ligga kvar en lång stund och känna efter vilka ben som är hela och vad det var för monster som anföll mig.

Men myran, den verkar inte bekommas alls av min misshandel. Utan betänketid fortsätter den att knata iväg på gräsmattan i den riktning som huvudet pekade när den landade.

Att myran överhuvudtaget överlever beror väl på storleken. Det där pratet om att storleken inte har någon betydelse, det gäller inte här. Eftersom myran är så liten och väger så litet är det nog så att dess ben och dess muskler klarar av mycket mer än vad våra ben gör.

Detta kan ju först verka konstigt men vid närmare eftertanke så inser man att det nog är så. Dvs att storleken har betydelse. Det enklaste sättet att belysa detta är att jämföra en ”vanlig” människa med en ”jättelik” människa.

Vi tänker oss en människa av normal byggnad, han/hon är 2 meter lång och väger 100 kg. (Ja, jag vet att detta väl inte är en genomsnittsmänniska, men det blir enklare att räkna än vi tar en människa på 168 cm som väger 77 kg).

Om vi alltså tänker oss en jätte som är dubbelt så lång men i övrigt har samma proportioner som den ”vanliga” människan så är han alltså 4 meter lång. Hans kropp ska bäras upp av benen i hans skelett och hans muskler. Hållbarheten respektive kraften i benen och musklerna är nog proportionella mot ytan i ett tvärsnitt genom dem. Om jättens proportioner är desamma som den vanliga människans innebär det att benens/musklernas omfång är fyra gånger (2*2) så stort som den vanliga människans. Men jättens vikt är åtta gånger så stor som den vanliga människans (2*2*2).

Jätten väger alltså åtta gånger så mycket som den vanliga människan (dvs 800 kg) men musklerna är ”bara” fyra gånger så omfattande som den vanliga människans – allt under förutsättning av att ”jätten” är uppbyggd av samma material som den vanliga människan. Jag tror inte att jättens ben skulle klara av att hoppa ner från ett par meters höjd, vilket vi nog klarar.

Det är väl antagligen därför som myran klarar av att bli ivägknuffad på det viset.

Men nog borde väl myran efter att ha klarat av fallet ta sig en fundferare på vad som egentligen hände. Det gör den inte. Vilket leder mig till slutsatsen att den nog inte är så intellligent.

I tidningen läste jag i veckan att forskare (man kan forska om allting nuförtiden!)  har kommit fram till att de inte heller är särskilt idoga. De har studerat deras förehavande i en myrstack och det visade sig att den allra största tiden höll de på med att irra runt i stacken utan egentligt märkbart syfte eller nytta. Och kommunicerade med varandra gjorde de inte heller i särskilt hög grad.

Det känns skönt att forskarna nu har bekräftat det som jag intuitivt insåg.

Vill du kommentera? Skriv din kommentar här (När du klickar på "Skicka" kommer det upp en skylt, klicka på "OK", sedan en till skylt, klicka på "skicka"!)

Söndagen den 22 maj 2011: Vi klarade oss! Eller?
Rubriken syftar naturligtvis på det som jag kommenterade i inlägget den 1 februari och som har ventilerats ordentligt i TV de senaste dagarna. Nämligen den amerikanske pastorn Harold Camping som via radiostationen Family Radio spred budskapet att världen kommer att gå under den 21 maj.

Hans resonemang hängde samman med Syndafloden och Noaks ark och att det i Bibeln står att "en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år är såsom en dag". Med utgångspunkt från detta hade han räknat fram att den 21 maj 2011 skulle jorden gå under eftersom det då hade gått exakt 7000 år. Riktigt hur han har räknat förstår jag inte - men han verkade väldigt säker på sin sak.

När jag skriver detta är klockan här i Falun strax efter 20 den 22 maj, vilket innebär att hela den 21 maj har passerat på hela jorden, även de små öar som ligger omedelbart öster om datumgränsen har hunnit passerat in i den 22 maj.

Jag är alltså inte helt säker på hur han har räknat, om det är 7000 gånger 365 dagar med hänsynstagande till skottdagar etc. Eller om han har valt samma dag som Syndafloden fast 7000 år senare. Jag tror faktiskt att det är det senare eftersom han anger att enligt Bibelns kalendarium är den 21 maj den 17 dagen i den andra månaden.

Frågan är hur han har tagit hänsyn till de ändringar i kalendrarna som har genomförts vid olika tidpunkter under årens lopp. Till exempel ströks tio dagar ur almanackan vid övergången från den Julianska till den Gregorianska kalendern. Och hade den gamla judiska kalendern nyåret vid samma tidpunkt som vi har, dvs drygt en vecka efter vintersolståndet?

Så kanske vi inte ska ropa "hej" ännu, undergången kanske kommer om någon vecka om pastorn har räknat fel.

Men om det nu är så att jorden går under den 21 maj (eller någon annan specificerad dag) så vet jag i varje fall klockslaget för undergången. Antingen är det kl 00.00 eller 24.00 den 21 maj. Det är de enda tidpunkter då det faktiskt är den 21 maj på hela jordklotet - och undergången bör väl rimligen ske samtidigt på hela jorden? Resten av den 21 maj är det den 20 maj eller den 22 maj på delar av klotet. I och för sig kan "den 21 maj kl 00.00" även vara "den 20 maj kl 24.00" och "den 21 maj kl 24.00" vara "den 22 maj kl 00.00", det komplicerar ju saken ytterligare.

Mina invändningar ovan kan beskyllas för att vara "byråkratiskt matematiska", det erkänner jag. En för mig viktigare invändning mot pastorns profetia är denna: Varför skulle Gud 7000 år i förväg specificera vilken dag som jorden ska gå under? Det låter som ett hot, "Nu har ni 7000 år på er att bli mer skötsamma, annars hamnar ni i helvetet" eller möjligen "Om ni inte sköter er så tänker jag låta jorden gå under om 7000 år".

Det här med uppfostring genom hot har väl aldrig varit någon särskilt effektiv metod. Även om de flesta småbarnsföräldrar någon gång har tillämpat den - "Om du inte äter upp maten får du ingen glass!". Varför skulle Gud som är allsmäktig och allvetande använda en sådan förkastlig metod?

Hans resonemang byggger alltså på uppgifter i såväl Gamla som Nya Testamentet. Att pastorn läser det som står där bokstavligt är ju uppenbart. Men hur är det med det i Sverige. Att man inom Svenska Kyrkan har lite olika uppfattningar om hur bokstavtrogen mot Nya Testamentet som man ska vara, det har jag uppfattat. De flesta företrädare för Svenska Kyrkan verkar inte vara så bokstavstrogna, när jag lyssnar på dem i TV verkar budskapet mest vara att "man ska vara snäll". Och det håller väl de flesta med om. Men det finns även bokstavtrogna, det märker man bland annat när det blir diskussion om kvinnliga präster och homosexuella.

Men Gamla Testamentet? Hur är det i Svenska Kyrkan och i de olika frikyrkorörelserna? Har Gamla Testmentet samma "status" som Nya Testamentet - eller ser man det mer som en mytisk skildring av judarnas historia?

Nu märker jag att jag i min tankegång börjar fjärma mig från inläggets rubrik som handlade om Domedagen. Det blir lätt så när man sitter och funderar, precis som när man surfar på nätet. Man börjar att söka efter något, på en sida om detta hittar man en länk till något annat och på den sidan en annan länk osv. Snart har man kommit långt bort från den ursprungliga frågan.

Det jag började att fundera på nu är varför Gud, när han skulle sända sin enfödde son till jorden, lät honom födas av en judisk kvinna, detta lilla folk bland så många andra. För Jesus lärjungar var detta antagligen inget konstigt alls, judarna var ju Guds utvalda folk och skulle han sända sin son så är det naturligtvis till judarna han ska komma.

Men hur ser man inom kristenheten på detta om att judarna är Guds utvalda folk, accepterar man det resonemanget? Om inte, vad har man då för motiv till att just en judisk kvinna skulle föda honom? Ja, Gud gör ju som han vill, men inom religionen brukar man ju vilja kunna förklara mycket.

Och om man inom kristenheten accepterar att judarna är Guds utvalda folk - hur kan det då komma sig att just detta folk inte tror på Guds son Jesus. När så många miljoner andra människor runt om på jorden tror på honom. Måste det inte vara ett väldigt misslyckande för Gud att det folk som han har valt ut, det tror inte på hans son?

Nu inser jag att dessa mina frågor antagligen inte alls är nya eller ovanliga. Rimligen har kloka och lärda män diskuterat detta i två tusen år. Att jag ställer samma frågor beror bara på att jag är så olärd i telogiska ämnen.

  
Två olika versioner av Domedagen

--------------------------

PS: Frågan är väl om pastorn verkligen själv tror på sin profetia. För på webbplatsen för hans radiostation hade man angivit sändningsschemat för tiden ända fram till oktober 2011 - det vore väl onödigt om jorden skulle gå under den 21 maj? Idag den 22 maj står det fortfarande på webbplatsen att jorden ska gå under den 21 maj, antagligen har de inte ändrat eftersom det är söndag idag och då ska man inte arbeta med webbplatser. Men de kommer väl att ändra - så jag har tagit en kopia på deras sida om domedagen.

Kanske är det så att han hävdar det gamla mottot - "All reklam är bra reklam"? Och kanske har han fått in bra med bidrag till sin rörelse under den senaste tiden - vad ska man med pengar till efter Domedagen, det kanske många tänker och öppnar plånboken och donerar. Sådant har ju hänt förr i historien.

PS2: På bilden ovan (den med den dekorerade lastbilen) står det "The Bible Guarantees It". Nu är ju detta engelska och jag har inte samma känsla för det engelska språkets valörer som det svenska språkets. Men på svenska innebär "garantera" för mig något positivt - och det kan man väl rimligen inte uppfatta Domedagen som?

Vill du kommentera? Skriv din kommentar här (När du klickar på "Skicka" kommer det upp en skylt, klicka på "OK", sedan en till skylt, klicka på "skicka"!)

Torsdagen den 19 maj 2011: Pensionärmusik
Häromdagen kommenterade jag Olle Wickboms kampanj för att Sveriges Radio ska starta en särskild kanal med musik för äldre/pensionärer - eller i varje fall spela mer sådan musik i de nuvarande kanalerna. Många har instämt i hans uppfattning, andra har sagt ungefär så här: "Musik för oss fyrtiotalspensionärer, vad menar han att det är? Det var ju vi som uppfann rock och pop".

Oavsett vilken uppfattning man har om vad som är "musik för pensionärer" tycker jag att nedanstående filmsnutt är väldigt bra i sammanhanget.

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick

 Se till att klicka bort ev reklam som kommer upp i nederkanten - annars ser du inte den svenska texten till filmen!

Vill du kommentera? Skriv din kommentar här (När du klickar på "Skicka" kommer det upp en skylt, klicka på "OK", sedan en till skylt, klicka på "skicka"!)

Tisdagen den 17 maj 2011: Är pop-musik kultur?
Det får väl var och en ha sin egen uppfattning om. Men om man definierar kultur som något skapat av människan – i motsats till natur – så måste väl pop-musik och all annan musik räknas till kultur. Kanske Sten Broman hade en annan uppfattning, i varje fall tyckte han väl inte att dragspelsmusik var kultur. Men så mycket dragspel brukar inte finnas inom popen.

Sten Broman

Olle Wickbom i Hedemora driver en kampanj (bland insändare på SPF Falubygdens webbplats, se Insändarsidan) om att Sveriges Radio ska spela mer musik som är anpassad till pensionärer, eventuellt i en egen kanal. Att pop-musik inte skulle vara kultur har han nog aldrig hävdat, bara att han tycker att den låter illa. För övrigt finns det en intressant artikel om vad pensionärer tycker om för musik och annat (idag och i morgon) på Veteranens webbupplaga.

Däremot vet jag nu att pop-musik är allmänbildande. European Song Contest i lördags var ganska länge spännande, röstningen gick hit och dit och Sverige/Saade låg bra till. Såsmåningom drog dock Azerbaijan ifrån och vann klart. Även Georgien och Armenien förekom i sammanhanget.

Då uppkom några frågor. En sådan är ”Hur stavas egentligen namnet på landet?”.Azerbajdzjan eller Azerbaijan eller på något annat sätt? Jag har hittat flera varianter.

Nästa fråga är ”Var ligger landet?”. Under programmets avslutning, när det var klart att de hade vunnit, nämnde de svenska TV-kommentatorerna att nästa års tävling alltså kommer att gå i landets huvudstad Baku. Då kom jag på att det var i trakten av Baku som bröderna Nobel höll på med oljeutvinning runt förra sekelskiftet. I mitt huvud förlade jag landet nordost om Kaspiska havet.

Där har jag nu lärt mig att jag hade fel. Landet (jag skriver ”landet” i stället för namnet eftersom den rätta stavningen ju är besvärlig att veta) ligger i stället tillsammans med Armenien och Georgien i Kaukasus mellan Kaspiska havet och Svarta havet.  

Här är en karta över landet. Väster om det ligger alltså i nordväst Georgien och rakt i väster Armenien. Men väster om Armenien ligger en del av landet, exklaven Nachitjevan. Sedan kommer vi ihåg från nyhetsrapporteringarna att det finns något som heter Nagorno-Karabach. Det är formellt fortfarande en del av Azerbaijan, en del som har övervägande armenisk befolkning och som därför under nittiotalet utropade sig som självständiga från Azerbaijan. De facto är det alltså ett självständigt land - men inte erkänt av något annat land. Som ett resultat av det krig som pågick under början av nittiotalet ockuperar Armenien de delar av Azerbaijan som ligger runt Nagorna-Karabach.

Sedan kan man fråga sig - ska de här tre länderna verkligen vara med i European Song Contest? Ligger de i Europa? Ligger de inte i Asien? Tydligen är det inte så lätt att svara på i vilken världsdel de ligger eftersom det inte finns någon entydig defintion av europagränsen i den här delen av världen. Geografiskt anses det vara vattendelaren i Kaukasus som är gränsen - och då borde de nog höra till Asien - men sedan är det en politisk fråga också. Så i European Song Contest räknas de som Europa även om det alltså geografiskt är tveksamt.

För övrigt är det ju en mycket liten del av Turkiet som ligger i Europa (och där, dvs i Bosporen, är ju gränsen tydlig). Och hur man kunnat räkna Israel til Europa överstiger mitt förstånd. Kanske för att de "känner sig" europeiska - vad vet jag.

Även när det gäller Georgien finns det ju problem med gränsen. Delar av landet, Abschazien och Sydossetsien, har brutit sig loss och är de facto självständiga. Erkända bara av Ryssland, Venezuela, Nicaragua och den pyttelilla önationen Nauru i Stilla havet. Att Ryssland erkänt är inte så konstigt, att Venezuela gjort detsamma är nog för att presidenten Chavez vill reta USA.

Men varför Nauru? Öns yta är 21 kvadratkm och befolkningen uppgår till cirka 13000 personer. Vad har de för anledning att ta ställning till frågan om två utbrytarregioner på andra sidan jordklotet? Svaret är pengar. Ryssland beviljade ett bistånd på 50 miljoner dollar om de erkände regionerna som självständiga stater. Då var det nog inte så svårt för beslutsfattarna att bestämma sig, särskilt inte som landet är utfattigt sedan den tidigare enda inkomstkällan, fosfatbrytning, har upphört eftersom fosfaten är slut.

Bild på hela landet Nauru

Det lilla landet har även tidigare varit pragmatiskt, dvs anpassat sig till omständigheterna. 2002 fick Nauru 130 miljoner dollar från Kina för att sluta erkänna Taiwan. Men 2005 erkände de Taiwan igen, tydligen hade de fått ett bättre bud...

Hm - jag kom visst lite långt från rubriken. Men visst är pop-musik allmänbildande.

---------------------------------

PS: Det där med att dra sams mellan olika etniska grupper, det har vi människor väldigt svårt för. Alltid är det minst en grupp (och ofta båda/alla) som anser att just de blir missgynnade.

Tisdagen den 17 maj 2011: Så glad jag blir...
...när jag ser att det finns människor som inte bara pratar utan verkligen gör något - och gör något nyttigt. "Hjälp till självhjälp".

 

Här är hennes webbplats.

Torsdagen den 12 maj 2011: Vilken dag är det?
Förra helgen var vi nere i Stockholm och hälsade på barn och barnbarn, tre barn och fyra barnbarn, varav det minsta hade ettårskalas. Fast det förstod han nog själv inte så mycket av, det var mest storasyster som tog hand om presenterna.

En av döttrarna, som arbetar på ett Sandvik-bolag, berättade att hon på måndagen skulle ha fyra möten varav ett var telefonmöte med deltagare i Kina, Sverige (hon själv), Tyskland och USA. Vi insåg att det blir en del praktiska tidsproblem med sådana möten, i detta fallet löste man det tydligen genom att mannen i Kina fick ta samtalet sent på kvällen vilket blev morgon i USA. Som tur är behöver han ju inte åka in till kontoret för mötet utan kan lika gärna sitta hemma och prata.

Jag inbillar mig att sådana förhållanden är ganska vanliga med de stora världsomspännande multinationella företag som många numera jobbar i, den andra dottern på Ericsson lär ha motsvarande.

Men när det gäller mötet ovan så handlade det i varje fall om att de hade mötet på samma dag även om tidpunkten på de olika platserna varierade.

I tidningen läste jag i veckan att man på Samoaöarna har andra problem. Samoa ligger omedelbart öster om datumgränsen. Se kartan:

Men deras viktigaste kontakter såsom affärspartners är Australien och Nya Zeeland. Vilket innebär problem. Dels måste man väl vara noga med att tydliggöra vilken dag som egentligen avses när man bokar ett telefonmöte. Och framför allt menar man att man ”förlorar” en affärsdag. När de har fredag på Samoa är det ledig lördag i Australien-Nya Zeeland och när de senare har måndag är det söndag på Samoa och då går Samoanerna i kyrkan.  

Så nu vill man ändra datumlinjen så att Samoa kommer att ligga väster om den och alltså ha samma datum som Australien-Nya Zeeland. Man har faktiskt ändrat en gång tidigare, i slutet av 1800-talet flyttade man från ”väster om” till ”öster om” med samma motiv – då var det USA som var den stora affärspartnern. Fast själv tror jag inte att de hade så mycket direkta affärskontakter med USA i slutet av 1800-talet. Men det kanske fanns telegraflinje redan då?

-----------------------

PS: När man lanserade det här med telefonmöten hette det alltid "telefonkonferens" kommer jag ihåg. Antagligen för att det lät mer statusfyllt och därför lättare skulle bli accepterat.

PS2: Jag vet inte hur de gjorde när de bokade tiden för det där mötet ovan,dvs hur de angav klockslaget. Antagligen använde de UNC, det som i min ungdom hette GMT, Greenwich Mean Time. Hur UTC egentligen ska utläsas är höljt i dunkel för mig, förkortningen är tydligen en kompromiss mellan engelska Coordinated Universal Time och franska temps universel coordonné. (Det är tur att inte ryssar och kineser är lika statusfyllda och propsar på sitt eget språk!). Men UTC och GMT är inte helt lika, om man ska vara noggrann, de kan avvika flera tiondels sekunder från varandra på grund av jordens oregelbundna rotationshastighet. För min del gör det inte så mycket.

PS3: I Storbritannien pågår en diskussion om att byta tidszon till den centraleuropeiska, dvs den som vi använder. Frågan är väl hur många hundra år det ska ta för de konservativa engelsmännen att bestämma sig för det.

Onsdagen den 11 maj 2011: 10 dagar kvar!
Så lång tid har vi på oss. I varje fall om vi tror på det budskap som den amerikanska radiostationen Family Radio sänder ut. Den 21 maj kommer domedagen. Här är deras webbplats, här en pdf-kopia av budskapet.

Fredagen den 6 maj 2011: År ut och år in - folk fortsätter att vara godtrogna
Alldeles nyss fick jag epost från en god vän, en person som i vanliga fall brukar vara klok och förnuftig och tänka rationellt och inte vara alltför godtrogen. Brevet var eftersänt i ett antal omgångar. Det lydde så här:

Sent: Tuesday, May 03, 2011 6:05 PM
Subject: Fw: VIKTIGT, Polisen varnar !.OBS INGET SKÄMT!

Läs & vidarebefordra!!  
   
Förmedla till alla dina kontakter snarast!!  
Var uppmärksam under de närmaste dagarna: öppna inte några budskap med en  
bilaga med titeln 'Vykort från HALLMARK' oberoende vem som har skickat det  
till dig!  
Det är ett virus som öppnar en vykorts-bild, som 'bränner' hela  
C-hårddisken i din dator!  
Detta virus kommer att tas  
emot av någon som har din e-postadress i sin kontaktlista.. Det är  
anledningen till att du måste meddela alla dina kontakter! Det är bättre  
att få detta budskap 25 gånger, än att ta emot viruset och öppna det!!  
   
Om du får ett mail kallat POSTCARD, trots att det skickas till dig från en  
vän; öppna det inte!! Stäng av datorn omedelbart!!!  
   
Detta är det värsta virus som aviserats av CNN.  
Det har varit indelade efter Microsoft som den mest destruktiva viruset  
någonsin!!  
Detta virus upptäcktes av McAfee nyligen , och det finns ingen reparation  
ännu för denna typ av virus!  
Detta virus förstör hårddisken, där  
vital information hålls!!!  
   
Meddela alla dina vänner.  
KOM IHÅG: Om du skickar till dem, kommer du att gynna alla!  
____  
Med vänliga hälsningar  
   
Jessika Karlsson  
   
Polismyndigheten i Stockholms län  
Personal- och utvecklingsavdelningen  
08-4010266 0702-756528  
jessika.karlsson@polisen.se

Om detta brev verkligen skulle ha någon som helst giltighet och härstamma från polisen - då borde det väl rimligen stå något om saken på polisens webbplats http://www.polisen.se/ . Naturligtvis gör det inte det. Och eftersom brevet är daterat den 3 maj, dvs för två dagar sedan, borde faran väl rimligen ha nämnts i nyhetsrapporteringen i radio/TV och tidningar. Inte ett ord där heller.

Men ändå finns det folk som skickar sådant här vidare. Nu kanske det inte är någon fara med att skicka det vidare - min datakompetens är inte sådan att jag kan kontrollera om detta brev har några inbyggda virus. Men nog borde väl folk fundera på om det i själva verket är detta brev som är det farliga och som innehåller ett virus? Sådant har ju förekommit.

Hur som helst visar det att det nog inte är så svårt att vara bondfångare.

----------------------------

PS: "Om du får ett mail kallat POSTCARD, trots att det skickas till dig från en vän; öppna det inte!! Stäng av datorn omedelbart!!!". Så stod det. Jaha - och vad gör jag sedan? Skall jag behålla datorn avstängd i resten av livet?  

PS 2: Nästa brev från den gode vännen:

Hej alla igen!

Ja, så har jag gått på detta att skicka vidare ett meddelande som cirkulerar runt jorden varv efter varv. Efter att en vän som jag vidarebefordrat mejlet till ringde mig och undrade, så har jag nu talat med den TV-kände polistalesmannen Ulf Göransson, vid Stockholmspolisen. Han kände till detta mejl som cirkulerar och berättade att det ursprungligen av misstag skickats vidare från en anställd vid polisen i Stockholm under år 2007. Denne hade i sin tur fått mejlet tillsänt till sig. Polisen hade under en tid en ruta om saken inlagd på sin hemsida och enligt Göransson överväger man att låta lägga in informationen på hemsidan igen.

Lyckligtvis innehåller mejlet inte något virus eller annat som kan vara skadligt för datorer. Det olyckliga är naturligtvis att era mejladresser gått med i mitt utskick. Jag ber er alla om ursäkt för detta mitt misstag.

Ulf Göransson framförde polisens ursäkt för att detta mejl kommit ut och börjat spridas som det nu har gjort. Man har från polisens sida på alla tänkbara sätt försökt att få stopp på vidareskickandet av meddelandet men inte lyckats. Hans råd till mig och andra med mig att göra som jag nu gör, alltså skicka ett nytt mejl och förklara läget med mejlet. Och när man gör det, plocka bort den ursprungliga avsändarens mejladress i det nya mejl som man skickar ut. Nu ska jag försöka göra det mejl som jag nu skickar.

Hälsningar från en nu något klokare och försiktigare e-postare

Till min tidigare beskrivning av den gode vännen ("en person som i vanliga fall brukar vara klok och förnuftig och tänka rationellt och inte vara alltför godtrogen") kan jag nu lägga "och har engagemang och förmåga att ta de rätta kontakterna för att reda ut hur det verkligen förhåller sig"!

PS3: Med anledning av kommentaren i brevet som återges i PS2 "Det olyckliga är naturligtvis att era mejladresser gått med i mitt utskick. Jag ber er alla om ursäkt för detta mitt misstag". Om du ska skicka epost till flera (eller många) personer och inte vill att mottagarna ska kunna se vilka andra som har fått brevet (och därmed inte heller se deras epostadresser) rekommenderas att använda "Hemlig kopia". Så görs när SPF Falubygden skickar gruppmejl till de 800 medlemmar som anmält sin epostadress till medlemsregistret.

När du klickat på "Skapa epost" och fått fram formuläret klickar du på antingen "Till" eller "Kopia" i övre vänstra hörnet. Då kommer det upp en ny ruta där det förutom "Till" och "Kopia" även finns "Hemlig kopia". Skriv alla adresserna där så är det ingen mer än du som vet vem som får brevet. På "Till"-raden behöver du egentligen inte skriva något alls, men om du vill kan du skriva din egen adress där.

    

Torsdagen den 5 maj 2011: Väj rätt äldreboende!
Ovanstående var rubriken på en artikel i Veteranens webbupplaga. Den handlade om en nyutkommen bok. När jag läste artikeln blev jag fundersam.

I artikeln låter det som att det stora problemet för åldringar, som själva anser att de är för gamla eller för dåliga att bo ensamma hemma (tex genom att de är så pass orörliga att de inte träffar någon mer än hemtjänsten som kommer och så snabbt som möjligt ska bege sig därifrån till nästa boende) är att välja vilket boende som de vill nyttja och att det är svårt att få en bra beskrivning av de olika alternativ som erbjuds att välja mellan.

Ser verkligheten ut så i Falun? Den erfarenhet som jag har från min mors situation för cirka tjugo år sedan (i Malmö) och Margarethas fars situation för tio år sedan (i Gustafs, Säters kommun) säger något helt annorlunda än så som jag uppfattar artikelns beskrivning av verkligheten.

Min erfarenhet är att det i princip är omöjligt att komma in på någon form av gemensamt äldreboende innan man är så dålig att man inte har någon egentlig glädje av att bo tillsammmans med andra människor, och det är de andra på boendet också. Dvs man är så dålig att det egentligen bara handlar om "förvaring". Att kunna flytta till ett gemensamt äldreboende för att inte vara ensam hela dagarna - det finns det ingen chans till.

När Margarethas far äntligen kom in på Enabackagården visade det sig vara trevliga lokaler med utsikt över naturen och fina gemensamhetsutrymmen. I varje boendes rum fanns såväl pentry som kylskåp - men ingen av de som bodde där var längre i sådant skick att de kunde använda något av det!

(Maten klagade han jämt över - "det smakar ingenting". När jag undrade om man inte kunde få betala för att få bättre mat var svaret att det gick inte - "alla har inte råd att betala för bättre mat och då skulle det bli orättvist!". Även boendes anhöriga opponerade sig mot tanken - de var kanske rädda för att arvet skulle tunnas ut?)

Enbackagården i Gustafs

Är det bara jag som har dåliga erfarenheter? Finns det verkligen en möjlighet att välja var man vill bo? Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att få flytta till någon form av gemensamhetsboende när jag själv tycker att det skulle "vara bra för mig" - inte när en socialtjänsthandläggare sent omsider har prioriterat mig (och då jag sannolikt är så dålig att jag inte längre har någon glädje av de andra på boendet)?

Måndagen den 2 maj 2011: Vi får väl skylla oss själva
Under påsken var det väldigt varmt och skönt. Det tyckte vi nog alla. Naturen verkligen exploderade i grönska. Hästhov, vitsippor och blåsippor kom samtidigt. Så ska det ju inte vara, en sak i taget.

Antagligen var det fler än Margaretha och jag som sa att "Nu går det nästan för fort, det är ju den här perioden som är allra vackrast med den skira grönskan. Värmen och naturen borde lugna ner sig lite så att vi kan få njuta av detta lite längre".

Och visst blev vi bönhörda. Över ån faller det just nu snöblandat regn. Och termometern visar så få grader att det inte alls känns lockande att gå ut. Men vi får väl skylla oss själva.

Torsdagen den 28 april 2011: Våra barnbarns skola
Under årtionden har man diskuterat hur den svenska skolan ska fungera, vilka förändringar som ska genomföras alternativt inte genomföras. Ofta handlar diskussionen om det ska vara en "pluggskola" eller en "flumskola". Just nu verkar argumentationen ofta handla om att återskapa läraryrkets status.

Själv har jag svårt att ha en egen uppfattning, det var så länge sedan såväl jag själv som mina barn gick i skolan - och barnbarnen har ännu inte hunnit dit. Ska man uttala sig så bör man ha kunskap, inser jag. Men en sak har jag noterat när man i TV lyssnar till intervjuer med skolbarn om hur de ser på sin skolsituation. (Ja, jag vet att jag själv brukar säga att man inte ska dra alltför långtgående slutsatser av sådana intervjuer i TV - det finns ju ingen som helst garanti för att några elever som uttalar sig är representativa för landets elever).

Det som eleverna verkar klaga på mest är att ljudnivån i klassrummet är så hög att de har svårt att koncentrera sig på arbetet. När eleverna själva klagar på detta förstår jag inte varför man/beslutsfattarna inte ger lärarna legitima möjligheter att se till att det är någotsånär tyst i klassrummet. Då menar jag verkligen inte att vi ska återinföra Stig Järrels lektor Caligula i filmen Hets från 1944 - utan bara att det skapas en sådan miljö att eleverna känner att de kan koncentrera sig.

I nyheterna idag rapporterades om en undersökning som redovisade att var tredje pojke och var fjärde flicka i mellanstadiet tyckte att de hade för mycket läxor. Varefter man ojade sig över detta.

Det som jag började fundera över när jag hörde uppgifterna var - är detta mycket eller lite? Hur stor andel av eleverna tyckte att de hade för mycket läxor när mina barn gick i skolan på 80-talet eller jag själv på 50-talet?

Och om man vänder på redovisningen: Två av tre pojkar och tre av fyra flickor tyckte inte att de hade för mycket läxor. Kanske är detta ett tecken på att man har för lite läxor. För det är väl egentligen ganska naturligt att tycka att man har för mycket att göra, oavsett om man studerar eller yrkesarbetar? Hur många yrkesarbetande skulle svara "ja" på om de har för mycket att göra i arbetet? Många tror jag.

Onsdagen den 27 april 2011: Prissättning och "slit-och-släng"
Plötsligt slutade det trådlösa tangentbordet att fungera. Jo, en knapp fungerade, den som visar på skärmen vilka enheter som jag har i datorn, "My computer" var den märkt med. Alla andra var "döda".

Efter att förgäves ha tryckt på alla knappar en stund och vänt och vridit på tangentbordet insåg jag att det ju måste finnas batterier någonstans. Kanske de var slut? Jag konstaterade att jag under de 5-6 år som jag har haft denna dator aldrig hade bytt batterier i tangentbordet (men ganska ofta i den trådlösa musen) vilket förundrade mig. Så jag bytte. Men ingen skillnad.

Tog med mig tangentbordet och gick bort till den lokala databutiken på Slaggatan, berättade hur det var och frågade om det var någon mening att lämna in tangentbordet för att få det lagat. Eller var det bättre att köpa nytt?

"Du får ett nytt trådlöst tangentbord och mus för 299 kronor" sa killen i butiken. "Vi tar 495 kronor för felsökning".

Jag betalade 299 kr, tog mitt paket och gick hem.

Men man kan ju fundera på det här med resursslöseri och vad som händer med det gamla tangentbordet (som han tog hand om). Hamnar det på en soptipp i Elfenbenskusten eller något liknande ställe? Och hur mycket fick de betalt som monterade ihop det nya? För av de 299 kronorna tar säkert butiken 100-150 kronor. Och så ska det skickas runt halva jordklotet.

Lite dåligt samvete får man nog. Särskilt som jag för ett tag sedan såg en film om hur man primitivt letar fram och gräver upp ädelmetaller i Kongo.

Fredagen den 15 april 2011: Höjd över havet?
I morgon ska vi åka till Sälen över helgen. Inte för att vi tänker åka skidor (vi har ju just kommit hem från en vecka på Malta och är mer inställda på sommar och bad än skidåkning). Men för att hälsa på barn och barnbarn som sk vara där över påsken.

Men åker man till Sälen vill man ju ändå gärna veta hur det är med snön. Att det fortfarande är snö i backarna förutsatte jag men hur är det i terrängen i övrigt? Så jag gick in på nätet och hittade en alldeles förträfflig webbplats OnTheSnow som redovisar snöförhållandena på skidorter runt hela världen.

Även Sälen. Så här stod det:

Av texten förstår jag att det är mellan 24 och 40 cm snö där.

Men varför står det "Höjd över havet i dalen"? Den enda förklaringen som jag kan se är att de har haft en urusel översättare (antagligen hämtad från nätet) när de har översatt från engelska till svenska...

Onsdagen den 13 april 2011: Vägvisning – hommage à Kjell Nyman
Av olika anledningar blev det ingen thailandssemester för Margaretha och mig i februari eller mars. Det var synd. I stället tänkte vi göra en liten kortsemester ner till Medelhavet för att möte våren så här i april. Barcelona funderade vi på. Men så fick vi inspiration av att SPF arrangerade en resa till Malta.

Så vi gick in på nätet och bokade flygstolar på Ryanair – deras prissättning är minst lika invecklad som SJ:s (se Köpa biljett hos SJ – en grundkurs) – en hyrbil hos Hertz och några olika hotellrum i olika städer/byar.

Det blev en härlig semester även om vi inte fick ”möta våren” – vi mötte sommaren i stället. Ljuvligt. Och vi åkte runt och tittade på diverse sevärdheter.

Lite knepigt var det dock att köra bil där. Dels var det ju väldigt länge sedan vi körde på vänster sida här hemma så det var lite ovant, dels var det ännu mer ovant att växla med vänsterhanden i den högerstyrda bilen, särskilt som jag de senaste tio åren kört med automatlåda. Men framför allt var trafiken väldigt livlig och vägarna väldigt smala. Inte fanns det några ”säkerhetszoner” vid sidan av vägen heller. Där asfalten slutade stod det en stenmur. Överallt. Asfaltbeläggningens jämnhet ska vi inte prata om, i jämförelse med Malta har Skuggarvsvägen varit en njutning.

Det var när vi körde där nere som jag kom att tänka på Kjell Nyman. Han är numera liksom jag pensionerad men var under ”hundra år” trafikingenjör på Vägverket här i Dalarna. Nja, ”hundra år” var kanske att ta i – men han har funnits där "i mannaminne” i varje fall.

Kjell hade (och har fortfarande) mycket bestämda uppfattningar i olika frågar som vägvisning och annan skyltning längs våra allmänna vägar. Det har alltid varit svårt att övertala honom att ändra uppfattning. Delvis beror det på att han har synnerligen goda kunskaper i det ämnet och delvis på att han är envis.

Det är väl därför som han ibland har kallats för ”Nejman”.

Men det går faktiskt att få honom att ändra uppfattning – eller att i varje fall acceptera en annan uppfattning. Själv lyckades jag med det när det gäller frågan huruvida Vägverket skulle acceptera den cirkulationsplats som Hedemora kommun ville ha på rv 70 mellan de båda befintliga. Mitt argument var ungefär så här: ” Nu ska ju både du och jag gå i pension och de som kommer efter oss kommer säkert att gå med på detta. Då kan vi väl lika gärna göra det med detsamma”. (Men någon cirkulationsplats finns det ännu inte där - det behövs pengar också).

Men han är inte bara envis utan även kreativ. När Hemslöjdens gård Sätergläntan hade svårt att få sina besökare att hitta dit (det är inte så lätt) och ville ha en vägvisningsskylt ute på rv 70 i Insjön blev Kjells svar att enligt Vägverkets regler tillåts skylt till kommersiella verksamheter vid den allmänna väg som ligger närmast. Och det är ju inte rv 70 utan en liten väg dit turisterna inte förstår att de ska ge sig in. Men han löste problemet genom att utse Sätergläntan till ett geografiskt namn, dvs en by eller bebyggelse, och då gick det att acceptera. Såväl hos Sätergläntan som på Länsstyrelsen, som på den tiden hade ansvar för näringslivsutvecklingsfrågorna i länet (numera region Dalarna) tyckte man att detta var en genial lösning på ett byråkratiskt problem.

Men det var inte Sätergläntan som gjorde att jag nere på Malta kom att tänka på Kjell. För ett tiotal år sedan ville man nere i Västmanland att det skulle vägvisas till Sälen redan där nere via något vägskäl - jag kommer inte ihåg vilket. Själv hade jag en viss förståelse för deras resonemang, särskilt som det ju vore bra om den tidvis mycket intensiva trafiken till Sälen kan fördelas på flera vägsträckningar. ”Och det handlar ju bara om en enda skylt så det blir inga större kostnader heller” sa jag till Kjell.

Men då höll han en föreläsning för mig. Det handlar inte om en skylt. Om man börjar skylta med ett ortsnamn, då måste man fortsätta att skylta detta ortsnamn i vägens fortsatta sträckning – annars kommer trafikanterna att blir förvirrade och undra om de råkat komma fel när det inte längre står ”Sälen”. (Och ju fler ortsnamn som skyltas desto större är risken att trafikanterna inte hinner läsa allt som står där).

Det var precis detta som hände mig på Malta. När jag skulle till Marsaxlokk (de har väldigt mycket ”x” och ”q” i sina ortsnamn) och vid ett vägskäl såg ortsnamnet och en pil blev jag glad. Men vid nästa korsning stod det helt andra namn och inte Marsaxlokk. Varvid jag undrade om jag ändå hade kört fel. Och undrar man och är osäker är man ingen bra och säker trafikant, då kan man komma sig för att göra hastiga och oöverlagda kursändringar.

Jag tror att jag ska be Kjell åka ner och föreläsa för vägvisningsansvariga på Malta.

Tisdagen den 12 april 2011: Kommer du ihåg Yuri Gagarin?
Idag är det 50 år sedan han som första människa flög i rymden.

Måndagen den 4 april 2011: Solen skiner & livet är allmänt trevligt
För närvarande har vi tre dagstidningar, FK, SvD och DN. Det är alldeles för mycket. (Hur det kommer sig att vi har tre tidningar kan jag berätta en annan dag).

Det är mycket att läsa. Många artiklar men även en massa annonser (ja, jag vet man behöver inte läsa allt, speciellt inte annonserna).

Idag såg jag i SvD en helsidesannons för en fastighet till salu. Inte vilken villa som helst, Ållonö slott hette den och ligger tydligen vid Bråviken. Huvudbyggnad om 1164 kvm plus inredd källare 264 kvm, park om cirka 15 ha. Något pris stod naturligtvis inte utsatt. Jag antar att det gamla uttrycket gäller – ”Frågar du vad det kostar har du inte råd”.

Det ser väl mysigt ut.

Så här beskrev mäklaren fastigheten:

Ållonö är ett sagolikt vackert barockslott naturskönt beläget med utsikt över Bråvikens vatten. Denna unika egendom har anor från 1300-talet och Corps de logi uppfördes ursprungligen 1670 av friherre Gustaf Kurck troligtvis efter ritningar av Nicodemus Tessin. Ållonö har besuttits av många kända familjer; bl.a. Kurck, Lilliehöök, Oxenstierna, Hamilton, Sperling & Flach.

Det var familjen Flach som återförde slottet till sitt ursprungliga skick under åren 1905-1913. Dagens ägare har under de senaste åren låtit slottet genomgå en genomgripande & pietetsfull renovering & är i dag troligen ett av Sveriges bäst bevarade & välrenoverade barockslott. Den särledes vackra slottsparken, det framförliggande vattnet & de många gamla lövträden skapar en naturromantisk inramning till slottet. Färgen på slottet är romantiskt rosa och taket grönt, därtill finns två flyglar, stall med sex boxar, ridbana, hagar & en grävd kanal från havet till den egna bryggan i anslutning till slottet.

En unik möjlighet att förvärva ett exklusivt familjegods i absolut yppersta skick inte långt från Stockholm. Huvudbyggnad om ca 1164kvm + ca 264 kvm inredd källare, parken är ca 15 ha.

När jag hade läst det första stycket med beskrivningen av vilka familjer som hade ägt slottet funderade jag över varför de skrev ”Sperling & Flach” och inte ”…Sperling och Flach”. Visserligen lär det finnas en berömd tysk släkt vid namn ”Thurn und Taxis” men att det skulle finnas en svensk släkt vid namn ”Sperling & Flack” låter osannolikt. I varje fall kan jag inte hitta någon när jag googlar. Den slutsats som jag kom fram till var att det kanske var så att vid något tillfälle hade slottet ärvts av en dotter som var född Sperling men gift sig Flach. Genom att använda tecknet ”&” ville man kanske markera att det egentligen var en släkt trots att det var två olika namn. Det tyckte jag var en möjlig vettig förklaring.

Men sedan fortsatte jag att läsa och såg att man använde tecknet ”&” nästan genomgående i stället för ”och” i den löpande texten. Då blev jag ännu mer förundrad. Varför gör man så? Som jag är van är det i speciella uttryck, till exempel firmanamn, som vi på svenska använder detta tecken ”&”.

Vad kan meningen ha varit att skriva så? Till råga på allt var man inte helt konsekvent, på ett ställe har man ju använt ordet ”och”. Men eftersom jag inte är någon språk-guru tittade jag vad Wikipedia hade att säga om "&", det var följande:

Idag används tecknet främst i firma- och företagsnamn, i titlar för tidningar och böcker, samt i källförteckningar, där flera författare har författat eller redigerat en och samma publikation:

• Företaget Ekström & Son
• Tidningen Kalle Anka & C:o ges ut varje vecka
• Herring, Edward, Whitehouse, Ruth D & Wilkins, John B. 1990. Papers of the fourth Conference of Italian Archaeology. London, Storbritannien.

I äldre litteratur kan man ofta se användandet av et-tecknet, men i modern löpande text rekommenderas användandet av "och" eller "samt" istället för et-tecken.

Varför har man skrivit så i annonsen?

PS: Det fanns i annonsen flera andra pampiga slott/hergårdar till salu. Här är annonsen på nätet om du är intresserad av en affär.

Måndagen den 4 april 2011: Exit Rock-Ragge
Som pensionär är man ju per definition gammal - även om man inte känner sig det. Det som gör att man trots det inser allvaret i livet är när någon som är i ens egen ålder visar sig ha avlidit.

För några år sedan (den 31 oktober 2009) berättade jag att vi hade ätit på Marianns på Slaggatan. Medan vi åt kom det några musiker, som tydligen skulle spela senare på kvällen, och gjorde ett sk sound-check. Det visade sig vara Rock-Ragge med flera. Vi frågade förundrat oss själva "Lever han fortfarande - och spelar han fortfarande?".

Det gjorde han. Men det gör han inte längre. För idag läste jag i tidningen att han hade gått bort.

Visserligen tillhörde svenska rockare inte mina idoler när jag var i tonåren. Var det rock skulle det vara Bill Haley, annars var det gärna jazz. Men han är ändå en symbol för en tid som har gått. Så jag hedrar hans minne så här:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick 

Torsdagen den 31 mars 2011: Patchwork och annat värdefullt
Låt mig först säga att jag brukar ha svårt att ”hänga med” i modet, dvs veta vad som är modernt i klädväg. Jag kommer ihåg att jag en gång på 80-talet (eller var det 90-talet?) reagerade på att en av mina arbetskamrater hade en kavaj som jag tyckte satt så väldigt illa på honom. Den såg ut att vara alldeles för stor, hängig och pösig och dessutom med axelvaddar som gjorde att det hela så väldigt konstigt ut.

Först efter ett bra tag förstod jag att den stilen var modern just då. Generellt sett brukar jag inte förstå vad som är modernt förrän det håller på att bli omodernt. Det är en av anledningarna till att jag försöker köpa ganska neutrala kläder, dvs att inte bry mig om att följa modet. Ett annat skäl är att jag normalt använder min kläder under en avsevärt längre tidsperiod än vad ett mode håller sig.

När vi i veckan var i Stockholm följde vi med våra vänner som tänkte köpa en ny matta till sitt vardagsrum och besökte därför Nessims Mattor vid Norrmalmstorg. Medan de diskuterade färger, storlekar, mönster och knutar på mattor från länderna i Mellersta Östern (det är intressant att notera att de flesta svenskar betraktar invånarna i dessa länder något nedlåtande och anser dem vara tämligen ociviliserade med sina steningar av kvinnor mm – men deras mattor uppskattar vi!) så strosade jag runt i lokalen och såg en trave med mattor som inte alls liknade dessa ”äkta” mattor.

Nyfiken som jag är frågade jag naturligtvis vad det var för konstiga mattor och fick svaret att tekniken hetta Patchwork. Man tog gamla utslitna mattor och klippte sönder dem i bitar som sedan syddes ihop på motsvarande sätt som när man gör lapptäcken.

Men när man gör lapptäcken inbillar jag mig att man väljer ut vackra tygbitar. Här var det alltså utslitna (och väldigt utslitna!) mattor som klipptes sönder. Och som var till salu för 10-20.000 kronor. Det var modernt nu. Trots att jag aldrig hade hört talas om det.

Senare på eftermiddagen gick Margaretha och jag runt för oss själva och tittade i olika butiker. Bland annat kom vi till såväl PUB som NK, de gamla ”varuhusen” som numera består av ett antal olika specialistbutiker. Såväl i heminredningsbutiken R.O.O.M. på PUB som på NK upptäckte vi att det fanns fullt av sådana mattor. Alla var inte sönderklippta och hopsydda, det fanns även mattor som bestod av ett enda stycke.

Men alla var väldigt slitna. Jag insåg att de inte var ”naturligt slitna”, dvs ingen normal människa har kvar sin matta till dess att den blivit så utsliten, utan de har sannolikt slitits mekaniskt i en maskin för att få detta utseende – ungefär på motsvarande sätt som de stenslipade jeans som ungdomarna köper (och dessutom gör en rispa i så att de ska se ännu mer slitna ut).

Det ljusa till vänster om soffbordet är nog solljuset, men till höger är det helt enkelt slitet. Avsiktligt.

Det var spännande att gå och titta på dessa mattor och undra hur någon kan betala stora pengar för dem.

På samma ställe hittade vi plåtstolar, rostiga och slitna som såg ut att ha använts i en verkstad i hundra år. 6-8000 kronor.

Böjträstolar lanserade tysken Michael Thonet i mitten av 1800-talet, i första hand som kaféstolar. Det är en väldigt vettig och bra stoltyp tycker jag, lätta och behändiga att flytta och tillverkas och säljs ju fortfarande. Här hittade vi en ”sliten” sådan. Den var väldigt sliten, ett ben satt till och med löst. På en loppis eller en auktion på landet skulle jag kunna tänka mig att man skulle kunna få betala 50 kronor – men då skulle man nog få ett par stycken av stolarna. Här kostade den 2550 kronor.

Thonet-stol - men den här ser ganska välskött och hel ut. Därför antagligen inget värd.

Vi hittade även en fotpall. Ja, det var nog mer än en fotpall, den var nog avsedd att sätta sig ner på när man balanserar ett champagneglas i handen för den var rejält stor, 120*120 cm och snyggt klädd i skinn. Sittpuff kallas det kanske. Hade vi bara haft ett vardagsrum som var stort nog skulle jag mycket väl kunnat tänka mig att ha den hemma. Om det inte var för en sak – priset var 76.000 kronor.

Min slutsats av allt detta blev: Folk har för mycket pengar. Eller kanske rättare: Det finns uppenbarligen en hel del människor som har så mycket pengar att de inte vet vad de ska göra av dem.

Men det var roligt att få gå och ”förfasa” sig.

Torsdagen den 31 mars 2011: Hammarby Sjöstad
Margaretha och jag har under ett par dagar besökt goda vänner som bor i Hammarby Sjöstad i Stockholm.  Det var en upplevelse, en hel stadsdel uppförd sedan millennieskiftet nere vid vattnet. Och en stadsdel som verkligen ser ut som en ”stadsdel” i en stad, dvs inte ett förortsområde.

Foto Holger Ellgaard

När man på 1930-talet dels rev gammal bebyggelse inne i städerna och framför allt byggde nya bostadsområden utanför (som tex Vällingby) var det för att åstadkomma något som var bättre än de osunda miljöer som många människor tidigare hade tvingats leva i. Osunda och osämlika. De välbärgade bodde i stora ljusa våningar ut mot gatan medan de mindre bemedlade bodde i gårdshus och liknade på trånga gårdar med fukt och orenligheter och dit solljuset sällan hade en chans att leta sig ner.

Den nya tidens modell vara att bygga ”hus i park”, antingen punkthus eller långsmala lamellhus där alla skulle få lika mycket ljus in i lägenheterna. Det var ju bra från hygienisk synpunkt. Även om jämlikhetstanken ibland gick till överdrift, enligt min uppfattning. Sålunda förekom det att man inte satte några fönster på lamellhusens gavlar – eftersom de som bodde i gavellägenheterna i så fall skulle fått ett bättre läge än övriga boende i huset. Det skulle inte ha varit jämlikt. För mig är detta ett bra exempel på vad jag kallar ”kommunistiskt jämlikhet”, dvs att jämlikhet skapas genom att se till att ingen får det bättre i stället för att se till att de som har det sämre får det bättre. De som bodde i ”övriga” lägenheter i husen skulle ju inte fått ett dugg mindre ljus om de som bodde i gavellägenheterna hade fått fönster på gaveln.

Så har vi byggt länge nu. Bra exempel är Norslund och Herrhagen. Ljust och fint. I Hammarby Sjöstad har man gått ifrån detta med ”hus i park” och har byggt husen med fasadlivet i gatukant (ja, det är ordentligt breda trottoarer också). Men ändå lycktas få till det så att det blir ljust – och att väldigt många till och med har lite utsikt över vattnet.

Själva strandkanten har man bevarat naturlig, dvs vassbevuxen där sjöfåglar kan bygga bo, i stället för att gjuta eller mura en kajkant. Ändå kan man promenera längs vattnet på lite upphöjda spångar.

Foto Pieter Kuiper

Är ni i Stockholm och inte vet vad ni ska ta er för en eftermiddag, ta och åk dit och flanera en stund – det finns kaféer och restauranger så ni kan sitta ner och mysa också. Ta tunnelbanan till Gullmarsplan och byt där till spårvagnen Tvärbanan mot Sickla Udde. Stig sedan av vid Luma (den gamla lampfabriken som Kooperativa Förbundet startade för att komma till rätta med glödlampsoligopolet och förse oss konsumenter med billigare glödlampor). Sedan kan ni strosa runt. Alternativt kan ni ta busslinje 2 från Kungsträdgården mot Sofia och sitta kvar på den genom hela Södermalm tills den stannar vid ändhållplatsen (så ni behöver inte vara oroliga för att stiga av vid fel hållplats) och sedan fortsätta ytterligare några hundra meter ner till vattnet och ta färjan (gratis) över till Sjöstaden.

Såväl Margaretha som jag sa att om vi av någon anledning skulle vara tvungna att bo i Stockholm skulle vi gärna bo där.

PS: Dessutom har de slalombacke inom promenadavstånd, Hammarbybacken, som är en gammal soptipp men när vi var där i veckan hade full fart på liftarna.

Lördagen den 26 mars 2011: Smartare än en femteklassare
Igår kväll (under Earth Hour) tittade vi på TV-programmet "Smartare än en femteklassare" (ja, vi hade TV påslagen men lamporna var släckta!). Och började fundera.

Det pratas ju så mycket om att en stor del av skoleleverna inte ens har grundläggande (dvs godkända) kunskaper i basmämnena när de lämnar årskurs nio. Vad det beror på diskuteras, om det är missriktade läroplaner, dåliga lärare, för hög ljudnivå i skolsalen, dålig stöttning från föräldrarna eller ointresse från eleverna. Kanske är det en kombination?

Men som i alla andra verksamheter gäller det ju att prioritera. Det finns så väldigt mycket man kan lära sig/man kan lära ut till eleverna. Allt kan man uppenbarligen inte hinna med. Då gäller det att välja ut det som är väsentligt, dvs det som eleverna verkligen har nytta av i sitt kommande liv.

Alla eleverna i programmet visste att den judiska högtiden "sukkot" på svenska heter "lövhyddofesten". Jag undrar hur många av de vuxna i publiken som visste det. Inte jag i varje fall.

Är detta verkligen något som är så viktigt att lära ut att alla femteklassare ska veta det? I ett land där vi knappt vet vad "våra egna" religiösa högtider står för. (När vi slopade annandag pingst som helgdag för att "få plats med" nationaldagen och en del av mina arbetskamrater gnällde över detta roade jag mig att fråga varför vi egentligen firade pingst. Det var en av totalt trettio på kontoret som visste).

Prioritera!

Lövhydda i New Hampshire, USA

PS: Varför heter det "lövhyddo-" och inte "lövhydde-"?

Fredagen den 25 mars 2011: Earth Hour och energi
I morgon kväll ska vi släcka alla lampor i en timme mellan 20.30 och 21.30 för att visa att vi är engagerade i världens energiproblem. Det kan jag gärna göra, visst kan det vara trevligt att sitta i stearinljusens sken och titta på TV och dricka ett glas gott vin tillsammans med Margaretha. Även om det kanske inte innebär så mycket för energifrågan, man ska väl se det hela som en symbolhandling – och sådana kan ju vara viktiga.

I morse läste jag i FK på ledarsidan ett kommentar från riksdagsledamoten Carl-Oskar Bohlin (M). Han hade tackat nej till en inbjudan att tillsammans med landshövdingen och andra framstående personer avnjuta en middag i stearinljusens sken och ville förklara sitt ställningstagande. Så här skrev han:

Tidningens politiske redaktör Christer Gruhs, uppmärksammar att jag valt att avböja en middag i mörker med anledning av Earth Hour, tillsammans med landshövdingen och riksdagskollegor. Låt mig först göra klart att jag inte har något emot vare sig landshövdingen eller företeelsen att använda våra energiresurser på ett klokt sätt, snarare tvärt om.

Vad jag däremot har svårt för är ett arrangemang som närmast har karaktären av att världen en timme varje år stoppar huvudet i sanden, för att sedan vakna upp med ett litet bättre miljösamvete dagen därpå utan att något har förändrats. Eftersom Earth Hour sägs vara en viktig symbolhandling måste man fråga sig vad som egentligen symboliseras genom en mörkläggning.

Lampan och ljuset har kommit att stå som symbolen för mänsklig uppfinningsrikedom och framgång. Istället för att vända teknikutvecklingen ryggen genom att säga att Edison med sin uppfinning av glödlampan var en miljöbov ska vi minnas vad han ersatte, nämligen luftföroreningar av eld och sot. Låt oss förvalta detta arv och bli miljövänligare genom teknisk landvinning. Sådant sker inte genom en middag i ett såväl intellektuellt som fysiskt mörker.

Genast fick han följande kommentar från Christer Gruhs:

Svar direkt: Eftersom Carl-Oskar Bohlin tilltror sig en större intellektuell kapacitet än vad övriga middagsgäster representerar, borde måltiden i morgon kväll vara ett gyllene tillfälle för en kunskapsbärare av Bohlins kaliber att dela med sig av.

Jag har stor respekt för Christer Gruhs och brukar väldigt ofta dela hans uppfattningar i olika frågor. Men den här gången tycker jag att det skulle varit under hans värdighet att komma med en så ironisk kommentar. Varken Christer Gruhs eller jag vet väl vad landshövdingen eller de övriga gästerna egentligen tycker om middagen och hela jippot, kanske är det så att de helt enkelt vet vad som är ”politiskt korrekt” och därför går på middagen?

Men till själva sakfrågan.

Det är väl inte belysningen som är det stora problemet. Precis som Carl-Oskar Bohlin skriver har ju den elektriska belysningen inneburit en revolution för mänskligheten. Inte bara genom att troll och andra ruskigheter, som höll till i stugornas vrår, självdog när det blev ljust. Naturligtvis ska vi vara aktsamma med all energianvändning och inte ha belysningen tänd i onödan. Min egen far var, när jag växte upp, väldigt noga med att man skulle släcka belysningen i ett rum när man gick ut från det (och ingen annan var där) så jag har blivit väl uppfostrad. Även om hans argument mer handlade om ekonomi än om miljö, det senare var ju inte ”uppfunnet” då.

Så man ska inte ha lampor som lyser i onödan, det håller jag helt med om. Sedan kan man fråga sig vilken betydelse den minskade elenergin till belysning har från miljösynpunkt. Den genomsnittliga elenergin i Sverige är alstrad av vattenkraft och det brukar alla vara överens om att det är en väldigt ”ren” och miljövänlig energi – även om det var väldigt mycket debatt om miljövärden när våra älvar en gång byggdes ut.

Nu inser jag att mitt resonemang i ovanstående stycke inte är helt relevant. Det är ju inte hur den ”genomsnittliga” elenergin har alstrats som är intressant utan marginalenergin, dvs varifrån den energi kommer som förbrukas om vi använder ytterligare lite energi. Och då är det ju sannolikt så att den kommer från ett koleldat kraftverk någonstans i utlandet. Respektive att om vi förbrukar lite mindre energi så kör man det koleldade kraftverket lite mindre och detta ger därigenom lite mindre utsläpp. Därigenom skulle det vara intressant att minska även energiförbrukningen beroende av belysning i Sverige. Det håller jag med om.

Det märkliga är att så resonerar man/vi/SJ inte när det gäller den energi som åtgår för att driva järnvägstrafiken. Att åka tåg är säkert bra från energisynpunkt, dvs tågen rullar på stålskenor och har därför liten friktion, dessutom rymmer ett tåg många passagerare som energiåtgången kan fördelas på (under förutsättning av att det finns passagerare i vagnarna!). Så egentligen borde inte SJ behöva ”skryta” på ett ovederhäftigt sätt som de gör. De påstår att all deras energi är ”grön”, dvs alstrad av vatten- eller vindkraft eftersom de har ett avtal med sina leverantörer att det är sådan el som levereras. Hur man nu ska kunna veta var just de elektronerna har satts i rörelse som driver tågen. Men det som avses är naturligtvis att energileverantören garanterar SJ att de producerar så mycket energi på dessa sätt och att de inte har motsvarande avtal med någon annan köpare om just denna kvantitet.

Men precis som när det gäller belysningen så innebär ju detta att bara att det är någon annan elkonsument som får den energi som alstrats av kolkraftverken, inte att användningen av sådan energi på något sätt minskar. Hur detta ska gynna miljön kan jag inte förstå – vad det handlar om är väl att få kunden att känna gott samvete. Det är ju inte alla som genomskådar resonemanget.  

För övrigt kanske det från energisynpunkt hade varit bättre att stänga av TV:apparaten under en timme i stället för att sitta och titta på den i stearinjusets sken. En TV drar över 200 W och med tanke på hur lite de moderna glödlampor, som vi numera använder, drar så måste vi ha väldigt många sådana i rummet för att nersläckningen av dem ska komma upp i samma klass som TV:apparaten. Jag inser naturligtvis att finessen med att släcka lamporna är att det ”syns”, om vi stänger av TV:apparaten är det ingen mer än vi själva som lägger märke till det. Och på landshövdingens middag har de säkert ingen TV på.

Utan att ha kunnat göra någon beräkning tillåter jag mig dessutom att anta att den energi som middagsgästerna använder när de åker bil till och från middagen långt vida överskrider den energi som sparats genom att belysningen släcks. Det är inte all som liksom jag har gångavstånd till residenset.

Jag kommer nog att släcka belysningen i morgon kväll. Det är mysigt att sitta i soffan med Margaretha i mörkret.

---------------------------------

PS: Det finns andra energibesparande aktiviteter/kampanjer som jag tror mer på. Visserligen får jag nog betrakta mig själv som en inbiten bilist men jag har stor respekt för de som varje år driver kampanjen "I stan utan min bil". den syftar till att vi under en dag ska låta bli att ta bilen till jobbet (eller vart det nu är vi kör i stan).  Dels blir energibesparingen av att cykla eller ta bussen till jobbet avsevärt större än att släcka lampan i en timme, dels är det inte bara en symbolhandling - det kan få effekt även på längre sikt genom att deltagarna får upp ögonen för att man inte behöver ta bilen korta sträckor i stan. Och kanske fortsätter att cykla eller ta bussen. (Jag tror inte att särskilt många av de som släcker ljuset i morgon kväll kommer att säga "Det här gick ju bra, vi fortsätter att ha släckt på kvällarna").

Tyvärr brukar det inte alls vara så många som hörsammar vadjan om att ställa bilen hemma. Det fordrar ju ett visst mått av uppoffring (anser man nog) och det är man inte beredd att göra. Att släcka ljuset en timme för att "vara duktig" innebär ju ingen särskild uppoffring så det kan man ställa upp på. Tyvärr är vi nog sådana, de flesta av oss.

Nu kanske någon säger att det är lätt för mig att tycka om den kampanjen eftersom jag dels bor inne i stan och kan promenera till hela centrum utan besvär och dels är pensionär, dvs inte har någon arbetsplats att förflytta mig till. Det är rätt, det erkänner jag. Men kanske skulle en sådan kampanj kunnat få mig att inse att det går bra att cykla eller ta bussen in till stan när jag bodde i Källviken - särskilt som förutsättningarna för att cykla den sträckan var synnerligen goda, nästan helt horisontellt och bra cykelbana.

Att cykla mellan Falun och Borlänge för att komma till jobbet, det tycker jag nog är lite för långt för att få någon större omfattning även om det numera finns en fin gång- och cykelbana längs väg 293. Men det finns de som är villiga att cykla så långt, kanske inte varje dag men ibland. Heder åt dem!

Att cykla på vintern tycker jag är lite överdrivet hurtigt...

Jag har till och med haft en arbetskamrat Roland Thorén om vilken, när hans namn nämnes, någon alltid med förvåning och beundran i rösten kommenterar att han cyklar mellan hemmet i Dala Järna och arbetet på Vägverket i Borlänge - cirka 9 mil. Fast när man pratade med honom om det förklarade han att han "bara" brukar cykla en gång varje sommar.

Torsdagen den 24 mars 2011: Knappar
Det finns nog ingen som vet hur många olika sorters knappar det finns i världen. Olika storlekar, färger, utseende. Knappsamlare har man ju hört talas om. Fördelen med att samla knappar är väl att samlingen aldrig riskerar att bli komplett – vilket ju lär vara en äkta samlares fasa.

En riktig knappsamlare kanske även ägnar sig åt knappologi. Ordet betecknar vetande som är meninglöst och pedantiskt systematiskt och myntades av August Strindberg i novellen De lycksaliges ö i samlingen Svenska öden och äfventyr.

Men även om vi inte är knappsamlare har de flesta hushåll nog en knappsamling, ofta bestående av en glas- eller metallburk där vi har sparat gamla knappar. Med tanken att de kanske kan komma till nytta någon gång. För knappar har ju en tendens att för eller senare lossna. Ibland märker man när knappen lossnar och hinner fånga upp den så att den kan sys i igen. Men ibland upptäcker man bara att det är en knapp borta. Då tar man fram burken och ser om det finns någon likadan knapp där som kan ersätta den borttappade.

När det gäller herrskjortor brukar det inte vara så svårt, de är ganska standardiserade såväl till utseende som storlek. Men i många andra fall kan det vara svårt att hitta en knapp som är likadan som de som sitter kvar i plagget. I värsta fall bli man tvungen att byta ut alla knapparna i plagget, det är inte roligt.

Nuförtiden är många tillverkare av klädespersedlar medvetna om detta och syr in en eller flera extraknappar i en fåll någonstans på plagget, där de inte syns normalt. Så har man en att ta till om en knapp försvinner. Det är jättebra tycker jag.

Fast ibland kanske det kan gå till överdrift. Jag har ett antal kalsonger där det sitter en enda knapp i gylfen.

(Jag är så urbota konservativ att jag aldrig skulle komma på tanken att ta på mig ett par kalsonger utan gylf, jag förstår överhuvudtaget inte hur man kan sälja sådana. Jag har ett par långkalsonger som inte har gylf och vet hur bökigt det är när man ”ute i skogen” blir kissnödig och behöver böka och greja för att få fram det man ska ha fram).

Den där knappen i dessa kalsonger brukar jag aldrig ha knäppt så för mig behövs den egentligen inte. Men det kan ju finnas andra män som använder samma modell av kalsonger och som vill ha knappen knäppt så därför kanske det är bra att den finns. Och för mig gör det ju inget att den sitter där.

Det som jag har reagerat på är att tillverkaren har sytt fast en reservknapp på lappen, där det står vad kalsongerna är tillverkade av och hur de ska tvättas. Det är ju snällt. Men det känns väldigt onödigt.  Även om jag skulle vilja använda knappen i gylfen, dvs ha den knäppt, så skulle jag inte känt det som något som helst problem att sätta i en knapp från vår knappburk som inte var exakt lik den ursprungliga om denna nu skulle ha lossnat. Jag tror inte att Margaretha heller skulle ha opponerat sig. Och de herrar som möjligen skulle ha kunnat lägga märke till saken till exempel när jag byter om för att simma i Lugnets simhall skulle säkert inte heller tyckt att det var uppseendeväckande. Särskilt inte som det ju bara är en knapp i gylfen, dvs den knapp som sys i blir inte ”avvikande” på samma sätt som om man sätter i en avvikande knapp i en damblus.

Ett bra exempel på onödigheter alltså. Men det gör ju mig inget att den sitter där den sitter.

Söndagen den 20 mars 2010: Datamolnet
Häromdagen fick jag en fråga från Pia Ekström i SPF Falubygdens studiekommitté. Hon undrade vad som menades med ”datamolnet”. En medlem hade föreslagit henne att ta med en kurs i detta ämne i kursutbudet. Men för att kunna anordna en kurs bör man ju veta vad det handlar om så man kan hitta rätt kursledare. Det visste inte Pia.

Eftersom inte heller jag hade hört ordet tidigare så svarade jag ungefär så här:

”Jo, det är så att efter alla stora världshändelser, revolter i Nordafrika och katastrofer i Japan, har det blivit en så intensiv datatrafik att nätet har blivit överbelastat. Det innebär att när jag ska skicka e-post till dig kan det i stället hamna hos någon i Costa Rica. Likaså, när jag ska surfa in på Aftonbladets webbplats för att läsa lite nyheter kan jag komma till Dala-Demokratens sida. Allmän röra på nätet alltså. Det är det som man åsyftar med begreppet ”datamolnet”. Fast egentligen handlar det mer om ”dis” och ”dimma” än ett moln.”

Ett moln som egentligen mer är ett "allmänt dis"

Pia tittade skeptiskt på mig, det syntes tydligt att hon inte trodde på min egenhändigt påhittade förklaring. Så jag fick googla på ”datamoln” på nätet. På Wikipedia hittade jag följande beskrivning:

Datamoln är en teknologi baserad på användning av datorer över Internet. Det är en teknik där stora skalbara resurser, exempelvis processorkraft, lagring och funktioner, tillhandahålls som tjänster på Internet till användare som inte behöver ha den tekniska kunskapen eller kontrollen över infrastrukturen.

Datamoln omfattar programvara på nätet och annan teknisk utveckling där Internet används för att tillgodose slutanvändarnas IT-behov, exempelvis genom att använda en webbläsare och via den köra ett program som finns på en främmande server.

På en annan sida hittade jag följande:

Molnet betyder Internetbaserad databehandling och programvara som tjänst. Snart behöver du knappt ha ett enda program i din dator! Allt fler tjänster blir tillgängliga via webbläsaren. Oavsett var du är eller vilken dator du använder kommer du åt dina filer.

I framtiden kommer datamoln vara en del av företagens IT-infra­struktur. Du som kund får tillgång till rätt IT-tjänst när verksamheten kräver det.

För att få det ännu tydligare förklarat för mig vände jag mig till Martin, min son, och ställde tre frågor:

1. Kan du ge en konkret beskrivning av vad datamolnet innebär (jag avskyr abstrakta beskrivningar)?
2. Är datamolnet något som du anser att jag behöver sätta mig in i?
3. Finns det anledning för SPF Falubygden att arrangera en kurs i detta ämne för sina medlemmar?

Hans svar var ungefär så här (med reservation för att jag har missförstått):

Hittills har det normalt varit så att när du ska göra något på datorn laddar du ner ett program till din egen dator, antingen genom att köpa det för ett par tusenlappar i en butik eller på nätet (om du inte piratkopierar det gratis). De vanligaste exemplen är ordbehandlingsprogram som Word eller kalkylprogram som Excel, vilka normalt följer med när du köper datorn, dvs inbakade i priset.

När du redigerar föreningens webbsidor använder du dig av programmet Adobe Dreamweaver som kostar några tusen att köpa (om du inte piratkopierar) och som du installerar på din dator hemma. Det senare (”hemma”) innebär att när du åker på semester till Thailand kan du inte redigera sidorna – om du inte har valt att installera det på en laptop som du tar med dig (och någon laptop har du ju inte).

När du vill redigera (förbättra) någon bild som du tagit med din digitala kamera så använder du programmet Photoshop, som du köpt och installerat på din dator (om du inte har piratkopierat det).

Nu håller det på att komma program som ligger på en server ”någonstans i världen”, du har ingen som helst anledning att fundera över om det ligger på en server i Sverige eller Indien eller Vietnam eller USA, du kopplar upp dig till programmet via Internet och använder det för att redigera en bild eller en webbsida. Eller göra något annat. Ett sådant exempel är Dropbox där du kan lägga dokument varefter dina vänner kan ta dela av dem. Eller Aviary som ersättning för Photoshop.

För företag kan det handla om att ”outsourca” verksamhet. När Vägverket behöver ett epostsystem för ett antal tusen anställda kan de köpa in program och ett antal servrar som de placerar i ett rum på Röda Vägen i Borlänge och anställa några tekniker som sköter underhållet av programmet och servrarna. I Molnet köper de i stället tjänsten av någon som har sina servrar placerade någonstans, var är ointressant för Vägverket, men kanske i ett land där lönerna är lägre.

Se här hur Google gör reklam för sin verksamhet, som är ett exempel på hur man kan nyttja "Molnet".

Helt okomplicerat är detta väl inte, om landstinget på detta sätt skulle outsourca sitt system med patientjournaler skulle naturligtvis frågan om risken för att obehörig kan ta del av en journal omedelbart komma upp.

Jag tycker inte att du behöver fördjupa dig i ”Molnet”, det som är intressant är väl i stället att se till att ”hänga med” och lära sig vilka möjligheter som ”Molnet” ger i form av nyttjande av program och annat. Det skulle ju föreningen kunna ha en kurs i, dvs att lära ut allt nytt som hela tiden kommer. För ni pensionärer vill ju inte bli akterseglade, ni som hela ert yrkesverksamma liv var måna om att hela tiden sätta er in i nya tekniska landvinningar, ni vill väl inte sluta med det bara för att ni har gått i pension?

För övrigt tycker jag att du ska passa på att köpa en iPad nu. Eftersom iPad2 har börjat marknadsföras här i Sverige kan du säkert få ett exemplar av den "gamla" grundversionen iPad till ett bra pris.

Det här är kanske en bättre illustration, ett gulligt moln med solen som lyser över alla möjligheter

Så nu vet jag det!

Torsdagen den 17 mars 2010: På Mariannes
Nu har vi gjort Margarethas dotter Anna förskräckt!

(Här måste jag infoga en parentes: Jag använder här ordet "förskräckt" på det sätt som Margaretha gör. För mig har ordet "förskräckt" alltid inneburit något negativt förvånande, skrämmande - ordet hänger ju samman med "skräck". Men Margaretha, som är uppväxt i Gustafs, har förklarat för mig att hon alltid har använt ordet som en synonym till "förvånad", alltså inte lagt några negativa bindningar i det. Hon skulle alltså kunna säga "Oj, vad jag blev förskräckt när jag vann på Trisslotten!").

Vi har köpt ett sk Restauranghäfte, som innebär att man kan gå på vissa deltagande restauranger och äta två till priset av en (ja, dricka tillkommer naturligtvis). Det har vi nyttjat och bland annat har vi varit några gånger på Mariannes på Slaggatan. Där har vi passat på sådana kvällar när de har haft musikuppträdande.

Igår var vi där när Ian Haugland spelade tillsammans med bland annat Claes Yngström.

        

När Margaretha berättade det för Anna blev hon alldeles förskräckt. "Men mamma" sa hon "vet ni vem han är, han är ju trummis i hårdrockbandet Europe".

Och vi måste nog erkänna att vi var äldst i restaurangen. Men gubbarna som spelade var ju inte purunga de heller - även om de försökte se ut som sådana med sina frisyrer (antingen långt hår eller inget alls!).

När jag nu har bekänt vad vi har lyssnat på finns det väl bara ett sätt att avsluta detta blogginlägg:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

 

Lördagen den 12 mars 2011: Kvinnor i börsbolagens ledningar och styrelser
Vi har besök av barn och barnbarn i helgen. Det är roligt men blir lite högljutt. När lägenheten tömdes och blev tyst en stund satte jag mig ner i soffan och läste i ett medhavt exemplar av senaste numret av Veckans Affärer. Det handlade till stor del om mäktiga kvinnor.

I en ledare skriver Anna Körnung så här:

Äldsta dottern Jennie, drygt 20 år, är mycket studiemotiverad, ambitiös, målinriktad, driftig och kreativ. Kort sagt – hon har alla möjligheter att lyckas med det hon väljer att göra.

Det finns inga hinder. Förutom ett. Hon är inte man. För skulle man placera henne i ett rum tillsammans med 50 unga män och 50 unga kvinnor, alla lika begåvade, och bland dem välja 100 som ska ta plats i de svenska börsbolagens ledningar och styrelser så skulle de 50 männen plockas med en gång. Sen skulle man undra om det inte fanns några fler att ta av, öppna dörren och plocka in 30 förbipasserande av samma sort (män, inte riktigt lika kvalificerade som gruppen därinne). Tills sist, efter stora våndor, skulle kanske 20 av rummets kvinnor väljas in.

------------------
Hur ska vi 40-, 50- och 60-talister med något slags heder i behåll gå hem till våra döttrar (och barnbarn) och säga: ”Bra kämpat men gumman nu är det så här det ser ut – män väljer män av samma sort och därför kan du inte räkna med att ha samma möjligheter. Hur kvalificerad du än är.”

Hennes resonemang får mig att börja fundera. Över vilken värld Anna Körnung lever i.

Naturligtvis är det så att de flesta föräldrar har höga tankar om sina älskade barn - även om vi kanske inte är de mest omdömesgilla personerna, färgade som vi är av föräldraskapet. Så visst accepterar jag att Anna Körnung tror att hennes drygt 20-åriga dotter skulle ha platsat i ett svenskt börsbolags ledning eller styrelse om hon bara varit man.

Men vilka 20-åringar (män eller kvinnor) funderar överhuvudtaget över om de ska platsa i något av de svenska börsbolagen ledningar eller styrelser? Antagligen hoppas de kunna skaffa sig en bra utbildning och bra jobb. ”Bra jobb” innebär nog för de flesta en kombination av intressanta, stimulerande arbetsuppgifter och hög lön – kanske till och med en chefsbefattning på någon nivå så småningom. Men om en 20-åring går och funderar över att komma med i styrelsen för ett av de svenska börsförtagen, då tror jag nog att det tyder på dåligt omdöme och hybris – och sådana passar väl inte i ett börsföretags styrelse?

Gudinnan Nemesis var straffets och vedergällningens gudinna i grekisk mytologi, hon straffade särskilt människorna för övermod, hybris, gentemot gudarna

Nu till sakfrågan: Jag tror att det vore bra mer fler kvinnor i börsbolagens styrelser och ledningar. Det är säkert bra om man där har personer med olika egenskaper och kanske är det så att en genomsnittlig kvinna har lite andra egenskaper än den genomsnittlige mannen. Och jag håller med Anna Körnung om att män (och sannolikt även kvinnor) väljer människor av samma sort som de själva – och då avser detta inte bara könet, det finns ju många andra egenskaper som är viktiga.

Men motivet för att ha fler kvinnor i styrelser och ledningar är, enligt min uppfattning, inte att det ska vara ”rättvist”, vilket Anna Körnung tycks förespråka. Det är ändå en mycket liten bråkdel av dagens ungdomar (även av männen) som kommer att få dessa befattningar att det är ointressant att skapa ”rättvisa” i detta avseende. Ska vi prata om rättvisa mellan individer finns det mycket viktigare saker att diskutera! Och de välmeriterade personer som av någon anledning inte väljs ut till dessa befattningar (för att de är kvinnor eller av någon annan anledning) kommer sannolikt ändå att ha ett bra liv med intressanta arbetsuppgifter och bra lön, även om de hamnar en eller flera nivåer ner i hierarkin på ”sitt” företag.   

Motivet att välja in kvinnor är alltså inte ”rättvisa mellan individer” (min slutsats av livet är för övrigt att det finns ingen absolut rättvisa) utan att kvinnorna i styrelser och ledningar kan bidra med ett annat tankesätt och kanske även bredda möjligheterna för andra kvinnor att bli uppskattade på olika poster i organisationen.

Men samtidigt är jag lite skeptisk. Män (människor) väljer ofta människor som är av samma sort som de själva. Och det är inte alls självklart att de kvinnor som väljs in i ledningar och styrelser har de typiska ”kvinnliga” egenskaper som man motiverar den utökade kvinnliga representationen med. Kanske är det i stället så att de kvinnor som verkligen lyckas slå sig fram till dessa positioner är kvinnor som har typiskt manliga egenskaper? I så fall blir ju det hela ett misslyckande.

Detta innebär inte att jag menar att man ska avstå från att försöka få med fler kvinnor - men man kanske inte ska ha alltför stora förväntningar på att lyckas hitta de "rätta" kvinnorna, dvs de med typiskt "kvinnliga" egenskaper.

Onsdagen den 9 mars 2011: Hurra - våren är på väg. Och jag behöver inte ha dåligt samvete!
Jag har tidigare i vinter (den 17 januari) skrivit att "nu kan det gott bli vår och all snö smälta bort så fort som möjligt" - och att jag hade dåligt samvete för det.

Dåligt samvete för att, som jag skrev:

"Men före Vasaloppet tycker jag att det är osolidariskt att resonera så, det är så många som är inbitna skidåkare och som behöver snön. Och så är ju hela arrangemanget kring Vasaloppet viktigt för turismindustrin i Dalarna. Så jag har bestämt mig att före Vasaloppet får jag inte börja drömma om vår."

Men nu har ju Vasaloppet gått av stapeln så nu kan jag med gott samvete drömma om våren.

(Det finns kanske de som anser att jag borde ha väntat till efter Svenska Skidspelen nästa vecka innan jag slänger samvetet i papperskorgen. Men det gör jag inte. Att ha dessa spel en vecka efter det att VM har gått i Oslo känns för mig malplacerat. Nu har man ju klarat ut vem som är bäst, såväl i världen som i Sverige, då behövs inga fler tävlingar. I varje fall inte för sportens skull. Har man det ändå så visar man att det bara är för pengarnas skull).

Och jag behöver inte bara drömma. När vi idag tog en tur till sommarstugan kunde jag konstatera att Trafikverkets driftentreprenör har börjat att snödika längs vägarna, ett väldigt fint vårtecken.

När plogbilsföraren under vintern röjer körbanan fri från snö har han käppar/ruskor uppsatta i körbanekanten att hålla sig efter så att han vet var vägen finns under snön. Om han plogar någon decimeter utanför körbanan finns risken att en bilist kan komma med höger hjul utanför och sjunka ner när. Det kan resultera i att antingen hela bilen dras ner i diket eller att föraren får upp hjulet igen - med risk för en ordentlig sladd.

Men nu på vårvintern - när vi hoppas att det inte ska komma särskilt mycket mer snö och solen på dagarna värmer på snövallarna så att de börjar smälta - då är det dags för snödikning. Ett litet dike i själva snön så att smältvattnet rinner ner där i stället för att rinna ut på körbanan, där det finns risk för att det fryser till is på natten när det blir kallare.

Ett alldeles utmärkt vårtecken!

Söndagen den 6 mars 2011: I fäders spår för framtids segrar
Alldeles nyss har vi sett Jörgen Brink för andra året i rad vinna Vasaloppet och åka in under banderollen med texten enligt ovan. Grattis till honom.

Men när man sitter i lugn och ro i soffan och bara tittar på, då kan man ju ha tid att fundera också. Fundera på texten på banderollen. Inte på orden utan på bokstäverna.

Att det står "I fäders spår för framtids segrar", det vet vi ju alla. Även om det är lite gammeldags bokstäver (frakturstil?). Men när man har tid att titta på skylten blir man, eller i varje fall jag, förundrad. Det är fem ord som börjar med samma bokstav på skylten. Dvs orden "spår" och "segrar" börjar med samma bokstav som orden "fäders", "för" och "framtids". Konstigt.

Varför har man använt samma tecken för bokstäverna "s" och "f"? Och varför har man i så fall inte använt samma tecken för sista bokstaven i orden "fäders" och "framtids"?

Kan det vara så att man har avsett att använda versaler (stora bokstäver) för första bokstaven i varje ord - och att då "F" och "S" ser likadana ut? Medan den gemena (lilla) bokstaven "s" ser ut som jag är van att ett "s" ska se ut?

Kan någon språkvetare eller expert på typografi förklara?

-----------------------

Kommentarer:

Hans Nilsson: Visst är "f" och "s" förvillande lika men på "f"-et finns ett tvärstreck som endast syns åt höger på lodräta delen. Detta är frakturstil som infördes på 1500-talet av kejsar Maximilian och funnits kvar i alfabetet i Tyskland ända  till slutet av 1900-talet.  "S"  finns av 3 sorter

1. det som här står i början av orden.
2. det "s" som är mer likt vårt vanliga och det står i slutet av ett ord
3. det i tyska alfabetet speciella och välkända "dubbel-s"-et som förekommit i t.ex Sassnitz ända till 1996

Det är inget fel på bokstäverna på Vasaloppsskylten som skrivits i frakturstil. 

Lördagen den 5 mars 2011: Den långa sommaren 2011
Det har varit en lång och kall vinter. Ännu är den inte slut heller. Därför kan det vara skönt att veta att sommaren också blir lång.

Om den blir varm och ljuvlig eller kall och regning vet jag inte. Men lång blir den. Det inser jag.

Hur jag kan veta detta? Jo, jag förlitar mig på SVT, de brukar vara vederhäftiga och förtroendeingivande i sin rapportering. När man går förbi resterna av Egnellska huset, som nu håller på att byggas upp igen efter bränderna, ser man att på byggnadsställningarna finns nedastående skylt som berättar att sommaren 2011 kommer SVT att flytta in i huset.

Det låter väl trevligt för dem att få nya fina lokaler. Men när man sedan tar en vända runt "huset", dvs det pågående bygget, så ser det ut så här:

Nog inser man väl att om SVT ska kunna flytta in i det huset sommaren 2011 - då måste sommaren vara länge.

Torsdagen den 3 mars 2011: Sociala medier
Nog måste man väl erkänna att Facebook och Twitter gör skäl för benämningen "sociala medier" och att ungdomarna nyttjar dem för att verkligen ta vara på tiden för att vara sociala!

Tisdagen den 1 mars 2011: Är du dummare än en chimpans?
I ett tidigare blogginlägg (den 3 januari i år) gav jag ett tips om ett bra nyårslöfte (även om det kanske var lite väl sent, nyårslöften ska väl avges på nyårsnatten), nämligen att lära sig något nytt varje dag.  För lära sig nytt, det behöver man även om man är pensionär. Som exempel visade jag ett klipp från Youtube där man kunde lära sig hur de gamla egyptierna (liksom dagens datorer) räknade.

Anammade du idén om att lära dig något nytt varje dag? Själv kan jag inte påstå att jag har följt mitt eget råd. Men häromdagen lärde jag mig något nytt om världen och världens utveckling, när jag såg och lyssnade till en föreläsning som svensken Hans Rosling gav inför något som heter TED och som har till syfte att låta intressanta talare framföra sitt budskap under 18 minuter.

Hans Rosling är professor i Internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Han inledde med att berätta att han skulle ge en föreläsningsserie i ämnet för medicinstuderande och var lite orolig eftersom de studenter som han skulle tala inför ju är de med allra högsta gymnasiebetyg i hela Sverige. Kanske kunde de redan alltihop?

Därför gjorde han en liten förstudie för att ta reda på hur mycket de visste. Han gjorde fem sammanställningar av vardera två länder och bad studenterna ange vilket land av de två som hade den högsta barnadödligheten. Han parade ihop länderna så att det ena hade dubbelt så hög barnadödlighet som det andra.

Sri Lanka – Turkiet
Polen – Sydkorea
Malaysia – Ryssland
Pakistan – Vietnam
Thailand – Sydafrika

Resultatet visade att studenterna hade 1,8 rätt av fem möjliga, vilket lugnade honom. Uppenbarligen fanns det ett behov av hans föreläsningar. Men efter ett tag insåg han att dessa toppstudenter svarade sämre än chimpanser, som med statiskt slumpmässighet borde komma upp i 2,5 rätt när det gäller fem val mellan två alternativ.

Han lät även sina professorskollegor vid Karolinska Instiutet, varifrån medlemmar plockas till den kommitté som delar ut Nobelpriset i medicin, svara. De kom upp i 2,4 rätt, dvs i samma nivå som chimpanserna.

Nu tänker jag inte referera mer av hans föreläsning, det är bättre att du lyssnar och tittar på den själv, det är den roligaste föreläsning jag har hört på väldigt länge. Här är den:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Vill du se större bild (fullskärm), tryck då på den lilla rutan uppe i högra hörnet.

(Om du är orolig för att den är på engelska och att du inte ska förstå – var då inte det. Någon enstaka gång brukar jag försöka se en engelskspråkig film som inte har svenska undertexter, jag tänker att det är bra för att jag ska lära mig förstå talad engelska bättre. Men efter bara fem minuter tröttnar såväl jag som Margaretha, vi förstår för lite. För att inte bli alltför deprimerad intalar jag mig att det beror på att i filmer talar skådespelarna otydligt och slarvigt för att det ska låta naturligt. När jag på TV-nyheterna hör statsmän eller andra hålla offentliga tal brukar jag förstå lite bättre (de som håller tal brukar jag försöka artikulera så att lyssnarna ska höra vad de säger) – men inte särskilt mycket bättre. Då skyller jag på att de använder många svåra ord.

När Hans Rosling pratar förstår jag nästan till 100 % - och det trots att han pratar fort, ibland nästan sprutar orden ur munnen på honom. Vad beror det på att jag förstår honom så lätt? Kan det vara så att han pratar ”svensk engelska”, dvs likadant som jag själv och som jag har lärt mig i skolan? Jag vet inte. Men jag förstår vad han säger och det gör säkert du också.

Om du ändå vill ha det han säger översatt och textat under filmen, klicka då på "view subtitles" så kan du välja mellan undertexter på 44 olika språk inklusive svenska. )

I den senare delen av föreläsningen går han in på ett resonemang om att för att förstå världen måste vi kunna dra nytta av den statistik som faktiskt finns och kunna presentera det på ett intressant sätt. Han har själv för detta ändamål skapat hjälpmedlet Gapminder som är gratis tillgängligt.

Lyssna på honom och njut. Och lär om världen.

--------------------------

PS: Du kanske är mer "up-to-date" än jag och redan har lyssnat på Hans Rosling? Föredraget ovan höll han 2006, sedan dess har han framträtt i bland annat SVT och dessutom tilldelats diverse priser, bland annat som Årets folkbildare 2006.

Lördagen den 19 februari 2011: Görgott och kämpekul?
I går träffade jag en SPF-medlem som gav mig ett tidningsklipp från SvD från den 8 januari i år. Det var ett "öppet brev till Sveriges språkvårdare", skrivet av  Stig Strömholm, professor emeritus, jur dr och fd rektor vid Uppsala universitet.

Han reagerade mot att förstärkningsprefixet "jätte-" används alldeles för ofta och i alla sammanhang. (Det kan han kanske ha rätt i, när jag tänker efter använder jag det nog själv jätteofta). I stället för "jätte-" ville han ha förslag på andra förstärkningsprefix. Men inte de gamla vanliga "skit-", "djävligt", "stört-" eller "knök-".

Har du ett bra förslag till honom?

Själv bodde jag några år under min tonårstid i Trollhättan. Där, dvs i Västsverige, var det "gör-" som gällde, kanske är det likadant idag. Det ordet borde väl gå att exportera till Stockholm (för det är ju stockholmsspråket som styr oss)?

Eller varför inte låna av norrbaggarna. Nu när vi ändå har vant oss vid att lyssna på Skavland. Det låter så trivsamt när de säger det: "kjempe-".

Möjligen kan vi väl använda den svenska stavningen: "kämpe-".

Det var väl ett kämpebra förslag?

------------------------------

PS: På tal om Västsverige: Om man hör någon säga att någon eller någonting är "käckt", ja då vet man att vederbörande kommer från Göteborg.

PS2: Lite förvånad är jag över att Stig Strömholm reagerar så starkt på "jätte-". Även om ordet kanske används alltför ofta så är det ganska relevant som förstärkningsprefix i många sammanhang (och då menar jag inte "jätteliten"!). Jag kommer ihåg en 8-åring som i analogi med "kolsvart" påstod att snön var "kolvit". Om Stig Strömholm hade nämnt "absolut" hade jag förstått honom bättre. Det används numera normalt i betydelsen "ja". Men sådant här förändras snabbt, om några år är det andra ord som är modeord.

Torsdagen den 17 februari 2011: Falu-Kurirens tidsuppfattning

Tisdagen den 15 februari 2011: Enklaver och exklaver och andra underligheter
Konstiga gränser mellan länder (och andra geografiska områden) har jag kommenterat tidigare här i bloggen. Den 30 mars 2010 handlade det om den krokiga riksgränsen mellan Sverige och Finland på den lilla ön Märket i Östersjön, den 16 april 2010 om gränsen mellan Sverige och Norge i trakten av Sälen – där jag även presenterade en briljant idé om hur man lämpligen skulle kunna ändra gränsen.

Det finns andra konstigheter i sammanhanget, andra än att gränslinjerna ser krokiga ut, nämligen enklaver och exklaver. Så här beskriver Wikipedia begreppen:

Enklav, ett landområde som ligger innanför en stats gränser men hör till en annan stat. Området kallas enklav i den stat som den är omgiven av, men samtidigt exklav sett från den ägande statens sida.

    
I den vänstra bilden är C en enklav i A och en exklav till B. I den högra bilden är C en exklav till B men inte en enklav i A.

Ett praktexempel är enklaverna Madha och Nahwa på Arabiska halvöns norra spets. Så här ser området ut:

Den ljusa delen av kartan utgörs av Förende Arabemiraten som består av de sju olika emiraten (sheikdömen) Abu Dhabi, Ajman, Dubai, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharjah och Umm al-Qaiwain, vilka alltså fungerar som delstater inom federationen.

Öster om Förenade Arabemiraten ligger Oman som förutom landets huvuddel även omfattar den yttersta spetsen på halvön Musandam.

Men sedan finns det ytterligare en del land som tillhör Oman. Det är Madha, ett litet område på 15 km i öst-västlig riktning och 10 km i nord-sydlig riktning. Det utgör en enklav till Oman inne i emiratet Sharjah.

Foto från GoogleEarth av Bertil Lindén

Hur har det kommit sig att detta lilla område inne i emiratet Sharjah tillhör Oman - det kan man fråga sig.

Men ännu underligare är att inne i enklaven Madha finns det en annan enklav, Nahwa, som tillhör Sharjah. Nahwa är 3 gånger 1½ km stort och precis som "hela " Madha består det nästan helt och hållet av otillgängliga och ofruktbara berg. En by med 40 hus finns där.

Foto Rolf Palmberg

Foto Pointedstick

Foto Bertil Lindén

Men Madha och Nahwa är inte de enda konstigheterna när det gäller gränserna mellan de olika delstaterna i Förenade Arabemiraten. Titta på kartan här:

Som synes på kartan är det Abu Dhabi som är det ytmässigt helt dominerande emiratet inom Förenade Arabemiraten. Tittar vi på halvön längst upp i öster är den uppslittrad på ett märkligt sätt mellan de övriga sex emiraten:

Tala om röriga förhållanden. Titta till exempel på det minsta emiratet Ajman. Det består i första hand av själva staden med omgivningar vid Persiska Golfen, men även av ett område mellan Sharjah och Fujairah mitt inne på halvön och ett område längst ner i söder vid gränsen till Oman. Detta senare område är omtvistat, dvs Oman anser att det tillhör dem och en del av området har därför delad Omansk-Ajmansk administration.

Hur kan det komma sig att det har blivit så här? För oss som bor i Sverige verkar det underligt. Men då måste man komma ihåg att vi ser världen med våra ögon. Och de är väl färgade av vårt tänkande om nationalstater, dvs ett folk utgör ett land. Och att vi, i varje fall sedan tanken om nationalstaten växte sig stark på 1800-talet, har varit ett praktexempel på nationalstat (numera med så mycket invandrare vågar man väl inte längre prata om en nationalstat). Men på 1600- och 1700-talet såg det hela helt annorlunda ut. Sverige hade besittningar såväl i Baltikum och Tyskland, lite här och lite där, då var det inte tal om någon nationalstat.

På arabiska halvön har det nog i väldigt hög utsträckning handlat om ätter och stammar och feodalsystem, där olika furstar/sheiker har stått i vasallförhållande till andra furstar av högre dignitet. Man tillhör en ätt eller en stam.

Vill du läsa mer om ätter och stammar i Sverige i gamla tider rekommenderar jag Adolf Åströms bok Om svensk jordäganderätt från 1897. Vill du veta mer om Förenade Arabemiratens olika emirat och deras gränser kan du läsa på ComingAnarchy.com, sidan Enclave of an enclave och The bizarre Emirati borders. Här kan du läsa om Rolf Palmbergs besök i Nahwa.

Men enklaver är ju inget som bara har funnits i exotiska länder som Förenade Arabemiraten. Vi behöver inte gå längre än till nuvarande Tyskland och 150 år tillbaks, dvs till tiden före Tysklands enande. Då bestod ju området av ett virrvarr av olika kungadömen, kurfurstendömen, storhertigdömen, hertigdömen, furstendömen, lantgrevskap, biskopsdömen och fria städer i en enda röra (i varje fall för en utomstående betraktare) inklusive fullt av enklaver och exklaver.

I Nordisk Familjebok, Uggleupplagan från 1907, står det så här:

I Tyskland fanns fordom en mängd enklaver, och ännu idag finnas där åtskilliga, tex furstendömet Lübeck, hvilket nästan alldeles omslutes af Holstein, men hör till storhertigdömet Oldenburg. Flera tyska stater bilda nästan endast samlingar av enklaver, tex hertigdömet Braunschweig och de sachsiska staterna. Enklaverna äro kvarlevor från familjepolitikens dagar, då länderna gingo i arf och köp såsom privatbesittningar, och staten icke var folkets stat, utan furstens.

Vill vi ha exempel ännu närmare har vi Falu kommun. Stora delar av Sörskogs by som tillhör Falu kommun (fd Bjursås socken) ligger som enklaver i Leksands kommun (fd Åhls socken). Hur kommer det sig? När jag frågade för att få en förklaring fick jag höra att "det är för att faluborna ska kunna åka skidor i sin egen kommun".

Har du en vettigare förklaring till Sörskogs tillhörighet, så hör gärna av dig!

-------------------------------

Kommentar:

Inge Relefors: Baarle-Hertog - en märklig stad
För några år sedan gjorde vi en bussresa i Europa med Förenings-Sparbanken. Under hemfärden gjorde vi ett stopp i staden Baarle-Hertog, nära gränsen mellan Holland och Belgien.  Vi fick reda på att staden var delad mellan Belgien och Nederländerna (Holland) men större delen bestod av belgiska områden inne i Holland.  Vi såg bl.a. att längs gatorna låg hus på båda sidorna med husskyltar med ländernas flaggor, vilket betydde att den ena sidan var belgisk och den andra holländsk. Det var med andra ord en s.k. enklav vi besökte.

Redan då faschinerades jag av den märkliga stadsbildningen och nu har jag läst mera om dess historia.  Ursprunget till den komplicerade uppdelningen ligger faktiskt så långt tillbaka som på 1200-talet. Hertigen av Brabant gav då några gårdar i kommunen till området Breda men behöll givetvis de bästa själv. Fr.o.m. 1403 heter därefter en del av området Baarle-Hertog (betyder hertig) medan Baarle-Nassau tillföll baronen av Breda. När Belgien bildades 1830 ingick detta hertigdöme i Nederländerna och om detta tvistade man till 1959 då Belgien tilldömdes området av en internationationell domstol.

Gränserna mellan Baarle-Hertog (Belgien) och Baarle-Nassau (Holland) är så komplicerade att endast de båda ländernas lantmäterier har koll på det.  Det finns pubar där halva biljardbordet står i Belgien och andra halvan i Holland. Det betyder att under ett parti biljard korsar biljardkulorna landgränsen många gånger under spelet.  Det finns också hus som står mitt på gränsen och då bestämmer huvudingången i vilket land man bor. Ligger huvudingången mitt på gränsen får husets innevånare välja vilket land man vill tillhöra! Totalt bor i dag ungefär 9.000 personer i enklaven.

De komplicerade förhållandena innebär också att både Belgien och Holland var för sig levererar el, sköter tel.nätet och sänder kabel-TV, sophämtning och postutdelning sker två gånger varje dag (en gång belgisk och en gång holländsk).  Man har givetvis två borgmästare men faktiskt gemensam polisstation! Hänger Ni med? Tur vi bor i Falun där vi bara har uppdelningen ”Gruvliga delen” och ”Ljuvliga delen”!

I uppslagsverk beskrivs en enklav på följande sätt: ”Landområde som helt omges av annan stat, antingen egen stat eller del av annan stat”.

I Europa finns ytterligare några liknande enklaver:
     Campione d´Italia (Italien) omgiven av Schweiz
     Llivia (Spanien) omgiven av Frankrike
     Sankova-Medvezje (Ryssland) omgiven av Vitryssland
     Sjachimardan (Uzbekistan) omgiven av Kirgizistan
     Nachitjevan (Azerbadjan) omgiven av Armenien

En enklav med havskust är t.ex. Gibraltar (Storbritannien) i Spanien.

Fredagen den 11 februari 2011: Utsikt från mitt vardagsrumsfönster
Om det regnar och är lite gråkallt en dag den kommande sommaren ska jag ta fram det här fotografiet och titta på snöhögen på Köpmansgränd. Och komma ihåg hur snön virvalde ner i morse. Visserligen har det därefter blivit vackert solsken idag - men jag vill mycket hellre ha barmark än denna snöhög.

Onsdagen den 9 februari 2011: Ryssland avskaffar vintertid
Ibland undrar jag om vi människor har förstånd att styra oss själva, att styra vårt eget liv. Eller om vi behöver ”lura oss själva” för att klara av det.

Att lura sig själv har jag en inneboende motvilja mot. Rent etiskt ska man ju inte lura någon människa – men att lura sig själv, det känns så enfaldigt och dumt. Som att erkänna att jag inte är en logiskt tänkande varelse.

I Sverige, liksom i väldigt många andra länder inklusive Ryssland, använder vi ju oss av sk ”sommartid”, dvs under en del av året ändrar vi klockan en timme så att vi därigenom stiger upp en timme tidigare (i förhållande till solen) om vi stiger upp vid samma klockslag som vi brukar. Motivet är ju att använda den ljusa delen av sommarhalvåret bättre.

Det finns till och med de som anser att vi borde ha sommartid året runt så att vi även på vintern stiger upp ”en timme tidigare”. Det är detta som Ryssland nu kommer att införa.

Visst kan det vara klokt att stiga upp tidigare även under den mörkare delen av året. För vårt ”nyttjande” av dygnet är ju ganska snedförskjutet. Många människor vaknar klockan 6 på morgonen och somnar klockan 11 på kvällen, vilket ju är väldigt osymmetriskt i förhållande till dagsljuset. Om vi istället förlade de 17 vakna timmarna till mellan 03.30 och 20.30 skulle vi ju kunna tillgodogöra oss mer dagsljus.

Det är ju ett steg i den riktningen som man ska göra nu i Ryssland även om det bara är en timme de justerar.

Men varför ska man behöva ändra klockan för detta? Om alla ryssar (eller en överväldigande majoritet) tycker att det är bättre att stiga upp en timme tidigare så kan de väl göra det. Låta fabriksarbetet börja en timme tidigare, öppna butikerna en timme tidigare, starta skolorna en timme tidigare. Varför ska man behöva lura sig själva genom att ändra klockan?

I varje fall vi som lever i en demokrati som Sverige borde ju rimligen kunna låta arbetstiderna börja en timme tidigare om vi tycker att det är bättre. Utan att behöva mixtra med klockan.

Men kanske det är annorlunda i Ryssland. Demokratin där är väl lite mer tvivelaktig. Är det så att det är Medvedev som tycker att det skulle vara bra om folk steg upp en timme tidigare – men att de själva inte tycker så? Detta är det enda ”vettiga” motivet för att ändra klockan, som jag ser det (även om det enligt min uppfattning är ett ganska ”ovettigt” motiv).

         
Medvedev, han vill - men vill alla ryssar?

------------
Det finns väl ett motiv till att inte förlägga den vakna tiden till mellan 03.30 och 20.30 enligt ovan. Vi påverkas ju inte enbart av solens ljus utan även av den temperatur som solstrålarna ger. Och temperaturen under dygnet är ju förskjuten i förhållande till ljuset, dvs det är ganska kallt precis när solen har gått upp och fortfarande ganska varmt när solen har gått ner. Den högsta dygnstemperaturen brukar vara ungefär kl 14.00. Så att vara vaken mellan 03.30 och 20.30 ”soltid” kanske inte är det optimala. Kanske 05.00 i stället för 06.00 ”soltid” är en lagom kompromiss?

-----------
PS: I GP:s (Göteborgspostens) rapportering om den ryska förändringen stod det så här:

Ryssland slutar att flytta klockorna tillbaka till vintertid. President Dmitrij Medvedev motiverade beslutet på tisdagen med att omställningen orsakar stress och hälsoproblem. Beslutet träder i kraft i höst och betyder att ryssarna i flera storstäder kan njuta av dagsljus en timme längre på vintereftermiddagar.

Vilket gjorde mig förundrad. Är det bara i ”flera storstäder” som man ska göra förändringen? Gäller det inte hela Ryssland och alla ryssar?

PS2: Det där med att mixtra med klockan får mig att tänka på hur man kan mixtra med lönekuvertet. När jag arbetade blev jag varje år lika förvånad när jag inför sommarsemestern fick ett extra antal kronor i lön, sk semestertillägg.

Det var ju roligt att få pengar som jag inte hade räknat med – för mellan åren hade jag glömt bort det. Men samtidigt blev jag förtörnad och kände mig förorättad.

Jag insåg naturligtvis att dessa pengar inte var några ”extra” pengar som tomten kom med utan att de ingick i den lön som facket och arbetsgivaren hade förhandlat sig fram till. Men i stället för att lönen spreds ut med en tolftedel varje månad så betalade man ut en del av totalbeloppet som extrapengar/semesterersättning inför sommarsemestern. Rimligen var det facket som hade drivit på att så skulle ske.

Och varför gjorde de på detta viset? Det enda motivet som jag kunde komma på (och det enda som jag fortfarande kan komma på) var/är att facket ansåg att jag inte kunde ta ansvar för/planera min egen ekonomi under året. Om jag hade fått ut pengarna utspridda varje månad så skulle jag ha gjort av med dem och inte ha några pengar kvar för att göra en semesterresa för.

Det kände jag som en personlig förolämpning.

En motsvarighet till detta semestertillägg kan man läsa om i tidningen ibland när man jämför inkomster mellan oilka länder. Då berättas att i vissa länder betalar arbetsgivaren ut en extra månadslön till jul. Inte heller detta är väl några pengar från jultomten (även om man skulle kunna tro det med tanke på tidpunkten för deras utbetalande) utan ingår väl i det som har avtalats fram. Men man tror inte att de anställda är kompetenta att handta sin egen ekonomi och att lägga upp en budget.

Tisdagen den 8 februari 2011: Hur många vargar ska vi ha?
I TV-nyheterna ikväll var det ett inslag med en zoolog och en representant för jägarna, de diskuterade hur många vargar vi kan eller ska ha i Sverige. Ingen ny diskussion.

Två saker noterade jag. Den ena var att de båda debattanterna var återhållsamma i sina resonemang och i mycket var ganska överens. Dvs de var kanske inte överens om hur många vargar vi bör ha men de verkade överens i sakfrågorna, om inavel och om renbeteslandets påverkan på invandring. Det var intressant att höra.

Det andra som jag noterade och som störde mig var reporterns introduktion till debatten. Den löd ungefär så här:

”Är det enbart i djurparker som vi framtiden ska kunna se en varg?”

Det är väl inte detta som diskussionen handlar om? De som argumenterar för en ökad vargstam i Sverige har väl inte använt argumentet att vi ska ha dem för att vi människor ska kunna titta på dem.

För närvarande lär vi ha 200 vargar, jag har aldrig sett en enda. Även om vi ökar stammen till 600 eller 6000 är jag övertygad om att jag aldrig kommer att se en varg. Vargarna är ju skygga djur och håller sig borta från människor.

Vargar i en holländsk djurpark

Möjligen skulle jag kanske känna en oro för att möta en varg om det blir avsevärt fler. Men se någon skulle jag nog aldrig göra.

Antagligen gäller samma sak för 99,99% av resten av Sveriges befolkning, de kommer aldrig att se en varg. Möjligen med undantag för någon fäbodbrukare eller enstaka skogsvandrare som av en slump någon gång råkar få se en varg. Oavsett antalet.

Men det är ju inte detta diskussionen gäller. Därför stör det mig när en reporter i TV slänger ur sig en meningslös fråga.

-----------------
PS: Jag har förstått att det i trakten av Morbygden finns sex vargar sedan tre veckor tillbaks. Men jag gissar att det inte är någon som har sett dem heller, det man har sett är väl antagligen spår och rivna älgar. Vilket väl kan vara väl så oroande för jägarna och för de som till sommaren ska ha boskap där.

Söndagen den 6 februari 2011: Man ska vara nöjd!
De flesta av oss pensionärer, som samtidigt är föräldrar, brukar anse att det är en fördel om vi har barnen på rimligt avstånd, dvs helst i Falun eller dess närhet. Men det är inte så lätt att påverka barnen att flytta hem igen om de väl en gång har lämnat stan för att studera eller av annat skäl.

Om vi för det på tal brukar svaret bli att ”Vi måste ju kunna få jobb också!”. Och jobb, det finns det tydligen bara i Stockholm.

Men så får man höra talas om deras gamla skolkamrater som har bosatt sig i Colorado Springs eller London eller någon annan avlägsen utrikes ort. Då inser vi att Tyresö, Sundbyberg och Täby kyrkby ändå är ganska acceptabelt, det tar ju bara några timmar i bilen att åka ner och hälsa på dem. Så vi är ganska nöjda.

En liknande reaktion fick jag idag när jag läste på text-TV om några amerikanska bergsklättrare.

Själv är jag inte speciellt entusiastisk för att Susanna och hennes Jonas klättrar i berg. Ja, att de klättrar inomhus på speciella klätterväggar med säkerhetslinor är väl en sak. Men att de ger sig ut i naturen och klättrar ”på riktigt” är värre.

Jag har mycket tydligt förklarat för henne att jag inte klarar av att få ”aktuella” MMS med bilder som den nedan – hon får skicka dem först på kvällen när de välbehållna har kommit tillbaks till hotellet eller var de nu bor.

Men när jag nu läser om de här amerikanska bergsklättrarna, tre stycken, som för ett och ett halvt år sedan blev gripna som spioner i bergstrakterna på gränsen mellan Iran och Irak – då inser jag att jag får acceptera Susannas och Jonas klättringar.

Hur kan någon människa komma på tanken att åka till gränsen mellan dessa två länder för att klättra? Har de ingenting i huvudet? Jag kan mycket väl förstå myndigheterna som beskyller dem för att vara amerikanska spioner – att man frivilligt åker dit för att klättra i berg verkar ju helt sanslöst.

Notisen nedan visar dessutom att de hade blivit varnade av myndigheterna. Sedan ska amerikanska UD lägga ner pengar och arbete på att få dem frisläppta.

Al Jazeera den 1 augusti 2009:

Three US nationals who crossed into Iran via Iraq have been arrested, the state-owned Al-Alam television has reported.

“An informed Iranian source confirmed the arrest of three Americans after they infiltrated through the Iraqi border,” the Arabic-language television station said on Saturday.

The two men and a woman entered Iranian territory a day earlier from Iraqi Kurdistan despite repeated warnings not to do so, a Kurdish official said.

A fourth American originally with the hiking party had not joined the trek due to illness, said Beshro Ahmed, a media adviser for the general security department in Iraq’s autonomous Kurdish region.

He named the three as Shane Bower, Sara Short and Joshua Steel, while Shaun Gabriel Maxwell stayed behind in their hotel in the autonomous Kurdish region’s second-largest city of Sulaimaniyah.

A spokeswoman for the US embassy in Baghdad said: “We’ve seen the reports and are looking into it but can’t confirm anything at this time.” …

… The arrests came after the three visited the mountainous resort region of Ahmed Awa, about 90km northeast of Sulaimaniyah.

Ahmed said: “The [Kurdish] tourist police in the area asked them not to climb the mountains because the Iranian border was very close. …

En kommentar till notisen ovan: "The tourist police..." - behöver de verkligen ha en särskild turistpolis i Kurdistan eller Irak? För mig låter det helt omdömeslöst att överhuvudtaget fundera över att som turist åka till ett land från vilken medborgarna flyr till Sverige.

Tisdagen den 1 februari 2011: Hur går det den 21 maj i år?
När jag var i tonåren under andra hälften av 1950-talet var jag mycket intresserad av DX-ing, dvs att lyssna på utländska radiostationer på kortvåg. Ju längre bort desto mer spännande och intressant.

De flesta stationer som jag lyssnade på sände på engelska vilket naturligtvis hjälpte till att då förbättra mina engelska kunskaper – tyvärr märktes det inte mycket av detta när det gäller skolbetyget i engelska.

Men det fanns även ett förhållandevis stort antal utländska stationer som sände på svenska. Varför de gjorde det har jag egentligen aldrig förstått, antagligen handlade det i första hand om att indoktrinera oss under det kalla kriget – att resa till de avlägsna länderna som turister var inte ens påtänkt på den tiden. Förutom politiska motiv fanns då som nu religiösa motiv för många radiostationer, dvs man ville föra ut budskapet om sin egen religion och i just den variant som man själv hade antagit. En sådan station var HCJB Andernas Röst i Quito, Equador. Den lyssnade jag gärna på, inte så mycket för det religiösa budskapet utan för att den var så exotisk.

Nuförtiden har jag förstått att de flesta stationer har slutat att sända på svenska, den enda som har fortsatt har varit Radio Vatikanen.

Nyligen har det kommit ytterligare en station, den amerikanska Family Radio, som sänder religiösa kristna program. Totalt sänder de på 65 språk och från en av sina sändare, placerad i Ryssland, sänder de även på svenska.

Radiostationen är tydligen inte anknuten till någon särskild kyrka, men de har ett tydligt och konkret budskap till oss, nämligen att

Den 21 maj 2011 går världen under

Hur har man nu kommit fram till detta? Ja, med reservation för att jag kan ha missförstått en del så har man utgått från diverse citat i såväl Gamla som Nya Testamentet:

Och Gud såg att jorden var fördärvad eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden. Då sade Gud till Noa: ”Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden.” (Första Mosebok 6:12-13)

Att Noa fick i uppgift att bygga en ark för att något skulle överleva syndafloden, det vet vi alla.

Och Herren sade till Noa: ”Gå in i arken med hela ditt hus, ty dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte. Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hane och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke är rena ett par, hanne och hona, sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för att behålla deras släkten vid liv på hela jorden. Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser, som jag har gjort.” (Första Mosebok 7:1-4)

Noa bygger arken, enligt en tysk konstnär 1493 - men han och Radio Family kan inte ha läst Bibeln på samma sätt för enligt radiostationens uppgift var arken 137 m lång och det är inte båten på bilden. (Konstnärens frihet?)

”Genom noggranna studier av Bibeln” (inga citat eller referenser anges) anser man sig tydligen veta att det var år 4990 f.Kr. som Gud lät syndafloden komma. Och det var den andra månadens sjuttonde dag som regnet började.

I Nya Testamentet, Petrus andra brev 3:8 kan vi läsa:

Men ett vare icke fördolt för Eder, mina älskade, detta att en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år är såsom en dag.

De sju dagar som Gud talade om i Första Mosebok ska alltså uppfattas som 7000 år, dvs så lång tid ska det ta innan Gud helt förstör jorden. 7000 år efter 4990 f.Kr. blir 2011 enligt följande formel:

-4990 + 7000 + 1 =2011

Anledningen till (+1) beror på att i Bibelns kalendarium finns inget ”år 0”, vilket i sin tur sannolikt hänger ihop med att på den tiden hade vi människor ännu inte ”uppfunnit” siffran noll – i varje fall inte i den kulturkrets vi nu rör oss.

Och enligt Bibelns kalendarium är den 21 maj den 17 dagen i den andra månaden (någon referens för detta anges inte).

Det blev lite invecklat. Jag tar inte ställning vare sig till deras citat, tolkningar eller beräkningar. Men borde inte de 7000 åren räknas från den där dagen sju dagar innan vattnet började regna, det var ju då som Gud uttalade sig? Då blir det väl den 14 maj?

Om du vill läsa själv har du här en länk till deras webbplats, här är sidan som handlar om just Domedagen. På deras webbplats kan du även lyssna till deras sändningar.

Domedagen - vem har stuckit ett svärd i örat på Gud?

Jag återkommer till frågan den 22 maj – hoppas jag.

--------------------------------

PS: Radiostationen leds av den åttioårige Harold Camping. Enligt honom lönar det sig inte att söka frälsning hos något samfund, endast en personlig relation till Gud kan resultera i att man kan komma att tillhöra den grupp av människor som kommer att hämtas hem på Domedagen.

Onsdagen den 26 januari 2011. Har du telefon?
Jag menar inte mobiltelefon utan en vanlig, ”hederlig” fast telefon.

Anledningen till min undring är att SPF igår presenterade en enkät som han har låtit göra bland sina medlemmar. Det handlade om medlemmarnas livssituation i olika avseenden. Du kan läsa hela rapporten här.

Bland annat hade man frågat om tillgång till olika moderna företeelser som mobiltelefon och dator. Så här var resultatet i detta avseende:

Vi noterar vidare att alla har fast telefon, 91 % har mobiltelefon, 67 % dator och 59 % en epostadress: 46 % har allt detta.

Det visar kanske att pensionärer ”hänger med” i tiden och utvecklingen ganska bra. Fast det finns nog en skillnad mellan oss och ungdomarna som inte framgick där – jo, förresten, det gjorde den men den påtalades inte i rapporten.

Numera är det mer och mer vanligt att ”ungdomar” (i det här avseendet menar jag nog folk upp till 40-årsåldern med begreppet ”ungdomar”) enbart har mobiltelefon, dvs inte någon fast telefon hemma. Anledningen, kan jag tänka mig, är att de ju alltid har mobiltelefonen tillgänglig och att det är det numret som deras bekanta har inprogrammerat i sina telefoner.

Dessutom är det en icke obetydlig årsavgift på den fasta telefonen, oavsett om man ringer eller inte. Visserligen kanske det är billigare (ibland) att ringa från den fasta telefonen än från mobiltelefonen (telefonavgifter numera är ju så komplicerade att det fordrar en egen avhandling, det fördjupar jag mig inte i nu!) – men många ungdomar har ”gratis” mobiltelefon, dvs de använder jobbtelefonen även privat. Och, som jag förstår det, betalar arbetsgivaren en fast avgift till telefonoperatören, oavsett hur mycket man ringer, och därför anses det inte heller som en skattepliktig förmån.

Därför har man "spolat" den fasta telefonen hemma.

             
Vi känner igen dem - snart kanske de är ett minne blott?

Söndagen den 23 januari 2011: Är vi rika eller fattiga i Sverige?
Det finns väl egentligen bara ett omedelbart svar på den frågan. Nämligen att så kan man inte fråga. Det finns välmående och förmögna människor i Sverige och det finns de som har det väldigt knapert. Precis som det finns förmögna pensionärer och fattiga pensionärer.

Så jag menar naturligtvis någon sorts genomsnitt av svenskarna. Om jag menar median eller medel vet jag inte riktigt. Kanske det som brukade kallas för Medelsvensson. För övrigt brukar det ju sägas att Sverige är det land (eller ett av de länder) i världen som har minst inkomst- och förmögenhetsspridning. Om det är sant vet jag inte, det kanske det är. I varje fall brukar det ju vara så att ju lägre medelinkomsten är i ett land, desto större är spridningen. Dvs i fattiga länder finns det väldigt rika människor.

När jag var ung på 1950-talet brukade man kunna läsa i tidningarna att Sverige var ett av de rikaste länderna i världen. Kanske var det Kanada och Schweiz som ”låg före” oss. Då tyckte jag naturligtvis att det var en självklarhet att det var så och att det alltid skulle vara så, jag insåg inte att det till mycket stor del berodde på att vi hade lyckats hålla oss utanför andra världskriget och att alla våra industrier var intakta vid krigsslutet.

Sedan dess har vi ”halkat ner” i listan trots att vi själva har fått det bättre och bättre. Det beror väl på att de andra länderna har återhämtat sig efter krigets påfrestningar. Att vi i Sverige har fått det bättre beror väl på att vi under andra hälften av 1900-talet övergick från att det i huvudsak var männen som förvärvsarbetade till att numera såväl kvinnor och män gör det. Motsvarande utveckling har nog inte alls varit lika tydlig i andra europeiska länder så egentligen ”borde” vi ligga bättre till än vad vi gör. Kan man tycka.

I varje fall är det uppenbarligen så att i många (”vissa”?) andra europeiska länder kan en man försörja hemmafru och barn – det är inte många som anser att det är möjligt i Sverige idag. (Jag går inte in på frågan om det är bra eller inte med ”hemmafruar”, det är en helt annan diskussion, här gäller det enbart om det är ekonomiskt möjligt).

För övrigt kan det vara intressant att fundera över vad det är som gör att levnadsstandarden i olika länder stiger eller sjunker. Regeringars handlingar har naturligtvis en viss inverkan. Men det är säkert inte hela förklaringen. Det överstiger min kompetens att komma med ett svar.

Att jag började fundera på det här om vi är rika eller inte berodde på att Margaretha läste Annonsbladet, som ju delas ut varje söndag. Där såg hon en annons från Tobbes Resor om en resa till Jerry Williams framträdande i Leksand. Bussresa, middag i Tällberg och inträde kostade 1525 kr. Västanhede Trafik hade ett erbjudande om resa och inträde för 900 kr.

Vi konstaterade att vi båda tyckte att det var dyrt, väldigt mycket pengar för en enda kvälls underhållning. Men när jag gick in på Tobbes Resors webbplats kunde jag konstatera att det bara fanns tre platser kvar till resan den 1 april. Så alldeles uppenbart finns det folk som tycker att de har råd. Eller som har helt andra värderingar än vad jag och Margaretha har. (Även om vi tycker att Jerry Williams är bra när vi ser honom gratis på TV).

Det fick mig att dra slutsatsen att vi är nog ganska rika i Sverige ändå.

Men så blir jag förvirrad.

För på TV kan man titt som oftast se program från England där folk ”letar hus” på landet. Det innebär att en TV-reporter letar fram tre olika hus som hon/han visar för ett par som vill ha en ny bostad.

Då är det två saker som slår mig. Det första är att engelsmän tydligen har helt annan uppfattning om hur ett hus ska se ut invändigt. Heltäckningsmattor överallt, även när de renoverar, precis som vi hade för 40-50 år sedan. Dessutom har de uppenbarligen pippi på synliga takbjälkar – så att de till och med när de bygger ut ett hus lägger dit ”bluff-takbjälkar” i gips!

Det andra är prisnivån. Hus långt ute på landet är till salu för motsvarande 6-7-8-9 miljoner kronor. Vad husen då kostar inne i mer attraktiva lägen vågar jag inte gissa. Det är tur att vi inte har några funderingar på att flytta till England, hur vi skulle kunna ha råd att bo där begriper jag inte.

Detta måste rimligen betyda att vi svenskar är väldigt mycket fattigare än engelsmännen. Om det är vi som är fattigare eller de som är rikare i jämförelse med andra nationers invånare (fransmän, italienare osv) vet jag inte. Men samtidigt nämndes i ett program att ”du kan få hjälp med trädgårdsarbete för (motsvarande) 1000 kr om dagen”, vilket innebär 125 kr/timme. Det får man inte i Sverige, ens med RUT- och ROT-avdrag. De som jobbar för de lönerna (inklusive sociala avgifter), hur har de råd med en bostad?

Så jag vet inte om vi är rika eller fattiga i Sverige. I vilket fall som helst tycker jag att vi har det bra. Bara inte vintern vore så lång.

-------------------------------------------

PS om engelska husspekulanter: Det är aldrig någon som frågar om driftkostnaden på huset, hur det värms upp, om det är två eller treglasfönster (nej, engelsmännen har ju skjutfönster som säkert är väldigt otäta) eller vad det är för bequerelvärde. Javisst, de har ett varmare klimat än vi och det är ju ett underhållningsprogram. Men ändå - vad jag har förstått så klagar även engelsmännen på att det är dyrt att värma husen!

En sak till: Vi ett tillfälle yttrade TV-reportern ungefär "Byn har 350 invånare så det finns skola, livsmedelsaffär och pub". I vilken svensk by av den storleken finns det ens en liten kiosk?

Tisdagen den 18 januari 2011: Dags att drömma båtdrömmar
Det här är nog rätta tiden för båtdrömmar, dvs när man börjar hoppas och tro att vintern en gång ska ta slut och det ska bli sommar, en sommar som kan fyllas med sköna tider ombord på en båt. För det är ju nu som de stora båtmässorna äger rum.

När man drömmer om en ny fin båt, då lyser ju allt i ett rosenrött skimmer, allt det där besvärliga som kan gå fel, det glömmer man bort. Men visst kan det bli bekymmer ute på sjön/havet också. Och även om det går bra för en själv kan man träffa på andra som kanske behöver hjälp. Vad gör du om du ser detta ute på Runn?

Visste ser det oroväckande ut? Naturligtvis styr du närmare för att kunna göra en insats. Och ser att "skepparen" sitter och dricker öl i lugn och ro!

Han verkar ju inte alls skärrad av båtens belägenhet. Förklaringen får du när han kommer i land, för det gör han tydligen utan hjälp:

Det är den franske konstnären Julien Bertier som har skapat verket - om det nu ska kallas "båt" eller "konstverk" vet jag inte. Men det finns tydligen propeller och motor på den så att den kan "segla" eller i varje fall förflytta sig för egen maskin. Han lär ha färdats i denna över Engelska kanalen. Så här ser det ut när båten/konstverket ligger förtöjd i hamnen.

Om du tycker att en konstnär med så stor kreativitet måste bli någon sorts ny Picasso och därför vill köpa något av hans verk så har du hans webbplats här. Klicka gärna på hans övriga "konstverk" i tabellen till vänster på sidan.

Men vill du ha en "lite" lyxigare båt kanske det passar med "The Streets of Monaco"? Den ska bli 155 meter lång och, som framgår av namnet, likna en del av furstendömet Monaco.

Ännu så länge finns den bara på ritbordet, men kan du punga upp med pengarna som behövs så blir den byggd och din. Cirka 7 miljarder svenska kronor lär den gissningsvis kosta att bygga. Hur du ska få den till Runn vet jag dock inte.

Här är adressen om du vill beställa.

Måndagen den 17 januari 2011: Dåligt samvete
Oj, så plötsligt det blev varmt i helgen. Och blött. Och jag har fått dåligt samvete.

När Vasaloppet har gått (ja, hela Vasaloppsveckan handlar det ju om numera) så brukar jag säga att "nu kan det gott bli vår och all snö smälta bort så fort som möjligt". Men före Vasaloppet tycker jag att det är osolidariskt att resonera så, det är så många som är inbitna skidåkare och som behöver snön. Och så är ju hela arrangemanget kring Vasaloppet viktigt för turismindustrin i Dalarna. Så jag har bestämt mig att före Vasaloppet får jag inte börja drömma om vår.

Men efter all denna kyla som vi har haft så länge så tycker jag att när det äntligen har börjat töa kan det faktiskt vara nog med vinter nu.

Så får jag alltså inte tänka. Men gör det ändå. Och har lite dåligt samvete för det.

Onsdagen den 12 januari 2011: Huliganer och organiserad brottslighet
Fotbollshuliganer brukar man säga. Men det handlar väl även om ishockey. Dvs bråk mellan anhängare till lag som möts i en match, i första hand i storstäderna. ”Bråk” kanske är ett alltför milt ord, ”slagsmål” och ”misshandel” kanske bättre beskriver vad det handlar om. Såväl på läktarna under matchen som utanför före och efter matchen.

Så här beskriver Wikipedia företeelsen:

Huliganism kallas våld från supportergrupper med anknytning till sportevenemang, oftast i ett lands högre divisioner i en lagsport eller vid internationella lagsportevenemang. Den som utövar detta våld, och som gör det i en sportklubbs namn, kallas huligan, ett ord som senare använts för att referera till personer som ägnat sig åt våldsamheter även på andra håll. Det är mest förekommande inom fotbollen men även i andra sporter som till exempel bandy och ishockeyn har det ibland blivit bråk.

Under 1980-talet talade man ofta om läktarvåld som synonym eftersom de flesta bråken på den tiden skedde på läktarna, men sedan 1990-talet talar man oftast bara om huliganism, eftersom mycket våldsamheter numera ofta sker utanför sportanläggningen, till exempel på närliggande gator och parkeringsplatser. Oftast är det supportrar till de två rivaliserande lagen som drabbar samman, men ibland riktar sig även våldet mot de aktiva.

Då huliganism debatteras påstår vissa att det beror på fanatism för det egna laget, andra säger att huliganer är sådana som är ointresserade av sport men som söker bråk och gruppgemenskap, och enbart av denna anledning går på match. Även alkohol och droger anses av många ligga bakom, och många ifrågasätter alkoholförsäljningen kring sportanläggningar. På vissa håll handlar rivaliteten bara om vem som är bäst inom sport, medan det till exempel inom fotbollen i länder som Argentina, Turkiet, Frankrike, Italien och Skottland även finns starka historiska, politiska, religiösa och sociala motsättningar inblandade.

Många menar att huliganer inte är riktiga supportrar, eftersom konsekvenserna av deras kan bli att klubben tvingas böta, degraderas till lägre en division efter säsongen oavsett sportsliga prestationer eller spela hemmamatcher inför tomma läktare, alternativt på en ort längre bort, och därmed går miste om såväl psykologiskt viktigt publikstöd som ekonomiska publikintäkter.

Det kan nog mycket väl vara sant att huliganerna i första hand är intresserade av slagsmål och mindre av sporten. Själv undrar jag om det inte är så att dessa våldsintresserade män egentligen blir manipulerade av helt andra krafter, nämligen den organiserade brottsligheten. Och den bryr sig inte om olika lag eller slagsmålen i sig, den har ett helt annat intresse, nämligen att sysselsätta poliskåren.

Genom att stötta och entusiasmera dessa huliganer kan den organiserade brottsligheten ”tvinga” polisledningen att avdela några hundra poliser till en fotbollsmatch. Oavsett om man räknar kostnaden för detta i kronor (en halv miljon uppgavs i TV att en match kostar i bevakning) eller i tjänstgöringstimmar så inser var och en att motsvarande mindre polisinsatser kan utföras på andra uppgifter.

Antagligen är det så att den organiserade brottsligheten har lärt sig av just polisen. För polisen brukar i olika sammanhang berätta i massmedia att ”vi stör dem genom att sätta punktbevakning på dem och då blir det mycket mer jobbigt för dem att begå brott”.

Genom att med (sannolikt mycket små) egna insatser kunna få huliganer att sysselsätta hundratals poliser minskar de polisens möjligheter att ”störa” deras egen verksamhet och att utreda de brott de begår.

Naturligtvis kan jag inte alls bevisa att det förhåller sig på detta sätt. Men om jag själv var inblandad i och ledde organiserad brottslighet skulle jag absolut bete mig på detta sätt. Skulle inte du?

Söndagen den 9 januari 2011: Låta naturen ha sin gång
Från vårt kök och vardagsrum har vi god överblick över änderna i ån, dvs de som håller till mellan Magasinsbron och Nybron. Där är det alltid öppet vatten varför ett stort antal änder övervintrar där. Sedan har kommunen en luftpump uppe vid Kålgårn så att det blir ett litet hål i isen även där. Men där är det väldigt trångt.

I år har det varit osedvanligt mycket is på ”vår” del av ån. I vanliga fall händer det bara någon enstaka dag att isen fryser till över ån från strand till strand när det har varit extra kallt. När det nästa dag eller så har blivit lite mildare (inte alls töväder utan bara lite mindre kallt) så har det strömmande vattnet gjort att istäcket har försvunnit igen.

I år har det varit heltäckande is ett bra tag, naturligtvis beroende på den ihållande och stränga kylan. Men uppe vid Magasinsbron och en bit ner (ungefär till vår balkong) har det hela tiden funnits öppet vatten så änderna har hållit till där. Så vi har kunnat fortsätta att hålla koll på dem. Det är nästan bara gräsänder och någon enstaka knipa.

Länge har vi lagt märke till en and som tydligen har skadat högra benet för när den simmar i ån viftar den i luften med benet i stället för i vattnet. Vilket naturligtvis innebär att den inte alls simmar lika bra som de andra änderna. Men den har ändå klarat av att simma ganska rakt, vilket väl är lite konstigt. Tänk på hur det går om man skulle försöka ro en eka med enbart ena sidans åra eller paddla en kanot bara på en sida. Det är svårt.

Idag ropade Margaretha på mig att jag skulle komma och titta. Hon lät alldeles förtvivlad på rösten. Den skadade anden ”lutade åt sidan” och plötsligt låg den på rygg och viftade med båda fötterna i luften. Den lyckades komma på rätt köl igen men en stund senare låg den återigen på rygg och viftade.

Visserligen brukar jag själv lägga mig och simma ryggsim när jag badar utomhus men det är av speciella skäl (se Gäddfobifonden) och jag tror inte att den här anden har samma skäl. Att den ligger på rygg beror helt säkert på att den är så skadad. Även om jag inte förstår hur skadan på benet skulle kunna innebära att den tippar på sidan och hamnar på rygg. Men antagligen är det så det förhåller sig.

Vi funderade på om man i barmhärtighetens namn skulle se till att anden blev avlivad så den slipper lida (att ta den till en veterinär skulle aldrig falla mig in). Själv har jag varken båt att fånga den med eller lust att avliva den. Men kanske borde jag tipsa kommunen som väl har resurser?

Fast å andra sidan har vi ju sett denna and med sitt skadade ben länge i ån. Alldeles uppenbart har den överlevt, dvs inte svultit ihjäl. Så det kanske är bättre att låta den leva? Och låta naturen ha sin gång.

För övrigt – hur många änder dör under en normal vinter och hur många dör en så här kall vinter? Någon gång hörde jag att en tredjedel av alla rådjur dör under en kall vinter, antagligen i första hand årsungarna och gamla individer. Hur många änder dör under en vinter? Vart tar de vägen? Jag har aldrig sett en död and i ån. Äter kråkorna upp dem med detsamma?

--------------------------------------
Kommentar:

Anders, Sveriges Ornitologiska Förening: Det är oftast lika bra att låta naturen ha sin gång. Fåglar som stannar tar en risk. Om det varit en mild vinter så har de som stannar lite försprång på våren. Samtidigt kan ju de änder du har hos dig flyttat en lång sträcka, det är svårt att veta. I ett fungerande ekosystem förolyckas en del och på ett eller annat sätt blir de mat åt andra; räv, mink, havsörn etc. Dessutom är det svårt att veta om anden lider. Jag tror att den vill leva så länge som möjligt. Om det rör sig om hotade fågelarter då kan det möjligen vara motiverat att försöka rädda en enstaka individ.

Måndagen den 3 januari 2011: Året med kungafamiljen
Detta är ju ett program som har sänts av Sveriges Television i väldigt många år. Hur många vet jag inte - men många är det.

Med tanke på kungens valspråk "Med Sverige i tiden" kan man fundera över när TV:s presentation av programmet kommer att kompletteras med "...och omedelbart efter programmets slut kan ni chatta med kungen på svt.se".

Måndagen den 3 januari 2011: Nyårslöften
Det brukar ju vara aktuellt med diverse löften runt nyår där man lovar sig själv att på något sätt ”bli en bättre människa”. I varje fall talas det mycket om sådant i media, hur vanligt det verkligen är att folk lovar sig själv saker och ting, det vet jag inte.

Oftast lär det tydligen handla om att sluta röka, att börja motionera eller att gå ner i vikt (eller en kombination av dessa saker). Det är nog inte så många som verkligen kan förverkliga sådana löften.

(Det där med att sluta röka kanske hör till en förgången tid, numera är det väl få som röker. Jag kommer ihåg att när jag gick i pension var vi 20-30 stycken som arbetade på Vägverkets lokalkontor i Falun – ingen rökte. Kanske det berodde på att det var en kraftigt manlig dominans där, de som trots allt fortfarande röker är tydligen nästan enbart kvinnor.  Själv har jag inte rökt sedan lumpen. Jag kan möjligen förstå att någon kan tycka att det är gott eller avkopplande med en cigarett eller cigarr i lugn och ro till en kopp kaffe efter maten. Men jag har väldigt svårt att förstå de kvinnor som i vinterkylan står och huttrar med en cigarett i näven utanför dörren till sitt jobb. Borde inte lidandet av att stå och frysa vida överväga den njutning de kan känna av rökandet?)

Men ett löfte som kan vara trevligt att ge sig själv kan vara att se till att lära sig något nytt varje dag. Själv har jag sedan väldigt länge insett att det finns så ohyggligt mycket som jag inte vet – men som jag skulle vilja lära mig (även om jag vet att jag ändå ganska snart kommer att glömma bort det jag lärt mig!).

Du som tänker som jag – här får du en möjlighet att lära dig hur en dator räknar. Dessutom hur de gamla egyptierna räknade. I skolan fick vi ju lära oss såväl multiplikation som division, allt byggt på vårt decimala talsystem. Det tycker vi är enkelt och självklart. (Om dagens skolbarn tycker att det är lika enkelt vet jag inte, de använder ju miniräknare). Men datorn har ju bara två siffror, ett och noll, dvs ett binärt talsystem (i praktiken ”ström” och ”icke-ström”). Hur räknar den?

Så här menar Michael S Schneider att de gör/gjorde.

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Söndagen den 2 januari 2011: Barnaby is back!
Fyra nya avsnitt av Morden i Midsomer ska det bli. Det första av dem sändes i TV i kväll.

Från början tyckte jag att serien var mycket bra, inte så mycket våld som i amerikanska motsvarigheter - dvs inte så mycket synligt våld i rutan även om det var många som dog.

Men så småningom har jag blivit mer och mer skeptisk och tyckt att intrigerna är alltför kryptiska. Normalt beror morden på något som hände 20-30 år tillbaka i tiden. Inte särskilt troligt.

Även den här gången var det så. Men det som jag hängde upp mig på var detta om folkbokföring. Har de ingen sådan överhuvudtaget i England? Det måste man fråga sig. Det är ju ändå ett civiliserat kulturland, någon ordning på sina invånare borde de väl ha? Nu gällde det ett nyfött spädbarn som för 18 år sedan hittades i en buske av en präst (modern hade hoppat i ån och dränkt sig). Han lämnade bort barnet till två vuxna som ville ta hand om det ("illegal adoption").

Barnavårdscentral, dagis, förskola, skola? Om man i Sverige kommer med ett spädbarn till barnavårdscentralen utan att ha gått till mödravården tidigare så undrar de väl? Och kan man bli inskriven i dagis och skola utan att ha några papper på vem man är? Även om man i England inte har några personnummer så borde man väl ha något sätt att hålla reda på vem som är vem och vem som är barn till vem och vem som är ett barns biologiska föräldrar eller fosterföräldrar eller adoptivföräldrar?

Jo, nu ser jag till och med att man i England har ett slags personnummer, i varje fall enligt Wikipedia:

People born and resident in the UK are assigned an NI number (referred to internally as a NINO), and receive a plastic 'numbercard' of similar proportions to a credit card with the number raised on the front shortly before their 16th birthday, and are advised to keep the card safe (only one replacement card may ever be issued over the lifetime of an individual).

"Konstnärens frihet" kanske någon säger. Ja, men även en "konstnär" ska väl vara lite trovärdig?

Söndagen den 2 januari 2011: Infrastrukturhistoria
När jag nu har skrivit ovanstående rubrik så inser jag att jag borde ändra den. I varje fall om jag vill att någon ska läsa vad jag skriver. Antagligen är det så att väldigt många tror/tycker att infrastrukturhistoria låter tråkigt och torrt.

Det är det inte.

Att jag själv är intresserad av gamla vägar och deras tillkomst är kanske inte så konstigt med tanke på att jag har ägnat min yrkesverksamma tid åt vägar och Vägverket (numera nedlagt och ersatt av Trafikverket). Tyvärr (tycker jag) är det så orättvist att det normalt finns mycket med dokumenterat om gamla järnvägar än om gamla vägar. Som tur är inser jag att även järnvägar är intressanta.

Men det finns även andra infrastrukturanläggningar att läsa om och lära sig mer om – och allra först att inse att de överhuvudtaget existerar/har existerat, nämligen kanaler. Sådana har man byggt i vårt land i kanske tusen år – om man har en vid definition av begreppet.

Det kan alltså handla om storskaliga anläggningar för sjöfart med stora fartyg (Göta kanal och Strömsholms kanal tex), mindre anläggningar för smärre fartyg och pråmar (tex slussen vid Silfhytteå), ofta knutna till bruk, för timmerflottning (Korsnäs kanal mellan Dalälven och Prästtjärn i Torsång eller Korsnäskanalen mellan Dalälven och Korsnäsverken i Gävle tex). Man kan även räkna med kanaler som enbart har avsetts för att transportera vatten, dvs dräneringsföretag för att sänka en sjö och skapa ny åkermark eller för att föra vattnet till eller från en kraftstation.

En webbplats som innehåller mycket intressant om väldigt många kanaler i Sverige är webbplatsen Nordens alla kanaler.

I och för sig kanske de flesta delsidorna är ganska kortfattade – men de kan ge inspiration till att söka mer på annat håll.