Bloggen: [Nyfiken]
"En dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på"

(Från början var rubriken Pensionärsbloggen, sedan döptes den om till Falupensionärsbloggen. När jag insåg att det mesta handlade om sådant som jag själv inte visste - men skulle vilja veta - fick den sin nuvarande rubrik.)

---

Bloggmaster är Bo Bävertoft. Läs tidigare månaders blogg här.

---

Tisdagen den 10 januari 29012: Har du varit på sale?
När butikerna ska sälja ut en del varor lite extra billigt brukar de numera hänga stora affischer i skyltfönstren med ordet SALE på. ”Förr i tiden” stod det alltid REA. Varför man har gått över från REA till SALE kan man ju fundera över.

Möjligen skulle det kunna vara för att tydligare förklara för utländska turister (som förstår innebörden i SALE bättre än i REA) att de just nu under sin Sverige-semester kan passa på att göra verkliga fynd i den här affären. Så tror jag inte att det är, antalet utländska turister som inte förstår svenska, i Falun under mellandagarna lär inte ha varit så där våldsamt stort att det motiverar språkbruket. Snarare kanske det är så att SALE för dagens ungdomar (som väl är den mest köpstarka befolkningsgruppen) låter mer ”modernt”, ”inne” eller ”häftigt” än REA. Eller i varje fall ”nyare”, det senare kan jag ju inte säga emot.

När jag först noterade det här språkbruket irriterade det mig lite, jag brukar tycka att det är onödigt att låna in engelska ord när vi har svenska som fungerar precis lika bra. Men så fort jag hade tänkt den tanken insåg jag hur inskränkt jag hade resonerat. REA, som förkortning av  ”realisation”, känns ju visserligen numera som en naturlig del av det svenska språket, men är förvisso lika inlånat som SALE, även om det skedde för en längre tid sedan. (Enligt SAOB är första uppteckningen av REA i en annons i Svenska Dagbladet 1954. Söker man där på SALE får man hänvisningen "se sadel".)

Trots det tycker jag bättre om REA än SALE, framför allt för att det går att uttala enligt vanliga svenska ”uttalsregler” till skillnad mot SALE som jag förutsätter alla uttalar på engelska, dvs ”sejl”.

Men språket förändras ju hela tiden, det är en sanning som jag har lärt mig. Frågan är hur mycket har SALE trängt undan REA hittills? Ja, i skyltfönstren har det nog trängt undan ganska ordentligt. Jag har inte gått och räknat orden i Faluns skyltfönster men jag tror att SALE är mer vanligt än REA (eller beror mitt antagande i detta fall på att jag reagerar varje gång jag ser SALE men inte när jag ser REA?).

Men hur är det i det vanliga språkbruket? Jag googlade på SALE och fick 21 miljoner träffar. Trots att jag hade klickat för att jag enbart ville ha sidor skrivna på svenska var det en hel del av sidorna som var på engelska (antagligen kom de med för att det var ett svenskt företag eller att webbplatsen även fanns på svenska) där det inte handlade om att sälja speciellt billigt utan ordet var en del i uttrycket ”for sale” eller liknande, dvs ”till salu”. På REA fick jag cirka 6 miljoner träffar (av vilka några naturligtvis kan ha att göra med framdrivningsteknik för flygplan, dvs ett annat ord för ”jet”).
Några långtgående slutsatser av ovanstående vågar jag inte dra – men jag kan inte komma ifrån att SALE var väldigt vanligt på webben. På de sidor som jag tittade igenom noterade jag också att nästan alla handlade om företag som hade just SALE.

Är det lika vanligt i vårt dagliga talspråk? Att höra någon säga ”jag har varit på rea idag” är ju inte alls ovanligt, men säger någon ”jag har varit på sale idag”? Jag har inte hört det, men jag hör ju inte så mycket. Så jag sökte på hela frasen ”varit på rea” (med citationstecken omkring) och fick 500.000 träffar. Sedan på ”varit på sale” – och fick 7 träffar (varav 3 var på samma webbplats). När jag bytte ut ”varit på” mot ”gå på” blev resultaten 910.000 mot 5 träffar. Av de 5 träffarna var en ironiskt menad, en syftade på något helt annat (jag vet inte vad) och de återstående tre var samma webbplats.

Av detta drar jag slutsatsen att butikerna i väldigt hög utsträckning har övergett REA till förmån för SALE men att vi kunder (även ungdomliga sådana) fortfarande använder REA. Det skulle glädja mig om det beror på att vi inte vill säga ”sejl”med engelskt uttal, men med tanke på hur villigt vi säger ”mejl” så är jag inte så säker.

Onsdagen den 4 januari 2012: Har du sparat kvittot?
Själv har jag under hela mitt yrkesverksamma liv varit verksam inom Vägverket. Aldrig har jag haft mod eller kraft eller initiativförmåga (eller tillräckligt bärkraftiga idéer) att starta ett eget företag. Kanske är det därför som jag hyser en sådan beundran och fascination för de som verkligen vågar och gör det. Även om jag vet att (eller kanske just därför) de flesta nystartade företag går i konkurs eller läggs ner av annat skäl inom ett eller några år. För jag inser att även om de flesta läggs ner inom en kort tid så kan något eller några bli livskraftiga och bidra till välståndet i Sverige.

Fast, ärligt talat, ibland funderar jag över hur något kan tro att en viss verksamhet ska kunna bli lönsam. Det kan hända när vi går förbi en ny butik här i Falun, som säljer ett mycket smalt sortiment. ”Hur ska de ens kunna få ihop till hyran” kan jag säga till Margaretha – och ofta visar det sig att butiken försvinner efter något år.

Många nystartade företag rör sig numera inom IT. Man kan förstå att folk som har vissa programmeringskunskaper och fantasi stimuleras över de framgångssagor som cirkulerar i pressen om olika nya IT-företag som efter bara något år är värda miljoner eller miljarder, tex Spotify.

(Själv skulle jag aldrig kunnat komma på en sådan idé – men det beror väl på att jag inte har något behov av att ständigt höra musik, jag tycker att det är ganska skönt när det är tyst runt mig. Men uppenbarligen är jag inte representativ för en mycket stor del av befolkningen.)

Nyligen såg jag på min Facebook-sida reklam för ett företag som hette ”Spara kvittot”. Att spara kvitton är ju klokt och bra när det gäller produkter man köpt där det finns någon form av garanti. Men lite tråkigt och besvärligt är det. Som jag ser det kan mänskligheten delas in ni olika ”hantera-kvitton-kategorier”:

• De som slänger kvittot utan att bekymra sig.
• De som lägger alla kvitton i en kartong eller byrålåda.
• De som är skötsamma och sätter in kvittot i en pärm, eventuellt uppklistrat på ett A4-papper eftersom själva kvittot är så litet.

”Problemet” är väl att det är så ytterst sällan som man verkligen har behov av att hitta ett kvitto att man inte vill lägga ner energi på att spara dem på ett bra sätt. Och när man någon gång behöver hitta det, till exempel när tvättmaskinen har gått sönder – ja, då visar det sig att garantitiden gick ut för tre månader sedan.

Företaget ”Spara kvittot” skriver så här på sin Facebook-sida :

Spara dina kvitton på Sparakvittot.se så kan du enkelt ge bort kvittot till någon som behöver det.
Sparakvittot är en kostnadsfri tjänst som lagrar dina kvitton digitalt, gör livet enklare för dig och är snäll mot miljön på samma gång. Med Sparakvittot kan du bland annat:

• Söka bland dina kvitton
• Sök enkelt på butiksnamn, vara eller inköpsdatum.
• Lista kvitton efter datum, butik, kategori eller pris
• Kategorisera dina kvitton efter mat, renovering, transport, och se statistik över dina inköp.
• Få översikt över dina inköp över tid
• Se vart pengarna tar vägen uppdelat per månad eller per år.
• ”Lämna över” kvittot
• Skicka kvittot till den som den som t.ex fått en tröja i fel storlek eller skidhjälm i fel färg.

Tanken är väl bra men för mig känns alltihopa som lite ”overkill”. Nog är det mycket enklare att skanna in kvittot och lägga det i en kvittomapp i sin egen dator. Om man någon gång behöver det kan man ju ägna fem minuter åt att leta reda på det där.

Vi får se hur länge företaget finns kvar.

Söndagen den 1 januari 2012: En god början på året
De flesta av oss är nog ganska (för att inte säga mycket) negativa till TV-reklam. Kanske inte till reklamen i sig (den är väl lika befogad som all annan reklam och sådan behövs väl för att föra ut nya produkter) men till dess utformning. Antingen till budskapet eller det "fåniga" röstläge som budskapet ofta framförs i - eller båda delarna.

Visst finns det undantag, tex ICA:s som brukar vara roligt. Idag stötte jag på ett sådant undantag där jag tyckte att budskapet var såväl förtroendeingivande/vettigt/sakligt/relevant och framfört på ett vettigt sätt. Det var Svenska Naturskyddsföreningen som ville avråda oss från att äta tigerräkor:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Att jag uppfattade budskapet så positivt beror kanske delvis på att jag redan var "frälst" i frågan, dvs Margaretha och jag brukar konsekvent avstå att äta dessa jätteräkor, hur lockande de än ser ut när de ligger upplagda på restaurangens "fiskbåt" på en strand i Thailand.

Lördagen den 31 december 2011: Stig Helmers resväska
Har du noterat att alla filmerna om Stig Helmer Olsson verkar ha gått i repris under helgen/mellandagarna. Om de har gått på samma kanal eller om olika kanaler har valt var sin film har jag inte kollat. Och jag kan inte påstå att jag har sett dem alla på TV den här gången. Men jag har sett dem "fladdra förbi" när jag har klickat runt.

Det var väl i den första filmen, till Kanarieöarna, som han blev av med sin resväska, dvs den kom på villovägar och kom fram till honom först ett antal dagar efter det att han själv hade anlänt till resmålet. Jag vet inte om det statistikt är riktigt men jag tycker att det numera är mycket mer ovanligt att man hör berättelser om att bagaget har kommit på avvägar under resan. I så fall kanske det innebär att bagagehanteringen verkligen har blivit mer "säker" än den var för några årtionden sedan. Om det i så fall beror på de långa lappar med streckkoder, som fästs på varje väska, det vet jag inte heller, men det verkar ju rimligt.

(Nu är det ju en viss risk att skriva så här, att det är ovanligt att bagaget kommer på villovägar. Kanske just därför kommer min egen väska att "försvinna" nästa gång jag ska flyga någonstans. TA I TRÄ!)

Flygbolaget Delta Air Lines har gjort en liten film om vad som händer med väskorna från det att vi lämnar dem på en flygplats till det att vi hämtar dem på nästa, här handlar det om en resa från Atlanta till New York i USA:

 

För övrigt ser jag att det flygbolaget har gjort en app som man gratis kan ladda ner till sin iPhone eller iPad som gör att man bland annat hela tiden kan få besked om var min väska finns, även medan man sitter på planet. Förhoppningsvis ska man då lämpligen få beskedet att väskan finns på samma plan! Om andra bolag har motsvarande vet jag inte, men om de inte har det ännu så lär det väl inte dröja länge innan även de har.

Fast personligen är jag så gammeldags att jag drar mig för att nyttja en iPad när jag reser utomlands (någon smart mobiltelefon äger jag inte), man har hört alltför många skräckhistorier om jätteräkningar. Men en "vanlig" mobiltelefon tar jag med, mest för säkerhets skull. Kommunicerar med hemmavarande gör jag enklast via ett internetkafé, då vet jag att det bara kostar 20 Bath, dvs 5 kronor. Och då hinner vi även läsa Falu-kuriren (om vi nu har behov av det).

(Fast benämningen "vanlig mobiltelefon", som jag gjorde här ovan, är kanske felaktig. En sådan telefon, som man bara kan ringa på och skicka SMS med, är nog ganska ovanlig numera.)

Lördagen den 24 december 2011: Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand
Frans G Bengtsson har i Röde Orm, sjöfarare i västerled gett en skildring av hur julen kan ha gått till hos en vikingakung. Bakgrunden är att Orm och hans vänner i sju år tjänat i det moriska Andalusien, där man inte fick äta fläsk. Läs och njut!

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

- Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

- Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
- Med mig är det likandant, sade Orm.

Tjänare skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Tisdag den 20 december 2011: I natt infaller vintersolståndet

 

Måndagen den 19 december 2011: Det räcker inte att betala...
För några år sedan drog vår fastighetsägare Masmästaren in fiber från Falu Stadsnät i fastigheten. Det ville vi naturligtvis utnyttja och eftersom vår ditillsvarande internetleverantör Bredbandsbolaget inte fanns med bland de bolag som erbjöd tjänster via stadsnätet hittade vi i stället Bahnhof. Från dem köpte vi såväl internetanslutning inklusive säkerhetspaket som IP-telefoni.

Deras säkerhetspaket, som kostar några tior i månaden, fungerar antagligen bra, dvs vi har haft förvånansvärt lite spam och inte några problem eller bekymmer med det.

Bahnhof Internet Security - den virtuella kondomen!

(Att det inte ska vara några problem eller bekymmer kan tyckas självklart när man köper en tjänst eller vara från en professionell leverantör - men det är det inte. För några år sedan köpte jag säkerhetspaket från Norton. Det blev bara kladderikladd med datorn och en massa bekymmer. Till slut avinstallerade jag det långt innan tidsperioden, som jag hade betalt för, hade gått ut.

När jag för en månad sedan fick hjälp av den yngre generationen med installationer etc i samband med att vi hade köpt en ny dator sa Kalle spontant, utan att jag hade nämnt ordet "Norton", att "ladda aldrig ner något från Norton, det blir bara en massa bekymmer". Så det var inte bara jag som hade dåliga erfarenheter.)

När jag har startat datorn har det alltid kommit upp en skylt under några sekunder med texten Bahnhof Internet Security, som allstå markerar att programmet var aktivt. Men sedan jag köpte ny dator har skylten inte visat sig. Jag började fundera på om det verkligen räcker med att jag via autogiro betalar varje månad för att säkerhetspaketet ska vara aktivt - eller om jag måste ladda ner ett program från dem till datorn först för att det ska fungera. (Hur jag gjorde när jag för några år sedan blev kund hos dem hade jag ju glömt bort.)

Jag ringde deras kundtjänst och efter en inte alltför lång väntan fick jag prata med en trevlig och hjälpsam man som förklarade att det var precis om jag hade misstänkt, jag måste ladda ner programmet. Han redovisade också var jag skulle komma åt det och att jag i mina papper från dem hade en kod som jag skulle slå in.

Allt fungerade bra. Nu kommer skylten upp när jag startar datorn. Jag känner mig trygg.

Söndagen den 18 december 2011: Punkt och parentes
Nu är det sådant där väder då man egentligen skulle dra ner persiennerna och inte hissa upp dem förrän någon gång efter Vasaloppet. Mörkt och ruggigt nästan hela dagen, det lockar verkligen inte till att gå ut och ta en långpromenad.

Då har man tid att sitta inne och fundera över livets väsentligheter. Eller oväsentligheter. Ibland är kanske gränsen mellan dem inte så stor.

Oavsett hur frågan ska klassificeras har jag idag ägnat en viss tid åt att fundera över det här med parentes och punkt. Parenteser använder jag ganska ofta, bland annat i min blogg, när jag vill skjuta in något som egentligen kanske inte riktigt hör till saken men som jag ändå vill nämna.

Ofta blir det då en hel mening inom parentesen. Och då är jag inte säker på hur man, enligt språkvårdarnas uppfattning, bör hantera det här med punkt och avslutande parentestecken.

• (Antingen kan man skriva så här, dvs med punkten inne i parentesen.)
• (Eller också kan man skriva så här, dvs med punkten utanför parentesen).

Vilket ska man välja? Det är det som jag har funderat över. Har du ett gott råd?

--------------------------

PS: Du behöver inte komma med något råd. Jag brukar säga att jag skulle inte passar som forskare. En sådan kan ju hålla på i åratal för att hitta en lösning på ett problem. Det skulle jag inte klara av. När jag väl har formulerat problemet för mig - ja, då vill jag ha svaret på en gång.

Så jag började söka på nätet, "punkt parentes". Och hittade sidan Språklådan med följande fråga och svar:

Punkt vid parentes?

Så nu kan jag börja att fundera över något annat!

Onsdagen den 14 december 2011: Julklappstips
Så är det dags igen. Att hitta lämpliga julklappar. För vår del handlar det bara om barnbarnen, att köpa julklappar till vuxna barn är för svårt för mig att klara av. De köper ju det som de vill ha själva. Så det har vi klargjort för dem att vi har slopat. Men barnbarnen köper vi till.

Men även till dem kan det vara lite svårt. Jovisst, utbudet i leksaksaffärerna (våra är i åldern 1½-6 år) är enormt. Men när vi kommer hem till dem så inser vi att de redan har väldigt mycket leksaker, kanske alltför mycket.

(Ibland ”klagar” vi gamlingar över att dagens barn har alltför mycket leksaker och jämför med vad vi själva hade när vi var små. Men det är nog generationen ”före” oss som var värre i det avseendet, dvs på att ”klaga” över ”nutidens” barn och deras leksaker. De brukade komma med långa berättelser om hur fattigt och enkelt de hade det och att de lekte med pinnar och kottar, fyra pinnar i en kotte blev till en ko – med hjälp av fantasin.

Men här är en tröst – även dagens barn har fantasi. Ett av våra barnbarn ritade på ett papper av pappas iPad och på ett annat papper mammas iPhone – sedan höll han och lillebror på i flera timmar och lekte med sin iPad och iPhone och bytte apparat med varandra efter ett tag. Det finns hopp även för dagens barn – de har fantasi.)

När man väl har hittat en lämplig klapp finns det några saker att komma ihåg:

• Ger man bort ett spel till ett barn uppfattar barnet att han/hon inte har bara fått ett spel i present – utan även ett löfte från givaren att spela spelet med barnet. Många vuxna brukar inte vara så intresserade av att spela spel, så kom ihåg hur barnet uppfattar gåvan när du bestämmer vad du tänker ge bort.

• Barnet vill leka med och testa leksaken med detsamma – inte i morgon! Det innebär att om du köper något som tar en timme för en vuxen att montera ihop så ska det vara gjort innan presenten slås in. Det innebär ofta att man måste ”bryta förpackningen” vilket i sin tur innebär att köpet inte går att byta, kanske bäst att samråda med föräldrarna därför.

• Väldigt många leksaker drivs numera med batterier, ofta sitter det i leksaken ett billigt batteri (som senare bör ersättas av ett ”riktigt” batteri) just för att man ska kunna använda den med detsamma – och framför allt för att man ska kunna höra på ljudet i butiken och lockas till köp. Men ibland ingår laddningsbara batterier som först behöver laddas – se till att öppna paketet, ladda batterierna (och läs bruksanvisningen!) innan ni slår in klappen.

• Se till att barnet kan öppna sitt paket själv! Många (de flesta?) av dagens leksaker är i leksaksaffären inplastade i en formgjuten hårdplats som även för vuxna är omöjlig att få upp utan en kraftig sax. Klipp upp förpackningen så att den går att öppna med barnets egna händer innan den slås in som klapp!

Walkie-talkie - vi tror att barnbarnen kommer att uppskatta dem, men laddningstiden är 15 timmar

Måndagen den 12 december 2011: Bluffakturor
Vid dagens sammanträde med SPF Falubygdens styrelse visade föreningens kassör mig en faktura som inkommit. Han undrade vad det var och om den skulle betalas. Det handlade om "Sökmotorpositionering" av vår webbplats: Som jag förstår det menas med detta att man gör vissa åtgärder så att vår webbplats kommer "högt upp" i listan över träffar när internetanvändare söker på olika sökmotorer som Google etc. Att en liten förening som vår skulle betala nästan 5000 kr för detta ändamål verkar lite långsökt, jag kunde inte tänka mig att någon annan än jag skulle kunna ha beställt en sådan tjänst - och jag hade definitivt inte gjort det.

Vi kom överens om att jag skulle ta hand om fakturan, ringa och prata med dem för att klura ut vad som gällde.

Men det behövde jag inte göra. För när jag kom hem och tog fram papperet, som var utformat precis som en faktura men märkt med "Avi" i ovankanten i stället för "Faktura" så kunde jag läsa nedanstående, med liten stil och längst ner på sidan - naturligtvis avsiktligt för att man inte skulle observera det:

"Observera att detta är ett erbjudande och betalningsplikt föreligger ej. Önskar ni ej utnyttja detta erbjudande behöver ni ej betala denna avi".

Då förstod jag att det handlade om en sk bluffaktura, något som man kan läsa om i dagspressen ganska ofta, särskilt i semestertider då det är vikarier på många poster inom företagen. Bluffakturan har som funktion att få mottagaren att tro att det handlar om en faktura på en vara/tjänst som företaget har beställt och eftersom de flesta småföretagare är angelägna om att inte behöva betala straffränta eller få betalningsanmärkning hoppas företaget bakom bluffakturan att de skall betala utan att fundera särskilt mycket på saken. Och alldeles avsiktligt är förfallodatum satt inom en mycket kort tid - allt för att stressa mottagaren så att han inte funderar så mycket.

När jag googlade på avsändaren "Webbregistrering Sverige" fick jag 141 träffar - där alla träffarna bestod av varningar för detta företag som skickar ut bluffakturor som den vi hade fått. För ett "riktigt" företag borde ju en av träffarna vara deras egen webbplats där de beskriver hur duktiga de är och att det är bra att nyttja deras tjänster. Rimligen borde deras egen sida komma överst i listan över träffar eftersom de påstår att de säljer tjänster just med detta ändamål!

Svensk Handel har en sk Varningslista - se här hur många kommentarer som skrivits om just detta företag på kort tid.

På Svensk Företagsförenings webbsida kan man läsa att företaget har verkat under olika namn:

MB Marketing har bytt namn igen. Nu Webbregistrering Sverige. Fakturorna är erbjudandefakturor och behövs inte bestridas. Tidigare namn på Webbregistrering Sverige är:

MB Marketing
MB-Marketing
Svensk Webb Optimering
Nordisk Web Positionering
Skandinavisk Webb Optimering
Nordiska Webb Byrån
Skandinaviska Webb Kontoret.

Uppenbarligen är det en mer eller mindre oförbätterlig lurendrejare som driver verksamheten.

Min egen reflektion blir följande: Visst, pengar är trevligt att ha. Men det är inte allt här i livet. Min egen yrkesverksamhet inom Vägverket kanske inte har varit särskilt glamorös - även om jag har trivts bra i jobbet. Men när jag numera har gått i pension kan jag se tillbaka på ett yrkesverksamt liv och tycka att jag faktiskt har gjort viss nytta, det känns som att det har varit meningsfullt även på annat sätt än att ge mig en inkomst. Lite bättre vägar har vi ändå fått i Dalarna.

Men när Fredrik Blomqvist (eller vad mannen bakom lurendrejeriet kan heta i verkligheten) på ålderns höst tittar tillbaka på vad han har åstadkommit under sitt liv genom att skicka ut bluffakturor - hur kommer han då att känna sig? Det kan man fundera över. Jag tror i varje fall inte att han kommer att känna sig stolt.

Lördagen den 10 december 2011: Att hitta rätt väg
Nuförtiden har tydligen de flesta GPS i sin bil. Det är säkert ett jättebra hjälpmedel som tydligt talar om hur man ska köra för att komma dit man ska - även om man ibland kan läsa i tidningar om danska bussar och lastbilar som har hamnat på en enskild väg i de stora skogarna väster om Malung eller på ett skidspår norr om Särna.

Någon GPS har jag inte. Jag brukar säga att har man jobbat inom Vägverket under hela sitt yrkesverksamma liv borde man hitta ändå, utan GPS. Och så brukar det bli också.

Även på nätet finns det ju motsvarande hjälpmedel som redovisar bästa färdväg, varvid man brukar kunna välja mellan "kortaste väg" och "närmaste väg". En gång under slutet av 90-talet testade jag en sådan för att se vilken väg den skulle föreslå mellan Falun och Härnösand, dit jag ofta brukade köra (jag har nog prövat alla rimliga vägar mellan dessa två orter). Men när programmet föreslog att jag skulle starta resan med vägen till Skuggarvet - ja då brydde jag mig inte om att läsa längre. Och fortsatte att köra efter mitt eget förstånd.

Skuggarvet - i solsken

När vi för ett tag sedan skulle flyga till Thailand skulle planet landa i Bangkok varifrån vi tänkte ta buss till Koh Chang i östra delen av landet, nära gränsen till Kambodja. Men vi insåg att vi inte skulle hinna med sista färjan ut till ön utan bestämde oss för att övernatta i den närliggande staden Trat. Så jag bokade ett rum på S.A. Hotel där och tog via Google Map fram en karta för att se var i staden som hotellet ligger.

På Google Map finns det en funktion där man kan få en vägbeskrivning till den sökta orten. Jag testade den och skrev in att jag ville ha vägbeskrivning från Garvaregatan 5 i Falun till S.A. Hotell i Trat. Bara för att se om det skulle fungera. Det gjorde det. Jag fick fram såväl en karta som en detaljerade beskrivning med 460 köranvisningar. Klicka här för att se hela listan hur man ska köra.

12880 km uppgavs väglängden vara och det skulle ta 7 dagar och 7 timmar att köra sträckan. Då menar man effektiv körtid, dvs inga uppehåll för mat eller toabesök eller för att sova ingår i detta. Man kan ju undra hur "bäst" detta vägval verkligen är, jag har ingen aning.

Men så såg jag att man kunde välja att inte köra på motorvägar och betalvägar och undersökte jag hur vägvalet skulle bli i det fallet. Och det blev en helt annan väg på andra sidan om Kaspiska Havet, nog verkar det lite konstigt?

Det fanns även möjlighet att få en beskrivning av hur man skulle åka kollektivt. Kan det verkligen vara möjligt att redovisa det, undrade jag. Och det var det inte, blev svaret, resvägen låg utanför de kollektivtrafikbolag som de samarbetar med. Det kändes nästan skönt.

Ytterligare en möjlighet fanns det, nämligen en vägbeskrivning om man ville gå till fots. Det måste jag ju testa. Så här blev det då, kanske naturligt ser den här vägen "rakare" ut, även om det finns några konstiga krokar i nordvästra Kazakhstan:

11832 km, det skulle man kunna vandra på 95 dagar och 15 minuter (plus raster och sovtid). Det bör nog i verkligheten motsvara ungefär ett år, kan jag gissa. Jag tänker inte testa.

Nu var jag så inne i det här med att undersöka resvägar så jag kollade hur man lämpligen ska fotvandra från Falun till Kapstaden i Sydafrika. Så här såg kartan ut:

Alltså färja till Lettland, sedan färja till Tyskland, vandring in i Danmark, färja till England, vandring genom England, färja till Spanien, vandring genom Spanien, färja till Sardinien, färja till Marseille i Frankrike, färja till Algeriet - kan det vara vettigt? Och sedan ett par hundra mil rakt österut genom Nigeria, Tchad och Sudan?

Jag insåg att kvaliten på dessa råd är nog i klass med det som jag fick för över tio år sedan och som innebar att jag skulle köra till Härnösand via Skuggarvet.

Lördagen den 10 december 2011: Strumpor över Dusjanbe
Det var naturligtvis i allra bästa välmening och omtanke som Margaretha hade köpt strumporna åt mig (hon har ett par likadana själv). Det var någon sorts "stödstrumpor" och enligt Margaretha borde jag ha dem på mig vid långa flygningar (Thailand) där man sitter stilla i sin stol och inte rör på benen. Genom att de klämde åt kring vaderna skulle det stimulera blodcirkulationen i benen och motverka risken för blodpropp. Påstod hon.

Själv tänkte jag att om strumporna klämmer åt kring benen borde väl effekten vara den motsatta, dvs förhindra blodcirkulationen. Men jag litar ju på Margaretha så jag tog på mig dem.

Strumporna gick ända upp till strax under knäet, sådana har man (jag) ju knappast numera men när jag var i tioårsålderna var de vanliga, ofta i kombination med att man hade äppelknyckarbyxor som slutade där strumporna började. Även de strumporna klämde åt runt benen, kommer jag ihåg. De var ofta "ribbstickade" (tror jag att det hette), när man tog av dem på kvällen var benen helt randiga och det kliade på dem.

På det här skolfotot ser man hur vanligt det var med äppelknyckarbyxor:

På nedresan gick det bra, jag hade på mig strumporna hela tiden. Men antagligen hade fötterna och benen svällt under vistelsen på Koh Chang och Koh Maak, så det var riktigt besvärligt att dra på strumporna när vi satt på Suvarnabhuma Airport. Jag lyckades få på dem men tyckte att de klämde åt alldeles förfärligt.

Halva resan stod jag ut. Men mitt i natten, någonstans över Dusjanbe i Tadzjikistan stod jag inte ut längre, drog med möda av mig strumporna och satte på mig vanliga sockor. Det var en lättnad. Fortfarande efter ett dygn känns det som att vaderna är hopklämda och irriterade. Oavsett vad som påstås om nyttan av sådana strumpor kommer jag aldrig mer att sätta dem på mig!

Men kan någon medicinsk expert förklara - kan det verkligen vara bra för blodcirkulationen med strumpor som klämmer åt på det viset?

Dusjanbe

Fredagen den 9 december 2011: Varför?
Varför har den här bloggaren inte kommit med något som helst inlägg på flera veckor? Svaret finns på Koh Maak:

Onsdagen den 16 november 2011: Inget nytt under solen
Det är så lätt att tro att alla "nya" vanor eller företeelser verkligen är nya. Varvid vi förundras över hur det har kunnat bli så och varför allt inte självklart är "som det brukade vara". Men allt är uppenbarligen inte nytt och det är inte självklart hur det var "förr".

Det insåg jag när jag idag läste en artikel i Falu-Kuriren (eller ska man numera säga Dalarnas Tidningar?) om att Leksands Köpmannaförening firade etthundraårsjubileum. I artikeln stod det:

Vad vore ett 100-årsjubileum utan tillbakablickar. En av Köpmannaföreningens första åtgärder blev att få slut på söndagshandeln. Allt för att skona alla affärsanställda som aldrig fick någon hel söndag ledig. För att få respekt för beslutet fastställdes 50 kronor i vite. En nymodighet som inte blev så populär. Resultatet blev stämning för olaga söndagshandel och böter för samtliga Norets affärsmän.

Jag som hade trott att det här med söndagsöppet var ett modernt påfund av de rikstäckande affärskedjorna. Det var tydligen likadant för hundra år sedan som idag. Fast idag är det antagligen så att butiksinnehavaren får "böta" till galleriaägaren om han inte har söndagsöppet.

Hur som helst hade tydligen Köpmannaföreningen i såväl Leksand som på andra platser framgång i sin strävan för söndagsstängt. Eller behövdes det lagstiftning? I varje fall var det ju aldrig söndagsöppet i butikerna när jag växte upp på femtiotalet. Det enda som var öppet var godiskiosken - och till och med den var stängd när högmässan pågick i kyrkan, det kommer jag ihåg.

Måndagen den 14 november 2011: Digital-Malte
Vi har skaffat en ny dator, Margaretha och jag. Trots allt vad folk säger om att män är pryltokiga var det faktiskt Margaretha som drev igenom att vi skulle göra det, hon tyckte att den gamla datorn hade blivit alldeles för seg och långsam. Och det måste jag ju hålla med henne om.

Det första problemet var naturligtvis vilken dator som vi skulle köpa. Det dräller in reklam från de stora kedjorna, i första hand på söndagarna, där finns det massor av modeller att välja på. Alla beskrivs i entusiastiska ordalag med en massa bokstavsförkortningar som de är utrustade med. Det är bra. Mindre bra är att jag inte har en aning om vad de olika förkortningarna innebär och vad jag behöver.

Då blir det den yngre generationen som får ge råd. Martin pekade ut en modell som det fick bli – ”ta en sådan så varar den lite längre” var hans kommentar. Och med tanke på texten här nedan var det ett gott råd.

Han hade skickat med en länk till en postorderfirma (nej, det heter nog ”näthandelsföretag” numera) så det var bara att klicka och beställa. Och betala naturligtvis. Sedan kom den hem (nåja, till Willys Svalan) efter några dagar.

Att flytta över från den gamla till den nya datorn anslutningssladdarna för el, bredband, skärm och den lilla plutten som tar emot signaler från det trådlösa tangentbordet och dito mus var inte svårt, det klarade jag själv. Sedan gällde det att flytta över allt det som jag hade i den gamla datorn, filer, program och sk favoriter, dvs adresser till webbplatser som jag vill kunna besöka enkelt.

För att flytta över filer skulle man ha ett externt minne eller en speciell kabel, stod det i anvisningarna – som alla fanns i datorn, inget på papper. Jag hade varken externminne eller kabel. Men det löste jag genom att nyttja det företag som jag även annars använder som backup och reserv om min dators hårddisk skulle gå sönder. Adrive heter de och på deras server, belägen någonstans i världen, kan man lagra upp till 50 GB kostnadsfritt. Det är väl detta som menas när man pratar om "datamolnet".

Visserligen hade jag redan det mesta lagrat där men för säkerhets skull (för att inte förlora några filer) bestämde jag mig för att skicka över alla filer på den gamla datorn till dem en gång till. Det var cirka 28000 filer så det tog ett par dagar att föra över alltihopa. Det gick inte heller att bara låta datorn stå och köra och komma tillbaks efter ett par dagar. När man skickar dit får man inte skicka mer än 1000 filer i taget, dessutom behövde jag kolla då och då att det inte hade hängt upp sig – för då hände ju ingenting.

Efter några dagar hade jag alltså fört dit alla filerna. Sedan gick det fortare att hämta tillbaks dem till den nya datorn, det gick på en dag ungefär.

(Jag blev faktiskt lite stolt när jag kunde skymta en antydan till "godkännande" i Martins ögon när jag berättade hur jag hade gjort!).

Sedan gällde det att få över några program från den gamla till den nya datorn. Flera av dem var inte inhandlade på ”hederligt vis” så att ”föra över” gick inte. Istället handlade det om att hämta hem från nätet. Först fick jag hjälp av Kalle att hämta ett av programmen så att det fungerade tekniskt. Men det visade sig att det som jag hade fått hämtat var en senare version än den som jag hade tidigare – vilket skulle innebära att jag skulle behöva lära mig en massa nyheter. Säkerligen bra förbättringar, men eftersom jag sannolikt bara använder 5% av finesserna i den gamla versionen skulle arbetet med att lära sig det nya vida överstiga nyttan av finesserna i det. Nu har jag fått hjälp av Urban att hämta samma version som tidigare. Det känns skönt.

Det som just nu återstår (tror jag) är att importera ”favoriterna”. Visserligen har jag gjort precis som (jag tror) att man ska göra enligt anvisningarna – men det fungerade inte. Jag får ta hit hjälp igen.

Det är tur att det finns en yngre generation att vända sig till.

Jag tror inte att jag är speciellt unik, av alla de personer i min ålder som dagligen använder dator tror jag att de flesta gör på samma sätt när det är något som går utöver själva användandet, tex när något hänger upp sig: de kallar på barn eller barnbarn eller grannens barn. Som fixar det enkelt och behändigt på några minuter.

Men alla har inte sådana, dvs barn, barnbarn eller grannbarn, i närheten att tillgå. Det kom jag att tänka på när jag läste i Veteranens webbupplaga ett referat från ett seminarium, Äldre i den digitala världen. Där hade någon föreslagit att Fixar-Malte skulle få hjälpa äldre med krånglande datorer.

För det är ju så att genom Falu kommuns försorg finns Kommunfixar’n, även kallad Fixar-Malte, som hjälper personer som är 67 år eller äldre med praktiska småjobb i hemmet. Uppdraget får ta högst en timme.  

Om ”fixa dator” kan inräknas bland detta skulle det kunna innebära en stor lättnad för pensionärer som inte har tillgång till barn eller barnbarn.

Som invändning mot förslaget kan anföras att det inte är självklart att de personer som hittills varit verksamma som Fixar-Malte klarar av att även fixa datorn. Det är förståeligt.

Men problem är ju till för att lösas - genom kreativt nytänkande. Kommunen skulle kunna engagera ett antal tonåringar i gymnasieåldern som Digital-Malte och som mot en förhållandevis billig slant åker hem till pensionären och löser hans datorproblem. Jag tror att många duktiga ungdomar skulle vara villiga att ställa upp. Och att de i de allra flesta fall skulle kunna lösa problemet väldigt snabbt och enkelt.

En annan invändning skulle kunna vara att motivet för Fixar-Malte i första hand är att undvika att pensionärer ramlar och bryter ben (och därigenom orsakar kommunen och landstinget dryga kostnader) när de ska byta en glödlampa i takkronan eller sätta upp nya gardiner.

Några ben bryts ju inte när datorn krånglar. Men det kan istället medföra bekymmer för pensionären, bekymmer som kan leda till en depression och det kan ju vara väl så allvarligt - och kostsamt för kommunen!

Här har Falun en möjlighet att vara en föregångskommun!

-------

PS 111117: Nu har Urban varit här och fixat så att favoriterna ligger där de ska och skannern fungerar. Det senare var tydligen besvärligt även för honom, det fanns ingen drivrutin att hämta på nätet för min skanner som passade till min nya dators operativsystem. "Det här hade du inte klarat själv" var hans kommentar.

Fredagen den 4 november 2011: Kladdig om fingrarna
Det är nog inte bara jag som på en frukostrestaurang, här hemma såväl som i utlandet, har suttit och kämpat med portionsförpackat smör. Antingen är smöret "invikt" i en aluminumfolie, som visserligen är lätt att få upp men som blir som ett stort kladdigt "flak" när man väl har öppnat paketet. Äter man flera smörgåsar (och det gör jag ofta) blir det flera kladdiga flak. Inte vet man var man ska lägga det, finns det en askkopp på bordet så brukar jag lägga det där.

Eller också ligger smöret i en liten plastbytta med påklistrat aluminumfolie över. För att kunna dra bort folien finns det en pytteliten fri flik att försöka få grepp om med fingerspetsarna. Det är inte lätt att få ett bra tag där, speciellt inte när man kommer till förpackning nummer två och redan är lite kladdig av smör på fingrarna.

Vill man sedan ha marmelad på smörgåsen brukar den också vara förpackad i en likadan plastbytta. Margaretha, som i sin egenskap av kvinna är lite mer våldsam av sig än vad jag är, brukar helt enkelt köra gaffeln eller kniven genom aluminiumlocket och sedan klämma ihop plastbyttan så att marmeladen sprutar ut genom hålen.

Nu har jag hittat en mycket bättre förpackning. Även där ligger smöret i en platsbytta - men denna bytta är inte försluten med aluminiumfolie utan med en "träbricka" som dessutom är utformad som en miniatyrkniv att bre på smöret med. Genialt!

Tyvärr inser jag att denna förpackning sannolikt är dyrare än de vanliga och att jag därför knappast kommer att hitta den på de restauranger som jag frekventerar och där man kan äta en frukost för 99 Bath.

Söndagen den 30 oktober 2011: Att göra upp med det förflutna
Så här på söndagseftermiddagen kom Margaretha in till mig och sa att hon hade ett uppdrag, som enbart jag klarar av att utföra. Hon ville att jag skulle ta itu med det. Så ledde hon in mig i vardagsrummet, på soffbordet där hade hon radat upp mina slipsar. Det var 42 stycken påstod hon - och jag litar alltid på henne så det var säkert 42 stycken. Dessutom två flugor.

"Jag kan inte komma ihåg när du senast hade slips på dig (förutom på begravning). Och ett antal av dessa har du nog aldrig använt eftersom kartongbiten med reklam för tillverkaren sitter kvar på baksidan".

Andemeningen var alltså att jag borde passa på och rensa, dvs göra mig av med ett antal slipsar. Det verkade ju logiskt, klokt och förnuftigt, det kunde jag inte säga emot. Men när uppdraget skulle verkställas blev det genast svårare.

Alla slipsarna är ju speciella. Den här köpte jag direktimporterad från en firma som hette Isla Margarita efter det att vi hade gjort vårt brölloppsresa till just Isla Margarita utanför Venezuelas kust. I träden utanför hotellet där vi bodde satt det fullt med sådana färggranna fåglar. Den kan jag ju inte göra mig av med.

Men så hittade jag två som det inte var så svårt att skiljas från, den vänstra hade jag i något sammanhang fått från Länsstyrelsen, varför vet jag inte. Den högra var märkt med PIARC vilket bör uttydas "Permanent International Association of Road Conferenses". De får gå till Myrorna.

   

Här är en till som nog också hör ihop med PIARC, sannolikt en vinterväghållningskonferens i Luleå. Även den kan jag göra mig av med utan sorg. Ingen av dem lär jag ju sätta på mig.

Och den här är uppenbarligen från Vägverket, dvs också en "tjänsteslips", som jag faktiskt har använt en hel del. Hur mönstret ska tolkas har jag aldrig förstått, kanske något om att Vägverket är till för människorna och att vägarna ibland är krokiga. Den får också gå samma väg, dvs den raka vägen till Myrorna.

Det var väl duktigt av mig? Redan sorterat bort fyra slipsar. Det kanske kan ses som ett sätt att "göra upp med det förflutna".

Men det återstår ju 37 säger Margaretha. Att rensa bland de återstående blir värre. Hur ska jag klara av det? Allra först får jag väl börja med att säga att jag inte önskar mig en slips i julklapp.

----------

PS: Nu har jag faktiskt (!) lyckats lägga 21 av de 42 slipsarna i en liten hög "till Myrorna". Varav ytterligare två var från Vägverket. Där skulle man ha slips - i varje fall på Per Anders Örtendahls tid. Det är intressant hur en organisations ledare påverkar så triviala saker som hur personalen klär sig.

PSII: En företrädare för länsstyrelsen har nu meddelat att länsstyrelseslipsar ska liksom Nordstjärneorden ses som personligt tilldelade, får inte överlåtas och ska återlämnas vid innehavarens dödsfall.

Lördagen den 22 oktober 2011: Vi klarade oss - igen!
Nu måste det väl kännas pinsamt för Harold Camping? Om jag hade varit han skulle skulle jag ha varit väldigt generad - men han kanske inte reagerar på samma sätt som jag?

För ett år sedan gick han ut med "stora varningsflaggan" och förkunnade att jorden skulle gå under den 21 maj 2011. Det hade han räknat ut baserat på uppgifter i Bibeln om syndafloden mm. De som hade en personlig relation till Gud skulle av honom "lyftas hem", de övriga skulle förgås. Du kan läsa om hans budskap på bloggen den 1 februari 2011.

Men jorden gick ju inte under i maj, det kunde vi alla konstatera. Då kom han med en förklaring och en ny beräkning, den 21 maj var bara för att skrämma oss människor, att få oss att darra, den verkliga förintelsen skulle ske fem månader därefter, dvs igår den 21 oktober. Se bloggen den 28 september.

Nu verkar det ju som att vi klarade oss även denna gång. När detta skrivs är klockan 0842 den 22 oktober, det innebär visserligen att det fortfarande är den 21 oktober på Hawaii (och kanske Kalifornien?) och diverse andra öar i Stilla Havet. Men att Gud skulle verkställa förintelsen den 21 oktober efter Hawaii-tid tycker jag verkar lite långsökt.

Hur som helst har Camping sannolikt fått in en hel del pengar (och herostratisk ryktbarhet) genom sina budskap. För vad ska man ha pengar till om jorden ändå ska gå under, då kan man lika gärna donera dem till Harold Camping, som kanske kan lägga ett gott ord för oss hos Gud.

Det ska bli intressant att se vad han kommer att säga nu. Han kanske gör en ny beräkning.

Tisdagen den 18 oktober 2011: Är Tornedalen verkligen så vacker?
När man går in på utländska webbsidor (dvs med text på annat språk än svenska) kan man, om man vill, få texten automatiskt översatt till svenska av datorn. Det är ytterst sällan som jag använder mig av detta eftersom jag har insett att det är mycket svårare att förstå vad som menas om man läser den svenska översättningen än om man läser det (oftast) engelska originalet.

Även om man förstår är det störande eftersom det blir så larvigt. Som till exempel denna sida om Koh Lanta i Thailand: http://www.lantalanta.com/Sweden/Beaches_Islands.htm

Idag satt jag och tittade lite (och drömde mig bort under den regntunga oktoberhimlen här i Falun) på Koh Kradan, som ligger lite längre söderut än Lanta, men i samma skärgård.

Ko Kradan - känt bland annat för att man där kan gifta sig under vattnet (i dykardräkt)

Då kom jag in på en sida där andra resenärer hade lämnat omdömen om en resort på ön, The Seven Seas Resort. Omdömena där var automatiskt översatta till svenska. Så här stod det i ett omdöme:

omgiven av verkligen Tornedalen Andamansjön, kan u känna havet braath och verkligen fredlig tid som stying på Sevensea hotel.Rummet är bekväma och unika och ecologic stil som utformats, personalen också är hjälpsamma och vänliga. u kan också göra många aktiviteter.

Trots att jag är ”härdad” när det gäller sådana översättningar blev jag förvånad och kunde inte låta bli att kolla vad det stod i den engelska originaltexten. Hur kunde ”Tornedalen” komma med i sammanhanget? Så här stod det på engelska:

surrounded by the really beatiful Andaman sea, u can feel sea braath and really peaceful time stying at Sevensea hotel.The room is comfortable and unique and ecologic style designed, the staff is also helpful and friendly. u can also do many activities.

Det var alltså ordet “beautiful” som datorn hade översatt med “Tornedalen”. Visserligen kanske det är vackert i Övertorneå, Pajala och Kaunisvaara – men så vackert att datorn har lagt in ”Tornedalen” som översättning av ”beautiful”, det måste väl ändå vara att ta i?

Nu var ju visserligen ordet ”beautiful” något felstavat (”beatiful”) men det kan väl inte vara orsaken. Något ord som stavas ”beatiful” har jag inte hittat. Kan det vara så att engelska ord som inte finns översätts med ”Tornedalen” eftersom det ligger så långt bort att man är tveksam till att det verkligen existerar?

Tornedalen - vackert, javisst. Men synonym till "beautiful"?

-------------------------------

PS: Vid freden i Fredrikshamn 1809 blev ju Torne älv gränsen mellan Sverige och Ryssland. Här kan du läsa hela fredsavtalet, se särskilt Artikel IV och V. Men missa inte heller inledningen med beskrivningen av alla områden som tsaren härskar över.

Måndagen den 17 oktober 2011: Visst är det bekvämt med e-post!
För ungefär tio år sedan köpte vi två soffor hos Lidéns Möbler i Säter. Dom har vi varit väldigt nöjda med – och är fortfarande. Men tyget har blivit lite slitet på utsatta ställen så vi har funderat på att låta klä om dem.

När vi köper något brukar vi ta grundlig tid för att bestämma oss. Men sedan brukar vi bli väldigt nöjda när vi väl har gjort det. Även när det gäller val av tyg har vi tagit tid på oss. Det finns ju så oändligt mycket att välja på.

Så småningom visades det sig att vi båda två nog ville ha något som helt skiljde sig från det nuvarande småmönstrade tyget. Stora blommor och blad. Det har jag alltid tyckt sett mysigt ut. Men aldrig vågat mig på.

I somras var vi inne hos Lidéns igen och strosade runt för att titta på tyger. Och hittade ett som vi båda två gillade. Dessutom visade det sig att det inte var speciellt dyrt. Vilket i och för sig kanske innebär att det inte kommer att hålla lika länga som dyrare tyg. Men vadå – det är ju nu som vi vill ha det snyggt, inte om en massa år.

Vi fick reda på vad tyget hette, Visingsö 12, och gick till en tapetserare här i stan för att få ett pris på en omklädning. Idag ringde han och ville ha lite mer uppgifter om tyget, bredd, rapport (dvs hur stort mönstret är) och tillverkare.

Visingsö 12 - men inte vår soffa

Så jag skickade e-post till Bröderna Anderssons AB, som hade tillverkat såväl våra soffor som den som vi hade sett uppklädd med det valda tyget. 15:49 idag skickade jag e-post med fråga. 15:53 fick jag svar:

100 % bomull
Bredd 150 cm
Rapport 62 cm vertikalt
Rapport 49 horisontellt
Trycks i Turkiet för Bocotex räkning.

Perfekt. Jag undrar hur lång tid som det skulle ha tagit och hur många vidarekopplingar och förklaringar, som jag skulle ha råkat in i om jag i stället hade ringt. Dessutom fick jag svaret i skrift, ingen risk för missförstånd.

Måndagen den 17 oktober 2011: Var är laddaren?
I över en timme har jag gått runt i vår lägenhet och letat efter laddaren till min mobiltelefon. Och hittat ett otal olika laddare med olika typer av kontakter. Men inte den som passar till min telefon. Varför ska vi behöva så många olika, varför inte en enda som passar till alla telefoner och andra apparater med batteri.

Mitt hopp står till PTS, dvs Post- och telestyrelsen. Om jag inte minns fel har de ålagt mobiltelefontillverkarna att 2012 ha infört en gemensam standard för laddare så att en enda passar till alla apparater. Det ska bli skönt.

Fast det kanske inte var svenska PTS som hade satt kravet? De har väl svårt att styra hela världen. Kanske var det mobiltelefontillverkarna själva. Jag bryr mig inte om vem det var, bara det blir genomfört snart.

------

PS: Nu har jag hittat laddaren - den satt i vägguttaget!

Torsdagen den 6 oktober 2011: Var du duktig att dansa hula-hoop när du var ung?
I så fall skulle du ju ha kunnat ersätta den här finska tjejen som håller på i bakgrunden.

När det gäller sången tycker jag dessutom mycket bättre om originalet med Jay Epae, 41 veckor på listan i Sverige, 3 maj 1961 - 14 februari 1962:

 

Tisdagen den 4 oktober 2011: "Vi är samhällsutvecklare som varje dag utvecklar och förvaltar smart infrastruktur"

Rubriken är en del av den verksamhetsidé som Trafikverket (dvs min gamla arbetsgivare även om det på den tiden hette Vägverket) arbetar efter. Här har du såväl visionen som hela verksamhetsidén:

Vision
Alla kommer fram smidigt, grönt och tryggt.

Verksamhetsidé
Vi är samhällsutvecklare som varje dag utvecklar och förvaltar smart infrastruktur. Vi gör det i samverkan med andra aktörer för att underlätta livet i hela Sverige.

Det låter väl bra och förtroendeingivande. Tyckte jag. Men sedan började jag att "suga på orden". Speciellt ordet "smart".

För mig ligger det i ordet inte bara en positiv klang, att man lyckas göra något bra. Ordet har för mig även en "negativ baksida", dvs att det antyder att det som blev bra för mig kan innebära en nackdel för någon annan.

Och det menar ju inte Trafikverket.

Men kanske är det jag som är konservativ i min användning av ordet, språket förändras hela tiden och innebörden av ord förändras. (Ta till exempel ordet "ofta" som för dagens ungdomar närmast verkar betyda "sällan!", se bloggen den 24 oktober 2010). Jag slog upp ordet i Svenska Akademins Ordbok, där står det så här:

SMART sma⁴rt, äv. smar⁴t l. med mer l. mindre genuint engelskt uttal, adj -are.

1) (skicklig o.) slug l. slipad l. fiffig l. klurig o. d.; i sht i fråga om förmåga att (mer l. mindre hänsynslöst) till sin egen fördel (i sht egen vinning) utnyttja givna förutsättningar; ofta om affärsman l. reklamman o. d.; äv. om ngt sakligt (i sht affärsmetod l. affär o. d.): som kännetecknas av sådana egenskaper.

SocDem. 1892, nr 186. s. 2 (om fabrikör). Låt vara att detta smarta valknep är juridiskt oåtkomligt. GbgP 1896, nr 281 A, s. 2Smartare affärsman fanns det icke på Söderhafsöarna. CAVALLIN Stevenson Söderh. 10 (1897). (En viss fotbollsspelare) var .. ytterst farlig (i en match). Hans mål dessutom rätt smarta. IdrBl 1924, nr 80, s. 3. SIWERTZ Varuh. 6 (1926; om reklamchefer). LYBERG GPprFalunDal. 1: 54 (1940; om affärer). Tack vare polismannens raska ingripande fick rymmarsextetten aldrig det försprång den hoppats på genom sin smart iscensatta kupp. DN(A) 1964, nr 177, s. 7 Cruise-missiles är endast en utlöpare av tekniken med precisionsstyrda s.k. smarta vapen Sv10 1976, nr 79, s. 7.

Det överensstämmer bra med den innebörd som jag lägger i ordet. Men de exempel som anges verkar ju ganska ålderstigna. Så kanske är det så att Svenska Akademin precis som jag inte har "hängt med" i förändringen av ordets innebörd att bli enbart positiv?

Tittar jag i Wikipedia anges att "smart" är en synonym till "intelligent", vilket ju inte har några negativa associationer. Men Wikipedia är ju å andra sidan ingen "sanning".

Vad säger ni språkmänniskor - har betydelsen av "smart" ändrats från "fiffig i fråga om förmåga att agera mer eller mindre hänsynslöst till sin egen fördel" till att numera helt enkelt betyda "intelligent"?

Tisdagen den 4 oktober 2011: Om att vara egen företagare
Själv har jag arbetat inom Vägverket under hela mitt yrkesverksamma liv. Aldrig varit egen företagare. Men jag kan inse att det har sina sidor, det också. Inga regelbundna arbetstider till exempel.

När jag var uppe på Ingarvet såg jag den här skylten utanför en liten VVS-firma - den tycker jag säger en hel del om hur de har det:

Måndagen den 3 oktober 2011: Hur tänker Posten?
Idag kom det med posten en avi om ett paket att hämta. Paketet var till Margaretha och skulle hämtas på ICA Falan. Så brukar det vara när det kommer ett paket till henne, dvs det ska hämtas på ICA Falan. Och det är inte så konstigt, det är bara några hundra meter längs ån från Garvaregatan 5 till den affären.

Det konstiga är att när det kommer ett paket till mig - då ska jag hämta det på Hemköp Svalan (heter visst Willys numera). Det är avsevärt längre bort, men det kan jag ju stå ut med. Om Posten har dragit sina områdesgränser på ett visst sätt får jag väl acceptera det.

Men varför får Margaretha hämta sina paket på ICA Falan och jag mina på Svalan? Det förstår jag inte.

Onsdagen den 28 september 2011: Hur var det med Domedagen?
Kommer du ihåg det budskap som den amerikanska radiostationen Family Radio förde ut i början av året – att jorden skulle gå under den 21 maj 2011 (se bloggen för den 1 februari i år). Som tur var blev det ju inte så. I bloggen den 22 maj pustade jag ut – under rubriken ”Vi klarade oss! Eller?”

Det är ordet ”eller” som detta blogginlägg handlar om. För naturligtvis känner sig de som spred budskapet skyldiga att förklara varför inget hände. Så här kan man läsa på deras webbplats:

What really happened this past May 21st? What really happened is that God accomplished exactly what He wanted to happen. That was to warn the whole world that on May 21 God’s salvation program would be finished on that day. For the next five months, except for the elect (the true believers), the whole world is under God’s final judgment. To accomplish this goal God withheld from the true believers the way in which two phrases were to be understood. Had He not done so, the world would never have been shaken in fear as it was.

Med min egen amatörmässiga översättning blir detta på svenska:

Vad hände egentligen den 21 maj 2011? Det som verkligen hände var att Gud åstadkom precis det som han ville skulle hända. Det var att varna hela världen att den 21 maj skulle Guds frälsningsprogram avslutas. Under de kommande fem månaderna kommer hela världen, med undantag för de utvalda (de sanna troende), att ligga under Guds slutliga dom. För att uppnå detta mål undanhöll Gud för de sanna troende på vilket sätt två uttryck ska förstås. Hade han inte gjort det skulle jorden aldrig ha skakat av skräck på det sätt som den gjorde.

De båda uttryck som betonas är ”God´s salvation program” respektive "God´s final judgment”. Det förra kan sammanfattas i ordet earthquake/jordbävning, det andra i ordet rapture/bortryckande.

Vi uppfattar normalt att ordet jordbävning innebär att jorden/marken skakar. Men enligt Bibeln kan "jorden" innebära såväl ”mark” som ”människor” för i Första Mosebok 2:7 står det:

Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden…

Alltså kan ordet ”jordbävning” även innebära att det är människorna som skakar. Och det var ju det som skedde den 21 maj 2011, hela mänskligheten skakade av skräck.

Allt enligt Family Radio.

Varför det sedan ska gå fem månader innan det slutliga ”bortryckandet” ska ske, det förstod jag inte riktigt, du kan själv läsa här på deras webbplats, kanske förstår du bättre.

Problemet i sammanhanget, som jag ser det, är väl att jag inte har träffat en enda människa som "skakade" speciellt den dagen. De flesta funderade nog inte ens över saken. Det var nog bara de ”sanna troende” som "skakade". Och de hade ju ingen anledning att skaka (om jag förstått allt rätt) för de skulle ju bli räddade av Herren.

Harold Camping är säker på sin sak - andra kallar honom för en "falsk profet".

Söndagen den 25 september 2011: Hur roligt är det att skrota bilar?
Då och då kan man längst våra större vägar se en övergiven bil på en parkeringsficka eller på slänten ner mot diket. Första gången man ser den tror man att ägaren/föraren har fått bensinstopp och är på väg att hämta bensin. Men kör man samma väg en vecka senare står bilen kvar där - och helt förstörd. Rutorna sönderslagna, taket och motorhuven alldeles tillbucklade, det verkar som om någon har stått och hoppat på dem. Eller till och med uppeldad.

Varje gång blir jag lika förvånad.

Jag kan förstå om någon individ bryter sig in i en övergiven bil för att stjäla delar eller tillbehör, tex bilradion. Men att ställa sig och ute vid landsvägen slå sönder bilen, vem gör det? För en ”busgrabb” i 10-14-årsåldern kanske det kan vara roligt att slå sönder – men för att komma till den övergivna bilen måste man ha en egen bil att färdas i så det måste vara mer vuxna personer som har hållit på.

När vi i torsdags kväll åkte rv 50 mellan Falun och Borlänge stod det en bil i uppförsbacken efter Karlsvikssvackan. Den stod utanför körbanan på den flacka slänten. När vi på fredagsmorgonen körde samma väg fanns bilen kvar – men då låg den på taket cirka tio meter längre in (eller ut), alldeles invid viltstängslet. Någon/några hade alltså ”roat sig” med att välta bilen, vilket rimligen är ett avsevärt jobb. Och slänten just där är så bred att det rimligen inte har räckt med att de har vält bilen en gång, de har antagligen fått göra det flera gånger för att den skulle komma ända bort till viltstängslet.

Varför?

Och varför lämnar manägaren/föraren bilen på detta sätt? Det är ju inte bara jag som har noterat att risken är stor för att bilen ska bli sönderslagen när man lämnar den så där. Rimligen borde ägaren snabbt se till att få den bortbogserad. Är det ett sätt att få ut försäkringspengar för en bil som behöver repareras för ett avsevärt belopp? Dvs ägaren anmäler bilen stulen och sedan återfinns den totalförstörd varvid stöldförsäkringen ersätter bilens värde.

-------------

PS: Den här bloggen heter ju numera Bloggen: [Nyfiken]  just för att jag har insett att den ofta handlar om sådant som jag inte vet men som jag gärna skulle vilja veta. Och ofta får jag svar av någon mer kunnig läsare. I just detta fall tror jag inte att någon av SPF Falubygdens medlemmar kommer att kontakta mig för att berätta varför han slår sönder övergivna bilar!

PS2: Bekanta undrar ibland varför inte ”någon” som Trafikverket eller kommunen ser till att låta bogsera bort sådana övergivna bilar. Svaret är att det är en omfattande byråkrati för att få bogsera bort en bil om den inte står direkt trafikfarligt. Och står den i slänten eller på en parkeringsficka anses det inte vara en trafikfara.

Lördagen den 24 september 2011: Vem är rebell?
I nyhetsrapporteringen i radio idag redovisades att Sverige nu i praktiken har erkänt det provisoriska övergångsrådet i Libyen som landets lagliga regering liksom sextio andra länder redan gjort. Omedelbart därefter rapporterades att "rebellerna idag intagit staden Sirt".

Men om det provisoriska övergångsrådet av Sverige anses som landets lagliga regering bör väl inte deras trupper längre benämnas "rebeller". Då bör de väl benämnas "de libyska trupperna" eller möjligen för tydlighetens skull "den nya regeringens trupper" för att skilja dem från "de khadaffitrogna trupperna"?

Fredagen den 23 september 2011: Grekland, skatter, offentlig upphandling och jeans
Det pratas mycket om Grekland i dessa dagar, om deras dåliga ekonomi. Själva skyller tydligen grekerna på sina politiker (som de själva har valt – varför har de valt dem?), vi andra anser att de har betett sig som oansvariga barn som har beviljat sig själva förmåner som de inte har haft råd med.

Grekland - ärorik historia, inte lika ärorik nutid

En del av förklaringen till den dåliga ekonomin är tydligen att de inte betalar de skatter som de enligt sina egna regler ska betala. I Sverige tycker vi att det är självklart att betala skatt, möjligen beroende på att vi inte ser några vägar att klara oss ifrån det. Oavsett vad orsaken är så tycker jag att det är sällan som man numera hör folk klaga på skatterna – även om inte så många uttalar att ”det är häftigt att betala skatt” som Mona Sahlin sa. På 70- och 80-talen var det annorlunda, då var det ett väldigt gnäll på höga skatter och en del tog till vilka knep som helst för att minska sin skatt.

Om förändringen beror på att vi numera har avsevärt lägre skatt vet jag inte. Den borgerliga regeringen har ju genomfört ett antal jobbskatteavdrag, som har minskat skatten för de som arbetar (inte för oss pensionärer!) men jag tror inte att det bara är detta som är förklaring. Slutet på gnällandet skedde nog långt före regeringsskiftet 2006.

Rent allmänt tycker jag alltså att det är skönt att leva i ett land där saker och ting fungerar som de ska (dvs folk betalar den skatt som de ska) och där mutor uppfattas som något exceptionellt.

Stat och kommuner (såväl primärkommuner som landstingskommuner) ansvarar för en omfattande verksamhet vilket innebär att de upphandlar varor och tjänster för mycket stora belopp. Det är viktigt att dessa upphandlingar sköts på rätt sätt, dvs att uppdraget går till rätt anbudsgivare. Men ibland kan det gå lite för långt med att göra allt på rätt sätt.

Genom att det är så stora och samordnade upphandlingar blir det av stor ekonomisk betydelse för anbudsgivarna om de får uppdraget eftersom de antingen får allt eller inget. Därför kan det vara väldigt frestande att överklaga upphandlingen. Varvid denna försenas avsevärt, vilket orsakar problem för samhället och medborgarna.

Om ni till exempel tycker att de vita strecken på de allmänna vägarna i Dalarna och Jämtland i år ser bedrövligt slitna ut så beror det just på att upphandlingen överklagades – varvid ingen målning kunde genomföras.

Det kan vi kanske stå ut med. Värre tycker jag att det är med den upphandling av vaccin mot livmodershalscanser som nu för andra gången har överklagats – vilket innebär att den allmänna vaccineringen av tonårsflickor blir ytterligare uppskjuten, redan har fyra år gått. Det är bedrövligt tycker jag. Om det beror på att upphandlingen har skötts fel eller inte, det begriper inte jag. Men det är bedrövligt att vaccineringen inte kan starta.

Dvs, vaccinera sig kan flickorna, men då får de betala själva vilket innebär att det kan kosta upp till 1800 kr, vilket är gränsen i högkostnadsskyddet för läkemedel. Så om de inte under ett år använder något annat läkemedel blir kostnaden 1800 kr, annars lägre. Och det har många inte råd med, säger förståsigpåarna i TV.

Javisst, 1800 kr är 1800 kr. Det är mycket pengar. Det räcker inte med att man sparar in på ett par nya märkesjeans, tex av märket Acne, de kostar bara 1300-1600 kr.

Att avstå från sin mobiltelefon med alla finesser för surfning etc är väl inte tänkbart, annars skulle väl det kunna finansiera vaccinationen med råge.

Men om man struntar i att gå på Peace & Love i Borlänge under 2012 sparar man 1795 kr, dvs nästan exakt vad vaccineringen kostar.

Och hade man inte ”glömt” sitt tält när man åkte från festivalen 2011 så hade man inte behövt köpa ett nytt nästa år. Då hade man till och med fått pengar över till kondomer. Det klagas ju på att kommunernas ungdomsmottagningar ofta har dåligt med öppettider under sommaren så att det är svårt att hämta gratis kondomer där.

Det gäller att prioritera - tycker en gammal gnällmåns!

Måndagen den 19 september 2011: Vad var roligast?
I en intervju blev deckarförfattaren Camilla Läckberg tillfrågad om vad som var hennes bästa egenskap som förälder. Vad hon svarade kommer jag inte ihåg - men jag började fundera över vad jag själv skulle ha svarat på en sådan fråga. Det är ju inte så lätt att på rak arm analysera sig själv och sina inre egenskaper.

Nu är det väl i och för sig inte rättvist att jämföra förhållandena för mig och Camilla Läckberg. Hon är ju en sk "kändis" och van vid intervjuer och medveten om att hon snabbt måste komma på något att säga. Dessutom har hon med all sannolikhet fått frågorna i förväg och därigenom kunnat tänka igenom vad hon vill svara.

Och det "viktigaste" är ju inte vad hon svarar (jag har ju redan glömt bort vad hon svarade) utan att hon svarar något och på ett vettigt sätt. Men visst kan det vara svårt att prioritera och lyfta fram en egenskap hos sig själv.

Att prioritera och lyfta fram något ur en helhet är tydligen något som barn har väldigt svårt för. Hur ofta har inte barn, i privatlivet eller i massmedia, fått frågan om vad som var roligast på kalaset (eller vad det nu handlade om) och efter en stund funderande svarat "Alltihopa". För att kunna välja ut något som är roligast måste de ju först ananlysera helheten och dela upp den i delar och därefter välja vilken del som de prioriterar. Det måste man nog ha uppnått en viss ålder för.

Eller det kanske är så att man måste ha uppnått en viss ålder för att inse att det viktigaste är inte vad man svara, bara man svarar något så blir den vuxne nöjd. Men ibland blir inte den vuxne nöjd ändå...

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick

Tisdagen den 6 september 2011: Billetten?
Under en skön, varm och lat vecka på Rhodos hinner man såväl läsa några deckare, filosofera över livet och iaktta sina medmänniskor.

Vi har visserligen varit i Grekland flera gånger tidigare men det var nog ungefär tio år sedan senaste. Vi hade hört mycket talas om att allt hade blivit dyrare där, framför allt sades det att man hade passat på att höja alla priser i samband med övergången till Euro.

Så kanske det var, jag kommer inte ihåg hur mycket som saker och ting kostade när vi var där förr. Men inte så att vi reagerade. Och eftersom jag inte har hört någon säga att ”det har blivit så dyrt i Grekland så vi åker inte dit”, dvs turismen fortsätter som tidigare, så har de väl ingen anledning att inte ta ut så mycket betalt som de kan. Vi har ju förstått att de behöver pengar i Grekland.

Den kostnad som jag reagerade för var hyra av solstolar på Elli Beach. Fyra Euro för en stol och dag kostade det, det tyckte jag var dyrt. Men så insåg jag att om man disponerar en begränsat stor, jättfin och populär strand mitt inne i stan och varenda solstol blir uthyrd – varför ska man då inte ta ordentligt betalt? Det skulle jag ha gjort om jag hade haft stranden.

Så vi betalade naturligtvis.

På torsdagen kom det en äldre man och satte sig på solstolen närmast oss. Han var säkert 80 år eftersom han såg avsevärt äldre ut än jag (tyckte jag själv) och jag just hade fyllt 70 (därför resan till Rhodos, födelsedagspresent från Margaretha). Han satte sig, tog fram en plastbehållare i vilken han hade sönderskurna melonbitar och stoppade dem sakta i sig. När biljettförsäljare kom satt han orörlig kvar, stoppade i sig sina melonbitar men sa inget. Och tog inte fram några pengar.

Det var tydligen inte första dagen, för biljettförsäljaren blev irriterad – även om han var artig och sansad (inte alls som de båda restaurangägare jag berättade om i går). ”You have come here Monday, you have come here Tuesday, you have come here Wednesday and you come here today and just sit here. This is my work, I am here to collect money for the sun chairs, you can not just sit here. You must pay!”.

Men mannen sa inget, satt bara där, stoppade I sig sina melonbitar. Antagligen var han engelsman för han hade The Times med sig.

Jag kunde inte låta bli att tänka på Hasse Alfredsson och hans sketch "Billetten". 

Efter en halvtimme kom biljettmannen tillbaka – och då betalade engelsmannen faktiskt sina fyra Euro. Dessutom köpte han lite senare trettio minuters fotmassage för 25 Euro av en av de thailändska flickorna som gick omkring på stranden, så uppenbarligen hade han pengar. Jag misstänker att det hela var ett spel från hans sida, något att roa sig med på semestern.

Måndagen den 5 september 2011: Det sydländska temperamentet
Vi tog en sista-minuten-resa till Rhodos, Margaretha och jag. Vi har varit där förr så vi brydde oss inte om att göra några riktiga utflykter, varken med hyrbil eller med organiserade buss- eller båt-turer. Trots att det är vackert i Lindos. I stället njöt vi av värmen och det salta havet och de västliga varma vindarna. Och god mat.

Men eftersom vi bodde i Rhodos stad gjorde vi ett strövtåg för oss själva i gamla stan där, den där Johanniterriddarna höll till. Klokt nog valde vi att promenera runt där på morgonen innan det hade blivit alltför hett och alltför många andra turister. Trots det blev det naturligtvis varmt. Och så blir man ju trött av att traska runt på gator och trånga gränder.

Så när vi kom fram till ett litet torg utanför resterna av en moské satte vi oss ner och beställde var sin Coca-Cola. Hela torget var skuggat av två stora olivträd så det var härligt att sitta där och koppla av.

I lugn och ro satt jag och kopplade av med en Coca-Cola

I Grekland och överhuvudtaget nere vid Medelhavet är det ju brukligt att restauranger och barer ”flyttar ut” och ”annekterar” trottoarer, gator och torg i anslutning till sina anläggningar. Numera är ju samma sak vanlig till och med i Falun. Här är det säkert noga reglerat genom kommunala beslut var de får och var de inte får sätta sina stolar och bord och hur dessa ska inhägnas. Ordning och reda – eller byråkrati.

Men i Grekland trodde jag att restaurangägarna gjorde lite som de ville. Nu insåg jag att jag hade fel. Vi hade bara satt oss vid närmast tillgängliga bord under olivträden. Men medan vi satt och lät Coca-Colan svalka oss insåg jag att även här var det noga reglerat. Jag upptäckte att torgets stolar och bord var uppdelade på två olika restauranger. På torgets asfalt var det med vita linjer markerat deras olika områden. Och mellan dem var uppspänt rep som var fastsatta i metallpinnar, fastgjutna i burkar med betong.

Medan vi satt där kom innehavaren av ”den andra” restaurangen, dvs den på vars stolar vi inte satt, och började med svart sprayfärg måla över en del av en vit linje. Varvid ”vår” restauranginnehavare, en äldre man, omedelbart kom fram och med hög och irriterad röst började skrika något som rimligen borde vara en grekisk motsvarighet till ”Vad i alla herrans namn håller du på med för f-n, din dj-la idi-t”. Varvid den andre riktade ett knytnävsslag mot honom. Efter diverse armviftningar och allt högre irritation tog den äldre mannen och sparkade med full kraft rakt mot den andres skrev. Varvid denne kastade sprayburken i huvudet på honom.

Nu kom respektive hustrur (antar jag att det var) fram och lugnade ner dem ett ögonblick. Men bara för ett ögonblick. Sedan flera kraftiga knytnävsslag och ytterligare en spark i skrevet – och det var minsann inga försiktiga eller symboliska slag eller sparkar, det var full kraft. När en av betongbunkarna också fick sig en spark i den allmänna villervallan och höll på att välta Margarethas stol insåg vi att det var säkrast att dra oss undan för att inte blir direkt inblandade i bråket.

Tydligen var det så att den äldre mannen (ansåg i varje fall den andre) försökte ”utvidga” sitt revir genom att ha målat till en linje. Att han gjorde det var väl för att det var de yttersta stolarna som var mest attraktiva, i varje fall var det där som vi hade satt oss. Det var denna linje som blev övermålad med svart.

Den "olagliga" vita, numera svarta linjen.

När man ser och hör hur hetlevrade de var och hur snabbt de var beredda att ge sig in i handgripligheter blir man pessimistisk över människornas möjligheter att lösa konflikter på fredlig väg. I varje fall utan kvinnornas dämpande inverkan.

    
Ingen av dem verkade vilja bli fotograferade, båda vände demonstrativt bort huvudet!

Fast antagligen hade de bråkat många år tidigare, grannar som de var. Det får mig att tänka på grannar på landsbygden där släkterna har varit osams i generationer – och glömt bort vad de egentligen var osams om, nu vet de bara att grannarna är knölar.

------------------------

PS: Varifrån kommer egentligen uttrycket ”hetlevrad”? När man får ett sår och det kommer fram blod så levrar sig detta efter ett tag – naturens försvar för att inte förlora för mycket blod. Men ”hetlevrad” kan väl inte ha något med det att göra?

Ser man i Svenska Akademins Ordbok på ”hetlevrad” hittar man dels just det som avses här, dvs ”av häftigt eller hetsigt lynne, som lätt brusar upp eller fattar humör” men även ”som har het, dvs inflammerad lever”. Är det härifrån som uttrycket kommer, dvs man förutsätter att den som har inflammerad lever blir så irriterad av detta att han lätt brusar upp? Språkvetare, kom till min hjälp!

Torsdagen den 25 august 2011: Privat och offentlig verksamhet
Privatisering av tidigare offentlig verksamhet som skolor och sjukvård diskuteras ofta. Motivet för privat verksamhet brukar anges att konkurrens stimulerar nytänkande och förbättringar liksom valfrihet för individen.

Så är det väl. Men man ska också komma ihåg att det är skillnad mellan privat verksamhet där kunden själv betalar vad det kostar och privat verksamhet där ”någon annan”, dvs samhället betalar.

Min egen erfarenhet av privatisering härrör från Vägverket (numera Trafikverket) där tidigare drift- och underhållsverksamheten sköttes av organisationens egna vägmästarområden. Numera har detta lagts ut på entreprenad, vilket otvivelaktigt har sänkt kostnaderna. Det innebär dock tillkommande uppgifter, att mätbart formulera vad man beställer och att kunna konstatera om man har fått vad man har beställt.

Ett bra exempel är vinterväghållning, som i första hand består av snöröjning och halkbekämpning. När det gäller snöröjning delas vägarna in i olika klasser (högre krav på rv 50 mellan Falun och Borlänge med 12000 fordon om dygnet än på vägen till Norra Löten i Malungs kommun med 50 fordon om dygnet), för vilka specificeras hur mycket snö det får ligga på vägen och hur lång tid det får gå innan vägen är snöröjd.

Det är ju bra. Sedan gäller det att konstatera om detta har levererats också. Och bestämma hur mycket betalt entreprenören ska ha för sitt arbete. Det snöar ju olika mycket olika vintrar. När det gäller betalning kan man tänka sig olika alternativ:

• Ett fast pris för hela vintern oberoende av hur mycket det snöar.
• Ett pris baserat på hur många gånger entreprenören faktiskt har snöröjt. (Vilket kan stimulera honom att göra många snöröjningsvändor. Har han åkt ut i onödan?).
• Ett pris baserat på hur många gånger entreprenören ”borde” ha åkt ut baserat på meteorologiska uppgifter från SMHI. (Vilket kan stimulera honom att ”avvakta”. Uppfyller han de ställda kraven?).

Det finns fler varianter. Jag har bara nämnt detta för att tydliggöra problematiken. Men billigare har det blivit. Och sannolikt inte sämre.

(När jag skulle illustrera snöplogning tänkte jag först "låna" en bild från Trafikverkets webbplats. Men så kom jag att tänka på en tidningsartikel om en fotograf. Han hade under årens lopp sålt tusentals bilder till Vägverket att användas i deras trycksaker och på webben och fått överenskommen betalning. När nu Vägverket blev Trafikverket ville han ha betalt en gång till! En del personer kan aldrig få nog. Så det blev en annan bild.)

En annan offentlig verksamhet där privatisering har börjat diskuteras är biblioteksverksamheten. Där tycker jag personligen att det skulle behövas nytänkande. Nya sätt att ge mig inspiration till lån av böcker när jag går dit. Som det nu fungerar ställs alla böcker in i hyllor. Om jag vill låna en bok men inte vet vilken går jag längs hyllorna med huvudet på sned (för att kunna läsa texten på bokryggen) och hoppas att hitta något intressant.

Att bara läsa författarens namn och bokens titel ger inte särskilt mycket inspiration. Här behövs det nytänkande, ett nytt sätt att presentera böcker som får mig att säga ”Den boken vill jag läsa!”. Hur detta ska gå till vet jag inte – men det kanske de driftiga privata aktörerna kan hitta på.

Fast lite skeptisk kan jag ju bli. För när jag går in en bokhandel (som ju är privat och konkurrensutsatt) så är de inte mycket bättre på att presentera böcker, de står i en hylla med ryggen utåt…

Torsdagen den 25 augusti 2011: Skateboardparken vid Västra skolan
Den har det pratats om i åratal, sannolikt är det väl så att de flesta av de ungdomar som tog initiativet till den för länge sedan har vuxit upp och slutat att åka skateboard. Vilket påminner mig om en gammal historia från Vägverket:

En kvinna tog kontakt med Vägverket. Hennes son skulle börja skolan men för att komma från det bostadsområde där hennes familj bodde måste man passera en livligt trafikerad väg; hon var så orolig för att låta sin son gå till skolan över vägen alldeles ensam och hon hade inte möjlighet att följa honom. Därför tyckte hon att det borde finnas en port under vägen för gång- och cykeltrafiken.

Hon fick stöd av övriga boende i området och av kommunen. Vilket resulterade i att en port byggdes. Till invigningen av porten blev hon, som initiativtagare, särskilt inbjuden. Hon kom dit och förklarade att egentligen borde hon ju ha haft sin son med sig. Men han gjorde sin militärtjänst och hade inte fått permission från denna för invigningen.

Statliga och kommunala investeringar tar tid alltså. Men ibland kan det vara bra - för då kommer man underfund med att man egentligen inte behöver investera dessa pengar. Så kanske det är med skateboardparken. Ungdomarna klarar sig bra med vad som finns tillgängligt, se på denna film. Den handlar visserligen inte om skateboardåkning utan om cykling, men ändå:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Torsdagen den 25 augusti 2011: SPAM
Jag brukar säga att min internetleverantör Bahnhof antagligen har ett mycket bra SPAM-filter för jag får väldigt lite SPAM. Men idag kom det ett. Till Bahnhofs försvar kan jag säga att det av dem var tydligt märkt "SPAM".

Microsoft Corporations:
Customer Service
Wrights Lane,
Kensington London W85SP,
England UNITED KINGDOM
FILE REF: HL/5564/06/07/MICS
BATCH: MC11/834/5PDH /EU

OFFICIAL WINNING NOTIFICATION.

It is obvious that this notification will come to you as a surprise but please find time to read it carefully as we congratulate you over your success in the following official publication of results of the E-mail electronic online Sweepstakes organized by Microsoft, in conjunction with the foundation for the promotion of software products, (F.P.S.) held this August 2011,in London UK.

 Where  in your email address emerged as one of the online Winning emails in the 2nd category and therefore attracted a cash award of £450.000.00 (Four Hundred and Fifty Thousand pounds sterling) Our winners are arranged into four categories with different winning prizes accordingly in each category. They are arranged in this format below: 

These are your identification numbers:

MCS-26799/097CATEGORY  NO.OF WINNERS        WINNING PRIZES
 1st.            2           £ 550,000.00 pounds each
 2nd.           8           £ 450.000.00 pounds each
 3rd.          13          £ 250,000.00 pounds each
 4th.          27          £ 170,000.00 pounds each

We write to officially notify you of this award and to advise you to contact the processing office immediately upon receipt of this message for more information concerning the verification, processing and eventual payment of the above prize to you. 

It is important to note that your award information was released with the following particulars attached to it.

(1) Award numbers: NL 56/7766
(2) Email ticket numbers: EAASL-130877
(3) Batch numbers: MC11/834/5PDH /EU
(4) The file reference numbers: HL/5564/06/07/MICS
{5} Serial Numbers: McST/006/NL46560 

For verification purpose be sure to include:

(1) Your contact address.
(2) Your Tel/Fax numbers.
(3) Your Nationality/Country.
{4} Your Full Names.
(5) Occupation.
(6) Your Preffered Method Of Receiving Your Price(From Below) 

Mode Of Price Remittance.

(1)Cash Pick-Up (You coming Down to Uk Personally to Pick Your Price).
(2)Courier Delivery Of your Certified Winning Cheque Name and other
Winning Documents safely to you.

To file for your claim, Please contact your Validating Officer for VALIDATION of your winning within Twenty-nine working days of this winning notification. Winnings that are not validated within Twenty-nine working days of winning notification are termed void and  invalid. You are required to mention the above particulars of your award in every correspondence to enable the Agent validate your  winning.

CONTACT:
*******************************************************************
FOREIGN TRANSFER MANAGER
MR.WILLIAMS SMITH
MICROSOFT SECURITY DEPARTMENT (UK).
Tel: +447 024 064 697
FAX: +44 701 113 4155
E-mail:microsftwinners@london.com
           mr.williams_smith@hotmail.co.uk
********************************************************************

The Microsoft Internet E-mail lottery Awards is sponsored by our CEO/Chairman, Steve Ballmer and a consortium of software promotion companies. The Intel Group, Toshiba, Dell Computers and other International Companies. The Microsoft internet E-mail draw is held  periodically and is organized to encourage the use of the Internet and promote computer literacy worldwide. Once again on behalf of all our staff, 

CONGRATULATIONS!

Sincerely,

MRS Sindel Patterson.
M.S.PRO. ZONAL COORDINATOR.

Onsdagen den 24 augusti 2011: Behöver du en parlör?
När man reser utomlands är det bra att kunna göra sig förstådd på ett lämpligt utländskt språk, svenska är det ju inte så många som klarar av. Ja, reser man med SPF Falubygdens resor med förnämlig reseledare kanske man klarar sig bra utan språkkunskaper, men reser man på egen hand ger det ofta mycket mer om man kan kommunicera med folk.

Vi svenskar brukar ju ha för oss att vi är osedvanligt bra på engelska och så är det kanske. Det tycker jag själv också att jag är - men när jag kommer ut "i verkligheten" och ska använda mina engelska kunskaper, då inser jag hur begränsade de är.

(Någonstans läste eller hörde jag att en riktig anglofil, dvs en person som älskar allt engelskt och reser till England flera gånger om året och talar, i vårt  tycke, en "perfekt engelska", han kommer upp i samma språkliga nivå som en engelsk sexåring. Då kan man ju fundera över villken nivå som vi vanliga svenskar ligger på...).

En parlör, dvs en ordbok med diverse fraser översatta till olika språk, låter som ett bra hjälpmedel. Men i praktiken tar det nog längre tid att i parlören leta reda på en lämplig fras (om man nu hitar en sådan) än att med teckenspråk etc förklara vad man menar. Jag tror inte att det är så många som numera bryr sig om att ta med en parlör.

David Nessle som skriver en trevlig blogg har där berättat om den gamla parlör från 1907 som han har i sin ägo, Språklig hjälpreda på resor av L Rydén.

Jag tänker inte återge vad han skriver utan nöjer mig med att ange länkarna till hans tre blogginlägg om parlören, läs och le:

1. http://davidnessle.wordpress.com/2011/08/23/spraklig-hjalpreda-pa-resor/
2. http://davidnessle.wordpress.com/2011/08/24/spraklig-hjalpreda-pa-resor-ii-en-ursparad-jarnvagsresa
3. http://davidnessle.wordpress.com/2011/08/25/spraklig-hjalpreda-pa-resor-iii-maritimt-intermezzo-eller-har-aro-hajar/

Tisdagen den 23 augusti 2011: Är det så här som det går till i Sverige?
Det kan man fråga sig när man har lyssnat på det här samtalet. Som tur var är det inte "på riktigt" utan en sk "busringning". Men det vet ju inte hon som tar emot samtalet. Det känns skrämmande.

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Tack SPF Frösön som jag hittade klippet hos.

Tisdagen den 23 augusti 2011: Tiden går så fort
Vår dator var "state-of-the art", dvs toppmodern, när vi köpte den. Men på senare tid har den blivit väldigt seg. Det tycker såväl Margaretha som jag.

Först frågade jag en av sönerna, Martin, vad det kunde bero på och vad jag kunde göra åt det. Han fick se datorns data som jag hade sparat i en pärm. Hans svar var ungefär att jag skulle ju kunna sätta i mer RAM-minne, för det är väldigt litet. Men det är väl bättre att köpa en ny dator eftersom den är så gammal. Den är 6 år gammal och "alldeles ny" tycker jag.

Vi kom överens om att jag ju ändå kunde gå till den lokala datorbutiken, BK-data, och fråga vad de säger och om de kan sätta i mer minne. Det gjorde jag idag.

Jag pratade med en trevlig ung kille. Han sa nästan precis som Martin att det går ju att sätta i mer RAM-minne, det skulle kosta 6-700 kr. "Men personligen skulle jag inte lägga ner de pengarna på en så gammal dator" la han till. I stället skickade han med mig en broschyr på en ny dator.

Onsdagen den 10 augusti 2011: Plan eller marknad i den medicinska forskningen
Ekonomer brukar skilja mellan två olika ekonomiska system, plan respektive marknad. Planekonomi tillämpades i Sovjetunionen och dess lydstater. Olika länder och fabriker fick olika produktionsuppgifter och kunde koncentrera sig på att så effektivt och bra som möjligt producera sin del av det som behövdes – med noga angivna specifikationer, allt enligt vad några kloka i toppen hade bestämt.

I verkligheten visade det sig att det inte alls fungerade.  De där ”kloka” klarade inte av att se till att behoven fördelades – och de som producerade hade ingen som helst morot att förbättra sin effektivitet eller att komma med nya innovationer.

Idag finns det nog ingen som hävdar att planekonomi skulle vara bra. Visst har marknadsekonomin sina nackdelar men, precis som demokratin, är det nog det minst dåliga av alla tillgängliga system.

Den uppfattningen delar även jag. Men ibland blir jag lite fundersam. Det är när jag ser TV-reklam där man argumenterar för att skänka pengar till olika slag av medicinsk forskning. Under samma TV-program kan det vara konkurrerande reklam för fonder som finansierar forskning som rör olika slag av sjukdomar. Det kan gälla Cancerfonden, Hjärt- och lungfonden, Barncancerfonden osv osv. Och man poängterar att den mesta forskningen inom just deras område inte finansieras genom skatter utan genom frivilliga insamlingar.

Är inte sådan forskning så angelägen att vi bör betala den via skatten – och att fördelningen av hur mycket de olika forskningsområdena ska disponera görs av någon som faktiskt har inblick i vad som för närvarande kan vara mest angeläget. Är det verkligen vettigt att de resurser som det svenska folket avsätter till medicinsk forskning ska styras av vilket medicinområde som anlitar den bästa reklambyrån och lyckas göra den bästa filmsnutten?

Tisdagen den 9 augusti 2011: Att spara eller inte spara
En nackdel när man bor i lägnhet är att man ofta har mycket mindre förrådsutrymme än om man bor i egen villa. När det gäller lägenheterna i vårt hus är det särskilt illa, det finns varken vind eller källare på huset utan vi är hänvisade till ett kallförråd i ett uthus på andra sidan av gatan.

I femton år har det lilla förrådet varit belamrat av i första hand barndomsgrejor som barnen har lämnat efter sig när de flyttade hemifrån. Åtskilliga gånger har jag försökt att få dem att rensa och slänga. Men ungdomar är nostalgiska när det gäller sina gamla grejor. Särskilt har Martin hållit längre föreläsningar om hur kulturhistorisk hans gamla Amiga-dator är. Så den måste stå kvar där tillsammans med hundratals gamla disketter.

Nu har äntligen båda barnen skaffat egna hus. Så utan att fråga har jag lastat bilen full med kartonger när vi har hälsat på dem. Och helt enkelt dumpat deras grejor hos dem. Så får de göra vad de vill med det.

Och se. När pappa tar hand om det så måste allt bevaras - när de själva ska ta hand om det är det inte lika självklart. Idag står det så här på Martins facebook-sida:

Martin Bävertoft
Någon som vill återuppleva gamla minnen? Amiga 500+, extra minne, scsi kontroller, 2-300 disketter , 2 joysticks (med autofire!) till entusiast eller behövande :)

Söndagen den 7 augusti 2011: Man får vad man betalar för
Vid vår sommarstuga har Margaretha och jag en väldigt härlig badbrygga, tycker vi. Nej, vi har inte strandtomt, vi får gå 100 meter genom skogen för att komma ner till stranden men väl där njuter vi väldeliga av att ha tillgång till egen brygga. "Förr" tog vi med oss några dynor och la oss på bryggan och solade före och efter badet men nu har vi ersatt dynorna med ett par trädgårdsstolar, som vi har kasserat uppe vid huset. Man blir så stel i ryggen av att ligga på en tunn dyna på bryggan.

Att ha en brygga att kunna kliva ner i vattnet från via en stege är skönt eftersom sjöbottnen längst in vid stranden är så stenig. Och så känns det så kallt när man sakta går i och vattnet stiger upp över magen. Då är det bättre att ta ett par kliv ner på stegen och sedan slänga sig i.

Att vi dessutom kan vara helt ogenerade på bryggan är extra skönt. Simmar vi ut några meter kan vi se grannens brygga men från bryggan ser ingen oss. Så därför kan vi bada näck utan att någon ser oss när vi kliver i vattnet. Det är jätteskönt att slippa våta baddräkter, tycker vi båda.

(Dock med reservation för det här med gäddfobi, klicka här för att läsa mer om det).

Att ingen kan se oss på bryggan är kanske inte helt sanningsenligt. Varenda golfare på andra sidan om viken kan se bryggan och oss. Men det är 500 meter dit och vi tror inte att de på det avståndet kan urskilja om vi har baddräkt eller inte på oss. Och skulle det varara någon som tar med en kikare för att kolla hur det förhåller sig så får han väl skylla sig själv.

Bryggan är gjord av tryckinpregnerat trä med flytkroppar under. Varje sommar stryker vi träet med träolja för att det bättre ska stå emot vädret och inte torka ut alltför mycket. Häromdagen svängde vi in på Coop Forum för att köpa träolja och stryka bryggan med. En av personalen förklarade att de brukade ha Beckers träolja som klarar två år men den var slut, nu hade de bara en annan enklare - det lät på hennes ton att hon inte tyckte att den var särskilt bra.

Vi hade ingen lust att komma tillbaks om ågra dagar eller åka någon annanstans för att få den "bra" oljan utan sa till oss själva att "vi tar den billiga, den får duga, det är ju bara till bryggan".

När jag kom ner till bryggan och öppnade burken gjorde jag som det stod på den, rörde om ordentligt och började stryka. Träolja brukar ju normalt inte vara särskilt tjockflytande - men den här var tunnare än allt annat jag varit med om. Det verkade bara vara vatten med lite grums i.

När man stryker på en brygga som ligger i vattnet blir det naturligt så att penseln skvätter lite träolja ner i vattnet. För varje litet stänk av träoljan blir det då en stor ring av oljan, som flyter ovanpå vattnet, en ring som glänser i diverse olika färger. Inte med den här oljan. Det enda som syntes i vattnet var lite grums som sjönk till botten. Inga som helst spår av oljeringar. Ingen som helst anledning att ha dåligt miljösamvete för att jag skvätter olja i sjöns badvatten!

När jag tittade på burkens innehållsdeklaration stod det bara att den innehöll linolja och vatten - men ingenting om i vilka proportioner. Jag kom osökt att tänka på den gamla historien om kycklingpastejen som innehöll kyckling- och hästkött, 50/50. En häst och en kyckling.

Det ligger nog en hel del sanning i det gamla talesättet att "man får det man betalar för". Och den här träoljan var billig. Nästa gång köper vi bättre vara.

Fredagen den 5 augusti 2011: Maria och Marie
Att döpa barn har alltid varit ett bekymmer. Det var det när jag var i den åldern att det var aktuellt och det är det sannolikt även nu. Båda föräldrarna ska vara sams om namnet. Otaliga förslag förkastas med argumentet ”nä, jag kände en som hette så och han var ju ganska knäpp”.

Sedan finns det ju ofta olika variationer och uttal på samma namn, beroende på att vi har ”lånat in” namnet till svenska språket vid olika tidpunkter och från olika språk.

Som till exempel Maria och Marie.

Maria uttalas ju Maria men Marie, som vi antagligen har lånat in från franska språket, uttalar vi som ”Marí”, dvs inget ”e” på slutet.

Med ett undantag. När vi äter de välkända Mariekexen så säger vi inte ”maríkex” utan ”mariekex” med ett väl hörbart ”e”. Hur kommer det sig?

För övrigt har jag alltid trott att Mariekex var en svensk företeelse. Ack så jag bedrog mig. Mariekexet skapades av det engelska bageriet Peek Freans i London 1874 för att fira bröllopet mellan Alfred av Sachsen-Coburg-Gotha och Maria Alexandrovna av Ryssland. Kakan blev populär i hela Europa.

I Sverige tillverkas Mariekex bland annat av Göteborgs Kex, som ligger i Kungälv. Kungälvs Pepparkakor däremot tillverkas i Göteborg!

Kan du vända ett Mariekex i munnen?

 

Torsdagen den 4 augusti 2011: Människans viktigaste uppfinning
Ibland hör man frågan ställas om vilken som är människans viktigaste uppfinning. Det finns säkert väldigt många svar, beroende på vem man frågar. Dagens tonåringar kanske skulle svara mobiltelefonen. Andra kanske säger hjulet. Eller elden (och menar väl då egentligen ”förmågan att kontrollera elden” eftersom själva elden ju inte är någon mänsklig uppfinning). Eller något helt annat, som krut.

Nu har jag fått ytterligare ett förslag, ett som jag inte alls hade förväntat mig. Det är journalisten och författaren Lasse Berg som har kommit med det. Han är mycket intresserad av människans tidiga utveckling – och då menar jag inte den individuella människans utveckling i fosterstadiet eller omedelbart efter födelsen utan människosläktets utveckling. Det har han bland annat skildrat i boken Skymningssång i Kalahari, hur människan bytte tillvaro. Som grund för boken har han tydligen ett intensivt studium av olika forskningsrapporter (av referenslistan att döma) men även av långvarigt umgänge med olika sk ursprungsfolk, främst san-folket som fortfarande lever som samlare-jägare i Kalahariöknen, som ligger i södra Afrika i Botswana och Namibia.

En man av san-folket

Han vänder sig mot dem som bland annat säger att

• människan alltid har bedrivit krig och varit egoistisk
• mannen har alltid gett sig ut på jakt för att skaffa mat till familjen, kvinnan har varit hemma och tagit hand om barnen

och att detta därför ligger i våra gener.

Så har det inte alls alltid varit menar han. Att vi tror att det är så beror på att vi har intresserat oss för en alltför kort tidsperiod i människans levnad, nämligen de 10.000 år som har gått sedan vi började övergå från att vara samlare-jägare till att bli jordbrukare och boskapsskötare. Då stämmer kanske uttalandena.  

Men dessa 10.000 år är en mycket kort del av de kanske 200.00 år som vi  Homo Sapiens, den tänkande människan, har levat på jorden. Ska man komma underfund med vad som ”ligger i våra gener” måste man studera hur vi levde under den tidigare mycket längre tidsperioden. Menar Lasse Berg.

Då levde vi i grupper om kanske 30-40 personer som ägnade några timmar varje dag åt att ströva runt och samla in mat. Resten av tiden samtalade de och njöt av att vara tillsammans med varandra. Det som, enligt Berg, särskiljer människan från andra levande arter är att vi, när vi har funnit mat, inte äter upp den med detsamma utan tar den med oss hem och äter den tillsammans med de övriga i gruppen och att vi där delar lika oberoende av hur framgångsrika de olika individerna har varit när det gäller att föra hem mat. Det är den egenskapen som är unik för människan.

Det är här som det viktiga kommer. Om gruppens medlemmar gick ut för att leta mat, i smågrupper om 2-3 personer, och en av dessa smågrupper hittar fina nötter blir det inte mycket att dela för hela gruppen på 30-40 personer om de bara kan bära hem vad som ryms i deras handflator. Genom att uppfinna väskan, hur enkelt den än var konstruerad, kunde de föra hem mycket mer mat och verkligen ha något att dela på.

Han anser alltså att just väskan är människans viktigaste uppfinning.

Det var nog inte en sådan här som samlarna-jägarna i Afrika använde - men den skulle säkert duga att föra hem maten i.

För övrigt anser han att det där med att odla jorden var den sämsta idé som människan fått under sin existens Den övergången förde med sig ett antal konsekvenser:

• Människan fick visserligen tillgång till mycket mera mat – men fick arbeta väldigt mycket mer än de två-tre timmar om dagen som man tidigare behövt bruka för att samla in mat. ”Arbeta i sitt anletes svett”.
• Man kunde skaffa sig föremål, redskap och hjälpmedel. Det är ju i och för sig bra, när man var samlare-jägare som strövade kring kunde man inte ha mer ägodelar än vad man kunde bära med sig, kanske 5-6 kilo. Vilket i sin tur innebar att det inte fanns någon anledning att föra krig, det fanns inga vinster att tillgodogöra sig från den man besegrade. Som bofast jordbrukare kunde man bygga hus och skaffa sig rikedomar – som andra ville stjäla.
• Som samlare-jägare var alla i gruppen jämlika. Med den ökade produktionen av livsmedel uppkom hierarkier, samhällen, stater där härskarna kunde ”skumma grädden” av det som folket producerade genom att införa skatter, högre och högre.
• Med den ökade befolkningen, trängsel, nära kontakt med djur som blivit domesticerade kom sjukdomar.

Det är tänkvärda tankar.

Men Lasse Berg är väldigt noga att påpeka att varken han eller sannolikt någon annan nu levande människa skulle vilja återgå till stadiet som samlare-jägare. Även om vi skulle ha kunnat – men det kan vi inte. Bland annat för att vi är alldeles för många.

Söndagen den 31 juli: Vad gör man på sommaren?
Tycker du att antalet inlägg på bloggen under sommaren har varit lågt och undrar vad jag har för mig så har du svaret här:

Måndagen den 18 juli: Dagens "roligaste" kommentar
I nyhetsrapporteringen idag har det berättats om att kvällstidningarna betalar tipspengar till poliser som lämnar ut sekretessbelagda uppgifter. En professor uttalade sig och ansåg att det handlar om mutbrott.

Men Jan Helin på Aftonbladet har enligt SVT:s Rapport sagt att "tipspengar är OK om de används restriktivt och med omdöme". Det var orden "med omdöme" som jag reagerade på. För är det något som inte kännetecknar kvällspressen så är det väl omdöme.

Fast egentligen var det nog inte en "rolig" kommentar, snarare en "tragisk". Och tyvärr säger det väl en del om hur dåligt omdöme som kvällspressen har när det gäller att se på sin egen verksamhet.

Måndagen den 18 juli 2011: Släktforskning
Jag fick ett brev från en gammal barndoms- och skolkamrat. Bland annat berättade han att han planerade att till hösten börja ägna sig åt släktforskning.

Det är många som på äldre dagar gör det – men det är inget för mig. Jag har två argument för att inte engagera mig.

Det ena är rent logiskt/matematiskt. Det blir för många människor. Om vi antar att ens förfäder i genomsnitt har varit 33 år när de fått sina barn innebär det att en person som är född 2000 har åtta anfäder som är födda för tre generationer sedan, dvs runt 1900, 64 st som är födda runt 1800, 500 st som är födda runt 1700, 250.000 som är födda runt 1400 och 125 miljoner som är födda runt 1100. Det blir för många att hålla reda på.

(Om en genomsnittsålder på 33 år vid barnafödande är ett rimligt antagande vet jag inte – men det blir lätt att räkna då. Om de var 25 år blir det ännu fler anfäder).

Nu opponerar sig kanske någon och påtalar att det runt 1400 bara lär ha funnits 350.000 personer i Sverige varför min matematik inte kan hålla. Och det är ju rätt. Det är antagligen så att en enskild individ återfinns på ett otal platser i min tänkta förteckning över anfäder. Så kan till exempel min mormorsmor och min farfarsmor vara en och samma person genom att två av hennes barnbarn, min mormor och min farfar gifte sig (och alltså var kusiner). Med tanke på att man under tidigare århundraden sannolikt har gjort som vi gör idag, dvs gift sig med någon som fanns i närheten och som man kände (oavsett om det var kärlek som styrde eller att åkrarna låg bredvid varandra) har man säkerligen varit släkt på väldigt många sätt med varandra.

Antalet enskilda individer som är anfäder till mig reduceras på detta sätt sannolikt väldigt dramatiskt. Men det blir ändå en väldig massa människor. Om man inte konsekvent könsdiskriminerar och bara bryr sig om antingen anfäder på den manliga eller på den kvinnliga sidan. I och för sig kanske antalet människor att hålla reda på reduceras ytterligare genom att kyrkor har brunnit och därmed handlingar har gått förlorade. Men ändå blir det många.

Det andra motivet är att jag efter min far övertog en tjock A4-pärm (som han hade fått av sin bror) om den sk Sjöstedtska släktföreningen, där någon på 60-talet hade forskat fram en förfärlig massa individer i olika grenar. Där jag kunde påvisa släktskap med Gorm den Gamle, dansk vikingakung på 900-talet, och Ferdinand och Isabella av Spanien på 1400-talet.

Runsten över Gorm den gamle, rest av hans son Harald Blåtand

(Nu var det i och för sig inte helt sant att jag var släkt i rätt nedstigande led med dessa kungar, snarare ”släkt-i-släkten”, dvs när det gäller Gorm var det en av mina anfäder vars bror gifte sig med en avkomling till Gorm. För Ferdinand och Isabella var det två sådana ”snedsteg” i  antavlan. Jag kan väl trösta mig med att det säkert finns någon annan anlinje där jag är avkomling i rätt nedstigande led till dem – även om det ännu inte är utrett).

Har man hittat så långt och kommit in i ”den miljön”, dvs kungar och liknande, är det inte svårt att namnge sina anfäder ändå till Adam och Eva –  visserligen påhittade av någon bibliotekarie i tjänst hos någon kung på den tiden, men ändå. Se till exempel här.

Hela materialet fyller alltså en tjock A4-pärm och innehåller en mängd "antavlor" och släkttavlor". Det är fascinerande och imponerande att någon har lagt ner ett så stort arbete på att ta reda på och bokföra allt detta. Numera finns det säkert mycket mer rationella sätt att hantera alla dessa data i digitala medier. Fast de verkar inte ha kommit så långt inom släktföreningen.

Fredagen den 1 juli 2011: Nigeria = Nordkorea

PLEASE READ AND WRITE ME BACK

Hello Friend,

My name is Amy Lou Nikto from North Korea the wife of Mr Lou Nikto who was
falsely accused of giving out information from North Korea to other country
because he was a successful business man who was not in support of the North
Korean government, He later disappeared and was found dead. Which I believed
was the hand work of the North Korean Government because of my late husband
assets that was confiscated by the government.

Please I am writing you because of what I am going through here in North
Korea by my late husband’s only brother who asked me to marry him which I
refused because he wanted to inherit my husband wealth knowing that I am
suffering from cancer. I refused because he was the one that planned and gave
away my loving husband to the North Korean Government. This made me to run
away into hiding here in North Korea leaving everything I suffered to build
with my husband. Before my late husband died he deposited some money running
into millions of dollars in offshore safe keeping company and also precious
stones worth millions of dollars.

Please I will like you to help me in securing the money and also help me in
leaving North Korea since my late husband’s relations and the government now
monitor all my movement and also which right now I am leaving in absolute
hardship because they stripped me off all my late husband’s assets and left
me with nothing. I hope to trust you as you will not sit on this money when
you claim it. I am ready to give you 50% of the total money and the diamonds
for your assistance. If you are
willing to help me, PLEASE NOTE THAT THERE IS NO RISK OR DANGER IN HELPING ME
ASSURE. God Bless you as you help,

Mrs Kim Lou Nikto

PLEASE WRITE ME @ mrsamlou10@yahoo.co.kr

Fredagen den 1 juli 2011: Jordgubbsdags
Nu är det verkligen jordgubbsdags, det hör ju ihop med midsommar (liksom sill och potatis) och juli månad. I år är de ju dessutom fina och hyfsat billiga.

Men som i så många andra sammanhang inser jag att jag är lite naiv. Vi köpte Finnerödja jordgubbar häroimdagen, de var goda och fina. Jag har alltid tyckt att det är intressant att en viss sorts odling har kunnat bli så dominerande i ett litet område som Finnerödja. Men när jag rensade gubbarna läste jag på kartongen att de var odlade på en gård i Blekinge. Tydligen är Finnerödja Bär AB numera i huvudsak en försäljnings- och transportorganisation för att på ett effektivt sätt få ut bären på marknaden runt om i landet.

Även jag inser ju att det är väsentligt att det finns sådana organisationer, det är inte självklart att det runt om i landet finns lokala odlare som producerar exakt den mängd som efterfrågas just där. Och inte behöver jordgubbarna vara sämre för att de har odlats i Blekinge i stället för i Finnerödja. Det var bara det att jag blev så förvånad, jag hade inte reflekterat över jordgubbsodlingens organisationsformer.

Hade jag gjort det hade jag antagligen insett hur det förhöll sig. Allting blir ju mer och mer organiserat i storföretag, internationella företag köper upp lokala eller nationella varumärken för att vi är vana att köpa dem. I bästa fall blir tillverkningen kvar i samma fabrik, men inte alltid. Slottssenap, som jag alltid har sett som en symbol för Uppsala, tillverkas tydligen numera i Polen.

Det där med att stora företag köper upp små i andra länder brukar vi ofta vara lite skeptiska mot. Så länge som det inte handlar om att ett svenskt företag köper upp något utländskt - då tycker vi att det är bra och känner oss lite stolta.

Ett exempel på sådana olika känslor kommer jag ihåg från min tid på Vägverket. När rv 71 genom Vansbro byggdes om användes kantsten som kom från Kina. Det reagerade jag och andra mot och tyckte att det var konstigt, dumt och fånigt. Så mycket sten som vi har i Sverige. "Frakta runt halva jordklotet!" sa vi lätt indignerade.

Men när jag lyssnnar på Evert Taube när han sjunger Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla och han kommer till den sista raden i första versen, då känner jag mig som svensk lite stolt - och det var väl det som även Evert gjorde eftersom han la in den i visan:

Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät
och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate,
där, bakom skrov och master på flodens södra strand,
låg staden Buenos Aires, där vi gick nu i land.
Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn,
den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym,
som pampasvinden blandar med doft av feberträn,
men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.

Vi är nog inte så konsekventa vi människor - i varje fall inte jag.

Kajer i Buenos Aires 1915, dvs "På Everts tid"

Svensk granit från Tossene i Sotenäs kommun, bryts än idag av Bohusläns Kooperativa Stenindustri i Ävja.

Sedan är det visst inte så där hundraprocentigt säkert att stenen till kajerna i Buenos Aires verkligen kom från Bohuslän. Det finns andra uppgifter som säger att den kom från ett fängelse på en ö utanför Argentinas fastland där fångarna sysselsattes med att knacka sten. "Konstnärens frihet" säger kanske Evert uppe i sin himmel.

Torsdagen den 30 juni 2011: Nu när det är varmt hinner jag läsa tidningen ordentligt och noga.
Javisst, rubrikens formulering är ju felaktig. Att läsa tidningen ordentligt hinner jag med varje dag, oavsett väder och temperatur. Men vanligen lägger jag tidningen på soffbordet och sätter mig i soffan och bläddrar igenom den på några minuter. Och konstaterar att det inte hänt så mycket intressant.

När det är så varmt som det varit några dagar nu, då tar jag ena delen av Falu-Kuriren och sätter mig i skuggan och läser medan Margaretha tar den andra. Sedan byter vi. Därefter börjar jag om, läser båda delarna en gång till. Bara för att det är varmt. Det innebär att jag läser även sådant som jag annars inte skulle brytt mig om att notera. I går la jag märke till två saker i FK, en annons och en artikel.

Annonsen var en liten radannons med rubriken Förlorade pass. Medlemmarna i en familj hade tappat sina tre irakiska pass i Jordanien i oktober 2007. Nu ville de att om någon hittar passen skulle denne ta kontakt med familjen per telefon eller brev i Falun.

Jaha? Hur stor är sannolikheten att någon som läser Falu-Kuriren har hittat tre pass som tappades i Jordanien för snart fyra år sedan? Antagligen är det väl så att det är någon svensk eller irakisk byråkratisk bestämmelse som innebär att de måste annonsera i en tidning för att kunna få nya pass. Nog verkar det hela ganska meningslöst? Men jag ska tipsa deltagarna i SPF Falubygdens resa till Jordanien i mars nästa år så att de kan hålla utkik efter dem.

Artikeln som jag normalt inte skulle ha läst hade rubriken "Dormsjöskolan får kritik igen". (Du kan läsa hela artikeln genom att klicka här). Den handlade alltså om att Socialstyrelsen har kritiserat en skola i Dalarna för att har använt tvångsåtgärder mot elever. Så här står det i artikeln:

Vid ett tillfälle har en elev som nekats läsk fått ett vredesutbrott och slagit en i personalen i ansiktet och sparkat denne i magen. Två anställda lägger ner pojken på golvet och håller i hans armar.

Vid annat tillfälle kräver en elev en ny mobiltelefon sedan hans telefon har gått sönder. När han inte får det hotar han att slå sönder hela huset. Han slänger frukt och föremål i köket. En ensam personal låser då in sig på kontoret. Eleven försöker slå in dörren med en brandsläckare och hon ringer då på förstärkning.

När ytterligare två personal anländer slår pojken och skallar dem. En personal ramlar på golvet och får då ta emot sparkar av pojken. Två anställda får tag på hans armar och den tredje håller i benen. Efter några minuter lugnar eleven ner sig och går ut på en promenad.

När jag hade läst så långt konstaterade jag att det är tur att jag valde att arbeta på Vägverket, att jobba på en skola med sådana elever skulle jag inte klarat av. Jag skulle ha sagt upp mig omedelbart. Men Socialstyrelsen har en annan uppfattning:

Socialstyrelsen anser i stället att personalen har brutit emot Regeringsformen, en av grundlagarna som ska garantera att varje medborgare är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp och frihetsberövande.

Det är antagligen ganska lätt att sitta vid ett skrivbord på Socialstyrelsen i Stockholm och läsa vad det står i lagen. Att verka ute på fältet och utan betänketid ta hand om vildsinta elever är sannolikt mycket svårare.

Redaktören Rolf Sundblad på FK avslutar artikeln på följande sätt:

Något förslag på hur personalen ska agera i stället när de blir angripna med slag, sparkar och hotelser av våldsamma elever går inte att hitta i Socialstyrelsens beslut.

Eftersom jag inte har Regeringsformens lydelse i huvudet plockade jag fram den på nätet (klicka här). Antagligen är det följande paragrafer som Socialstyrelsen åberopar:

Kroppslig integritet och rörelsefrihet

4 § Dödsstraff får inte förekomma. Lag (2010:1408).

5 § Var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr eller för medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Lag (2010:1408).

6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

Utöver vad som föreskrivs i första stycket är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Lag (2010:1408).

7 § Ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.

Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap. Det får dock föreskrivas att barn under arton år i fråga om sitt medborgarskap ska följa föräldrarna eller en av dem. Lag (2010:1408).

8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).

Söndagen den 19 juni 2011: Vem är det som har dött?
När jag arbetade på Vägverket uppmärksammades det alltid när någon medarbetare hade dött. Det var inte så konstigt. Jo, det var naturligtvis konstigt och tragiskt att någon hade dött i sin yrkesverksamma ålder men det var inte konstigt att det uppmärksammades. Det är nog likadant på alla arbetsplatser.

Inom SPF Falubygden uppmärksammas inte på samma sätt när någon medlem har avlidit. Man skulle ju kunna tänka sig att det nämndes på månadsmötena, men så görs inte. Jag vet inte om det finns något beslut om att inte göra detta eller om det bara har ”blivit så”.

Oavsett vilket tycker jag att det är klokt. Av två skäl:

• Med tanke på medlemmarnas ålder skulle det sannolikt kännas trist om man på varje månadsmöte redovisade vilka medlemmar som dött sedan förra mötet. Om vi antar att de flesta blir medlemmar ungefär samtidigt som de går i pension vid 65 års ålder och eftersom medellivslängden för svenskar är cirka 81 år borde 1800 (antalet medlemmar i föreningen) dividerat med 16, dvs 112 vara det antal medlemmar som avlider varje år. Det skulle innebära att drygt 10 medlemmar skulle redovisas avlidna vid varje månadsmöte. Lite deppigt – skulle nog inte öka närvaron på mötena.
• Det skulle bli väldigt pinsamt om man råkade ”glömma bort” någon som avlidit.

Om man skulle inskränka sig till att bara kommentera mer ”framstående” medlemmar uppkommer omedelbart frågan vilka som är ”framstående”. I stället hålls vid årsmötet varje år en parentation för under året avlidna medlemmar - utan att nämna någon vid namn.

Så det är bra som det är, tycker jag.

Så försiktiga som SPF Falubygden är man inte inom Sveriges Television. Där redovisar man när ”betydande” personer har avlidit. Hur de bär sig åt för att värdera hur pass betydande olika personer har varit vet jag inte. Det måste nog vara väldigt svårt. Eftersom vi människor har så olika värderingar.

Att jag kom att fundera över detta beror på att de idag redovisade att en musiker, en saxofonist, vid namn Clerence Clemons har avlidit. Själv har jag aldrig hört talas om honom – men det säger kanske mer om mig än om honom, tycker kanske någon. I varje fall redovisades att han hade spelat med Bruce Springsteen i många herrans år. Men med tanke på hur många musiker det finns i världen (och hur viktiga/oviktiga de är för världsutvecklingen) undrar i varje fall jag hur beslutsfattaren på SVT resonerade när man uppmärksammade hans död. Även om han säkert var en duktig saxofonist.

Hur som helst konstaterar jag för mig själv att jag absolut inte skulle vilja ha jobbet som ansvarig för vilka dödsfall som ska redovisas i nyheterna, det måste vara ”dödssvårt”!

Han var i alla fall så känd att han fanns med på Wikipedia - men knappt synbar bakom Bruce Springsteen

--------------------

PS Efter midsommarhelgen: När barnen hade kommit hem till midsommaren och uttalat sig tänkte jag först att det var väl rätt det som jag skrev här ovan: Själv har jag aldrig hört talas om honom – men det säger kanske mer om mig än om honom, tycker kanske någon. För de var samstämmiga i sitt omdöme att Clerence Clemons var en så stor saxofonist och musiker och medlem i The E Street Band att det var självklart att hans död skulle kommenteras i massmedia.

Men så började jag att fundera om de verkligen hade så stor aktning för Mr Clemons eller om det bara var så att de av tradition alltid och i princip har annan uppfattning än vad jag har. Efter att ha läst nedanstående kommentar från Stig Oskar Hellberg lutar jag mot det senare:

Du skrev - Att jag kom att fundera över detta beror på att de idag redovisade att en musiker, en saxofonist, vid namn Clerence Clemons har avlidit. Jag gjorde samma reflektion – vem är det? Å saxofonist också, jag som varit i branschen och kan nästan alla?

Det är så här att de som fått förmånen till ett jobb där man kan välja och fatta beslut över andra gör det med utgång från sina egna preferenser. Det är samma problematik med det enfaldiga musikval som görs för SR P4. Den som väljer (och särskilt personen för SR i Falun) har en mycket smal musikuppfattning.

Fram för mera Cole Porter!

StigO

Onsdagen den 15 juni 2011: The Tudors - eller konstnärens frihet
Just nu går det en TV-serie om The Tudors, som handlar om den engelske kungen Henrik VIII och hans sex fruar. I det avsnitt som visades i kväll är han gift med Katarina Howard. Det som fick Margaretha och mig att kommentera kungens ålder var att även hans dotter Maria (med sin tidigare hustru/drottning Katarina av Aragonien) förekom i programmet. Vi tyckte att dottern såg minst lika gammal ut som sin far, vilket ju är något onaturligt.

Detta fick mig att gå in på nätet och i Wikipedia läsa lite mer om kungen, hans drottningar och barn (javisst, jag vet att man inte ska lita helt på vad som står i Wikipedia, om det är kontroversiella ämnen kan det vara färgat av författarens uppfattning - men jag tror inte att risken är så stor i just detta fall).

Då kunde jag konstatera att kungen föddes 1491, fick dottern Maria 1516 när han var 25 år. När han gifte sig med Katarina Howard 1540 var hon 19, dottern Maria 25 (vilket kan stämma med utseendet i programmet även om 30 hade känts mer rätt för mig) och han själv 49 år gammal. Dessutom vägde han cirka 135 kilo.

Så här ser den femtioårige 135-kiloskungen ut i TV-programmet respektive  på en samtida målning av Hans Holbein d.y.  - och då ska man komma ihåg att den som på den tiden fick i uppdrag att måla av en kung antagligen var ganska angelägen om att försköna honom så mycket som möjligt:

 

Men konstnären (TV-producenten) har ju sin frihet att omvandla verkligheten efter tycke och smak...

Tisdagen den 14 juni 2011: "Det är nu det börjar..."
Kommer du ihåg vad jag skrev den 7 juni? FN hade just beslutat att vägen E16 ska förlängas, dvs vägen från Oslo till Gävle ska ges eurapavägsstatus, en framgång för lobbygruppen Partnerskap E16 Oslo-Gävle. Så här skrev jag:

En framgång för en lobbygrupp är det alltså att få FN att besluta om ett europavägsnummer. Tro inte att de kommer att lägga av nu, det är nu det börjar kommer man nog att säga. För nu har man argumentet att ”en europaväg får inte ha så dålig standard” som sträckan Kongsvinger-Torsby. Och även de andra problemsträckorna vill man naturligtvis ha åtgärdade. Men då ska det till pengar, mycket pengar. Det här beslutet, som tog ett dussin år att driva igenom, kostar "bara" 5-10 mnkr att skylta upp. Bygga om vägen kommer att kosta mycket mer.

Kom inte och säg att de vilar på hanen inom Partnerskapet. Redan idag kan man på DD:s webbplats läsa följande:

E16 - ett första skandinaviskt vägprojekt

Nils Persson, S-kommunalråd, skriver under Interreganökan om en norsk-svensk förstudie för en ny väg mellan Torsby och Kongvinger, den felande länken på E16. Håkan Bergeå och Ingemar Frej, Trafikverket ser till att autografen hamnar på rätt rad.

På tisdagen undertecknades en Interregansökan om en förstudie för den felande länken Kongsvinger-Torsby på E 16.  En genväg på 16 km till en kostnad på cirka 500 miljoner kronor.
– Utan den förblir E 16 bara ett spännande projekt, säger Nils Persson, S, kommunalråd.

E 16 är exempel på hur myndigheter och kommuner alltmer tänker i sammanhållande trafikstråk i planering av infrastrukturen. Tänker stort om man så vill. Och E16 är stort om man följer Nils Persson version om en sammanhängde trafikled från Kina via Ryssland till Nordirland men framförallt ett en väg som binder samman Gävle, Dalarna och Oslo.

Problemet är att Trafikverket inte insett det storslagna. E16 är ett samarbete mellan nio kommuner på svenska sidan och flera kommuner i Norge. Den felande länken vid gränsen finns inte med i Trafikverkets planering kommande 10-års period. Inte heller är Trafikverket att berett att förskottera den halva miljard som behövs.

– Trafikverkets satsningar styrs av dagens trafikflöden, säger Ingemar Frej, chef för Trafikverket Region Mitt. Trafiken mellan Kongsvinger och Torsby är obefintlig.

Ett moment 22 kan tyckas. För som konsult Håkan Bergeå påpekar finns ingen väg finns inte heller någon trafik.  Det är han som formulerat Interregansökningen på 8, 5 miljoner kronor som behövs för förstudien. En ansökan som ställs till EU, Norge, regioner och kommuner längs E16.

– Målsättningen är att stimulera näringslivet längs E16, säger han. En god infrastruktur är förutsättningen för ett rikt och differentierat företagande.

Den gröna E 16 skylten är klar men kommer inte att sättas upp av Trafikverket inom det närmaste året.
Idag är sträckan mellan Kongsvinger och Torsby körbar men inte mycket mer. Byggs genvägen förkortas restiden med 20 minuter.

– Det är en tid som är avgörande för arbetspendling över gränsen, säger Håkan Bergeå. En gemensam norsk-svensk förstudie av den nya vägen är ett första försök att uppnå ett enhetligt skandinaviskt vägprojekt.

Vi får väl önska dem lycka till. Och hoppas att Håkan Bergeå förblir pigg och kry och på hugget, för det behövs säkert många års ihärdigt arbete innan "den goda vägen" finns på marken och inte bara på papperet.

För övrigt kanske det är dags för oss som bor i Dalarna att lära oss lite mer om Kongsvinger om/när vi nu ska få en bra väg dit. Här är lite historia om Kongsvinger Festning:

 

Måndagen den 13 juni 2011: Nyfiken (i en strut?)
Häromdagen lyssnade jag på Ludvig Rasmussen på radion. Han berättade att han för några år sedan hade undrat över hur man skulle bära sig åt för att få ett långt och lyckligt liv och läste därför en hel del i detta ämne. Det han kom fram till var att det var tre saker som var viktiga i sammanhanget:

1. Man ska inte röka. ”Tobaken tar bort de tio bästa åren av ditt liv” citerade han någon. (Vilka är de tio bästa åren, kan man undra).
2. Motionera. Det behöver inte vara så våldsamt men om man inte ens promenerar 45 minuter om dagen ligger man illa till.

Så långt var det för mig ett positivt och ett negativt besked. Rökt har jag egentligen aldrig gjort – förutom under lumpen. När sergeanten eller furiren kommenderade ”fem minuter rast, vila” slängde sig alla på marken och njöt av friheten. Då insåg jag att jag njöt ännu mer om  jag kunde manifestera friheten genom praktisk handling som att plocka fram en pipa, ett tobakspaket, stoppa pipan och tända den. Så då gjorde jag det. Det handlade alltså inte om tobak/nikotin alls utan om frihet. Efter muck hade jag inget som helst behov av tobak.

Motionerat har jag däremot alltid varit väldigt dålig på. Jag har försökt med joggning/löpning och har lyssnat till kamrater som närmast lyriskt berättat om hur huvudet töms på tankar när man löper och de svävar iväg i ett andligt nirvana. Så var det aldrig för mig, jag funderade över samma saker som innan jag började springa. Antagligen sprang jag inte långt nog, dvs jag tröttnade (mentalt och fysiskt) alldeles för fort.

Ludvig Rasmussen själv konstaterade, kommen så här långt i sin redogörelse, att om man är en soffliggare som tycker om att ta sig ett bloss så låter ovanstående ganska nedslående. Men, sa han, det finns hopp. För det tredje kriteriet var

3. Var nyfiken.

Det var då som jag kom på att jag nog är lite nyfiken. Även om jag brukar säga att jag är okunnig. För väldigt mycket av det som jag kommenterar här på bloggen är egentligen sådant som jag inte vet men som jag väldigt gärna skulle vilja veta – och ibland är det en kunnig och välvillig läsare som hör av sig och förklarar för mig.

Jag är nog som han - Nicke Nyfiken

Ibland har jag tyckt att det är lite genant att det är så mycket som jag inte vet eller kan, med tanke på min ålder borde jag väl ha lärt mig någonting, kan man tycka. Men det bryr jag mig inte om längre, jag gläder mig åt att okunskapen alstrar nyfikenhet – och den i sin tur ett långt och lyckligt liv. Hurra!

Allt enligt Ludvig Rasmussen.

Så nu tar jag dessutom och döper om bloggens rubrik. ”Falupensionärsbloggen” låter ju faktiskt väldigt grått och trist och intetsägande.

Tisdagen den 7 juni 2011: Londonderry-Belfast-Glasgow-Edingburgh-Bergen-Oslo-Borlänge-Falun-Gävle
Lobbyverksamhet är tydligen något som blir alltmer aktuellt för varje år som går. Det gäller för företagsorganisationer och andra intressegrupper att påverka beslutsfattarna i samhället så att besluten går i ”deras riktning”. I Sverige är det tydligen Almedalsveckan i Visby som är årets höjdpunkt för lobbyisterna eftersom ”alla” beslutsfattare inom samhället är där.

Det som man (i varje fall jag) annars tänker på i första hand när man nämner lobbyverksamhet är de amerikanska tobaksbolagen, som vill ha så bra (eller i varje fall ”så lite dåliga”) villkor som möjligt för sin affärsverksamhet (enligt en uppgift lägger de ut $100.000 om dagen på sin lobbyverksamhet!) och National Rifle Association som arbetar för rätten att bära vapen i USA - båda lobbyverksamheterna får väl anses vara ganska suspekta.

Men det finns lobbygrupper av alla sorter. Ibland har de framgång – men det gäller i så fall att de arbetar långsiktigt och inte ger upp. En sådan lobbygrupp som har lyckats kunde vi läsa om i dagspressen för drygt en vecka sedan, nämligen Partnerskap E16 Gävle-Oslo.

Falun och Dalarna ligger inte så långt från Stockholm och Mälardalen i övrigt, det vet vi och det har masar och kullor i alla tider känt på sig, varför de har vandrat dit för att arbeta och sälja de produkter som de har framställt hemma. Det är väl 20-40 mil, beroende på start- resp målpunkt. Vi vet också vilken väg vi ska välja för att ta oss dit, rv 70 har varit stråket som gällt ända tills för något år sedan då E4 genom Uppland byggdes om till motorväg så att (i varje fall för oss i östra delen av Dalarna) Gävle-Uppsala faktiskt är ett bra (men tråkigt) alternativ.

Oslo däremot känns för många av oss ligga väldigt långt borta. Om vi ändå skulle åka dit är det inte många som på rak arm (dvs utan att titta i en kartbok och fundera) kan ange vilken väg de ska välja.

Oslo - mer än Holmenkollen. Foto Alexander Nilssen

Avståndet mellan Falun och Oslo är cirka 40 mil, dvs bra mycket längre än vad det är till Stockholm. Men det är inget oöverstigligt avstånd. Ändå är trafiken liksom arbetspendlingen mellan Dalarna och Osloregionen väldigt liten. Till en del beror det väl på att det handlar om ett annat land.

En förklaring kan vara att det inte finns några bra och självklara vägar. Att det inte finns några bra vägar beror i sin tur på att det är så liten trafik. Ett Moment 22 alltså.

Allt det här uppmärksammade ett antal kommuner i Dalarna. De beslöt sig för ett tiotal år sedan för att gemensamt med sina norska motsvarigheter arbeta för att åstadkomma en bättre vägförbindelse. Inte genom att själva bygga en väg utan genom att påverka statsmakterna i respektive land att göra det.

Och att bygga en helt ny väg var det naturligtvis inte tal om, att skapa bättre vägförbindelser i Sverige handlar i första hand om att succesivt förbättra de sämsta sträckorna av befintliga vägar.

Det första problemet var att enas om vilken väg man avsåg. Om man på Google Maps i datorn söker en vägbeskrivning mellan Oslo och Falun får man tre alternativ, samtliga går från Oslo via Kongsvinger till Torsby i Värmland. Sedan finns alternativet

• Torsby-Malung-Mora-Falun (410 km, 6 timmar och 11 minuter)
• Torsby-Malung-Vansbro-Borlänge-Falun (403 km, 6 timmar och 13 minuter
• Torsby-Fredriksberg-Ludvika-Borlänge-Falun (398 km, 6 timmar och 24 minuter).

Det blev mellanalternativet som valdes. Mellan Falun och Gävle var det inget problem att välja väg, rv 80 är ju självklar.

Vissa delar av denna väg är ju faktiskt väldigt bra, som Gävle-Sandviken-Storvik och Falun-Borlänge. Men det finns många andra sträckor som behöver förbättras, oavsett om man ser dem som en del i en förbindelse mellan Oslo och Dalarna-Gävle eller ej. Vi ska komma ihåg att även på ”långdistanta vägar” som E4 och liknande så är den allra största delen av trafiken normalt lokal och regional.

Sådana sträckor som behöver förbättras är rv 80 vid Hofors, rv 70 mellan Borlänge och Djurås, rv 71 vid Nås, Dala Järna-Vansbro och Yttermalung. Men den allra sämsta delen och den som alltså skulle bli mest angelägen att förbättra är vägen över riksgränsen mellan Kongsvinger och Torsby som heter rv 200 i Norge och lv 239 i Sverige.

Att ”få med” Länsstyrelsen i Dalarnas län (som på den tiden var länets ansvariga myndighet för regional utveckling, nu är det Ragion Dalarna) var naturligtvis inte svårt. Lite värre var det med Länsstyrelsen i Värmlands län, de insåg nog att de skulle behöva använda sina ”egna” regionala pengar för att rusta upp väg 239. Vägen Torby-Kongsvinger ligger ju väldigt perifert i Värmland, troligen ansåg de att de hade större behov av att åstadkomma bra vägförbindelser mellan länets olika delar till sin huvudort Karlstad. Men de gick med i projektet.

I projektet insåg man att det skulle vara lättare att argumentera för pengar till vägförbättringar om vägen på något sätt kunde ges högre status. Det är inte första gången kommuner och län har agerat på det sättet. Först vill man döpa om en väg från länsväg till riksväg för att därefter kunna argumentera att detta är ”Sveriges sämsta riksväg”.

Så upptäckte man att det ”fattades” en europaväg i Sverige.

Utpekande av vissa vägar som europavägar och numrering av dem som sådana har sitt ursprung redan 1950. Men 1975 skedde en omnumrering som innebar att vägar som går i väst-östlig riktning ska ha jämna nummer och vägar som går i nord-sydlig riktning ska ha ojämna nummer.

(Undrar någon hur det kommer sig att de två största och mest välkända europavägarna i Sverige, dvs E4 och E6, har jämna nummer trots att de uppenbarligen går i nord-sydlig riktning? Det beror på att Sverige och Norge insåg att det skulle bli dyrt att skylta om dessa vägar till ett nytt nummer och övertygade omvärlden att dessa vägar skulle behålla sina nummer. Det var väl underligt – vi i Sverige brukar ju vara ”bäst” på att acceptera och fullfölja alla internationella överenskommelser oavsett hur kostsamt eller på annat sätt tveksamt det är för oss själva).

I Sverige fanns alltså följande öst-västliga europavägar, sett från norr (klicka här för att se en karta):

• E10: Å-Narvik-Kiruna-Luleå (Å är en liten ort som ligger på Lofoten)
• E12: Mo i Rana-Storuman-Umeå-(färja)-Vasa-Helsingfors
• E14: Trondheim-Sundsvall
• E18: Kristiansand-Oslo-Karlstad-Stockholm-Helsingfors-St Petersburg (finns även på Nordirland och i Skottland)
• E20: Esbjerg-Köpenhamn-Göteborg-Stockholm-St Petersburg (finns även på Irland och i England) (trots att vägen i Sverige i huvudsak går i nord-sydlig riktning anses den internationellt gå i öst-västlig ritning, därav det jämna numret)
• E22: Trelleborg-Malmö-Kalmar-Norrköping (finns även i England, Nederländerna, Tyskland samt Lettland och Ryssland.

Men E16 då? Jo, den går mellan Bergen och Oslo (finns även på Nordirland och I Skottland). Varför fortsätter den inte österut från Oslo genom Sverige? Svaret är antagligen för att man inte hade tyckt att det fanns någon ”vettig” vägförbindelse. Det bestämde sig lobbygruppen att ändra på.

Det tog sin tid, men så småningom hade man övertygat såväl de båda länders Vägverk och regeringar. De senare skrev till FN:s UNECE-kontor i Geneve (United Nations Economic Commission for Europe) som biföll ansökan och skickade den vidare till FN:s huvudkontor i New York. De har nu i sin tur beslutat att E16 ska förlängas på det begärda sättet till Gävle. Redan i slutet av 2008 har den svenska regeringen förberett genom att besluta att vägsträckan inom Sverige ska vara nationell stamväg och att ditillsvarande rv 16, en kort stump mellan Flädie och Dalby i Skåne inte längre ska vara riksväg (man kan ju inte ha en E16 och en annan rv 16).

Det tog alltså sin tid, men trägen vinner brukar man ju säga. Nu gäller det bara att Trafikverket (som har efterträtt Vägverket) kan plocka fram de 5-10 mnkr som det kostar att skylta om vägen. Det blir nog 2012.

Om nu någon, som har åkt mellan Kongsvinger och Torsby, anser att det är fel att en så dålig väg ska kallas för europaväg – så gör inte det. Vägen finns ju faktiskt. Om vi ser på hela E16 så ser det ut så här (se kartan ovan eller klicka här):

• Londonderry-Belfast på Nordirland. Jag har inte varit där men eftersom detta är vägen mellan Nordirlands två största städer antar jag att den har god standard.
• Belfast-Glasgow i Skottland. Vill du åka E16 här blir det besvärligt. Det finns ingen färja, så du får övertala någon skeppare att ta din bil på sin båt och föra den till Skottland.
• Glasgow-Edingburgh. Detta är ju de två största städerna i Skottland så jag förutsätter att vägen har god standard.
• Edingburgh-Bergen. Inte heller här finns någon färja över Nordsjön. Överhuvdtaget finns ingen som helst färjeförbindelse mellan någon norsk stad och Storbritannien. Men om du lyckas hitta en båt som fraktar dig över Nordsjön kan du passa på att bese borrtornen i det norska oljefältet Sleipner som du passerar.

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

• Bergen-Oslo. Detta är ju Norges två största städer – men med tanke på hur den norska naturen ser ut handlar det inte om någon motorväg precis. Men på den här sträckan får man möjlighet att åka genom världens längsta tunnel, den 24 km långa Lærdalstunnelen.

Lærdalstunnelen. Foto Lars Scheve

Så i jämförelse med sträckorna Belfast-Glasgow och Edingburgh-Bergen är det väldigt god framkomlighet på sträckan Kongsvinger-Torsby.

En framgång för en lobbygrupp är det alltså att få FN att besluta om ett europavägsnummer. Tro inte att de kommer att lägga av nu, det är nu det börjar kommer man nog att säga. För nu har man argumentet att ”en europaväg får inte ha så dålig standard” som sträckan Kongsvinger-Torsby. Och även de andra problemsträckorna vill man naturligtvis ha åtgärdade. Men då ska det till pengar, mycket pengar. Det här beslutet, som tog ett dussin år att driva igenom, kostar "bara" 5-10 mnkr att skylta upp. Bygga om vägen kommer att kosta mycket mer.

Nu kommer vägen inte att gå ända in i Oslo, norrmännen har valt att låta den "gena" ett par mil norr om Oslo via Gardermoen. Det är i och för sig inget konstigt. Förr i tiden gick alla stora vägar in till "Stora Torget" i varje stad och sedan ut igen. Numera går de på "lagom" avstånd utanför stan, se till exempel på E4 förbi Söderhamn, Hudiksvall och Gävle. För oss i Dalarna kan det bara vara en fördel att vi lätt hittar till Gardermoen som alternativ till Arlanda. Har vi väl kommit så långt lär vi inte missa Oslo heller.

Grattis till lobbygruppen och till Håkan Bergeå, tidigare gatuchef i Borlänge, som har varit dess projektledare. Och som hade samma funktion i Projekt Bergslagsdiagonalen som åstadkom att vägen Ödeshög-Örebro-Borlänge-Falun-Bollnäs-Söderhamn fick ett gemensamt riksvägsnummer 50. Det trodde jag själv inte att han skulle klara av, med tanke på standarden på vägen mellan Falun och Alfta. Nu är vägen dessutom bättre.

Måndagen den 6 juni 2011: Trädäck - igen!
I höstas kommenterade jag i bloggen (den 5 september) hur den "sociala stegen" numera ser ut för dagens ungdomar. Så här är det:

1. Man flyttar ihop
2. Får barn
3. Köper hus
4. Renoverar kök och badrum
5. Bygger ett gigantiskt trädäck utanför huset

Jag visade även nedanstående bild på ett pågående trädäcksbygge hos ett av barnen:

Nu är däcket klart, så här blev det:

Så nu tyckte jag att de skulle kunna koppla av och bara sitta och njuta på det stora trädäcket, alternativt bjuda in grannarna på dans. Men inte, nu har de börjat komplettera däcket så att det går runt huset och in på baksidan!

När jag föreslog att de skulle göra ett runt hål i däcket och sänka ner en badtunna som de kunde nyttja på vintern, och komplettera med en trampolin att hoppa ifrån ner i en swimmingpool bredvid däcket - ja, då tyckte de nog att jag var lite väl ironisk.

Fredagen den 3 juni 2011: Amerikanska kackerlackor från Ryssland
När man hör historier om bilförsäljare och bilverkstäder brukar det alltid handla om hur bedrövliga de är. Därför kan jag inte låta bli att berätta en helt annan historia som visar att det finns sådana som bryr sig om kunden även sedan köpekontraktet är underskrivet.

I november 2009 köpte vi en ny bil. Ja, vi var egentligen inte ute efter en ”ny” bil utan en ”nyare”, dvs en som hade gått ett antal tusen mil. En alldeles ny bil sjunker ju så väldigt i värde när man väl kör ut den ur bilförsäljarens visningshall. Så vi brukar försöka hitta en bil som har gått några tusen mil och sjunkit i pris. Men nuförtiden finns det knappt någon som byter in sin bil förrän den gått 7-8000 mil.

Vi tittade på nätet och åkte runt bland de tillgängliga bilförsäljarna på rimligt avstånd från Falun. Hos Bilia i Hedemora slog vi till, det blev en helt ny Volvo S60.

Det som var speciellt med denna bil var att den tillhörde ett parti som hade exporterats till Ryssland. Men så gick tydligen botten ur marknaden där och bilarna skickades tillbaks till Sverige igen. Varvid vi alltså köpte en av dem. Till ett, som vi tyckte bra pris.

Nåja, det finns väl inga ”bra priser” på bilar, så dyra som de alltid är. Man får väl nöja sig med att säga ”mindre dåligt pris”. Det tyckte vi att denna bil hade. Dessutom är det ju mysigt och skönt med en helt ny bil.

Enda nackdelen trodde vi var att den hade en instruktionsbok på ryska men vi blev lovade en likadan på svenska. Och det fick vi också så småningom, i två exemplar dessutom.

Efter ett halvår, dvs i maj 2010, hittade vi en stor insekt (drygt 2 cm) på plåten just utanför bakluckan när vi hade öppnat den. ”Usch, var kom den ifrån?” sa Margaretha, viftade ner den på marken och trampade på den.

Två veckor senare hände precis samma sak. Med samma kommentar och trampande. Sedan började vi att fundera. Det skulle ju vara ett väldigt märkligt sammanträffande om det inte hade något med bilen att göra, dvs om insekten inte kom inifrån bilen.

Margaretha sa spontant att det var en kackerlacka. Sådana brukar vi ju inte ha här i Sverige. Men full av fördomar som man (jag) är så tänkte jag att bilen hade varit i Ryssland och ”där har de säkert kackerlackor”.

Vi gick ut och hämtade den andra insekten, som låg kvar på marken bakom bilen, och stoppade den i en glasburk, varpå jag gick till vårt försäkringsbolag och berättade historien och undrade vad det kunde vara osv. De svarade att i skadeinsektsfrågor samarbetade de med ett bekämpningsföretag här i Falun. Varvid jag gick till dem och visade upp burken med insekt och berättade historien om den.

Först tittade en man länge och väl på den och såg eftertänksam ut, sedan kallade han på en kollega och berättade att den här har hittats i en bil. Kollegans fråga blev omgående ”I vilket land har den här bilen varit?”. När jag berättade att den hade varit i Ryssland ett tag för att säljas där men sedan kommit tillbaka till Sverige så konstaterade han att det kan stämma.

Det var en ”amerikansk kackerlacka” sa han, och de finns i Ryssland men inte i Sverige. De brukar komma hit några gånger om året med importerade matvaror. Han trodde att de hade följt med bilen hit. ”Men du behöver inte vara orolig, den dör inom en eller två månader. Och det finns ingen mat för den i en bil.”

Antagligen var nog de båda djuren redan döda när vi hittade dem. Sannolikt hade de ”ramlat fram” på något sätt när vi öppnade bakluckan.

Jag skickade e-post till Bilia och berättade om detta, det kunde ju vara bra för dem att veta om någon annan kund som hade köpt en ”ryss-Volvo” kom med samma erfarenheter.

En vecka senare hittade vi en tredje likadan insekt på samma ställe. Då skickade jag ett nytt brev och sa att om vi hittar fler så tar jag kontakt med dem för någon form av åtgärd.

Men vi hittade inga fler insekter. Och bilen gick bra.

Men för drygt en vecka sedan, alltså vid precis samma årstid som förra året, låg det en likadan insekt på samma ställe. Och den var synnerligen levande. Då tog jag kontakt med Bilias försäljare i Hedemora, han lämnade över telefonen till Björn Karlsson på deras verkstad. Jag förklarade att vi inte tyckte om att ha kackerlackor i bilen – men att vi var allra mest oroliga för att en sådan skulle följa med bagaget in i lägenheten.

Han sa att han hade full förståelse för vår oro och vi kom överens om att vi borde komma dit med bilen dagen därpå. Men efter att ha pratat med Anticimex återkom han och vi kom överens om att vi skulle komma dit med bilen på torsdag eftermiddag varvid de på fredagen skulle montera bort ”kofångaren” och bakluckans inredning. Sedan skulle Anticimex bekämpa djuren.

Vi gjorde så, lämnade bilen och fick låna en så att vi kom hem. Och lämnade även den sista av insekterna, som jag hade fångat i en glasburk.

På fredagen ringde han och berättade att Anticimex hade varit där och bekämpat och konstaterat att de var helt säkra på att det inte var några amerikanska kackerlackor utan en s.k. ”dykare” som finns i naturen här i Sverige. Anticimex hade lagt ut ett medel i bilen för att ”locka fram” ev ytterligare djur (de hade hittat några små under ”kofångaren”) och att den därför borde stå i tjugofyra timmar.

På lördagen åkte vi dit, blev förevisade vad Anticimex hade gjort och visades på en webbsida som just handlade om insekter. Björn Karlsson berättade också att för att vara helt säkra på saken, dvs att det inte var kackerlackor, hade djuret skickats till experter för identifiering. Han skulle återkomma när de hade fått besked.

Idag ringde han och berättade att han hade fått bekräftat att det var en dykare, dvs ett djur som finns i naturen här i Sverige. Inget konstigt alls. Experterna hade även sagt detsamma som den första firman, dvs att om det hade varit en kackerlacka så finns det inget att äta för den i en bil. Den vill ha ”mat”, precis som vi människor. Och den skulle inte ha överlevt vintern.

Det kändes som en stor lättnad för oss. Nu vågar vi sätta in kassarna med mat i bagageutrymmet igen när vi har varit och handlat.

Teoretiskt kan man ju tänka sig att de första insekterna (från förra året) var kackerlackor och att den nya var en dykare. Men såväl Margaretha som jag tyckte att de såg helt likadana ut. Så vi är inte oroliga. Och även om de första skulle ha varit kackerlackor så har vi ju nu fått upprepade besked om att de skulle ha dött under vintern.

Heder åt rejäla bilfirmor och deras förstående personal som bryr sig om kundernas oro! De är värda lite "cred" (som det heter på ungdomarnas språk).

Ett antal olika dykare

Så här står det om dykare på Wikipedia:

Dykare (Dytiscidae) är en familj av skalbaggar i underordningen rovskalbaggar som är besläktad med familjen jordlöpare, men ombildad för ett levnadssätt i vatten.

Familjens arter har en bred och oval, oftast tillplattad kropp. De är huvudsakligen svarta, med trådformiga antenner och långa, platta, hårkantade bakben, med vars hjälp de rör sig i vattnet med jämna, kraftiga simtag. De håller till i stillastående vatten, särskilt i kärr, dammar och vattenfyllda gropar, där de kommer upp till vattenytan med relativt korta mellanrum för att hämta luft. De stannar omedelbart under vattenytan med simbenen rakt utsträckta åt sidorna, höjer bakkroppens spets litet över ytan och låter luft strömma in under täckvingarna, för att i nästa ögonblick bege sig ned till bottnen, där de håller sig fast vid vattenväxter med frambenen. Andningshålen är belägna utmed kanterna av bakkroppens översida. På den bidrar en sidorand av långa, fina och täta hår till att hålla kvar luften, som sparas under täckvingarna.

De flesta dykare har flygvingar, men de används främst för att uppsöka andra vattensamlingar.

Så det var väl det som "våra" dykare gjorde, dvs var på väg att uppsöka andra vattensamlingar.

-------------------

PS: Det finns en ”bloggarkollega” som kallar sig Kissie (klicka här så kommer du till hennes blogg) som är väldigt känd, hon har antagligen något fler läsare än vad jag har på denna blogg (detta var ett sk ”understatement”, hon uppger själv att hon har 170.000 besökare varje dag). Kanske är hon inte så känd bland SPF-medlemmarna men desto mer bland unga tonårstjejer. Hon bloggar om mode och skönhetsgrejor, rekommenderar produkter och tjänster inom detta område, tex till vilken klinik man bör gå om man vill förstora sina läppar. Varvid hon, förutom annonsintäkter på sin blogg, får presenter från de firmor som hon rekommenderar. Eller det kanske är snarare så att hon får presenter varefter hon rekommenderar dem i sin blogg.

För undvikande av alla missförstånd vill jag därför klarlägga att Bilia i Hedemora rimligen inte visste om att jag skriver en blogg och att de därför borde behandla mig speciellt vänligt och omtänksamt. Dessutom är ju antalet läsare på denna blogg "något färre" än vad Kissie har så jag tror inte att de skulle ha brytt sig om det.

PS2: Det finns faktiskt fler rejäla och vederhäftiga bilfirmor. I mitten av 90-talet köpte jag en bil av Roland Pettersson i Rättvik (han med Classic Car Week). Även han ställde upp och löste ett problem, trots att det hade gått lång tid sedan bilen köptes.

Söndagen den 29 maj 2011: Idoga och intelligenta myror
Man brukar ju säga att såväl myror som bin är flitiga och idoga. Dessutom intelligenta. Myrorna kommunicerar med varandra med hjälp av sinnrika doftsystem. Bina genom danser på flustret där dansen visar åt vilket håll och hur långt bort den eftertraktade nektarn finns att hämta.

Hur det är med bina vet jag inte. När det gäller myrorna kan man ibland råka på en riktig ”myrstig” det det vimlar av myror som färdas åt ena eller andra håller. När de möts verkar det som att de stannar till och utbyter någon sorts meddelanden med varandra. Det verkar ju intelligent och samordnat.

Men i andra sammanhang kan man undra. Sitter man på en gräsmatta och tittar ner på gräset ser man nästan alltid en myra som kämpar sig fram genom den för dem höga vegetationen. (Det måste ju vara värre än att för oss ta sig fram genom ett mangroveträsk!).

Om man då roar sig med att följa en myra på dess färd blir man förundrad och tveksam om de verkligen är så intelligenta som det säga. Idoga – ja, men intelligenta – nej. De kämpar på och kämpar på för att komma framåt – men riktningen, hur är det med den? Först knatar de iväg åt ett håll, sedan med samma frenesi åt ett helt annat håll, sedan åt ett tredje håll. Det verkar inte vara något system alls i deras förehavanden.

Ibland händer det att en myra råkar klättra upp på mitt ben. Vad som då händer är att jag antingen med handen viftar bort myran eller med pekfingret ger den en knäpp. I båda fallen blir resultatet för myran att den far iväg en halvmeter eller så och ramlar ner på gräsmattan.

Om jag hade varit på väg uppför (tänk dig att jag är Spindelmannen!) Empire State Building i New York (som för mig kanske kan tänkas motsvara storleken på mitt ben för en myra) och en vidunderlig jätte skulle knäppa iväg mig så att jag landar på marken några hundra meter bort – vad skulle då ha hänt med mig?

Ja, de ben i min kropp som inte bröts av vid ”knäppen”, de skulle väl brytas när jag landar på jorden. Och tala om allvarlig hjärnskakning! Om jag nu ändå överlevde skulle jag väl ligga kvar en lång stund och känna efter vilka ben som är hela och vad det var för monster som anföll mig.

Men myran, den verkar inte bekommas alls av min misshandel. Utan betänketid fortsätter den att knata iväg på gräsmattan i den riktning som huvudet pekade när den landade.

Att myran överhuvudtaget överlever beror väl på storleken. Det där pratet om att storleken inte har någon betydelse, det gäller inte här. Eftersom myran är så liten och väger så litet är det nog så att dess ben och dess muskler klarar av mycket mer än vad våra ben gör.

Detta kan ju först verka konstigt men vid närmare eftertanke så inser man att det nog är så. Dvs att storleken har betydelse. Det enklaste sättet att belysa detta är att jämföra en ”vanlig” människa med en ”jättelik” människa.

Vi tänker oss en människa av normal byggnad, han/hon är 2 meter lång och väger 100 kg. (Ja, jag vet att detta väl inte är en genomsnittsmänniska, men det blir enklare att räkna än vi tar en människa på 168 cm som väger 77 kg).

Om vi alltså tänker oss en jätte som är dubbelt så lång men i övrigt har samma proportioner som den ”vanliga” människan så är han alltså 4 meter lång. Hans kropp ska bäras upp av benen i hans skelett och hans muskler. Hållbarheten respektive kraften i benen och musklerna är nog proportionella mot ytan i ett tvärsnitt genom dem. Om jättens proportioner är desamma som den vanliga människans innebär det att benens/musklernas omfång är fyra gånger (2*2) så stort som den vanliga människans. Men jättens vikt är åtta gånger så stor som den vanliga människans (2*2*2).

Jätten väger alltså åtta gånger så mycket som den vanliga människan (dvs 800 kg) men musklerna är ”bara” fyra gånger så omfattande som den vanliga människans – allt under förutsättning av att ”jätten” är uppbyggd av samma material som den vanliga människan. Jag tror inte att jättens ben skulle klara av att hoppa ner från ett par meters höjd, vilket vi nog klarar.

Det är väl antagligen därför som myran klarar av att bli ivägknuffad på det viset.

Men nog borde väl myran efter att ha klarat av fallet ta sig en fundferare på vad som egentligen hände. Det gör den inte. Vilket leder mig till slutsatsen att den nog inte är så intellligent.

I tidningen läste jag i veckan att forskare (man kan forska om allting nuförtiden!)  har kommit fram till att de inte heller är särskilt idoga. De har studerat deras förehavande i en myrstack och det visade sig att den allra största tiden höll de på med att irra runt i stacken utan egentligt märkbart syfte eller nytta. Och kommunicerade med varandra gjorde de inte heller i särskilt hög grad.

Det känns skönt att forskarna nu har bekräftat det som jag intuitivt insåg.

Vill du kommentera? Skriv din kommentar här (När du klickar på "Skicka" kommer det upp en skylt, klicka på "OK", sedan en till skylt, klicka på "skicka"!)

Söndagen den 22 maj 2011: Vi klarade oss! Eller?
Rubriken syftar naturligtvis på det som jag kommenterade i inlägget den 1 februari och som har ventilerats ordentligt i TV de senaste dagarna. Nämligen den amerikanske pastorn Harold Camping som via radiostationen Family Radio spred budskapet att världen kommer att gå under den 21 maj.

Hans resonemang hängde samman med Syndafloden och Noaks ark och att det i Bibeln står att "en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år är såsom en dag". Med utgångspunkt från detta hade han räknat fram att den 21 maj 2011 skulle jorden gå under eftersom det då hade gått exakt 7000 år. Riktigt hur han har räknat förstår jag inte - men han verkade väldigt säker på sin sak.

När jag skriver detta är klockan här i Falun strax efter 20 den 22 maj, vilket innebär att hela den 21 maj har passerat på hela jorden, även de små öar som ligger omedelbart öster om datumgränsen har hunnit passerat in i den 22 maj.

Jag är alltså inte helt säker på hur han har räknat, om det är 7000 gånger 365 dagar med hänsynstagande till skottdagar etc. Eller om han har valt samma dag som Syndafloden fast 7000 år senare. Jag tror faktiskt att det är det senare eftersom han anger att enligt Bibelns kalendarium är den 21 maj den 17 dagen i den andra månaden.

Frågan är hur han har tagit hänsyn till de ändringar i kalendrarna som har genomförts vid olika tidpunkter under årens lopp. Till exempel ströks tio dagar ur almanackan vid övergången från den Julianska till den Gregorianska kalendern. Och hade den gamla judiska kalendern nyåret vid samma tidpunkt som vi har, dvs drygt en vecka efter vintersolståndet?

Så kanske vi inte ska ropa "hej" ännu, undergången kanske kommer om någon vecka om pastorn har räknat fel.

Men om det nu är så att jorden går under den 21 maj (eller någon annan specificerad dag) så vet jag i varje fall klockslaget för undergången. Antingen är det kl 00.00 eller 24.00 den 21 maj. Det är de enda tidpunkter då det faktiskt är den 21 maj på hela jordklotet - och undergången bör väl rimligen ske samtidigt på hela jorden? Resten av den 21 maj är det den 20 maj eller den 22 maj på delar av klotet. I och för sig kan "den 21 maj kl 00.00" även vara "den 20 maj kl 24.00" och "den 21 maj kl 24.00" vara "den 22 maj kl 00.00", det komplicerar ju saken ytterligare.

Mina invändningar ovan kan beskyllas för att vara "byråkratiskt matematiska", det erkänner jag. En för mig viktigare invändning mot pastorns profetia är denna: Varför skulle Gud 7000 år i förväg specificera vilken dag som jorden ska gå under? Det låter som ett hot, "Nu har ni 7000 år på er att bli mer skötsamma, annars hamnar ni i helvetet" eller möjligen "Om ni inte sköter er så tänker jag låta jorden gå under om 7000 år".

Det här med uppfostring genom hot har väl aldrig varit någon särskilt effektiv metod. Även om de flesta småbarnsföräldrar någon gång har tillämpat den - "Om du inte äter upp maten får du ingen glass!". Varför skulle Gud som är allsmäktig och allvetande använda en sådan förkastlig metod?

Hans resonemang byggger alltså på uppgifter i såväl Gamla som Nya Testamentet. Att pastorn läser det som står där bokstavligt är ju uppenbart. Men hur är det med det i Sverige. Att man inom Svenska Kyrkan har lite olika uppfattningar om hur bokstavtrogen mot Nya Testamentet som man ska vara, det har jag uppfattat. De flesta företrädare för Svenska Kyrkan verkar inte vara så bokstavstrogna, när jag lyssnar på dem i TV verkar budskapet mest vara att "man ska vara snäll". Och det håller väl de flesta med om. Men det finns även bokstavtrogna, det märker man bland annat när det blir diskussion om kvinnliga präster och homosexuella.

Men Gamla Testamentet? Hur är det i Svenska Kyrkan och i de olika frikyrkorörelserna? Har Gamla Testmentet samma "status" som Nya Testamentet - eller ser man det mer som en mytisk skildring av judarnas historia?

Nu märker jag att jag i min tankegång börjar fjärma mig från inläggets rubrik som handlade om Domedagen. Det blir lätt så när man sitter och funderar, precis som när man surfar på nätet. Man börjar att söka efter något, på en sida om detta hittar man en länk till något annat och på den sidan en annan länk osv. Snart har man kommit långt bort från den ursprungliga frågan.

Det jag började att fundera på nu är varför Gud, när han skulle sända sin enfödde son till jorden, lät honom födas av en judisk kvinna, detta lilla folk bland så många andra. För Jesus lärjungar var detta antagligen inget konstigt alls, judarna var ju Guds utvalda folk och skulle han sända sin son så är det naturligtvis till judarna han ska komma.

Men hur ser man inom kristenheten på detta om att judarna är Guds utvalda folk, accepterar man det resonemanget? Om inte, vad har man då för motiv till att just en judisk kvinna skulle föda honom? Ja, Gud gör ju som han vill, men inom religionen brukar man ju vilja kunna förklara mycket.

Och om man inom kristenheten accepterar att judarna är Guds utvalda folk - hur kan det då komma sig att just detta folk inte tror på Guds son Jesus. När så många miljoner andra människor runt om på jorden tror på honom. Måste det inte vara ett väldigt misslyckande för Gud att det folk som han har valt ut, det tror inte på hans son?

Nu inser jag att dessa mina frågor antagligen inte alls är nya eller ovanliga. Rimligen har kloka och lärda män diskuterat detta i två tusen år. Att jag ställer samma frågor beror bara på att jag är så olärd i telogiska ämnen.

  
Två olika versioner av Domedagen

--------------------------

PS: Frågan är väl om pastorn verkligen själv tror på sin profetia. För på webbplatsen för hans radiostation hade man angivit sändningsschemat för tiden ända fram till oktober 2011 - det vore väl onödigt om jorden skulle gå under den 21 maj? Idag den 22 maj står det fortfarande på webbplatsen att jorden ska gå under den 21 maj, antagligen har de inte ändrat eftersom det är söndag idag och då ska man inte arbeta med webbplatser. Men de kommer väl att ändra - så jag har tagit en kopia på deras sida om domedagen.

Kanske är det så att han hävdar det gamla mottot - "All reklam är bra reklam"? Och kanske har han fått in bra med bidrag till sin rörelse under den senaste tiden - vad ska man med pengar till efter Domedagen, det kanske många tänker och öppnar plånboken och donerar. Sådant har ju hänt förr i historien.

PS2: På bilden ovan (den med den dekorerade lastbilen) står det "The Bible Guarantees It". Nu är ju detta engelska och jag har inte samma känsla för det engelska språkets valörer som det svenska språkets. Men på svenska innebär "garantera" för mig något positivt - och det kan man väl rimligen inte uppfatta Domedagen som?

Vill du kommentera? Skriv din kommentar här (När du klickar på "Skicka" kommer det upp en skylt, klicka på "OK", sedan en till skylt, klicka på "skicka"!)

Torsdagen den 19 maj 2011: Pensionärmusik
Häromdagen kommenterade jag Olle Wickboms kampanj för att Sveriges Radio ska starta en särskild kanal med musik för äldre/pensionärer - eller i varje fall spela mer sådan musik i de nuvarande kanalerna. Många har instämt i hans uppfattning, andra har sagt ungefär så här: "Musik för oss fyrtiotalspensionärer, vad menar han att det är? Det var ju vi som uppfann rock och pop".

Oavsett vilken uppfattning man har om vad som är "musik för pensionärer" tycker jag att nedanstående filmsnutt är väldigt bra i sammanhanget.

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick

 Se till att klicka bort ev reklam som kommer upp i nederkanten - annars ser du inte den svenska texten till filmen!

Vill du kommentera? Skriv din kommentar här (När du klickar på "Skicka" kommer det upp en skylt, klicka på "OK", sedan en till skylt, klicka på "skicka"!)

Tisdagen den 17 maj 2011: Är pop-musik kultur?
Det får väl var och en ha sin egen uppfattning om. Men om man definierar kultur som något skapat av människan – i motsats till natur – så måste väl pop-musik och all annan musik räknas till kultur. Kanske Sten Broman hade en annan uppfattning, i varje fall tyckte han väl inte att dragspelsmusik var kultur. Men så mycket dragspel brukar inte finnas inom popen.

Sten Broman

Olle Wickbom i Hedemora driver en kampanj (bland insändare på SPF Falubygdens webbplats, se Insändarsidan) om att Sveriges Radio ska spela mer musik som är anpassad till pensionärer, eventuellt i en egen kanal. Att pop-musik inte skulle vara kultur har han nog aldrig hävdat, bara att han tycker att den låter illa. För övrigt finns det en intressant artikel om vad pensionärer tycker om för musik och annat (idag och i morgon) på Veteranens webbupplaga.

Däremot vet jag nu att pop-musik är allmänbildande. European Song Contest i lördags var ganska länge spännande, röstningen gick hit och dit och Sverige/Saade låg bra till. Såsmåningom drog dock Azerbaijan ifrån och vann klart. Även Georgien och Armenien förekom i sammanhanget.

Då uppkom några frågor. En sådan är ”Hur stavas egentligen namnet på landet?”.Azerbajdzjan eller Azerbaijan eller på något annat sätt? Jag har hittat flera varianter.

Nästa fråga är ”Var ligger landet?”. Under programmets avslutning, när det var klart att de hade vunnit, nämnde de svenska TV-kommentatorerna att nästa års tävling alltså kommer att gå i landets huvudstad Baku. Då kom jag på att det var i trakten av Baku som bröderna Nobel höll på med oljeutvinning runt förra sekelskiftet. I mitt huvud förlade jag landet nordost om Kaspiska havet.

Där har jag nu lärt mig att jag hade fel. Landet (jag skriver ”landet” i stället för namnet eftersom den rätta stavningen ju är besvärlig att veta) ligger i stället tillsammans med Armenien och Georgien i Kaukasus mellan Kaspiska havet och Svarta havet.  

Här är en karta över landet. Väster om det ligger alltså i nordväst Georgien och rakt i väster Armenien. Men väster om Armenien ligger en del av landet, exklaven Nachitjevan. Sedan kommer vi ihåg från nyhetsrapporteringarna att det finns något som heter Nagorno-Karabach. Det är formellt fortfarande en del av Azerbaijan, en del som har övervägande armenisk befolkning och som därför under nittiotalet utropade sig som självständiga från Azerbaijan. De facto är det alltså ett självständigt land - men inte erkänt av något annat land. Som ett resultat av det krig som pågick under början av nittiotalet ockuperar Armenien de delar av Azerbaijan som ligger runt Nagorna-Karabach.

Sedan kan man fråga sig - ska de här tre länderna verkligen vara med i European Song Contest? Ligger de i Europa? Ligger de inte i Asien? Tydligen är det inte så lätt att svara på i vilken världsdel de ligger eftersom det inte finns någon entydig defintion av europagränsen i den här delen av världen. Geografiskt anses det vara vattendelaren i Kaukasus som är gränsen - och då borde de nog höra till Asien - men sedan är det en politisk fråga också. Så i European Song Contest räknas de som Europa även om det alltså geografiskt är tveksamt.

För övrigt är det ju en mycket liten del av Turkiet som ligger i Europa (och där, dvs i Bosporen, är ju gränsen tydlig). Och hur man kunnat räkna Israel til Europa överstiger mitt förstånd. Kanske för att de "känner sig" europeiska - vad vet jag.

Även när det gäller Georgien finns det ju problem med gränsen. Delar av landet, Abschazien och Sydossetsien, har brutit sig loss och är de facto självständiga. Erkända bara av Ryssland, Venezuela, Nicaragua och den pyttelilla önationen Nauru i Stilla havet. Att Ryssland erkänt är inte så konstigt, att Venezuela gjort detsamma är nog för att presidenten Chavez vill reta USA.

Men varför Nauru? Öns yta är 21 kvadratkm och befolkningen uppgår till cirka 13000 personer. Vad har de för anledning att ta ställning till frågan om två utbrytarregioner på andra sidan jordklotet? Svaret är pengar. Ryssland beviljade ett bistånd på 50 miljoner dollar om de erkände regionerna som självständiga stater. Då var det nog inte så svårt för beslutsfattarna att bestämma sig, särskilt inte som landet är utfattigt sedan den tidigare enda inkomstkällan, fosfatbrytning, har upphört eftersom fosfaten är slut.

Bild på hela landet Nauru

Det lilla landet har även tidigare varit pragmatiskt, dvs anpassat sig till omständigheterna. 2002 fick Nauru 130 miljoner dollar från Kina för att sluta erkänna Taiwan. Men 2005 erkände de Taiwan igen, tydligen hade de fått ett bättre bud...

Hm - jag kom visst lite långt från rubriken. Men visst är pop-musik allmänbildande.

---------------------------------

PS: Det där med att dra sams mellan olika etniska grupper, det har vi människor väldigt svårt för. Alltid är det minst en grupp (och ofta båda/alla) som anser att just de blir missgynnade.

Tisdagen den 17 maj 2011: Så glad jag blir...
...när jag ser att det finns människor som inte bara pratar utan verkligen gör något - och gör något nyttigt. "Hjälp till självhjälp".

 

Här är hennes webbplats.

Torsdagen den 12 maj 2011: Vilken dag är det?
Förra helgen var vi nere i Stockholm och hälsade på barn och barnbarn, tre barn och fyra barnbarn, varav det minsta hade ettårskalas. Fast det förstod han nog själv inte så mycket av, det var mest storasyster som tog hand om presenterna.

En av döttrarna, som arbetar på ett Sandvik-bolag, berättade att hon på måndagen skulle ha fyra möten varav ett var telefonmöte med deltagare i Kina, Sverige (hon själv), Tyskland och USA. Vi insåg att det blir en del praktiska tidsproblem med sådana möten, i detta fallet löste man det tydligen genom att mannen i Kina fick ta samtalet sent på kvällen vilket blev morgon i USA. Som tur är behöver han ju inte åka in till kontoret för mötet utan kan lika gärna sitta hemma och prata.

Jag inbillar mig att sådana förhållanden är ganska vanliga med de stora världsomspännande multinationella företag som många numera jobbar i, den andra dottern på Ericsson lär ha motsvarande.

Men när det gäller mötet ovan så handlade det i varje fall om att de hade mötet på samma dag även om tidpunkten på de olika platserna varierade.

I tidningen läste jag i veckan att man på Samoaöarna har andra problem. Samoa ligger omedelbart öster om datumgränsen. Se kartan:

Men deras viktigaste kontakter såsom affärspartners är Australien och Nya Zeeland. Vilket innebär problem. Dels måste man väl vara noga med att tydliggöra vilken dag som egentligen avses när man bokar ett telefonmöte. Och framför allt menar man att man ”förlorar” en affärsdag. När de har fredag på Samoa är det ledig lördag i Australien-Nya Zeeland och när de senare har måndag är det söndag på Samoa och då går Samoanerna i kyrkan.  

Så nu vill man ändra datumlinjen så att Samoa kommer att ligga väster om den och alltså ha samma datum som Australien-Nya Zeeland. Man har faktiskt ändrat en gång tidigare, i slutet av 1800-talet flyttade man från ”väster om” till ”öster om” med samma motiv – då var det USA som var den stora affärspartnern. Fast själv tror jag inte att de hade så mycket direkta affärskontakter med USA i slutet av 1800-talet. Men det kanske fanns telegraflinje redan då?

-----------------------

PS: När man lanserade det här med telefonmöten hette det alltid "telefonkonferens" kommer jag ihåg. Antagligen för att det lät mer statusfyllt och därför lättare skulle bli accepterat.

PS2: Jag vet inte hur de gjorde när de bokade tiden för det där mötet ovan,dvs hur de angav klockslaget. Antagligen använde de UNC, det som i min ungdom hette GMT, Greenwich Mean Time. Hur UTC egentligen ska utläsas är höljt i dunkel för mig, förkortningen är tydligen en kompromiss mellan engelska Coordinated Universal Time och franska temps universel coordonné. (Det är tur att inte ryssar och kineser är lika statusfyllda och propsar på sitt eget språk!). Men UTC och GMT är inte helt lika, om man ska vara noggrann, de kan avvika flera tiondels sekunder från varandra på grund av jordens oregelbundna rotationshastighet. För min del gör det inte så mycket.

PS3: I Storbritannien pågår en diskussion om att byta tidszon till den centraleuropeiska, dvs den som vi använder. Frågan är väl hur många hundra år det ska ta för de konservativa engelsmännen att bestämma sig för det.

Onsdagen den 11 maj 2011: 10 dagar kvar!
Så lång tid har vi på oss. I varje fall om vi tror på det budskap som den amerikanska radiostationen Family Radio sänder ut. Den 21 maj kommer domedagen. Här är deras webbplats, här en pdf-kopia av budskapet.

Fredagen den 6 maj 2011: År ut och år in - folk fortsätter att vara godtrogna
Alldeles nyss fick jag epost från en god vän, en person som i vanliga fall brukar vara klok och förnuftig och tänka rationellt och inte vara alltför godtrogen. Brevet var eftersänt i ett antal omgångar. Det lydde så här:

Sent: Tuesday, May 03, 2011 6:05 PM
Subject: Fw: VIKTIGT, Polisen varnar !.OBS INGET SKÄMT!

Läs & vidarebefordra!!  
   
Förmedla till alla dina kontakter snarast!!  
Var uppmärksam under de närmaste dagarna: öppna inte några budskap med en  
bilaga med titeln 'Vykort från HALLMARK' oberoende vem som har skickat det  
till dig!  
Det är ett virus som öppnar en vykorts-bild, som 'bränner' hela  
C-hårddisken i din dator!  
Detta virus kommer att tas  
emot av någon som har din e-postadress i sin kontaktlista.. Det är  
anledningen till att du måste meddela alla dina kontakter! Det är bättre  
att få detta budskap 25 gånger, än att ta emot viruset och öppna det!!  
   
Om du får ett mail kallat POSTCARD, trots att det skickas till dig från en  
vän; öppna det inte!! Stäng av datorn omedelbart!!!  
   
Detta är det värsta virus som aviserats av CNN.  
Det har varit indelade efter Microsoft som den mest destruktiva viruset  
någonsin!!  
Detta virus upptäcktes av McAfee nyligen , och det finns ingen reparation  
ännu för denna typ av virus!  
Detta virus förstör hårddisken, där  
vital information hålls!!!  
   
Meddela alla dina vänner.  
KOM IHÅG: Om du skickar till dem, kommer du att gynna alla!  
____  
Med vänliga hälsningar  
   
Jessika Karlsson  
   
Polismyndigheten i Stockholms län  
Personal- och utvecklingsavdelningen  
08-4010266 0702-756528  
jessika.karlsson@polisen.se

Om detta brev verkligen skulle ha någon som helst giltighet och härstamma från polisen - då borde det väl rimligen stå något om saken på polisens webbplats http://www.polisen.se/ . Naturligtvis gör det inte det. Och eftersom brevet är daterat den 3 maj, dvs för två dagar sedan, borde faran väl rimligen ha nämnts i nyhetsrapporteringen i radio/TV och tidningar. Inte ett ord där heller.

Men ändå finns det folk som skickar sådant här vidare. Nu kanske det inte är någon fara med att skicka det vidare - min datakompetens är inte sådan att jag kan kontrollera om detta brev har några inbyggda virus. Men nog borde väl folk fundera på om det i själva verket är detta brev som är det farliga och som innehåller ett virus? Sådant har ju förekommit.

Hur som helst visar det att det nog inte är så svårt att vara bondfångare.

----------------------------

PS: "Om du får ett mail kallat POSTCARD, trots att det skickas till dig från en vän; öppna det inte!! Stäng av datorn omedelbart!!!". Så stod det. Jaha - och vad gör jag sedan? Skall jag behålla datorn avstängd i resten av livet?  

PS 2: Nästa brev från den gode vännen:

Hej alla igen!

Ja, så har jag gått på detta att skicka vidare ett meddelande som cirkulerar runt jorden varv efter varv. Efter att en vän som jag vidarebefordrat mejlet till ringde mig och undrade, så har jag nu talat med den TV-kände polistalesmannen Ulf Göransson, vid Stockholmspolisen. Han kände till detta mejl som cirkulerar och berättade att det ursprungligen av misstag skickats vidare från en anställd vid polisen i Stockholm under år 2007. Denne hade i sin tur fått mejlet tillsänt till sig. Polisen hade under en tid en ruta om saken inlagd på sin hemsida och enligt Göransson överväger man att låta lägga in informationen på hemsidan igen.

Lyckligtvis innehåller mejlet inte något virus eller annat som kan vara skadligt för datorer. Det olyckliga är naturligtvis att era mejladresser gått med i mitt utskick. Jag ber er alla om ursäkt för detta mitt misstag.

Ulf Göransson framförde polisens ursäkt för att detta mejl kommit ut och börjat spridas som det nu har gjort. Man har från polisens sida på alla tänkbara sätt försökt att få stopp på vidareskickandet av meddelandet men inte lyckats. Hans råd till mig och andra med mig att göra som jag nu gör, alltså skicka ett nytt mejl och förklara läget med mejlet. Och när man gör det, plocka bort den ursprungliga avsändarens mejladress i det nya mejl som man skickar ut. Nu ska jag försöka göra det mejl som jag nu skickar.

Hälsningar från en nu något klokare och försiktigare e-postare

Till min tidigare beskrivning av den gode vännen ("en person som i vanliga fall brukar vara klok och förnuftig och tänka rationellt och inte vara alltför godtrogen") kan jag nu lägga "och har engagemang och förmåga att ta de rätta kontakterna för att reda ut hur det verkligen förhåller sig"!

PS3: Med anledning av kommentaren i brevet som återges i PS2 "Det olyckliga är naturligtvis att era mejladresser gått med i mitt utskick. Jag ber er alla om ursäkt för detta mitt misstag". Om du ska skicka epost till flera (eller många) personer och inte vill att mottagarna ska kunna se vilka andra som har fått brevet (och därmed inte heller se deras epostadresser) rekommenderas att använda "Hemlig kopia". Så görs när SPF Falubygden skickar gruppmejl till de 800 medlemmar som anmält sin epostadress till medlemsregistret.

När du klickat på "Skapa epost" och fått fram formuläret klickar du på antingen "Till" eller "Kopia" i övre vänstra hörnet. Då kommer det upp en ny ruta där det förutom "Till" och "Kopia" även finns "Hemlig kopia". Skriv alla adresserna där så är det ingen mer än du som vet vem som får brevet. På "Till"-raden behöver du egentligen inte skriva något alls, men om du vill kan du skriva din egen adress där.

    

Torsdagen den 5 maj 2011: Väj rätt äldreboende!
Ovanstående var rubriken på en artikel i Veteranens webbupplaga. Den handlade om en nyutkommen bok. När jag läste artikeln blev jag fundersam.

I artikeln låter det som att det stora problemet för åldringar, som själva anser att de är för gamla eller för dåliga att bo ensamma hemma (tex genom att de är så pass orörliga att de inte träffar någon mer än hemtjänsten som kommer och så snabbt som möjligt ska bege sig därifrån till nästa boende) är att välja vilket boende som de vill nyttja och att det är svårt att få en bra beskrivning av de olika alternativ som erbjuds att välja mellan.

Ser verkligheten ut så i Falun? Den erfarenhet som jag har från min mors situation för cirka tjugo år sedan (i Malmö) och Margarethas fars situation för tio år sedan (i Gustafs, Säters kommun) säger något helt annorlunda än så som jag uppfattar artikelns beskrivning av verkligheten.

Min erfarenhet är att det i princip är omöjligt att komma in på någon form av gemensamt äldreboende innan man är så dålig att man inte har någon egentlig glädje av att bo tillsammmans med andra människor, och det är de andra på boendet också. Dvs man är så dålig att det egentligen bara handlar om "förvaring". Att kunna flytta till ett gemensamt äldreboende för att inte vara ensam hela dagarna - det finns det ingen chans till.

När Margarethas far äntligen kom in på Enabackagården visade det sig vara trevliga lokaler med utsikt över naturen och fina gemensamhetsutrymmen. I varje boendes rum fanns såväl pentry som kylskåp - men ingen av de som bodde där var längre i sådant skick att de kunde använda något av det!

(Maten klagade han jämt över - "det smakar ingenting". När jag undrade om man inte kunde få betala för att få bättre mat var svaret att det gick inte - "alla har inte råd att betala för bättre mat och då skulle det bli orättvist!". Även boendes anhöriga opponerade sig mot tanken - de var kanske rädda för att arvet skulle tunnas ut?)

Enbackagården i Gustafs

Är det bara jag som har dåliga erfarenheter? Finns det verkligen en möjlighet att välja var man vill bo? Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att få flytta till någon form av gemensamhetsboende när jag själv tycker att det skulle "vara bra för mig" - inte när en socialtjänsthandläggare sent omsider har prioriterat mig (och då jag sannolikt är så dålig att jag inte längre har någon glädje av de andra på boendet)?

Måndagen den 2 maj 2011: Vi får väl skylla oss själva
Under påsken var det väldigt varmt och skönt. Det tyckte vi nog alla. Naturen verkligen exploderade i grönska. Hästhov, vitsippor och blåsippor kom samtidigt. Så ska det ju inte vara, en sak i taget.

Antagligen var det fler än Margaretha och jag som sa att "Nu går det nästan för fort, det är ju den här perioden som är allra vackrast med den skira grönskan. Värmen och naturen borde lugna ner sig lite så att vi kan få njuta av detta lite längre".

Och visst blev vi bönhörda. Över ån faller det just nu snöblandat regn. Och termometern visar så få grader att det inte alls känns lockande att gå ut. Men vi får väl skylla oss själva.

Torsdagen den 28 april 2011: Våra barnbarns skola
Under årtionden har man diskuterat hur den svenska skolan ska fungera, vilka förändringar som ska genomföras alternativt inte genomföras. Ofta handlar diskussionen om det ska vara en "pluggskola" eller en "flumskola". Just nu verkar argumentationen ofta handla om att återskapa läraryrkets status.

Själv har jag svårt att ha en egen uppfattning, det var så länge sedan såväl jag själv som mina barn gick i skolan - och barnbarnen har ännu inte hunnit dit. Ska man uttala sig så bör man ha kunskap, inser jag. Men en sak har jag noterat när man i TV lyssnar till intervjuer med skolbarn om hur de ser på sin skolsituation. (Ja, jag vet att jag själv brukar säga att man inte ska dra alltför långtgående slutsatser av sådana intervjuer i TV - det finns ju ingen som helst garanti för att några elever som uttalar sig är representativa för landets elever).

Det som eleverna verkar klaga på mest är att ljudnivån i klassrummet är så hög att de har svårt att koncentrera sig på arbetet. När eleverna själva klagar på detta förstår jag inte varför man/beslutsfattarna inte ger lärarna legitima möjligheter att se till att det är någotsånär tyst i klassrummet. Då menar jag verkligen inte att vi ska återinföra Stig Järrels lektor Caligula i filmen Hets från 1944 - utan bara att det skapas en sådan miljö att eleverna känner att de kan koncentrera sig.

I nyheterna idag rapporterades om en undersökning som redovisade att var tredje pojke och var fjärde flicka i mellanstadiet tyckte att de hade för mycket läxor. Varefter man ojade sig över detta.

Det som jag började fundera över när jag hörde uppgifterna var - är detta mycket eller lite? Hur stor andel av eleverna tyckte att de hade för mycket läxor när mina barn gick i skolan på 80-talet eller jag själv på 50-talet?

Och om man vänder på redovisningen: Två av tre pojkar och tre av fyra flickor tyckte inte att de hade för mycket läxor. Kanske är detta ett tecken på att man har för lite läxor. För det är väl egentligen ganska naturligt att tycka att man har för mycket att göra, oavsett om man studerar eller yrkesarbetar? Hur många yrkesarbetande skulle svara "ja" på om de har för mycket att göra i arbetet? Många tror jag.

Onsdagen den 27 april 2011: Prissättning och "slit-och-släng"
Plötsligt slutade det trådlösa tangentbordet att fungera. Jo, en knapp fungerade, den som visar på skärmen vilka enheter som jag har i datorn, "My computer" var den märkt med. Alla andra var "döda".

Efter att förgäves ha tryckt på alla knappar en stund och vänt och vridit på tangentbordet insåg jag att det ju måste finnas batterier någonstans. Kanske de var slut? Jag konstaterade att jag under de 5-6 år som jag har haft denna dator aldrig hade bytt batterier i tangentbordet (men ganska ofta i den trådlösa musen) vilket förundrade mig. Så jag bytte. Men ingen skillnad.

Tog med mig tangentbordet och gick bort till den lokala databutiken på Slaggatan, berättade hur det var och frågade om det var någon mening att lämna in tangentbordet för att få det lagat. Eller var det bättre att köpa nytt?

"Du får ett nytt trådlöst tangentbord och mus för 299 kronor" sa killen i butiken. "Vi tar 495 kronor för felsökning".

Jag betalade 299 kr, tog mitt paket och gick hem.

Men man kan ju fundera på det här med resursslöseri och vad som händer med det gamla tangentbordet (som han tog hand om). Hamnar det på en soptipp i Elfenbenskusten eller något liknande ställe? Och hur mycket fick de betalt som monterade ihop det nya? För av de 299 kronorna tar säkert butiken 100-150 kronor. Och så ska det skickas runt halva jordklotet.

Lite dåligt samvete får man nog. Särskilt som jag för ett tag sedan såg en film om hur man primitivt letar fram och gräver upp ädelmetaller i Kongo.

Fredagen den 15 april 2011: Höjd över havet?
I morgon ska vi åka till Sälen över helgen. Inte för att vi tänker åka skidor (vi har ju just kommit hem från en vecka på Malta och är mer inställda på sommar och bad än skidåkning). Men för att hälsa på barn och barnbarn som sk vara där över påsken.

Men åker man till Sälen vill man ju ändå gärna veta hur det är med snön. Att det fortfarande är snö i backarna förutsatte jag men hur är det i terrängen i övrigt? Så jag gick in på nätet och hittade en alldeles förträfflig webbplats OnTheSnow som redovisar snöförhållandena på skidorter runt hela världen.

Även Sälen. Så här stod det:

Av texten förstår jag att det är mellan 24 och 40 cm snö där.

Men varför står det "Höjd över havet i dalen"? Den enda förklaringen som jag kan se är att de har haft en urusel översättare (antagligen hämtad från nätet) när de har översatt från engelska till svenska...

Onsdagen den 13 april 2011: Vägvisning – hommage à Kjell Nyman
Av olika anledningar blev det ingen thailandssemester för Margaretha och mig i februari eller mars. Det var synd. I stället tänkte vi göra en liten kortsemester ner till Medelhavet för att möte våren så här i april. Barcelona funderade vi på. Men så fick vi inspiration av att SPF arrangerade en resa till Malta.

Så vi gick in på nätet och bokade flygstolar på Ryanair – deras prissättning är minst lika invecklad som SJ:s (se Köpa biljett hos SJ – en grundkurs) – en hyrbil hos Hertz och några olika hotellrum i olika städer/byar.

Det blev en härlig semester även om vi inte fick ”möta våren” – vi mötte sommaren i stället. Ljuvligt. Och vi åkte runt och tittade på diverse sevärdheter.

Lite knepigt var det dock att köra bil där. Dels var det ju väldigt länge sedan vi körde på vänster sida här hemma så det var lite ovant, dels var det ännu mer ovant att växla med vänsterhanden i den högerstyrda bilen, särskilt som jag de senaste tio åren kört med automatlåda. Men framför allt var trafiken väldigt livlig och vägarna väldigt smala. Inte fanns det några ”säkerhetszoner” vid sidan av vägen heller. Där asfalten slutade stod det en stenmur. Överallt. Asfaltbeläggningens jämnhet ska vi inte prata om, i jämförelse med Malta har Skuggarvsvägen varit en njutning.

Det var när vi körde där nere som jag kom att tänka på Kjell Nyman. Han är numera liksom jag pensionerad men var under ”hundra år” trafikingenjör på Vägverket här i Dalarna. Nja, ”hundra år” var kanske att ta i – men han har funnits där "i mannaminne” i varje fall.

Kjell hade (och har fortfarande) mycket bestämda uppfattningar i olika frågar som vägvisning och annan skyltning längs våra allmänna vägar. Det har alltid varit svårt att övertala honom att ändra uppfattning. Delvis beror det på att han har synnerligen goda kunskaper i det ämnet och delvis på att han är envis.

Det är väl därför som han ibland har kallats för ”Nejman”.

Men det går faktiskt att få honom att ändra uppfattning – eller att i varje fall acceptera en annan uppfattning. Själv lyckades jag med det när det gäller frågan huruvida Vägverket skulle acceptera den cirkulationsplats som Hedemora kommun ville ha på rv 70 mellan de båda befintliga. Mitt argument var ungefär så här: ” Nu ska ju både du och jag gå i pension och de som kommer efter oss kommer säkert att gå med på detta. Då kan vi väl lika gärna göra det med detsamma”. (Men någon cirkulationsplats finns det ännu inte där - det behövs pengar också).

Men han är inte bara envis utan även kreativ. När Hemslöjdens gård Sätergläntan hade svårt att få sina besökare att hitta dit (det är inte så lätt) och ville ha en vägvisningsskylt ute på rv 70 i Insjön blev Kjells svar att enligt Vägverkets regler tillåts skylt till kommersiella verksamheter vid den allmänna väg som ligger närmast. Och det är ju inte rv 70 utan en liten väg dit turisterna inte förstår att de ska ge sig in. Men han löste problemet genom att utse Sätergläntan till ett geografiskt namn, dvs en by eller bebyggelse, och då gick det att acceptera. Såväl hos Sätergläntan som på Länsstyrelsen, som på den tiden hade ansvar för näringslivsutvecklingsfrågorna i länet (numera region Dalarna) tyckte man att detta var en genial lösning på ett byråkratiskt problem.

Men det var inte Sätergläntan som gjorde att jag nere på Malta kom att tänka på Kjell. För ett tiotal år sedan ville man nere i Västmanland att det skulle vägvisas till Sälen redan där nere via något vägskäl - jag kommer inte ihåg vilket. Själv hade jag en viss förståelse för deras resonemang, särskilt som det ju vore bra om den tidvis mycket intensiva trafiken till Sälen kan fördelas på flera vägsträckningar. ”Och det handlar ju bara om en enda skylt så det blir inga större kostnader heller” sa jag till Kjell.

Men då höll han en föreläsning för mig. Det handlar inte om en skylt. Om man börjar skylta med ett ortsnamn, då måste man fortsätta att skylta detta ortsnamn i vägens fortsatta sträckning – annars kommer trafikanterna att blir förvirrade och undra om de råkat komma fel när det inte längre står ”Sälen”. (Och ju fler ortsnamn som skyltas desto större är risken att trafikanterna inte hinner läsa allt som står där).

Det var precis detta som hände mig på Malta. När jag skulle till Marsaxlokk (de har väldigt mycket ”x” och ”q” i sina ortsnamn) och vid ett vägskäl såg ortsnamnet och en pil blev jag glad. Men vid nästa korsning stod det helt andra namn och inte Marsaxlokk. Varvid jag undrade om jag ändå hade kört fel. Och undrar man och är osäker är man ingen bra och säker trafikant, då kan man komma sig för att göra hastiga och oöverlagda kursändringar.

Jag tror att jag ska be Kjell åka ner och föreläsa för vägvisningsansvariga på Malta.

Tisdagen den 12 april 2011: Kommer du ihåg Yuri Gagarin?
Idag är det 50 år sedan han som första människa flög i rymden.

Måndagen den 4 april 2011: Solen skiner & livet är allmänt trevligt
För närvarande har vi tre dagstidningar, FK, SvD och DN. Det är alldeles för mycket. (Hur det kommer sig att vi har tre tidningar kan jag berätta en annan dag).

Det är mycket att läsa. Många artiklar men även en massa annonser (ja, jag vet man behöver inte läsa allt, speciellt inte annonserna).

Idag såg jag i SvD en helsidesannons för en fastighet till salu. Inte vilken villa som helst, Ållonö slott hette den och ligger tydligen vid Bråviken. Huvudbyggnad om 1164 kvm plus inredd källare 264 kvm, park om cirka 15 ha. Något pris stod naturligtvis inte utsatt. Jag antar att det gamla uttrycket gäller – ”Frågar du vad det kostar har du inte råd”.

Det ser väl mysigt ut.

Så här beskrev mäklaren fastigheten:

Ållonö är ett sagolikt vackert barockslott naturskönt beläget med utsikt över Bråvikens vatten. Denna unika egendom har anor från 1300-talet och Corps de logi uppfördes ursprungligen 1670 av friherre Gustaf Kurck troligtvis efter ritningar av Nicodemus Tessin. Ållonö har besuttits av många kända familjer; bl.a. Kurck, Lilliehöök, Oxenstierna, Hamilton, Sperling & Flach.

Det var familjen Flach som återförde slottet till sitt ursprungliga skick under åren 1905-1913. Dagens ägare har under de senaste åren låtit slottet genomgå en genomgripande & pietetsfull renovering & är i dag troligen ett av Sveriges bäst bevarade & välrenoverade barockslott. Den särledes vackra slottsparken, det framförliggande vattnet & de många gamla lövträden skapar en naturromantisk inramning till slottet. Färgen på slottet är romantiskt rosa och taket grönt, därtill finns två flyglar, stall med sex boxar, ridbana, hagar & en grävd kanal från havet till den egna bryggan i anslutning till slottet.

En unik möjlighet att förvärva ett exklusivt familjegods i absolut yppersta skick inte långt från Stockholm. Huvudbyggnad om ca 1164kvm + ca 264 kvm inredd källare, parken är ca 15 ha.

När jag hade läst det första stycket med beskrivningen av vilka familjer som hade ägt slottet funderade jag över varför de skrev ”Sperling & Flach” och inte ”…Sperling och Flach”. Visserligen lär det finnas en berömd tysk släkt vid namn ”Thurn und Taxis” men att det skulle finnas en svensk släkt vid namn ”Sperling & Flack” låter osannolikt. I varje fall kan jag inte hitta någon när jag googlar. Den slutsats som jag kom fram till var att det kanske var så att vid något tillfälle hade slottet ärvts av en dotter som var född Sperling men gift sig Flach. Genom att använda tecknet ”&” ville man kanske markera att det egentligen var en släkt trots att det var två olika namn. Det tyckte jag var en möjlig vettig förklaring.

Men sedan fortsatte jag att läsa och såg att man använde tecknet ”&” nästan genomgående i stället för ”och” i den löpande texten. Då blev jag ännu mer förundrad. Varför gör man så? Som jag är van är det i speciella uttryck, till exempel firmanamn, som vi på svenska använder detta tecken ”&”.

Vad kan meningen ha varit att skriva så? Till råga på allt var man inte helt konsekvent, på ett ställe har man ju använt ordet ”och”. Men eftersom jag inte är någon språk-guru tittade jag vad Wikipedia hade att säga om "&", det var följande:

Idag används tecknet främst i firma- och företagsnamn, i titlar för tidningar och böcker, samt i källförteckningar, där flera författare har författat eller redigerat en och samma publikation:

• Företaget Ekström & Son
• Tidningen Kalle Anka & C:o ges ut varje vecka
• Herring, Edward, Whitehouse, Ruth D & Wilkins, John B. 1990. Papers of the fourth Conference of Italian Archaeology. London, Storbritannien.

I äldre litteratur kan man ofta se användandet av et-tecknet, men i modern löpande text rekommenderas användandet av "och" eller "samt" istället för et-tecken.

Varför har man skrivit så i annonsen?

PS: Det fanns i annonsen flera andra pampiga slott/hergårdar till salu. Här är annonsen på nätet om du är intresserad av en affär.

Måndagen den 4 april 2011: Exit Rock-Ragge
Som pensionär är man ju per definition gammal - även om man inte känner sig det. Det som gör att man trots det inser allvaret i livet är när någon som är i ens egen ålder visar sig ha avlidit.

För några år sedan (den 31 oktober 2009) berättade jag att vi hade ätit på Marianns på Slaggatan. Medan vi åt kom det några musiker, som tydligen skulle spela senare på kvällen, och gjorde ett sk sound-check. Det visade sig vara Rock-Ragge med flera. Vi frågade förundrat oss själva "Lever han fortfarande - och spelar han fortfarande?".

Det gjorde han. Men det gör han inte längre. För idag läste jag i tidningen att han hade gått bort.

Visserligen tillhörde svenska rockare inte mina idoler när jag var i tonåren. Var det rock skulle det vara Bill Haley, annars var det gärna jazz. Men han är ändå en symbol för en tid som har gått. Så jag hedrar hans minne så här:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick 

Torsdagen den 31 mars 2011: Patchwork och annat värdefullt
Låt mig först säga att jag brukar ha svårt att ”hänga med” i modet, dvs veta vad som är modernt i klädväg. Jag kommer ihåg att jag en gång på 80-talet (eller var det 90-talet?) reagerade på att en av mina arbetskamrater hade en kavaj som jag tyckte satt så väldigt illa på honom. Den såg ut att vara alldeles för stor, hängig och pösig och dessutom med axelvaddar som gjorde att det hela så väldigt konstigt ut.

Först efter ett bra tag förstod jag att den stilen var modern just då. Generellt sett brukar jag inte förstå vad som är modernt förrän det håller på att bli omodernt. Det är en av anledningarna till att jag försöker köpa ganska neutrala kläder, dvs att inte bry mig om att följa modet. Ett annat skäl är att jag normalt använder min kläder under en avsevärt längre tidsperiod än vad ett mode håller sig.

När vi i veckan var i Stockholm följde vi med våra vänner som tänkte köpa en ny matta till sitt vardagsrum och besökte därför Nessims Mattor vid Norrmalmstorg. Medan de diskuterade färger, storlekar, mönster och knutar på mattor från länderna i Mellersta Östern (det är intressant att notera att de flesta svenskar betraktar invånarna i dessa länder något nedlåtande och anser dem vara tämligen ociviliserade med sina steningar av kvinnor mm – men deras mattor uppskattar vi!) så strosade jag runt i lokalen och såg en trave med mattor som inte alls liknade dessa ”äkta” mattor.

Nyfiken som jag är frågade jag naturligtvis vad det var för konstiga mattor och fick svaret att tekniken hetta Patchwork. Man tog gamla utslitna mattor och klippte sönder dem i bitar som sedan syddes ihop på motsvarande sätt som när man gör lapptäcken.

Men när man gör lapptäcken inbillar jag mig att man väljer ut vackra tygbitar. Här var det alltså utslitna (och väldigt utslitna!) mattor som klipptes sönder. Och som var till salu för 10-20.000 kronor. Det var modernt nu. Trots att jag aldrig hade hört talas om det.

Senare på eftermiddagen gick Margaretha och jag runt för oss själva och tittade i olika butiker. Bland annat kom vi till såväl PUB som NK, de gamla ”varuhusen” som numera består av ett antal olika specialistbutiker. Såväl i heminredningsbutiken R.O.O.M. på PUB som på NK upptäckte vi att det fanns fullt av sådana mattor. Alla var inte sönderklippta och hopsydda, det fanns även mattor som bestod av ett enda stycke.

Men alla var väldigt slitna. Jag insåg att de inte var ”naturligt slitna”, dvs ingen normal människa har kvar sin matta till dess att den blivit så utsliten, utan de har sannolikt slitits mekaniskt i en maskin för att få detta utseende – ungefär på motsvarande sätt som de stenslipade jeans som ungdomarna köper (och dessutom gör en rispa i så att de ska se ännu mer slitna ut).

Det ljusa till vänster om soffbordet är nog solljuset, men till höger är det helt enkelt slitet. Avsiktligt.

Det var spännande att gå och titta på dessa mattor och undra hur någon kan betala stora pengar för dem.

På samma ställe hittade vi plåtstolar, rostiga och slitna som såg ut att ha använts i en verkstad i hundra år. 6-8000 kronor.

Böjträstolar lanserade tysken Michael Thonet i mitten av 1800-talet, i första hand som kaféstolar. Det är en väldigt vettig och bra stoltyp tycker jag, lätta och behändiga att flytta och tillverkas och säljs ju fortfarande. Här hittade vi en ”sliten” sådan. Den var väldigt sliten, ett ben satt till och med löst. På en loppis eller en auktion på landet skulle jag kunna tänka mig att man skulle kunna få betala 50 kronor – men då skulle man nog få ett par stycken av stolarna. Här kostade den 2550 kronor.

Thonet-stol - men den här ser ganska välskött och hel ut. Därför antagligen inget värd.

Vi hittade även en fotpall. Ja, det var nog mer än en fotpall, den var nog avsedd att sätta sig ner på när man balanserar ett champagneglas i handen för den var rejält stor, 120*120 cm och snyggt klädd i skinn. Sittpuff kallas det kanske. Hade vi bara haft ett vardagsrum som var stort nog skulle jag mycket väl kunnat tänka mig att ha den hemma. Om det inte var för en sak – priset var 76.000 kronor.

Min slutsats av allt detta blev: Folk har för mycket pengar. Eller kanske rättare: Det finns uppenbarligen en hel del människor som har så mycket pengar att de inte vet vad de ska göra av dem.

Men det var roligt att få gå och ”förfasa” sig.

Torsdagen den 31 mars 2011: Hammarby Sjöstad
Margaretha och jag har under ett par dagar besökt goda vänner som bor i Hammarby Sjöstad i Stockholm.  Det var en upplevelse, en hel stadsdel uppförd sedan millennieskiftet nere vid vattnet. Och en stadsdel som verkligen ser ut som en ”stadsdel” i en stad, dvs inte ett förortsområde.

Foto Holger Ellgaard

När man på 1930-talet dels rev gammal bebyggelse inne i städerna och framför allt byggde nya bostadsområden utanför (som tex Vällingby) var det för att åstadkomma något som var bättre än de osunda miljöer som många människor tidigare hade tvingats leva i. Osunda och osämlika. De välbärgade bodde i stora ljusa våningar ut mot gatan medan de mindre bemedlade bodde i gårdshus och liknade på trånga gårdar med fukt och orenligheter och dit solljuset sällan hade en chans att leta sig ner.

Den nya tidens modell vara att bygga ”hus i park”, antingen punkthus eller långsmala lamellhus där alla skulle få lika mycket ljus in i lägenheterna. Det var ju bra från hygienisk synpunkt. Även om jämlikhetstanken ibland gick till överdrift, enligt min uppfattning. Sålunda förekom det att man inte satte några fönster på lamellhusens gavlar – eftersom de som bodde i gavellägenheterna i så fall skulle fått ett bättre läge än övriga boende i huset. Det skulle inte ha varit jämlikt. För mig är detta ett bra exempel på vad jag kallar ”kommunistiskt jämlikhet”, dvs att jämlikhet skapas genom att se till att ingen får det bättre i stället för att se till att de som har det sämre får det bättre. De som bodde i ”övriga” lägenheter i husen skulle ju inte fått ett dugg mindre ljus om de som bodde i gavellägenheterna hade fått fönster på gaveln.

Så har vi byggt länge nu. Bra exempel är Norslund och Herrhagen. Ljust och fint. I Hammarby Sjöstad har man gått ifrån detta med ”hus i park” och har byggt husen med fasadlivet i gatukant (ja, det är ordentligt breda trottoarer också). Men ändå lycktas få till det så att det blir ljust – och att väldigt många till och med har lite utsikt över vattnet.

Själva strandkanten har man bevarat naturlig, dvs vassbevuxen där sjöfåglar kan bygga bo, i stället för att gjuta eller mura en kajkant. Ändå kan man promenera längs vattnet på lite upphöjda spångar.

Foto Pieter Kuiper

Är ni i Stockholm och inte vet vad ni ska ta er för en eftermiddag, ta och åk dit och flanera en stund – det finns kaféer och restauranger så ni kan sitta ner och mysa också. Ta tunnelbanan till Gullmarsplan och byt där till spårvagnen Tvärbanan mot Sickla Udde. Stig sedan av vid Luma (den gamla lampfabriken som Kooperativa Förbundet startade för att komma till rätta med glödlampsoligopolet och förse oss konsumenter med billigare glödlampor). Sedan kan ni strosa runt. Alternativt kan ni ta busslinje 2 från Kungsträdgården mot Sofia och sitta kvar på den genom hela Södermalm tills den stannar vid ändhållplatsen (så ni behöver inte vara oroliga för att stiga av vid fel hållplats) och sedan fortsätta ytterligare några hundra meter ner till vattnet och ta färjan (gratis) över till Sjöstaden.

Såväl Margaretha som jag sa att om vi av någon anledning skulle vara tvungna att bo i Stockholm skulle vi gärna bo där.

PS: Dessutom har de slalombacke inom promenadavstånd, Hammarbybacken, som är en gammal soptipp men när vi var där i veckan hade full fart på liftarna.

Lördagen den 26 mars 2011: Smartare än en femteklassare
Igår kväll (under Earth Hour) tittade vi på TV-programmet "Smartare än en femteklassare" (ja, vi hade TV påslagen men lamporna var släckta!). Och började fundera.

Det pratas ju så mycket om att en stor del av skoleleverna inte ens har grundläggande (dvs godkända) kunskaper i basmämnena när de lämnar årskurs nio. Vad det beror på diskuteras, om det är missriktade läroplaner, dåliga lärare, för hög ljudnivå i skolsalen, dålig stöttning från föräldrarna eller ointresse från eleverna. Kanske är det en kombination?

Men som i alla andra verksamheter gäller det ju att prioritera. Det finns så väldigt mycket man kan lära sig/man kan lära ut till eleverna. Allt kan man uppenbarligen inte hinna med. Då gäller det att välja ut det som är väsentligt, dvs det som eleverna verkligen har nytta av i sitt kommande liv.

Alla eleverna i programmet visste att den judiska högtiden "sukkot" på svenska heter "lövhyddofesten". Jag undrar hur många av de vuxna i publiken som visste det. Inte jag i varje fall.

Är detta verkligen något som är så viktigt att lära ut att alla femteklassare ska veta det? I ett land där vi knappt vet vad "våra egna" religiösa högtider står för. (När vi slopade annandag pingst som helgdag för att "få plats med" nationaldagen och en del av mina arbetskamrater gnällde över detta roade jag mig att fråga varför vi egentligen firade pingst. Det var en av totalt trettio på kontoret som visste).

Prioritera!

Lövhydda i New Hampshire, USA

PS: Varför heter det "lövhyddo-" och inte "lövhydde-"?

Fredagen den 25 mars 2011: Earth Hour och energi
I morgon kväll ska vi släcka alla lampor i en timme mellan 20.30 och 21.30 för att visa att vi är engagerade i världens energiproblem. Det kan jag gärna göra, visst kan det vara trevligt att sitta i stearinljusens sken och titta på TV och dricka ett glas gott vin tillsammans med Margaretha. Även om det kanske inte innebär så mycket för energifrågan, man ska väl se det hela som en symbolhandling – och sådana kan ju vara viktiga.

I morse läste jag i FK på ledarsidan ett kommentar från riksdagsledamoten Carl-Oskar Bohlin (M). Han hade tackat nej till en inbjudan att tillsammans med landshövdingen och andra framstående personer avnjuta en middag i stearinljusens sken och ville förklara sitt ställningstagande. Så här skrev han:

Tidningens politiske redaktör Christer Gruhs, uppmärksammar att jag valt att avböja en middag i mörker med anledning av Earth Hour, tillsammans med landshövdingen och riksdagskollegor. Låt mig först göra klart att jag inte har något emot vare sig landshövdingen eller företeelsen att använda våra energiresurser på ett klokt sätt, snarare tvärt om.

Vad jag däremot har svårt för är ett arrangemang som närmast har karaktären av att världen en timme varje år stoppar huvudet i sanden, för att sedan vakna upp med ett litet bättre miljösamvete dagen därpå utan att något har förändrats. Eftersom Earth Hour sägs vara en viktig symbolhandling måste man fråga sig vad som egentligen symboliseras genom en mörkläggning.

Lampan och ljuset har kommit att stå som symbolen för mänsklig uppfinningsrikedom och framgång. Istället för att vända teknikutvecklingen ryggen genom att säga att Edison med sin uppfinning av glödlampan var en miljöbov ska vi minnas vad han ersatte, nämligen luftföroreningar av eld och sot. Låt oss förvalta detta arv och bli miljövänligare genom teknisk landvinning. Sådant sker inte genom en middag i ett såväl intellektuellt som fysiskt mörker.

Genast fick han följande kommentar från Christer Gruhs:

Svar direkt: Eftersom Carl-Oskar Bohlin tilltror sig en större intellektuell kapacitet än vad övriga middagsgäster representerar, borde måltiden i morgon kväll vara ett gyllene tillfälle för en kunskapsbärare av Bohlins kaliber att dela med sig av.

Jag har stor respekt för Christer Gruhs och brukar väldigt ofta dela hans uppfattningar i olika frågor. Men den här gången tycker jag att det skulle varit under hans värdighet att komma med en så ironisk kommentar. Varken Christer Gruhs eller jag vet väl vad landshövdingen eller de övriga gästerna egentligen tycker om middagen och hela jippot, kanske är det så att de helt enkelt vet vad som är ”politiskt korrekt” och därför går på middagen?

Men till själva sakfrågan.

Det är väl inte belysningen som är det stora problemet. Precis som Carl-Oskar Bohlin skriver har ju den elektriska belysningen inneburit en revolution för mänskligheten. Inte bara genom att troll och andra ruskigheter, som höll till i stugornas vrår, självdog när det blev ljust. Naturligtvis ska vi vara aktsamma med all energianvändning och inte ha belysningen tänd i onödan. Min egen far var, när jag växte upp, väldigt noga med att man skulle släcka belysningen i ett rum när man gick ut från det (och ingen annan var där) så jag har blivit väl uppfostrad. Även om hans argument mer handlade om ekonomi än om miljö, det senare var ju inte ”uppfunnet” då.

Så man ska inte ha lampor som lyser i onödan, det håller jag helt med om. Sedan kan man fråga sig vilken betydelse den minskade elenergin till belysning har från miljösynpunkt. Den genomsnittliga elenergin i Sverige är alstrad av vattenkraft och det brukar alla vara överens om att det är en väldigt ”ren” och miljövänlig energi – även om det var väldigt mycket debatt om miljövärden när våra älvar en gång byggdes ut.

Nu inser jag att mitt resonemang i ovanstående stycke inte är helt relevant. Det är ju inte hur den ”genomsnittliga” elenergin har alstrats som är intressant utan marginalenergin, dvs varifrån den energi kommer som förbrukas om vi använder ytterligare lite energi. Och då är det ju sannolikt så att den kommer från ett koleldat kraftverk någonstans i utlandet. Respektive att om vi förbrukar lite mindre energi så kör man det koleldade kraftverket lite mindre och detta ger därigenom lite mindre utsläpp. Därigenom skulle det vara intressant att minska även energiförbrukningen beroende av belysning i Sverige. Det håller jag med om.

Det märkliga är att så resonerar man/vi/SJ inte när det gäller den energi som åtgår för att driva järnvägstrafiken. Att åka tåg är säkert bra från energisynpunkt, dvs tågen rullar på stålskenor och har därför liten friktion, dessutom rymmer ett tåg många passagerare som energiåtgången kan fördelas på (under förutsättning av att det finns passagerare i vagnarna!). Så egentligen borde inte SJ behöva ”skryta” på ett ovederhäftigt sätt som de gör. De påstår att all deras energi är ”grön”, dvs alstrad av vatten- eller vindkraft eftersom de har ett avtal med sina leverantörer att det är sådan el som levereras. Hur man nu ska kunna veta var just de elektronerna har satts i rörelse som driver tågen. Men det som avses är naturligtvis att energileverantören garanterar SJ att de producerar så mycket energi på dessa sätt och att de inte har motsvarande avtal med någon annan köpare om just denna kvantitet.

Men precis som när det gäller belysningen så innebär ju detta att bara att det är någon annan elkonsument som får den energi som alstrats av kolkraftverken, inte att användningen av sådan energi på något sätt minskar. Hur detta ska gynna miljön kan jag inte förstå – vad det handlar om är väl att få kunden att känna gott samvete. Det är ju inte alla som genomskådar resonemanget.  

För övrigt kanske det från energisynpunkt hade varit bättre att stänga av TV:apparaten under en timme i stället för att sitta och titta på den i stearinjusets sken. En TV drar över 200 W och med tanke på hur lite de moderna glödlampor, som vi numera använder, drar så måste vi ha väldigt många sådana i rummet för att nersläckningen av dem ska komma upp i samma klass som TV:apparaten. Jag inser naturligtvis att finessen med att släcka lamporna är att det ”syns”, om vi stänger av TV:apparaten är det ingen mer än vi själva som lägger märke till det. Och på landshövdingens middag har de säkert ingen TV på.

Utan att ha kunnat göra någon beräkning tillåter jag mig dessutom att anta att den energi som middagsgästerna använder när de åker bil till och från middagen långt vida överskrider den energi som sparats genom att belysningen släcks. Det är inte all som liksom jag har gångavstånd till residenset.

Jag kommer nog att släcka belysningen i morgon kväll. Det är mysigt att sitta i soffan med Margaretha i mörkret.

---------------------------------

PS: Det finns andra energibesparande aktiviteter/kampanjer som jag tror mer på. Visserligen får jag nog betrakta mig själv som en inbiten bilist men jag har stor respekt för de som varje år driver kampanjen "I stan utan min bil". den syftar till att vi under en dag ska låta bli att ta bilen till jobbet (eller vart det nu är vi kör i stan).  Dels blir energibesparingen av att cykla eller ta bussen till jobbet avsevärt större än att släcka lampan i en timme, dels är det inte bara en symbolhandling - det kan få effekt även på längre sikt genom att deltagarna får upp ögonen för att man inte behöver ta bilen korta sträckor i stan. Och kanske fortsätter att cykla eller ta bussen. (Jag tror inte att särskilt många av de som släcker ljuset i morgon kväll kommer att säga "Det här gick ju bra, vi fortsätter att ha släckt på kvällarna").

Tyvärr brukar det inte alls vara så många som hörsammar vadjan om att ställa bilen hemma. Det fordrar ju ett visst mått av uppoffring (anser man nog) och det är man inte beredd att göra. Att släcka ljuset en timme för att "vara duktig" innebär ju ingen särskild uppoffring så det kan man ställa upp på. Tyvärr är vi nog sådana, de flesta av oss.

Nu kanske någon säger att det är lätt för mig att tycka om den kampanjen eftersom jag dels bor inne i stan och kan promenera till hela centrum utan besvär och dels är pensionär, dvs inte har någon arbetsplats att förflytta mig till. Det är rätt, det erkänner jag. Men kanske skulle en sådan kampanj kunnat få mig att inse att det går bra att cykla eller ta bussen in till stan när jag bodde i Källviken - särskilt som förutsättningarna för att cykla den sträckan var synnerligen goda, nästan helt horisontellt och bra cykelbana.

Att cykla mellan Falun och Borlänge för att komma till jobbet, det tycker jag nog är lite för långt för att få någon större omfattning även om det numera finns en fin gång- och cykelbana längs väg 293. Men det finns de som är villiga att cykla så långt, kanske inte varje dag men ibland. Heder åt dem!

Att cykla på vintern tycker jag är lite överdrivet hurtigt...

Jag har till och med haft en arbetskamrat Roland Thorén om vilken, när hans namn nämnes, någon alltid med förvåning och beundran i rösten kommenterar att han cyklar mellan hemmet i Dala Järna och arbetet på Vägverket i Borlänge - cirka 9 mil. Fast när man pratade med honom om det förklarade han att han "bara" brukar cykla en gång varje sommar.

Torsdagen den 24 mars 2011: Knappar
Det finns nog ingen som vet hur många olika sorters knappar det finns i världen. Olika storlekar, färger, utseende. Knappsamlare har man ju hört talas om. Fördelen med att samla knappar är väl att samlingen aldrig riskerar att bli komplett – vilket ju lär vara en äkta samlares fasa.

En riktig knappsamlare kanske även ägnar sig åt knappologi. Ordet betecknar vetande som är meninglöst och pedantiskt systematiskt och myntades av August Strindberg i novellen De lycksaliges ö i samlingen Svenska öden och äfventyr.

Men även om vi inte är knappsamlare har de flesta hushåll nog en knappsamling, ofta bestående av en glas- eller metallburk där vi har sparat gamla knappar. Med tanken att de kanske kan komma till nytta någon gång. För knappar har ju en tendens att för eller senare lossna. Ibland märker man när knappen lossnar och hinner fånga upp den så att den kan sys i igen. Men ibland upptäcker man bara att det är en knapp borta. Då tar man fram burken och ser om det finns någon likadan knapp där som kan ersätta den borttappade.

När det gäller herrskjortor brukar det inte vara så svårt, de är ganska standardiserade såväl till utseende som storlek. Men i många andra fall kan det vara svårt att hitta en knapp som är likadan som de som sitter kvar i plagget. I värsta fall bli man tvungen att byta ut alla knapparna i plagget, det är inte roligt.

Nuförtiden är många tillverkare av klädespersedlar medvetna om detta och syr in en eller flera extraknappar i en fåll någonstans på plagget, där de inte syns normalt. Så har man en att ta till om en knapp försvinner. Det är jättebra tycker jag.

Fast ibland kanske det kan gå till överdrift. Jag har ett antal kalsonger där det sitter en enda knapp i gylfen.

(Jag är så urbota konservativ att jag aldrig skulle komma på tanken att ta på mig ett par kalsonger utan gylf, jag förstår överhuvudtaget inte hur man kan sälja sådana. Jag har ett par långkalsonger som inte har gylf och vet hur bökigt det är när man ”ute i skogen” blir kissnödig och behöver böka och greja för att få fram det man ska ha fram).

Den där knappen i dessa kalsonger brukar jag aldrig ha knäppt så för mig behövs den egentligen inte. Men det kan ju finnas andra män som använder samma modell av kalsonger och som vill ha knappen knäppt så därför kanske det är bra att den finns. Och för mig gör det ju inget att den sitter där.

Det som jag har reagerat på är att tillverkaren har sytt fast en reservknapp på lappen, där det står vad kalsongerna är tillverkade av och hur de ska tvättas. Det är ju snällt. Men det känns väldigt onödigt.  Även om jag skulle vilja använda knappen i gylfen, dvs ha den knäppt, så skulle jag inte känt det som något som helst problem att sätta i en knapp från vår knappburk som inte var exakt lik den ursprungliga om denna nu skulle ha lossnat. Jag tror inte att Margaretha heller skulle ha opponerat sig. Och de herrar som möjligen skulle ha kunnat lägga märke till saken till exempel när jag byter om för att simma i Lugnets simhall skulle säkert inte heller tyckt att det var uppseendeväckande. Särskilt inte som det ju bara är en knapp i gylfen, dvs den knapp som sys i blir inte ”avvikande” på samma sätt som om man sätter i en avvikande knapp i en damblus.

Ett bra exempel på onödigheter alltså. Men det gör ju mig inget att den sitter där den sitter.

Söndagen den 20 mars 2011: Datamolnet
Häromdagen fick jag en fråga från Pia Ekström i SPF Falubygdens studiekommitté. Hon undrade vad som menades med ”datamolnet”. En medlem hade föreslagit henne att ta med en kurs i detta ämne i kursutbudet. Men för att kunna anordna en kurs bör man ju veta vad det handlar om så man kan hitta rätt kursledare. Det visste inte Pia.

Eftersom inte heller jag hade hört ordet tidigare så svarade jag ungefär så här:

”Jo, det är så att efter alla stora världshändelser, revolter i Nordafrika och katastrofer i Japan, har det blivit en så intensiv datatrafik att nätet har blivit överbelastat. Det innebär att när jag ska skicka e-post till dig kan det i stället hamna hos någon i Costa Rica. Likaså, när jag ska surfa in på Aftonbladets webbplats för att läsa lite nyheter kan jag komma till Dala-Demokratens sida. Allmän röra på nätet alltså. Det är det som man åsyftar med begreppet ”datamolnet”. Fast egentligen handlar det mer om ”dis” och ”dimma” än ett moln.”

Ett moln som egentligen mer är ett "allmänt dis"

Pia tittade skeptiskt på mig, det syntes tydligt att hon inte trodde på min egenhändigt påhittade förklaring. Så jag fick googla på ”datamoln” på nätet. På Wikipedia hittade jag följande beskrivning:

Datamoln är en teknologi baserad på användning av datorer över Internet. Det är en teknik där stora skalbara resurser, exempelvis processorkraft, lagring och funktioner, tillhandahålls som tjänster på Internet till användare som inte behöver ha den tekniska kunskapen eller kontrollen över infrastrukturen.

Datamoln omfattar programvara på nätet och annan teknisk utveckling där Internet används för att tillgodose slutanvändarnas IT-behov, exempelvis genom att använda en webbläsare och via den köra ett program som finns på en främmande server.

På en annan sida hittade jag följande:

Molnet betyder Internetbaserad databehandling och programvara som tjänst. Snart behöver du knappt ha ett enda program i din dator! Allt fler tjänster blir tillgängliga via webbläsaren. Oavsett var du är eller vilken dator du använder kommer du åt dina filer.

I framtiden kommer datamoln vara en del av företagens IT-infra­struktur. Du som kund får tillgång till rätt IT-tjänst när verksamheten kräver det.

För att få det ännu tydligare förklarat för mig vände jag mig till Martin, min son, och ställde tre frågor:

1. Kan du ge en konkret beskrivning av vad datamolnet innebär (jag avskyr abstrakta beskrivningar)?
2. Är datamolnet något som du anser att jag behöver sätta mig in i?
3. Finns det anledning för SPF Falubygden att arrangera en kurs i detta ämne för sina medlemmar?

Hans svar var ungefär så här (med reservation för att jag har missförstått):

Hittills har det normalt varit så att när du ska göra något på datorn laddar du ner ett program till din egen dator, antingen genom att köpa det för ett par tusenlappar i en butik eller på nätet (om du inte piratkopierar det gratis). De vanligaste exemplen är ordbehandlingsprogram som Word eller kalkylprogram som Excel, vilka normalt följer med när du köper datorn, dvs inbakade i priset.

När du redigerar föreningens webbsidor använder du dig av programmet Adobe Dreamweaver som kostar några tusen att köpa (om du inte piratkopierar) och som du installerar på din dator hemma. Det senare (”hemma”) innebär att när du åker på semester till Thailand kan du inte redigera sidorna – om du inte har valt att installera det på en laptop som du tar med dig (och någon laptop har du ju inte).

När du vill redigera (förbättra) någon bild som du tagit med din digitala kamera så använder du programmet Photoshop, som du köpt och installerat på din dator (om du inte har piratkopierat det).

Nu håller det på att komma program som ligger på en server ”någonstans i världen”, du har ingen som helst anledning att fundera över om det ligger på en server i Sverige eller Indien eller Vietnam eller USA, du kopplar upp dig till programmet via Internet och använder det för att redigera en bild eller en webbsida. Eller göra något annat. Ett sådant exempel är Dropbox där du kan lägga dokument varefter dina vänner kan ta dela av dem. Eller Aviary som ersättning för Photoshop.

För företag kan det handla om att ”outsourca” verksamhet. När Vägverket behöver ett epostsystem för ett antal tusen anställda kan de köpa in program och ett antal servrar som de placerar i ett rum på Röda Vägen i Borlänge och anställa några tekniker som sköter underhållet av programmet och servrarna. I Molnet köper de i stället tjänsten av någon som har sina servrar placerade någonstans, var är ointressant för Vägverket, men kanske i ett land där lönerna är lägre.

Se här hur Google gör reklam för sin verksamhet, som är ett exempel på hur man kan nyttja "Molnet".

Helt okomplicerat är detta väl inte, om landstinget på detta sätt skulle outsourca sitt system med patientjournaler skulle naturligtvis frågan om risken för att obehörig kan ta del av en journal omedelbart komma upp.

Jag tycker inte att du behöver fördjupa dig i ”Molnet”, det som är intressant är väl i stället att se till att ”hänga med” och lära sig vilka möjligheter som ”Molnet” ger i form av nyttjande av program och annat. Det skulle ju föreningen kunna ha en kurs i, dvs att lära ut allt nytt som hela tiden kommer. För ni pensionärer vill ju inte bli akterseglade, ni som hela ert yrkesverksamma liv var måna om att hela tiden sätta er in i nya tekniska landvinningar, ni vill väl inte sluta med det bara för att ni har gått i pension?

För övrigt tycker jag att du ska passa på att köpa en iPad nu. Eftersom iPad2 har börjat marknadsföras här i Sverige kan du säkert få ett exemplar av den "gamla" grundversionen iPad till ett bra pris.

Det här är kanske en bättre illustration, ett gulligt moln med solen som lyser över alla möjligheter

Så nu vet jag det!

Torsdagen den 17 mars 2011: På Mariannes
Nu har vi gjort Margarethas dotter Anna förskräckt!

(Här måste jag infoga en parentes: Jag använder här ordet "förskräckt" på det sätt som Margaretha gör. För mig har ordet "förskräckt" alltid inneburit något negativt förvånande, skrämmande - ordet hänger ju samman med "skräck". Men Margaretha, som är uppväxt i Gustafs, har förklarat för mig att hon alltid har använt ordet som en synonym till "förvånad", alltså inte lagt några negativa bindningar i det. Hon skulle alltså kunna säga "Oj, vad jag blev förskräckt när jag vann på Trisslotten!").

Vi har köpt ett sk Restauranghäfte, som innebär att man kan gå på vissa deltagande restauranger och äta två till priset av en (ja, dricka tillkommer naturligtvis). Det har vi nyttjat och bland annat har vi varit några gånger på Mariannes på Slaggatan. Där har vi passat på sådana kvällar när de har haft musikuppträdande.

Igår var vi där när Ian Haugland spelade tillsammans med bland annat Claes Yngström.

        

När Margaretha berättade det för Anna blev hon alldeles förskräckt. "Men mamma" sa hon "vet ni vem han är, han är ju trummis i hårdrockbandet Europe".

Och vi måste nog erkänna att vi var äldst i restaurangen. Men gubbarna som spelade var ju inte purunga de heller - även om de försökte se ut som sådana med sina frisyrer (antingen långt hår eller inget alls!).

När jag nu har bekänt vad vi har lyssnat på finns det väl bara ett sätt att avsluta detta blogginlägg:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

 

Lördagen den 12 mars 2011: Kvinnor i börsbolagens ledningar och styrelser
Vi har besök av barn och barnbarn i helgen. Det är roligt men blir lite högljutt. När lägenheten tömdes och blev tyst en stund satte jag mig ner i soffan och läste i ett medhavt exemplar av senaste numret av Veckans Affärer. Det handlade till stor del om mäktiga kvinnor.

I en ledare skriver Anna Körnung så här:

Äldsta dottern Jennie, drygt 20 år, är mycket studiemotiverad, ambitiös, målinriktad, driftig och kreativ. Kort sagt – hon har alla möjligheter att lyckas med det hon väljer att göra.

Det finns inga hinder. Förutom ett. Hon är inte man. För skulle man placera henne i ett rum tillsammans med 50 unga män och 50 unga kvinnor, alla lika begåvade, och bland dem välja 100 som ska ta plats i de svenska börsbolagens ledningar och styrelser så skulle de 50 männen plockas med en gång. Sen skulle man undra om det inte fanns några fler att ta av, öppna dörren och plocka in 30 förbipasserande av samma sort (män, inte riktigt lika kvalificerade som gruppen därinne). Tills sist, efter stora våndor, skulle kanske 20 av rummets kvinnor väljas in.

------------------
Hur ska vi 40-, 50- och 60-talister med något slags heder i behåll gå hem till våra döttrar (och barnbarn) och säga: ”Bra kämpat men gumman nu är det så här det ser ut – män väljer män av samma sort och därför kan du inte räkna med att ha samma möjligheter. Hur kvalificerad du än är.”

Hennes resonemang får mig att börja fundera. Över vilken värld Anna Körnung lever i.

Naturligtvis är det så att de flesta föräldrar har höga tankar om sina älskade barn - även om vi kanske inte är de mest omdömesgilla personerna, färgade som vi är av föräldraskapet. Så visst accepterar jag att Anna Körnung tror att hennes drygt 20-åriga dotter skulle ha platsat i ett svenskt börsbolags ledning eller styrelse om hon bara varit man.

Men vilka 20-åringar (män eller kvinnor) funderar överhuvudtaget över om de ska platsa i något av de svenska börsbolagen ledningar eller styrelser? Antagligen hoppas de kunna skaffa sig en bra utbildning och bra jobb. ”Bra jobb” innebär nog för de flesta en kombination av intressanta, stimulerande arbetsuppgifter och hög lön – kanske till och med en chefsbefattning på någon nivå så småningom. Men om en 20-åring går och funderar över att komma med i styrelsen för ett av de svenska börsförtagen, då tror jag nog att det tyder på dåligt omdöme och hybris – och sådana passar väl inte i ett börsföretags styrelse?

Gudinnan Nemesis var straffets och vedergällningens gudinna i grekisk mytologi, hon straffade särskilt människorna för övermod, hybris, gentemot gudarna

Nu till sakfrågan: Jag tror att det vore bra mer fler kvinnor i börsbolagens styrelser och ledningar. Det är säkert bra om man där har personer med olika egenskaper och kanske är det så att en genomsnittlig kvinna har lite andra egenskaper än den genomsnittlige mannen. Och jag håller med Anna Körnung om att män (och sannolikt även kvinnor) väljer människor av samma sort som de själva – och då avser detta inte bara könet, det finns ju många andra egenskaper som är viktiga.

Men motivet för att ha fler kvinnor i styrelser och ledningar är, enligt min uppfattning, inte att det ska vara ”rättvist”, vilket Anna Körnung tycks förespråka. Det är ändå en mycket liten bråkdel av dagens ungdomar (även av männen) som kommer att få dessa befattningar att det är ointressant att skapa ”rättvisa” i detta avseende. Ska vi prata om rättvisa mellan individer finns det mycket viktigare saker att diskutera! Och de välmeriterade personer som av någon anledning inte väljs ut till dessa befattningar (för att de är kvinnor eller av någon annan anledning) kommer sannolikt ändå att ha ett bra liv med intressanta arbetsuppgifter och bra lön, även om de hamnar en eller flera nivåer ner i hierarkin på ”sitt” företag.   

Motivet att välja in kvinnor är alltså inte ”rättvisa mellan individer” (min slutsats av livet är för övrigt att det finns ingen absolut rättvisa) utan att kvinnorna i styrelser och ledningar kan bidra med ett annat tankesätt och kanske även bredda möjligheterna för andra kvinnor att bli uppskattade på olika poster i organisationen.

Men samtidigt är jag lite skeptisk. Män (människor) väljer ofta människor som är av samma sort som de själva. Och det är inte alls självklart att de kvinnor som väljs in i ledningar och styrelser har de typiska ”kvinnliga” egenskaper som man motiverar den utökade kvinnliga representationen med. Kanske är det i stället så att de kvinnor som verkligen lyckas slå sig fram till dessa positioner är kvinnor som har typiskt manliga egenskaper? I så fall blir ju det hela ett misslyckande.

Detta innebär inte att jag menar att man ska avstå från att försöka få med fler kvinnor - men man kanske inte ska ha alltför stora förväntningar på att lyckas hitta de "rätta" kvinnorna, dvs de med typiskt "kvinnliga" egenskaper.

Onsdagen den 9 mars 2011: Hurra - våren är på väg. Och jag behöver inte ha dåligt samvete!
Jag har tidigare i vinter (den 17 januari) skrivit att "nu kan det gott bli vår och all snö smälta bort så fort som möjligt" - och att jag hade dåligt samvete för det.

Dåligt samvete för att, som jag skrev:

"Men före Vasaloppet tycker jag att det är osolidariskt att resonera så, det är så många som är inbitna skidåkare och som behöver snön. Och så är ju hela arrangemanget kring Vasaloppet viktigt för turismindustrin i Dalarna. Så jag har bestämt mig att före Vasaloppet får jag inte börja drömma om vår."

Men nu har ju Vasaloppet gått av stapeln så nu kan jag med gott samvete drömma om våren.

(Det finns kanske de som anser att jag borde ha väntat till efter Svenska Skidspelen nästa vecka innan jag slänger samvetet i papperskorgen. Men det gör jag inte. Att ha dessa spel en vecka efter det att VM har gått i Oslo känns för mig malplacerat. Nu har man ju klarat ut vem som är bäst, såväl i världen som i Sverige, då behövs inga fler tävlingar. I varje fall inte för sportens skull. Har man det ändå så visar man att det bara är för pengarnas skull).

Och jag behöver inte bara drömma. När vi idag tog en tur till sommarstugan kunde jag konstatera att Trafikverkets driftentreprenör har börjat att snödika längs vägarna, ett väldigt fint vårtecken.

När plogbilsföraren under vintern röjer körbanan fri från snö har han käppar/ruskor uppsatta i körbanekanten att hålla sig efter så att han vet var vägen finns under snön. Om han plogar någon decimeter utanför körbanan finns risken att en bilist kan komma med höger hjul utanför och sjunka ner när. Det kan resultera i att antingen hela bilen dras ner i diket eller att föraren får upp hjulet igen - med risk för en ordentlig sladd.

Men nu på vårvintern - när vi hoppas att det inte ska komma särskilt mycket mer snö och solen på dagarna värmer på snövallarna så att de börjar smälta - då är det dags för snödikning. Ett litet dike i själva snön så att smältvattnet rinner ner där i stället för att rinna ut på körbanan, där det finns risk för att det fryser till is på natten när det blir kallare.

Ett alldeles utmärkt vårtecken!

Söndagen den 6 mars 2011: I fäders spår för framtids segrar
Alldeles nyss har vi sett Jörgen Brink för andra året i rad vinna Vasaloppet och åka in under banderollen med texten enligt ovan. Grattis till honom.

Men när man sitter i lugn och ro i soffan och bara tittar på, då kan man ju ha tid att fundera också. Fundera på texten på banderollen. Inte på orden utan på bokstäverna.

Att det står "I fäders spår för framtids segrar", det vet vi ju alla. Även om det är lite gammeldags bokstäver (frakturstil?). Men när man har tid att titta på skylten blir man, eller i varje fall jag, förundrad. Det är fem ord som börjar med samma bokstav på skylten. Dvs orden "spår" och "segrar" börjar med samma bokstav som orden "fäders", "för" och "framtids". Konstigt.

Varför har man använt samma tecken för bokstäverna "s" och "f"? Och varför har man i så fall inte använt samma tecken för sista bokstaven i orden "fäders" och "framtids"?

Kan det vara så att man har avsett att använda versaler (stora bokstäver) för första bokstaven i varje ord - och att då "F" och "S" ser likadana ut? Medan den gemena (lilla) bokstaven "s" ser ut som jag är van att ett "s" ska se ut?

Kan någon språkvetare eller expert på typografi förklara?

-----------------------

Kommentarer:

Hans Nilsson: Visst är "f" och "s" förvillande lika men på "f"-et finns ett tvärstreck som endast syns åt höger på lodräta delen. Detta är frakturstil som infördes på 1500-talet av kejsar Maximilian och funnits kvar i alfabetet i Tyskland ända  till slutet av 1900-talet.  "S"  finns av 3 sorter

1. det som här står i början av orden.
2. det "s" som är mer likt vårt vanliga och det står i slutet av ett ord
3. det i tyska alfabetet speciella och välkända "dubbel-s"-et som förekommit i t.ex Sassnitz ända till 1996

Det är inget fel på bokstäverna på Vasaloppsskylten som skrivits i frakturstil. 

Lördagen den 5 mars 2011: Den långa sommaren 2011
Det har varit en lång och kall vinter. Ännu är den inte slut heller. Därför kan det vara skönt att veta att sommaren också blir lång.

Om den blir varm och ljuvlig eller kall och regning vet jag inte. Men lång blir den. Det inser jag.

Hur jag kan veta detta? Jo, jag förlitar mig på SVT, de brukar vara vederhäftiga och förtroendeingivande i sin rapportering. När man går förbi resterna av Egnellska huset, som nu håller på att byggas upp igen efter bränderna, ser man att på byggnadsställningarna finns nedastående skylt som berättar att sommaren 2011 kommer SVT att flytta in i huset.

Det låter väl trevligt för dem att få nya fina lokaler. Men när man sedan tar en vända runt "huset", dvs det pågående bygget, så ser det ut så här:

Nog inser man väl att om SVT ska kunna flytta in i det huset sommaren 2011 - då måste sommaren vara länge.

Torsdagen den 3 mars 2011: Sociala medier
Nog måste man väl erkänna att Facebook och Twitter gör skäl för benämningen "sociala medier" och att ungdomarna nyttjar dem för att verkligen ta vara på tiden för att vara sociala!

Tisdagen den 1 mars 2011: Är du dummare än en chimpans?
I ett tidigare blogginlägg (den 3 januari i år) gav jag ett tips om ett bra nyårslöfte (även om det kanske var lite väl sent, nyårslöften ska väl avges på nyårsnatten), nämligen att lära sig något nytt varje dag.  För lära sig nytt, det behöver man även om man är pensionär. Som exempel visade jag ett klipp från Youtube där man kunde lära sig hur de gamla egyptierna (liksom dagens datorer) räknade.

Anammade du idén om att lära dig något nytt varje dag? Själv kan jag inte påstå att jag har följt mitt eget råd. Men häromdagen lärde jag mig något nytt om världen och världens utveckling, när jag såg och lyssnade till en föreläsning som svensken Hans Rosling gav inför något som heter TED och som har till syfte att låta intressanta talare framföra sitt budskap under 18 minuter.

Hans Rosling är professor i Internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Han inledde med att berätta att han skulle ge en föreläsningsserie i ämnet för medicinstuderande och var lite orolig eftersom de studenter som han skulle tala inför ju är de med allra högsta gymnasiebetyg i hela Sverige. Kanske kunde de redan alltihop?

Därför gjorde han en liten förstudie för att ta reda på hur mycket de visste. Han gjorde fem sammanställningar av vardera två länder och bad studenterna ange vilket land av de två som hade den högsta barnadödligheten. Han parade ihop länderna så att det ena hade dubbelt så hög barnadödlighet som det andra.

Sri Lanka – Turkiet
Polen – Sydkorea
Malaysia – Ryssland
Pakistan – Vietnam
Thailand – Sydafrika

Resultatet visade att studenterna hade 1,8 rätt av fem möjliga, vilket lugnade honom. Uppenbarligen fanns det ett behov av hans föreläsningar. Men efter ett tag insåg han att dessa toppstudenter svarade sämre än chimpanser, som med statiskt slumpmässighet borde komma upp i 2,5 rätt när det gäller fem val mellan två alternativ.

Han lät även sina professorskollegor vid Karolinska Instiutet, varifrån medlemmar plockas till den kommitté som delar ut Nobelpriset i medicin, svara. De kom upp i 2,4 rätt, dvs i samma nivå som chimpanserna.

Nu tänker jag inte referera mer av hans föreläsning, det är bättre att du lyssnar och tittar på den själv, det är den roligaste föreläsning jag har hört på väldigt länge. Här är den:

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Vill du se större bild (fullskärm), tryck då på den lilla rutan uppe i högra hörnet.

(Om du är orolig för att den är på engelska och att du inte ska förstå – var då inte det. Någon enstaka gång brukar jag försöka se en engelskspråkig film som inte har svenska undertexter, jag tänker att det är bra för att jag ska lära mig förstå talad engelska bättre. Men efter bara fem minuter tröttnar såväl jag som Margaretha, vi förstår för lite. För att inte bli alltför deprimerad intalar jag mig att det beror på att i filmer talar skådespelarna otydligt och slarvigt för att det ska låta naturligt. När jag på TV-nyheterna hör statsmän eller andra hålla offentliga tal brukar jag förstå lite bättre (de som håller tal brukar jag försöka artikulera så att lyssnarna ska höra vad de säger) – men inte särskilt mycket bättre. Då skyller jag på att de använder många svåra ord.

När Hans Rosling pratar förstår jag nästan till 100 % - och det trots att han pratar fort, ibland nästan sprutar orden ur munnen på honom. Vad beror det på att jag förstår honom så lätt? Kan det vara så att han pratar ”svensk engelska”, dvs likadant som jag själv och som jag har lärt mig i skolan? Jag vet inte. Men jag förstår vad han säger och det gör säkert du också.

Om du ändå vill ha det han säger översatt och textat under filmen, klicka då på "view subtitles" så kan du välja mellan undertexter på 44 olika språk inklusive svenska. )

I den senare delen av föreläsningen går han in på ett resonemang om att för att förstå världen måste vi kunna dra nytta av den statistik som faktiskt finns och kunna presentera det på ett intressant sätt. Han har själv för detta ändamål skapat hjälpmedlet Gapminder som är gratis tillgängligt.

Lyssna på honom och njut. Och lär om världen.

--------------------------

PS: Du kanske är mer "up-to-date" än jag och redan har lyssnat på Hans Rosling? Föredraget ovan höll han 2006, sedan dess har han framträtt i bland annat SVT och dessutom tilldelats diverse priser, bland annat som Årets folkbildare 2006.

Lördagen den 19 februari 2011: Görgott och kämpekul?
I går träffade jag en SPF-medlem som gav mig ett tidningsklipp från SvD från den 8 januari i år. Det var ett "öppet brev till Sveriges språkvårdare", skrivet av  Stig Strömholm, professor emeritus, jur dr och fd rektor vid Uppsala universitet.

Han reagerade mot att förstärkningsprefixet "jätte-" används alldeles för ofta och i alla sammanhang. (Det kan han kanske ha rätt i, när jag tänker efter använder jag det nog själv jätteofta). I stället för "jätte-" ville han ha förslag på andra förstärkningsprefix. Men inte de gamla vanliga "skit-", "djävligt", "stört-" eller "knök-".

Har du ett bra förslag till honom?

Själv bodde jag några år under min tonårstid i Trollhättan. Där, dvs i Västsverige, var det "gör-" som gällde, kanske är det likadant idag. Det ordet borde väl gå att exportera till Stockholm (för det är ju stockholmsspråket som styr oss)?

Eller varför inte låna av norrbaggarna. Nu när vi ändå har vant oss vid att lyssna på Skavland. Det låter så trivsamt när de säger det: "kjempe-".

Möjligen kan vi väl använda den svenska stavningen: "kämpe-".

Det var väl ett kämpebra förslag?

------------------------------

PS: På tal om Västsverige: Om man hör någon säga att någon eller någonting är "käckt", ja då vet man att vederbörande kommer från Göteborg.

PS2: Lite förvånad är jag över att Stig Strömholm reagerar så starkt på "jätte-". Även om ordet kanske används alltför ofta så är det ganska relevant som förstärkningsprefix i många sammanhang (och då menar jag inte "jätteliten"!). Jag kommer ihåg en 8-åring som i analogi med "kolsvart" påstod att snön var "kolvit". Om Stig Strömholm hade nämnt "absolut" hade jag förstått honom bättre. Det används numera normalt i betydelsen "ja". Men sådant här förändras snabbt, om några år är det andra ord som är modeord.

Torsdagen den 17 februari 2011: Falu-Kurirens tidsuppfattning

Tisdagen den 15 februari 2011: Enklaver och exklaver och andra underligheter
Konstiga gränser mellan länder (och andra geografiska områden) har jag kommenterat tidigare här i bloggen. Den 30 mars 2010 handlade det om den krokiga riksgränsen mellan Sverige och Finland på den lilla ön Märket i Östersjön, den 16 april 2010 om gränsen mellan Sverige och Norge i trakten av Sälen – där jag även presenterade en briljant idé om hur man lämpligen skulle kunna ändra gränsen.

Det finns andra konstigheter i sammanhanget, andra än att gränslinjerna ser krokiga ut, nämligen enklaver och exklaver. Så här beskriver Wikipedia begreppen:

Enklav, ett landområde som ligger innanför en stats gränser men hör till en annan stat. Området kallas enklav i den stat som den är omgiven av, men samtidigt exklav sett från den ägande statens sida.

    
I den vänstra bilden är C en enklav i A och en exklav till B. I den högra bilden är C en exklav till B men inte en enklav i A.

Ett praktexempel är enklaverna Madha och Nahwa på Arabiska halvöns norra spets. Så här ser området ut:

Den ljusa delen av kartan utgörs av Förende Arabemiraten som består av de sju olika emiraten (sheikdömen) Abu Dhabi, Ajman, Dubai, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharjah och Umm al-Qaiwain, vilka alltså fungerar som delstater inom federationen.

Öster om Förenade Arabemiraten ligger Oman som förutom landets huvuddel även omfattar den yttersta spetsen på halvön Musandam.

Men sedan finns det ytterligare en del land som tillhör Oman. Det är Madha, ett litet område på 15 km i öst-västlig riktning och 10 km i nord-sydlig riktning. Det utgör en enklav till Oman inne i emiratet Sharjah.

Foto från GoogleEarth av Bertil Lindén

Hur har det kommit sig att detta lilla område inne i emiratet Sharjah tillhör Oman - det kan man fråga sig.

Men ännu underligare är att inne i enklaven Madha finns det en annan enklav, Nahwa, som tillhör Sharjah. Nahwa är 3 gånger 1½ km stort och precis som "hela " Madha består det nästan helt och hållet av otillgängliga och ofruktbara berg. En by med 40 hus finns där.

Foto Rolf Palmberg

Foto Pointedstick

Foto Bertil Lindén

Men Madha och Nahwa är inte de enda konstigheterna när det gäller gränserna mellan de olika delstaterna i Förenade Arabemiraten. Titta på kartan här:

Som synes på kartan är det Abu Dhabi som är det ytmässigt helt dominerande emiratet inom Förenade Arabemiraten. Tittar vi på halvön längst upp i öster är den uppslittrad på ett märkligt sätt mellan de övriga sex emiraten:

Tala om röriga förhållanden. Titta till exempel på det minsta emiratet Ajman. Det består i första hand av själva staden med omgivningar vid Persiska Golfen, men även av ett område mellan Sharjah och Fujairah mitt inne på halvön och ett område längst ner i söder vid gränsen till Oman. Detta senare område är omtvistat, dvs Oman anser att det tillhör dem och en del av området har därför delad Omansk-Ajmansk administration.

Hur kan det komma sig att det har blivit så här? För oss som bor i Sverige verkar det underligt. Men då måste man komma ihåg att vi ser världen med våra ögon. Och de är väl färgade av vårt tänkande om nationalstater, dvs ett folk utgör ett land. Och att vi, i varje fall sedan tanken om nationalstaten växte sig stark på 1800-talet, har varit ett praktexempel på nationalstat (numera med så mycket invandrare vågar man väl inte längre prata om en nationalstat). Men på 1600- och 1700-talet såg det hela helt annorlunda ut. Sverige hade besittningar såväl i Baltikum och Tyskland, lite här och lite där, då var det inte tal om någon nationalstat.

På arabiska halvön har det nog i väldigt hög utsträckning handlat om ätter och stammar och feodalsystem, där olika furstar/sheiker har stått i vasallförhållande till andra furstar av högre dignitet. Man tillhör en ätt eller en stam.

Vill du läsa mer om ätter och stammar i Sverige i gamla tider rekommenderar jag Adolf Åströms bok Om svensk jordäganderätt från 1897. Vill du veta mer om Förenade Arabemiratens olika emirat och deras gränser kan du läsa på ComingAnarchy.com, sidan Enclave of an enclave och The bizarre Emirati borders. Här kan du läsa om Rolf Palmbergs besök i Nahwa.

Men enklaver är ju inget som bara har funnits i exotiska länder som Förenade Arabemiraten. Vi behöver inte gå längre än till nuvarande Tyskland och 150 år tillbaks, dvs till tiden före Tysklands enande. Då bestod ju området av ett virrvarr av olika kungadömen, kurfurstendömen, storhertigdömen, hertigdömen, furstendömen, lantgrevskap, biskopsdömen och fria städer i en enda röra (i varje fall för en utomstående betraktare) inklusive fullt av enklaver och exklaver.

I Nordisk Familjebok, Uggleupplagan från 1907, står det så här:

I Tyskland fanns fordom en mängd enklaver, och ännu idag finnas där åtskilliga, tex furstendömet Lübeck, hvilket nästan alldeles omslutes af Holstein, men hör till storhertigdömet Oldenburg. Flera tyska stater bilda nästan endast samlingar av enklaver, tex hertigdömet Braunschweig och de sachsiska staterna. Enklaverna äro kvarlevor från familjepolitikens dagar, då länderna gingo i arf och köp såsom privatbesittningar, och staten icke var folkets stat, utan furstens.

Vill vi ha exempel ännu närmare har vi Falu kommun. Stora delar av Sörskogs by som tillhör Falu kommun (fd Bjursås socken) ligger som enklaver i Leksands kommun (fd Åhls socken). Hur kommer det sig? När jag frågade för att få en förklaring fick jag höra att "det är för att faluborna ska kunna åka skidor i sin egen kommun".

Har du en vettigare förklaring till Sörskogs tillhörighet, så hör gärna av dig!

-------------------------------

Kommentar:

Inge Relefors: Baarle-Hertog - en märklig stad
För några år sedan gjorde vi en bussresa i Europa med Förenings-Sparbanken. Under hemfärden gjorde vi ett stopp i staden Baarle-Hertog, nära gränsen mellan Holland och Belgien.  Vi fick reda på att staden var delad mellan Belgien och Nederländerna (Holland) men större delen bestod av belgiska områden inne i Holland.  Vi såg bl.a. att längs gatorna låg hus på båda sidorna med husskyltar med ländernas flaggor, vilket betydde att den ena sidan var belgisk och den andra holländsk. Det var med andra ord en s.k. enklav vi besökte.

Redan då faschinerades jag av den märkliga stadsbildningen och nu har jag läst mera om dess historia.  Ursprunget till den komplicerade uppdelningen ligger faktiskt så långt tillbaka som på 1200-talet. Hertigen av Brabant gav då några gårdar i kommunen till området Breda men behöll givetvis de bästa själv. Fr.o.m. 1403 heter därefter en del av området Baarle-Hertog (betyder hertig) medan Baarle-Nassau tillföll baronen av Breda. När Belgien bildades 1830 ingick detta hertigdöme i Nederländerna och om detta tvistade man till 1959 då Belgien tilldömdes området av en internationationell domstol.

Gränserna mellan Baarle-Hertog (Belgien) och Baarle-Nassau (Holland) är så komplicerade att endast de båda ländernas lantmäterier har koll på det.  Det finns pubar där halva biljardbordet står i Belgien och andra halvan i Holland. Det betyder att under ett parti biljard korsar biljardkulorna landgränsen många gånger under spelet.  Det finns också hus som står mitt på gränsen och då bestämmer huvudingången i vilket land man bor. Ligger huvudingången mitt på gränsen får husets innevånare välja vilket land man vill tillhöra! Totalt bor i dag ungefär 9.000 personer i enklaven.

De komplicerade förhållandena innebär också att både Belgien och Holland var för sig levererar el, sköter tel.nätet och sänder kabel-TV, sophämtning och postutdelning sker två gånger varje dag (en gång belgisk och en gång holländsk).  Man har givetvis två borgmästare men faktiskt gemensam polisstation! Hänger Ni med? Tur vi bor i Falun där vi bara har uppdelningen ”Gruvliga delen” och ”Ljuvliga delen”!

I uppslagsverk beskrivs en enklav på följande sätt: ”Landområde som helt omges av annan stat, antingen egen stat eller del av annan stat”.

I Europa finns ytterligare några liknande enklaver:
     Campione d´Italia (Italien) omgiven av Schweiz
     Llivia (Spanien) omgiven av Frankrike
     Sankova-Medvezje (Ryssland) omgiven av Vitryssland
     Sjachimardan (Uzbekistan) omgiven av Kirgizistan
     Nachitjevan (Azerbadjan) omgiven av Armenien

En enklav med havskust är t.ex. Gibraltar (Storbritannien) i Spanien.

Fredagen den 11 februari 2011: Utsikt från mitt vardagsrumsfönster
Om det regnar och är lite gråkallt en dag den kommande sommaren ska jag ta fram det här fotografiet och titta på snöhögen på Köpmansgränd. Och komma ihåg hur snön virvalde ner i morse. Visserligen har det därefter blivit vackert solsken idag - men jag vill mycket hellre ha barmark än denna snöhög.

Onsdagen den 9 februari 2011: Ryssland avskaffar vintertid
Ibland undrar jag om vi människor har förstånd att styra oss själva, att styra vårt eget liv. Eller om vi behöver ”lura oss själva” för att klara av det.

Att lura sig själv har jag en inneboende motvilja mot. Rent etiskt ska man ju inte lura någon människa – men att lura sig själv, det känns så enfaldigt och dumt. Som att erkänna att jag inte är en logiskt tänkande varelse.

I Sverige, liksom i väldigt många andra länder inklusive Ryssland, använder vi ju oss av sk ”sommartid”, dvs under en del av året ändrar vi klockan en timme så att vi därigenom stiger upp en timme tidigare (i förhållande till solen) om vi stiger upp vid samma klockslag som vi brukar. Motivet är ju att använda den ljusa delen av sommarhalvåret bättre.

Det finns till och med de som anser att vi borde ha sommartid året runt så att vi även på vintern stiger upp ”en timme tidigare”. Det är detta som Ryssland nu kommer att införa.

Visst kan det vara klokt att stiga upp tidigare även under den mörkare delen av året. För vårt ”nyttjande” av dygnet är ju ganska snedförskjutet. Många människor vaknar klockan 6 på morgonen och somnar klockan 11 på kvällen, vilket ju är väldigt osymmetriskt i förhållande till dagsljuset. Om vi istället förlade de 17 vakna timmarna till mellan 03.30 och 20.30 skulle vi ju kunna tillgodogöra oss mer dagsljus.

Det är ju ett steg i den riktningen som man ska göra nu i Ryssland även om det bara är en timme de justerar.

Men varför ska man behöva ändra klockan för detta? Om alla ryssar (eller en överväldigande majoritet) tycker att det är bättre att stiga upp en timme tidigare så kan de väl göra det. Låta fabriksarbetet börja en timme tidigare, öppna butikerna en timme tidigare, starta skolorna en timme tidigare. Varför ska man behöva lura sig själva genom att ändra klockan?

I varje fall vi som lever i en demokrati som Sverige borde ju rimligen kunna låta arbetstiderna börja en timme tidigare om vi tycker att det är bättre. Utan att behöva mixtra med klockan.

Men kanske det är annorlunda i Ryssland. Demokratin där är väl lite mer tvivelaktig. Är det så att det är Medvedev som tycker att det skulle vara bra om folk steg upp en timme tidigare – men att de själva inte tycker så? Detta är det enda ”vettiga” motivet för att ändra klockan, som jag ser det (även om det enligt min uppfattning är ett ganska ”ovettigt” motiv).

         
Medvedev, han vill - men vill alla ryssar?

------------
Det finns väl ett motiv till att inte förlägga den vakna tiden till mellan 03.30 och 20.30 enligt ovan. Vi påverkas ju inte enbart av solens ljus utan även av den temperatur som solstrålarna ger. Och temperaturen under dygnet är ju förskjuten i förhållande till ljuset, dvs det är ganska kallt precis när solen har gått upp och fortfarande ganska varmt när solen har gått ner. Den högsta dygnstemperaturen brukar vara ungefär kl 14.00. Så att vara vaken mellan 03.30 och 20.30 ”soltid” kanske inte är det optimala. Kanske 05.00 i stället för 06.00 ”soltid” är en lagom kompromiss?

-----------
PS: I GP:s (Göteborgspostens) rapportering om den ryska förändringen stod det så här:

Ryssland slutar att flytta klockorna tillbaka till vintertid. President Dmitrij Medvedev motiverade beslutet på tisdagen med att omställningen orsakar stress och hälsoproblem. Beslutet träder i kraft i höst och betyder att ryssarna i flera storstäder kan njuta av dagsljus en timme längre på vintereftermiddagar.

Vilket gjorde mig förundrad. Är det bara i ”flera storstäder” som man ska göra förändringen? Gäller det inte hela Ryssland och alla ryssar?

PS2: Det där med att mixtra med klockan får mig att tänka på hur man kan mixtra med lönekuvertet. När jag arbetade blev jag varje år lika förvånad när jag inför sommarsemestern fick ett extra antal kronor i lön, sk semestertillägg.

Det var ju roligt att få pengar som jag inte hade räknat med – för mellan åren hade jag glömt bort det. Men samtidigt blev jag förtörnad och kände mig förorättad.

Jag insåg naturligtvis att dessa pengar inte var några ”extra” pengar som tomten kom med utan att de ingick i den lön som facket och arbetsgivaren hade förhandlat sig fram till. Men i stället för att lönen spreds ut med en tolftedel varje månad så betalade man ut en del av totalbeloppet som extrapengar/semesterersättning inför sommarsemestern. Rimligen var det facket som hade drivit på att så skulle ske.

Och varför gjorde de på detta viset? Det enda motivet som jag kunde komma på (och det enda som jag fortfarande kan komma på) var/är att facket ansåg att jag inte kunde ta ansvar för/planera min egen ekonomi under året. Om jag hade fått ut pengarna utspridda varje månad så skulle jag ha gjort av med dem och inte ha några pengar kvar för att göra en semesterresa för.

Det kände jag som en personlig förolämpning.

En motsvarighet till detta semestertillägg kan man läsa om i tidningen ibland när man jämför inkomster mellan oilka länder. Då berättas att i vissa länder betalar arbetsgivaren ut en extra månadslön till jul. Inte heller detta är väl några pengar från jultomten (även om man skulle kunna tro det med tanke på tidpunkten för deras utbetalande) utan ingår väl i det som har avtalats fram. Men man tror inte att de anställda är kompetenta att handta sin egen ekonomi och att lägga upp en budget.

Tisdagen den 8 februari 2011: Hur många vargar ska vi ha?
I TV-nyheterna ikväll var det ett inslag med en zoolog och en representant för jägarna, de diskuterade hur många vargar vi kan eller ska ha i Sverige. Ingen ny diskussion.

Två saker noterade jag. Den ena var att de båda debattanterna var återhållsamma i sina resonemang och i mycket var ganska överens. Dvs de var kanske inte överens om hur många vargar vi bör ha men de verkade överens i sakfrågorna, om inavel och om renbeteslandets påverkan på invandring. Det var intressant att höra.

Det andra som jag noterade och som störde mig var reporterns introduktion till debatten. Den löd ungefär så här:

”Är det enbart i djurparker som vi framtiden ska kunna se en varg?”

Det är väl inte detta som diskussionen handlar om? De som argumenterar för en ökad vargstam i Sverige har väl inte använt argumentet att vi ska ha dem för att vi människor ska kunna titta på dem.

För närvarande lär vi ha 200 vargar, jag har aldrig sett en enda. Även om vi ökar stammen till 600 eller 6000 är jag övertygad om att jag aldrig kommer att se en varg. Vargarna är ju skygga djur och håller sig borta från människor.

Vargar i en holländsk djurpark

Möjligen skulle jag kanske känna en oro för att möta en varg om det blir avsevärt fler. Men se någon skulle jag nog aldrig göra.

Antagligen gäller samma sak för 99,99% av resten av Sveriges befolkning, de kommer aldrig att se en varg. Möjligen med undantag för någon fäbodbrukare eller enstaka skogsvandrare som av en slump någon gång råkar få se en varg. Oavsett antalet.

Men det är ju inte detta diskussionen gäller. Därför stör det mig när en reporter i TV slänger ur sig en meningslös fråga.

-----------------
PS: Jag har förstått att det i trakten av Morbygden finns sex vargar sedan tre veckor tillbaks. Men jag gissar att det inte är någon som har sett dem heller, det man har sett är väl antagligen spår och rivna älgar. Vilket väl kan vara väl så oroande för jägarna och för de som till sommaren ska ha boskap där.

Söndagen den 6 februari 2011: Man ska vara nöjd!
De flesta av oss pensionärer, som samtidigt är föräldrar, brukar anse att det är en fördel om vi har barnen på rimligt avstånd, dvs helst i Falun eller dess närhet. Men det är inte så lätt att påverka barnen att flytta hem igen om de väl en gång har lämnat stan för att studera eller av annat skäl.

Om vi för det på tal brukar svaret bli att ”Vi måste ju kunna få jobb också!”. Och jobb, det finns det tydligen bara i Stockholm.

Men så får man höra talas om deras gamla skolkamrater som har bosatt sig i Colorado Springs eller London eller någon annan avlägsen utrikes ort. Då inser vi att Tyresö, Sundbyberg och Täby kyrkby ändå är ganska acceptabelt, det tar ju bara några timmar i bilen att åka ner och hälsa på dem. Så vi är ganska nöjda.

En liknande reaktion fick jag idag när jag läste på text-TV om några amerikanska bergsklättrare.

Själv är jag inte speciellt entusiastisk för att Susanna och hennes Jonas klättrar i berg. Ja, att de klättrar inomhus på speciella klätterväggar med säkerhetslinor är väl en sak. Men att de ger sig ut i naturen och klättrar ”på riktigt” är värre.

Jag har mycket tydligt förklarat för henne att jag inte klarar av att få ”aktuella” MMS med bilder som den nedan – hon får skicka dem först på kvällen när de välbehållna har kommit tillbaks till hotellet eller var de nu bor.

Men när jag nu läser om de här amerikanska bergsklättrarna, tre stycken, som för ett och ett halvt år sedan blev gripna som spioner i bergstrakterna på gränsen mellan Iran och Irak – då inser jag att jag får acceptera Susannas och Jonas klättringar.

Hur kan någon människa komma på tanken att åka till gränsen mellan dessa två länder för att klättra? Har de ingenting i huvudet? Jag kan mycket väl förstå myndigheterna som beskyller dem för att vara amerikanska spioner – att man frivilligt åker dit för att klättra i berg verkar ju helt sanslöst.

Notisen nedan visar dessutom att de hade blivit varnade av myndigheterna. Sedan ska amerikanska UD lägga ner pengar och arbete på att få dem frisläppta.

Al Jazeera den 1 augusti 2009:

Three US nationals who crossed into Iran via Iraq have been arrested, the state-owned Al-Alam television has reported.

“An informed Iranian source confirmed the arrest of three Americans after they infiltrated through the Iraqi border,” the Arabic-language television station said on Saturday.

The two men and a woman entered Iranian territory a day earlier from Iraqi Kurdistan despite repeated warnings not to do so, a Kurdish official said.

A fourth American originally with the hiking party had not joined the trek due to illness, said Beshro Ahmed, a media adviser for the general security department in Iraq’s autonomous Kurdish region.

He named the three as Shane Bower, Sara Short and Joshua Steel, while Shaun Gabriel Maxwell stayed behind in their hotel in the autonomous Kurdish region’s second-largest city of Sulaimaniyah.

A spokeswoman for the US embassy in Baghdad said: “We’ve seen the reports and are looking into it but can’t confirm anything at this time.” …

… The arrests came after the three visited the mountainous resort region of Ahmed Awa, about 90km northeast of Sulaimaniyah.

Ahmed said: “The [Kurdish] tourist police in the area asked them not to climb the mountains because the Iranian border was very close. …

En kommentar till notisen ovan: "The tourist police..." - behöver de verkligen ha en särskild turistpolis i Kurdistan eller Irak? För mig låter det helt omdömeslöst att överhuvudtaget fundera över att som turist åka till ett land från vilken medborgarna flyr till Sverige.

Tisdagen den 1 februari 2011: Hur går det den 21 maj i år?
När jag var i tonåren under andra hälften av 1950-talet var jag mycket intresserad av DX-ing, dvs att lyssna på utländska radiostationer på kortvåg. Ju längre bort desto mer spännande och intressant.

De flesta stationer som jag lyssnade på sände på engelska vilket naturligtvis hjälpte till att då förbättra mina engelska kunskaper – tyvärr märktes det inte mycket av detta när det gäller skolbetyget i engelska.

Men det fanns även ett förhållandevis stort antal utländska stationer som sände på svenska. Varför de gjorde det har jag egentligen aldrig förstått, antagligen handlade det i första hand om att indoktrinera oss under det kalla kriget – att resa till de avlägsna länderna som turister var inte ens påtänkt på den tiden. Förutom politiska motiv fanns då som nu religiösa motiv för många radiostationer, dvs man ville föra ut budskapet om sin egen religion och i just den variant som man själv hade antagit. En sådan station var HCJB Andernas Röst i Quito, Equador. Den lyssnade jag gärna på, inte så mycket för det religiösa budskapet utan för att den var så exotisk.

Nuförtiden har jag förstått att de flesta stationer har slutat att sända på svenska, den enda som har fortsatt har varit Radio Vatikanen.

Nyligen har det kommit ytterligare en station, den amerikanska Family Radio, som sänder religiösa kristna program. Totalt sänder de på 65 språk och från en av sina sändare, placerad i Ryssland, sänder de även på svenska.

Radiostationen är tydligen inte anknuten till någon särskild kyrka, men de har ett tydligt och konkret budskap till oss, nämligen att

Den 21 maj 2011 går världen under

Hur har man nu kommit fram till detta? Ja, med reservation för att jag kan ha missförstått en del så har man utgått från diverse citat i såväl Gamla som Nya Testamentet:

Och Gud såg att jorden var fördärvad eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden. Då sade Gud till Noa: ”Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden.” (Första Mosebok 6:12-13)

Att Noa fick i uppgift att bygga en ark för att något skulle överleva syndafloden, det vet vi alla.

Och Herren sade till Noa: ”Gå in i arken med hela ditt hus, ty dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte. Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hane och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke är rena ett par, hanne och hona, sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för att behålla deras släkten vid liv på hela jorden. Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser, som jag har gjort.” (Första Mosebok 7:1-4)

Noa bygger arken, enligt en tysk konstnär 1493 - men han och Radio Family kan inte ha läst Bibeln på samma sätt för enligt radiostationens uppgift var arken 137 m lång och det är inte båten på bilden. (Konstnärens frihet?)

”Genom noggranna studier av Bibeln” (inga citat eller referenser anges) anser man sig tydligen veta att det var år 4990 f.Kr. som Gud lät syndafloden komma. Och det var den andra månadens sjuttonde dag som regnet började.

I Nya Testamentet, Petrus andra brev 3:8 kan vi läsa:

Men ett vare icke fördolt för Eder, mina älskade, detta att en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år är såsom en dag.

De sju dagar som Gud talade om i Första Mosebok ska alltså uppfattas som 7000 år, dvs så lång tid ska det ta innan Gud helt förstör jorden. 7000 år efter 4990 f.Kr. blir 2011 enligt följande formel:

-4990 + 7000 + 1 =2011

Anledningen till (+1) beror på att i Bibelns kalendarium finns inget ”år 0”, vilket i sin tur sannolikt hänger ihop med att på den tiden hade vi människor ännu inte ”uppfunnit” siffran noll – i varje fall inte i den kulturkrets vi nu rör oss.

Och enligt Bibelns kalendarium är den 21 maj den 17 dagen i den andra månaden (någon referens för detta anges inte).

Det blev lite invecklat. Jag tar inte ställning vare sig till deras citat, tolkningar eller beräkningar. Men borde inte de 7000 åren räknas från den där dagen sju dagar innan vattnet började regna, det var ju då som Gud uttalade sig? Då blir det väl den 14 maj?

Om du vill läsa själv har du här en länk till deras webbplats, här är sidan som handlar om just Domedagen. På deras webbplats kan du även lyssna till deras sändningar.

Domedagen - vem har stuckit ett svärd i örat på Gud?

Jag återkommer till frågan den 22 maj – hoppas jag.

--------------------------------

PS: Radiostationen leds av den åttioårige Harold Camping. Enligt honom lönar det sig inte att söka frälsning hos något samfund, endast en personlig relation till Gud kan resultera i att man kan komma att tillhöra den grupp av människor som kommer att hämtas hem på Domedagen.

Onsdagen den 26 januari 2011. Har du telefon?
Jag menar inte mobiltelefon utan en vanlig, ”hederlig” fast telefon.

Anledningen till min undring är att SPF igår presenterade en enkät som han har låtit göra bland sina medlemmar. Det handlade om medlemmarnas livssituation i olika avseenden. Du kan läsa hela rapporten här.

Bland annat hade man frågat om tillgång till olika moderna företeelser som mobiltelefon och dator. Så här var resultatet i detta avseende:

Vi noterar vidare att alla har fast telefon, 91 % har mobiltelefon, 67 % dator och 59 % en epostadress: 46 % har allt detta.

Det visar kanske att pensionärer ”hänger med” i tiden och utvecklingen ganska bra. Fast det finns nog en skillnad mellan oss och ungdomarna som inte framgick där – jo, förresten, det gjorde den men den påtalades inte i rapporten.

Numera är det mer och mer vanligt att ”ungdomar” (i det här avseendet menar jag nog folk upp till 40-årsåldern med begreppet ”ungdomar”) enbart har mobiltelefon, dvs inte någon fast telefon hemma. Anledningen, kan jag tänka mig, är att de ju alltid har mobiltelefonen tillgänglig och att det är det numret som deras bekanta har inprogrammerat i sina telefoner.

Dessutom är det en icke obetydlig årsavgift på den fasta telefonen, oavsett om man ringer eller inte. Visserligen kanske det är billigare (ibland) att ringa från den fasta telefonen än från mobiltelefonen (telefonavgifter numera är ju så komplicerade att det fordrar en egen avhandling, det fördjupar jag mig inte i nu!) – men många ungdomar har ”gratis” mobiltelefon, dvs de använder jobbtelefonen även privat. Och, som jag förstår det, betalar arbetsgivaren en fast avgift till telefonoperatören, oavsett hur mycket man ringer, och därför anses det inte heller som en skattepliktig förmån.

Därför har man "spolat" den fasta telefonen hemma.

             
Vi känner igen dem - snart kanske de är ett minne blott?

Söndagen den 23 januari 2011: Är vi rika eller fattiga i Sverige?
Det finns väl egentligen bara ett omedelbart svar på den frågan. Nämligen att så kan man inte fråga. Det finns välmående och förmögna människor i Sverige och det finns de som har det väldigt knapert. Precis som det finns förmögna pensionärer och fattiga pensionärer.

Så jag menar naturligtvis någon sorts genomsnitt av svenskarna. Om jag menar median eller medel vet jag inte riktigt. Kanske det som brukade kallas för Medelsvensson. För övrigt brukar det ju sägas att Sverige är det land (eller ett av de länder) i världen som har minst inkomst- och förmögenhetsspridning. Om det är sant vet jag inte, det kanske det är. I varje fall brukar det ju vara så att ju lägre medelinkomsten är i ett land, desto större är spridningen. Dvs i fattiga länder finns det väldigt rika människor.

När jag var ung på 1950-talet brukade man kunna läsa i tidningarna att Sverige var ett av de rikaste länderna i världen. Kanske var det Kanada och Schweiz som ”låg före” oss. Då tyckte jag naturligtvis att det var en självklarhet att det var så och att det alltid skulle vara så, jag insåg inte att det till mycket stor del berodde på att vi hade lyckats hålla oss utanför andra världskriget och att alla våra industrier var intakta vid krigsslutet.

Sedan dess har vi ”halkat ner” i listan trots att vi själva har fått det bättre och bättre. Det beror väl på att de andra länderna har återhämtat sig efter krigets påfrestningar. Att vi i Sverige har fått det bättre beror väl på att vi under andra hälften av 1900-talet övergick från att det i huvudsak var männen som förvärvsarbetade till att numera såväl kvinnor och män gör det. Motsvarande utveckling har nog inte alls varit lika tydlig i andra europeiska länder så egentligen ”borde” vi ligga bättre till än vad vi gör. Kan man tycka.

I varje fall är det uppenbarligen så att i många (”vissa”?) andra europeiska länder kan en man försörja hemmafru och barn – det är inte många som anser att det är möjligt i Sverige idag. (Jag går inte in på frågan om det är bra eller inte med ”hemmafruar”, det är en helt annan diskussion, här gäller det enbart om det är ekonomiskt möjligt).

För övrigt kan det vara intressant att fundera över vad det är som gör att levnadsstandarden i olika länder stiger eller sjunker. Regeringars handlingar har naturligtvis en viss inverkan. Men det är säkert inte hela förklaringen. Det överstiger min kompetens att komma med ett svar.

Att jag började fundera på det här om vi är rika eller inte berodde på att Margaretha läste Annonsbladet, som ju delas ut varje söndag. Där såg hon en annons från Tobbes Resor om en resa till Jerry Williams framträdande i Leksand. Bussresa, middag i Tällberg och inträde kostade 1525 kr. Västanhede Trafik hade ett erbjudande om resa och inträde för 900 kr.

Vi konstaterade att vi båda tyckte att det var dyrt, väldigt mycket pengar för en enda kvälls underhållning. Men när jag gick in på Tobbes Resors webbplats kunde jag konstatera att det bara fanns tre platser kvar till resan den 1 april. Så alldeles uppenbart finns det folk som tycker att de har råd. Eller som har helt andra värderingar än vad jag och Margaretha har. (Även om vi tycker att Jerry Williams är bra när vi ser honom gratis på TV).

Det fick mig att dra slutsatsen att vi är nog ganska rika i Sverige ändå.

Men så blir jag förvirrad.

För på TV kan man titt som oftast se program från England där folk ”letar hus” på landet. Det innebär att en TV-reporter letar fram tre olika hus som hon/han visar för ett par som vill ha en ny bostad.

Då är det två saker som slår mig. Det första är att engelsmän tydligen har helt annan uppfattning om hur ett hus ska se ut invändigt. Heltäckningsmattor överallt, även när de renoverar, precis som vi hade för 40-50 år sedan. Dessutom har de uppenbarligen pippi på synliga takbjälkar – så att de till och med när de bygger ut ett hus lägger dit ”bluff-takbjälkar” i gips!

Det andra är prisnivån. Hus långt ute på landet är till salu för motsvarande 6-7-8-9 miljoner kronor. Vad husen då kostar inne i mer attraktiva lägen vågar jag inte gissa. Det är tur att vi inte har några funderingar på att flytta till England, hur vi skulle kunna ha råd att bo där begriper jag inte.

Detta måste rimligen betyda att vi svenskar är väldigt mycket fattigare än engelsmännen. Om det är vi som är fattigare eller de som är rikare i jämförelse med andra nationers invånare (fransmän, italienare osv) vet jag inte. Men samtidigt nämndes i ett program att ”du kan få hjälp med trädgårdsarbete för (motsvarande) 1000 kr om dagen”, vilket innebär 125 kr/timme. Det får man inte i Sverige, ens med RUT- och ROT-avdrag. De som jobbar för de lönerna (inklusive sociala avgifter), hur har de råd med en bostad?

Så jag vet inte om vi är rika eller fattiga i Sverige. I vilket fall som helst tycker jag att vi har det bra. Bara inte vintern vore så lång.

-------------------------------------------

PS om engelska husspekulanter: Det är aldrig någon som frågar om driftkostnaden på huset, hur det värms upp, om det är två eller treglasfönster (nej, engelsmännen har ju skjutfönster som säkert är väldigt otäta) eller vad det är för bequerelvärde. Javisst, de har ett varmare klimat än vi och det är ju ett underhållningsprogram. Men ändå - vad jag har förstått så klagar även engelsmännen på att det är dyrt att värma husen!

En sak till: Vi ett tillfälle yttrade TV-reportern ungefär "Byn har 350 invånare så det finns skola, livsmedelsaffär och pub". I vilken svensk by av den storleken finns det ens en liten kiosk?

Tisdagen den 18 januari 2011: Dags att drömma båtdrömmar
Det här är nog rätta tiden för båtdrömmar, dvs när man börjar hoppas och tro att vintern en gång ska ta slut och det ska bli sommar, en sommar som kan fyllas med sköna tider ombord på en båt. För det är ju nu som de stora båtmässorna äger rum.

När man drömmer om en ny fin båt, då lyser ju allt i ett rosenrött skimmer, allt det där besvärliga som kan gå fel, det glömmer man bort. Men visst kan det bli bekymmer ute på sjön/havet också. Och även om det går bra för en själv kan man träffa på andra som kanske behöver hjälp. Vad gör du om du ser detta ute på Runn?

Visste ser det oroväckande ut? Naturligtvis styr du närmare för att kunna göra en insats. Och ser att "skepparen" sitter och dricker öl i lugn och ro!

Han verkar ju inte alls skärrad av båtens belägenhet. Förklaringen får du när han kommer i land, för det gör han tydligen utan hjälp:

Det är den franske konstnären Julien Bertier som har skapat verket - om det nu ska kallas "båt" eller "konstverk" vet jag inte. Men det finns tydligen propeller och motor på den så att den kan "segla" eller i varje fall förflytta sig för egen maskin. Han lär ha färdats i denna över Engelska kanalen. Så här ser det ut när båten/konstverket ligger förtöjd i hamnen.

Om du tycker att en konstnär med så stor kreativitet måste bli någon sorts ny Picasso och därför vill köpa något av hans verk så har du hans webbplats här. Klicka gärna på hans övriga "konstverk" i tabellen till vänster på sidan.

Men vill du ha en "lite" lyxigare båt kanske det passar med "The Streets of Monaco"? Den ska bli 155 meter lång och, som framgår av namnet, likna en del av furstendömet Monaco.

Ännu så länge finns den bara på ritbordet, men kan du punga upp med pengarna som behövs så blir den byggd och din. Cirka 7 miljarder svenska kronor lär den gissningsvis kosta att bygga. Hur du ska få den till Runn vet jag dock inte.

Här är adressen om du vill beställa.

Måndagen den 17 januari 2011: Dåligt samvete
Oj, så plötsligt det blev varmt i helgen. Och blött. Och jag har fått dåligt samvete.

När Vasaloppet har gått (ja, hela Vasaloppsveckan handlar det ju om numera) så brukar jag säga att "nu kan det gott bli vår och all snö smälta bort så fort som möjligt". Men före Vasaloppet tycker jag att det är osolidariskt att resonera så, det är så många som är inbitna skidåkare och som behöver snön. Och så är ju hela arrangemanget kring Vasaloppet viktigt för turismindustrin i Dalarna. Så jag har bestämt mig att före Vasaloppet får jag inte börja drömma om vår.

Men efter all denna kyla som vi har haft så länge så tycker jag att när det äntligen har börjat töa kan det faktiskt vara nog med vinter nu.

Så får jag alltså inte tänka. Men gör det ändå. Och har lite dåligt samvete för det.

Onsdagen den 12 januari 2011: Huliganer och organiserad brottslighet
Fotbollshuliganer brukar man säga. Men det handlar väl även om ishockey. Dvs bråk mellan anhängare till lag som möts i en match, i första hand i storstäderna. ”Bråk” kanske är ett alltför milt ord, ”slagsmål” och ”misshandel” kanske bättre beskriver vad det handlar om. Såväl på läktarna under matchen som utanför före och efter matchen.

Så här beskriver Wikipedia företeelsen:

Huliganism kallas våld från supportergrupper med anknytning till sportevenemang, oftast i ett lands högre divisioner i en lagsport eller vid internationella lagsportevenemang. Den som utövar detta våld, och som gör det i en sportklubbs namn, kallas huligan, ett ord som senare använts för att referera till personer som ägnat sig åt våldsamheter även på andra håll. Det är mest förekommande inom fotbollen men även i andra sporter som till exempel bandy och ishockeyn har det ibland blivit bråk.

Under 1980-talet talade man ofta om läktarvåld som synonym eftersom de flesta bråken på den tiden skedde på läktarna, men sedan 1990-talet talar man oftast bara om huliganism, eftersom mycket våldsamheter numera ofta sker utanför sportanläggningen, till exempel på närliggande gator och parkeringsplatser. Oftast är det supportrar till de två rivaliserande lagen som drabbar samman, men ibland riktar sig även våldet mot de aktiva.

Då huliganism debatteras påstår vissa att det beror på fanatism för det egna laget, andra säger att huliganer är sådana som är ointresserade av sport men som söker bråk och gruppgemenskap, och enbart av denna anledning går på match. Även alkohol och droger anses av många ligga bakom, och många ifrågasätter alkoholförsäljningen kring sportanläggningar. På vissa håll handlar rivaliteten bara om vem som är bäst inom sport, medan det till exempel inom fotbollen i länder som Argentina, Turkiet, Frankrike, Italien och Skottland även finns starka historiska, politiska, religiösa och sociala motsättningar inblandade.

Många menar att huliganer inte är riktiga supportrar, eftersom konsekvenserna av deras kan bli att klubben tvingas böta, degraderas till lägre en division efter säsongen oavsett sportsliga prestationer eller spela hemmamatcher inför tomma läktare, alternativt på en ort längre bort, och därmed går miste om såväl psykologiskt viktigt publikstöd som ekonomiska publikintäkter.

Det kan nog mycket väl vara sant att huliganerna i första hand är intresserade av slagsmål och mindre av sporten. Själv undrar jag om det inte är så att dessa våldsintresserade män egentligen blir manipulerade av helt andra krafter, nämligen den organiserade brottsligheten. Och den bryr sig inte om olika lag eller slagsmålen i sig, den har ett helt annat intresse, nämligen att sysselsätta poliskåren.

Genom att stötta och entusiasmera dessa huliganer kan den organiserade brottsligheten ”tvinga” polisledningen att avdela några hundra poliser till en fotbollsmatch. Oavsett om man räknar kostnaden för detta i kronor (en halv miljon uppgavs i TV att en match kostar i bevakning) eller i tjänstgöringstimmar så inser var och en att motsvarande mindre polisinsatser kan utföras på andra uppgifter.

Antagligen är det så att den organiserade brottsligheten har lärt sig av just polisen. För polisen brukar i olika sammanhang berätta i massmedia att ”vi stör dem genom att sätta punktbevakning på dem och då blir det mycket mer jobbigt för dem att begå brott”.

Genom att med (sannolikt mycket små) egna insatser kunna få huliganer att sysselsätta hundratals poliser minskar de polisens möjligheter att ”störa” deras egen verksamhet och att utreda de brott de begår.

Naturligtvis kan jag inte alls bevisa att det förhåller sig på detta sätt. Men om jag själv var inblandad i och ledde organiserad brottslighet skulle jag absolut bete mig på detta sätt. Skulle inte du?

Söndagen den 9 januari 2011: Låta naturen ha sin gång
Från vårt kök och vardagsrum har vi god överblick över änderna i ån, dvs de som håller till mellan Magasinsbron och Nybron. Där är det alltid öppet vatten varför ett stort antal änder övervintrar där. Sedan har kommunen en luftpump uppe vid Kålgårn så att det blir ett litet hål i isen även där. Men där är det väldigt trångt.

I år har det varit osedvanligt mycket is på ”vår” del av ån. I vanliga fall händer det bara någon enstaka dag att isen fryser till över ån från strand till strand när det har varit extra kallt. När det nästa dag eller så har blivit lite mildare (inte alls töväder utan bara lite mindre kallt) så har det strömmande vattnet gjort att istäcket har försvunnit igen.

I år har det varit heltäckande is ett bra tag, naturligtvis beroende på den ihållande och stränga kylan. Men uppe vid Magasinsbron och en bit ner (ungefär till vår balkong) har det hela tiden funnits öppet vatten så änderna har hållit till där. Så vi har kunnat fortsätta att hålla koll på dem. Det är nästan bara gräsänder och någon enstaka knipa.

Länge har vi lagt märke till en and som tydligen har skadat högra benet för när den simmar i ån viftar den i luften med benet i stället för i vattnet. Vilket naturligtvis innebär att den inte alls simmar lika bra som de andra änderna. Men den har ändå klarat av att simma ganska rakt, vilket väl är lite konstigt. Tänk på hur det går om man skulle försöka ro en eka med enbart ena sidans åra eller paddla en kanot bara på en sida. Det är svårt.

Idag ropade Margaretha på mig att jag skulle komma och titta. Hon lät alldeles förtvivlad på rösten. Den skadade anden ”lutade åt sidan” och plötsligt låg den på rygg och viftade med båda fötterna i luften. Den lyckades komma på rätt köl igen men en stund senare låg den återigen på rygg och viftade.

Visserligen brukar jag själv lägga mig och simma ryggsim när jag badar utomhus men det är av speciella skäl (se Gäddfobifonden) och jag tror inte att den här anden har samma skäl. Att den ligger på rygg beror helt säkert på att den är så skadad. Även om jag inte förstår hur skadan på benet skulle kunna innebära att den tippar på sidan och hamnar på rygg. Men antagligen är det så det förhåller sig.

Vi funderade på om man i barmhärtighetens namn skulle se till att anden blev avlivad så den slipper lida (att ta den till en veterinär skulle aldrig falla mig in). Själv har jag varken båt att fånga den med eller lust att avliva den. Men kanske borde jag tipsa kommunen som väl har resurser?

Fast å andra sidan har vi ju sett denna and med sitt skadade ben länge i ån. Alldeles uppenbart har den överlevt, dvs inte svultit ihjäl. Så det kanske är bättre att låta den leva? Och låta naturen ha sin gång.

För övrigt – hur många änder dör under en normal vinter och hur många dör en så här kall vinter? Någon gång hörde jag att en tredjedel av alla rådjur dör under en kall vinter, antagligen i första hand årsungarna och gamla individer. Hur många änder dör under en vinter? Vart tar de vägen? Jag har aldrig sett en död and i ån. Äter kråkorna upp dem med detsamma?

--------------------------------------
Kommentar:

Anders, Sveriges Ornitologiska Förening: Det är oftast lika bra att låta naturen ha sin gång. Fåglar som stannar tar en risk. Om det varit en mild vinter så har de som stannar lite försprång på våren. Samtidigt kan ju de änder du har hos dig flyttat en lång sträcka, det är svårt att veta. I ett fungerande ekosystem förolyckas en del och på ett eller annat sätt blir de mat åt andra; räv, mink, havsörn etc. Dessutom är det svårt att veta om anden lider. Jag tror att den vill leva så länge som möjligt. Om det rör sig om hotade fågelarter då kan det möjligen vara motiverat att försöka rädda en enstaka individ.

Måndagen den 3 januari 2011: Året med kungafamiljen
Detta är ju ett program som har sänts av Sveriges Television i väldigt många år. Hur många vet jag inte - men många är det.

Med tanke på kungens valspråk "Med Sverige i tiden" kan man fundera över när TV:s presentation av programmet kommer att kompletteras med "...och omedelbart efter programmets slut kan ni chatta med kungen på svt.se".

Måndagen den 3 januari 2011: Nyårslöften
Det brukar ju vara aktuellt med diverse löften runt nyår där man lovar sig själv att på något sätt ”bli en bättre människa”. I varje fall talas det mycket om sådant i media, hur vanligt det verkligen är att folk lovar sig själv saker och ting, det vet jag inte.

Oftast lär det tydligen handla om att sluta röka, att börja motionera eller att gå ner i vikt (eller en kombination av dessa saker). Det är nog inte så många som verkligen kan förverkliga sådana löften.

(Det där med att sluta röka kanske hör till en förgången tid, numera är det väl få som röker. Jag kommer ihåg att när jag gick i pension var vi 20-30 stycken som arbetade på Vägverkets lokalkontor i Falun – ingen rökte. Kanske det berodde på att det var en kraftigt manlig dominans där, de som trots allt fortfarande röker är tydligen nästan enbart kvinnor.  Själv har jag inte rökt sedan lumpen. Jag kan möjligen förstå att någon kan tycka att det är gott eller avkopplande med en cigarett eller cigarr i lugn och ro till en kopp kaffe efter maten. Men jag har väldigt svårt att förstå de kvinnor som i vinterkylan står och huttrar med en cigarett i näven utanför dörren till sitt jobb. Borde inte lidandet av att stå och frysa vida överväga den njutning de kan känna av rökandet?)

Men ett löfte som kan vara trevligt att ge sig själv kan vara att se till att lära sig något nytt varje dag. Själv har jag sedan väldigt länge insett att det finns så ohyggligt mycket som jag inte vet – men som jag skulle vilja lära mig (även om jag vet att jag ändå ganska snart kommer att glömma bort det jag lärt mig!).

Du som tänker som jag – här får du en möjlighet att lära dig hur en dator räknar. Dessutom hur de gamla egyptierna räknade. I skolan fick vi ju lära oss såväl multiplikation som division, allt byggt på vårt decimala talsystem. Det tycker vi är enkelt och självklart. (Om dagens skolbarn tycker att det är lika enkelt vet jag inte, de använder ju miniräknare). Men datorn har ju bara två siffror, ett och noll, dvs ett binärt talsystem (i praktiken ”ström” och ”icke-ström”). Hur räknar den?

Så här menar Michael S Schneider att de gör/gjorde.

Klicka bara en gång på pilen, dvs ej dubbelklick
 

Söndagen den 2 januari 2011: Barnaby is back!
Fyra nya avsnitt av Morden i Midsomer ska det bli. Det första av dem sändes i TV i kväll.

Från början tyckte jag att serien var mycket bra, inte så mycket våld som i amerikanska motsvarigheter - dvs inte så mycket synligt våld i rutan även om det var många som dog.

Men så småningom har jag blivit mer och mer skeptisk och tyckt att intrigerna är alltför kryptiska. Normalt beror morden på något som hände 20-30 år tillbaka i tiden. Inte särskilt troligt.

Även den här gången var det så. Men det som jag hängde upp mig på var detta om folkbokföring. Har de ingen sådan överhuvudtaget i England? Det måste man fråga sig. Det är ju ändå ett civiliserat kulturland, någon ordning på sina invånare borde de väl ha? Nu gällde det ett nyfött spädbarn som för 18 år sedan hittades i en buske av en präst (modern hade hoppat i ån och dränkt sig). Han lämnade bort barnet till två vuxna som ville ta hand om det ("illegal adoption").

Barnavårdscentral, dagis, förskola, skola? Om man i Sverige kommer med ett spädbarn till barnavårdscentralen utan att ha gått till mödravården tidigare så undrar de väl? Och kan man bli inskriven i dagis och skola utan att ha några papper på vem man är? Även om man i England inte har några personnummer så borde man väl ha något sätt att hålla reda på vem som är vem och vem som är barn till vem och vem som är ett barns biologiska föräldrar eller fosterföräldrar eller adoptivföräldrar?

Jo, nu ser jag till och med att man i England har ett slags personnummer, i varje fall enligt Wikipedia:

People born and resident in the UK are assigned an NI number (referred to internally as a NINO), and receive a plastic 'numbercard' of similar proportions to a credit card with the number raised on the front shortly before their 16th birthday, and are advised to keep the card safe (only one replacement card may ever be issued over the lifetime of an individual).

"Konstnärens frihet" kanske någon säger. Ja, men även en "konstnär" ska väl vara lite trovärdig?

Söndagen den 2 januari 2011: Infrastrukturhistoria
När jag nu har skrivit ovanstående rubrik så inser jag att jag borde ändra den. I varje fall om jag vill att någon ska läsa vad jag skriver. Antagligen är det så att väldigt många tror/tycker att infrastrukturhistoria låter tråkigt och torrt.

Det är det inte.

Att jag själv är intresserad av gamla vägar och deras tillkomst är kanske inte så konstigt med tanke på att jag har ägnat min yrkesverksamma tid åt vägar och Vägverket (numera nedlagt och ersatt av Trafikverket). Tyvärr (tycker jag) är det så orättvist att det normalt finns mycket med dokumenterat om gamla järnvägar än om gamla vägar. Som tur är inser jag att även järnvägar är intressanta.

Men det finns även andra infrastrukturanläggningar att läsa om och lära sig mer om – och allra först att inse att de överhuvudtaget existerar/har existerat, nämligen kanaler. Sådana har man byggt i vårt land i kanske tusen år – om man har en vid definition av begreppet.

Det kan alltså handla om storskaliga anläggningar för sjöfart med stora fartyg (Göta kanal och Strömsholms kanal tex), mindre anläggningar för smärre fartyg och pråmar (tex slussen vid Silfhytteå), ofta knutna till bruk, för timmerflottning (Korsnäs kanal mellan Dalälven och Prästtjärn i Torsång eller Korsnäskanalen mellan Dalälven och Korsnäsverken i Gävle tex). Man kan även räkna med kanaler som enbart har avsetts för att transportera vatten, dvs dräneringsföretag för att sänka en sjö och skapa ny åkermark eller för att föra vattnet till eller från en kraftstation.

En webbplats som innehåller mycket intressant om väldigt många kanaler i Sverige är webbplatsen Nordens alla kanaler.

I och för sig kanske de flesta delsidorna är ganska kortfattade – men de kan ge inspiration till att söka mer på annat håll.

Besök sidan!

Fredagen den 24 december 2010: Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand
Frans G Bengtsson har i Röde Orm, sjöfarare i västerled gett en skildring av hur julen kan ha gått till hos en vikingakung. Bakgrunden är alltså att Orm och hans vänner i sju år tjänat i det moriska Andalusien, där man ju inte fick äta fläsk. Läs och njut!

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig  fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

• Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
• Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Torsdagen den 16 december 2010: "Det går som tåget"
Att använda liknelser och talesätt när man ska berätta något brukar vara ett bra sätt att göra framställningen mer tydlig och levande. Men man får vara aktsam med vilka liknelser man använder så att innebörden är aktuell.

När man i SVT:s ekonominyheter igår kommenterade Riksbankens höjning av reporäntan med 0,25% sa man att detta berodde på att den ekonomiska återhämtningen i Sverige går fortare än förväntat, den ”går som tåget”.

Att Sveriges ekonomi är god är ju glädjande, inte minst för oss pensionärer. Oavsett alla resonemang om att pension är uppskjuten lön så måste det finnas en kassa/plånbok att hämta den uppskjutna lönen ifrån om det ska bli någon pension – och det vill vi ju alla att det ska bli.

Men ”går som tåget”? Med tanke på förra vintern och inledningen på denna vinter och hur tågtrafiken har fungerat så var det kanske inte en så bra liknelse. Det man har hört i massmedia om tågtrafik har ju nästan enbart handlat om att tågen har blivit inställda eller kommit fram avsevärt försenade. Och det var väl inte så man menade att återhämtningen av Sveriges ekonomi skulle beskrivas?

Med anledning av tågbekymren utlovade SJ:s styrelseordförande Ulf Adelsohn samma dag att bolaget var villigt att fördubbla den banavgift, som man betalar för att få köra på spåren, från 200 till 400 miljoner kr per år under förutsättning av att pengarna går direkt till drift och underhåll av järnvägarna. Allt för att säkerställa att spåren skulle vara i gott skick och tågen kunna gå som de ska – eftersom SJ hävdar att det i första hand är Trafikverkets (fd Banverkets) drift och underhåll av spåren som är orsak till problemen.

Det låter bra. Men de flesta som hör erbjudandet kan nog ha en tendens att ”övervärdera” det och tycka att en fördubbling av pengarna till drift och underhåll måste innebära en väldig förbättring.

Man bör då betänka att de spåravgifter som SJ betalar (motsvarigheten till vägarnas fordonsskatt) endast utgör en bråkdel av kostnaden för drift och underhåll av järnvägsnätet. Hur mycket som Trafikverket har använt för detta under 2010 vet jag inte men i Nationella planen för transportsystemet 2010-2021 ( se här ) avsätts under dessa tolv år 64 miljarder kronor vilket innebär ungefär 5,3 miljarder per år.

Det är alltså av dessa 5,3 miljarder kr för drift och underhåll av järnvägsnätet som vi tågresenärer (via banavgiften) betalar 200 miljoner kr, resten betalar vi som skattebetalare (liksom hela kostnaden för investeringar). En ökning från 5,3 till 5,5 miljarder kr genom fördubbling av banavgiften är naturligtvis positivt – men vi ska inte förvänta oss någon revolution i framkomligheten.

(Det finns ju faktiskt några andra bolag som också kör tåg och betalar spåravgift – hur mycket de betalar har jag inte grepp om, men deras verksamhet är blygsam i förhållande till SJ:s).

Det är intressant att notera att det finns likheter mellan tåg- och flygtransporter. När det gäller flyg är det vid start och landning som det kan hända något. När det gäller tåg är det på stationerna det blir bekymmer, där växlarna snöar igen (ja, undantag finns ju, i förra veckan blev det problem på en linje i Östergötland sedan elledningen rivits ner. Men oftats är det på stationerna). Att det är lättare att klara av snö på linjen framgår av denna filmsnutt:

Fast ibland kan det bli för mycket snö även ute på linjen, då går det inte att komma fram. Texten till den här bilden, tagen efter en snöstorm i North Dakota USA i mars 1966 lyder: "I believe there is a train under here somewhere!"

Tisdagen den 14 december 2010: Vem ska jag tro på?
Det undrade Tomas di Leva i en sång från 1987. Och det ligger ju en del i det.

Hasse Alfredsson trodde på Robert Lind i Kramfors, i varje fall i en sketch i Under dubbelörnen 1980.

 

Men låt oss vara lite mer allvarliga. I massmedia kan man idag läsa (eller höra) om en undersökning som Fastighetsbyrån (tillhörig Swedbank) har låtit Reagera Marknadsanalys AB genomföra. Den handlar om hur stort förtroende allmänheten i Sverige har för några olika yrkesgrupper.

Så här blev resultatet:

Andel av svenska folket som har högt förtroende för olika yrkesgrupper:
Läkare 55%
Poliser 50 %
Banktjänstemän 21%
Advokater 21%
Hantverkare 13 %
Politiker 6 %
Fastighetsmäklare 5 %
Journalister 4 %
Fondförvaltare 4 %^
Bilhandlare 1 %

Visst kan man göra några personliga reflektioner över resultatet. Att läkare och poliser ligger högst upp låter för mig ganska naturligt, att de inte hade ännu högre siffror kan kanske förvåna.

Och att bilhandlare ligger i botten förvånar väl inte heller. Där känner väl alla att de har en uppgift, nämligen att sälja.

Att politiker bara har stort förtroende hos 6% av befolkningen får de kanske skylla sig själva för. Framför allt genom att alltid smutskasta varandra, aldrig kunna erkänna att ett förslag som motståndarna lanserat faktiskt kan vara ganska bra. (Med undantag för Mona Sahlin i sitt tal för en vecka sedan – men det var ju först efter det att hon annonserat sin avgång).

Den yrkesgrupp som rimligen borde bli allra mest skärrad av undersökningen är väl journalisterna. Att andra grupper, som faktiskt bara har en uppgift, nämligen att sälja och tjäna pengar, att de ligger lågt kan ju vara en sak. Men journalister brukar i varje fall själva framställa sig som någon sorts ”sanningens budbärare” som har högre mål med sin verksamhet än att bara dra in pengar. (Även om man har svårt att tro det när man läser kvällstidningarnas löpsedlar och förstasidor på webben).

Nog borde redaktionerna (och journalistklubbarna) sätta sig i krismöte och fundera över vad de ska ta sig för om de vill vinna allmänhetens förtroende – om det inte är så att de inte bryr sig så länge pengarna ramlar in.

Svenske stjärnan
greps för sexbrott
Typisk kvällstidningsrubrik

Men i ärlighetens namn: Jag tror nog att det i första hand är kvällspressens journalister som svenska folket tänker på när de ger journalisterna låg trovärdighet. Våra lokala reportrar försöker nog skildra verkligheten så sant de kan.

Lördagen den 11 december 2010: Disktrasehygien
Sverker Olofsson har gått i pension. I varje fall från sitt program Plus. (Jag vet att han i stället har börjat med ett annat program, där han intervjuar olika personer. Jag har sett några, de var intressanta och bra. Även om det kändes ovant att han inte var lika aggressiv som vi är vana att se honom).

Men några andra programledare har övertagit Plus. I det senaste programmet testade man olika rengöringsmedel, dels två sk "fantommedel", Cillit Bang och Mr Muscle, och ett vanligt diskmedel (som inte namngavs men som alla kände igen som Yes).

Det handlade om vilket som var bäst och det visade sig att Yes var minst lika bra som de båda andra, men väldigt mycket billigare.

Dessutom lät man mäta hur mycket bakterier som fanns kvar efter rengöringen, såväl på köksbänken som i själva disktrasan. Konstaterandet blev att själva disktrasan var en verklig smittohärd, den borde man byta väldigt ofta. Och helst även koka upp med täta mellanrum. Oavsett rengöringsmedel.

När jag hade diskat efter lunchen idag tänkte jag på det där. Tittade på vår disktrasa, en gul Wettexduk, och tyckte att den nog var ganska ny. Men för att vara skötsam bestämde jag mig för att ändå koka upp den. Tappade upp vatten i en kastrull, la i disktrasan och satte på plattan.

Sedan gick jag in i vardagsrummet, la mig på soffan och löste korsord. Efter ett bra tag ropade Margaretha, som satt och surfade, och undrade vad det var som luktade. En sekund senare började brandvarnaren tjuta.

Vattnet i kastrullen hade kokat bort, disktrasan var förkolnad och hade börjat brinna. Det blev till att spola vatten på den för att släcka elden och sedan slänga såväl disktrasan som kastrullen. Och vädra ett bra tag. Och ta ner brandvarnaren och ta ut den på balkongen så att den tystnade.

Man brukar ju säga att mjölk kokar över medan man vänder ryggen till. Ny får jag komplettera med att disktrasan börjar brinna medan man löser korsord.

Så kom ihåg om ni tänker koka disktrasan - gå inte ut ur rummet!

Tisdagen den 7 december 2010: Pite?
För ett tag sedan anlände vi, Margaretha och jag, till Arlanda på kvällen efter flygresa. Enligt tidtabellen skulle vi landa 18.30, men när det gäller långa flygresor så kan man ju inte vara så där säker på ankomsttiden. Så för säkerhets skull bokade vi in oss på sista tåget till Falun som går 22.31 från Arlanda. Vi tyckte att vi hade god marginal.

Men vi bedrog oss. Planet tog mark först 23 ungefär och sedan tar det ju ytterligare tid innan man har fått ut bagaget. Så någon hemresa den kvällen skulle det inte bli. Flygbolaget berättade dessutom att alla hotellrum i närheten av Arlanda var fullbelagda så det var bara att vänta i hallarna på Arlanda. Inte så roligt när vi redan hade rest länge.

De bänkar, som man skulle kunna lägga sig på, var redan belagda av andra resenärer. Vi strosade runt en stund och kom bort till det hotell som ligger i själva anläggningen. Det heter ”Rest and fly” och tillhandahållet små krypin som man kan sova i när man bara väntar på nästa resförbindelse. Det är den lokal som Systembolaget tidigare hade. Vi har bott där en gång tidigare och då fungerade det bra.

Det fanns inga rum, hade ju flygbolaget sagt, men jag tänkte att jag kan ju ändå fråga, det kostar inget, och det skulle ju teoretiskt kunna tänkas att det blivit något återbud. Men så var det inte, när vi kom in i receptionen stod det en skylt med ”Fullbelagt” på disken.

      

I deras vestibul stod det ett antal fåtöljer. Vi satte oss i varsin, de var riktigt bekväma. Efter ett tag kom nattportiern och frågade vänligt när vår avgång var. Hon kunde inte låta oss sitta där – men hade en lösning. Om vi köpte en duschbiljett för 100 kr så gick det bra. Det tyckte vi var en bra lösning så vi betalade och satt kvar, riktigt skönt, vi halvsov eller sov i ett par timmar.

Men vid fyratiden var jag vaken igen. Min kropp var väl fortfarande inställd på Thailands-tid och det innebar tio på förmiddagen. Då ska man inte sova.

Även om jag inte sov var det skönt att sitta kvar i den bekväma fåtöljen. Jag satt där och tittade och insåg att det rimligen var samma person/bolag som ägde/drev detta hotell och Pite Havsbad eftersom det fanns massor med reklam för den senare anläggningen.

Då började jag fundera över det här med Pite. Lokalbefolkningen i orterna säger ju Lule, Pite, Skellefte och Ume trots att det på officiell svenska skrivs och sägs Luleå och Piteå osv. Hur kommer det sig?

Min första tanke var att det från början har hetat Pite men att någon ditrest lantmätare eller liknande myndighetsperson hade missuppfattat eller av annan anledning skrivit Piteå. Och sedan har det därför officiellt blivit så. I så fall borde det ”rätta” namnet vara just Pite.

Sedan insåg jag att mitt resonemang borde vara riktigt om det handlade om naturfenomen som sjöar, floder, berg och namn på gårdar eller byar. Dessa har väl rimligen de första bosättarna gett namn åt och det borde vara detta namn som är det ”rätta”. Men nu handlar det ju om städer. Och en stad är inget som tillkommer så där spontant. En stad är något som överheten/kungen beslutar om och i samband med det namnger. Ofta på en helt ny plats där bebyggelse inte funnits tidigare.

(När jag här använder ordet ”ofta” är det i den betydelse som vi pensionärer lägger i ordet. För dagens ungdomar betyder tydligen ordet närmast motsatsen, se bloggen den 24 oktober).

(Nu kanske någon påtalar att detta resonemang om hur en stad tillkommer stämmer inte alls beträffande Falun. Och det är ju riktigt, Falun växte till sig som bosättning på grund av Kopparberget och blev först så småningom 1641 utnämnd till stad. Men man kan se Falun som undantaget som bekräftar regeln, en stad var normalt något som överheten bestämde att den skulle finnas för handelns skull, det var ju bara i städerna som man fick handla).

Så om överheten/kungen beslutat att här ska finnas en stad vid namn Piteå, varför kallar lokalbefolkningen den för Pite? Är det bara av lathet eller har det med dialekten att göra att man slopar sista bokstaven?

Piteå någon gång mellan 1690 och 1710, från Erik Dahlberg, Svecia Antiqua et Hodierna

Och varför blev staden av överheten döpt till Piteå?

Man kan ju tro att det har med vattendraget att göra. Men älven heter ju Pite älv och motsvarande för de andra. Dessutom är de ju typiska ”älvar”, dvs ganska ordentliga vattendrag med forsande vatten och ser inte ut som några små stilla åar i Småland.

Pite älv - minsann inte någon liten å!

---------------------------------

PS: En kommentar till bilden av Piteå från Svecia Antiqua och Hodierna. På Kungliga Bilbliotekets webbplats, som har en lång redogörelse om verket, kan man läsa följande:

Flera landsändar är representerade enbart med ett fåtal planscher och Skåne finns, såsom tidigare nämnts, över huvud taget inte med. Norrland representeras av ett fåtal planscher, huvudsakligen landskaps- och stadsvyer. Dahlbergh själv besökte aldrig de norrländska städerna och när han bearbetade de förlagor han fick sig tillsända, lade han genomgående till en våning på alla hus. Trähus förvandlades dessutom till stenhus och klockstaplar i trä till klocktorn i sten.

------------------------------

Kommentar:

Lars-Erik Edlund, Umeå Universitet:
Om man ser på de övrenorrländska namnen på nutida -eå och följer dem från medeltiden och framåt ser man (för att nu ta ett exempel) att 1300-talets Umu 1427 skrivs Umo, en form som finns ett tjugotal gånger fram till 1600-talets första del. Från 1518 och framåt får dock detta Umo konkurrens med Umå, som förekommer ett tjugofemtal ggr fram till 1660-talet. 1525 och fram till 1607 finns dessutom Ume. Och 1608 finner man enligt den som studerat detta för första gången Umeå. Denna form kan man säga är en kompromiss mellan skrivformerna Ume och Umå – båda speglar uttalsformen Umo som är den regelrätta utvecklingen av en dativ-/ackusativ-/genitivform av Uma (som är nominativ). Skrivformen med å har säkert också haft stöd i att å i övre Norrland betydelse 'älv' (jfr Ådalen). På sätt och vis kan man säga att Umeå är en skrivbordsprodukt. Det är med andra ord en ganska komplicerad process.

Senare har namn av helt annat ursprung, som Skellefteå, Piteå, Lule, Torneå anslutit sig till denna skriftmodell.

Om Du vill läsa mera om Umeå- (och andra -eå-) formers uppkomst kan Du ta del av Gösta Holms uppsats i ämnet i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1958 .

Måndagen den 6 december 2010: Do you speak english?
”Yes” svarar vi naturligtvis på det. Jag tror att det var redan i fjärde klassen som vi började läsa engelska. Vi svenskar brukar ju anse att vi är duktiga på engelska. Fast sedan hör man andra som säger att vi inte alls är så duktiga. Hur det förhåller sig med våra engelska kunskaper i jämförelse med andra länders befolkningar, det vet jag inte.

Men någon sa att även om man pratar bra engelska så ska man vara medveten om att för en engelsman låter det ändå inte särskilt bra. Vederbörande påstod att de svenskar (eller vemsomhelst annan som inte har engelska som modersmål) som i Sverige anses prata mycket bra engelska, tex en anglofil som ofta reser till England på semester och kanske till och med går i tweedkavaj, han/hon kommer som bäst upp i samma nivå som en engelsk sexåring när det gäller språkbehandling. Om det är sant vet jag inte men det kanske ligger något i det.

Själv bryr jag mig inte så mycket om det där med riktig språkbehandling, det viktiga för mig är att jag ska kunna göra mig förstådd – och att jag ska kunna förstå vad min samtalspartner säger. Det är nog det senare som är viktigast egentligen. De som jag pratar med brukar förstå vad jag säger, det är värre för mig att förstå.

Det var motivet till att jag för något år sedan började gå i en studiecirkel/konversationskurs i engelska i Senioruniversitetets regi och med Valdemar Petersson som lärare. Om jag nu har lättare att förstå talad engelska vet jag inte – men vi har trevligt på kursen så jag fortsätter.

”Nackdelen” med konversationskursen är att såväl Valdemar som vi deltagare pratar långsam och tydlig engelska (dessutom med svensk ”brytning” som ju är helt annorlunda än den brytning som tex en thailändare har). Så pratar ju inte folk i allmänhet.

Jag har försökt att träna upp min förmåga att lyssna genom att se på engelsktalande filmer utan svensk text. Men det blir så jobbigt att jag tröttnar efter fem minuter och byter kanal på TV. Jag måste koncentrera mig så för att förstå att jag inte kan uppskatta handlingen i filmen. Det beror ju på att man i filmer pratar som folk gör mest, såväl på svenska som engelska, dvs lite sluddrigt och tyst och med ofullständiga meningar och med slangord.

När vi hör gamla inspelningar av skådespelare från början av 1900-talet eller filmer fram till andra världskriget tycker vi att de talar väldigt ”tillgjort” och teatraliskt. Det beror, som jag har förstått det, på att man i teater- och scenskolor på den tiden när man inte hade mikrofoner och högtalare fick lära sig att tala högt och tydligt och artikulera väl så att även de som satt på bakersta raden i salongen skulle kunna höra vad som sades.

Det är väl så som vi skulle vilja att de, som vi pratar engelska med på semestern, skulle uttrycka sig. Men det gör de ju inte. Så vad kan vi göra för att lättare förstå dem, utöver att fortsätta hos Valdemar Petersson?

Torsdagen den 2 december 2010: Vad ska jag göra med det gamla pianot?
Kommer du ihåg att jag den 25 september i bloggen kommenterade förhållandet att det finns väldigt många pianon, som ingen vill ha. Mitt tips var att man skulle kunna bygga upp en samling av gamla pianon mycket enkelt - om man har intresse, starka armar och en lämplig lokal.

Om man inte har det men har ett gammalt piano själv så kan det vara värre att bli av med det. Men här är ett tips till ombyggnad av pianot, det är ypperligt som stomme att installera datorn i:

Torsdagen den 2 december 2010: Vilken bok ska jag läsa?
Det publiceras massor av böcker, såväl facklitteratur som skönlitteratur. (I bloggen den 18 augusti konstaterade jag att Google har utrett att genom tiderna har 129 864 880 st böcker publicerats).  Man kan näppeligen inte läsa alla. Hur gör du för att bestämma dig för vilken bok du ska läsa? Det finns ju ett antal metoder:

• Läser recentioner i tidningar och lyssnar på recentioner i radio och TV
• Lyssnar på goda råd från bekanta.
• Tittar på omslaget och läser vad som kan stå på omslagets baksida.
• Öppnar boken och läser på första sidan.

Det där med att läsa inledningen på första sidan kanske inte är så särskilt ovanligt. Det finns ju en del inledningar (av romaner, facklitteratur är kanske annorlunda) som har blivit klassiska. Som till exempel Hundra år av ensamhet av nobelpristagaren Gabriel García Márquez:

Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendìa påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.

Den har ansetts som briljant genom att få läsaren att fundera över vad som har hänt för att föra honom inför en exekutionspatrull.

Men det kan vara tveksamt att gå efter första sidan. Antagligen är det just den sidan som författaren har lagt ner mest möda på, just för att locka läsaren att läsa vidare. (För min egen del tyckte jag att 100 år av ensamhet blev ganska långtråkig).

I stället finns det de som anser att man ska slå upp sidan 99 i boken och läsa den. Då har man kommit en bra bit in i boken. Om författaren har tröttnat på att lägga ner energi på att göra sidan lockande, ja kan vet man att man kan strunta i att läsa boken.

Men är just sidan 99 den rätta? Ja, säger en del experter. Då har författaren kommit mellan en fjärdedel och en tredjedel genom boken. En alldeles lämplig sida.

Nu finns det en webbplats där man kan läsa sidan 99 av olika böcker för att testa. Och är du själv författare kan du ladda upp sidan 99 av din bok så kanske du får fler läsare. Lycka till!

Man kan ju invända att om detta blir allmänt känt så kanske en författare ser till att det på just sidan 99 händer något intressant eller att han i allmänhet formulerar sig extra väl där. Ja, risken finns ju. Men jag har svårt att tro att författaren, när han skriver boken, har koll på vilken sida som kommer att bli just sidan 99, det beror väl på hur förläggaren väljer format, textsnitt osv? Så den risken kanske inte är så stor.

Ta och testa några böcker som du har läst och tyckt vara bra respektive dåliga. är sidan 99 representativ?

---------------
PS Det där med exekutionslokal påminner mig om ett yttrande som kom in till Vägverket med anledning av ett förslag om en vägombyggnad. Man påtalade att det var synnerligen olämpligt att lägga vägen enligt förslaget eftersom området ofta användes av skolan som exekutionslokal.

Förhoppningsvis ägnade sig väl inte skolan åt några avrättningar, det skulle väl vara exkursionslokal.

Tisdagen den 30 november 2010: Vad är vackert?
Om man står vid en strand mot väster och ser på solnedgången vid horisonten kan det ofta bli vackra färger på himlen, särskilt om det finns en del glesa moln på himlen så att den sjunkande solens strålar belyser molnen snett underifrån. Vi kan sitta där och njuta av den nedåtgående solen och av färgerna på himlen, sucka och säga "så vackert det är".

Så här kan det se ut:

Men om en konstnär tar sig för att måla samma sak med samma färger, då säger vi "usch, vad smaklöst, grällt, överdrivet och hötorgsaktigt".

Konstigt, va?

Måndagen den 29 november 2010: Krabbor och salamandrar
När man vid lågvatten vandrar längs en sandstrand där det är stor skillnad mellan högvatten (flod) och lågvatten (ebb) kan man ibland bli förundrad över konstiga mönster på stranden. Mönster i massor som kan täcka hela stranden i ett bälte mellan lågvattennivån och högvattennivån.

När jag första gången såg dessa märken eller mönster förstod jag till att börja med inte vad det var. Sedan insåg jag att det var ett oändligt antal små, små krabbor som hade åstadkommit mönstren. Varje krabba gräver ett hål rakt ner i sanden och den sand, som fanns där krabban skapar hålet, formar han till små klot som han rullar iväg en bit från hålet. Det är dessa små klot som skapar mönstren. Hålen kan vara i storlek mellan några millimeter och några centimeter i diagmeter.

Mönster av krabbornas arbete.

När högvattnet kommer ett antal timmar senare fylls alla hålen med vatten och därmed med sand, varvid även mönstren suddas ut. Och när vattnet drar sig tillbaks börjar krabborna om med att gräva sina hål och skapa sina mönster på stranden.

Ett evighetsarbete. Det är tur att krabbor inte har så stor hjärna - för det har de väl inte? Hade de haft större hjärna och kunde reflektera över livet skulle de väl omgående ha blivit deprimerade över det ändlösa arbete som de håller på med. Ett arbete som omintetgörs samma dag, när högvattnet kommer. För mig skulle det kännas meningslöst, hopplöst och knäckande.

Men krabborna sliter på. De ger inte upp. Den tanke jag fick när jag på Koh Jum återigen betraktade krabbornas arbete var följande: Skulle vi inte kunna se till att nyttja krabbornas id och flit på något sätt som nyttjar oss människor? Visserligen är varje krabba väldigt liten och det arbete han åstadkommer är därmed också litet. Men antalet krabbor på en enda strand är ju så gigantiskt stort. Om man på något sätt kunde få krabborna att gemensamt åstadkomma något arbete som vi kan utnyttja så skulle summan av deras arbete kanske kunna bli betydande.

Varför krabborna gräver dessa hål vet jag inte. Kanske är det för att där nere i sanden hitta något ätbart? Eller för att skapa ett hål där de kan krypa ner och gömma sig för att inte bli mat åt andra djur.

Om det är för att leta mat så borde vi människor på ett enkelt sätt kunna förse dem med mat mot att vi nyttjar deras grävarbete – ungefär som vi ger bina socker och tar deras honung.

Hur det ska gå till att ta till vara dessa krabbors arbete för vår räkning har jag inget begrepp om. Jag ska ta upp saken med min gode vän uppfinnaren, han som har hittat på No-Snake (som hindrar ormar att krypa in på sommarstugetomter) och Björn-Frasse (ett skydd mot björnar som man kan möta i skogen). Han kan säkert klura ut något fiffigt. Men har du redan nu en idé så hör gärna av dig.

Nu måste jag dock erkänna att när jag skriver detta blir jag lite orolig och börjar tänka på boken Salamanderkriget av tjecken Karel Capek. Har du läst den? Det har jag, en av de bästa böcker jag någonsin läst – men då ska man komma ihåg att jag inte har läst så väldigt många böcker. I varje fall utöver sådana som Röde Orm och Kompendium I–V i Vattenbyggnad.

Salamanderkriget är en rolig men tragisk skildring av människans inneboende dumhet, egoism och kortsynthet. Kanske passar det med ett idag ofta använt ord: Girighet.

Så här skrev Bosse Gustafsson i Dagens Nyheter om boken:

"En äventyrare till sjökapten upptäcker på en liten ostindisk ö en hittills okänd salamanderart, som lever i en grund havsvik och som för kortare stunder också kan gå upp på land. Djuren är otroligt läraktiga, fridsamma och samarbetsvilliga. Kaptenen lär dem att hämta upp pärlmusslor åt honom. Snart kan djuren själva öppna musslorna med knivar som kaptenen ger dem. De får också harpuner så att de kan försvara sig mot hajarna, som dessförinnan har varit deras svåraste fiende och som har hindrat deras vidare utbredning.

De första åren lyckas kaptenen hålla salamandrarnas existens hemlig. Han inplanterar dem på många öar och de letar pärlor åt honom och gör honom rik. De lär sig tala några ord, och särskilt intelligenta salamandrar blir arbetsledare för de övriga.

Så upptäcker vetenskapsmännen salamandrarna. De finner att dessa har en intelligens som vida överstiger andra djurarters.

Affärsmän och politiker blir också intresserade. Salamandrarna visar sig vara en synnerligen effektiv och billig undervattensarbetskraft. De får bygga hamnar och utvinna nytt land ur havet. Man förser dem med verktyg och sprängämnen för alla tänkbara arbeten under vattnet, även militära. Salamandrarna löser världens avsättningsproblem och skapar högkonjunktur. Handeln med dem sköts av ett internationellt salamandersyndikat, och deras värde börsnoteras efter fasta normer för fysisk och psykisk förmåga.

För att rätt kunna utnyttja salamandrarna måste man bibringa dem vissa teoretiska färdigheter, ge dem undervisning. Med sina nya kunskaper och hjälpmedel kan salamandrarna komma till rätta med alla de faktorer som tidigare har bromsat deras förökning. Snart finns det fler slalamandrar än människor på jorden.

Det höjs varningar för salamanderfaran, men affärsvärldens och politikernas vältaliga entusiasm överröstar alla invändningar mot salamanderexploateringen.

En dag är upproret oundvikligt…

Salamanderproblemet tycks höra till mänsklighetens ständiga följeslagare. Då bör boken om det också göra detsamma."

Har du inte läst boken – gör det! Det kanske till och med är bättre än att fundera på hur vi ska kunna utnyttja krabborna.

Torsdagen den 25 november 2010: Lat? Okulturell?
Är det så att SPF Falubygdens webredaktör har blivit lat? Det har inte skett en enda uppdatering av webbplatsen mellan den 1 och den 25 november, det har stått notiser om "kommande aktiviteter" som har ägt rum för ett bra tag sedan. Och inte ett enda nytt inlägg har gjorts på bloggen.

Svaret är entydigt: JA!

Så här är det: Margaretha och jag bokade redan i våras  in två flygstolar till Krabi i Thailand under november. Inte för att november är den bästa månaden i Thailand (det kan fortfarande ligga kvar lite av monsunregnen i vissa delar) utan för att november är en så embarligt trist månad här hemma i Sverige. Det enda som vi egentligen hade bestämt (förutom dit- och hemresedatum) var att vi skulle börja med att vila ut efter den långa resan på Koh Jum, den lilla ön mellan Krabi och Koh Lanta, där vi varit tre gånger tidigare. Sedan hade vi pratat om att vi kanske borde göra en sväng upp till norra Thailand, Chiang Rai och Chian Mai, för att titta på naturen och de olika bergsstammar som bor där. Det har vi aldrig gjort tidigare. Men alla som har varit där har sagt att det är så vackert och intressant. Kanske skulle vi även ta en liten tur ner till Langkawi som ligger längre söderut på samma Andaman-kust som Koh Jum, men precis på andra sidan gränsen till Malaysia.

Så hade vi tänkt även om inget var definitivt bestämt. Vi hade i varje fall fått en hel del tips om norra Thailand av vår ganne Göran som brukar extraknäcka som reseledare.

Starten blev precis som vi hade tänkt oss. Vi tog båten från Krabi till Koh Lanta för att komma till Koh Jum. Halvvägs stannar båten ute på öppna havet och ett halvdussin långtailbåtar (en från varje bungalowanläggning) svärmar som bin runt den och lägger sig i tredubbla rader utanför varandra. Bagaget från de som ska lämna ön langas från den ena båten till den andra, passagerarna klättar mellan båtarna och sedan är det tvärtom med de nya besökarna. På Youtube har jag hittat detta klipp från båtbytet:

 

De tre gånger som vi tidigare har varit på ön har vi bott på Season Bungalows. Visserligen var det "av misstag" som vi hamnade där första gången. Men vi trivdes så fantastiskt bra att vi har återvänt dit. Men i år tänkte vi att så konservativ ska man väl ändå inte vara och tog båten till Joy Bungalows, som ligger nästan allra längst söderut på ön. Där hyrde vi den finaste bungalowen de hade, en av de nya som står på pelare.

Om de gör detta för att vara "tsunami-säkra" eller helt enkelt för att man ska få bättre utsikt över havet vet jag inte, kanske bådadera. Hur som helst låg den väldigt nära havet, cirka 20 m vid högvatten och 50 m vid lågvatten. Bungalowen var fin tyckte vi (även om det var dyrt i jämförelse med vad vi hade betalat tidigare på Season) - ända tills vi insåg att de överhuvudtaget inte hade någon elström i sina bungalows, bara i restaurangen. Visserligen fick vi oljelampor men de dög inte att sitta och läsa vid - och det fanns alltså inte heller någon fläkt (och naturligtvis inte AC).

Nästa dag promenerade vi längst stranden ända bort till Season och kom överens om att de skulle komma och hämta oss med sin båt. Och precis som de två återkomstgångerna tidigare kände de igen oss, Pen som driver anläggningen säger att hon och hennes man har sina kännetecken på gästerna, oss kallar de för "de långa kineserna"!

400 Bath (dvs 100 kr) per natt betalade vi här för en jättefin bungalow. Tidigare har det inte funnits något fast elnät på ön utan Season har haft ett eget dieselaggregat stående längst bort på området. Men förra året fick ön elnät så nu fanns det el dygnet runt här.

Vi njöt av att bara koppla av. För koppla av måste man göra här - det finns helt enkelt inget att göra. Mer än att njuta. Jo, det är klart, man kan hyra en longtailbåt och besöka Phi Phi-öarna som hela tiden syns i horisonten, cirka två landmil rakt västerut. Eller åka till någon annan ö eller ut och fiska. Men det är allt. Själva byn Baan Koh Jum, längst söderut, den avverkar man på en kvart. Även om Margaretha hittade och köpte en mycket snygg klänning där.

Det är inte alla som står ut med sådan sysslolöshet.

Jo, jag såg en skylt om ytterligare en utfärd, det var någon som arrangerade "trekking" dvs vandringar runt och upp på berget på ön. Berget är 400 meter högt och det skulle aldrig falla mig in att bestiga det i den värme som råder. Ett år hyrde vi cyklar och cyklade på den enda vägen längs hela ön men det gör vi inte om, det var svettigt. Och alla thailändare tittade undrande på oss, de enda som cyklar i Thailand är barnen, alla andra åker moped.

Men jag vet faktiskt en person som har varit uppe på berget, han är svensk (vad annars?) och heter Anders Grawin. Det märkliga är att han och några andra hade gått upp på berget på morgonen (antagligen för att det inte skulle vara alltför varmt) den 26 december 2004, dvs samma dag som tsunamin slog till. Han hade kamera med sig och fotograferade vad han rimligen tyckte var väldigt vackra vågor som bildade mönster i havet. Sannolikt bör han och de som var med honom vara några av ett fåtal människor på hela jorden som såg tsunamin innan den slog till. Antagligen kunde han inte då förstå vad som skulle ske någon minut senare. Det är ruskigt att tänka sig.

          

Att se något sådant slapp vi.

Vi bara njöt av att lata oss. Vandrade längst stranden. Var femhundrade meter mötte vi en annan vandrare och sa "hallo" (till skillnad mot Koh Lanta finns det även andra nationaliteter än svenskar bland besökarna på Koh Jum - på Koh Lanta är det enklast att säga "hej" eftersom det är allra mest sannolikt att den man möter är svensk. På Jum är det nog bara 50% som är svenskar).

Lika ofta som vi mötte någon på stranden sa vi till varandra "nä, nu får vi ta ett dopp igen". Så gjorde vi det.

Visst var vädret inte lika soligt och varmt som när vi har varit där i februari - men det var nästan bara bra. Även om det var mulet så var det varmt och skönt och vi kommenterade med att "det är nog nollgradigt hemma i Falun". Några regnskurar kom det också, varav ett par ordentliga, en av dem var faktiskt en riktig storm som gjorde att anläggningarna inte kunde ha kvar sina båtar vid stranden utan fick ta gästerna via byn på "baksidan" av ön.

Efter ett tag konstaterade vi att "vi har det ju så bra här, varför ska vi åka till norra Thailand och titta för?". Anledningen att vi åkte var ju egentligen inte för att vi hade ett brinnande intresse av att lära oss mer om stamfolken uppe i bergen, anledningen var helt enkelt att november i Sverige är så trist, vi ville ha värme och bad och njuta av det. Och det gjorde vi så bra på Koh Jum. Vi bestämde oss för att strunta i Chiang Mai. Kanske skulle vi ta en tur ner till Langkawi - men efter ett tag struntade vi i det också. Vi åkte in en knapp vecka till Koh Lanta för att Margaretha skulle kunna strosa i butiker  och handla lite till barnbarnen. Och en klocka till henne.

Sedan tillbaks till Koh Jum och Season igen.

Så alltså. Er webbredaktör har verkligen varit lat. Och kanske även okulturell eftersom vi struntade i hur bergsfolken har det.

Det som var intressant att lägga märke till var hur stor andel av gästerna på Season som hade varit där tidigare. "Rekordet" (som vi träffade på) var ett svenskt par som hade varit där åtta gånger sedan 2005 (anläggningen öppnades i november 2003). Och Pen verkade känna igen dem alla. Och skämde bort oss med små matpresenter och frukter och kakor.

Vi längtar redan tillbaks!

--------------------------------

PS: På tal om alla svenskar på Koh Lanta. När vi började åka på semester till Thailand för tio år sedan tillbringade vi två gånger en del av semestern på Phuket. Vi sa då att på Phuket var vi yngst (eftersom de flesta andra turister var pensionärer) medan på Koh Lanta var vi äldst. Javisst, det var naturligtvis en överdrift men det låg ändå en hel del i det. Numera är förhållandena ändrade på Koh Lanta, turisterna består i första hand av två olika grupper, pensionärer och småbarnsfamiljer. Men fortfarande är det en väldig dominans av svenska turister.

När vi skulle resa hem och stod i kön till passkontrollen på flygplatsen i Krabi (som i första hand betjänar Koh Lanta och Ao Nang) vände sig en amerikan som stod före oss i kön om och frågade "Are we the only non-swedes on this airport? Have you closed down Sweden for the winter?".

--------------------------------

PSII: Så här berättar Anders Grawin:

Trodde aldrig att jag skulle få så mycket förfrågningar om bilderna. Många forskningsinstitut världen över tycker att dem är väldigt värdefulla i deras forskningar.

Vi tog ju en morgontur (jag, en kompis och 2 från Jum) och kom upp på toppen. Vi satt där ca 5 min innan vi såg något underligt på vattnet. Min kompis som otroligt konstigt nog hade det sista han gjorde innan han släckte lampan på kvällen läst en artikel i Illustrerad Vetenskap om tsunamis sa direkt att det var just en tsunami. Men uppifrån berget såg den inte så otroligt stor ut som den sen visade sig ha varit. Samtidigt ringde en kompis mig från Sverige och sa att det varit en jordbävning utanför Phuket.

Vi började gå ner från berget och mötte då ö-befolkningen på väg upp, då blev vi stressade då vi hade våra familjer kvar nere på stranden. Vi fick skjuts på några mopeder tillbaka där vi såg förödelsen med förstörda bungalows och longtail båtar som låg i skogen på andra sidan vägen. Till slut hittade vi våra familjer uppe i bergen där vi övernattade. Dagen efter hittade vi våra bungalows helt förstörda och allt vi hade var borta. Men vi är glada att vi överlevde och att inte tsunamin kom mitt i natten.

Ha det bra. Vi kanske syns på Jum någon gång.

Visst är det en konstig kommunikationsvärld som vi lever i. Han satt på berget och såg tsunami-vågorna komma mot stranden. Och så får han ett telefonsamtal från Sverige som berättar om jordbävningen som orsakat tsunamin.

Söndagen den 31 oktober 2010: Om tid
Rubriken ovan skulle kunna förleda någon läsare att tro att detta är en essä. Det är det inte, det skulle vara alltför förmätet av mig att kalla dessa små tanker för en essä. Så här definierar SAOB ordet essä:  

Kortare framställning av ett visst ämne på vetenskaplig grund, men med litterär form; numera oftast om tidskriftsartikel över litterärt eller kulturellt ämne.

Tyvärr är jag nog varken tillräckligt vetenskaplig eller kulturell för att kunna benämna dessa tankar för en essä.

Men hur som helst. Att jag börjar fundera över tid nu på morgonen beror naturligtvis på att vi än en gång måste ställa om en massa klockor i samband med att vi går över till vintertid/normaltid. Naturligtvis är hela idéen med att ställa om klockorna ett bevis på hur svårt vi i vårt moderna samhälle har att hantera vårt eget liv, dvs att anpassa det till naturens växlingar i form av ljusförhållanden. Om vi tycker att vi borde stiga upp tidigare på morgonen än på vintern skulle vi naturligtvis kunna göra det utan att behöva ändra klockan. Men det klarar vi inte av.

(I går kväll när jag lyssnade på nyheterna i TV påtalade man i varje sändning att "precis klockan 3 ska vi vrida tillbaks klockan en timme". Varför betona ordet "precis"? Det hade väl räckt med att säga "klockan 3"? Särskilt som alla vet att ingen ändå stiger upp mitt i natten för att ändra klockorna.)

Det som slår mig varje gång det blir dags att ställa om klockorna är hur många klockor vi har i ett enda hem. Varje år blir jag lika förvånad. Om det beror på att vi är så beroende av att veta tiden eller om det beror på att det är så enkelt att inkludera en klocka i diverse andra utrustningar vet jag inte, det kanske är en kombination. I varje fall har vi

• Köksklocka
• Två väckarklockor (båda på Margarethas sängbord)
• En klocka i termometern
• Var sitt armbandsur
• Klocka i mobiltelefonen
• Klocka i den fasta telefonen
• Klocka i datorn
• Klocka i bilen

Antagligen har jag glömt bort några. Och alla dessa behöver jag ju inte ställa om, datorn och den fasta telefonen klarar detta helt själv – men inte mobiltelefonen. Varför?

Numera har jag lärt mig att med sunda förnuftets hjälp inse hur jag ska vrida klockan, framåt eller bakåt. Men de där fåniga ramsorna har aldrig hjälpt mig. ”Ta fram trädgårdsmöblerna på våren och sätta tillbaks dem på hösten” pratar folk om. Men när jag funderar på trädgårdsmöbler som ramsa blir det ”Ta ut trädgårdsmöblerna från förrådet och sätta in dem igen” – det ger ingen ledtråd för klockans hantering.

Men när det ändå handlar om tid kan jag inte låta bli att ge er chansen att läsa vad som rimligen måste klassificeras som en riktig essä, nämligen Torbjörn Tambours Om påsk, tideräkning och matematik. Synnerligen intressant, enligt min uppfattning. Läs och njut.

Här är ett litet utdrag:

Ett år är som vi vet inte exakt 365 dygn, utan ungefär ett kvarts dygn längre. Detta har man känt till länge och Julius Caesar genomförde år 45 fKr en kalenderreform i det romerska riket för att ta hänsyn till detta. Det bestämdes att vart fjärde år skall vara ett skottår med 366 dagar. Skottdagen inföll tills för några år sedan den 24 februari, nu är det istället den 29. Förledet skott- har med skott och skjuta att göra, i betydelsen inskjuta. Denna kalender kallas den julianska och i den är alltså ett år exakt 365,25 dygn och skottår är de år som är jämnt delbara med 4.

Verkligheten är emellertid mer komplicerad än så och några hundra år senare började man misstänka att något var fel. Den engelske munken Beda Venerabilis ("den vördnadsvärde", 673-735, abbot i klostret i Jarrow, Northumbria) gjorde noggranna observationer av vårdagjämningens datum och noterade att den förmodligen hade flyttat på sig sedan Caesars tid. Eftersom han bara hade tillgång till primitiva tidmätningsinstrument som solur och tidvatten kunde han inte säga exakt hur mycket, men hans observation är ändå ett imponerande arbete. I början av 1500-talet hade vårdagjämningen flyttat sig så mycket som tio dagar, vilket var märkbart för alla och något måste göras.

Efter ett omfattande utredningsarbete beslöt påven Gregorius XIII om en omfattande kalenderreform som genomfördes i den katolska delen av världen år 1582. Detta år strök man helt enkelt 10 dagar ur almanackan, så att den 15 oktober följde direkt på den 4, och vidare beslöts att skottår är de år som är jämnt delbara med 4, utom sekularåren, dvs 1600, 1700, 1800 osv, av vilka bara de som är jämnt delbara med 400 är skottår (således var inte 1900 ett skottår, medan 2000 var det). Det "gregorianska" året är mycket nära det riktiga, de skiljer sig bara på knappt 26 sekunder.

I de protestantiska och ortodoxa delarna av världen förhöll man sig inte förvånande mycket skeptisk till detta papistiska tilltag. Den ortodoxa kyrkan beräknar fortfarande sina helger enligt den julianska kalendern och detta går igen i en del av de länder som varit eller är ortodoxt dominerade. I de protestantiska länderna infördes den nya tideräkningen successivt och under större eller mindre motstånd. I Sverige, som var nästan sist i Västeuropa med att reformera kalendern, skedde det 1753, även om man gjorde halvhjärtade försök tidigare. Sålunda ströks skottdagen 1700, men man strök inte de 10 dagarna, vilket ledde till att landet  fick en alldeles egen kalender som skilde sig från alla andra länders. Den strukna skottdagen tog man dessutom igen 1712, då en ny dag, 30 februari, sköts in i kalendern.

Reformen 1753 orsakade mycken oro bland allmogen och många var rädda att de hade blivit bestulna på 12 dagar av sitt liv. Om man vill räkna ut vilken dag en viss historisk händelse inträffade, så måste man ta hänsyn till kalenderreformerna; Karl XII:s dödsdag den 30 november är exempelvis angiven i den julianska kalendern och den ryska revolutionen på hösten 1917 kallas omväxlande oktober och novemberrevolutionen.

Intressant är att notera att Sverige var bland de sista länderna i Västeuropa att införa den Gregorianska kalendern, vi brukar ju alltid tro att vi är så "moderna" och är bland de första att införa nyheter.

    
Beda Venerabilis och Gregorius XIII

Tisdagen den 26 oktober 2010: Bryr vi oss om Falun?
Häromdagen (den 12 oktober 2010) kommenterade jag här i bloggen vad ”vi” ska göra med området mellan järnvägen och Strandvägen vid Tisken.

Då skrev jag att samhällsplanering är en uppgift för kommunen men kommunen är ju inte ”de” utan det är ”vi”, dvs alla vi som bor här. Därför är det en uppgift för oss alla. Att fundera över och ge idéer om. Gör vi verkligen det?

Just nu gäller frågan vad det ska bli av de båda kvarteren Västra Falun och Teatern. Det är de två kvarter som omgärdas av Gruvgatan, Myntgatan, Stigaregatan och Sturegatan och som för närvarande bland annat inrymmer resterna av det nerbrunna Egnellska huset. För närvarande pågår (äntligen!) bakom de gamla fasaderna återuppbyggnaden av detta hus som ska innehålla lokaler för Sveriges Television och för kommunala förvaltningar.

Men hur ska resten av de båda kvarteren användas? Det är en intressant fråga eftersom de ligger centralt och utgör en resurs i utnyttjandet av staden. För närvarande utgör en stor del av kvartersytorna mer eller mindre oordnad parkering. Så är det inte meningen att det ska förbli. Centrala kvartersytor ska användas till angelägna ändamål. Jag tror att alla håller med mig om att detta är en angelägen fråga för oss falubor att engagera oss i.

Falu kommun har därför låtit upprätta ett detaljplaneprogram för att bredda beslutsunderlaget inför upprättandet av detaljplan. I programmet skisseras två olika scenarier, ett där kvarteren inrymmer bostäder och kontor – samt förhoppningsvis butiker mot Myntgatan och Gruvgatan, och ett där även inryms lokaler för ett större nöjesetablisemang innehållande bowlinghall, restaurang och bar.

Kommunen har hållit ett samrådsmöte för att presentera programmet och få synpunkter på detta. Till mötet kom, förutom kommunens representanter, nio personer varav sju var fastighetsägare och endast två tillhörde den sk ”allmänheten”.

Två av femtiotusen kommuninvånare!

Om just du säger att du skulle ha gått men inte visste om mötet eller inte kunde just den kvällen – då har du chansen att komma med synpunkter i alla fall. Börja med att läsa detaljplaneprogrammet (här!), sedan kan du höra av dig till kommunen.

Fast ärligt talat är jag inte särskilt förvånad över att det var få som engagerade sig. Det är svårt att engagera allmänheten för långsiktiga frågor, speciellt svårt är det att engagera dem i tid, dvs när det finns möjlighet att påverka. Synpunkter kommer lätt senare, när allting är beslutat och klart.

Som representant för Vägverket deltog jag i mängder av liknande möten. Det gällde till att börja med att lägga mötet på ”rätt” tid. Om det visade sig att det just den kvällen pågick en fotbolls- eller ishockeymatch kunde man lätt få kommentaren att ”ni har lagt mötet just i kväll för att ingen skulle komma”.

De som kom var oftast pensionärer. Eftersom vägåtgärder tar lång tid innan de blir genomförda och sedan har konsekvenser för väldigt lång tid borde det i stället vara ungdomarna/småbarnsföräldarna som rimligen skulle ha haft störst anledning att engagera sig. Men de har fullt upp med att hämta, mata och lägga barn hela kvällarna. Vi laborerade med olika tidpunkter för att få fler unga till mötena men det var bara vid speciella tillfällen som vi hade någon större framgång.

Men – du som är pensionär, ta dig tid och läs kommunens detaljplaneprogram och tänk igenom vad du tycker och hur det bör vara för att Falun ska vara en attraktiv stad för dig, dina barn och dina barnbarn!

Söndagen den 24 oktober 2010: Ofta?
Häromdagen hade jag på föreningens webbplats förstasida bäddat in en videosnutt från Youtube, den visade en björn som åt på en slagen älg. Den här var det:

 

Det är ju så på Youtube, liksom på många andra webbplatser, att man kan skriva in egna kommentarer (om man är inloggad). De flesta kommentarerna brukar innebära att man talar om att man uppskattar videon. En av kommentarerna till videon med björnen som åt på den slagna älgen löd:

Ofta älgen är slagen?

Då började jag att känna mig gammal. För jag förstod inte vad vederbörande menade - trots att jag satt och funderade en lång stund. Ofta? Det är väl så att dagens tonåringar har lagt in en helt annan betydelse i ordet "ofta" än vad jag är van vid - men vilken?

Jag har skickat epost till alla våra barn och frågat. Men inte fått någon förklaring, antagligen beroende på att de alla är i trettioårsåldern, dvs alldeles för gamla för att förstå vad ungdomen av idag menar. Och barnbarnen är alla under fem år så de är lite för unga.

Så läste jag i Aftonbladet av idag ( http://www.aftonbladet.se/wendela/article7995047.ab )  en artikel om ungdomarnas språk på internet, där gavs också en ordlista med förklaringar av en del olika ord/förkortningar. Och i artikeln hade artikelförfattaren själv med en mening med ordet "ofta".

En del av oss tror kanske att vi har förstått. Och lägger oss i. Vi skriver ”lol, lol…”, fullständigt omedvetna om att vi gör bort oss totalt. ”Lol” får absolut INTE användas av en förvirrad tonårsförälder.

”Lol” är till för alla under 25.

Jag har någon gång lagt till ett litet ”lol” i en mening på Facebook med följande konsekvens: ”Mamma, ofta du skriver så! Vi tar bort dig som vän om du inte skärper dig!”

När jag läste det hoppades jag att "nu ska jag få veta". Men någon förklaring till vad som menades med "ofta" gavs inte.

Kanske någon av er som läser detta har barnbarn som är äldre än mina och som kan förklara. Berätta för mig i så fall!

Men det här med att ha "egna" ord är ju absolut inget nytt, det har väl alltid använts, precis som tex kläder, för att markera samhörighet inom en grupp (tex ungdomar) och att "vi i gruppen" skiljer oss från andra (tex vuxna). Det är ju inte heller förbehållet ungdomar, även vi vuxna har en tendens att göra så, till exempel för att markera att "vi är inne". När jag arbetade på Vägverket i Borlänge, en arbetsplats med cirka 600 anställda, var det väldigt tydligt att det ständigt lanserades nya modeord, som det gällde att lära sig innebörden av för att tillhöra "det drivande innegänget". När "alla" hade lärt sig ordet försvann det, då var det ju ingen mening med att använda det längre. Då kom nya ord. Speciellt märkte jag detta när jag i mitten av 80-talet hade veckopendalat till Umeå ett år. När jag kom tillbaks till Borlänge var det helt nya ord som var inne.

Och när jag var i tonåren hade vi också konstiga förkortningar, även då ofta baserade på engelska ord. Så dagens ungdomar är egentligen ganska traditionella, de gör precis som deras föräldrar och farföräldrar. Och visst var det så att när vi var tonåringar tyckte vi att det var görknasigt om vuxna försökte använda ungdomarnas ord. (Jag bodde i Trollhättan i Västsverige och där var allting "gör-").

Men vad betyder "ofta"?

---------------------------------------

PS: Nu har jag fått svar från ett av de stora barnen som uppenbarligen var ungt - i varje fall i sinnet:

Så här ska du läsa meningarna: "Det är inte särskilt troligt att björnen var slagen." "Det känns inte så sannolikt att du skulle skriva lol mamma". Hälsningar från sanna som väntar på ikea och säger till jonas "ofta vi får in allt vi köpt i bilen..."

Så nu vet jag. Men undrar i stället hur ordet "ofta" har kunnat få den betydelsen!

-------------------------------------

Kommentarer:

Åsa Passanisi, Aftonbladet: Visst är det svårt att hänga med, jag är bara 38 år men det är mycket som jag inte förstår...."Ofta" har blivit ett uttrycka för "Eller hur?/lägg av/det menar du inte", i mer negativ/förvånade betydelse. Exempel: Visste du att Kalle och Anna är ihop? Ofta!  (dvs...du skojar/det tror jag inte på). "Ofta älgen är slagen" betyder nog "Jag tror inte att älgen är slagen". Ungefär så.

Fredagen den 22 oktober 2010: Inget att hänga upp sig på!
Jo, det är kanske det som det är. Eller kanske inte ”sig”, men några snygga kläder.

November månad gillar varken Margaretha eller jag. Vi är nog inte ensamma om det. Även de som med värme brukar förklara att de älskar hösten ”för det är så vackra färger och så hög klar luft då” och de som gillar vinter för skidåkningens skull – ja, till och med de brukar erkänna att november månad faktiskt inte är någon höjdare. Snarare tvärtom. Inga färger i naturen, bara grått. Och den snö som eventuellt kommer blir det ingen glädje av, bara slask. Och för Margaretha och mig, som älskar sommar och värme, är det naturligtvis ännu värre.

Så vi tänkte ta en sväng och åka och bada i varma vatten i stället. Men för att få lite omväxling i badandet och njutandet av solen tänkte vi även göra en sväng till norra  Thailand, Chiang Mai och/eller Chiang Rai. Så var tanken.

Men i går kväll när vi tittade på TV-nyheterna berättade de om översvämningar i norra Thailand, floderna svämmade över (och det var fara å färde att vattnet snart även skulle nå Bangkok). Det lät ju inte så bra, tyckte vi. Skulle vi verkligen ge oss dit?

Det bästa är ju att fråga någon som är i närheten, tänkte jag. Och letade reda på en svensk kvinna i Bangkok, Annika Jonasson, som hade en blogg på nätet.

När jag hittade hennes sida började jag fundera över livet och vad man gör av det. Det är en sådan där fråga som jag annars i första hand brukar få när jag ser på TV-reklam för diverse skönhetsmedel (och som ofta avslutas med att en kvinnlig röst viskar ”because you are worth it”). Då kan det hända att jag funderar över hur de som producerar reklamen kommer att känna när de ligger på sitt yttersta och tänker tillbaka på sitt liv. ”Vad har jag gjort med mitt liv? Jo, urfånig reklam för onödiga produkter”. Hur kommer de att känna sig?

Inte för att jag vill påstå att min egen livsinsats har varit speciellt exceptionell och märklig, men att delta i förbättrandet av den svenska infrastrukturen känns som att det har varit någon mening med yrkeslivet.

När jag läste om Annika och hennes verksamhet i Bangkoks slum, då insåg jag att det finns andra verksamheter än att planera och bygga vägar som kanske ger mer direkt nytta för ett antal människor (vägplanering är ju verkligen långsiktig verksamhet!). Verksamhet som inte syns så mycket och kanske inte är så där väldigt glamorös – men som sannolikt gör stor nytta för de som behöver hjälp.

Läs till exempel om hennes initiativ med klädgalgar (för ”vintage-kläder”), som fattiga kvinnor i Bangkok ”klär” med mönstrade bomullstyger, så att kläderna inte halkar av. Här är adressen: http://50ibkk.blogspot.com/search/label/H%C3%A4ng%20P%C3%A5 . Och läs mer om hennes verksamhet på hennes blogg. Eller köp några galgar!

-----------------------------

PS: Jag fick svar över natten på frågan om översvämningar: Jag tror inte du behöver vara orolig för översvämningar så långt norr ut.....pratade med vår chaufför som har sin släkt i Chiang Mai och han sa att det är helt ok där.

Torsdagen den 21 oktober 2010: Det finns hopp för ungdomen!

I Falu-Kuriren i morse läste jag en insändare. Jag blev så glad. Så här stod det:

Inga bra argument mot kepor
Varför får man inte ha keps i grundskolan? Jag har frågat lärarna efter argumenten men alla säger:

-Så har det alltid varit i alla tider. Det handlar om ren hyfs!

Men egentligen om man ska gnälla på kepor kan man ju lika gärna gnälla på att vissa elever inte har kniven i höger hand och gaffeln i vänster hand när de äter. Eller att någon elev skriver med vänster hand. Och i kyrkan ska man ju i alla fall visa respekt och ta sig sin huvdbonad. Men tanterna som gnäller på att man inte får ha keps inomhus får ha på sig någon liten mössa i kyrkan, utan att någon gnäller på dem.

Men egentligen, hur mycket stör en keps i ett klassrum? Det är ju inte precis som att man har på sig någon påvehatt som skymmer sikten för dem bakom.

Nej, några riktiga argument har jag inte hört ännu så mitt råd till er som gör regler i skolan är att ni ser till att det finns ordentliga argument för de regler som ställs upp. Då blir ni trovärdiga.

Ohyfsad elev

Att jag blev så glad beror inte på att jag egentligen tycker att eleverna ska få ha keps på sig i skolan. Det tycker jag nog inte - utan att ha resonerat igenom med mig själv varför jag tycker så.

Nej, min glädje berodde på att den "ohyfsade eleven" formulerade sin ståndpunkt på ett så bra och sakligt sätt (även om jag tyckte att resonemanget med vänsterhänthet inte precis passade in i sammanhanget). Kan en svensk grundskoleelev av idag argumentera så bra för sin ståndpunkt, då finns det ett gott hopp för såväl ungdomen som för demokratin.

Tisdagen den 19 oktober 2010: Vad betyder färgpluttarna?
Det är ungefär femtio år sedan jag gjorde min militärtjänstgöring – eller lumpen, vilket du vill. Då var det väldigt viktigt att omgående lära sig hälsa, dessförinnan fick man inte permission att gå utanför regementsområdet. Och så måste man lära sig vad gradbeteckningarna betyder så att man kunde ange rätt titel på befälet.

• Vicekonstapel (eftersom jag tillhörde artilleriet)
• Konstapel
• Furir
• Överfurir
• Sergant
• Styckjunkare
• Fänrik
• Löjtnant
• Kapten
• Major
• Överstelöjtnant
• Överste

Så benämndes de olika befälsgraderna. Fast fanns det inte en grad till förutom Sergant och Styckjunkare bland underofficerarna? Högre grader än överste tror jag inte att vi behövde lära oss – mer än namnet på ÖB. Nils Swedlund och Torsten Rapp hette de under det år som jag låg inne (men det kom jag inte ihåg nu utan fick kolla upp på Wikipedia!).

Förutom gradbeteckningen kunde man på uniformen se truppslag och förbandstillhörighet. Det är ju inte heller så konstigt.

Men när man ser bilder av höga officerare i TV eller i tidningar eller på nätet brukar de dessutom ha en massa ”färgpluttar” på vänstra sidan av vapenrocken.

Just de här färgpluttarna råkar sitta på den amerikanske generalen William E Ward

Vad betyder alla dessa ”pluttar”? Varför sitter de där? Är det någon som kan uttolka vad de betyder (utan att ha en bok med koder tillgänglig)? Är det krigsslag som man deltagit i – men svenska officerare lär väl inte ha deltagit i så många slag? Eller är det för att tala om något annat som innehavaren har gjort?

Sitter de där ”bara” av statusskäl? Är det så att ingen bryr sig om vad de betyder – det gäller bara att ha så många pluttar som möjligt?

Och vad kallas de? För ”färgpluttar” heter det väl inte? Kom fram nu, alla yrkesmilitärer, och berätta för oss okunniga!

------------------------------------

Kommentarer:

Torbjörn Blom: Ja det är inte så lätt för den oinvigde. Det är "släpspännen", d.v.s. tyget ifrån medaljerna som man bär istället för de stora originalmedaljerna. De olika färgkombinationerna visar vilken medalj man fått sig tilldelad och i vissa fall har man även siffror som visar hur många medaljer man fått av samma medalj. Som yrkesofficer är man stolt över de medaljer man fått. Personligen bär jag bara mina utlanduppdragsmedaljer, men de finns de som även bär svenska medaljer. Det är ett bevis för uppskattning som jag personligen gärna visar andra att jag har erhållit.

Söndagen den 17 oktober 2010: Göteborgs Handelskompani
Någon stockholmstidning håller vi oss inte med, Margaretha och jag. För några år sedan nappade vi på ett erbjudande om att prenumerera på DN (eller var det SvD?) enbart på söndagarna för en tid. Men vi förlängde inte prenumerationen, det var så mycket papper att vi inte tyckte att vi han läsa den, trots att vi var lediga på söndagarna.

Häromdagen kom en av våra grannar in och lämnade över nycklarna till sin lägenhet. Han skulle resa bort och ville att vi skulle ta hand om posten, och kanske även vattna blommorna.

I morse tog Margaretha in hans Svenska Dagbladet till oss, hon tyckte att vi kunde passa på att läsa den - om vi gjorde det försiktigt så att den inte blev skrynklig.

Då såg jag en stor annons från Bohusbanken:

LETA I GÖMMORNA!

LÖS IN BEVISET I "JÄRNVÄGSLOTTERIET"!

Jag kunde inte låta bli att läsa hela annonsen. Där stod det följande:

Göteborgs Handelskompani gav år 1876 ut dessa delaktighetsbevis som motsvarar nutida premieobligationer. Utgivningen hänförde sig till ett lån till Göteborgs Handelskompani med obligationer i Bergslagsbanan som säkerhet. Handelskompaniet gick i konkurs år 1879. Pengar avsattes därvid för inlösen av utelöpande delaktighetsbevis. Fortfarande har 1809 bevis inte lösts in. Ett bevis är nu värt 60.000 kronor.

Handelskompaniet drog i fallet med sig bl a Rosendahls Fabriker AB i Mölndal med sockerraffinaderi, bomullsspinneri och väveri. Antalet arbetare var 1200.

HÄMTA DINA PENGAR!

Upplysningar lämnas av Lena-Britt Hansson, Bohusbanken, Box 11055, 404 22 Göteborg. Telefon 0752-484143

Då blev jag ännu mer nyfiken och gick in på Bohusbankens webbplats (banken är numera tydligen en del av Den Danske Bank). Där stod det mer:

Handelskompaniets historia

Handelskompaniet startades 1871. Såsom finansinstitut hade Göteborgs Handelskompani rätt att driva och köpa företag samt handla med aktier i företag. Ordförande och dominerande personlighet var Carl-Otto Francke. Franckes aktieinnehav var dock mycket begränsat, - 10 procent. En del andra namnkunniga personer tog plats i styrelsen, såsom Oscar Dickson och August Röhss.

Handelskompaniet förmedlade bland annat obligationslån till Halmstad-Jönköpings Järnväg och var också dominerande låneinstitut vid byggandet av Bergslagsbanan. Kompaniet var också intressent i Stora Kopparberg, Atlas järnvägsaffärer samt i ett antal finska sågverk.

Starten i 1870-talets internationella högkonjunktur var ytterst lyckosam.  En filial öppnades i London, "The Gothenburg Commercial Company Ltd" som tillsammans med Stockholms Enskilda Bank var huvudfinansiär för Atlas. Franckes och Handelskompaniets största engagemang var dock Bergslagsbanan där man djärvt lånade ut 15 miljoner kronor utan full täckning.

Kompaniets framgång var till en början stor och redan 1872 fick aktieägarna utdelning på sina aktier. År 1875 omsattes 17 miljoner kronor, varav en stor del i obligationer. Franckes post som styrelseordförande var ohotad trots hans blygsamma aktieinnehav.

Efter något år blev dock obligationsmarknaden mättad och från år 1876 blev vinsten sämre.  Kompaniet kunde inte realisera järnvägsobligationerna utan blev sittande med stora egna poster. Man försökte till och med något inom bankvärlden så unikt som ett lotteri för att bli av med järnvägsobligationerna. Det skedde i samarbete med den schweiziska firman Köckert, Haltenhoff & Co i Genève som den 22 juli 1876 utfärdade de "Järnvägs Premie Obligationer" vars innehavare nu ombedes att ge sig tillkänna. Också detta försök att få in pengar blev ett totalt fiasko; man fick in 1/14 av det belopp man väntat sig.

Den 18 januari 1879 fick Göteborgs Handelskompani ställa in sina betalningar med en konkurs som följd. Franckeimperiet rasade samman.  Samtidens och eftervärldens dom var hård avseende Francke och hans affärsmetoder. Företaget hade för litet eget kapital och en alldeles för stor upplåning och klarade därför inte en lågkonjunktur. Dessutom var Handelskompaniets industriengagemang långt större än andra samtida bankers.

Att det "förr i tiden" precis som nu har funnits en hel del spekulativa affärsidéer visste vi nog alla tidigare. En del lyckades, andra inte. Precis som nu. Det är inte så konstigt. Det konstiga är, tycker jag, att pengarna har legat där i snart 150 år och vuxit. Utan att de på något sätt har "försvunnit". Tydligen är det ordning och reda i svenska banker. Förresten - 1809 bevis á 60.000 kronor, det blir över 100 miljoner kronor som bara ligger där. Man kan undra vart pengarna hade tagit vägen om det hade varit i Nigeria (med tanke på de sk "Nigeriabreven").

Dessutom har pengarna uppenbarligen förvaltats på ett bra sätt. Kan man tro. På beviset ovan kan man läsa att det kostade 15 kronor år 1876. Nu får man (om man hittar beviset) i stället 60.000 kronor.

Fast det är ju en väldigt lång tid också, 134 år. Vad blir det för ränta i genomsnitt? Jo, ungefär 6,5%. Det är ju en ganska bra ränta, för att vara "i genomsnitt" under en så lång tid. Men det är ju inte "jättemycket". Själv skulle jag inte ha gissat på att 6,5% ränta skulle kunna förvandla 15 kr till 60.000 kronor. Men det blir väldigt mycket när det är väldigt lång tid.

Men penningvärdet har ju förändrats under denna tid också. Enligt SCB har konsumentprisindex ändrats från 95,4 år 1876 till 4378 år 2009. Det innebär alltså att de 15 kronorna 1876 var värda lika mycket som (15*4378)/95,4 dvs 690 kronor år 2009. Visserligen påtalar SCB att "Jämförelser över lång tid är behäftade med stor osäkerhet, särskilt med tanke på att levnadssättet har genomgått stora förändringar". Men om vi ändå använder konsumentprisindex så innebär det att den reala räntan under alla dessa år i genomsnitt varit ungefär 3,5%.

Man kan undra hur många som kommer att "hitta" detta papper i sina gömmor? Antagligen inte så många, gissar jag. Kanske du har ett?

Några klipp från dagspressen om företaget:

Klipp från Wernamo Tidning den 23 mars 1877

Wernamo Tidning den 21 september 1877

För övrigt kan man notera att Wernamo Tidning tydligen har gått över från den gamla frakturstilen till den moderna antikvan (som väl egentligen är mycket äldre än frakturstilen?) under 1877.

----------------------------------------------------------

En gång i tiden hade jag en tabellsamling där man kunde hitta de mest skiftande sifferuppgifter, bland annat vad värdet av 100 kr blir efter ett visst antal år vid en viss ränta. Det var bekvämt, i stället för att sitta och multiplicera vad 17 kr blir efter 7 år vid 3% ränta

17*1,03*1,03*1,03*1,03*1,03*1,03*1,03

var det bara att gå in i tabellen. Numera behövs ingen tabell, datorn och ett excelark klarar uppgiften fortare än vad det tar för mig att hämta boken - om jag hade haft den kvar.

Torsdagen den 14 oktober 2010 Har du pratat med en "eng" på sistone?
Det sägs att det finns många pensionerade lärare bland medlemmarna i SPF Falubygden. Om det stämmer borde det väl finnas någon som för mig kan förklara varför vi kallar invånarna i olika länder som vi gör.

Så här är det. En hel del länder har namn som slutar på –land

England	engelsman
Tyskland	tysk
Island	isländare, islänning
Holland	holländare
Grekland	grek
Ryssland	ryss
Irland	irländare
Thailand	thailändare
Finland	finländare (finne, finlandssvensk)

Det verkar ju inte finnas något system, i varje fall inget som framträder tydligt för mig. Att kalla en engelsman för en "eng", en islänning för en "is", en holländare för en "holl" låter ju i och för sig väldigt knepigt i mina öron. Men det kanske bara beror på att jag är så ovan vid att höra det? Att lägga till "-ländare" är ju inte så svårt att komma på när det gäller länder som slutar på -land. Men varför har vi inte gjort det för tyskar, greker och ryssar? Har det något att göra med vilken bokstav som kommer närmast före "land"?

En eng?

En annan stor grupp länder är sådana vars namn slutar på –ien

Belgien	belgare
Italien	italienare
Albanien	alban
Spanien	spanjor
Tjeckien	tjeck
Slovenien	sloven
Slovakien	slovak
Kroatien	kroat
Serbien	serb
Bulgarien	bulgar
Rumänien	rumän
Indien	indier
Arabien	arab (ja, inget land - men ändå!)
Brasilien	brasilianare

I många fall tar man alltså bara bort "-ien", men varför belgare, indier, italienare och brasilianare?

Några landsnamn slutar på -rike

Frankrike	fransman
Österrike	österrikare

Varför skillnad?

Och slutligen en grupp med länder som slutar på diverse ändelser:

Norge	norrman
Polen	polack
Portugal	portugis
Kina	kines
Japan	japan
Israel	israel
Libanon	libanes
Turkiet	turk
Egypten	egyptier

Finns det något system som jag inte inser? Kan någon förklara för mig?

    
Östermannen Franz Joseph och frankrikaren de Gaulle?

------------------------------------------

PS: Min språkguru Valdemar Petersson säger att det finns inget system, ingen logik i hur vi benämner de olika ländernas invånare. Det är bara slumpen. Och undersöker man motsvarande på till exempel engelska eller tyska gäller samma sak där, inget system, ingen logik.

Tisdagen den 12 oktober 2010: Vad ska vi göra med området mellan Strandvägen och järnvägen?
I mitt yrkesverksamma liv arbetade jag mycket med vägplanering. Det är ju en del av den fysiska samhällsplaneringen. Det är därför kanske inte så konstigt att fysisk samhällsplanering intresserar mig fortfarande, dvs hur ska vårt geografiska närområde se ut och hur ska det nyttjas.

Detta är ju en uppgift för respektive kommun, i Falun för Falu kommun, att planera och ta ställning till. Men kommunen är ju inte ”de” utan det är ”vi”, dvs alla vi som bor här. Därför är det en uppgift för oss alla. Att fundera över och ge idéer om.

Det som fn är mest aktuellt i detta sammanhang är ju utformningen och utbyggnaden av Södra Centrum med ett nytt resecentrum som omfattar såväl buss- som järnvägstrafik.

Ett annat men närbeläget område som det är svårt att låta bli att fundera över hur det ska kunna användas på ett vettigt sätt, det är den långsmala landremsan mellan Strandvägen och järnvägen invid Tisken.

Sydost om detta, norr om Slussen och Karl Hedins Trä har det ju numera byggts ett antal villor. Där ser det trevligt ut (även om jag inte förstår varför ett av husen skulle vara svart när alla de andra är "nästan vita"). Men området nordväst om dessa villor och upp till Tiskenparkeringen är alltför smalt för att kunna bebyggas på ett vettigt sätt. Därför ligger det bara där, som ödemark, och ser allmänt trist ut.

Hur och till vad skulle vi kunna använda området så att det kommer till nytta – och därmed förhoppningsvis ser lite trevligare ut än idag. Vem som är markägare vet jag inte, kanske är det Trafikverket (fd Banverket) eller dess avknoppade fastighetsbolag Jernhusen, kanske är det Falu kommun? Men det är nog mindre intressant vem som äger området, jag antar att ägaren är tacksam för förslag till vettig användning.

Har du något förslag? Kanske en träningsbana för rullskidåkare? Från min tid på Vägverket vet jag att rullskidåkarna brukar uttrycka stor tillfredsställelse när en asfalterad gång- och cykelbana blir iordningsställd, de ser snabbt till att utnyttja den för sina behov. Så som skett med gång- och cykelbanan längs länsväg 293, Leksandsvägen. En bana här, mitt inne i stan, skulle kanske bli uppskattad?

Sträckan är cirka 700 m lång, det borde väl vara en acceptabel sträcka att åka innan man tvingas vända och åka tillbaks? Och parkeringsplatser finns det ju omedelbart norr om området vid Tiskenparkeringen.

Det vara bara en idé. Kanske har du något mycket bättre förslag? Hör av dig! Kanske är det du som har den där geniala idén.

------------------------------------------------

Kommentarer:

101013 Hyperboré: Mitt förslag kanske inte påverkar själva områdets markanvändning så mycket. Men ändå.

Vid järnvägsbankens fot, där det idag sitter ett trådstängsel, sätter man i stället upp ett långt plank, kanske 2-3 meter högt, som döljer den mindre vackra slänten. Faluns grafittimålande (och klottrande) ungdomar inbjuds att här utveckla sitt konstnärliga sinne i stället för på husväggar, gångportar och järnvägsvagnar. Antagligen skulle stadens fastighetsbolag uppskatta möjligheten och kanske till och med ställa upp med att sponsra var sin del av planket?

När hela planket är färdigmålat dokumenteras "konstverken" genom att de fotograferas och läggs ut på nätet, varefter alltihop vitmålas och är redo för nytt skapande.

Eftersom grafitti-konsten brukar ha ganska stora dimensioner kan det nog vara "lagom avstånd" att betrakta den när man vandrar runt Tisken på gångvägen nere vid vattnet.

Naturligtvis bör även andra åldersgrupper än ungdomar och andra konsttekniker än grafitti välkomnas - kanske SPF Falubygdens startar en studiecirkel i målning som kan redovisa sina verk här?

Grafitti i Polen

Måndagen den 4 oktober 2010: Varför just 5:70 kr?
Mina företagsekonomiska kunskaper är synnerligen grunda, de består i att jag en gång i tiden läste ”ett betyg” i företagsekonomi. Det var inte särskilt svårt – men det var fyrtio år sedan och mycket av det lilla som jag lärde mig har jag väl glömt bort. Men något sitter väl ändå kvar, till exempel att det finns två principiellt olika sätt att prissätta en vara.

Det ena sättet är att man tar reda på sin egen kostnad för varan (eller tjänsten) och sedan lägger på en lämplig vinst. Det låter enkelt men det är det ju inte. När man väl har börjat att diskutera fasta och rörliga kostnader, särkostnader och samkostnader så kan det bli ganska invecklat – och ge olika resultat beroende på hur man värderar de olika kostnaderna.

Det andra sättet är att fundera ut hur mycket jag kan ta ut för varan och ändå få den såld. Och då finns det två olika fall att behandla. Det ena är när det finns konkurrens – och det finns det normalt. Då måste man ta hänsyn till vad konkurrenterna tar för sin vara och försöka komma underfund med hur konsumenten värderar min egen vara i förhållande till andras varor. Men ibland finns det ingen konkurrens – då gäller det bara att fundera ut hur mycket det går att begära utan att konsumenten struntar i att köpa.

Att jag kom att tänka på detta beror på att jag i lördags råkade se lite grand av en repris av TV4:s Idol när jag klickade runt på TV. Programmet går ju ut på att ett antal ungdomar sjunger eller spelar och sedan ska tittarna ringa in (eller sms-a) och rösta på vilken de tycker är bäst. Den som får minst antal röster försvinner ut tävlingen.

Av någon anledning tar TV4 ut en avgift av de som ringer, 5:70 kr (+ trafikavgift). Egentligen förstår jag inte varför tittaren ska betala en avgift, rimligen borde det väl vara TV4 som betalar tittarna för att de gör en tjänst och ringer. För utan tittarnas ”arbete” att ringa skulle ju inte programmet fungera. Tittarna tjänar inget på att ringa.

Men uppenbarligen så ringer de ändå – och de betalar för att få göra en tjänst åt TV4. Det är alltså för mig obegripligt – men det lämnar vi åt sidan just nu.

Det som jag funderar över är alltså – hur kom TV4 fram till att avgiften skulle vara just 5:70? Varför inte 5 kr eller 6 kr eller 2 kr eller 15 kr? Det måste vara någon som djupsinnigt har suttit och klurat ut hur mycket man kan ta utan att ungdomarna ska börja tveka att ringa pga kostnaden. Och som har ansett att genom att göra det till ett ojämnt belopp så ”låter det mindre”.

Kan det vara så? Eller finns det en annan förklaring?

PS: Inget ont om TV4 för att de begär betalt av tittarna när tittarna gör TV4 en tjänst. SVT gör precis likadant i andra program. Och varför skulle de inte sno åt sig lite pengar när tittarna så gärna betalar?

PS2: Hur kan det komma sig att så många av mina funderingar uppkommer just när jag tittar på TV? Kan det bero på att programmen är så lite engagerande att jag börjar fundera på annat?

Söndagen den 3 oktober 2010: Man vet inte!
I en tidigare blogg (den 28 april i år) funderade jag kring hur det kan komma sig att kyrkan i Torsång ligger så "ocentralt" i socknen - eller kanske rättare sagt hur det kommer sig att sockengränsen går omedelbart väster om kyrkan. Folket i Skomsarby ska alltså ha tvingats att ta sig till kyrkan i Stora Tuna trots att kyrkan i Torsång låg mycket närmare till, bara ett stenkast bort.

Nu har jag äntligen fått besked. Inte varför - men att ingen vet varför det är så. Det är Bosse Jansson i Torsång som säger det och om han säger att ingen vet - ja, då vet ingen. För han vet allt om Torsång.

Han berättar att i Torsångs Hembygdsförenings årsblad 2007, Torsång ur ett geografiskt och befolkningsmässigt perspektiv, har man ställt precis samma fråga - men inte hittat något svar.

Fredagen den 25 september 2010: Är du en samlarnörd - eller vill du bli en?
I Antikrundan brukar värderingarna av diverse föremål med häpna ägare som blir förvånade över hur mycket deras föremål är värda (de är ju i huvudsak dessa föremål som visas i TV, de som inget är värda spelas ju inte in) interfolieras med lite olika utflykter, bland annat till någon entusiastisk samlare. En samlare som har specialiserat sig på en speciellt typ av föremål. Det kan vara änglar, mopeder, tekannor, Lisa Larssson-figurer, nageltänger, karolinervärjor - eller precis vad som helst.

När reportern frågar hur det kom sig att han/hon började samla på just dessa föremål är ett vanligt svar ungefär i den här stilen "Ja, jag råkade köpa två stycken och sedan väcktes intresset".

Har även du, när du har tittat på dessa samlare, funderat över om du skulle börja samla på något speciellt föremål? Och så småningom få ihop en stor samling och bli intervjuad i TV. Ett av problemen är väl att det tar ett bra tag att samla på sig en massa föremål - och oftast kostar det en smärre förmögenhet.

Men du kan av mig få ett tips på hur du bygger upp en samling, snabbt och billigt. En samling som verkligen kan komma att synas. Och höras.

Börja att samla på pianon. Runt om i Sveriges hem finns det pianon stående som ingen spelar på. De står där för att de ofta är vackra möbler och att ägarna tycker att de är "fina". Men när de har stått i något decennium utan att ha blivit änvända, eller i samband med en flytt, bestämmer sig allt fler för att göra sig av med pianot. "Det är ju bättre att det kommer till användning hos någon som verkligen har nytta av det genom att spela, därför bryr jag mig inte om att få det rätta värdet utan kan nöja mig med 1500-2000 kr". Så resonerar många pianoinnehavare.

Ända tills de inser att för att ett piano (eller vilken annan vara som helst) ska "ha ett värde" förutsätter det att någon är villig att betala för att inhandla pianot. Efter ett tag inser pianoinnehavaren att det inte finns någon som är villig att betala ens 1000 kr. Och vad värre är - det finns inte ens någon som är villig att komma och hämta det även om han får det gratis. Inte ens TaTillVara-verkstan här i Falun vill befatta sig med ett piano (med motivet att det är en försäkringsfråga, dvs risken för att deras anställda skadar sig vid ett lyft är alltför stor). "Vi får massor av förfrågningar", svara man där, "det slutar som regel med att man själv kör pianot till tippen på Varggården".

Tittar man på till exempel Blocket på nätet så finner man att det finns många hundra pianon utannonserade till salu. En del som fortfarande är optimister, anger ett pris, de som har haft sina annonser ute längre har ändrat till att det är gratis mot avhämtning.

Så här har du chansen att snabbt och till egentligen ingen kostnad alls bygga upp en omfattande samling av pianon. Det enda som du behöver är

• en kollega som hjälper dig att lyfta och bära pianona, ni bör båda två vara starka, närmast atletiska
• en pickup-lastbil eller en släpvagn att hämta dem på
• ett stort uppvärmt förråd, pianona mår inte bra av fukt.
• kompetens att stämma pianona, en samlares samling ska vara användbar, dvs man ska kunna gå runt bland alla dessa pianon och spela på dem.

Lycka till!

Alla pianona avbildade här får du gratis om du kommer och hämtar dem.

Men om det är så att du inte klarar av att uppfylla något av villkoren ovan, till exempel det där med ett stort uppvärmt förråd, då finns det alternativ som inte tar stor plats.

Samla frimärken! Det har vi väl alla gjort en gång i tiden, det brukar vara i tioårsåldern som alla pojkar börjar att samla frimärken (av någon anledning inte flickor - hur det kommer sig har jag ingen aning om. Är det för att de var fullt upptagna med att bolla?). Efter ett antal år blir frimärkssamlingen liggande i en garderob, eventuellt tillsammans med en motsvarande som är ärvs efter pappa. Förr eller senare brukar innehavaren tycka att det är onödigt att samlingen ligger där, den kan ju säljas och pengarna användas till något mer nyttigt.

Men även i detta fall blir de besvikna, precis som pianoägarna. Till en sida som Antik-Prat, där man har en särskild avdelning för frimärken, skriver folk regelbundet och undrar vart de ska vända sig för att få sina frimärken värderade så att de vet hur mycket de ska begära när de säljer dem. Det svar som de får är detsamma ständigt: Frimärkena är sannolikt inget värda eftersom det inte finns någon som vill köpa dem. Det finns nämligen inga "nya" frimärkssamlare och de gamla har de här vanliga frimärkena, som brukar finnas i de flesta samlingar.

Det är naturligtvis möjligt att det i samlingen finns ett eller annat frimärke av visst värde - men för att ta reda på detta måste man låta en specialist gå igenom hela samlingen. Det tar tid och han vill ha betalt för sin tid. Sannolikheten är mycket stor att värdet av samlingen avsevärt understiger kostnaden för värderingen.

Möjligen kan det finnas ett frimärke som av någon anledning en viss samlare är intresserad av eftersom han till exempel har specieliserat sig på märken som är stämplade i Aspeboda eller något liknande.

Alltså, det finns ett stort antal säljare som är villig att sälja om de får ett bud - men inga köpare. Så här kan du komma in och till en billig penning köpa på dig massor av frimärken. Men det finns ett par aber.

• Det är en massa "pyssel" med frimärken, de måste ordnas för att det ska bli något.
• Till skillnad mot pianoinnehavarna har frimärksägarna inget starkt behov av att hitta någon som tar hand om samlingen, de kan antingen låta den ligga kvar i garderoben eller helt enkelt slänga ut den med soporna.
• Du blir inte ansedd enbart som en samlande nörd (vilket kan vara lite positivt). Frimärkssamlare har numera en tönt-stämpel på sig (även om det handlar om ostämplade frimärken!), precis som att vara radioamatör!

Tisdagen den 21 september 2010: Malteserkors
Vet du hur ett malteserkors ser ut? Det gör du säkert, det var väl ett sådant som Arn i filmen hade på sitt tygskynke (ja, tygskynket har säkert ett namn som jag inte känner till). Så här ser det ut:

Men när jag påstår att Arn hade ett malteserkors i sin dräkt så är det ju en anakronism. Att korset kallas malteserkors beror på att när de sk korsfararstaterna föll och Johanniterorden, som Arn tjänade, drevs ut ur det heliga landet slog de sig ner på Rhodos, 1522 tvingades de att lämna Rhodos och "fick" så småningom Malta. Det var väl först då som orden kom att kallas Malteserorden och korset malteserkors.

Men, påpekar kanske någon som kommer ihåg hur Arns dräkt i filmen såg ut, Arns kors liknar inte riktigt ett malteserkors, hans var mer "fyrkantigt". Så här - fast Arns var inte så här likbent utan det nedre benet var längre, precis som vi är vana vid på ett normalt kristet kors.

Javisst är det sant. Förklaringen hittar vi i Nordisk Familjebok, den sk Uggleupplagan från 1910, där man kan läsa följande:

Det var alltså omkring 1120 som man ändrade korsets utformning från den "fyrkantiga" modellen till det som så småningom skulle bli känt som malteserkorset. Nu kanske återigen den minnesgode läsaren/biobesökaren påpekar att Arn i filmen uppgavs vara född 1150 och rimligen inte kom till trakterna kring Jerusalem förrän efter 1170 och borde därför burit en dräkt med det nya korset.

Om det är så att han som designade filmdräkten inte var ordentligt påläst eller om han tyckte att det gamla korset passade bättre vet jag inte. Konstnärens frihet, brukar man ju säga.

Hur det än är med den saken, hade det bara varit ett märke på en dräkt för många hundra år sedan hade jag nog inte kommenterat det här i bloggen. Men korset har även fått ge namn till en drivanordning som används för att överföra en kontinuerlig rotation till en periodiskt återkommande rotationsrörelse. Det drivande roterande hjulet har en tapp som glider in i en skåra i det drivna hjulet så att det rör sig ett steg i taget. Den halvcirkelformade delen på det drivande hjulet låser det drivna hjulet så att detta inte rör sig mellan förflyttningarna. Fiffigt, va?

När anordningen har fyra "ben" liknar den ett malteserkors (se teckningen av frammatningen i filmprojektorn nedan). I nedanstående animation är det dock sex "ben".

Anordningen kallas även genevedrivning eftersom den första tillämpningen var i urverk – och där var ju Geneve ett centrum för tillverkningen.

Senare har anordningen kommit att användas i filmprojektorer. Filmen matas ju inte fram genom projektorn i ett jämnt flöde (då skulle man nog inte se något) även om det kan tyckas så när man tittar på den med blotta ögat. I stället matas en filmruta fram varefter den står stilla och visas under en viss tid (1/24 sekund), därefter matas nästa filmruta fram.

Sedan kan jag ju inte låta bli att nämna att det faktiskt finns ytterligare en sorts malteserkors, nämligen en elegant form av trafikplats mellan två motorvägar som tillåter trafikrörelser i hög fart. Så här ser den ut i sin fullständiga form.

Som man kan konstatera innebär den att trafiken leds i fyra våningar och på en mängd broar. Vilket i sin tur innebär: DYRT. Någon fullständig sådan trafikplats har jag aldrig sett i Sverige, det närmaste vi kommer är väl trafikplatsen Kropp strax öster om Helsingborg, där E4 och E6 möts, som är byggd i tre våningar.

Söndagen den 19 september 2010: Varför blir man politiker?
I dag är det valdagen. Rimligen får alla toppolitikerna vila lite grand, det finns ju inte mer att göra nu än att vänta på resultatet.  De måste ha haft det jobbigt den sista månaden, framför allt partiledarna. Man kan fråga sig varför någon vill ta på sig ett sådant uppdrag.

Frågar man dem själva är ju svaret att det är ett brinnande intresse och en vilja att kunna skapa ett bättre samhälle, dvs rent altruistiska skäl.  Frågar man deras belackare får man ofta höra att det i första hand handlar om maktbegär och att skaffa sig själv ekonomiska och andra förmåner.

Till ”andra förmåner” brukar ju i många länder, i varje fall för manliga politiker, höra förmånen att lätt få älskarinnor. Kvinnor lär ju älska män med makt, sägs det. Och där brukar det anses mer eller mindre självklart att framstående politiker håller sig med en eller flera älskarinnor, det är inget konstigt med det. Så inte i Sverige, här är det närmast politiskt självmord att bli ertappad med att ha en älskarinna.

En politiker, som bör hedras för att han var ärlig (oavsett vad man i övrigt tycker om honom), det är George Bush d.ä.. Han hymlade inte utan sa i klartext varför han ville bli president:

I do not like broccoli and I haven’t liked it since I was a little kid and my mother made me eat it. And I’m President of the United States and I’m not going to eat any more broccoli.

 

Med hänvisning till ovanstående uttalande bannlyste han broccoli från matsedeln i Vita Huset och på regeringsflygplanet Air Force One. Naturligtvis blev det ett herrans liv på broccoliodlarna. Och försäljningen av broccoli sjönk med 15%.

Fast I ärlighetens namn och med tanke på blogginläggets rubrik: Han sa inte att det var därför som han ville bli president – men när han nu ändå var det så ville han utnyttja sin makt att få det som han ville.

---------------------------------------

PS: George Bush hade tydligen inte varit på Coop Forum i Lycksele och sett den här reklamen (bilden från Tjuvtittat.se):

Fredagen den 17 september 2010: Hur långt är ett dygn på jorden?
I gårdagens blogg kommenterade jag projektet One day on earth där man avser att spegla vad som händer på jorden under en 24-timmarsperiod, nämligen den 10 oktober 2010.

Det fick mig att fundera över hur lång tid som den 10 oktober 2010 (eller vilket annat dygn som helst) egentligen omfattar. 24 timmar är naturligtvis det omedelbara svaret. Men är det så?

Vi har ju olika tidszoner på jorden. När den 10 oktober börjar, dvs klockan är 00.01 den 10 oktober på till exempel Fijiöarna, som ligger omedelbart väster om datumlinjen, då är klockan 12.01 den 9 oktober i London. (Jag struntar i om några av de berörda länderna använder sommartid). När sedan jorden under en 24-timmarsperiod har vridit sig så att klockan är 00.01 den 11 oktober på Fijiöarna, då har ju den 10 oktober just börjat på Samoaöarna omedelbart öster om datumlinjen. Så då kommer det att gå ytterligare 24 timmar med datumet den 10 oktober på jorden.

Vill du se kartan i större och mer lättläst skala, klicka då här.

Så, om jag fattar det rätt, varar den 10 oktober 24+24=48 timmar. Det låter lite konstigt för det "sunda förnuftet". Men om vi i stället funderar över hur länge den 10 oktober varar i USA så blir det lite lättare att hänga med. Som vi ser på kartan har de fyra tidzoner i USA. När det har gått 24 timmar, dvs klockan är 23.59 i New York, då är den 20.59 i Los Angeles. Alltså varar den 10 oktober ytterligare tre timmar i USA, dvs totalt 24+3=27 timmar.

För övrigt kan det vara intressant att titta lite på datumlinjen och se hur den ser ut i praktiken. Rent strikt borde den ju följa den meridian som går från pol till pol halvvägs runt jordklotet räknat från Greenwich i London. Men det gör den ju verkligen inte. I stället är den ett bra bevis på hur pragmatiska vi människor kan vara, dvs vi anpassar oss efter praktiska behov.

Se till exempel på det lilla ölandet Kiribati, som består att stort antal pyttesmå öar, utspridda i i ett antal grupper i det väldiga Stilla Havet. En del av grupperna ligger väster om den "teoretiska" datumlinjen, andra öster om. Strikt sett borde det alltså vara olika datum på de olika öarna i landet. Det skulle rimligen ha medfört en hel del praktiska svårigheter och konstigheter. Så istället har man låtit datumlinjen göra en väldig sväng runt Kiribati så att hela landet har samma datum – även om de har tre olika tidszoner.

Många väldigt små öar över en väldigt stor yta

Att öarna är små och idylliska kan ju vara mysigt. Tyvärr är de också väldigt låga, bara några meter över havsytan, vilket innebär att de löper stor risk för att "försvinna" om havet stiger ytterligare. Här kan du se ett "nödrop till världen" från Kiribati.

 

Drömmer du ändå om att resa till dessa eller andra öar i "Söderhavet", dvs Stilla Havet, kan du läsa berättelser av norrmannen Terje Dahl. Han gav sig iväg för att segla jorden runt i en Maxi 68 (som jag tycker är lagom stor att segla på Runn med), men gick på grund på ett rev så att båten blev förstörd, träffade hövdingedottern Emma Toematagi och gifte sig med henne. Nu kämpar han från Norge för att öarna ska få en chans att överleva. Läs mer på hans egen webbplats.

Tongaöarna är också lite "konstiga" som du kan se på kartan ovan. Där är klockan lika mycket som på närbelägna Samoaöarna - men en dag senare! Deras tidsangivelse är alltså GMT+13, Sveriges är ju GMT+.1 Egentligen heter det inte längre GMT (Greenwich Mean Time), som det gjorde när jag var i tonåren och lyssnade på kortvågsradio, utan UTC vilket på svenska uttyds koordinerad universell tid. Förkortningen är en kompromiss mellan engelska coordinated universal time och franska temps universel coordonné. Det skulle vara intressant att få reda på hur många möten som gick åt innan man kunde enas om den kompromissen!

Man kan säga att samoaborna är senfärdigast på jorden, om de gör något vid samma klockslag som någon i en annan tidszon så gör de det senare än de andra. Eller också är de tvärtom först på jorden eftersom om de gör något precis samtidigt som någon annan på ett annat ställe gör samma sak så är klockan mindre på Tonga än hos de andra.

Oj, det här blev precis lika svårt som när vi ska ställa om klockan til sommartid, ska den ställas framåt eller bakåt?

Men i vilket fall som helst så är ju Samoaöarna mest kända för att det var där som Svarte Rudolf drömmer om flickornas kransar och svävande bruna ben på stranden av blåa slätter vid Samoamånens sken. Allt enligt Erik Axel Karlfeldt - jag undrar om han någonsin hade satt sin fot på Samoaöarna. Jag betvivlar det.

 

Var det de här flickorna som Svarte Rudolf/Erik Axel Karlfeldt drömde om - eller kanske deras mormödrar?

Torsdagen den 16 september 2010: One day on earth
Det förekommer en del projekt som försöker få oss att i en gemensam manifestation vidta någon speciell åtgärd. Att inte åka bil under en dag till exempel. En av de allra mest kända är väl Earth Hour som syftade till att vi alla på jorden under en timme skulle släcka alla lampor som en manifestation för minskad energiförbrukning och minskade koldioxidutsläpp.

Nu kommer projektet One day on earth som avser att dokumentärfilmare, studenter och andra engagerade människor runt hela världen ska på film dokumentera mänsklig aktivitet på jorden under en 24-timmarsperiod och därigenom skildra mångfalden i levnadssätt och kultur på planeten. Tillsammans ska man skapa ett dokument som är en gåva till världen.

Så här formulerar man det:

One Day on Earth is a documentary and new media project about the amazing diversity, conflict, tragedy, and triumph that occurs in one 24-hour period on Earth. More than a film, One Day on Earth is a multi-platform participatory media project. The flagship of this project is a 120-minute documentary to be released theatrically. Through the One Day on Earth platform we will establish a community that not only watches, but participates.

Dagen som ska bli One day on earth är den 10 oktober 2010, antagligen för att den kan skrivas 101010. Hur man av allt material som kommer in ska kunna sammanställa en film på 120 minuter vet jag inte - det måste bli ett hästjobb.

Vill du delta? Läs då mer på deras egen webbplats. Här är en trailer för projektet:

 

Tisdagen den 14 september 2010: SAAB J 35 Draken
När vi blir äldre har ju många av oss en tendens till att bli lite nostalgiska. Det kan yttra sig i att vi tycker att den bästa musik som någonsin spelats, det var den som var populär när vi var 17 år. Eller att flickorna var vackrast just när vi var i den åldern. Eller att ingen komisk sketch går upp mot Martin Ljung och Ester.

Sedan finns det de som på ålderns höst vill köpa den där motorcykeln som de drömde om i tonåren. Det kanske inte är så bra, i varje fall inte om tänker ge sig ut och köra med den (nu är det min gamla yrkesroll som trafiksäkerhetsfrämjare på Vägverket som gör sig hörd!).

Vem det är som just nu ser sin chans att förverkliga sin nostalgiska dröm, det vet jag inte, kanske är det föreningens före detta ordförande Kalle Henriksson? I varje fall finns det nu i Stockton, California, ett exemplar av den gamla SAAB J35 Draken till salu. Fullt flygklar.

På webbplatsen Recordnet.com kan man läsa att det är flygplansmäklaren Verlyn Wolfe har ett sådant plan till försäljning. Prislappen har satts till 175.000 dollar. Mäklaren säger att han har ett par spekulanter, såväl samlare som muséer. Vem säljaren är och varför han en gång har köpt planet framgår inte. Men det renoverades så sent som 2000 och användes därefter ett tag vid flyguppvisningar.

Draken till salu, här tillsammans med mäklaren

Draken i luften, här i österrikisk version

Planet hade en gång full uppsättning av reservdelar och serviceutrustning samt reservmotor - men det har ägaren sålt för att klara av att betala hangarhyran!

Enligt mäklaren drar planet cirka 500 gallon  flygbränsle i timmen vilket motsvarar cirka 2000 l i timmen till en kostnad av 2.500 dollar. Men slår man på efterbrännkammaren till max så fördubblas bränsleförbrukningen (och kostnaden)!

Om du funderar på att köpa planet så kom ihåg att för att få flyga det ska du ha 1000 timmars flygtid och specialutbildning på modellen. Men det kanske Kalle har? Ska vi i föreningen starta en insamling för att köpa planet?

Här är en reklamfilm för Draken från 1950-talet:

 

Här är den sista flygningen 2005, i Österrike:

 

Draken påstås ha utnämnts till världens vackraste flygplan. Av vem vet jag inte.

Fredagen den 10 september 2010: Prins August
Häromdagen kommenterade jag i bloggen det här med citat, dvs meningar som någon känd person en gång har sagt och som folk kommer ihåg och använder. Det finns även ord som har sagts om en viss person som används som talesätt - även om man har glömt bort vem det från början handlade om.

Prins August - vem var han? Den som är intresserad av Dalarnas inre kommunikationer vet att 1839 sjösattes den första ångbåten på Siljan. Den måste ha inneburit ett stort framsteg när det gäller transporter av såväl människor som gods, till exempel malm till och förädlade produkter från de järnbruk som låg runt Siljan. Eftersom båten var en hjulångare kallades den ibland även för Skovel-August. Fartyget trafikerade Siljan ända till 1918 då den flyttades till Väsman där den till slutet fungerade som pråm.

Det fanns naturligtvis en människa bakom ångbåtens namn.

Karl XIII blev Sveriges kung 1809 när hans brorson Gustav IV Adolf avsattes. Men Karl var åldrig och barnlös (hans ende son levde bara i en vecka), Jean Bernadotte valdes 1810 till tronföljare efter honom och blev 1818 kung med namnet Karl XIV Johan när Karl XIII avled.

(Samtidigt med att han blev Sveriges kung blev han ju även Norges kung varför han har gett namn åt Oslos paradgata - fast namnet fick gatan först fyra år efter kungens död. Och egentligen är det väl inte Karl XIV Johan som har gett namn åt gatan, utan Karl III som han benämndes i Norge - även om det är samma person. Norges Karl II var vår Karl XIII - och den förste norske kungen med namnet Karl var vår Karl Knutsson Bonde som var även Norges kung 1449-50.)

Karl Johan 1880

Karl XIV efterträddes i sin tur 1844 av sin son Oscar (som senare kom att benämnas Oscar I för att skilja honom från Oscar II).

Oscar fick fem barn, av vilka två blev Sveriges kung. Först Karl XIV vars ende son avled endast två år gammal, därefter Oscar II. Däremellan fanns Prins Gustaf, känd som Sångarprinsen som bland annat tonsatte såväl "Sjungom studentens lyckliga dag" som "Glad såsom fågeln i morgonstunden" - men han dog endast 25 år gammal. Förutom dottern Eugénie fick Oscar I även sonen August. Denne var 8 år gammal när han fick ge namn åt ångbåten.

Prins August ansågs allmänt något dum. Men det kunde man ju på den tiden inte säga högt om en person tillhörande den kungliga familjen. Liksom ångbåten på Siljan hade ett av de första loken på Södra stambanan fått namn efter prinsen. Så i stället för att kritisera en medlem av kungahuset kunde man säga "dummare än tåget" - men det var alltså prinsen själv man åsyftade.

Lokomotivet Prins August

Prinsen, som var hertig av Dalarna, gifte sig med prinsessan Teresia av Sachsen-Altenburg. Man skulle kunna tro att det sa "klick" för de förlovade sig 1864 efter att ha träffats bara i en vecka. Men det var nog snarare så att det var ett resonemangsäktenskap. Det svenska kungahuset var ju synnerligen nytt och utan kungliga anor och betraktades rimligen som "uppkomlingar" av andra kungahus. Teresia var prinsessa av Sachsen-Altenburg, ett land som inte längre existerade men ändå med ett furstehus som hade anor långt, långt bakåt i tiden. Och det var ju anorna som räknades.

Antagligen var prinsen medveten om vad folk ansåg om honom eftersom det uppges att han en gång har sagt: "Dom säger att jag är dum, men dom skulle bara höra min Thérèse!". Hon kallades "Lilla hoppetossan" vid hovet.

Prins August dog 1873, Teresia levde ända till 1914 och benämndes änkehertiginnan.

    

Torsdagen den 9 september 2010: Vilka föreningar är du med i - förutom SPF Falubygden?
Sverige lär vara föreningarnarnas förlovade land. Det sägs att om tre personer har samma intresse – då bildar de en förening. Kanske är det så. I varje fall kan man stöta på föreningar i de mest skiftande sammanhang och med förvånande ändamål. Ibland kanske de använder mer högtidliga namn än ”förening”, till exempel ”akademi”, "samfund", "sällskap" eller liknande, det bryr jag mig inte om.

Om man googlar på ”föreningen” får man 13.800.000 träffar. Det innebär ju inte att det finns lika många föreningar i Sverige, en förening kan ju orsaka flera träffar. Men många finns det. Här är några sådana föreningar. Om du klickar på föreningens namn kommer du till deras respektive webbplats:

Källakademin – Akademin för de friska källorna
Akademins ändamål är att främja intresset för källor och medverka till att källor bevaras, vårdas och nyttjas. En källa (kallkälla) är ett koncentrerat utflöde av grundvatten ur jord eller berg och som vanligen bildar en liten vattensamling med avrinning. De årliga källexkursionerna till olika delar av landet och till andra länder är en viktig del av akademins verksamhet. Förutom källexkursionerna arrangerar Källakademin seminarer och deltar i källfirande på olika platser i landet. En ny aktivitet är källinventering i Småland , där gamla och potentiellt nya källor söks upp och dokumenteras.

Nygårdskällan i Karlstad blev Årets källa 2003

Föreningen Försvara Elefanterna
är en ideell organisation bildad 1989 som arbetar för skydd och bevarande av världens elefanter.

Föreningen Nej till TV-avgift
FNT är en ideell förening med syfte att sätta press på regering och riksdag att antingen avskaffa TV-avgiften eller, i vart fall, godkänna en folkomröstning om dess existens.

Föreningen Saab92h
Föreningen med ett bestämt syfte: Att rädda, renovera och drifthålla en historiskt unik husbil byggd på en Saab 92.

Svenska Ryss MotorCykel föreningen, SRMCF
bildades den 16:e december 2001 och är en förening vars mål är att tillvarata intresset för öststatsmotorcyklar i Sverige.

Riksorganisationen UFO-Sverige
bildades 1970 och är i dag landets enda vetenskapsinriktade ufo-organisation.

UFO i Mora 1952

Föreningen för Önsbacksdammens bevarande

Annalisa Forsbergersällskapet i Stjärnsund
Sällskapet har till uppgift att främja intresset för Annalisa Forsbergers författarskap genom att:
- stimulera till läsning av hennes verk
- främja publicering av hennes verk
- stimulera till forskning om hennes verk och person
- ordna föredrag och diskussioner

Sällskapet för decimal indelning av dygnet
Målet för Sällskapets verksamhet är ytterst att skapa fred på jorden och att naturens och mänsklighetens resurser skall utnyttjas på ett optimalt effektivt sätt för att minska fattigdomen och öka livsglädjen bland hela jordens befolkning. Sällskapet bidrar till uppfyllandet av detta mål genom att verka för införande av en rationell och effektiv tidmätning, dvs indelning av dygnet enligt ett decimalt system. 

Föreningen Vittfarne
har som syfte att samla och sprida kunskap om vikingatida resor och resande på land och till sjöss. Föreningen bildades 2003 för att genomföra ”Expedition Vittfarne” som var ett vetenskapligt försök att följa i hövdingen Ingvar den vittfarnes förmodade kölvatten. Expeditionen genomfördes 2004 och gav många nya erfarenheter. För närvarande pågår planeringen för nästa stora projekt, en vetenskaplig expedition med en replik av ett vikingatida skepp till Canada i vinlandsfararnas kölvatten. Vinlandsexpeditionens första fas är det aktiva stödjandet av bygget av en lämplig expeditionsfarkost. Det står alla fritt att kandidera till den framtida expeditionen. Detta gör man först och främst genom att bli medlem i föreningen Vittfarne.

Föreningen Gutefåret
Föreningen har till uppgift att bevara gutefåren som ett viktigt kulturarv i den svenska husdjurshållningen. Genom hemsidan hoppas vi kunna dela med oss av vår kunskap om Gutefåren. På hemsidan finns den omtyckta Gutefårägarhandboken att läsa och som medlem kan du annonsera.

(Motsvarande föreningar finns för de flesta av våra många husdjur).

Föreningen L Laurin i Lysekil
Vi värnar om de gamla tändkulemotorerna.

Svensk-koreanska föreningen
är en partipolitiskt obunden vänskapsförening, som arbetar för att stärka vänskapen mellan de svenska och koreanska folken och för att utveckla förbindelser mellan Sverige och Demokratiska folkrepubliken Korea. (Demokratiska folkrepubliken Korea (DFRK) kallas i dagligt tal ofta Nordkorea.)

(Nja, det är kanske tveksamt om detta ska kallas för en förening, de "vågar" inte ange sin styrelse på sin webbplats och bör nog mer betraktas som ett statligt propagandaorgan. Men motsvarande "föreningar" finns för de flesta länder).

Kontrabuss
är en ideell förening som funnits sedan 1987. Genom att arbeta i anarkistisk anda manifesterar vi principen om ickeägande, uppmuntrar till personlig aktivitet och ansvarstagande. Vi strävar för global och lokal resursbesparing. Vi arbetar för:

• att främja och bereda transporter för alternativ verksamhet lokalt och globalt
• att förenkla kontakter mellan olika idéer, kulturer och platser

Som medlem i föreningen har du möjlighet att nyttja de resurser vi förfogar över eller kanske bidraga med egna. En självkostnadsavgift täcker de kostnader som föreningen får.

Föreningen Föda Hemma
enar människor som är intresserade av möjligheten att föda barn på en annan plats än sjukhus. Vi är föräldrar, blivande föräldrar, barnmorskor eller andra. Vi har fött barn hemma, vill föda hemma eller önskar att det ska finnas möjlighet att välja hemfödsel för de som vill det även om inte vi själva vill.

Minsveparen M 20
räddades till eftervärlden i april 2005 av Föreningen M 20. Fartyget ägs av Statens Maritima Museer. Fartygets hemmahamn är Stockholm vid Vasamuseet. Föreningen M 20 sköter allt underhåll, bemannar och driver fartyget på ideell basis. Minsveparen M 20 är ett Traditionsfartyg och är klassat av Sjöfartsverket som lastfartyg i C-område. Förnyad klassning och certifikat i 5-år erhölls 2010-04-28. Vår idé är att Minsveparen M 20 skall vara samlingsplats för de som vill stödja och bevara vårt svenska marina kulturarv. M 20 skall vara ett levande och sjögående fartyg där Marinens traditioner hålls vid liv.

Föreningen forbonden
har sitt säte i Klövsjö, där man äger ”Forbondetorpet”. Föreningen har sitt verksamhetsområde i södra Jämtland, Härjedalen och Hälsingland. Dess ändamål är att bland annat tillvarata och vårda områdets historiska och kulturella traditioner vad gäller forbönder och forbonderesor. Dessutom vill föreningen verka för god kamratskap.

Militär Fordons Historiska Föreningen
är en ideell och opolitisk förening för personer som äger eller är intresserade av den tekniska och historiska utvecklingen hos militärfordon, svenska eller utländska.

Föreningen Svenskt Orgelbyggeri
bildades 1986. Vid denna tid fanns det en påtaglig tendens att det konstnärliga skapandet i svenskt orgelbyggande höll på att träda tillbaka för en mer affärsmässig syn på detta konsthantverk. Själva upphandlingsförfarandet höll gradvis på att lägga en förlamande hand över det kreativa orgelbyggeriet. Neobarockorgeln hade också kommit in i ett skede av konstnärlig stagnation och alltmer fabriksmässig framställning. För FSO var det viktigt att nå förnyelse genom att söka sina rötter bakåt - före 1900 - och fördjupa sig i det som endast fanns ytliga kunskaper om under orgelrörelsens framgångsperiod.

Alexander
Vänföreningen Alexander värnar, vårdar och visar den gamla fina långvågssändaren i Grimeton, den enda i sitt slag i världen, och dessutom körbar!

Uardaakademin
Uarda-Akademien är en sammanslutning av aktiva och före detta spexare och karnevalister, vars syfte är att "slå vakt om Uarda-traditionens kontinuitet, samt att verka för den lundensiska spex- och humortraditionens bevarande och utvecklande."

UR Uarda-Akademiens snart 50-åriga historia kan nämnas följande bragder:

• Världshistoriens första landstigning i Lund 1965 efter en strapatsrik båtfärd upp för Höje å och avtäckningen av minnesstenen vid platsen för landkänningen.
• Bestigningen av Billebjer 1969
• Avtäckning av referensmåttet för enheten "lagom (lgm)" i Paradisparken 1992
• Östersjöbragden 2001  - den först obrutna resan med tåg Östersjön runt strax efter Öresundsbrons invigning.

Onsdagen den 8 september 2010: Vem är mest inskränkt?
I blogginlägget den 13 augusti kommenterade jag påståendet att vi som bor i Dalarna skulle vara regionalt inskränkta (vilket skulle hämma utvecklingen i Dalarna) och att ett nutida tecken på detta skulle vara att Radio Dalarna har högst lyssnarsiffror av alla SR:s regionala stationer. Ett äldre motsvarande tecken skulle kunna vara den gamla historien om masen som vill ha en egen jordglob, "en lita kula me bara Dalarna".

I ärlighetens namn måste väl ändå sägas att i så fall är det nog inte bara vi i Dalarna som är inskränkta. Jag tänker till exempel på de som bor längst ner i södra Skåne, på Söderslätt. Där brukar man ju säga att länsväg 101, en gång huvudvägen mellan Malmö och Ystad och allmänt kallad "landsvägen", delar Sverige i två likvärdiga delar. Visserligen är det ypperligt bördig jordbruksmark på Söderslätt. Men "landsvägen" går väldigt långt söderut, även för att vara i Skåne. På kartan nedan från Malmö via Västra Ingelstad, Alstad, Anderslöv, Hönsinge, Skivarp och Mossby ner till kusten öster om Abbekås och väster om Ystad.

Så rimligheten i påståendet känns något tveksam.

Så skåningars självgodhet är nog inte mindre än masars.

Annars är det väl numera så att de flesta regioner vill framhäva alla sina fördelar i olika sammanhang, för att locka turister till besök och företag att etablera sig. Bland annat genom att olika kommuner använder sig av sk slogans, precis som de flesta företag gör. Själv tycker jag att de flesta slogans är mest fåniga och har svårt att tro att de verkligen kan påverka mig till exempel i mitt val av nästa bilmodell. Inte heller när jag funderar på vart jag ska åka på semestern (lokaliserar så många företag gör jag ju inte).

Men en speciell kommunslogan har fastnat i mitt huvud, den har suttit där ända sedan 1970-talet. Den avser Skurups kommun och är egentligen inte deras officiella ("Skurup - Nils Holgerssons hembygd" är väl ganska tafflig och lockar nog inte särskilt många företagsetableringar) men används tydligen ändå fortfarande - även om den från början i första hand avsåg Skurups Folkhögskola.

When in Europe - don´t miss Skurup!

Och då ska naturligtvis "Skurup" vara med engelskt uttal - "skjorop" precis som "jorop".

Här skapades uttrycket

Om Falun eller Borlänge har någon slogan vet jag faktiskt inte. Men "Tokig i Säter" tycker jag är ganska rolig - även om jag inte vet om det lockar vare sig turister eller företagare.

Även om det alltså finns likheter mellan masar och skåningar så finns det en stor skillnad också (förutom dialekten) - nämligen hur jordbruksarealerna är arronderade.

Utanför Skurups tätort ligger Svaneholms slott där Rutger Macklean tog initiativet till det enskifte som med efterföljanden skiften skulle skapa "tråkigheten på den svenska landsbygden" - men också skapa förutsättningar för ett rationellt jordbruk. Att han lyckades så bra som han gjorde berodde naturligtvis till stor del på att han själv ägde den mark som han lät skifta - bönderna själva var i regel synnerligen tveksamma och konservativa.

Svaneholms slott

Enskiftet var egentligen ingen lantbruksreform. Det var en revolution av hela det svenska samhället med jordbruket som utgångspunkt; socialt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Mackleans exempel, som omfattade Svaneholms gods blev lag för Skåne 1803 och för resten av Sverige 1827. Det har haft en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen fram till vår tid.

Enskiftet blev, genom rationaliseringen av jorden och införandet av penninghushållningen, en direkt förutsättning för industrialismen. Utflyttningen ur byalagen ledde så småningom till uppkomsten av folkrörelserna (till exempel frikyrko- och nykterhetsrörelsen) och delvis till uppkomsten av arbetarklassen. Den ledde också till emigrationen till Amerika. En mer direkt följd blev den fria sockenstämman och den kommunala självstyrelsen, vilka utgjorde en grogrund för ändrade tankesätt och nya värderingar i samhället.

Praktiskt innebar enskiftet en ny fördelning av jorden. På Mackleans uppdrag förvandlades omkring 2 000 jordlotter till 74 hemman, vart och ett i sammanhängande areal. De gamla byalagen upphörde och de fyrlängade gårdarna i Skurups sockens byar revs. Ute på de nya ägorna uppfördes istället trelängade gårdar i så kallad mackelering, det vill säga stråtäckta hus, gjutna av halmblandad lera. Till detta kom nya grödor och nya brukningssätt. En nyhet var upptäckten att baljväxter kan binda kväve i jorden. Odlingen av klöver, vicker och ärtor gav därför näring åt följande års gröda på åkrarna.

Det så kallade växelbruket i Skurup reglerades strängt i tryckta arrendekontrakt. Innehållet var juridiskt bindande för åbon (arrendatorn) med tillägget: "Annars vare han genast från hemmanet skild". Det var ju lätt för Macklean att bestämma, han ägde ju all jorden.

En viktig förutsättning för enskiftet var att böndernas dagsverksskyldighet mot godset avskaffades. Betalningen för arrendet skulle nu istället erläggas i reda pengar. För att underlätta denna övergång till penninghushåll beviljade konung Gustaf III Svaneholms bönder 15 års skattefrihet. Macklean själv gav dem fem års arrendefrihet.

Men i Dalarna har det gått trögt med skiftesverksamheten - trots lagen från 1827. Här har vi kvar de "stora byarna". Och det är ju faktiskt ganska mysigt.

Rutger Macklean

Eftersom det här inlägget kom att handla om såväl Dalarna och Skåne så är det väl bäst att jag avslutar lite salomoniskt och rättvist:

 

Tisdagen den 7 september 2010: Blod, svett och tårar
I gårdagens blogginlägg kommenterade jag "citat" och "talesätt" och påstod att ett talesätt kan vara ett citat där man har glömt bort varifrån citatet är hämtat och den ursprungliga betydelsen. Det kan lätt bli så efter ett tag.

Ett citat som absolut inte (under överskådlig tid) behöver riskera att röna det ödet är väl Winstons Churchills ord i sitt tal till underhuset i det engelska parlamentet den 13 maj 1940 när han  hade tillträtt som premiärminister, vi kan det alla så väl:

"Jag har inget annat att erbjuda än blod, svett och tårar".

Men ska man vara riktigt noga var det inte exakt så som ha sa utan:

"I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat".

Lyssna själv:

 

Varför man i citatet har strukit ordet "toil" (dvs "möda" eller "slit" på svenska) och även kastat om ordningen på "sweat" och "tears" kan man undra över. Men ändringen har inte gjorts enbart i den svenska översättningen. Googlar man på "blood, toil, tears, and sweat" får man 44.500 träffar, gör man samma sak på "blood, sweat and tears" får man 715.000 träffar, dvs väldigt många fler. Nu kan i och för sig en hel del av dessa träffar avse en amerikansk musikgrupp från 1960-talet - men det förhållandet att de valde att kalla sig så visar ju att det var denna formulering som var mest känd.

Ett bra sätt att lära sig något som man inte vet är att fråga någon som vet. Och vet, det gör Richard Langworth, Churchill-historiker verksam vid The Churchill Center and Museum at the Churchill War Rooms i London och redaktör för boken Churchill by himself. I ett Appendix III till boken utvecklar han det här med blod och svett. Ett antal kända författare, från Cicero och framåt har använt de orden i olika sammanhang. Och även Churchill själv långt före andra världskriget. I sista volymen av sina minnen från första världskriget använder han 1931orden "blood, sweat and tears".

I talet den 13 maj 1940 blev det alltså "blood, toil, tears, and sweat", antagligen ansåg han att denn form var mest laddad. Men där hade han tydligen ändå fel - eftersom det är "blood, sweat and tears" som alla känner igen. Antagligen för att den kombinationen av orden är mest slående. När Churchill gav ut sin samling av tal han hållit under andra världskriget under titeln Into Battle - så valde förläggarna såväl i USA som i Kanada att ändra titeln till Blood sweat and tears (och utan kommatecken emellan).

Måndagen den 6 september 2010: Kyss Karlsson!
Det finns massor av citat som används flitigt, även om man inte är riktigt säker på vem som yttrade det, varför och vad den egentliga innebörden var. När kännedomen om detta är alltför grumlig kanske man i stället för citat bör benämna dem för "talesätt"?

Ett sådant citat eller talesätt som jag inte kände till bakgrunden eller den egentliga innebörden av var uttrycket Kyss Karlsson. För mig innebar det ungefär ett svar på ett uttalande som jag ansåg synnerligen tvivelaktigt, ungefär "det där tror jag vad jag vill om".

Men så kom jag att bo i Bollstanäs i Upplands Väsby kommun några år i slutet av 1970-talet. Då fick jag bakgrunden och innebörden klar för mig.

Den 1 december 1913 hade ett mord ägt rum i Hammarby apotek. Det handlar inte om det Hammarby som ligger söder om Söder i Stockholm och inte heller om Linnés Hammarby strax utanför Uppsala utan om Hammarby socken som numera utgör en del av Upplands Väsby kommun. Just som apoteket skulle stänga för kvällen rusade en okänd man fram och knivhögg apotekaren till döds. Även tjänstekvinnan blev knivhuggen men överlevde. Hon kunde efteråt vittna om att mannen hade haft "hemska svarta ögon".

Några dagar senare kunde länsman i Älvkarleby anhålla två italienska musikanter och gårdfarihandlare, 32-årige Guiseppe Jaconelli och 18-årige Biagio Valente, som vandrade vägen fram. Signalementet på dem stämde väl inte särskilt bra men de var båda mörkögda och eftersom de var såväl utlänningar som kringstrykande så visste man ju "vad sådana går för". Ingen av dem behärskade svenska. Valente, som var klart underutvecklad, kunde inte ett ord medan Jaconelli hade lärt sig några enstaka ord.

    

Situationen var bekymmersam för de båda italienarna. Förhandlingarna blev laddade, åklagaren gjorde allt vad som stod i hans makt för att få främlingarna fällda. Men Valentes advokat, vice häradshövdingen Axel Carlsson, var helt övertygad om deras oskuld, han slog hårt tillbaka och efter fem dagars rättegång lyckades han få de båda anklagade försatta på fri fot.

Bland de närvarande i rättssalen fanns en hel del släktingar till de båda åtalade, en del hitresta från Italien, bland annat Valentes mor. När domaren, häradshövding Herman Rothlieb, förkunnade det friande utslaget störtade Valentes mor fram till honom, föll på knä, grep hans hand och överhöljde den med kyssar. Häradshövdingen värjde sig lite gererat och yttrade orden "Kyss inte mig, KYSS KARLSSON!".

Axel Carlsson blev en hjälte - inte minst i Italien. Han utnämndes till kommendör av Kronorden, blev hedersmedborgare i Rom och andra italienska städer och ledamot av den italienska gårdfarihandlarföreningen. Tidningar samlade in pengar till en skulptur, en replik av en hedersgåva till Emile Zola för hans agerande i Dreyfusaffären något årtionde tidigare.

Bland alla hyllningsbrev kom ett från den sicilianske rövarhövdingen Paolo Schicci: "Från detta hörn av Sicilien, där alla talar om Edra stora förfäders, normandernas ära, sänder en fribytare sina varma hälsningar till den ideelle advokaten, den outtröttlige försvararen av rättvisan".

---------------------------------------

PS: Vice häradshövding - vad innebar det?

Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på ordförande i en häradsrätt i ett härad på landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i rådhusrätten i en stad. När dessa vid kommunreformen 1971 ersattes med tingsrätter, fick ordförande i stället titeln lagman.

Vice häradshövding var en titel som från 1700-talet och fram till 1894 tilldelades av hovrätterna till personer som fullgjort viss tingstjänstgöring utan motsvarande tjänsteställning. Den mest kände vice häradshövdingen är nog Marcus Wallenberg (1864-1943). Han tog en jur kand i Uppsala 1888 och blev vice häradshövding. Av denna anledning fick han "smeknamnet" häradshövdingen.

Söndagen den 5 september 2010: Den sociala stegen
Efter att ha varit nere i Stockholm över helgen och hälsat på barn och barnbarn har jag förstått hur den "sociala stegen" numera ser ut för dagens ungdomar. Så här är det:

1. Man flyttar ihop
2. Får barn
3. Köper hus
4. Renoverar kök och badrum
5. Bygger ett gigantiskt trädäck utanför huset.

Att det numera heter trädäck i stället för uteplats eller altan beror alltså på dimensionerna. Så här kan det se ut:

Fredagen den 3 september 2010: Transportinfrastrukturkommittén
Nu händer det minsann saker och ting - efterlängtade saker kan man inbilla sig. Den 2 september 2010 överlämnade Transportinfrastrukturkommittén sitt förslag "Effektivare planering av vägar och järnvägar" (SOU 2010:57) till infrastrukturminister Åsa Torstensson. Förslaget redovisades på en presskonferens av kommitténs ordförande, Banverkets fd GD Bo Bylund:

Du kan läsa hela förslaget här: http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/15/09/93/8e90a300.pdf

Torsdagen den 2 september 2010: En skitsak?
Om du lovar att inte tala om det för våra lokala museimän Örjan Hamrin och Daniels Sven Olsson så kan du här läsa Alf Lindgrens berättelse om sanningen bakom ett av Nordiska Muséets unika föremål. Klicka här så kommer du till hans egen berättelse.

Tisdagen den 1 september 2010: Kameran ljuger inte!
Så sa man "förr i tiden" - även om det nu nog är ganska länge sedan. Och det var kanske inte sant då heller. Numera vet vi att det absolut inte är sant. Kanske man ska omformulera meningen till "Kameran ljuger inte - men fotografen gör det"?

Hur som helst - man kan manipulera bilder på olika sätt, bra eller dåligt. Titta här på några bilder av Erik Johansson - visst är det fascinerande vad han kan åstadkomma! Här är hans egen webbplats.

Måndagen den 30 augusti 2010: Åter till träden?
Just nu håller tydligen alla politiska partier i Sverige på att bjuda över varandra när det gäller förmåner för pensionärer. Hur det nu blir med förverkligandet av detta när valet väl är över, det återstår väl att se – oavsett vilket block som vinner. Men alla politiker och alla vi andra är nog överens om att en förutsättning för att pensionärer (och alla andra) i Sverige ska kunna ha det bra, det är att det finns företagsamma individer med bra idéer – och som vågar genomföra sina idéer.

Själv är jag kanske inte något lysande exempel i detta avseende, jag är nog lite konservativ och skeptisk till alltför fantasieggande nymodigheter. Som exempel brukar jag nämna att om någon hade berättat för mig att han tänkte bygga ett hotell av is i Jukkasjärvi – ja, då hade jag säkert vänt tummen ner och sagt något ironiskt. Som tur var frågade vederbörande inte mig, han satte igång och det har ju gått lysande.

Nu handlar det tydligen om hotell uppe i träden.

Att det finns sådana, eller i varje fall ”hotellrum” uppe i träden har jag noterat tidigare på semesterresor till Thailand. Då har de varit några rum ingående i en vanlig ”markbunden” bungalowanläggning och sett ut så här.

Nu har man byggt ett hotell med något mer spektakulära hotellrum uppe i träden. I Harads fyra mil utanför Boden i Lappland – av alla ställen. Om jag förstår det rätt så är även detta hotell ett ”bihang” till något så prosaiskt som Brittas Pensionat.

Brittas Pensionat

Tala om kontraster mellan Brittas pensionat och Tree Hotel. Så här ser några av rummen ut:

The mirror cube - alla yttersidorna är alltså täckta med spegelglas

Birds nest

UFO

A room with a view

Bilderna ovan ser ju inte ut att vara hämtade från verkligheten utan åstadkomna i datorn. Jag ser till exempel inga stegar eller hissar (men de kanske går att dra upp?) eller ledningar för VA etc. Men de lär ha haft invigning av hotellet under sommaren och lokalpressen har varit där och tittat och skrivit om det så uppenbart finns det i verkligheten.

Kanske något för SPF Falubygdens resekommitté att tänka på inför planeringen av nästa sommars resor? Det kostar 4200 kr per natt för ett dubbelrum...

I varje fall är väl arkitekterna som ritat detta nöjda - de fick verkligen ge utrymme för sina allra mest hemliga drömmar.

Hur kommer man då på idén att bygga ett hotell uppe i träden? Det var filmaren Jonas Selberg Augustsén  som i närheten spelade in en film, Trädälskaren. Jag har inte sett filmen men som jag har förstått det är det en ganska filosofisk film (bland andra lär Göran Greider ha medverkat) där byggandet av en koja högt uppe bland träden spelar en väsentlig roll. Efter filminspelningen stod kojan kvar och Brittas pensionat började hyra ut den. Sedan kom tanken...

Vi lär ju härstamma från aporna så det kanske nu är dags att återvända till träden? Här är deras webbplatsadress.

-----------------------------------

PS. En övernattning för två personer i bungalowen på den första bilden, den hos Bo Daeng Bungalows på Koh Jum i Thailand, kostar 250 Bath, dvs cirka 60 svenska kronor. Då ingår i ärlighetens namn ingen frukostbuffé. För frukost tillkommer omkring 100 Bath per person, totalt med frukost alltså cirka 100 kr för övernattning och frukost för två personer. Själv tror jag att jag hellre bor ett antal veckor på Koh Jum än en natt i Harads. Men som tur är så är vi människor olika.

Fast själv vill jag nog gärna bo lite bekvämare än i bungalowen hos Bo Daeng och betalar hellre 700 Bath för en fin bungalow hos Season Bungalows lite längre norrut på samma strand. Även om det då blir mer "jordnära" och inte lika bohemiskt, det accepterar jag.

Jag hoppas att det kommer att gå bra för Tree Hotel.

Fredagen den 20 augusti 2010: Spam
Får du mycket spam, dvsskräppost  och då i första hand oönskad reklam, till din epostadress? Själv är jag numera inte speciellt utsatt (ta i trä!), det var mycket värre för några år sedan. Om det beror på att min intenetleverantör har ett osedvanligt bra spamfilter eller om jag bara har haft tur vet jag inte.

Att spam, som de flesta lånord i datorvärlden (och i världen i övrigt just nu) kommer från engelskan inser vi ju alla. Men vad är den engelska innebörden egentligen från början?

I den anglosaxiska världen är Spam sedan 1937 ett känt varumärke för en mycket prosaisk burkskinka. Namnet var av tillverkaren avsett som ett kort och lättuttalat namn på produkten ”spiced ham”. Denna burkskinka användes flitigt under andra världskriget. Hos amerikanska armén var den näst intill det enda som serverades, och i Storbritannien var spam en av de få produkter som inte omfattades av köttransoneringen. Att folket blev trötta på denna ständigt återkommande spam är inte konstigt.

Att spam i e-postvärlden står för skräppost lär ha sin upprinnelse i en Monty Python-sketch där man drev med denna burkskinka. Sketchen handlade om herr och fru Bun som på en matservering fick beskedet att spam ingick i alla rätter på menyn och alltså inte gick att slippa ifrån. Till råga på allt skanderade då och då ett gäng vikingar vid ett annat bord ”spam, spam, spam, spam, lovely spam, lovely spam” och omintetgjorde all vettig konversation på stället. Det väsentliga dränktes alltså i något mycket trist!

 

Torsdagen den 19 augusti 2010: Skidåkning for ever
När jag arbetade inom Vägverket hade jag ibland kontakter med näringslivet i såväl Sälen som Idre. Deras budskap till Vägverket var naturligtvis att de behöver snabba, säkra och bekväma vägar till sina respektive områden för att kunna locka besökare och utveckla områdena. Tid är ju en begränsande faktor - och dessutom är vi människor bekväma.

Att det behövs tidig snö och vackert vinterväder i dessa turistområden för att åstadkomma en bra säsong (och ett bra ekonomiskt resultat) är ju inte så svårt att förstå. Men utöver detta förklarade de för mig att snö även i Stockholm (och Mälardalen i övrigt, dvs de befolkningstäta områden som många av besökarna kommer från) gör mycket för att förbättra resultatet. Om det ser vintrigt ut "där hemma", då blir man sugen på att åka skidor "på riktigt" och bokar gärna in sig på en resa till de svenska fjällen. De sa det inte men det kanske är så att om det bara är slask och grått och trist i Stockholm - då drömmer man hellre om att resa till Thailand och bada? Kanske är det så.

Hur ska man då se på de planer som några entusiaster har i Bålsta, några mil norr om Stockholm? De avser/vill/tänker bygga en alpin inomhusskidbacke (kompletterad med inomhuslängdskidspår) så att man ska kunna åka skidor året runt. Blir det positivt eller negativt för Dalarnas skidorter?

Och kommer det att fungera, skidåkningsmässigt och ekonomiskt?

Inomhuslängdskidåkning finns ju redan sedan några år i Torsby i Värmland. Tre timmars åkning kostar 180 kr. Men ännu så länge går anläggningen med förlust.

Alpina inomhusbackar finns också tidigare, vi har ju smålett när vi har läst om den som byggdes i Dubai vid Persiska Golfen. "De har för mycket oljepengar där och vet inte hur de ska göra av med dem" är det nog fler än jag som tänkte då.

Dubai

Men i Bålsta tror de på sin idé. Rätt har de ju i ett avseende, befolkningsunderlaget inom närområdet är ju enormt mycket större än i Torsby när man har hela Stockholm och Mälardalen inom ett antal mils avstånd. Men blir det någon vettig skidåkning, funderade jag. Hur hög och lång blir backen egentligen, blir det bara en "fjutt" som man strax tröttnar på.

Siffror kan ju vara svåra att tyda, man behöver något konkret att jämföra med. Backen i Dubai är 400 m lång med 60 meters fallhöjd. Det låter inte så mycket, om man jämför med Källviksbacken här i Falun (som ju inte precis är någon gigantisk backe) så är nerfarterna där 4-600 meter långa med 90 meters fallhöjd. Men i Bålsta tänker man sig en längd på 700 meter och fallhöjd på 160 meter.

En 160 meter hög byggnad ute på landet! Om anläggningen verkligen blir genomförd på det viset så kommer den, precis som man säger, även att bli ett landmärke och kanske en statussymbol för Bålsta, som kommer att synas på stort avstånd.

Ett landmärke som kommer att synas långt

Storleksjämförelse med Globen

Om det hela kommer att bli verklighet? Ja, inte vet jag. 2015 påstår de drivande att den ska stå klar. Det låter i så fall snabbt, tycker jag - som är van vid hur lång tid det tar att projektera och bygga en väg med alla nödvändiga miljöprövningar etc. Och för att få fram pengar - men detta går kanske fortare när det är det privata näringslivet som ska ordna saken än när det är staten.

Du som kan tänka dig att under september åka till Bålsta för att åka skidor i stället för att vandra i Grövelsjöfjällen kan läsa mer på deras egen webbplats.

-----------------------

Fast totalt sett kommer nog aldrig Bålsta att kunna konkurrera med Dubai, jag har svårt att tro att någon kommer att tycka att husen i Bålsta är lika häftiga som de som planeras i Dubai!

"Tandläkarhuset" i Bålsta - verkar stå stabilt

Dynamic Building i Dubai - varje våning kan rotera fritt oberoende av de andra

---------------------------------

Komentarer:

Hemmansägare i Nittsjö, Rättvik: Själv föredrar jag blåbärs- och lingonplockning. För mig räcker att få göra detta ute i skogen under augusti-september. Men för andra kanske det skulle vara intressant att få göra det även under annan del av året. I en anläggning relativt centralt belägen i Stockholmsområdet. Kunde ju bli en attraktion också för utländska turister att få en bild av den svenska naturen, med bär, träd, blommor och fågelsång. En sådan anläggning skulle säkert locka många fler besökare och samtidigt bli mycket billigare och bättre smälta in i stadsbilden. Ja, det finns mycket man kan göra - det är bara fantasin och ekonomin som sätter gränserna.

Onsdagen den 18 augusti 2010: Så många böcker finns det
I blogginlägget den 20 juli skrev jag så här:

Tänk så många böcker som ges ut. Varje år. Fler och fler böcker, dvs nya titlar och nya titlar. Det verkar aldrig ta slut. Behöver vi så många böcker – vi kanske skulle läsa de ”gamla” böckerna först? För är det självklart att de nya är bättre?

Om vi verkligen behöver så många böcker vet jag fortfarande inte (och det är väl en omöjlig fråga att svara på - och var dessutom inte så allvarligt menad).

Men jag har fått reda på hur många böcker som hittills har getts ut. Det har Google utrett och de har kommit fram till att det finns 129 864 880 st böcker - åtminstone fram till på söndag, därefter är det väl ytterligare ett antal. Eller mer rimligt angivet, cirka 130 miljoner. Då räknas var och en av de nittiotvå språk som Pippi Långstrump är utgiven på som en egen bok, alltså totalt 92 böcker.

Här kan du läsa mer om hur de har räknat.

Fredagen den 13 augusti 2010: Vad är det för fel på Radio Dalarna?
I nyheterna rapporterade Radio Dalarna stolt att de var den regionala radiostation (P4-station) som hade flest lyssnare (om det var nominellt eller procentuellt av befolkningen framgick inte, men jag gissar att det var procentuellt, annars blir ju jämförelsen orättvis). Det var väl trevligt för dem och för oss som lyssnar på dem.

Men för ett tag sedan hörde jag någon som uttalade sig om varför den regionala utvecklingen, dvs befolkningstillväxten och tillgången på arbeten i Dalarna var så mycket sämre än på många andra håll i landet. Hans förklaring var att det hade samband med att så många här lyssnar på Radio Dalarna. Inte för att Radio Dalarnas program skulle vara dåliga eller negativa för utvecklingen utan för att lyssnandet på den regionala stationen var ett tecken på hur lokalt inriktade och ointresserade av "världen utanför" vi är som bor här i Dalarna.

Kan det vara så? "E' lita kula mä bara Dalarna på"?

Bryr vi oss inte om världen utanför?

Fredagen den 13 augusti 2010: Svampen i Örebro
I något tidigare blogginlägg har jag berättat att jag för några år sedan avlade prov för erhållande av licens som radioamatör. Anledningen till att jag gjorde det var i första hand att jag under min tonårstid var mycket intresserad av kortvågslyssning på radio och tänkte så snart som möjligt bli radioamatör. Det blev inte så. Men nu femtio år senare blev det av. Ungefär som gubbarna som köper den där motorcykeln de drömde om som tonåringar.

Så nu kan jag sitta hemma eller i sommarstugan och prata med andra radioamatörer runt om i världen. Efter ett sådant samtal brukar man skicka till varandra sina speciella sk QSL-kort, som en bekräftelse på att man har haft radiokontakt.

Den siste april pratade jag med en radioamatör i Kuwait och för ett tag sedan kom hans kort med posten till mig.

När Margaretha fick se det sa hon dels att hon tyckte att det var ett vackert kort och dels att "det liknar ju vattentornet i Örebro!".

Och visst gör det det.

Så jag fick berätta för henne vad jag hade fått höra på en föreläsning när jag studerade väg- och vattenbyggnad på 1960-talet. Det handlade om glidformsgjutning och som ett exempel visades just vattentornet Svampen i Örebro, byggd 1955-58. Själva hatten på svampen, dvs vattenbehållaren, är byggd med konventionell betongform nere på marken, därefter byggde man foten med glidformsgjutning varvid skålen successivt lyftes uppåt. Arkitekt var Sune Lindström på VBB, Vattenbyggnadsbyrån (numera SWECO), en av Sveriges "klassiska" ingenjörs- och arkitektkonsultfirmor. Längst upp finns ett kafé och hittills har nio miljoner människor åkt upp för att se på utsikten därifrån.

På föreläsningen berättade professorn att en arabisk shejk hade blivit så förtjust i vattentornet (om han besökt det eller bara såg det på bild kommer jag inte ihåg) att han ville ha likadana hemma hos sig - men inte ett utan sju torn!

Om historien med shejken var en skröna eller om den var sann har jag inte varit säker på - förrän nu när jag ser det här kortet. Där finns vattentornen ute i öknen! Men lite fel mindes jag allt, jag hade för mig att han ville ha sju torn men på bilden ser man inte mindre än nio.

Så vad passar bättre här än The sheik of Araby?

 

Torsdagen den 12 augusti 2010: Sadelgjord
Det finns en del människor som vet mycket. Kan mycket och vet mycket. (Nu tänker jag inte på de som bara tror att de vet och kan mycket utan på dem som verkligen vet och kan!). Tyvärr tillhör jag inte dem.

Däremot vill jag veta mycket. Ofta, ofta ställer jag till mig själv och Margaretha frågor som jag inte kan svara på. Inte själv i varje fall. Länge gick jag då och tittade i en uppslagsbok, först Bra Böckers, senare Nationencyklopedin. Numera söker jag på frågan på nätet. Och då får jag snabbt svar och lär mig något nytt, till exempel från Wikipedia.

Man kan tycka att med tiden borde jag ha lärt mig mycket på detta sätt. Men tyvärr hittar jag hela tiden frågeställningar som jag inte har svar på. Kanske beror det på att jag snabbt glömmer bort vad jag lärde mig?

Vi tittade på det finska programmet Strömsö på TV i kväll, det kommer efter de tidiga lokalnyheterna. Där visade man väldigt instruktivt hur man stoppar en pall (eller en stol) på gammalt klassiskt vis. Det verkade mycket besvärligt, antagligen får man göra det många gånger innan det blir snyggt.

Först spände man sadelgjord, dvs ett sådant där grovt vävt band. Varvid jag började fundera över varför det heter sadelgjord. Det band som användes för att spänna fast sadeln runt hästens mage (det heter nog inte "mage" på fackspråk - men ni förstår vad jag menar), det är väl tillverkat av läder?

Så det fick bli Wikipedia igen. Och där stod det förklarat:

Med sadelgjord i möbeltapetsering menas de grova band av linne, hampa eller jute som används som botten i stoppade möbler och som historiskt användes som sadelgjord bland annat till kavallerisadlar på 16-1800-talet.

Så var det med det.

Torsdagen den 12 augusti 2010: Blåbär
Det har varit en hel del skriverier i tidningarna de senaste dagarna om vietnameser som har värvats hit för att plocka blåbär uppe i Särna-skogarna. Problemet är tydligen att det finns alldeles för lite blåbär för att de ska kunna få ihop till utlagda pengar för resan hit och för uppehället.

År efter år kan man läsa om sådana här problem, mer eller mindre seriösa företag lockar asiater hit för att, vad de tror, tjäna stora pengar i västerlandet. Skillnaden i år är att det är vietnameser i stället för thailändare som man har lockat hit, kanske ställde de upp på ännu mer (för företaget) förmånliga villkor.

Att bären blir plockade är ju bra, men det är konstigt att det hela ska ske på så tvivelaktiga villkor för de stackars plockarna. De vill helst av allt resa hem så fort som möjligt.

För några dagar sedan rapporterades om tumult, några arbetsledare hade blivit inlåsta i källaren och bundna eftersom plockarna var desperata, de bara hade ris och olja att äta. Visserligen är ris deras basföda även där hemma - men lite tillbehör behöver väl även en asiat? Älvdalens kommun ryckte in och gjorde en räd och tömde matbutikerna i Särna på matvaror.

Men fem av plockarna anhölls av polisen och sitter i arrest.

När Margaretha och jag gick förbi polishuset här i Falun konstaterade Margaretha att polisen har fullt på häktet och att de fem vietnameserna väl sitter där också. Och tillade att "men där får de åtminstone ordentlig mat". Och det stämmer ju.

Det bästa för de hundratals vietnameserna som blivit "hitlurade" är väl att de begår något lämpligt mindre brott så får de mat och blir därefter utvisade, dvs hemskickade på statens bekostnad. Men då får de väl antagligen hitta på lite allvarligare brott än att låsa in arbetsledarna.

Torsdagen den 12 augusti 2010: I morgon
Ta det lugnt i morgon - det är fredagen den 13:e!

Söndagen den 8 augusti 2010: Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park...
Visst är det en skön sommar som vi har (även om det har kommit lite regn också), det är lätt att man tar den för given. Men kom ihåg att snart kommer höststormarna. Se på filmsnutten här nedan och passa sedan på att njuta av sommaren så länge som den varar!

Tycker du att fyrvaktarjobbet skulle kunna vara lättsamt och passande för en pensionär och därför undrar var filmen är inspelad? Pointe du Raz är udden på den södra av de två halvöar som skjuter ut från Bretagne i nordvästra Frankrike.

Utanför den liggger ett område som på bretonska heter Raz de Sein (där "raz" lär betyda ungefär "strömmande vatten"). Det utgör ett farligt och vidsträckt område, cirka 50 km från öst till väst, fyllt med rev och småöar, inklusive den större ön Île de Sein. För att säkra sjöfarten kräver området ett omfattande system av fyrar, bojar mm.

Den första fyren som vi ser på filmen är Ar-Men ("Klippan" på bretonska) längst ut i väster. Den uppfördes 1867-1881, att det tog så lång tid tyder ju på att det var synnerligen svårt att bygga den. Bland fyrvaktarpersonal anses den vara en av de allra besvärligaste och mest utmannade arbetsplatserna, bland annat beroende på svårigheterna att evakuera personalen i nödsituationer (ja, det framgår ju ganska bra av filmen!). Detta är anledningen till att den har benämnts "Helvetets helvete". Fyren automatiserades och elektrifierades så sent som 1990 - fram till dess var den alltså bemannad. Tänk dig att sitta där när det stormar som på filmen!

På filmen syns också fyren La Vielle, som ligger närmast utanför själva udden Pointe du Raz.

Ön Île de Sein tömdes under andra världskriget på sin manliga befolkning. Efter att ha lyssnat på de Gaulles tal den 18 juni 1940 tog alla män i ålder mellan 14 och 45 år sina fiskebåtar och seglade över till England och gick med i de Gaulles trupper. För detta tilldelades 1946 hela ön L'Ordre de la Libération, den finaste franska utmärkelsen efter Hederslegionen, och alla invånare befriades från att betala inkomstskatt, en förmån som fortfarande gäller.

Som framgår av nedanstående bild är ön nu ett populärt utflyktsmål för turister.

Måndagen den 2 augusti 2010: Framtidsvision - pojkboksdröm?
När jag var grabb på 1950-talet kunde man läsa framtidsvisioner, såväl i seriemagasin som Kalle Anka och i tidningar som Teknikens Värld. Ofta koncentrerade man sig på årtalet 2000, antagligen för att det låg "lagom" långt bort och för att det var jämnt. (Det var väl för övrigt även anledningen till att SJ så sent som på 80-talet döpte sina nya snabbtåg till "X2000"). Bland det mest kännetecknande för dessa visioner var ju att så långt i framtiden kommer alla inte bara att ha en egen bil, dessa bilar skulle också obehindrat kunna flyga mellan de fantasifullt utformade skyskrapor som illustrerades i tidningarna.

Så här kunde det se ut

 

Nu har vi ju hunnit passera millennieskiftet och vet att utvecklingen inte har blivit sådan som man då ritade - precis som vi inte heller har fått några mänskliga kolonier på månen eller andra planeter som påstods på 60- och 70-talet. Den enda flygande bil som jag har sett var väl i en James Bond-film (The man with the golden gun) där skurken Scaramanga monterade på ett par vingar på en bil och flög iväg - det var väl någonstans i Thailand tror jag.

Men kanske är det dags nu, så här tio år efter den angivna tidpunkten. Dags för en flygande bil - med ihopfällbara vingar. Om den kommer att vara särskilt praktisk vet jag inte. Men en sak vet jag. Om du köper en sådan behöver du inte vänta femtio år med att stolt visa upp den som veteranbil på cruisingen i Falun, den kommer att bli begapad från första stund.

I varje fall finns det ett företag i USA, Terrafugia, som tydligen tror på idén (om du skulle försöka övertala mig att satsa pengar genom att köpa aktier i företaget så kommer du att misslyckas!) och har utvecklat en flygande bil som har blivit godkänd av myndigheterna där. Här har du några bilder på den nuvarande protoyp-versionen. För närvarande håller de på att vidareutveckla den i en ny modell. Någon gång under 2011 säger de att denna ska kunna finnas till försäljning:

Som bil vid bensinstationen

I garaget

Flygplanet lyfter

Högt upp i luften

Här är en reklamvideo:

 

Det är samma motor som driver såväl hjulen (när bilen kör på marken) som propellern (när den flyger).

Vad flygbilen kommer att kosta vet jag inte (inte heller vad Trafikverket kommer att säga om den!), men du kan få reservera en om du betalar in 10.000 dollar. Är du intresserad har du deras webbplats här.

Man kan ju fråga sig hur det nu ska gå för dem som i såväl Siljansnäs som Djurås satsar stora pengar på att bygga hus med hangarer på tomten om det i framtiden kommer att räcka med ett vanligt garage. Om jag nu absolut ska flyga så bosätter jag mig nog mycket hellre vid en vacker loka i Gagnef och har flygbilen i garaget än i ett hus på Himmelsslätta i Djurås, där det måste till en bullervall för att skydda mot störningarna från rv 71 (blivande E16).

---------------------------

Nu upptäcker jag att det finns ett till företag i USA som håller på med ett likadant projekt, Haynes-Aeros Skyblazer. Om jag förstår deras video rätt har de inte alls hunnit lika långt i sitt genomförande, filmen är animerad. Hela webbplatsen verkar dessutom väldigt amatörmässig. Om filmen är gjord 2003, som anges, så borde de väl rimligen ha hunnit en bra bit i genomförandet nu - eller lagt av.

På sin webbplats gratulerar de Terrafugia för vad dessa har åstadkommit - men tycker naturligtvis att deras eget koncept är överlägset, de kan "gömma" vingarna i bilens kaross och fordonet drivs av en jet-motor som kan ge avsevärt högre hastighet än vad Terrafugias Transition kan:

 

Lite konstigt resonemang tycker jag att de har. I inledningen till videon berättar de att såväl bilen som flyget introducerades ungefär samtidigt för ett hundra år sedan. Från början var naturligtvis båda maskinerna väldigt exklusiva och dyra. Men redan 1910 hade förhållandena förändrats för biltillverkningen, antalet tillverkade bilar hade så skjutit i höjden att kostnaden per bil sjönk drastiskt genom massproduktion. Och så har det fortsatt. Men något liknande har inte inträffat för privatflygplanen. En privatflygplansmodell tilverkas fortfarande i kanske 40 exemplar under ett år vilket innebär att de är hantverksmässigt byggda - och därmed dyra.

Efter den inledningen skulle jag kunna förvänta mig en kommentar ungefär i stil med följande: "Men nu kommer det att bli ändring på detta. Vi planerar att vårt nya moderna privatflygplan ska tillverkas i cirka 10.000 exemplar om året och därigenom kunna framställas till ett attraktivt pris som ligger ungefär i nivå med eller endast något högre än en personbil i premiumklassen". Men inte. I stället ska man bygga en ännu exklusivare maskin, en kombination av bil och flygplan, som kommer att kosta minst en miljon dollar - och därigen rimligen kommer att ha en liten marknad.

Intressant att notera är att dagens privatflygplan (i varje fall för en amatör inom området) ser likadant ut som de gjorde för femtio år sedan. Ja, jag antar att de numera har en massa elektroniska finesser som inte fanns då - men designen är likadan. Beror detta på att man har funnit den optimala utformningen? Eller beror det på att privatflygplan fortfarande är så exklusiva så det inte behövs någon förändring. Ägaren behöver inte visa för grannarna att han har senaste årsmodellen (vilket väl är motivet för att byta design på bilar så ofta som man gör) eftersom grannen ändå inte skulle kunna se skillnad och är tillräckligt imponerad av ett flygplansinnehav överhuvudtaget?

(Eftersom jag av naturen är nyfiken skrev jag och frågade hur läget är för Skyblazer. De svarade att deras projekt är mer komplext än Terrafugias varför det för närvarande lagts på is medan de kör en vända till för att leta efter finansiärer. De tror att de är tre år efter Terrafugia).

Sedan finns det så klart flygande bussar också - men då har vi liksom bytt ämne...

Torsdagen den 29 juli 2010: Intresse, kunskap, tid och pengar
Var du ute på stan i går kväll och tittade på cruising? Det var inte jag, vi passade ett litet barnbarn medan pappan var ut med det något större barnet och tittade. Fast på eftermiddagen gjorde vi en liten sväng upp till gruvan med båda barnbarnen och tittade på de bilar som stod uppställda där. Det var mest sådana som jag tror kallas "hot rod", dvs mer eller mindre (mest "mer") hemmabyggda bilar där delarna ofta tydligen hämtats från diverse olika håll (fast "hot rod" kanske de inte kallas av de som är insatta, det brukar finnas så mycket särskiljande benämningar på olika typer hos de som är insatta i en hobby).

På kvällen var det väl i första hand "riktiga" bilar, dvs sådana där man försökt att rusta upp/återställa en bil i sitt ursprungsskick, i första hand amerikanska bilar av 50- och 60-talsmodell, men även såväl äldre som yngre. (Om du missade kvällen kan du se en sammanfattning här).

Jag tycker att det är roligt att det finns folk som tar hand om och rustar upp gamla bilar. På samma sätt som jag tycker om att det finns entusiaster som tar hand om, rustar upp och bevarar gamla träbåtar. När någon frågar mig om jag själv skulle vilja ha en gammal träbåt brukar jag säga att jag har varken intresse, kunskap, tid eller pengar nog för att göra det. Men att jag är glad över att andra gör det och njuter gärna av vad de har åstadkommit. (Fast tid borde jag väl ha numera!).

Det som förvånar mig är att det finns så många personer som har så mycket kunskap, så mycket tid, så mycket intresse och så mycket pengar att rusta upp gamla bilar. För att de är många, det kan man ju se en kväll som i går.

Fast som i de flesta andra hobbies så är det antagligen även i detta fallet så att det finns många olika typer av engagerade. De som köper ett "vrak" och rustar upp och sedan säljer för att ge sig på ett nytt vrak. De som vill ha just en bilmodell, hittar en exemplar av en sådan och sedan njuter av den resten av livet. Och de som köper en helt färdig upprustad bil.

Oavsett vilket så har jag förstått att det är mycket pengar som rör sig i branschen. Såväl att köpa ett "vrak", en halvupprustad bil som en färdigupprustad kostar mycket pengar. Liksom antagligen alla delar som ska kompletteras med.

Finns det pengar i en verksamhet så finns det också företagare. Det finns väl minst ett företag i Falun som ägnar sig åt att importera, rusta upp och sälja sådana gamla bilar. I Säter där det var cruising veckan innan (och där Margaretha och jag var och tittade en stund) körde Järudds bil runt i cruisingen med en lastbil på vilken de hade ställt upp sex personbilar som var till salu. Och tittar man på deras webbplats så verkar omfattningen av verksamheten vara betydande.

Men dyrt är det. Vad sägs om de här båda bilarna?

Ford Tudor 1947, till salu för 75000 kr!

 
Ford Slantback 1935, "bara" 65000 kr

Om jag hade haft alla förutsättningarna (se ovan, vilket jag alltså inte har) skulle jag nog helst velat ha en Peugeot 203, den tyckte jag var så mysig när jag var i tonåren.

Torsdagen den 29 juli 2010: Vad är det dom säger (och skriver)?
Ibland (och tyvärr är det ganska ofta) känner jag mig tvungen att fråga Margaretha vad det egentligen var som nyhetsuppläsaren sa och vad det innebär, när jag tittar på nyheterna på TV. Det kan ju bero på att jag är osedvanligt dum och enfaldig och har svårt att fatta - men eftersom Margaretha oftast inte heller kan förklara (och hon är garanterat varken dum eller enfaldig!) så tror jag att det snarare är så att man på redaktionen inte har brytt sig om att tydliggöra saken ordentligt. Och kanske inte heller att sätta sig in i frågan och ta reda på vad det som berättades beror på.

Om det är så antar jag att en stor del av förklaringen ligger i att de har ont om tid på redaktionen - eller att de resonerar som att "det är ändå ingen som bryr sig".

Idag (dvs just nu den 29 juli 2010 kl 16.41) kan man på SVT Text-TV läsa nedanstående:

Pensionärer kan få skattelättnad

Många pensionärer får sänkt pension nästa år. Alltför många, anser finansministern och överväger ytterligare skattesänkningar för pensionärerna.

Den så kallade bromsen i pensionssystemet slog till för första gången i år. Det innebär att inkomstpensionerna sänks nästa år med 4,3 procent, enligt Pensionsmyndighetens beräkningar.

Utlovade skattesänkningar för pensionärer gör dock att lättnaden blir mindre än den skulle ha varit. Finansminister Anders Borg säger att man därför kan komma att överväga ytterligare en sänkning i höstens budget.

Vad är det som står där?

• Stycke 1 är ju en rubrik.
• Stycke 2 är en allmän inledning och sammanfattning.
• I stycke 3 står det att pensionerna kommer att sänkas nästa år.
• I stycke 4 står det att "lättnaden blir mindre". Vilken lättnad? Pensionssänkningar innebär väl ingen lättnad, i varje fall inte för pensionärerna (möjligen för "pensionssystemet"). Hur kan skattesänkningar innebära att lättnaden blir mindre? Och vad menas med "än den skulle ha varit"?

Skall jag fatta det hela på följande vis?

Regeringen har utlovat vissa skattesänkningar för penionärer men dessa kompenserar inte fullt ut sänkningen av pensionerna. Därför kan man komma att överväga ytterligare en sänkning av skatten för pensionärer i höstens budget?

Om det är detta man menar - varför skriver man inte det?

--------------------

Usch så gnällig jag känner mig nu. Men de som arbetar i redaktionerna är ju proffs på språk och på att kortfattat sammanfatta komplicerade frågor så de borde ju kunna. På motsvarande sätt som en beläggningsingenjör är specialist på asfaltbeläggningar på våra vägar (det är inte jag!).

PS: Jag får nog sluta med att titta på TV annars blir det bara gnälliga anmärkningar här. I kväll såg vi på ett avsnitt av den norska serien Himmel blå. I introduktionen sa programpresentatören att i dagens avsnitt har man problem med en "avelsoxe". Visserligen är jag en genuin stadsbo som inte kan mycket om lantbruk - men någon "avelsoxe" lär det väl aldrig ha funnits? En oxe är ju en kastrerad tjur och kan väl näppeligen vara särskilt användbar för avel...

Tisdagen den 27 juli 2010: Kaffe och mjölk
Bland ungdomarna är det ju populärt att dricka kaffelatte. Att det är kaffe med en hel del mjölk – och oftast av någon anledning serverat i glas – visste jag. Men att skilja mellan kaffelatte, cappuccino och café au lait kunde jag inte. Förrän jag tittade i Wikipedia och där fick lite beskrivningar:

• Caffelatte är en italiensk koffeindryck med kaffe och mjölk (latte). En caffelatte består av ¼ espresso och ¾ varm mjölk med lite eller inget skum.
• Cappuccino är en kaffedryck gjord på lika delar espresso, ångad mjölk och mjölkskum.
• Café au lait är franska för "kaffe med mjölk". Exakt vad man får om man beställer en café au lait kan variera från plats till annan, men en relativt vanlig tolkning är "lika delar starkt kaffe och varm mjölk". I Sverige betyder det vanligtvis bryggkaffe med varm mjölk.

Kaffelatte

Själv har jag alltid druckit kaffet ”svart”, dvs oblandat. (För övrigt dricker jag kaffe i första hand av sociala skäl, inte för att jag längtar efter kaffet). Men många vill gärna ha en liten slurk mjölk eller grädde i (eller vad det nu var för skumt i de där minitetraförpackningarna som låg i kafferummet när jag jobbade).

I sommar har jag börjat att hälla i en skvätt mjölk i mitt kaffe, inte för smakens skull utan för att det ofta känns surt i magen. Och då kanske det blir lite mildare om jag blandar kaffet med lite mjölk. Så har jag tänkt.

Men så såg jag  TV ett program med bilder från magsäcken och fick se hur det ser ut i den. Om det var ”äkta” bilder där man hade petat ner någon lite mikrokamera med sladd eller om det var ”fake” vet jag inte. För jag ville inte fortsätta att titta och få en förklaring, det såg så äckligt ut. En riktig sörja av geggig mat och längst bort i bilden såg man hur det ramlade ner söndertuggade matbitar i sörjan från det som antagligen var matstrupen. 

Det var så att jag nästan mådde illa. Så tänkte jag på hur vi försöker att få maten att se aptitlig och vacker ut på tallriken – bara för att den några sekunder senare skall bli en del av denna sörja.

Men lite nytta hade filmbilderna ändå. Jag började att fundera. Hur kan några centiliter mjölk i kaffet ha någon som helst betydelse för risken att bli ”sur i magen” när såväl kaffet som mjölkcentilitrarna hamnar här? Där sörjan kanske redan innehåller flera dricksglas mjölk som jag drack till lunchen en stund tidigare.

Kan någon klok person som vet mycket om mat och om människokroppen förklara? Eller är det som med sockerpillren, bara man tror på dem så har de en positiv verkan?

PS: När jag tittade i Wikipedia fick jag även lära mig vad som menas med latteföräldrar. Så här står det:

Latteförälder, lattepappa eller lattemamma är en informell benämning på en modemedveten småbarnsförälder av övre medelklass i en storstad. Latteföräldrarna har fått sitt namn genom att de ses köra sina barn i barnvagn till och från kaféer där de dricker caffe latte.

Då insåg jag att min son Martin nog var sådan när de fick sin förstfödda, Stella. De bodde på Tomtebogatan i Stockholm, det tog minst en kvart för oss att åka runt för att hitta en P-plats när vi skulle hälsa på dem. Även i övrigt tyckte Margaretha och jag att det verkade vara en besvärlig miljö att ha småbarn i, trång hiss upp i ett hus. Vi försökte påverka dem att skaffa hus i en förort – men de svarade ungefär ”Vad ska man göra där ute i ödemarken? Här kan man ju ta barnvagnen och gå och dricka kaffelatte när man är pappaledig”.

Nu har de tagit sitt förnuft till fånga (tycker vi) och flyttat till Täby kyrkby.

Dessutom kommer de säkert att protestera. "Vi satt inte alls så mycket på kafé". Nej, det kanske de inte gjorde i praktiken. Men de hade möjligheten att gå och dricka kaffelatte som ett argument för att bo i stan.

Söndagen den 25 juli 2010: Miljölampor
Numera får vi ju bara köpa sk miljölampor i butikerna. De gamla "vanliga" lamporna får vi använda tills de är uttjänta men vi får inte köpa några nya. Eller rättare sagt, affärerna får inte sälja några. Det är väl bra, även om det har hörts en del kommentarer om att det är miljöfarliga gaser i lamporna så att vi inte får slänga dem hur som helst - och ska vara försiktiga genom att vädra korsdrag i rummet om en lampa råkar gå sönder.

Vad som förutom gasen finns inne i lamporna har jag aldrig funderat över. Men det finns andra som är mer nyfikna. Den här artikeln (klicka!), hittade jag i Föreningen Sveriges Sändaramatörers tidning QTC Amatörradio nr 5 2010. Synnerligen intressant och fascinerande, tycker jag. Läs och bli förundrad!

Tisdagen den 20 juli 2010: Så många böcker!
Tänk så många böcker som ges ut. Varje år. Fler och fler böcker, dvs nya titlar och nya titlar. Det verkar aldrig ta slut. Behöver vi så många böcker – vi kanske skulle läsa de ”gamla” böckerna först? För är det självklart att de nya är bättre?

Ännu mer berättigad är kanske frågan när det gäller musik. Det har ju skrivits så fantastiskt mycket musik redan, finns det inte något lämpligt där som duger åt mig att lyssna på?

Som ni nog förstår är mina frågor inte så där allvarligt menade. Men ändå väldigt kloka (om jag får säga det själv och det gör jag).

Att jag kom att fundera över saken beror på att jag igår läste reseberättelsen från SPF Falubygdens sommarresa på Hjälmare kanal och trodde att det var just där som handlingen utspelade sig i Carl Jonas Love Almqvists kortroman Det går an. Den läste nog de flesta av oss i skolan. Kanske skulle det kunna finnas anledning att läsa om den.

 Vid närmare undersökning kom jag underfund med att det nog var på Mälaren mellan Stockholm och Arboga som handlingen utspelade sig, där de reste med ångbåten Yngve Frey.

Ångbåten Yngve Frey

(Båten är för övrigt döpt efter Yngve Frey, eller Yngve-Frej, en sagokung som skulle ha grundlagt Gamla Uppsala och etablerat det som huvudstad i Sveariket vid tiden för Kristi födelse. Men de flesta av oss associerar nog till något helt annat när vi hör namnet Yngve Frej, nämligen Stig Claessons (Slas) bok Vem älskar Yngve Frej? som även filmatiserades och visades på TV med bland annat Allan Edwall).

Vill man nu läsa om Almqvists bok så är det enkelt att gå till biblioteket och låna den, garanterat finns den där. Är man bekväm finns den även på "närmare" håll, nämligen i datorn. Till exempel på Litteraturbanken. Webbplatsen drivs av en ideell förening för att göra svenska klassiker - i vid bemärkelse - tillgängliga i digitala versioner. Klicka här så kommer du till deras faksimilupplaga av Det går an. När du vill vända blad klickar du på pilen i vänsterspalten. Klicka även på en av siffrorna 1-5 längst ner i vänsterspalten för att få önskad storlek på bilden.

En annan lämplig webbplats är Projekt Runebergs, de har visserligen ännu inte Det går an men en hel del annat, tex Konni Zilliacus Amerika-boken. Hjälpreda för utvandrare. Klicka på "Next-pilen" i ovankanten för att vända blad.

Fast personligen tycker jag nog att det är mysigare att sitta (eller ligga) i soffan och hålla en pappersbok i handen än att läsa den på en datorskärm.

Måndagen den 19 juli 2010: Att bygga ett monument över sig själv
Bergalid har brunnit. Det känns sorgligt, det är/var ju en fascinerande byggnad med en mängd vackra detaljer i all sin överdådighet. Vi får se om det går att återskapa byggnaden i samma skick som tidigare.

När jag har besökt bygnaden har jag förundrats över att någon i "modern tid" har byggt en sådan bostad för sig själv. Även om Erik Johan Ljungberg var disponent, dvs chef för hela Bergslaget och en av Sveriges största industrimän och hade resurser så kan man fundera på vad det var som drev honom (och andra personer som har byggt "slott") att kosta på så här. Speciellt hemtrveligt kan det ju inte ha känts. Men det kanske var lämpligt för representation.

När det gäller bygget av Bergalid undrar jag om det inte kan ha samband med att hans och hans hustrus enda barn dog som mycket ung. Handlade bygget om att lämna efter sig ett monument över sig själv?

Samma fråga ställer jag mig när jag passerar Persbo strax hitom Ludvika och där ser vägvisaren för den enskilda vägen till Skisskolningen. Där började för tio år sedan finansmannen Lars-Erik Magnusson bygga en herrgård (eller ett slott kanske - hade det legat i Skåne hade det nog kallats för ett slott). Han hade gjort sig en förmögenhet på fastighetsaffärer, numera lär han ha gått över till att utvinna olja i Kaukasus (eller är detta ett komplement till fastighetsaffärerna?).

Tydligen skulle "slottet" i Persbo fungera som en "sommarstuga" för i ett TV-program för ganska många år sedan kunde man se hans bostad i Holland, den var på 2000 kvadratmeter bostadsyta och kännetecknades av blanka marmorgolv - inte alls i min smak. Ännu är huset i Persbo inte färdigbyggt, jo kanske är själva huset färdigt men gäststugor, garage, trädgårdspark och pool återstår tydligen. I en intervju för fem år sedan sa han att det hela skulle vara klart för invigning till midsommar 2007.

Så här ser ut idag där det ligger i en slyskog med en jättelik jordhög framför huset

100 miljoner kronor påstås det att det ska kosta.

Man kan ju fundera över vad det ska komma att användas till så småningom. Hade det legat lite vackert med utsikt över Övre eller Nedre Hillen kundet det kanske blivit konferenshotell eller spa. Men inte där det ligger nu.

Ett monument över en "stor man"?

Fast det kanske bara är jag som är avundsjuk för att jag inte har tjänat ihop lika mycket pengar själv?

Söndagen den 18 juli 2010: Extra Jungfruolja
”Olivoljan är slut” sa Margaretha när vi var på ICA Maxi. Jag gick bort till hyllan för olivoljor för att hämta en flaska. ”Det var väldigt många att välja på” sa jag till butiksflickan som stod där och packade upp. Hon höll med om det. När jag äntligen hade lyckats välja en flaska visade jag den för henne och frågade om hon kunde gissa varför jag valde just denna flaska. Det kunde hon ju inte så jag fick berätta att det inte berodde på smaken (som jag inte visste något om) eller priset. Utan på att den var lägst. Alla andra olivoljeflaskor var väldigt höga och smala så att de knappt får plats i en hylla i skafferiet.

Så här ser de flesta flaskor med olivolja ut, höga och smala

När vi sedan idag till lunch använde oljan till en grekisk sallad satt jag och tittade på den och började fundera. ”Extra jungfruolja” stod det på flaskan. Dvs detsamma som det står på nästan alla olivoljeflaskor – jodå, det finns sådana som inte är Extra jungfruolja också.

Vadå ”Extra Jungfruolja”? Att jungfruolja är den första oljan som pressas fram or oliverna, det vet jag. Och Extra jungfruolja är väl då rimligen det första av det första. Så det är inget konstigt. Men benämningen, Extra jungfruolja? Ordet jungfruolja förstår jag, det låter inte alls konstigt - men Extra jungfruolja? Det låter faktiskt som att man skulle få lite jungfruolja på köpet när man inhandlar något annat..

På engelska heter det ju Extra Virgin Oil (vad det heter på ursprungsspråken, dvs grekiska eller italienska, det vet jag inte). Och att det engelska virgin betyder jungfru på svenska, det vet vi ju. Så då blir det ju Extra jungfruolja.

Eller? Är det inte så att ordet virgin på engelska såväl kan vara substantivet jungfru som adjektivet jungfrulig? Och det är väl det senare som det handlar om här? Borde det inte heta Extra jungfrulig olja på svenska?

Fast jag får väl glädja mig åt att det inte stod Extra Jungfru Olja i varje fall.

Gott är det

Torsdagen den 15 juli 2010: Att vara miljöskadad
Miljöskador handlar det om i Mexikanska golfen just nu. Men det är inte detta som jag tänker på utan hur vi människor kan bli ”miljöskadade” av vår omgivning, dvs de vi umgås med eller det som vi sysslar med väldigt mycket får oss att tänka och bete oss på ett visst sätt – som andra människor anser mer eller mindre konstigt.

Jag kommer ihåg när jag någon gång på 70- eller 80-talet körde bil på E4 förbi Linköping, en fin motorväg. Från familjen fick jag underliga blickar om vad jag höll på med när jag åkte snett över vägens båda körfält, fram och tillbaka. Mitt svar var att jag skulle känna hur djupa spåren i beläggningen var. En äkta vägverkare.

När ena sonen Urban, som jobbar på Kvarnsvedens pappersbruk, nu var på besök på sommarstugan noterade vi att han länge satt och tittade i en typisk tidning för kvinnor, Tara, (fast namnet ska tydligen stavas med liten bokstav, ”tara”). Tidningen var från 2007 och hade alltså ”blivit kvarlämnad”, antagligen av hans syster. Hans kommentar till tidningen var ”Väldigt fint papper”.

Fredagen den 2 juli 2010: Dagens frågesport
Vilken är den amerikanska delstaten Indianas officiella "delstats-sång"? Se här när du har funderat färdigt.

Söndagen den 27 juni 2010: Jag är Paraguay!
Pojkar är sig tydligen lika i alla generationer – de gillar att låtsas vara sina idoler. När jag var liten ”var” man Kalle Svensson om man stod i ett fotbollsmål. Och när man åkte cykel fort (och tioåriga pojkar levde ju mer eller mindre på sin cykel) så ”var” man Varg-Olle, han som körde speedway.

Kalle Svensson och Pelé i finalen Sverige-Brasilien 1958

Varg-Olle Nygren

Sannolikt hade varken jag eller någon av mina kamrater någonsin sett ett speedwaylopp (”match” heter det ju numera, en konstig benämning tycker jag), det närmaste vi hade kommit var nog en tecknad bild i Idrottsbladet.

Vilka idoler som man ”var” när mina barn var små kommer jag inte ihåg. Men häromdagen ropade barnbarnet Sixten, treår, till farmor när han stod med en fotboll framför sig på sommarstugans gräsmatta: ”Jag är Paraguay. Akta på dig. Jag ska göra mål”.

Han hade vissa svårigheter med att uttala Paraguay.

Paraguay

Fredagen den 18 juni 2010: Plan eller marknad? Kommunism eller kapitalism?
Ekonomerna brukar ju skilja mellan två olika marknadssystem, planekonomi och marknadsekonomi. Planekonomin tillämpades i de kommunistiska länderna med Sovjet som ledare. Marknadsekonomi tillämpar demokratierna - mer eller mindre. Rent teoretiskt borde planekonomi kunna fungera väldigt rationellt. Men det gör det uppenbarligen inte eftersom det bland annat förkväver människans kreativitet mm.

Men hur är det egentligen numera i Kina? Det anses ju vara kommunistiskt - men samtidigt kapitalistiskt. Hur är det med kreativiteten där hos enskilda människor? Nedanstående filsnutt visar att kreativiteten blomstrar.

 

Onsdagen den 16 juni 2010: Danholn???
Mas har jag aldrig varit. Inte kommer jag väl att bli det heller trots att jag nu har bott mer än trettio år i Falun. Men Margaretha är kulla. Gustafs-pingla dessutom. Hon hjälper mig med att förklara diverse ord och uttryck.

Idag åkte vi till Backlunds Möbler i Linghed för att se på köksbord och tillhörande stolar (och fick en förnämlig grundkurs i olika tillverkningsmetoder och därav följande kvalitet för stolar). När vi på vägen dit passerade Danholn satt jag och ”sög” på ortsnamnet – precis som jag oftast gör när jag kommer i närheten av det namnet.

Jag tycker att det är så svårt att uttala, ”ln” efter varandra utan mellanliggande vokal, det blir liksom fel för tungan. Eller i varje fall tungrott.

Jag kommenterade detta för Margaretha och undrade hur det har blivit så. Antagligen har det väl hetat Danholen en gång i tiden. Men namn förändras ju under århundradenas lopp, antingen av bekvämlighet eller att man senare har missuppfattat vad förfäderna avsåg. Så att Danholen har blivit Danholn.

Men någon missuppfattning kan det ju inte röra sig om här. Så motivet skulle vara förenkling.  Men för mig känns det som en tillkrångling, dvs det är för mig mycket svårare att säga Danholn än Danholen.

Margarethas svar var att hon alltid har sagt Danhon, dvs utan ”l”.

Då började jag fundera. Margaretha kommer ju från Gustafs. Hur uttalar de infödda Danholn-borna namnet? Det kanske inte alls kommer av ”holen” utan något helt annat. Och att en lantmätare som har ritat kartan har missuppfattat och trott att det kommer av ”holen”.

Vem kan reda ut detta för mig? Tills vidare gissar jag på att det en gång har hetat Danholen. Men jag förstår inte varför det har blivit Danholn.

---------------------------------

Kommentar:

Margareta Nissby: Jovisst kommer "Danholn" av "Danholen", och så skrevs det också från början. Men sen drogs det väl ihop och förenklades till "-holn". Säkert uttalades det med tjockt "l" av lokalbefolkningen, och då blir det faktiskt lättare att uttala. Pröva! Vi som inte använder det tjocka "l:et" hamnar väl i ett uttal som mest liknar "-horn".

Måndagen den 14 juni 2010: Man ska aldrig ge upp hoppet!
Vi satt på balkongen och tog en eftermiddagsfika, Margaretha och jag. Plötsligt blandades måsarna skrän med ett annat ljud. Det var en skåpbil som backade ner för Köpmangränd. Och det ljudet avlöstes av ett skrapande ljud. Två målare började skrapa räcket i ändan av gränden! Vi kunde inte låta bli att ta upp en spontan applåd och hurra för dem.

Bakgrunden beskrev jag i bloggen den 7 september 2009:

För ett antal år sedan kom det en målare dit och skrapade räcket och började måla. Hur länge sedan det är kommer jag inte ihåg. Om jag gissar så är det väl fem år sedan. Men jag har lärt mig att om jag tror att något har hänt för ett visst antal år sedan så ska jag oftast dubbla antalet år för att få rätt tidpunkt. Så det kanske snart är tio år sedan?

Målaren grundmålade hela räcket och började sedan färdigmålning av det. Men när han hade målat ungefär en femtedel blev det stopp. Han försvann därifrån. Varför har jag inte fått någon förklaring på. Men jag har gissat. Sannolikt har någon ”vän av ordning” tyckt att den kulör som han målade med var alldeles fel. I så fall håller jag med ”vän av ordning”. Det skar sig väldigt mot det faluröda som huset nedströms i kvarteret Hästbryggan var målat med.

Sedan har inget hänt. Fortfarande 2009 står räcket där grundmålat och med en strykning av slutlig färg på en femtedel. När ”vän av ordning” fick stopp på målandet med den ”felaktiga” kulören var det sannolikt inte detta som han/hon hade förväntat sig.

Men nu kom det alltså två målare och började skrapa. När jag berättade historien om räcket och fotograferade dem sa de "Men var inte säker, vi kanske åker iväg innan vi är färdiga, vi också". Kanske det. Jag lever på hoppet.

När jag sitter och skriver detta kommer Margaretha in och säger: "Du förstår väl varför de kommer och målar nu, efter tio år? Det är naturligtvis för att vi ska få VM på skidor 2015!".

Torsdagen den 10 juni 2010: Hur ska jag få barnen att hänga med i den tekniska utvecklingen?
Låt mig på en gång och med detsamma konstatera: Barnen kan det här med ny teknik, de hjälper mig när det händer något krux med min dator eller liknande, en av dem jobbar dessutom på ett stort IT-konsultföretag. Det är inte kunskap som fattas. Men de kommer sig tydligen inte för. Varför vet jag inte, kanske tar småbarn alldeles för lång tid för att de ska komma igång.

Den enda som utgör ett positivt undantag är Susanna. Men hon jobbar ju också inom branschen (Ericsson) och borde vara ett föredömme som de andra skulle kunna ta efter. Men inte!

Redan tidigt laddade jag ner Skype till vår dator för att vi ska kunna prata med dem och med barnbarnen via datorn och alldeles gratis. Och i julas gav jag Margaretha en webbkamera i julklapp för att hon skulle kunna se barnbarnen när hon via Skype pratar med dem.

Men vad hjälper det när de flesta av barnen ännu inte har laddat ner Skype eller skaffat en egen webkamera. Hur ska jag bära mig åt för att få dem att hänga med?

Är dina barn mer framåt i detta avseende men du själv inte har brytt dig om det? Ladda ner Skype här, enkelt och gratis!

Onsdagen den 9 maj 2010: Hur mycket knarkade du?
I går visades en film på TV om ett lejon vid namn Christian. Det var några ynglingar som på sextiotalet i London köpte lejonet som unge på varuhuset Harrods (jag tror inte att man idag kan köpa lejonungar där!), som jag förstod det var han född på ett zoo någonstans. Efter mindre än ett år insåg de att han hade blivit för stor och att de inte kunde ha honom kvar som sällskapsdjur. (Det kunde de väl ha insett redan från början?!?). Så de tog honom med till Kenya och överlämnade honom till en man som ägnade sig åt att återplantera tama vilddjur i det vilda.

Att det nu visades på TV berodde på att någon har lagt ut en sekvens på Youtube där ynglingarna efter ett år kom tillbaks till Kenya och lejonet kände igen dem, filmsnutten har setts av miljoner människor på Youtube.

 

Det som jag reagerade över var egentligen inte historien om lejonet (även om jag tyckte att det var enfaldigt och dumt att tro att man skulle kunna ha et lejon som husdjur) utan de generaliseringar som vi människor ofta gör. Dvs vi ser det som är närmast oss och generaliserar detta till att gälla allmänt.

Ett exempel på detta är när vi pratar om matvanor. Som lutfisk. Den kan till julen serveras på olika sätt, med kryddpeppar, med kanel eller med senapssås till exempel. Då kan man höra folk som säger att ”i Västmanland åt man den alltid på det viset”. Eller ”i Piteå gjorde vi så”. Sedan kan man träffa på någon annan person som vuxit upp i Västmanland eller Piteå som inte alls håller med om detta.

Antagligen är det så att han som bodde i Västmanland (eller i Piteå) berättar hur man gjorde i just hans familj – och generaliserar och påstår (utan att närmare ha kollat saken) att detta även gällde för alla andra i hans hemtrakt. Själv har jag inget minne av att jag någonsin frågade mina kamrater om hur de åt sin lutfisk - gjorde du?

De här två ynglingarna var båda från Australien och hade flyttat till London. ”Alla australiensare reste till London på 60-talet” sa de. Jaha? Påståendet låter osannolikt. Antagligen var det väl så att de kände ett antal australiensare i London och alla dessa hade ju flyttat till London – men att från detta påstå att alla australiensare flyttade till London är väl lite väl överdrivet. Det är ju ungefär som att gå ut på Aspeboda golfbana och fråga folk hur många som spelar golf - och sedan dra slutsatsen att alla i Falun spelar golf.

I filmen pratades om 60-talet som det flummiga årtiondet då knarket flödade. Så framställs historien ofta när man femtio år senare gör TV-program om tiden. Det låter som att alla ungdomar bara flummade, knarkade och åkte till San Fransisco för att stoppa blommor i håret.

Så minns inte jag årtiondet. Jag minns det som en period av föreläsningar, pluggande, tentor och därefter stiga upp på morgonen och åka till jobbet. Inte kände jag någon enda som knarkade. Margaretha säger detsamma, hon kände inte heller en enda som knarkade eller på något annat sätt flummade.

Nu ska jag naturligtvis inte själv göra samma misstag och generalisera den värld som jag levde i och påstå att så var det för alla. (Mitt urval är kanske också lite snett, de som studerade väg- och vattenbyggnad vid en teknisk högskola var kanske osedvanligt välartade? Den ende som "flummade" där gjorde det genom att tillbringa avsevärd tid på Jägersro travbana. Men så gick det som det gick för honom också - han blev chefredaktör för Aftonbladets nätupplaga!).

Men jag tror faktiskt att de som steg upp på morgonen och gick till jobbet (eller en föreläsning) var ohyggligt många fler än de som ”flummade” och knarkade.

Hur mycket knarkade du?

Söndagen den 6 juni 2010: Underliga äro Herrans vägar…
Jag satt på gräsmattan och funderade över det som jag skrev om i gårdagens blogg (se nedan), nämligen att jag plötsligt och helt oförutsett hörde en bekant som jag inte hört av på trettio år. ”Underliga äro Herrans vägar…” sa jag till mig själv.

Då började jag fundera över det uttrycket. ”Herrans” med ”a”? Varför. Funderade vidare om det fanns fler liknande som jag kunde komma på. Och kom på ”Ett herrans oväsen” och ”Ett herrans liv” (som ju egentligen är samma sak).

Varför säger man så? Med ”a” i ”herrans”. Är det någon gammal böjningsform (genitivform?) som har dröjt sig kvar i just dessa uttryck trots att de har försvunnit i övrigt? Eller förekommer de även i övrigt trots att jag inte kan komma på fler exempel just nu?

Finns det någon språkvetare som kan förklara för mig?

Kommentar:

Margaretha Nissby: Jag har nyss haft en trevlig stund med näsan i böckerna med anledning av din fråga om 'Herran'. Jag tänkte först att det kanske var någon kasusböjning som spökade men så var det inte, visade det sig. 'Herran' är helt enkelt en äldre form av 'herrn/herren'. På isländska och fornnordiska heter/hette det 'herra'. Ordet härstammar från fornlågtyska 'herro' med betydelsen 'äldre'. 'Herro' var den komparativa formen av adjektivet 'her' (modern tyska 'hehr') som betyder 'förnäm, ärevördig', egentligen med grundbetydelsen 'gråhårig, gammal'. 'Her' motsvaras av engelskans ålderdomliga 'hoar' och isländskans 'harr', 'gråhårig'.  Samma ordstam her återfinns i svenskans 'härlig' och 'härska'.

Hans Vappula, Institutionen för lingvistik, Göteborgs Universitet (Språkfrågelådan): Du har rätt i det du säger sist här ovan. Ordet herre, på fornsvenska hærre, hærra, böjdes i singularis så här på äldre svenska:

	Obestämd form	Bestämd form
Nominativ	herre, herra	herren, herran
Genitiv	herras	herrans
Dativ	herre	herrenom
Ackusativ	herra	herran

"Herrans" är alltså bestämd form genitiv, på modern svenska (som bara har två kasus) "herrens". Många yngre personer skulle antagligen - till skillnad från dig (och mig, som är en generation yngre än dig) - säga "Underliga äro Herrens vägar", eller rentav "Underliga är Herrens vägar", utan pluralböjning av verbet. Men så gör vi väl inte, utan det får de yngre hållas med?

Lördagen den 5 juni 2010: Osophine
I tonåren var jag mycket intresserad av kortvågslyssning på radio, det har jag berättat om tidigare. Först lyssnade jag på utländska rundradiostationer, dvs motsvarigheten till Sveriges Radio, sedan på radioamatörer som hade tillstånd att ha egen sändare och prata med varandra. Det var då min bestämda avsikt att så snart som möjligt avlägga prov för ett amatörradiocertifikat och själv skaffa en sändare. Det blev inte så – men för ett par år sedan när jag skulle hämta in gamla barnböcker att läsa för barnbarnen hittade jag en gammal bok, Populär amatörradio, och då tänkte jag att det kanske var dags nu, så här femtio år efteråt. Jag avlade provet och fick tillstånd och en egen anropssignal, SM4ZDK.

Det är stor kunkurrens om våglängderna i den sk etern så radioamatörerna får bara sända på vissa våglängdsområden och dessa har olika egenskaper. På 80 meters våglängd kan jag få kontakt med stationer i Norden. På 20 meters våglängd kan jag få kontakt med hela världen (under förutsättning att jag har tillräckligt bra utrustning) men normalt inte alls inom Norden – om inte stationen ligger alldeles i närheten av mig.

Därför blev jag förvånad när jag på sommarstugan i Säter för ett tag sedan på 20 meter hörde en stark station som talade svenska. Jag blev nyfiken och anropade honom, det visade sig vara SM4DLS, Gustaf i Gustafs. Han fungerar som ”spindeln i nätet” när det gäller att hålla kontakt med svenska långfärdsseglare runt jorden, dvs varje kväll 21.30 kan de anropa honom och rapportera in sin position mm. Antagligen är avsikten att någon ska veta var de nyligen fanns om något otrevligt skulle hända.

(Under samtalet kom vi dessutom underfund med att han var "släkt-i-släkten" med min fru Margaretha, hennes moster Svea var gift med Johannes som var Gustafs morbror eller farbror).

I går kväll råkade jag lyssna på honom när han pratade. Dvs det var egentligen bara honom jag hörde ordentligt, inte seglarna som han pratade med. Att jag bara hörde honom beror rimligen på att han har mycket bättre utrustning, framför allt antenn, än vad jag har. Men plötsligt kom det in en stark station, SA0ATP, och anropade. Han berättade att han hade gått i pension, hans hustru hade tagit tjänstledigt ett år, en tjänstledighet som sannolikt skulle förlängas ”i evighet”, att de hade seglat från Stockholm i mitten av maj och beräknade vara ute ett år. Nu låg de vid Laesö i Danmark.

Gustaf frågade vad de och båten hette så att han skulle kunna för in uppgifterna i sin ”bokföring”. ”Vi heter Pär och Nina…” svarade han. Det reagerade jag inte på. Men så fortsatte han ”…och båten heter Osophine”.

Då klack det till i mitt huvud. Sannolikheten för att det finns två omgångar ”Pär och Nina” som äger en båt som heter Osophine måste vara synnerligen liten.

På 1970-talet när jag bodde i Stockholm hade vi vår segelbåt, en Maxi 77 vid namn Fyrklöver, liggande i den stora småbåtshamnen Lotteräng på vägen ut mot Vaxholm (hela hamnen påstods förresten vara svartbyggd men det brydde jag mig inte om, det var svårt att hitta båtplats). 1977 låg bredvid vår båt en Vega med namn Osophine som ägdes av Pär och Nina Olofsson. De hade en pojke som var i ungefär samma ålder som vår Susanna (vad han hette/heter vet jag inte, han benämndes alltid som "Pysen") så våra båtar seglade tillsammans några dagar under semestern, till glädje för såväl oss vuxna som barnen.

Och så hör jag honom prata i radion så här trettio år efteråt! Att jag lyssnade just denna dag. Hade jag lyssnat någon kommande dag hade jag ju aldrig förstått vem det var, då hade Gustaf bara nämnt honom som SA0ATP, Pär, vilket inte hade sagt mig någonting.

Visst är det underligt.

Jag fick inte tillfälle att prata med honom eftersom han "försvann" för såväl Gustaf som mig sedan han sagt detta - och det var ju i och för sig inte alls konstigt eftersom han var så nära oss. Vi får se om jag får kontakt med honom när han har kommit längre bort, kanske i Engelska kanalen ungefär. Antagligen har de en avsevärt större och nyare båt nu, men har behållit båtnamnet, så gör ju många seglare.

Måndagen den 31 maj 2010: Vad minns vi egentligen? Och finns det en "högre makt"?
Det är många äldre som klagar över att närminnet har blivit sämre. Däremot minns de väldigt bra sådant som ägde rum för längesedan, dvs i barndomen och ungdomen till exempel. Kombinationen av dessa förhållanden kan innebära att det blir lite tjatigt för omgivningen när vederbörande gång på gång berättar om samma minne från tider långt tillbaka – och alltså glömmer att han/hon redan har berättat detta.

Detta är ett problem med minnet. Ett annat är att säkert veta vad vi egentligen minns – och vad vi tror oss minnas. Jag har själv konstaterat att saker som jag tror att jag minns i själva verket är sådant som mina föräldrar har berättat. Till exempel saker som har hänt när jag var mycket liten. Det som jag minns är egentligen det som föräldrarna berättade när jag var lite äldre, kanske i 10-15-årsåldern. Men med tiden har deras berättelser ”förvandlats” så att jag tror att jag minns själva händelsen.

Sedan kan det även vara ”minnen” av händelser som jag har läst om eller helt enkelt fantiserat ihop. Jag tror inte att jag är ett dugg ovanlig i detta avseende.

Ett minne som jag har från min barndom är jag dock mycket säker på att jag verkligen har upplevt. Det är ett minne av typen ”Kan det verkligen vara så?”.

Hösten 1954 skedde ett uppmärksammat dubbelmord i den lilla byn Röste 5 km norr om Bollnäs (där jag bodde), ett lantbrukarpar hade blivit mördade i sitt hem. Naturligtvis tyckte vi pojkar i trettonårsåldern att detta var spännande. En kväll stod vi några stycken utanför en kortkiosk mitt emot Ångbageriet vid vägen norrut. På andra sidan om vägen kom ett äldre par gående, en man och en kvinna. Mannen ledde en cykel.

De båda var kända som original och var syskon i 60-70-årsåldern. Om jag själv kände till och igen dem kommer jag inte ihåg, men någon av oss gjorde uppenbarligen det. För vi pekade på dem och skojade att ”det kanske är dom”.

Det var just vad det var. Syskonparet, som båda tydligen var mentalt på en sjuårings nivå, var mördarna. Hur otroligt det än kunde låta. Att vi pojkar ”på skoj” hade pekat ut de rätta mördarna gjorde att minnet fastnade för alltid i mig. Det var som om en högre makt hade styrt våra tankar.

Här kan du läsa om mordet.

Så här idylliskt ser det ut i Röste idag

Något liknande om ”en högre makt” berättade min far om. Han var affärschef för Konsumtionsföreningen Bollnäs med omnejd (som var föreningens fullständiga namn), i vardagslag benämnt Konsum. Föreningen omfattade ett antal butiker (detta var före stormarknadernas tid) inne i själva stan och ett antal i byar/samhällen runtomkring. En mycket kall januaridag hade min far och styrelsens ordförande Magnus Andersson varit i Mållångsta som ligger längs nuvarande rv 50 mellan Svabensverk och Viksjöfors, långt ute i skogen. Antagligen bodde det på 1950-talet fler människor i byn än det gör idag men ändå alltför få för att kunna motivera driftkostnaderna för en butik.

De hade inventerat lagret, vilket ska göras varje år för att kunna upprätta ett bokslut. När de sent på natten var färdiga och satt i bilen på väg hem diskuterade de butikens framtid. Det fanns ju ingen rimlig lönsamhet. Men samtidigt var de medvetna om butikens sociala betydelse för byn/bygden. Jag kan tänka mig att de suckade för de kom fram till att ”om butiken brinner ner kommer vi i varje fall inte att bygga upp den igen”.

Klockan åtta på morgonen ringde butiksföreståndaren och berättade att butiken hade brunnit ner till grunden. Brandkåren hade försökt släcka men det var så kallt att vattnet i slangarna frös till is.

Min far brukade säga att han inte var särskilt religiös – men i det här fallet undrade han om det inte var en högre makt som hade lyssnat.

Måndagen den 31 maj 2010: "Ludvikahem - ett bostadsföretag"
När jag tittar på TV4 kommer det upp reklamskyltar för såväl Dössbergets Värdshus som det kommunalägda bostadsföretaget Ludvikahem. Att Dössberget gör reklam för sig är ju inte så konstigt, i deras bransch är det sannolikt viktigt att synas (och att folk pratar om att de har god mat). Genom reklamen kan tittarna komma att säga "javisst, ska vi åka dit och äta söndagsmiddag, det vore väl trevligt" eller "ja, där kan vi lägga brölloppsmiddagen".

Men Ludvikahem? Jag tror inte att någon person flyttar till Ludvika för att de får reda på att det finns ett kommunalt bostadsbolag där, det finns ju i de flesta kommuner. Och de som bor i Ludvika är säkerligen synnerligen väl medvetna om att bolaget existerar, sannolikt är det i första hand hos dem som man förhör sig om man behöver en ny bostad. Så varför?

Söndagen den 30 maj 2010: En fri och oberoende television
Så brukar Sveriges Television beskriva sig själv. Och då menar man naturligtvis till skillnad mot de reklamfinansierade kanalerna.

Detta kom jag att tänka på idag när jag såg på nyheterna i TV. Ett inslag handlade om sk ”card sharing”, dvs att flera (eller många)  personer ”delar på” en anslutningsavgift till betalkanalerna. Att bete sig på det sättet är inget som jag själv skulle komma på att göra. (Själva har vi bara cirka tio kanaler och de är inbakade i den hyra som vi betalar till Masmästaren). Trots det reagerade jag på inslaget. Det beskrev förfarandet som helt brottsligt av den som tillhandahåller kanalerna. Och det är det väl.

Men jag jämförde med de rapporter som förekom i SVT när det var aktuellt med Pirate Bay, där man gratis kunde/kan ladda ner filmer och andra program på Internet. I det sammanhanget var man i nyhetsinslagen väldigt noga med att vara opartiska och låta båda sidor, dvs såväl representanter för Pirate Bay och ”vanliga nedladdare” som de kommersiella företagen, representerade av Antipiratbyråns jurister, komma till tals. Att man när det gäller "card sharing" så entydigt tog ställning mot detta förundrade mig.

Ända tills jag insåg att det inte var SVT, vars nyhetsprogram jag normalt brukar titta på, utan TV4. Och TV4 är ju en reklamfinansierad kanal. Visserligen tar de inte ut några avgifter av tittarna för att se på TV4 – men i koncernen finns andra kanaler som TV4 Sport m fl, som är avgiftsbelagda. De talade med andra ord ”i egen sak”.

I inslaget förekom även en intervju med en representant för Skellefteå AIK Hockey, som klagade över att de sålde färre biljetter till sina matcher numera och att detta berodde på ”card sharing”:

"Problemet är att ingen betalar för produkten. I slutändan tappar vi ju publik, tv-bolagen tappar intäkter. Det är bekymmer på lång sikt. Vi vill ju utveckla produkten och då få betalt."

Det låter lite ironiskt när ishockeyklubbar klagar över att de får dålig ekonomi samtidigt som alla vet vilka fantasisummor som deras spelare avlönas med. Sänk spelarnas löner så går nog ekonomin ihop! Men om man sänker spelarlönerna så kanske man inte kan motivera att klubbdirektörens lönenivå?

-------------------------------------

Kommentarer

Tobbe, trogen SAIK:are: Nu tycker jag att du är lite väl hård mot PEA i mitt kära Skellefteå AIK, det är en bra kille. Dilemmat för lilla SAIK är att dom måste få in lite pengar för att konkurrera med storklubbarna. Håller dock med om att spelarna har "för" bra betalt.

Söndagen den 30 maj 2010: Barnbarn på besök
Det här var den roligaste dinosariefilmen de hittade på nätet. Om och om igen ville de se den:

 

Lördagen den 29 maj 2010: Så tekniskt innovativ var aldrig jag
I min ungdom ägde jag (som så många andra i vår generation) en begagnad VW 1200 (fast då benämndes den bara som en "Folka"), Den köpte jag för de första pengar som jag tjänade när jag efter lumpen jobbade tre månader på NOHAB med att tillverka lok (ja, min insatsi loktillverkningen var ju ganska begränsad, men ändå, jag var en del i tillverkningen av lok). Den gick bra under de sex år som jag hade den. Ja, den var ju tvungen att göra det för några pengar att byta ut den mot något annat hade jag inte.

"Finesserna" på den tiden var ju inte i klass med finesserna på dagens bilar. Men vindrutespolare hade den, det var inte standard utan ett tillbehör som en tidigare ägare hade anskaffat och monterat. Sprutningen bestod av en enliters plastflaska som hängde i en plastslang under instrumentbrädan, när jag klämde ihop flaskan så sprutade det lite vatten genom slangen och på rutan. Det fungerade. Men på den tiden var det inte lika mycket salt och därmed inte lika mycket modd på vägen.

Ett minne som jag har är från en resa från föräldrarnas sommarstuga vid Sotenkanalen utanför Hunnebostrand ner till Lund. Det regnade. Någonstans söder om Uddevalla slutade vindrutetorkaren att fungera. Först försökte jag köra trots att rutan blev full med vatten och sikten därmed bedrövlig. Men det gick inte så bra. Så jag fick veva ner vänster sidoruta, sticka ut handen och med en snöskrapa torka rent så långt jag nådde och så mycket att en liten del av rutan längst till vänster blev siktbar. Beroende på hur mycket det regnade varade åtgärden ett antal sekunder eller en minut. Sedan var det dags igen.

Även om det var sommar blev det kallt om handen. Antagligen slutade det regna efter ett tag. Jag kom i varje fall fram.

Men så kreativ som nedanstående fordonsägare var jag alltså inte.

Tisdagen den 25 maj 2010: Människor är mer hållbara än hus
Det tror man ju inte. Betong, som de flesta hus är byggda av numera, lär ju ha hållit ändra från Romarrikets tid till i våra dagar. Och tegel är också hållbart. För att inte tala om trä - se på Kyrkhärbret i Älvdalen där man genom att undersöka stockarnas årsringar har kunnat konstatera att timret är fällt år 1285.

Foto T Axelsson

Så står kvar gör de, husen. Men inte som fungerande hus, dvs de används inte. Jovisst finns det massor av hus som används, det jag menar är att det finns hus runt om i landet som borde kunnat fungera och användas men som inte gör det. I första hand för att de står på fel plats och därför inte behövs. Det här påminns man om när man hittar till en webbplats som den som kallas Rostsverige. Titta själv här eller här. Och klicka sedan på de olika länkarna i spalten till vänster när ni har kommit till sidan.

Men människor lever vidare. Ta två exempel från min ungdom, Paul Anka och Målle Lindberg, som väl inte har mer gemensamt än att de båda sjöng. Kanske är det därför som de har levt vidare.

Paul Anka hade jag inte hört något om på femtio år, sedan han 1957 sjöng Diana med bravur, förrän hans hustru Anna Anka dök upp och berättade att han dels lever och dels har fortsatt att sjunga och uppträda hela tiden, trots att jag inte har hört av honom.

Paul Anka då - 1957

 

Palu Anka idag - 2010

 

Målle Lindberg var en sjungande predikant inom Maranata-rörelsen som massmedia förfasade sig över. Nu visar det sig att även han lever och fortfarande är fullt verksam - även om ingen numera verkar förfasa sig. Han har följt med sin tid och har en egen webbplats

 

Målle Lindberg nu - 2010

PS: Tydligen lever människor även längre än webbplatser eftersom Rostsverige numera är nedlagd.

Måndagen den 24 maj 2010: Volvo PV 444
Efter gårdagens SAAB-reklamfilmer fick jag en gliring om att det faktiskt finns/fanns ett till bilmärke i Sverige. Därför denna Volvo-film:

 

Så här gjorde man reklam för den:

 

Här är en film från 1958:

 

Söndagen den 23 maj 2010: Man ska glädja sig när man kan
Man ska alltid passa på att glädja sig när det finns något att glädja sig åt. Just nu finns det väl flera saker som vi kan passa på att glädja oss åt, till exempel att

• det var en så fantastiskt underbar pingstafton - kan det vara ljuvligare än det var denna försommardag? Egentligen finns det ju inget finare än en svensk sommardag när den är så som den var i lördags - tyvärr är det inte så ofta som den är så. Och framför allt inte i november.
• Sverige i varje fall lyckades ta hem en bronsplats i ishockey-VM.
• båda de svenska personbilstillverkarna just nu verkar ha överlevt (i varje fall tills vidare).

Med tanke på den sista av de tre punkterna kan vi väl passa på att njuta lite av SAAB-reklam från anno-dazumal, se här:

 

 

I varje fall enligt min mening var det där den vackraste och mest harmoniska av de klassiska SAAB-modellerna. Men man kan ju undra om det var snålhet som fick dem att inte byta ut texten till engelska i denna engelskspråka version av reklamfilmen? Eller var det ren och skär taktik, dvs man ville poängtera för de tänkbara amerikanska köparna att bilen var "exotisk"? Ungefär på motsvarande sätt som man numera i Amerika döper öl till konstiga saker som Wölff för att den ska verka spännande?

 

Onsdagen den 12 maj 2010: Vad angår oss Polens affärer?
Ungefär den frågan ingår ju i Bellmans Epistel nr 45 Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags ad notitiam, att Mollberg led oskyldig på krogen Rostock. (Om du vill ha texten så finns den här).

När Fredmans Epistlar gavs ut 1790 var naturligtvis Polen ett aktuellt ämne att diskutera. Landet hade delats 1772 varvid Ryssland, Preussen och Österrike hade tagit för sig var sin del och – vilket Bellman naturligtvis inte visste – skulle komma att delas igen 1793 och sedan helt utplånas genom en tredje delning 1795.

Pling plingeli plång.

Så det var nog ett lämpligt ämne att kommentera över ett stop öl. Kommentera men inte oroa sig för. Några större konsekvenser för Sverige hade det nog inte (mer än möjligen maktpolitiskt och det kanske ”vanligt folk” inte brydde sig så mycket om). På den tiden var nog cirka 90% av Sveriges befolkning jordbrukare och påverkades mer i sin vardag av väderleken som kunde påverka årets skörd än vad diverse utrikespolitiska skeenden.

(Möjligen kanske med undantag för den tidens falubor, för dem kunde väl utrikespolitiska händelser påverka priset på koppar och därmed lönsamheten i gruvan?).

Annorlunda är det idag. Sverige är ett starkt exportberoende land (dock inte export av jordbruksprodukter!) och möjligheterna att sälja våra produkter påverkas starkt av konjunkturen runt om i världen. Så saker som i första hand verkar vara ”ointressanta” för oss visar sig direkt påverka våra möjligheter till arbete och inkomst – och därmed tryggheten i våra pensioner. Till exempel lånefinansieringen av privata bostäder i USA eller Greklands finanser. Livet kan tyckas mer komplicerat numera än på 1700-talet – även om vi säkert har det mycket bättre ekonomiskt sett.

Pling plingeli plång.

Det som jag funderar över är bakgrunden till Greklands dåliga finanser. Jag tycker att jag får två helt olika förklaringar, beroende på vem som uttalar sig.

När jag på TV ser människomassor demonstrera på gatorna i Athen är budskapet att makthavarna, dvs politiker och höga befattningshavare, har ”snott åt sig pengarna” genom att landet är korrumperat (dvs mutor) och genom att ha gett sig själv stora förmåner. Och nu vill inte ”småfolket” vara med att betala det som dessa makthavare har försnillat.

Men när jag lyssnar på kommentatorerna här i Sverige så handlar det om att det grekiska folket har gett sig själv förmåner, dvs höga löner, social skyddsnät och tidiga pensioner, som inte på något sätt har stått i paritet med de skatter som de har betalat in. Förmåner som är beslutade av de politiker som folket själva har valt. Och kanske är de generösa förslagen framlagda av de politiska partierna just för att få folket att rösta på deras parti.  Om det är på detta senare sätt så är naturligtvis politikerna inte oskyldiga till slöseriet – men de har ju då inte slösat bort pengarna i sina egna fickor utan i folkets.

Vilken av dessa förklaringar som är den sanna kan jag inte bedöma. Är det en kombination?

Pling plingeli plång

------------------------------

På tal om Polens delningar – här kan du se en karta över hur grannarna ”högg för sig”:

Söndagen den 9 maj 2010: 100 streck-koder
Några gånger tidigare har jag nog kommenterat reklam här i bloggen. Det finns mycken fånig reklam. Numera bryr jag mig inte så mycket. Snarare är det så att jag gläder mig åt att jag inte är kvinna – eftersom mycket av den värsta reklamen av någon anledning är riktad till kvinnor.

Som de där reklaminslagen om hud- och hårvårdsprodukter på TV som avslutas med en viskande röst ”because you are worth it!”. Då är jag glad att jag är man. Hade jag varit kvinna skulle jag ha blivit förbannad över det som jag uppfattar som en förolämpning eftersom jag även hör den ”outtalade” viskningen från reklammakarna ”vi tror att du är så dum i huvudet att du går på det här”.

Jag tror inte kvinnorna är dumma i huvudet.

Men det var inte hudvårdsproduktsreklam som jag uppmärksammade i kväll. När vi hade kommit hem från sommarstugan tog vi en tallrik soppa (färdig att värma i fyrkantig förpackning – jättegod) och en smörgås. Till det drack jag ett glas mjölk. Mjölkpaket lär vara det bästa av alla ställen att placera reklam på, oavsett vad det står så läser man det. I varje fall jag.

I kväll läste jag följande:

Samla kvitton eller streckkoder från 100 valfria xxxxx-produkter, så får du ett exklusivt köksset från Växbo Lin. Kökssetet innehåller en glashandduk och en tvätt- och återvinningsbar disktrasa i linne. Du kan samla xxxxx-produkter t.o.m. 31 maj.

Av hänsyn till företaget har jag ersatt dess namn med xxxxx - men jag kan ju inte hjälpa om det är ganska lätt att inse vilket företag det gäller.

Liknande erbjudanden har jag sett förut. Man ska skicka in till exempel tre omslag till chokladkakor så får man något.  Så idén är inte så konstig. Men nu skulle man alltså samla 100 st (ett hundra stycken!) kvitton eller streckkoder. Vem kommer att göra detta? Och samlandet och inskickandet ska ske före den siste maj, dvs under tre veckor. 100 köpta produkter på tre veckor!

-------------------------------

Kommentar:

Urban Winberg: Jag tycker ”because you are worth it!” är en bra slogan till Systembolaget. Tycker även dom kan låna "Må bättre" loggan men en mindre justering till "Må sämre".

Tisdagen den 4 maj 2010: Lumparminnen
Som pensionär får man lov att vara lite nostalgisk och sentimental. Tycker i varje fall jag.

Så när de på nyheterna igår berättade att den sista kullen värnpliktiga i den svenska försvarsmakten ryckt in under dagen, då kunde jag inte låta bli att bli lite nostalgisk. Och samtidigt tycka lite synd om dagens kommande ungdomar som aldrig kommer att få en chans att prata gamla lumparminnen. För även om många av oss inte precis uppskattade lumpen när vi var där så har vi uppskattat det mer efteråt när vi har mints tillbaka.

Och nog var det bra att vara tvungen att rycka in i lumpen. Om det hade varit frivilligt och jag hade haft ett val hade jag nog inte gjort det. Men nu var det ju inte det så det var inget att fundera över. Det var så självklart att det skulle komma.

För mig, som hade lyckats kämpa mig igenom gymnasiet var det dessutom ett välkommet uppskov i tankeverksamheten om vad jag skulle göra sedan i resten av livet. När jag ryckte in i lumpen hade jag ingen som helst uppfattning om vad jag skulle göra i livet. Det kändes skönt att ha ett helt år framför mig att fundera på saken. Tyvärr var jag precis lika ovetande om min framtid när jag så småningom muckade. Vilket i varje fall lärde mig en sak om beslutsfattande: Ett beslut blir inte lättare att fatta bara för att tiden går.

Om man under tiden ser till att skaffa sig ett bättre beslutsunderlag så kan det gå bättre att fatta ett bra beslut. Men det blir inte lättare bara för att man låter tiden gå. Det är något som jag ofta har påtalat för arbetskollegor och chefer, som har varit ovilliga att fatta beslut när jag tyckte att det behövdes fattas beslut.

Numera verkar det som att ungdomarna anser att man ska ha en hel smekmånad (eller -sommar) med bara fester och liknande när gymnasier väl är avklarat. På min tid, 1961, var examen på fredagen, på söndag blev det till att sätta sig på tåget för att förflytta sig genom halva Sverige till A4 i Östersund. Det blev inte mycket till firande inte.

Antagligen mådde jag bra av lumpen. Fick komma hemifrån. Det var säkert nyttigt. Även om jag inte kan påstå att jag njöt av det. Speciellt inte när vi fick ligga sex veckor extra med förhöjd beredskap ute på Grytans artilleriskjutfält, mitt i skogen, när Dag Hammarskiölds flygplan hade blivit nedskjutet över Kongo.

Nu är allt detta tydligen slut. Vore jag ung nu skulle jag sannolikt aldrig komma på tanken att frivilligt anmäla mig. Så det var säkert bra att jag inte hade något val.

Ja, precis så här såg det ut - med den skillnaden att vi inte hade några skumgummimadrasser utan själva fick stoppa i halm, det gällde att packa så att det blev en hård rund korv av madrassen. Annars blev det inget alls kvar så småningom.

Måndagen den 3 maj 2010: Besök av barnbarnen
Det är roligt när barnbarnen kommer och hälsar på. Vi brukar inte ha några som helst problem att "locka" hit dem, snarare är det så att de frågar i telefon "farmor, får jag komma och sova hos dig?". Då får Sixten (2½) ligga mellan oss i sängen och Teodor (4½) ligga på en madrass på golvet bredvid. Fast nu verkar det som att även Sixten vill ligga på madrass.

Men har du problem med att få dem att komma och hälsa på så får du ett bra tips. Installera en sådan här spiraltrappa, det kommer med all sannolikhet att uppskattas - säkerligen under lång tid:

Onsdagen den 28 april 2010: Torsångs sockengräns?
När vi idag åkte från sommarstugan utanför Säter hem till Falun tog vi inte stora vägen, dvs 70-50, utan vägen längs älven för att passa på att handla lite penséer på Fridhems handelsträdgård i Naglarby. Därför kom vi genom Torsång.

Som så ofta tidigare när jag passerat Torsång funderade jag över det gamla uttrycket "kyrkan mitt i byn". Som egentligen även borde ha varit "kyrkan mitt i socknen". Som jag har förstått det "bildades" socknarna (som på artonhundratalet förvandlades till landskommuner) en gång i tiden genom att utgöra det område från vilket befolkningen sökte sig till samma kyrka. Rimligen sökte man sig då till den kyrka som låg närmast eller dit det var enklast att ta sig.

Ser man på kartan över Torsångs socken (numera kyrklig församling) kan man väldigt snabbt konstatera att den inte precis ligger centralt i socknen. I själva verket går ju sockengränsen till Tuna socken bara några hundra meter väster om kyrkan. Men att kyrkan ändå byggdes där den nu ligger var kanske inte så konstigt, den byggdes tydligen på en gammal hednisk kultplats, vilket ju var vanligt eftersom folk vara vana att samlas på sådana ställen. Dessutom kunde man ju därigenom "slå ut" möjligheterna att fortsätta att offra till de gamla gudarna på den gamla platsen om den numera var helgad åt Kristus.

Att kyrkan byggdes där den nu ligger var kanske inte så konstigt. Men det är ändå konstigt med sockengränsen. Bönderna som bodde på den nordöstra älvstranden, upp till Islingby och Dalsjö, de har alltså sökt sig till Tuna kyrka på andra sidan av älven i stället för till Torsångs kyrka, som låg närmare och rimligen måste ha varit enklara att ta sig till. Varför? Men området vid Tyllsnäs udde verkar höra till Torsång. Varför?

Alltså: Kan någon förklara varför sockengränsen mellan Torsångs och Tuna socknar går där den går?

För övrigt är det intressant att notera att sockengränsen norr om byn följer vägen mellan Torsång och Ornäs - eller är det vägen som följer sockengränsen? Jag vet inte. Både vägen och gränsen är alltså "uråldiga", dvs har funnits där minst sedan medeltiden. Även om vägen då nog var några meter smalare. När jag kör på vägen och följer dess kurvor är det alltså samma kurvor som Barbro Stigsdotter på Ornäs såg sin man Arendt Persson rida genom. Han var på väg från Måns Nilsson i Aspeboda till Brun Bengtsson i Säter för att få hjälp att gripa Gustaf Vasa som var gömd på Ornäs.

Visserligen tror forskarna numera inte på den historien - men Arendt Persson och hans samtida har säkert ändå ridit på vägen med sina kurvor.

Söndagen den 25 april 2010: Sophämtning
I dagspressen pågår det just nu en intensiv debatt kring finansieringen av sophämtning vid fritidshus. Speciellt verkar det som att ärendet är aktuellt i Gagnefs kommun. Fast någon debatt kanske det inte är, snarare ett utbrett klagomål från fritidshusägare gentemot kommunen som kräver dem på obligatorisk särskild avgift för att hämta soporna vid fritidshuset – och oavsett om några sopor hämtas eller ej. Det är inte rättvist, menar man, att man ska behöva betala för sophämtning både hemma i sin ordinarie bostad och i fritidshuset. Det blir inte mer sopor att hämta för att man bor på två ställen.

När jag, som gammal byråkrat, funderar igenom frågan kan jag konstatera samma sak som jag insett i många andra sammanhang: Det finns ingen rättvisa. Eller lite mindre drastiskt formulerat: Det är svårt att konstruera system som är helt rättvisa. Hur man än beslutar brukar det bli någon som känner sig drabbad.

(Ordet ”byråkrat” brukar av de flesta användas synonymt med ”stelbent, paragrafmässigt, utan att ta hänsyn till omständigheterna”. Själv använder jag ordet i dess egentliga betydelse som väl innebär att alla medborgare ska behandlas lika utan att hänsyn tas till om någon råkar vara god vän med beslutsfattaren eller liknande.)

Vad finns det då för alternativ till det nuvarande systemet?

• De som tar hand om sina sopor själva, behöver inte betala någon avgift för sophämtning. Det låter ju vettigt. Men ska det bara gälla fritidshus eller även vid den ordinarie bostaden? Och vad menas med ”tar han om själva”? Vi vet ju att de soptunnor, som Vägverket (numera Trafikverket) placerat ut längs våra vägar för att trafikanterna ska kunna slänga ”färdsopor” som bananskal och liknande i, de blir överbelamrade av sopor som alldeles uppenbart härrör från fritidshus eller permanentboende. (Folk som bor "på landet" säger ibland att "vi som bor på landet har förstånd att ta hand om våra sopor och vårt skräp själva". Det räcker att ströva runt några gårdar "på landet" för att se att detta ofta inte alls stämmer, det kan vara skrämmande att konstatera hur man genom årtionden (århundraden?) bara tippat diverse skrot i närmaste skogsbryn).
• De som betalar avgift för att få sina sopor hämtade vid sin ordinarie bostad i kommunen ska inte behöva betala ytterligare en avgift. Jaha – ”betalar”? Ska det tolkas som att man bara ska behöva få en sophämtningsräkning från kommunen eller dess entreprenör? Men de som bor i hyreslägenhet får ingen räkning, även om de naturligtvis betalar, räkningen går till fastighetsägaren som har inkluderat denna kostnad i hyran. Alltså får man i så fall ändra bestämmelsen till att de som är mantalsskrivna i kommunen inte ska behöva betala ytterligare en gång för sitt fritidshus.
• De som är mantalsskrivna i kommunen ska inte behöva betala ytterligare en gång för sitt fritidshus. Det innebär att Anders Andersson som bor i Falun och har fritidshus vid faludelen av Valsan inte ska betala men hans granne Bertil Bertilson som bor i Borlänge ska betala. Liksom Carl Carlson som också bor i Falun men vars fritidshus står på andra sidan gränsen till Borlänge kommun. Kan det vara ”rättvist”? Och är det för övrigt lagenligt för en kommun att behandla svenska medborgare så olika?
• Fritidshus ska inte belastas med sophämtningsavgift eftersom alla på något sätt betalar för hämtning av sina sopor där de är mantalsskrivna (antingen genom räkning eller ingående i hyran). Då blir det ”orättvist mellan kommunerna” eftersom Borlänge kommuns invånare får stå för kostnaden för sophämtning från fritidshus som ägs och bebos av invånare i Falu och andra kommuner – och vice versa. ”Det jämnar väl ut sig” kan man kanske säga. Men det gör det sannerligen inte – titta tex på Malung-Sälens kommun vars invånare alltså skulle få finansiera sophämtning för alla fritidshus som ”rika stockholmare” har i Sälen-fjällen.

Välkommen med en lösning som är garanterat ”rättvis”!

Sophämtning i Katmandu, Nepal. Foto: Sigismund von Dobschütz

----------------------------------

PS: Själva har vi fritidshus i Säters kommun och betalar (om än inte med glädje) sophämtningsavgift där.

Söndagen den 25 april 2010: Ytterligare ett vårtecken
Det kommer vårtecken av olika slag var och varannan dag nu. Tussilago och diverse lökväxter skjuter upp ur jorden och liksom ropar till oss "Hallå, här är jag igen!". Den ena efter den andra fågelarten visar upp sig. Själv såg jag sädesärla i veckan när vi var ute vid sommarstugan.

Idag upptäckte jag ytterligare ett vårtecken. Vi skulle åka upp till CityGross för att inhandla två solstolar. När jag startade bilen, som hade stått i solen på gården, slog AC-anläggningen igång för att kyla ner luften inne i kupén. Det var första gången i år som det behövdes. Ett bra vårtecken.

Lördagen den 24 april 2010: Hur man hittar till Det Förlovade Landet
I den ypperliga tidningen Ny Teknik kunde man för en vecka sedan läsa att ett examenskrav för att få (motsvarigheten till vår) studentexamen i Israel är att man kan hantera Google Earth-programmet. Ja, lite överdrivet kanske påståendet var. I examensprovet måste man kunna använda programmet för att klara av vissa uppgifter - men jag antar att det är där som här att man inte behöver ha alla rätt på provet. Så antagligen skulle man kunna klara sig även om man inte kan hantera Google Earth om man har rätt på övriga uppgifter.

Nu är det ju i och för sig ingen större konst att hantera Google Earth, jag är övertygad om att varenda nittonåring (så gamla är de kanske när de ska avlägga examen?) liksom alla pensionärer som vill lära sig det också klarar av det. Att tidningen kommenterade var nog snarare för att påtala hur internet ingår alltmer i allas vår vardag.

I kommentarerna till artikeln påtalades att det skulle varit bra om Moses hade haft Google Earth på sin tid, det tog ju honom fyrtio år av vandrande (irrande) i Sinai-öknen innan han hittade hem med sitt folk till Det Förlovade landet. I en annan kommentar fick vi reda på att det skulle ha tagit honom ännu längre tid än fyrtio år om han inte helt plötsligt från himlen hade fått ett av nutiden hjälpmedel - en GPS-telefon! Se nedanstående reklamsnutt:

 

Söndagen den 18 april 2010: Kvalitetssäkring
Under de senaste tjugo åren har det varit mycket prat om kvalitetssäkring. Såväl inom näringslivet som i offentlig förvaltning har det lagts ner ett stort arbete på att dokumentera rutiner mm för att kunna bli certifierad enligt ett visst system. Så var det även inom Vägverket där jag var verksam.

Kvalitet är naturligtvis bra. Men ibland har jag lite hädiskt undrat hur mycket av allt det nedlagda arbetet som verkligen har resulterat i bättre kvalitet och hur mycket som enbart har resulterat i några tjocka pärmar i bokhyllan.

Min egen erfarenhet är att trots kvalitetssäkringssystem varierar kvaliteten på det presterade arbetet mycket från individ till individ. Detta gällde såväl inom Vägverket som (och kanske framför allt) för de konsulter från olika konsultfirmor som verket anlitade för olika projekt. Kanske är det så att de som är verkligt kunniga och engagerade inte behöver något kvalitetssäkringssystem och de som inte är det, de bryr sig inte om systemet?  

Jag kom att tänka på detta när jag på webben läste om ett av våra exportinriktade företag här i falutrakten. Även om jag numera är pensionär tycker jag att det är intressant att lära mer om den verksamhet som de olika företagen sysslar med.

Det företag, på vars webbplats jag hamnade, är mycket framgångsrikt och har tagit stora order från utlandet, som jag förstår det beroende på att de har god kvalitet på sina produkter. På deras webbplats fanns olika sidor om företaget, deras produkter, applikationer, eftermarknad mm.

När jag klickade på sidan om ”kvalitet” blev jag förvånad och förundrad. Där stod följande (jag är så försynt att jag har ersatt företagsnamnet och dess produkt med ”X” resp”Y”):

Våra produkter är utformade med fokus på kvalitet och flexibilitet. XXXXXXX XXXXXXXX är certifierade enligt kvalitetssystemet ISO 9001 och standarden används som ett verktyg för hela företaget.

Vårat kvalitetssystem is continuously being developed to meet the changing demand utvecklas kontinuerligt för att möta föränderliga krav på transitering marknaden. Nya koncept, metoder och processer utvärderas noggrant innan de inkluderas i våra fabriker.

Hela konceptet bygger på att varje kund får den exakta produkten för sina specifika behov. Ett YYYYYY som levereras av XXXXXXX XXXXXXXX passar automatiskt inom slutanvändarnas standardsystem och inga speciella adaptrar behövs till exempel.

XXXXXXX XXXXXXXX rything from design and production to reliable delivery. The global service also includes customer training as well as required service packages. Customers can rely on XXXXXXX XXXXXXXX, which as a global company always has service engineers, who can quickly be on site with extensive knowledge and experience.

När jag sedan skiftade till den engelskspråkiga versionen insåg jag att man först hade skrivit sidan på engelska och sedan översatt till svenska – men hade missat i korrekturläsningen varför delar av den engelska texten fanns kvar på den svenska sidan. Det är de delarna som jag har markerat med kursiv stil i citatet ovan. Här är den engelska versionen för jämförelse:

Our products are designed with emphasis on quality and flexibility. XXXXXXX XXXXXXXXis certified to the quality system ISO 9001 and the standard is used as a tool throughout the company.

Our quality system is continuously being developed to meet the changing demands of the transit market. New concepts, methods and processes are thoroughly evaluated before being included into our plants.

The entire concept is based on each customer receiving the exact coupler they need for their specific requirements. A YYYYYYYY supplied by XXXXXXX XXXXXXXX automatically fits within the end users standard system and no special adapters are needed for example.

XXXXXXX XXXXXXXX global service is an assurance for being a reliable business partner; one that monitors everything from design and production to reliable delivery. The global service also includes customer training as well as required service packages. Customers can rely on XXXXXXX XXXXXXXX, which as a global company always has service engineers, who can quickly be on site with extensive knowledge and experience.

Som “tur är” går tydligen den helt övervägande delen av produktionen på export och utlänningarna tittar nog inte på den svenskspråkiga sidversionen. Och företaget är ju välkänt för att vara framgångsrikt och att ha hög kvalitet på sina produkter. Men nog borde det väl kännas det lite genant för företaget att dess kvalitetssäkring inte har spridit sig till den person som på webbplatsen skriver om kvalitetssäkring?

Lördagen den 17 april 2010: Vårstädning i Faluån
Siktdjupet i ån varierar väldigt. Ibland kan man se botten långt ut i ån, vilket innebär ett siktdjup på två meter. Ibland är det bara någon centimeter.

Under ett bra tag har nu vattnet i ån varit klart och fint. Men när vi tittade ut vid tiotiden i förmiddags var det en brun sörja som flöt fram. Siktdjup mindre än en centimeter! Fullt med kvistar, platspåsar och -flaskor följde med vattnet. Det såg ut som bilder från Nilen eller hinduernas heliga flod Ganges (där de brukar bada!).

Anledningen var att man hade öppnat dammluckor uppe vid Kvarnbron/dammen. Mellan Kvarndammen och Magasinsbron har ju ån två fåror, dels den östra naturliga (fast man kan ju fråga sig hur ”naturlig” som den naturliga är. Med tanke på att vattenföringen under många århundraden har nyttjats för drift av hyttorna är fåran säkerligen väl påverkad av människan) och dels den västra, kraftkanalen. Den senare går i in en träränna från Kvarndammen till kraftverket vid Hanröbron och därefter i en grävd kanal, som ligger djupt nedanför de omgivande villatomternas nivå. På det sättet kan man utnyttja i princip hela fallhöjden för att utvinna elkraft i kraftverket.

Den senaste tiden har det bara gått vatten genom kraftkanalen. När vi tittade upp mot Magasinsbron såg vi att vattnet från kraftkanalen var klart som tidigare, det bruna vattnet kom från den östra naturliga fåran. Uppenbarligen hade man släppt på vattnet där varvid all hopsamlad sand och annat skräp följde med.

En timme senare såg ån helt annorlunda ut igen.

Fredagen den 16 april 2010:
Upprop: Låt oss följa Daniel Buskovius föredöme!
När vi på kvällarna ser på regionalnyheterna i SVT Gävledala avslutas de regelbundet med väderleksrapporten. Då ser vi en karta över Dalarnas och Gävleborgs län på vilken gränsen mot Norge naturligtvis framträder. När jag ser kartan och riksgränsen kan jag inte låta bli att fundera.

Visst ser gränsdragningen väldigt märklig ut, det är en djup inbuktning mot Sälen. Det naturliga borde vara en linje som ganska rakt visar gränsen mellan de två länderna. Nu borde det vara dags att göra något åt detta.

Vårt föredöme borde vara Daniel Buskovius, kaplan i Ävdalen, som är 1644 på regeringens och landshövdingens uppdrag tillsammans med 200 mora- och älvdalsbönder, försedda med liar och högafflar tågade till Särna. De boende i Särna (dit hörde även Idre by) ”gav sig” omedelbart och accepterade att bli svenskar, vilket de har förblivit sedan dess – även om gränsen mellan länderna inte blev ordentligt klarlagd förrän 1751.

Vad det skulle vara för glädje för Sverige att även omfatta byarna Idre och Särna har jag funderat över mycket. Två fattiga byar kunde väl inte vara mycket att stå efter. Några för landet värdefulla tillgångar fanns ju inte. De tillgångar som finns idag är ju turismen och skogen (även om den senare är sen- och klenvuxen) men inget av det hade ju något värde på 1600-talet. Jag har frågat såväl representanter för kommunen (de såg mest irriterade ut) som kulturpersonligheter såväl på Dalarnas Museum som Stig Ericsson i Särna (och det som den senare inte vet om Särna, det är inte värt att veta!). Ingen av dem kunde ge ett förklarande svar.

Det enda motivet för åtgärden måste ha varit att någon tittat på en karta och tyckt att det var en väldigt konstig gränsdragning med en kraftig inbuktning just vid dessa byar.

Visserligen måste jag erkänna att även gränsen före 1644 gick i en ödebygd, vilket är lämpligt för såväl gränser mellan länder som mellan landskap. Jag kommer ihåg en vinterkväll då jag körde väg 1061 från Särna till Lillhärdal. Det var nysnö på vägen och mil efter mil efter mil utan att se varken hus eller mötande fordon. Då må ni tro att jag körde försiktigt eftersom jag insåg att om jag hamnade i diket skulle antagligen ingen komma och se mig förrän nästa dag. Någon mobiltelefontäckning fanns (vid den tiden) inte. Att komma till Lillhärdal kändes som att ”återvända till civilisationen” – och det ska mycket till innan man betecknar Lillhärdal som ”civilisationen”! Även rv 70 mellan Älvdalen och Särna går ju genom synnerligen glest befolkade områden, antagligen ännu mer glest befolkade 1644.

Så motivet för Buskovius agerande måste rimligen ha varit rent ”kart-estetiskt”.

Men den av mig nu föreslagna gränsförändringen motiveras inte enbart av "kart-estetik", det vore ju en klar fördel för näringslivet på båda sidor om den nuvarande gränsen, som i första hand består av turismindustrin, om området kunde samlas i ett land. Redan nu är ju Ski-Star ägare till huvuddelen av anläggningarna i Sälenfjällen liksom till anläggningen i Trysil.

Så låt oss agera! Numera är det väl inte så många av oss som har en lie eller en högaffel att ta till. Det gör ingenting. Vi lever ju i moderna tider och är vana att acceptera och följa bestämmelser som redovisas endast symboliskt. Jag tänker på att när ett brott har begåtts sätter polisen upp ett plastbandmed texten "Polis - tillträde förbjudet" runt brottsplatsen. Och vi moderna människor följer detta lydigt.

På motsvarande sätt borde det räcka om vi sätter upp ett plastband med texten "Sverige" i enlighet med den heldragna linjen på kartan nedan. Norrmännen (dvs de blivande svenskarna) är ju precis som vi moderna och följer gällande regler så de kommer säkert att acceptera plastbandet som markering för den nya riksgränsen.

En sådan förändring skulle innebära att ungefär en procent av Norges yta överförs till Sverige. Vi bör därför kräva att för rättvisans skull motsvarande andel av de norska olje- och gastillgångarna i havet också överförs till Sverige, det bör innebära ett borrhål i Troll-fältet.

Även om jag alltså är övertygad om att det inte innebär något problem att få norrmännen att acceptera förändringen kan det finnas ett annat problem. Genom förändringen utökas inte bara Sveriges omfattning utan även EU:s. Det kan finnas politiker och byråkrater i Bryssel som kan sätta käppar i hjulet - eller i varje fall avsevärt försena ett genomförande. Ett alternativ skulle därför kunna vara att lösa gränsförändringen på motsvarande sätt som Sverige och Finland gjorde på den lilla ön Märket NV om Åland (se bloggen den 30 mars). När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 drogs gränsen tvärs över ön. Sedermera byggde Ryssland en fyr på ön. 1985 konstaterade man att den nu finska fyren låg på den svenska delen av ön. I salomonisk anda ändrade man gränsen så att fyren kom att ligga i Finland, Sverige fick motsvarande antal kvadratmetrar av den finska delen av ön.

På detta sätt skulle vi kunna handla även i detta fall. En lämplig bit att överlåta till Norge visas i kartan nedan. Det handlar alltså om området mellan den svarta linjen och Treriksröset (som därmed får flyttas ett antal mil mot sydost för att kunna bibehålla sitt namn).

Ta fram plastbandet så åker vi! I Daniel Buskovius anda!

-------------------------------

PS På 1600-talet var det inte så vanligt med efternamn, bönderna använde sin fars förnamn som efternamn, dvs Erik som var son till Anders hette Erik Andersson. Men prästerna brukade använda sin födelsort som efternam. Så Daniel som var född i Buskåker i Tuna socken kallade sig Buskovius.

Torsdagen den 15 april 2010: Dåligt minne och dess konsekvenser
Ofta hör jag folk i min ålder klaga över att de med åren har fått dåligt minne. Det gör aldrig jag.

Det beror inte på att jag har bra minne utan på att jag alltid har haft dåligt minne. Det har ju varit synd. Men jag har haft nytta av det också. För eftersom jag har varit medveten om att jag har haft dåligt minne har jag alltid varit noga med att skriva ner ordentliga minnesanteckningar när jag har deltagit i ett möte eller liknande. Minnesanteckningar om vad vi har sagt och kommit överens om och om vad som jag skulle göra.

Eftersom jag alltid, från barnsben och fortfarande, har haft så dålig handstil har jag alltid skrivit allt på maskin. När jag var femton år ungefär fick jag av min pappa en gammal Olympia reseskrivmaskin som han hade kasserat. Han menade att alla människor ska kunna skriva maskin och genom att tidigt ge mig en skrivmaskin ville han väl stimulera mig till att få ordentlig skrivmaskinsteknik. Tyvärr misslyckades han med detta. Trots att jag i alla år har skrivit på tangentbord har jag aldrig lärt mig att skriva ordentligt, dvs med alla fingrarna. Det är bara de två pekfingrarna som jag nyttjar. Visserligen går det väldigt fort med dessa två fingrar, men jag inser att det skulle gått ännu bättra och mycket bekvämare om jag hade lärt mig att skriva med alla fingrarna.

Att lära sig skriva ordentligt på ett tangentbord handlar ju om en investering. Inte i pengar men i tid. Under tiden som jag skulle ha lärt mig så skulle det gått mycket långsammare för mig, men när jag väl lärt mig skulle jag ha fått tillbaks den tiden med råge. Tyvärr har jag inte haft kraften att tvinga mig själv till detta.

En tröst för mig är att det finns andra framgångsrika personer som har agerat på samma sätt som jag, dvs inte lärt sig utan knattrar på (snabbt) med två fingrar. Carl Bildt lär vara en. Och kan han stå ut med det så kan väl jag.

Ett problem var ju att jag naturligtvis tryckte på fel tangent ibland. Därför var det en väldig lättnad när den gamla skrivmaskinen byttes ut mot tangentbordet till en dator där jag lätt kunde ändra. (Under en mellantid fanns ju de elektriska skrivmaskinerna där man kunde se en hel rad (eller var det två rader?) och ändra i den innan man tryckte på ”returknappen”. Dessutom gav dessa elektriska maskiner en fantastiskt vacker skrift, det såg väldigt ”lyxigt” ut, färgen liksom låg utanpå papperet).

När man skriver något på maskin/dator ser det väldigt mycket mer förtroendeingivande ut än när man skriver det för hand på ett vanligt papper – i varje fall om man som jag har en så dålig och ”barnslig” handstil. Skriver jag för hand ser det ut som barnkladd, skriver jag det på tangentbordet ser det väl genomtänkt och klokt ut. Tycker i varje fall jag själv. Det innebär att om jag ska skriva ihop något blir jag väldigt mycket mer kreativ om jag sitter framför tangentbordet. Eller egentligen – om jag försöker skriva för hand blir det inget. Efter några rader kramar jag ihop papperet och slänger det. Skriver jag på tangentbordet flödar kreativiteten (på gott eller ont).

Minnesanteckningar är alltså bra att skriva om man har dåligt minne. Och när e-post så småningom kom var det ju så enkelt att bara skicka över anteckningarna till de andra som var med på samma möte. Även om det var någon annan som formellt skulle skriva de officiella anteckningarna. Ofta hade de mina anteckningar i datorn redan när de kom hem. Det var bra för mig – för då blev mina anteckningar ofta de ”officiella”. Vilket innebar att det var min tolkning av vad vi hade kommit överens om som blev gällande, dvs jag hade tolkningsföreträde. För det är ju så att om ett antal personer deltar i samma möte kan de olika individerna ha lite olika vinkling på vad det är som de har kommit överens om.

Om någon annan hade en annan uppfattning om vad som hade sagts än vad som stod i mina anteckningar så fick han/hon göra sig besväret att övertyga de andra att mina anteckningar inte var riktiga. Det hände sällan.

Fast visst – en gång fick jag svar per e-post: ”Bosse, har du och jag verkligen varit på samma möte?”. Då hade jag antagligen vinklat det lite väl mycket till vad jag själv ville.

---------------------------------------------

PS: Om det är så att jag i en tidigare blogg har kommenterat mitt dåliga minne och nu gör det en gång till - så vet ni alltså vad det beror på!

Onsdagen den 14 april 2010: Tiburtius har namnsdag
Är du precis som jag en sådan där person som älskar uppslagsböcker? Det har jag alltid gjort. När barnen växte upp och vi kom att prata om någon fråga vid middagsbordet där vi inte var riktigt säkra – eller där vi hade olika uppfattningar, då brukade jag resa mig och gå och hämta en uppslagsbok för att reda ut hur det förhöll sig. Och barnen suckade.

På den tiden var det Bra Böckers uppslagsbok som gällde. Numera finns den visserligen kvar i bokhyllan men har kompletterats med Nationalencyklopedin. Fast ofta är jag så pass lat att jag i första hand använder Wikipedia även om den inte är lika pålitlig som NE. Om jag vill vara säker brukar jag senare kolla med NE.

Nu handlade det om dagens namnsdagsbarn, Tiburtius. Tydligen ett väldigt ovanligt namn. Men det finns (eller ”fanns”) tydligen en känd person som bar namnet, han var dessutom född i Falun. Tiburtius Tiburtii Tiburtius hette han. När jag läste på Wikipedia om honom blev jag lite konfunderad, inte om honom själv men om de personer i hans närhet som nämndes i artikeln.

Han föddes alltså i Falun 1706. Fadern Erik Johansson var bergsman, modern hette Margareta Tiburtius. Hans namn från början borde därför rimligen ha varit Tiburtius Eriksson.

Fadern dog när Tiburtius var liten, han uppfostrades därför från 1712 hos sin morbror Christofer Tiburtius som var komminister i Stockholm (om modern och hans syskon också bodde där framgår inte).

En pastor Tiburtz Tiburtius vid Dalregementet blev 1717 utnämnd till pastor i Stora Wingåker. Han antog då den unga Tiburtius till sin fosterson.

De frågor som jag ställer mig är:

• Varför hette han Tiburtius i efternamn – var det efter sin mor Margareta Tiburtius eller var det för att pastor Tiburtz Tiburtius tog honom till fosterson (och var ”fosterson” och ”adoptivson” samma sak på den tiden?).
• Vem var Tiburtz Tiburtius som hade varit pastor vid Dalregementet, dvs i vilket släktförhållande till Tiburtius Tiburtius stod han? Var han en annan morbor eller var han möjligen morfar till Tiburtius Tiburtius?
• Om han nu hade en nära släkting (morbror eller morfar till exempel) som var pastor i Falun, varför blev han då från 1712 uppfostrad hos sin morbror i Stockholm?

Det är mycket man kan börja fundera över efter att bara ha läst en liten artikel i Wikipedia. Finns det någon expert på personalia i Falun eller Dalregementet som kan svara?

Det var väl antagligen efter honom som Tiburtius Tiburtius döptes, den heliga Tiburtius som var martyr på 200-talet, här i Molzbichls kyrka i Österrike.

Tisdagen den 13 april 2010: Knarkkrig
Knark av olika slag, ”naturliga” eller rent kemiska, är tydligen ett otyg som vi människor har fått, kanske för våra synders skull. Det bryter ner (en del av) våra ungdomar och ligger med stor sannolikhet bakom en mycket stor del av de sk ”vardagsbrotten”, tex inbrott i sommarstugor etc, allt för att skaffa pengar till att köpa droger av olika slag.

Bakom droghandeln ligger välorganiserade kriminella nätverk som tjänar enorma pengar på verksamheten. En ständig kamp pågår för att förhindra eller i varje fall minska verksamheten. I Sverige kanske på en försiktig nivå, i andra länder som USA hör man talas om riktiga knarkkrig. Där knarkkrig dels handlar om de olika ligornas kamp mot varandra för att lägga beslag på de stora pengarna men även om staternas kamp mot ligorna. Vi i den civiliserade västvärlden kämpar mot knarkbaroner från Venezuela och arabländerna.

Och det här med knarkkrig är tydligen inget nytt, det har förekommit under lång tid. I historieboken kunde vi läsa om Opiumkrigen mellan Kina och England. Redan då ville tydligen de snikna asiaterna tjäna pengar på oss västerlänningar varvid England fick ta till militära maktmedel för att skydda oss.

MEN STOPP NU – hur var det egentligen det förhöll sig med de där opiumkrigen? Så här beskriver Nationalencyklopedin (som brukar vara vederhäftig) det:

Bakgrunden till opiumkriget var att britterna för att finansiera sin import av te, siden, porslin mm, sedan slutet av 1700-talet börjat sälja opium till Kina. Denna handel ökade dramatiskt under 1800-talet, och ledde till stora ekonomiska och social problem för Kina.

Kejsar Daoguang gav därför generalguvernör Lin Zexu i uppdrag att vidta åtgärder för att få stopp på denna illegala handel. Lin tvingade 1839 utlänningarna i Guangzhou att utlämna allt opium de hade i lager, varpå han lät förstöra det.

Som svar på detta angrep britterna året därpå Kina, som efter två års strider tvingades skriva under fördraget i Nanjing 1842. Enligt detta skulle Kina bland annat avträda Hong Kong, betala krigsskadestånd och öppna fem hamnar för handel, förutom Guangzhou även Xiamen (Amoy), Fuzhou, Ningbo och Shanghai.  

Det där med snikna var nog rätt – men rollerna var visst omvända.

Kejsaren Daoguang

Opiumskepp i Lintin, Kina, 1824. Efter målning av William John Huggins

Måndagen den 12 april 2010: Nu kan vi (snart?) åka till Thailand
Javisst, det har vi ju kunnat göra tidigare också, och väldigt många svenskar har gjort det. En del varje vinter. Det som jag menar är detta: Nu kan vi (snart?) åka till Thailand – utan att ha dåligt samvete.

I dessa miljödiskussionernas tidevarv är vi alla medvetna om att om vi ska spara energi och för jordklotet onyttiga utsläpp. Då är det många källor som vi måste påverka. Uppvärmning av våra hus, energiförbrukningen i våra industrier (inte minst de som ligger oss här i Dalarna nära, som Kvarnsveden tex) mm mm. Men det brukar vara två saker som får symbolisera det som i första hand behöver åtgärdas:

• ”Onödiga” bilresor som skulle kunna företas med kollektiva färdmedel eller med cykel och till fots (i varje fall under sommarhalvåret)
• Semesterresor med flyg till avlägsna länder.

Eftersom så många svenskar åker till Thailand och eftersom avståndet mellan Sverige och Thailand är så stort får dessa resor ofta symbolisera det som anses allra mest ”omoraliskt” när det gäller miljösamvetet.

Men nu (eller i varje fall i en framtid) finns det alltså möjlighet att flyga från Europa till Thailand utan att åstadkomma några som helst utsläpp. Helt enkelt genom att flygplanet drivs av solceller. Sedan 2003 pågår ett projekt som avser att konstruera och bygga ett sådant plan och flyga det runt jorden.

Initiativtagare är Bertrand Piccard, äventyrsvetenskapsman och läkare. Det där med äventyr och vetenskap ligger tydligen i släkten. Hans farfar Auguste Antoine Piccard steg 1931 tillsammans med assistenten Paul Kipfer i en gasballong till rekordhöjden 15 785 meter. Senare samma år nåddes 16 940 meter och vid ett ytterligare försök 23 000 meter. 1939 uppfann han en undervattensfarkost, batyskafen, med vilken hans son (och alltså Bertrands far) Jaques Piccard  1960 tog sig ner till 10911 meters djup vid Marianergraven utanför Asiens östkust.

Bertrand Piccard själv vann tillsammans med Wim Verstraeten den första tranatlantiska ballongkappseglingen 1992. Tillsammans med engelsmannen Brian Jones lyckades han genomföra den första ballongfärden jorden runt, det var dessutom den längsta flygturen någonsin, mätt såväl i sträcka som i tid, 45755 kilometer på 19 dagar, 21 timmar och 47minuter. Här är hans CV.

Nu är alltså målet att flyga jorden runt i ett solcellsdrivet flygplan.

Så här ser tidtabellen ut:

• Start av projektet 2003
• Utveckling av projektet 2004-2006
• Utveckling och konstruktion av prototypen HB-SIA 2007-2009
• Testflygningar inklusive första nattflygningar 2010-04-12
• Konstruktion av flygplanet HB-SIB 2011
• Flerdagsflygningar, korsande av Atlanten och försök att i fem etapper flyga jorden runt 2012.

Vill du veta mer om projektet kan du läsa här. Här kan du se flygvägen för de fem etapperna runt jorden.

För en vecka sedan, den 7 april 2010 kl 10.27 lyfte planet HB-SIA på sin jungfrutur. Under den 87 minuter långa flygningen steg planet upp till 1200 meters höjd. Här kan du se en film från flygningen.

Utmaningen är alltså inte bara att få planet att lyfta utan hjälp och att flyga, det ska även kunna flyga under natten, vilket innebär att planet måste kunna bära så stora batterier att de efter laddning av solens strålar under dagen räcker för att driva planet under kommande natt.

Visst låter det spännande. Själv tycker jag att det är fascinerande att det finns människor som vågar sig på att dra igång sådana projekt. Och då tänker jag inte enbart på det tekniska. Det handlar ju även om att lyckas få ihop så mycket pengar som behövs för att genomföra allt utvecklingsarbete mm.

Nu kanske det är så att min inledning om att vi som turister så småningom kan flyga till Thailand utan att behöva ha dåligt samvete, den kanske var lite överdriven. Sådana förväntningar eller förhoppningar har inte de i projektet engagerade. Hela projektet handlar i första hand om att ”visa vägen” och ge impulser för fortsatt utveckling även om det i sin tur knappast leder fram till kommersiella solcellsdrivna flygplan.

Men – när bröder Wright gjorde sina första ”stapplande” försök att flyga trodde nog inte de, och framför allt inte åskådarna, att man hundra år senare skulle kunna flyga mellan jordens världsdelar med flygplan som rymmer 500 passagerare?

Här är en helt annan variant av udda flygplan.

Onsdagen den 7 april 2010: Visst är vi rasister
Det är inte många människor i Sverige som vill erkänna att de är rasister. Inte ens de mest högerextrema brukar vilja säga det. Många säger tex "jag är inte rasist men...".

Visst är det fel. Lögn helt enkelt. Sannolikt är vi lika allihopa - eller i varje fall de allra flesta av oss. Och det sitter tydligen i ryggmärgen, dvs vi tänker inte ens på det.

Hur skulle man annars kunna förklara att vi inte ens reagerar - utan helt enkelt tycker att det är naturligt - när det varenda gång som en vitryss eller alban figurerar i en TV-såpa eller en film, ja då är han en kallhamramrad bandit beredd att mörda och tortera på det mest hänsynslösa sätt.  Även om de flesta av oss aldrig har sett en vitryss eller en alban. Mer än på TV, någon enstaka skidåkare eller isdansare på från Vitryssland. (Och hockeylaget från OS 2002 vill jag inte prata om - men det kan väl närmast klassas som tortyr av hela Sverige och stämmer väl därför in på uppfattningen om mördare och banditer).

Fast om vi ska lyssna på biologerna så kanske det egentligen inte ska kallas rasism utan om att vi har förutfattade meningar om människor från vissa länder. Några raser bland människor existerar ju egentligen inte.

Ett annat bra och enkelt bevis på att vi är rasister kan vi se just nu. Hela vintern har fiskmåsarna varit försvunna från Falun. Men varje år vid ungefär den här tiden kommer de tillbaka. I första hand håller de till vid Faluån, senare på sommaren sprider de sig till sjöarna i närheten när isarna där har gått upp.

Från vårt köksfönster ser vi folk som kommer till kommunens brygga på andra sidan ån med gammalt bröd i kassen för att mata änderna och de fåtaliga kniporna. När nu fiskmåsarna har kommit så vill dessa naturligtvis vara med och dela. Varenda en av de brödpåseförsedda givarna blir irriterad av måsarna och försöker vifta bort dem för att änderna ska kunna äta i lugn och ro. Änderna och kniporna tycker vi ju är så gulliga, rara och söta.

Fiskmåsar är ju vackra djur, tänk så positivt de skulle blivit mottagna och iakttagna om vi bara någon enstaka gång skulle ha sett en fiskmås som hade förirrat sig hit från Sibirien. Men nu ser vi dem som paria.

Så visst är vi rasister.

Torsdagen den 1 april 2010: Tandläkarlagen
I samband med FRA-lagen, övervakningskameror på allmänna platser och i många andra sammanhang pratas det högljutt och upprört om intrång i den personliga integriteten. Därför kan det tyckas vara konstigt att inte fler protester har hörts om den nu planerade sk tandläkarlagen som avses träda i kraft den 1 januari nästa år. Formellt heter den ”Lag om skyldighet för tandvårdsinrättningar att tillhandahålla salivprov från patienter”.

Lagen innebär att tandläkarna vid varje patientbesök ska ta ett salivprov och skicka in det till ett statligt DNA-register. Det är en sådan där mjuk kudde, som tandläkaren stoppar in i munnen för att hålla kinderna borta från tänderna när de håller på och mixtrar i munnen, som de ska skicka in. Provtagningen kommer, i varje fall i ett första skede, endast att göras en gång per patient. På det sättet kommer registret i praktiken att inom något åt omfatta hela Sveriges befolkning.

Kostnaden för insamlandet har beräknats till 200 mnkr men detta kommer inte att drabba statsfinanserna, det ska finansieras genom ett påslag av 25 kr på tandläkarbesöket. Själva analysen och registret har kostnadsberäknats till 475 mnkr att upprätta, fördelat på fem år, och därefter 20 mnkr/år att hålla vid liv och för att serva polis- och åklagarväsendet med DNA-uppgifter.

Visst kommer detta att bli ett väldigt gott hjälpmedel för polisen när det gäller att klara upp många brott som våldtäkter etc, så personligen tycker jag att det enbart är positivt. Men det brukar ju i sådana här sammanhang finnas andra personer som tycker att den personliga integriteten är viktigare än polisens möjligheter att klara upp brott.

Det är konstigt att dessa personer inte har opponerat sig mer, endast spridda och lågmälda kommentarer har hörts i massmedia. Kan det vara så att regeringen och oppositionen har kommit överens om att överhuvudtaget inte prata om detta för att undvika att lagen kommer till den breda allmänhetens kännedom?

Vill du läsa hela lagtexten kan du klicka här.

Onsdagen den 31 mars 2010: Exit Vägverket och Banverket
Vid midnatt sker en stor administrativ förändring i Sverige, två stora statliga verk läggs ner, Vägverket och Banverket. Omedelbart därefter etableras ett helt nytt verk, Trafikverket, som övertar den verksamhet som Vägverket och Banverket bedrivit, liksom viss planeringsverksamhet från Luftfartsverket och Sjöfartsverket.

Såväl Vägverket som Banverket har sina statliga rötter i mitten av 1800-talet. Vägverket, från början med benämningen Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, hade länge endast en rådgivande, tillsyns- och ledningsfunktion. Länge var det en rent central organisation men from 1930 även en regional sådan genom att vägingenjörer stationerades vid länsstyrelsen i respektive län. Den praktiska väghållningen ansvarade de olika vägdistrikten för.

Den 1 januari 1944 genomfördes det som har kallats ”den genom tiderna största administrativa förändringen i statlig förvaltning” genom att hela väghållningen på landsbygden (städerna var alltså undantagna) överfördes till den statliga myndigheten. En vägförvaltning, ledd av en vägdirektör, inrättades i varje län.

Under de senaste tjugo åren har återigen en förändring skett, som innebär att det ”praktiska utförandet” har förts över till konkurrerande företag som på entreprenad och på uppdrag av Vägverket genomför såväl byggande som drift och underhåll av vägnätet. Vägverkets egen utförandeverksamhet har därvid förts över till ett statligt bolag, Svevia, som inte hör till verket utan ligger direkt under Näringsdepartementet. På motsvarande sätt har Vägverkets och Banverkets projekteringsverksamhet förts till ett annat statligt bolag, Vectura, som konkurrerar om uppdragen med privata konsultbolag.

          

Nu läggs alltså såväl Vägverket som Banverket ned. Kungen är död – länge leve Kungen!

Nedanstående skylt fick vi aldrig se Vägverket sätta upp - hur blir det med Trafikverket?

Tisdagen den 30 mars 2010: Märket!
På webbplatsens förstasida fanns igår en geografigåta - var finns denna ö som är delad mellan Sverige och Finland på detta underliga sätt?

Något rätt svar har ännu inte inkommit - trots att det för närvarande pågår en studiecirkel om just Åland. Kartan föreställer den lilla ön eller skäret Märket som ligger NV om Åland. Ön är ungefär 300 m lång och 100 m bred, varav hälften alltså tillhör Sverige och hälften Finland.

I Freden i Fredrikshamn (Hamina som tydligen är vänort till Falun) efter 1809 års Svensk-Ryska krig då Sverige förlorade hela den Östra rikshalvan, dvs Finland, fastställdes om gränslinjen mellan de båda länderna:

Ålandshaf, Bottniska Wiken samt Torneå och Muonio Elfwar skola hädanefter utgöra Gränsen mellan Ryska och Swenska Rikena. På lika afstånd från kusterne skola de til fasta landet af Åland och Finland närmast belägne Öar tilhöra Ryssland, samt de närmaste til Swenska kusterne, tilhöra Swerige.

Det står alltså inte i själva fredsavtalet att ön Märket ska delas mellan länderna. Men i den topografiska beskrivningen från 1811, konstaterades att en demarkationslinje klyver klippan Märket. Samma upprepades i den topografiska beskrivningen från 1888. Efter Första Världskriget, dvs i 1921 års Konvention rörande Åland-öarnas icke-befästande och neutralisering samt i Konventionen om kontinentalsockeln från år 1972, slogs det fast att gränserna som definieras i dessa löper genom mittpunkten av klippan Märket.

1885 byggde Ryssland en fyr på ön för att hjälpa sjöfarten. Märkligt nog, kan man tycka, byggdes den ryska fyren på den svenska delen av ön. Om Sverige var medvetet om detta och hade accepterat det är inte klarlagt. Men själva ön hade rimligen inget värde och fyren var ju till glädje även för svenska fartyg.

Vart 25:e år ser Sverige och Finland gemensamt över gränsen mellan länderna, i första hand för att klarlägga exakt var gränsen går i Torneå och Muonio älvar i norr. Gränsen ska där gå i älvarnas djupfåra och denna flyttar sig tydligen. Vid översynen 1981 konstaterade man att den nu automatiserade finska fyren låg på svenskt territorium. Man ändrade då gränslinjen så att markområdet där fyren ligger blev finskt. För att inte Sverige skulle förlora territorium fick Sverige istället motsvarande antal kvadratmetrar av det som tidigare varit finsk mark. Därav denna mycket konstiga gränslinje.

Men det räckte inte med detta. Eftersom gränsen mellan Sverige och Finland hade fastlagts i 1921 års Konvention rörande Åland måste beslutet godkännas av de länder som hade undertecknat denna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Danmark och Polen...  Det skulle vara intressant att ta reda på om något av länderna hade någon erinran - eller om de överhuvdtaget svarade på frågan.

Det uppges att ön är den minsta ö, belägen i öppet hav, som delas mellan två länder.

Hela ön

Fyren

Vill du läsa hela fredsavtalet kan du göra det här - observera särskilt de båda regenternas ståtliga titlar - framför allt tsarens!

CARL med Guds Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung &c. &c. &c. Arfwinge til Norrige, Hertig til Schleswig Hollstein, Stormarn och Ditmarsen, Grefwe til Oldenburg och Delmenhorst &c. &c.

Stormägtigste Högborn Furste och Herre, Herr ALEXANDER I:a Wår Kärälskelige Broder och Frände, Kejsare och hela Rysslands Sjelfherrskare, til Moscou, Kiow, Wladimir, Nowgorod, Czar til Casan, Czar til Astracan, Czar til Siberien, Czar af Tauriska Chersones, Herre til Plescow och StorFurste til Smolensko, Lithauen, Wolhynien, Podolien och Finland, Hertig til Estland, Liffland, Curland och Semgallen, Samogitien, Carelen, Twer, Jugorien, Permien, Wiatka, Bulgarien och andre Länder; Herre och Storfurste til Nowogorod i det Nedre Landet, Czernigow, Resan, Polotzk, Rostow, Jaroslaw, Belo-Osero, Udorien, Obdorien, Condinien, Witepsk, Mstislaw och hela Norra Sidans Påbjudare; Herre til Iwerien, Cartalinien, Grusinien och Cabardinien, de Czerkassers och Bergsförstars och andres Arfherre och Beherrskare; Arfwinge til Norrige, Hertig til Schleswig Hollstein, Stormarn och Ditmarsen, Grefwe til Oldenburg och Delmenhorst &c. &c.

Intressant är att båda regenterna var "Arfwinge til Norrige, Hertig til Schleswig Hollstein, Stormarn och Ditmarsen, Grefwe til Oldenburg och Delmenhorst". Hur kan det komma sig? Och "Norrige"? Det måste väl betyda Norge? Förklara!

-----------------------

PS: Märket är alltså den minsta ö, omgiven av hav, som delas mellan två länder. Om vi stryker den inskjutna bisatsen "omgiven av hav" (och alltså räknar med öar i insjöar) så lär Sverige finnas med även där. En liten ö i Södra Boksjön i Dalsland på gränsen mellan Sverige och Norge lär bara ha en yta på 1000 kvm, dvs ungefär som en villatomt.

Är du intresserad av mer kuriosa om öar kan du hitta det här.

---------------------------------------

Kommentar:

HG: Förklaringen är antagligen att både det ryska tsarhuset och det svenska kungahuset på den tiden stammade från huset Holstein-Gottorp, en sidogren från 1500-talet av den danska kungaätten Oldenburg, som regerat i delar av Slesvig-Holstein. Dessa hade uppenbarligen rätten att föra titlar som angav arvsanspråk på områden som denna ätt kommit i besittning av, som Slesvig, Holstein, Oldenburg, Norge osv. Huruvida de verkligen av arvsberättigade långt ut vet jag inte, men i äldre tid ansågs själva titlarna ha ett värde och rätten att föra sådana kunde ingå i fredsuppgörelser, utan att de nödvändigtvis innebar konkreta krav på länderna som nämndes.

Lördagen den 27 mars 2010: De här djuren får du äta
Häromdagen hade jag en del undringar med anledning av det som står i Tredje Mosebok om vad man får äta och inte äta för sorts djur. Se bloggen den 23 mars. Mina undringar sammanfattade jag så här:

1. Är det så att judarna än idag inte äter struts, hare, ål, krabba, hummer?
2. Hur kommer det sig att vi i kristna länder inte har ”brytt oss om” dessa föreskrifter? Även om Nya Testamentet anses som viktigare (det handlar ju om Jesu levnad) så har jag trott att även det Gamla Testamentet har ”gällt”. Har jag fel? Kan det kanske vara så att det i Nya Testamentet finns något uttalande av Jesus om att hans lärjungar befrias från dessa förbud? Eller har något kyrkomöte har slagit fast att det inte är fel att äta dessa djur – inklusive svinkött? Kan någon präst eller religionshistoriker förklara?
3. Finns det ”praktiska” förklaringar till förbuden, i stil med det ovan om fläskkött repektive kabbeleka? Kan någon läkare, biolog eller annan förklara?

Av de svar som jag hittills fått från kloka och kunniga personer framgår följande:

1. Om judarna: Ja, de ortodoxa (dvs "rättrogna") judarna äter inte de djur som är förbjudna i Tredje Mosebok. Men utöver de ortodoxa finns det andra mer moderna judar som inte tar lika allvarligt på detta.

2. Om "oss kristna": (Att jag har satt citationstecken om "oss kristna" beror på att många av oss som är födda i Sverige inte är speciellt kyrkliga, kanske inte heller speciellt troende - men vi är uppfödda i en kultur som har kristendomen som grundval. Vilket tex innebar att vi inte kunde gå til kiosken och köpa godis eller glass under högmässotid på söndagen när vi var barn på 50-talet).

Reglerna gäller inte oss. Det har tydligt meddelats i Apostlagärningarna. En skrivelse till de kristna i Antiokia har följande innehåll:

»Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien. Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan att de hava haft något uppdrag av oss, så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus, våra älskade bröder, vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns skull. Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola kungöra detsamma för eder.

Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter: att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren väl.»

Vi får alltså äta vilka djur vi vill, bortsett från sådana som har offrats till avgudar och som blivit förkvävda. Det senare uppfattar jag som att de är självdöda - och sådana drar vi ju oss för att äta av allmänhygieniska skäl.

Detta uppfattar jag som ett pragmatiskt beslutsfattande av apostlarna. De har insett att det viktiga budskapet att föra ut till människorna är Jesus kärleksbudskap och inte diverse regler om vad man får äta och inte äta och om omskärelse. Därför slipper de som har varit hedningar men blivit kristna (och dit får väl vi räknas eftersom vi härstammar från hedninga-vikingar) att följa reglerna från Tredje Mosebok. Men för judar som har blivit kristna gäller det tydligen formellt fortfarande - men om det efter två tusen år finns några som räknar sig som sådana och håller på förbudet vet jag inte.

Men man kanske kan tycka att det var ett ganska "stöddigt" uttalande (för att använda modernt språkbruk) - "Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit...". Men det är väl inte enbart inom kristendomen som höga befattningshavare tycker om att förgylla sina egna beslut genom att påstå att de är guds beslut.

3. Om förklaringar till förbuden: Det där med att fläsket snabbt blir förstört i varmt klimat verkar mest vara ett försök att i efterhand hitta på en förklaring (ungefär som man påstår att morsesignalen SOS står för "Save Our Soules". Påhittat efteråt, kanske för att lätt komma ihåg signalen. Men SOS-signalen sänds i ett sammanhang, ...---... utan mellanrum, bokstäverna S, O och S sänds med mellanrum mellan tecknen).

De förklaringar till förbudet att äta vissa djur, som jag har fått, trycker i stället på att det är ett sätt att "hålla samman gruppen", dvs de judiska stammarna, gentemot "de andra". Om man kan frammana en avsky för främmande kulturer som äter orena djur så stärker man den inre sammanhållningen.

Sedan hade jag ytterligare en fråga. Den handlade om djur som lever i vattnet. Där står det så här:

Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar,...

Men det står ingenting om djur som lever i havet. Varför inte? Medelhavet måste väl ha varit en viktig näringskälla för Orientens folk? Här har jag inte lyckats få någon förklaring - ännu.

Kan du hjälpa mig med ytterligare klarlägganden? Välkommen!

------------------------

PS: Vi får väl åka till City Gross (de har det största sortimentet av kött här i stan) och köpa strutsfilé som vi kan äta ikväll till stearinljusens sken när vi har släckt de elektriska lamporna för Earth Hour. Men vi får komma ihåg att laga till strutsen före 20.30 så att vi kan stänga av spisen också.

Fredagen den 26 mars 2010: Trololo-mannen ber dig skriva en text till hans låt.
När du lyssnar på den svenska Melodifestivalen hör du att det ofta är samma vanliga textförfattare till låtarna. Nu har du chansen att skriva text till en låt och sannolikt få en publik som är vida större än vad Melodifestivalen kan erbjuda. Så här är det.

1976 sjöng den ryske sångaren Eudard Khil sin version av en sång i amerikansk cowboylåtstil. Den hade egentligen en text men den var så dålig att man strök texten och i stället blev det så här:

 

Ingen utanför Sovjet lär väl ha lagt märke till honom.

I början av nittiotalet tog Khils karriär som rysk sångare slut och han började arbeta på ett kafé i Paris. 2009 lades en inspelning av hans sång ut på Youtube - och har blivit världsberömd. Söker man på "Eduard Khil" får man 85.200 träffar! Han blev själv uppmärksammad på förhållandet genom att hans 13-årige sonson sa till honom att "du går här hemma och dricker te medan hela världen sjunger din sång". Tala om att Internet har genomslagskraft!

Nu begär han din hjälp att skriva en bra text till sången:

 

(Tack David Nessle för tipset!)

Torsdagen den 25 mars 2010: När är man gammal?
Det redovisades nyligen en undersökning om när svenskarna tycker att man är gammal.

Jag tror att svaret på den frågan är väldigt individuellt, precis som svaret på frågan om hur mycket man ska tjäna för att anses vara högavlönad. Där har jag kommit underfund med att de flesta anser att "man är högavlönad om man tjänar 50% mer än vad jag gör". Oavsett vad vederbörande själv tjänar.

Onsdagen den 24 mars 2010: Kandahar
Nu är såväl Vasaloppet som Svenska Skidspelen avklarade så då kan vi sluta tänka på skidor för den här vintern. Kanske var det just det som fick mig att tänka på skidor. Och skidbindningar från anno dazumal.

När jag började att åka skidor – och då var det på längden som det handlade om – runt 1950 hade jag sådana här bindningar.

Det var en läderrem som spändes runt pjäxorna med ett metallspänne. Mitt minne av dessa bindningar var att de inte alls var bra, skidan lossnade från pjäxan med ojämna mellanrum.

Det blev mycket bättre när jag fick Rottefella-bindningar där pjäxan klämdes fast i tån. Men då måste man först gå med pjäxorna till skomakaren och låta honom stansa in metallurtag i pjäxorna, sådana som passade till nabbarna i rottefellan. Det innebar att det inte gick att använda laddor om man hade sådana bindningar.

Detta är ju urtypen för de bindningar som används än i dag när det gäller längdåkning. Bra rörlighet för foten men väldigt svårt att styra skidan med om man ville försöka att åka utför i backarna.

Det var kabelbindningen gjorde det lättare i backen. Den var försedd även med sk ”låga fästpunkter”, spände man ner kabeln i dem så satt skidan ”som gjuten” på foten  vilket var bra när man åkte i en backe. De var säkert väldigt lämpade för benbrott om man använde dem för att åka slalom, som tur var inskränkte sig mitt åkande på den tiden till att ta sig nedför mindre backar rakt fram. Benen höll.

Kabelbindningen kallades även Kandahar-bindning. Varför visste jag inte då. Senare i livet lärde jag mig att Kandahar är Afghanistans näst största stad och undrade då hur denna stad har kunna ge namn åt en skidbindning. Det låter osannolikt att de åkte så mycket utförsåkning på skidor i Afghanistan.

Men naturligtvis är det, som så ofta med tidig sport, en engelsman som ligger bakom. Eller som ”har förmedlat namnet” kan man kanske säga.

Frederick Sleigh Roberts, född 1832 i Indien, var engelsk militär verksam bland annat  i Afghanistan. I juli 1880 var läget kritiskt i Afghanistan för det brittiska imperiet. Den 27juli hade en arme under General Burrows lidit svåra förluster mot afghanistanska trupper och de överlevande retirerade till Kandahar, där de belägrades. En styrka under Roberts marscherade med 10.000 man från Kabul till Kandahar, en sträcka på 50 0 km (fast själv red han nog) och besegrade afghanerna under Ayub Khan. För sina insatser för England utnämndes Roberts senare till ”Lord Roberts of Kandahar”.

Så här ser hans formella titel ut: Field Marshal Lord Roberts of Kandahar, V.C., K.G., K.P., G.C.B., O.M., G.C.S.I., G.C.I.E.

Eftersom han var född i Indien och hade sin huvudsakliga militära verksamhet i Afrika, Afghanistan och Indien lär han knappast ha haft speciellt stora möjligheter att åka skidor eller haft anledning att uppfinna en speciell skidbindning lämpad för utförsåkning. Men han var tydligen en stor hjälte och donerade en pokal till det som anses vara föregångaren till alpina skidtävlingar, vilken även namngavs efter honom, ”Roberts of Kandahar Cup”, i Crans Montana år 1911.

Den brittisk-indiska armen vid slaget vid Kandahar

1935 kom den nya kabelbindningen som tydligen namngavs efter den stora Kandahar-tävlingen och därför kallades Kandahar-bindning.

Tisdagen den 23 mars 2010: Vad får vi äta för djur?
Nej, det här ska inte bli någon veganutredning.

Det var så att i lördags tittade jag på reprisen i TV av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor (repris eftersom tydligen nästan alla i Sverige redan har sett den på bio). Där förekommer ju ett antal sifferkombinationer som hänsyftar på olika verser i Gamla Testamentets Tredje Mosebok. Detta fick mig att plocka fram Bibeln för att se efter vad som står i Tredje Mosebok.

Då konstaterade jag att Tredje Mosebok börjar med ingående bestämmelser om olika offer (det var hit som sifferkombinationerna i boken/filmen syftade), sedan om hur präster ska bete sig.

Elfte kapitlet handlar om rena och orena djur, dvs vad vi människor får äta respektive inte äta. Det tyckte jag var ganska intressant. Tidigare har jag vetat om att såväl judar och muslimer är förbjudna att äta svinkött av religiösa skäl. När vi svenskar tycker att detta är konstigt brukar det lämnas en "praktisk" förklaring till förbudet, nämligen att fläskkött förstörs väldigt snabbt i det varma klimatet i Orienten.

Förbudet var alltså ett praktiskt sätt att undvika sjukdomar, ungefär som svenska mödrar har intalat sina små barn att inte plocka kabbelekan för att den är giftig – när det i själva verket har handlat om att mödrarna inte ville att barnen skulle ramla i det vatten som kabbelekan växer vid eller i.

Så här står det (1917 års bibelöversättning):

Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfotadjur på jorden:

alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och som idissla, dem fån I äta.Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren; klippdassen, ty han idisslar väl men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren; haren, ty han idisslar väl, men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren; svinet, ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar icke, det skall gälla för eder såsom orent.

Principen är alltså att enbart äta djur som såväl har klövar, och vars klövar är helt kluvna, och som idisslar. Nästa stycke uppfattar jag bara som ett förtydligande att båda kraven måste vara uppfyllda, dvs såväl helt kluvna klövar och idisslande. Men varför denna kombination?

Exemplen kan man ju fundera över. Om vi nu ska fortsätta att försöka hitta ”praktiska” förklaringar till förbudet (i stil med fläskköttet ovan som lätt bli infekterat) så kan jag konstatera att kamelen rimligen var ett värdefullt rid- och transportdjur, nästan som en familjemedlem kanske. De hade väl rimligen ungefär motsvarande ställning som hästen i det svenska bondesamhället och det har ju av många ansetts helt förkastligt att äta hästkött (utom i Gustafs).

Klippdassen (även kallad klippgrävling) är ett litet djur på mellan 2 och 5 kilo som lever på växtdelar. Varför detta djur liksom haren är orent överstiger mitt förstånd.

Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet:

allt det i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och fjäll, det fån I äta. Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll, bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder.

Först funderar jag över varför det står ”vare sig i sjöar eller i strömmar” – men ingenting om havet. Medelhavet bör väl vid denna tid ha varit ganska fiskrikt – även om det idag är ganska utfiskat. Är det helt enkelt en miss i översättningen?

Ål, krabbor och kräftor? Är de asätare och därför förbjudna?

Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de skola icke ätas, de äro en styggelse:

örnen, lammgamen, havsörnen, gladan, falken med dess arter, alla slags korpar efter deras arter, strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter, ugglan, dykfågeln, uven, tinsemetfågeln, pelikanen, asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen.

Här redovisas ingen princip, dvs som ”helt kluvna klövar och idisslare” respektive ”fenor och fjäll”. Av de arter som naturligt finns hos oss i Sverige är det väl ingen som vi använder till föda, de flesta är ju dessutom rovfåglar – är det därför som vi inte äter dem eller är det för att de är för besvärliga att fånga? Med lämplig åtel borde de ju vara lätta att fånga.

Men strutsen äter vi, såväl importerad som uppfödd i hägn.

Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en styggelse för eder. Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på jorden.

Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter. Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara en styggelse för eder.

Det här verkar det inkonsekvent. Först sägs att ”Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en styggelse för eder”. Men i nästa mening är det tillåtet att äta vissa, nämligen de som ”ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med”.

Jag förstår inte, vad är det för slags smådjur som har fyra fötter men bara två ben att hoppa med? Hur är det med gräshoppan här nedan, hur många fötter har den? Jag antar att det är bara de två bakre benen som den hoppar med - dessutom har den väl sex "fötter"? Innebär det att den är godkänd att äta?

Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla för eder såsom orena:

vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter, anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.  

Detta verkar vara djur som inte vi heller brukar äta, oavsett religion.

Några sammanfattande funderingar:

• Är det så att judarna än idag inte äter struts, hare, ål, krabba, hummer?
• Hur kommer det sig att vi i kristna länder inte har ”brytt oss om” dessa föreskrifter? Även om Nya Testamentet anses som viktigare (det handlar ju om Jesu levnad) så har jag trott att även det Gamla Testamentet har ”gällt”. Har jag fel? Kan det kanske vara så att det i Nya Testamentet finns något uttalande av Jesus om att hans lärjungar befrias från dessa förbud? Eller har något kyrkomöte har slagit fast att det inte är fel att äta dessa djur – inklusive svinkött? Kan någon präst eller religionshistoriker förklara?
• Finns det ”praktiska” förklaringar till förbuden, i stil med det ovan om fläskkött repektive kabbeleka? Kan någon läkare, biolog eller annan förklara?

----------------------------------------

PS Svaret finns i bloggen den 27 mars.

Måndagen den 22 mars 2010: Postens avgifter
Den här snöiga vintern har det varit mycket gnäll på SJ. Och står man på en perrong och väntar på ett tåg som inte kommer så kan man ju bli lite irriterad – oavsett om det nu är SJ eller Banverket som har skulden. Men gnället på SJ brukar inte bara handla om att tågen inte kommer eller kommer för sent. Många reagerar också över deras prissättning, som beskylls för att vara alltför ”marknadsanpassad”, dvs en resa mellan Falun och Stockholm kan kosta vad som helst mellan 1 kr och 1000 kr, beroende på när man åker och när man köper biljetten.

Men även Posten har konstig prissättning, det märker man om man börjar läsa deras portotabeller. Om jag ska skicka iväg ett lite tyngre brev (upp till 2 kg vikt) och stoppar innehållet i en vadderad påse, inköpt i en pappershandel (eller som jag har liggande hemma, sparad sedan det kommit ett varuprov i den) så kostar det 72 kr om det ska gå som förstaklassbrev och 66 kr om det ska gå som B-brev (kommer fram ett par dagar senare).

Om jag däremot köper en likadan påse från Posten så kostar det (påse och porto) 30 kr (om måtten är 15*21 cm), 45 kr (21*25 cm), 60 kr (26*36 cm) respektive 85 kr (31*44 cm).

Förklara det, den som kan!

Söndagen den 21 mars 2010: Mysteriet är löst!
För ett tag sedan (den 9 mars 2010, klicka här) funderade jag här i bloggen över vad det var för några underliga föremål som låg i det uthus som vi nyttjar till förråd för cyklar mm. De var tunga, uppenbarligen av bly och liknade en lakritsbåt eller båtmössa. Så här såg de ut:

Jag bad om förslag till vad det skulle kunna vara och varför de låg där. Hade de något att göra med någon verksamhet som tidigare hade ägt rum på fastigheten?

Ett förslag som jag fick var att det skulle kunna vara tyngder som garvare hade använt i sin verksamhet. Gatan heter ju Garvaregatan och enligt kännare har det funnits garverier på andra sidan om ån, kanske då även här. Några garverier finns inte längre i Falun men i Malung har det funnits tills inte för så länge sedan. Jag frågade en gammal kontakt i näringslivet i Malung, han i sin tur frågade folk som varit i branschen men ingen ville kännas vid att detta var något redskap som hade med garvning att göra.

Jag kunde emellertid inte släppa det här med båtar. På segelbåtar har man ju en köl av bly eller järn och om man lägger ihop de delar som finns i uthuset så se de ut som en köl till en segelbåt. Men segelbåtskölar brukar ju gjutas i ett stycke och sedan bultas fast i båtens skrov. En köl i sju delar???

Visserligen har konstnären Peter Johansson tagit sig före att stycka sönder en dalahäst i skivor och slå in dem i plastfolie på ett tråg, så som man gör för att paketera tex fläskkotletter i livsmedelsbutikens kyldisk. Sedan ansåg han att det var ett konstverk. Men att någon skulle dela en båtköl i delar för att det skulle bli ett konstverk verkade inte rimligt.

En segelbåt som faktiskt har tillverkats här i Falun, såväl kommersiellt som amatörbyggd, är Magnifik Midget. En vacker båt enligt min uppfattning. Kanske det ändå hade något med den att göra? På en webbplats som handlade om denna båt hittade jag e-postadresser till ett antal människor som hade eller hade haft en Magnifik Midget. Jag skrev till dem och frågade vad de trodde. Svaren var negativa.

Men en av dem, David Borgstedt, hade ett annat förslag. Så här skrev han:

Du har nog helt rätt i att blydelarna måste vara költyngder till en båt. De kan dock inte vara kölen till en Magnifik Midget, som precis som du skrev är långkölad. På Magnifiken består kölen dock av en bly eller järntyngd som är gjuten i ett stycke och sedan är påbultad på hjärtstocken och sedan plastats in. Så är det förövrigt i de flesta större segelbåtar.

Men vad som slog mig direkt när jag såg bilderna är att de måste vara költyngder till en sk Mini-12:a, 2.4 mR. Dessa båtar har inte en köl i vanlig mening, utan man lägger blytyngderna för hand ner i kölsvinet inför varje segling. På detta sätt är det lättare att själv transportera och sjösätta båten var som helst. Enligt klassreglerna får den totala blymängden vara upp till 180 kg, så dina vikter borde inte väga däröver totalt, i så fall är de tyngre är de till någon annan båt.

Det lät intressant – eftersom jag vet att det i Falun finns ett antal båtar av denna typ. Går eller åker man förbi Runns Segelsällskaps hamn vid Hälsinggårdsbryggorna kan man se dem uppställda där eftersom de, liksom jollar, normalt lyfts upp ur vattnet när det har använts. Därför beslöt jag mig för att skriva till såväl Svenska 2.4mR-förbundet som till RSS, de senare borde ju kunna tipsa mig om någon lämplig ägare till en sådan båt här i stan.

Men jag behövde bara skriva ett brev. På förbundets webbplats såg jag att förbundets tekniskt ansvarige (och vem skulle kunna vara mer lämpad att svara än den tekniskt ansvarige?) var en gammal bekant till mig, Håkan Kellner i Källviken. Han bekräftade att det var ballasttyngder till en äldre Mini-12:a som låg i uthuset. Så nu vet jag det!

Sedan är frågan: Hur har de hamnat där?

Mini-12:an är alltså en liten båt (se bilderna ovan) och kräver inte att man är elitseglare eller har råstyrka.Man sitter på botten av båten och styr med händer eller fötter. Det går lätt att anpassa den för personer med olika typer av rörelsehandikapp. Den ger en unik möjlighet för alla - oavsett ålder, kön, styrka eller vikt - att segla på lika villkor.

Egentligen brukar båten benämnas "2.4" (uttalat "tvåfyra" på motsvarande sätt som "Saab niofem") eftersom den är konstruerad efter klassregeln 2.4 m, formellt heter båtklassen International 2.4 Metre Class . Så här ser klassregeln ut: R = ( L + 2d – F +
S ) / 2.37. (Det där konstiga tecknet före "S" skall vara ett rottecken - jag klarade inte av att hitta ett sådant på mitt tangentbord).

Varför båten kallas för en Mini-12:a när den egentligen heter något annat? Jo, till en början hette den Mini-12:a eftersom den liknar till utseendet en 12:a, dvs en båt som är byggd enligt mätregeln "12mR", skapad redan 1906. En sådan båt är cirka 20 meter lång och är numera ovanlig i Sverige. Den mest kända, och den enda byggda i Sverige i modern tid, är den båt vid namn Sverige, som ritades av den legendariske Pelle Petterson för att ställa upp som utmanare i Americas Cup 1977 och 1980.

Fredagen den 19 mars 2010: Det är skönt att känna sig ung
I går kväll var vi på Falu Jazzklubb på Marianns Saloon, Margaretha och jag. Det är lika roligt varje gång vi går dit även om det inte händer så ofta. Fin musik och dessutom får man chansen att känna sig ung. Att jag känner mig ung beror på två orsaker:

• Att det är musik som jag gillade när jag var ung.
• Att nästan alla andra såväl bland musikerna som i publiken är minst lika gamla som jag själv.

Fast i verkligheten var det väl en brytningstid för jazzen redan när jag var ung på femtiotalet. Kanske var det så att jazzintresse nästan höll på att bli en "klassmarkör" då? Jag menar inte ekonomisk klass. Men det ansågs nog mer "intellektuellt" bland tonåringarna att lyssna på jazz än att lyssna på rock ´n roll som just då slog igenom. Själv lyssnade jag såväl på jazz som på Bill Haley.

Igår var det Grewlings Jazz Messengers från Bollnäs som spelade tillsammans med Claes Jansson från Sandviken. Min gamle arbetskamrat Z, som själv är jazzmusiker hade idel lovord över framförandet. Själv tyckte jag att det lät underbart härligt. Nästan i klass med när Bollnäs GIF slog Örebro SK på stadion i bandyfinalen 1956. Någon filmsnutt därifrån har jag inte hittat - men resultatet blev ju detsamma som när samma lag spelade SM-final 1951, dvs Bollnäs gjorde 3-2 i slutminuten. Så vi tar 1951 i stället även om jag var för liten för att få åka till Stockholm den gången.

 

Egentligen ska jag väl inte uppmana någon att gå på jazzklubbens tillställningar, det var fullsmockat i lokalen ändå. Och om klubben vill ha nya åhörare så hoppas de nog att dessa inte är medlemmar i SPF utan tillhör en yngre generation, vår åldersgrupp är ju redan så väl representerad. Här är gänget som spelade med orkesterledaren längst till vänster...

här är Claes Jansson...

...och här är orkesterledaren Agne Grew i något yngre dagar - kan ni hitta honom? Inte speciellt svårt.

(Det där med att känna sig ung beroende på de omgivande människornas ålder kan vara intressant. När vi började åka på vintersemester till Thailand för ett tiotal år sedan kunde vi konstatera att om vi åkte till Phuket så var vi yngst på stranden - men om vi åkte ut till småöarna som Koh Jum så var vi äldst! I båda fallen fick det oss att känna oss yngre. Men vi gillar Koh Jum bättre även om kvällsaktiviteterna där är obefintliga. Bara att ta sig dit och mitt ute på havet kliva över från färjan till en longtailbåt är en njutning, då känner jag att jag är långt från Dalatrafik i Falun.)

A Day in the Life of New Bungalow from Bill Peterson on Vimeo.

Kommentarer:

Agne Grew: Vilket minne från skolan i Bollnäs. Jag hade tur som fick flankera våra 4 tjejer.  Sittande i den främsta raden sitter en verkligt etablerad jazzmusiker och eftertraktad trummis med kortbyxor. Gus Dahlberg. Vilken jazzklass!

Söndagen den 14 mars 2010: En synsk engelsklärare!
På tisdagsförmiddagarna deltar jag i en kurs i engelsk konversation. Inte för att jag har ambitionen att lära mig tala grammatiskt felfri engelska utan för att genom träningen lättare förstå vad "utlänningarna" säger när jag åker på semester.

I tisdags passade vår eminente lärare Valdemar Peterson på att lära oss vad istapp heter på engelska - icicle. Jag tänkte då att den kunskapen kommer jag nog inte att ha speciellt mycket nytta av. Om jag åker till Thailand nästa vinter och pratar med Phensiri, som äger och driver Season Resort på Koh Jum, kommer hon säkerligen inte att använda det ordet. Och om jag skulle göra det för att beskriva vad som hänger från hustaken hemma i Sverige i mars, då skulle hon nog förklara för mig att när hon gick i skolan i Trang brydde sig hennes engelsklärare inte om att lära henne det ordet.

Inte Valdemar utan Phensiri och hennes personal. De oroar sig inte över istappar som kan komma fallande från hustak. Men ser till att inte gå rakt under palmerna för då kan de få en nöt i huvudet. Och det är säkert inte ett dugg mindre farligt än en istapp.

Men så jag bedrog mig.

I fredags kväll när jag såg på Skavlan i TV var en av gästerna kaptenen på båten Northwestern Sig Hansen, som i Berings hav mellan Nordamerika och Asien fångar kungskrabbor. Båten och några andra inklusive deras besättningar figurerar i en TV-serie som handlar om krabbfångarnas strapatser.

Fångsten äger runt under vintern och då kan det bli våldsamma stormar med jättelika vågor där så att båten sköljs över av iskallt vatten. Med resultat att vattnet fryser till is på båten. Varje dag måste besättningen med släggor slå bort all is från båten för att den inte ska sjunka. Båten blir "like an icicle" sa kaptenen. Så snabbt fick jag alltså nytta av min nya lärdom.

Nog måste han väl vara synsk, Valdemar, som passade på att lära oss just det ordet i rätt tid inför Skavlan.

--------------------------------

PS: Båtar kan precis som hästar heta vad som helst. Det vet jag. En av de andra båtarna i TV-serien heter Time Bandit. Varför? Det funderade jag över och tror att jag har kommit i närheten av lösningen. Översättningen bör väl vara Tidsbanditen eller Tidstjuven. Genom Berings hav, där de fiskar kungskrabborna, går ju datumlinjen. Om en "vanlig" kapten på en fiskebåt i Östersjön varit ute och fiskat en hel dag utan att ha fått en vettig fångst, då blir han säkert ganska surmulen och besviken. Men om den här kaptenen varit ute på havet väster om datumlinjen hela den 14 mars och fiskat (heter det "fiska" eller "fånga" när det gäller krabbor - de är ju inga fiskar?) utan att ha fått acceptabel fångst, ja då åker han bara en bit österut över datumlinjen så har han fortfarande 14 mars att få en bra fångst på. Han kan alltså "stjäla tid". Verkar inte förklaringen vettig?

Lördagen den 13 mars: Motionera Mera!
De som känner mina vanor och som läser uppmaningen i rubriken ovan kommer säkert att fnysa något i stil med "Och det ska han säga, han är ju verkligen inget föredömme när det gäller att motionera, snarare tvärtom". Visst har de rätt.

Rubriken syftar på den aktivitet som SPF Falubygden bedriver för att stimulera oss, som inte själva begriper bättre, att ändra oss och börja motionera. Om vi gör det och fyller i våra motionskort under sommaren 2010 kan vi vara med i en utlottning av diverse olika vinster till hösten. Jag ska försöka att bättra mig.

Det var egentligen meningen att de sk motionskorten, där vi antecknar våra respektive aktiviteter, skulle ha följt med det senaste numret av SPF-Nytt som en bilaga. Av misstag blev det inte så. De kommer med nästa nummer i stället. Men det går bra att skriva ut ett exemplar här.

Man får poäng för olika sorters aktivitet enligt en förteckning på motionskortet:

Andemeningen är väl att man ska få poäng i förhållande till den fysiska aktivitetens omfattning. 3 km stavgång värderas alltså lika mycket som en golfrunda på 9 hål eller 60 minuters trädgårdsarbete och ger en poäng. Det verkar kanske vettigt alltihop. Tills dess att jag kommer till boule. En spelomgång boule ger alltså två poäng, vilket är detsamma som att simma 800 meter. Alltså 32 längder på Lugnet!

Hur kan detta komma sig? Inget ont om boule. Men så väldigt mycket motion kan det väl inte ge. Jag har uppfattat det som ett svepskäl för att få träffa lite folk och vara social. Och att träffa folk, prata och ha trevligt är ju bra för hälsan. Men motion? Jag tänker på de bilder man ser från små franska byar vid Medelhavet där distingerade äldre fransmän (inga kvinnor - de sköter om huset!) sitter och läppjar på ett glas vitt vin under en platan vid torget i byn. Ibland reser sig de för att slänga iväg ett klot, sedan sitter de och har det mysigt igen och diskuterar världsproblemen.

Den enda förklaringen till den höga värderingen av boule som motion som jag kan tänka mig är denna: Curt Winberg har i sin egenskap av respektingivande officer pekat med hela handen och sagt "två poäng" - och ingen har vågat opponera sig med tanke på risken att få kasernförbud eller något liknande. Är det så som det har gått till?

Foto Gustaf Lagerby

----------------------------------------

Curt Winberg ringer och förklarar att jag har missuppfattat alltihop, såväl historie- som faktabeskrivningen är felaktig. Dels var beslutet om två poäng för en bouleomgång fattat redan innan han hade engagerat sig i sporten och dels är det faktiskt, enligt honom, ansträngande att spela boule. En omgång tar tre timmar och då måste spelarna stå upp hela tiden och böja sig ner för att plocka upp kloten från marken. Att simma 800 meter på Lugnet går mycket fortare och då behöver man inte heller dyka ner på botten för att plocka upp föremål. Så de så!

(Hm. Fan tr´ot, sa Rellingen! Förresten kanske det är dags för lite innovativt tänkande inom boulesporten. Några bekväma bänkar att sitta på till exempel - och ett glas väl kylt Asti-vin mellan kasten vore väl inte hel felt. Då kanske till och med jag kommer och försöker).

Fredagen den 12 mars 2010: Bil, tåg och båt till Dalarna
Vasaloppet brukar ju anses vara av vikt för Dalarnas utveckling. Det kanske det är. Annars är det väl tre saker som i första hand brukar nämnas när det gäller att vårt landskap (eller län) ska fortsätta att utvecklas positivt:

• Att det finns arbeten – och intressanta arbeten
• Att ungdomarna utbildar sig (även pojkarna) och stannar kvar här eller kommer tillbaks hit efter utbildningen (eller några år på andra platser)
• Att kommunikationerna till resten av världen är goda.

Det är nog en riktig analys, tror jag. Själv har jag mest engagerat mig i den tredje punkten, dvs kommunikationerna.

”Resten av världen” kan i första hand sägas vara Stockholm och Mälardalen. Traditionellt har Dalälvens dalgång varit det viktigaste kommunikationsstråket. Visserligen har i dessa dagar utbyggnaden av E4 som motorväg genom Uppland inneburit en viss avlastning eftersom folk i den östra delen av landskapet alltmer ofta väljer att ta bilvägen över Gävle när de ska till Stockholm. Men fortfarande är Dalälvens dalgång stommen i Dalarnas kommunikationsnät, så var det för vikingarna och så är det nu. Där går såväl riksväg 70 som Dalabanan.

Region Dalarna, som består/ägs av länets kommuner och landsting, har av länsstyrelsen för några år sedan övertagit ansvaret för länets utveckling. De arbetar intensivt bland annat för att förbättra kommunikationerna med tåg till Stockholm och har skrivit ett avtal med Banverket. Målet är att man 2017 ska kunna resa Borlänge-Uppsala på 89 minuter (dvs 1½ timme) och Borlänge-Stockholm på 2 timmar och fem minuter.

Det låter bra.

Men när man tittar på hur de förflyttar sig ute i ”den stora världen” så är det ändå småpotatis. Tydligen är det för närvarande fransmän och japaner som slåss om att köra tåg fortast.

Fransmännen uppger sig ha kommit upp i 574,8 km/timmen med sitt TGV. Även om det uppenbarligen mest var en test för att slå ett rekord, för mig ser det ut som att det bara var ”tågpersonal” ombord på tåget.

 

Japanerna å sin sida uppger att de har kommit upp i 581 km/t - på en testbana

 

Att uppnå en topphastighet i ett försök är en sak, en annan sak som är mer intressant är medelhastigheten och hur lång tid som det tar att åka mellan två orter i en reguljär förbindelse. Kineserna har en förbindelse mellan Wuhan och Guangzhou, en sträcka på 922 km som de tillryggalägger på 2 timmar och 57 minuter med en medelhastighet av 312,5 km/t.

När man ser sådana uppgifter kan man ju undra om vi är alltför "försiktiga" med våra målsättningar här i Dalarna. "Man måste sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna" brukar somliga säga. Själv är jag nog mer realistisk och pragmatisk och tror att Region Dalarnas målsättning är klok. Ska man ha exklusiva tågförbindelser så är stora befolkningskoncentrationer ett måste. I Dalarna är vi väldigt utspridda och ganska fåtaliga. Som alltid vid kollektivtrafik blir det en kompromiss mellan snabba förbindelser och möjligheten för resenärerna att komma på tåget. Ska tåget stanna mellan Borlänge och Uppsala (och det vill de som bor där) så hjälper det inte med en väldigt hög topphastighet.

Säkerhet är något som anses vara väldigt viktigt, såväl för väg- som järnvägstrafik. När vi pratar säkerhet i samband med vägar tänker de vi normalt på att man inte ska skadas eller dödas i en trafikolycka. När det gäller järnväg handlar säkerhet mest om att tågen ska komma och gå i tid enligt tidtabellen. Olyckor är så ovanliga. Så är det kanske inte i alla länder, här borde svenska erfarenheter kunna komma till pass.

För ett drygt år sedan ombildades Vägverkets konsultverksamhet tillsammans med Banverkets dito till ett statligt bolag, Vectura, som i konkurrens med privata konsultföretag säljer sina tjänster inom- och utomlands. När jag ser nedanstående bild inser jag att det nog finns en marknad för dem i att förmedla säkerhetstänkande inom tågtrafiken i många länder som Indien:

 

Men det hjälper ju inte att tågen kan gå fort om det ligger så mycket snö på spåren att de inte kan gå alls. Här är några filmer om hur det går till att snöröja i det stora landet i väster.

Att jag började fundera över kommunikationer beror på att jag i dagens tidningsåg en liten, till synes obetydlig, annons. Den kan väl sägas avsluta ett projekt som "siktade mot stjärnorna". Själv sörjer jag inte, det är bättre att lägga energi på realistiska projekt. Men visst är det nästan beundransvärt att ha kraft att hålla på i fyrtio år med en sådan sak?

Det var så här som de tänkte sig att det skulle bli.

---------------------------------

Kommentarer:

Hans-Gunnar Jonsson, Intresseföreningen Dalabanan: Vi har ju en långsiktig och en kortsiktig målsättning. Den kortsiktiga är att få igång en frekvent entimmestrafik så snart som möjligt. Och då får vi ge avkall på restiden. I det avtal som nu undertecknats finns vissa tider iskrivna som syftar till att nå restider på under 30 min Sala - Uppsala och under 60 minnutet Sala- Borlänge och det senare med tågmöten i Hedemora. Når vi detta kan man köra entimmestrafik på Dalabanan med en så kallad styv tidtabell med restider runt 2 timmar Borlänge - Stockholm. För att klara detta krävs åtgärder melllan Sala och Hedemora och kanske mest mellan Avesta/Krylbo och Hedemora. Och det ska vara klart till utgången av 2017. I järnvägssammanhang är det snabbt??

Vårt långsiktiga mål är restider på 1 timme och 40 minuter mellan Borlänge och Stockholm och vid kontakter med Gröna tåget, som ju utreder fordon och banor för 250 km/h, så menar de att vi nog kunde höja ambitionerna till 1.30-1.35. Det ligger inom möjligheternas gräns.

Banvekket gör nu en förstudie på sträckan Borlänge - Uppsala. De som jobbar med den har en bra inställning. Där så är möjligt ska man utreda banupprustningar för hanstigheter på 250 km i timmen. Nästa generations fordon, som nu utvecklas av Bombardier, har 250 som ett mål och man har med dessa fordon  redan varit över 300 km /H. Och då pratar vi om fordon som ska gå på befintliga banor och ej de specialbyggda höghastihetstågen.

Sen har vi en inbyggd konflikt hos intresssenterna i Dalabanan. Alla vill att det ska gå fort och då framör allt till Stockholm /Arlanda. Samtidigt vill alla att tågen ska stanna utanför dera husknut. I Avesta till och med på två ställen . Ska tågen stanna över allt så tar det ju längre tid  att resa. Jag tror därför att vi i framtiden får ett delat system med tåg som passerar de mindre stationerna och som tar sig snabbt fram och ett andra system med inriktning på arbetspendling och lokaltrafik som tillgodoser de lokala önskemålen.

Tisdagen den 9 mars 2010: Vad är detta för någonting?

Bor man i lägenhet har man som regel mindre förvaringsutrymmen än om man bor i villa. Ofta består förvaringsutrymmet av en skrubb på vinden eller i källaren.

I det flerfamiljshus som vi bor i finns det ingen källare av naturliga skäl (se bild) – det enda som man skulle ha kunnat ha i en sådan källare skulle nog ha varit en swimmingpool, med tanke på närheten till Faluån. Och eftersom huset är byggt som 1½-planshus (eller kanske det ska kallas 1 3/4-planshus) finns det ingen vind heller. Det förvaringsutrymme som vi disponerar för cyklar och liknande undanställda föremål finns i ett timrat uthus på andra sidan av Garvaregatan.

Stadsdelen där vi bor kallas officiellt för Slaggen, även om jag aldrig har hört någon benämna den så. Området begränsas av Faluån, Kristinegatan, Slaggatan och Södra Mariegatan. Att det fått detta namn beror väl antagligen på att området är utfylld med slaggsten. En gång i tiden var Faluåns dalgång mycket bredare än vad den är nu och stränderna var sanka. Under århundradenas lopp har man fyllt ut stränderna med slagg, ända från Magasinsbron och ner till Tisken så att man i stället har fått nuvarande utseende med huvudsakligen stensatta kajer. Varför just detta område då har kommit att benämnas Slaggen vet jag inte.

Från början användes området för enklare bebyggelse som hantverk och småindustri. Idag är det i första hand bostäder med några insprängda kontorsfastigheter – och längs Slaggatan butiker.

Det timrade uthus, som vi och våra grannar använder som förråd, verkar vara gammalt, säkerligen flera hundra år.

I ett hörn av detta uthus ligger det ett antal metallföremål av ”båtliknande” utseende. Ja, båt och båt. De kanske till formen mest liknar lakritsbåtar eller båtmössor. Jag har funderat över vad det är för något men inte hittat något svar. Men gissar att det är något som har blivit kvar i uthuset efter en tidigare verksamhet. Vad kan det vara?

”Båtarna” är av lite olika storlek. Jag har mätt upp en av dem. Längden är 45 cm och höjden 7,5 cm. Vikten är 16,7 kg. Det innebär en densitet på 13 kg/dm3 - enligt min amatörmässiga mätning. Så antagligen är det bly i "båtarna" eftersom densiteten för bly uppges till 11,3 kg/dm3. Noggrannare än så är kanske inte min mätning.

De båda ändarna har lite olika utforming, den ena sida har en "fallande förstäv" så som segelbåtar hade för ett par decennier sedan, den andra har en rak förstäv, så som segelbåtar ofta har idag.

     

På ovansidan finns ett handtag i form av en textilremsa fastsatt, uppenbarligen för att lättare kunna lyfta ”båten”. Detta ser ganska modernt ut.

Är det någon som vet eller vågar gissa vad det kan handla om för någonting? Vad kan det ha förekommit för verksamhet på Garvaregatan 6?

-------------------------

Kommentarer:

Örjan Hamrin, Dalarnas Museum: Först något om Slaggen. Din förklaring om områdets namn är riktig. Intressant är att Garvaregatan är en förhållandevis ny gata. Den fanns inte före 1761 års brand utan då låg det handelshus och hantverkare längs Slaggatan vars tomter sträckte sig långsmalt och hade egna kajer längs ån. Efter branden styckades Slaggen upp genom att Garvaregatan skar in i kvarteren. Detta område är det sista i Falun där kvarteren ännu ansluter till ån. En intressant uppgift är att en husägare längs Garvaregatan c:a år 1972 skrev till byggnadsnämnden och undrade varför han fått avslag på bygglov att renovera sitt hus. Han fick svar att huset skulle exproprieras. Han undrade varför och fick svar att området ingick i en förnyelseplan. Han undrade vad det innebar för huset och man svarade att det behövdes nya parkeringsplatser till kommande förtätning (hyreshus) av området Slaggen. Han undrade igen – det är viktigt för mig att veta, när ska huset rivas? Han fick svar – inom 5 år. Huset står ännu kvar.

Dessvärre går jag bet på föremålet. Handtaget avslöjar ju att det inte är gammalt. Man fick en känsla av att det är ett föremål som ska kunna bäras och förflyttas men vad används det till däremellan? Det kan nog någon på bloggen.

Nanna-Lisa Gilén: Jag vet inte men kanske kan det vara något redskap som garvare har använt i sin verksamhet för att hålla ut skinnen? Det fanns i varje fall garvare på andra sidan om ån och namnet Garvaregatan tyder ju på att det bör ha funnits garverier även här. Fast garvarna fick inte skölja sina skinn uppströms Nybron eftersom vattnet där var rent (den norra grenen av Gruvbäcken rann och rinner fortfarande ut några meter uppströms Nybron, utloppet syns).

Måndagen den 8 mars 2010: "OK" från högre makter!

Tänk att man för en gångs skull så snabbt kan få ett "OK" från högre makter. För på något annat sätt kan jag inte uppfatta det som skett. I går söndag skrev jag i bloggen att nu när Vasaloppet har gått anser jag att det är fritt fram att längta efter våren och hoppas på sol och tö, utan att ha dåligt samvete. Och vad händer? Jo idag visar temometern +5 grader även i skuggan, dvs mot Köpmangränd! Jag har gått ut i förrådet och hämtat två solstolar som jag har placerat ut på balkongen.

Måndagen den 8 mars 2010: Vad gör jag med mina stenkakor?
I mitten av femtiotalet köpte mina föräldrar en radiogrammofon, precis en sådan som på bilden nedan. På den kunde jag spela såväl LP, EP som 78-varvare. Skivväxlare var den försedd med så att man kunde lägga på en hel trave med skivor. Dessförinnan hade jag bara haft tillgång till en gammal vevgrammofon i en väska.

Innan radiogrammofonen inhandlades hade jag bara två skivor. Den allra första var Snoddas Flottarkärlek – av några bekanta till mina föräldrar hade jag fått 5 kr för att köpa skivan eftersom mina föräldrar vägrade. Att jag ville ha den berodde väl mest på att han var så bra centerhalv i bandy i Bollnäs GIF (jag bodde i Bollnäs på den tiden). Den andra var mer ett eget musikaliskt val, Ernie Englund med Crazy man, crazy.

  

Så här efteråt har jag förstått att den först spelades in av mina kommande idoler, Bill Haley and his Comets, men det visste jag inte då. Jag tror inte att Bill Haleys ursprungsversion kom ut i Sverige utan det var Ernie Englund som gällde. Låten har sagts vara ”den första rockskivan”.

 

Sedan radiogrammofonen fanns på plats blev det inga fler 78-varvare, det blev bara 45-varvs EP (en hel dyr LP hade jag inte råd att köpa). Förutom dessa två skivor hade mina föräldrar ett tjugotal 78-varvare.

Sedan jag 1962 flyttade hemifrån har jag aldrig haft tillgång till en skivspelare som kunnat spela 78-varvare. Men när mina föräldrar gått bort tog jag hand om de gamla skivorna. De har alltså nu stått ospelade i ungefär femtio år. Ospelade och tagit plats.

Det är väl ganska meningslöst att förvara grammonfonskivor i femtio år utan att de spelas. (Jag betvivlar starkt att mina föräldrar spelade vare sig mina eller sina egna gamla skivor). Det är väl ungefär lika dumt som att ha en segelbåt om man inte seglar med den (vilket kan ske om man samtidigt har en sommarstuga vid en annan sjö (Ljustern) än där segelbåten ligger (Runn)). Att köpa en grammofon för att spela dessa gamla skivor kommer jag inte att göra.

Så nu har jag bestämt mig för att göra mig av med dem. Vad gör man med dem? Finns det något värde i dem? (Varför skulle det göra det, de flesta andra resonerar väl som jag). Ska jag helt enkelt slänga dem? Eller bära iväg dem till Myrorna? Eller annonsera på Tradera eller liknande – fast det verkar inte så fiffigt, opraktiskt att behöva emballera stenkakor för att skicka på posten så ömtåliga som de är. Eller finns det någon som är intresserad?

Förutom mina två ovan nämnda titlar är det nog inga större rariteter på skivorna. Tex:

• The Harry Lime theme med Hermann Stachow (ja, det var ju inte så illa faktiskt)
• Svenska Holger och Kostervalsen med Andrew Walter
• När ljusen tändas därhemma med Bertil Boo
• Lillebror ska sova med Lisbeth Bodin (antagligen inköpt med tanke på mig som är lillebror)
• American Patrol med Glenn Miller (men den måste jag ju ha köpt!)
• Svarta Rudolf med Sven-Olof Sandberg (varför ”svarta” och inte ”svarte”?)
• The river of no return med Marilyn Monroe (jovisst, också mitt köp)

Tydligen var det nog några fler än de två som var köpta av mig.

------------------------------

PS: Tillsammans med stenkakorna i skåpet stod en videokasettspelare. Den kommer vi ju inte heller att använda, inser vi. Så jag skickade epost till de fyra barnen och frågade om de ville ha den. Och fick svar från alla i stil med detta:

Hehe... Du är två teknikgenerationer försent. Här har vi till och med skickat dvd´n på blocket.

Jag får hoppas på Myrorna. Det känns så genant att slänga saker i soptunnan, dessutom antar jag att jag inte får slänga den där utan måste åka till kommunens sopstation med den.

Söndagen den 7 mars 2010: Hurra! Vasaloppet har gått
Nejdå, jag har absolut ingenting emot Vasaloppet. Även om jag är så klok att jag inser att jag inte ska försöka mig på att åka det så beundrar jag dem som gör det. Och jag njuter av en föredömlig TV-underhållning.

Men jag har en princip. Det är att man får inte börja längta efter våren förrän efter Vasaloppet. Dels för att åkarna behöver riktig vinter och bra snö och dels (och kanske framför allt) för att det ju anses vara av vikt för den regionala utvecklingen i hela Dalarna. (Hur mycket sanning som det ligger i detta vet jag inte men jag accepterar det). Därför har jag alltid tyckt att det skulle vara omoraliskt att längta efter våren och önska sig töväder innan Vasaloppet har gått. Och försökt hålla på det - även om det har varit svårt denna kalla vinter.

Men nu är det fritt fram för Margaretha och mig att börja längta och hoppas på töväder och värme och att alla snöhögarna smälter bort. Halleluja!

Fredagen den 5 mars 2010: Har du en räknesticka liggande någonstans?
Det har jag. Och vi är nog väldigt många som har det. Men kanske inte alltid vet var vi har den. Antagligen ligger den i en skrivbords- eller byrålåda och har inte blivit använd på många herrans år.

Så är det för mig. En räknesticka av märket Faber-Castell (fast det står bara Castell på den, ser jag nu). Den ligger i en låda. Men länge låg den i min dokumentporfölj som jag hade med mig när jag åkte på möten och liknande. Om man var ingenjör så skulle man ha en räknesticka. Många av mina arbetskamrater, som var mer tekniska än jag, själv har jag aldrig varit speciellt teknisk av mig, hade en miniräknesticka i kavaj- eller bröstfickan, redo att plockas fram när någon enkel beräkning skulle genomföras.

Visst är räknestickan en fantastisk uppfinning som har gjort livet lättare för många. Räknestickans funktion bygger ju på att skalorna är logaritmiskt graderade och att produkten av två tal är detsamma som summan av deras logaritmer. Det känns nästan lite synd att vi numera har så enkla och bra elektroniska räkneapparater att vi inte behöver räknestickan. Fast jag måste ju erkänna att när jag tänker så beror det på att jag är ologisk, ett hjälpmedel finns ju till för att göra det enklare för oss och om vi har ett ännu enklare hjälpmedel så använder vi ju naturligtvis det. Men lite nostalgisk kan man ju få vara ibland.

Att jag kom att tänka på min gamla räknesticka beror på att jag råkade komma in på en så trevlig och intressant blogg, skriven av David Nessle, serieskapare och författare, där han den 1 mars 2010 visar gamla klassiska bilder av räknestickor i olika sammanhang från en tid då de ansågs vara effektiva och självklara hjälpmedel för olika beräkningar. Även om en av bilderna visar att det är en ny tid på gång.

När jag ändå är nostalgisk kommer jag att tänka på andra, nu urmodiga, matematiska hjälpmedel som de mekaniska räkneapparaterna, i första hand av märket Facit. När jag på sextiotalet läste på LTH ingick en kurs i något som jag tror hette Numeriska metoder. Det innebar att man skulle lösa matematiska ekvationer där det inte gick att få fram ett exakt värde. I stället gissade man ett värde och gjorde en beräkning med hjälp av detta och fick fram ett nytt värde, som man matade in i ekvationen. Så höll man på iterativt tills man var nöjd med noggrannheten. Jag antar att det är så många problem löses även idag. Nu har vi ju datorer för vilka man skriver ett program och så kör datorn hela iterationsprocessen på ingen tid alls.

På sextiotalet hade vi alltså mekaniska räkneapparater där vi för hand fick mata nya värden in för varje iterering. Man hade då kommit så långt att apparaterna var elektriska, dvs vi behövde inte sitta och veva för hand. Men det tog en väldig tid. När sextio teknologer på en tenta satt och körde lika många räkneapparater på små rangliga bord, räkneapparater som väsnades och fick hela bordet att gunga, då var det ett väldigt surr i lokalen. Tyvärr har jag nog aldrig behövt använt mig av sådana iterativa metoder i mitt yrkesliv.

De räkneapparater som vi hade var av märket Facit AB. Historien om detta företag är en saga för sig, tyvärr en ledsam saga. Företaget blev världsbäst (jag tror att detta faktiskt är sant och att min uppfattning inte bara beror på att jag liksom företaget är svenskt). Man tillverkade perfekta mekaniska räkneapparater, fantastiska konstruktioner. Det fanns ingen som kunde slå dem i att tillverka sådana. Men när det kom en helt ny typ av elektroniska räkneapparater, mycket billigare och enklare, ja då fanns det ingen som hade behov av de mekaniska apparaterna länger. Facit AB är ett praktexempel på att det inte räcker med att förfina sin produkt till det yttersta, det gäller att bevaka marknaden och hänga med när helt andra produkter kommer fram, produkter som gör samma sak bättre och billigare.

Eller, vilket var ett slagord på Vägverket på åttiotalet: Det räcker inte med att göra saker rätt, man måste även göra rätt saker.

En klassisk räknesnurra från Facit AB, en kvalitetsprodukt. Denna är manuell, dvs man fick veva själv. De som vi hade var alltså elektriska, någon bild på en sådan har jag inte hittat, kanske för att deras livslängd blev så kort?

Tisdagen den 2 mars 2010: Hur är det med värmen i potatisen?
För ungefär ett halvår sedan, närmare bestämt torsdagen den 10 september 2009, funderade jag över hur det kan komma sig att vi tål mer värme i munnen än i fingrarna. Anledningen var att vi drack kaffe ur muggar utan öra, då blir koppen het och det är svårt att lyfta den utan att bränna fingrarna om man inte låter den enbart bli trekvartsfylld. Men när man väl fått den till munnen så går det bra att hälla det varma kaffet i munnen utan att det bränns.

Det tyckte jag var konstigt. Rimligen borde väl de tunna slemhinnorna i munnen vara mer känsliga än de grova händerna.

Jag fick aldrig något svar på min undring. Men har själv funderat vidare. Antagligen kanske det är så att känsligheten i fingarnas nerver inte alls beror på att fingarna och resten av handen är ömtåliga utan på att det är med handen som man "känner" på de flesta föremål. Genom att ha extra känsliga nerver just där så kan kroppen förvissa sig om att handen inte stoppar något alltför hett i munnen och därigenom skadar munnen. Kan det vara en riktig gissning?

Sedan är det det här med varma potatisar. Ibland när man stoppar en het potatis i munnen kan man bränna sig. (Detta är uppenbarligen ett gammalt och vant mänskligt problem eftersom vi säger "en het potatis" om sådant som är extra besvärligt och känsligt). Då gäller det att snabbt hälla i lite kall vätska i munnen för att neutralisera.

Jag har lagt märke till att de flesta gånger som detta händer, dvs att man bränner sig på en het potatis, så är potatisen inte riktigt genomkokt. Hur kan detta komma sig. Vid första tanken så borde ju den helt genomkokta potatisen vara varmare än den som inte är helt genomkokt.

Kan det vara så att det beror på att den inte helt genomkokta potatisen är mer "kompakt" och därmed har mer värme per kvadratmillimeter (eller hur man nu vill mäta det)? Eller beror det på att den inte helt genomkokta potatisen är så kompakt att den leder värmen bättre medan den helt genomkokta har börjat falla sönder, dvs fått mer luft sig och att denna luft isolerar, dvs hindrar värmen från "längre bak i potatisen" att förflytta sig till ytan och till munnen?

Vem kan förklara?

---------------------------

PS: Men när man talar mer bildligt om att maten är "het", dvs när det handlar om kryddningen och att denna bränner i munnen, då hjälper det inte att hälla i öl eller liknande, då bränner det bara mer. Det är bara ris som har effekt. Åt till Thailand och testa en rätt som på matsedeln betecknas som "hot"!

Måndagen den 1 mars 2010: Mänsklighetens framåtskridande
När jag växte upp på femtiotalet var det två saker som ansågs självklara:

• Att Sverige var det rikaste landet i världen
• Att allt skulle bli ännu bättre för varje år och för varje generation.

Det där med att vi var rikast i världen, antagligen mätt som BNP per capita, var visst inte riktigt sant, det fanns något eller några länder som var lika rika eller kanske till och med rikare. Kanada, USA och Schweitz var nog aktuella om jag kommer rätt ihåg. Men det gjorde inte så mycket, vi var i varje fall bland de fem bästa.

Att vi var rika berodde naturligtvis till stor del på att vi hade undgått två världskrig och hade vår industriella kapacitet helt intakt, till skillnad mot många andra länder. Fast det tänkte jag nog inte på då, det var ju självklart att vi skulle höra till de rikaste.

Numera har det ändrat sig, hur långt ner i listan som vi har sjunkit vet jag inte riktigt. Och det vore ju konstigt om inte ett antal andra länder, som var drabbade av kriget, så småningom skulle ”komma ikapp”. Dessutom vet jag inte om rikedom, mätt som BNP per capita, innebär detsamma som lycka. Hur man ska mäta ”lyckan” vet jag dock inte, och är tveksam till om vi skulle ”ligga bättre till” i en sådan mätning.

Om uttalandet att det ska bli bättre för varje år och varje generation innebär större BNP per capita vet jag inte heller, jag har i varje under åren fall hoppats att det kanske skulle innebära något annat, kanske att vi människor blir klokare och förnuftigare. Den förhoppningen har nu fått sig en knäck.

I helgen åkte en av sönerna, Urban, med barnen ner till Tyresö för att hälsa på syster och svåger respektive kusiner. De hade det trevligt. På hemvägen uppförde sig barnen föredömligt, dvs de somnade efter en kilometer och vaknade när bilen svängde in på hemmagatan Ängsvägen i Falun.

I stället för att rusa in i huset och kasta sig över de leksaker som de inte sett på hela helgen sa barnen ”kan vi inte åka till farmor?”. Och det kunde de naturligtvis. Urban kom över med dem men sa att han själv behövde åka hem för att skotta av snö från altantaket på huset, det började se ansträngt ut. Så det gjorde han.

När han kom tillbaka kunde han berätta att nu var altantaket rent från snö. När han hade tagit sista spadtaget slängde han ner snöskyffeln. Dessutom puttade han till stegen så att den la sig på gräsmattan. Varefter han omedelbart insåg att stegen skulle han ju ha för att klättra ner från taket på.

Vad att göra? När jag själv en snörik vinter på åttiotalet behövde skotta rent mitt platta garagetak i Källviken roade sig såväl jag som barnen med att hoppa från taket ner i de stora snöhögar som hade bildats. Det var jättekul tyckte vi alla. Men Urbans altan ligger en och en halv meter upp från marken så hans altantak ligger nog fyra meter över marken. Kanske hade det gått bra att hoppa i en snöhög trots detta, men han vågade inte ta risken. I stället kasade han sig över takets kant för att komma ner på trappan. Det gick bra men under kasandet klämde han vissa känsliga delar av den manliga kroppen fruktansvärt – han hann tänka att det var tur att han redan hade två barn.

Trots smärtan var det första han gjorde när han kommit ner att försiktigt titta om det var någon av grannarna som iakttagit hans klantiga uppvisning. Det var det nog inte. (Men det hjälper ju inte eftersom jag naturligtvis skickar länken till denna blogg till alla hans grannar på Ängsvägen).

Alltså, en slutsats som man kan dra är detta: Om man tror att mänskligheten ska bli klokare och förnuftigare för varje generation, att våra barn ska bli bättre än vi – ja då tror man fel.

Söndagen den 28 februari 2010: Backhoppning och konståkning
Vi tittade på konståkning på skridsko i TV. Det var uppvisningsdelen efter det att tävlingarna var färdiga som vi såg på. Det är fantastiskt hur åkarna, ensamma eller i par, kan uppföra sig. I pardansen kastade den manliga åkaren sin kvinnliga partner som om hon var en liten docka (och de flesta var ju små som dockor nästan). Imponerande och fascinerande.

Visst är det många andra idrotter i detta vinter-OS, ja de flesta egentligen, där man blir imponerad av vad de tävlande kan åstadkomma. Som Margaretha sa när det var tremil för damer, ”Om jag skulle ta tio stavtag med den kraft och den fart som de har så skulle jag vara helt slut”. Det gäller kanske i ännu högre grad för mig.

Men isdansen är ju dessutom vacker och graciös. Se här till exempel:

 

Det måste ligga massor av träningstimmar under många år för att de ska bli så bra som de är. Det är ett heltidsjobb att träna. Även detta gäller naturligtvis de flesta av dagens ”yrkesidrottare”. Det är märkligt att de orkar satsa så mycket och så länge för att bli bäst.

Som vanligt funderar jag mycket på det praktiska. Dvs en (eller två) konståkare som tränar hela dagen (och det gör de säkerligen de flesta av dagarna), de behöver ju en hel ishall för sitt eget behov – var får de tillgång till en sådan?

Här hemma i Sverige är det ofta diskussioner om hur mycket samhället (i detta fall oftast respektive kommun) är villigt att satsa för olika idrotter. Just nu har vi ju här i Falun en debatt om kommunen ska bygga ytterligare två eller tre (eller inga) nya mindre hoppbackar på Lugnet för ett stort antal miljoner kr. Dessa hoppbackar uppges vara en förutsättning för att Holmens IF ska kunna fortsätta med sin ungdomsverksamhet inom backhoppningen, de nuvarande hoppbackarna vid Kvarnberget har tydligen tjänat ut. Hur många backhoppare som de har i klubben vet jag inte. Men när man lyssnar på politikerna så verkar det egentligen inte som att det är de unga backhopparna i Holmen som de i första hand bryr sig om. I stället skulle byggandet av backarna vara en gest för att inför det internationella skidförbundet visa att man i Falun bryr sig om backhoppning och därigenom är värdiga att få Skid-VM 2015.

Skidhoppning 1905

Det framförs ofta att kommuner är mer villiga att lägga pengar på idrotter/sporter/fritidssysslesättningar som i första hand pojkar utövar än på sådana som flickor utövar. Ofta gör man en jämförelse mellan ishallar som nyttjas av pojkarna för att spela ishockey och ridanläggningar som utnyttjas av flickor. Ishallarna står kommunen för, ridanläggningarna får klubbarna (och därigenom flickornas föräldrar) finansiera själva.

Ishallar är ju dyra. Men när det gäller ishockey är det ändå tolv spelare på planen åt gången, och de har avbytare i lagen så jag antar att i praktiken är det kanske dubbelt så många som ”nyttjar” isen samtidigt. Och de får vara där någon timme, sedan kommer det andra lag. Trots detta anser man alltså att kommunen satsar för mycket på dessa pojkar i jämförelse med flickorna.

Hur fungerar det då med konståkarna som behöver en hel hall för sig själva större delen av dagen och veckan? Vem finansierar detta? Jag förstår att när man väl kommit upp i den klassen att man har vunnit medalj i OS eller liknande, då är det inget problem, det nämndes att någon av åkarna hade sponsorintäkter på 50 miljoner kr. Men alla åren innan man kommit dit, och alla de åkare som försökte men inte lyckades nå eliten. Hur kunde de få disponera en hel hall i så stor utsträckning som de behöver?

Jag förstår det inte. Kan någon förklara?

Men jag konstaterar att det är sällan det förekommer svenskar i sammanhanget. Kanske är (bristen på) den exklusiva tillgången till en ishall en förklaring?

Lördagen den 27 februari 2010: Varför finns det en bro i Stora Riksvapnet?

Det kan man ju undra - om man upptäcker bron. Den finns alltså i den nedre högra delen av den lilla skölden i mitten av vapnet.

För ett tag sedan pratade jag med en italiensk radioamatör (med anropssignalen IZ0CBB). Han berättade att han bodde i Pontecorvo, sydöst om Rom. Det fick mig att börja fundera eftersom jag ”lite löst” kände igen namnet från den svenska historien – men jag visste inte exakt hur det förhöll sig.

Så här var det.

Namnet Pontecorvo syftar på en böjd bro (pons curvus) som finns (eller har funnits) i orten som är en liten och obetydlig stad, numera har den cirka 13000 invånare, antagligen hade den inte fler i början av 1800-talet. Då hade den i ett antal århundraden hört till Kyrkostaten trots att den låg som en enklav helt omsluten av Kungariket Neapel (som på kartan här på engelska kallas Kingdom of Sicily). Under Napoleonkrigen utropade sig Napoleon till Kung av Italien men passade samtidigt på att bilda Pontecorvo som ett furstendöme till en av sina generaler, Jean Baptiste Bernadotte. Furstendömet var formellt helt självständigt men fursten var tungen att avlägga trohetsed till Napoleon.

Om han någonsin satte sin fot i staden/staten/furstendömet vet jag inte – det handlade nog mest om en titel och om att ta hand om intäkterna därifrån.

När Bernadotte 1810 accepterade att utses till svensk tronföljare avsade han sig rätten till furstendömet Pontecorvo som återgick till Frankrike/Napoleon. I stället skulle han av Frankrike få en ekonomisk ersättning som väl skulle motsvara det ekonomiska värdet av att vara furste där.

Den svenska riksdagens avsikt med att välja Bernadotte som tronföljare var rimligen att därigenom få ett gott förhållande till Napoleon, tidens mäktige man. Men det blev inte som man hade trott, Bernadotte bröt ju med Napoleon och vägrade att ansluta Sverige till kontinentalsystemet, Napoleons handelsblockad mot Storbritannien. Därmed frös den ekonomiska ersättningen för Pontecorvo från Frankrike inne. Som kompensation för detta överlät 1813 Storbritannien ön Guadelope i Västindien till Sverige. Denna ö hade länge varit fransk men hade erövrats av Storbritannien 1810. (Tala om kohandel!).

Det är nog osannolikt att någon svensk satte sin fot på ön under de 15 månader som den tillhörde Sverige, i varje fall styrdes den av engelska guvernörer även under denna tid.

Vid freden 1814 fick Frankrike tillbaka Guadelope och Sverige fick som kompensation i stället en penningsumma av Frankrike. Dessa pengar gav upphov till den svenska Guadelope-fonden. Pengarna var ju egentligen tronföljarens egna eftersom de ”härstammade” från den ersättning som han skulle fått när han avsade sig Pontecorvo. Men pengarna användes nu till att betala av den svenska statsskulden. I stället fick kungahuset en årlig ränta på dessa pengar, den sk Guadelope-räntan, som var ett särskilt anslag i statsbudgeten ända fram till 1983. När den då avskaffades, och ”inbakades” i anslaget till hovstaten, uppgick den till 300.000 kr/år.

Sedan Bernadotte 1818 blev svensk kung har Pontecorvos stadsvapen ingått i Sveriges Stora Riksvapen. Här är stadens vapen:

Det är alltså härifrån som bron kommer. Om du inte tycker att broarna ser speciellt lika ut i stadsvapnet och i Stora Riksvapnet så beror det på att konstnären som åstadkommer ett heraldiskt vapen har viss frihet att själv utforma det. Egentligen är det textbeskrivningen, den sk blasoneringen, som är stadfäst. Så här lyder den för Sveriges Stora Riksvapen:

Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen. Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.

Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.

Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimerordens insignier.

Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.

Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.

För övrigt är det intressant att se hur bilder i vapen kan hänga med långt fram i tiden. Det kan även benämningar göra. Många kanske kommer ihåg från skolan att den svenska kungens titel ända fram till Karl XVI Gustafs trontillträde 1973 var Sveriges, Götes och Venders konung, vilket förundrade många med mig. Att Götes syftade på boende i Götaland var kanske inte så svårt att inse - men vad var Vende och var låg det? (Dessutom hörde jag själv under ett tag till Kungl. Vendes Artilleriregemente i Kristianstad!).

Vender var ett folk som "förr i tiden" bodde på södra stranden av Östersjön, om det var i nuvarande Tyskland eller Polen vet jag inte riktigt. Men såväl Sverige som Danmark har ju under olika tidsperioder haft intressen i de trakterna. Gustaf Vasa ändrade den tidigare benämningen, Svears och Götes konung, i första hand för att den danske kungen började kalla sig de Venders og de Goters konung. Då ville Gustaf Vasa markera att han hade intressen lite här och där, kanske framför allt vad gäller Gotland.

I själva verket hade nog såväl danskar som svenskar blandat ihop vender och vandaler, som var två skilda folkslag, när de hittade på dessa kungatitlar.

Ännu i våra dagar har tydligen benämningar betydelse, kom ihåg Makedonien som måste benämnas FYR Macedonia (Former Yugoslav Republic) för att inte Grekland ska ta illa upp (det gör de tydligen ändå) eftersom de har en landsdel som heter Makedonien.

---------------------------

Hommage à Jan Axelsson: Dagens blogg utgör en hyllning till Jan Axelsson, som leder den historiekurs i Senioruniversitetets regi, som jag deltar i. Om jag hade haft en lika intresserande historielärare i gymnasiet hade jag nog förstått och kommit ihåg avsevärt mer av historien!

Fredagen den 26 februari 2010: Har du sulfidmalm att sälja?
Dagligen matas vi med nyheter i massmedia, press, radio och framför allt TV. Särskilt nu i dessa OS-tider. Dagens OS-resultat är gamla och ointressanta om två dagar, i varje fall om de inte resulterat i en svensk medalj.

Som omväxling kan det vara intressant att titta tillbaks lite - se här några av de annonser som återfinns i Dalarnas Hembygdsbok 1956.

Man kan fundera över hur många av bokens läsare som var presumtiva säljare av sulfidmalmer. Sannolikt ska annonsen uppfattas som bolagets sätt att (skattemässigt avdragsgillt) stödja Hembygdsförbunds verksamhet. Jag ska nog tipsa Allan Magnsusson, som numera (bland väldigt mycket annat) ägnar sig åt att skaffa annonser till SPF Falubygdens medlemsblad SPF-Nytt, att kontakta Boliden AB för en annons.

Nedanstående annons har ett speciellt känslomässigt värde för mig själv eftersom min första yrkesverksamhet bestod i att i några månader efter avslutad värnpliktstjänstgöring delta i tillverkningen av liknande lok - visserligen inte på ASJ utan på NOHAB (Nydqvist och Holm AB) i Trollhättan.

Slutligen lite "allmän nostalgi":

Onsdagen den 24 februari 2010: Vintern 2010
På 80-talet arbetade jag ett år i Umeå. När jag då åkte på vägarna i Västerbottens inland noterade jag att det ibland fanns svarta sopsäckar längs vägen. De var fastknutna i de snöstörar som plogbilsföraren använder för att se att han inte plogar för långt ut. Jag fick förklarat för mig att det var "tillfälliga varningsskyltar" som samerna satte upp för att markera att det fanns renar i trakten. Då gällde det att anpassa hastigheten, för omedelbart efter en kurva kunde det stå kanske tjugofem renar på vägen.

Vi har nu varit nere i stockholmsförorten Tyresö några dagar och passat barnbarn medan barnens föräldrar varit i Sharm-el -Sheik och snorklat i trettiogradig värme. Det var trevligt - även om det var Margaretha som tog det största ansvaret för barnpassningen.

I Tyresö fanns det mycket snö, avsevärt mer än hemma i Falun (och mer kom det under tiden vi var där). Och någonstans måste ju snön som faller på vägen läggas. Vägarna i detta villaområde är på sommaren ganska smala så att man måste ta det försiktigt vid möte mellan bilar. Så var det inte nu. Det gick överhuvudtaget inte att mötas, endast ett enda "spår" fanns kvar på vägen mellan de höga snövallarna. Vilket befrämjade samarbetet mellan trafikanterna. För alla insåg att skulle man mötas var enda chansen att den ena bilen körde in på en villainfart eller backade tillbaks till närmaste vägkorsning.

Det gällde att skotta. Dels så att man kom ut ur huset och speciellt så att tidningsbudet och brevbäraren kunde komma fram till brevlådan. Eftersom de är bilburna gällde det att skotta bort så mycket snö att de sittande i bilen (eller vad det nu kan vara för litet fordon som de färdas i, jag såg bara hjulspåren efter dem) kan nå till brevlådans inkast. Annars blev det i varje fall ingen tidning.

Här är två olika brevlådor:

Så här vill brevbäraren att det ska se ut...

...inte så här!

Man brukar ju säga att svårigheter är ju uppfinningars moder. Och att vi människor har kunnat bre ut oss över jorden på det sätt som vi har gjort beror på att vi är anpassningsbara och har hittat på lösningar på problem som bland annat hänger samman med klimat och andra lokala förutsättningar. Detta fick vi se bra exempel på. Vad är detta för något?

Jo, en "tillfällig brevlåda" - för att slippa skotta fram den ordinarie!

Måndagen den 22 februari 2010: Vad önskar sig en svensk 15-årig kille?
Det har varit en del rabalder i kvällspressen om Carola Häggqvist och hennes resa till jordbävningens Haiti. Hon har länge haft ett sk fadderbarn där, en pojke som nu är 15 år gammal. Nu åkte hon dit och passade på att besöka honom och överlämna en gåva. En parfymflaska. Det var i första hand parfymflaskan som rörde upp himmel och jord. Många ansåg att detta inte var vad pojken behövde, snarare mat och kläder.

Torsdagen den 18 februari 2010: Järnvägstransporter
När Grycksbo pappersbruk för något år sedan flyttade över alla sina järnvägstransporter till lastbil var det många, liksom jag, som var besvikna och ledsna. Dels för de konsekvenser som detta skulle föra med sig för trafiksäkerheten på bland annat rv 80 och dels för de emissioner som dessa lastbilar skulle avge. Dessutom för att alla de miljoner som samhället/staten för några år sedan hade lagt ner på att rusta upp banan Falun-Grycksbo kändes som att de var slängda i Grycken eller Varpan.

Visserligen förklarade bolaget att de totala utsläppen på detta sätt skulle minska, dvs att det var ett miljömässigt riktigt beslut - men de beräkningarna var det nog inte många utanför bolaget som förstod eller trodde på.

Men visst är det svårt att få ekonomi på järnvägstransporter på kortare avstånd. För att det ska fungera bra ska det tydligen vara väldigt långdistanta transporter och väldigt reguljära, dvs mycket gods som återkommer och återkommer.

Ett exempel på svårigheten att dra järnvägsvagnar gavs i kväll på lokalnyheterna i TV, SVT Gävledala. Där berättade man om två järnvägsvagnar som Gunde Svahn hade låtit bygga om till något sorts vandrarhem och som han hade haft uppställda i Vansbro. Sedan hade han sålt dem till Ingvar Oldsberg som hade använt dem på samma sätt vid sin herrgård i Dalsland. Nu var de återigen sålda, stod fn i Falun och skulle till Rättvik för att även där bli vandrarhem.

Då tycker man att det skulle vara en enkel och naturlig sak att koppla dem efter ett tåg som ändå skulle från Falun till Rättvik. Även om det inte går några sådana direkttåg, man får byta i Borlänge. Eller i varje fall sätta ett litet enkelt lok framför vagnarna och dra upp dem till Rättvik, via Borlänge. Det låter ju inte så konstigt.

Men så gjorde man inte. I stället lastade man vagnarna på speciella lastbilssläp och körde dem på Promenaden och uppför Svärdsjögatan och sedan rv 80 till Rättvik. Jag förutsätter att de som beställde transporten hade goda skäl för att göra så och att de säkerligen noga hade tänkt igenom saken. Även om jag själv inte är så insatt så att jag kan förklara dem.

Men detta visar väl svårigheten för järnvägen att komkurrera med landsvägstransporter när inte ens en transport av två järnvägsvagnar sker på järnvägen?

Onsdagen den 17 februari 2010: Hur mycket är egentligen 1000 hektar?
På radion i morse var det ett inslag om älgstammens storlek. Det fanns 8-10 älgar per 1000 hektar. (Eller var det så att det "borde" finnas så många älgar, jag kommer inte ihåg). Då började jag fundera över hur mycket som det var, dvs hur "tätt" finns älgarna ute i skogen. Jag hade svårt att uppskatta hur "tätt" 8-10 älgar per 1000 hektar är.

Hur mycket 8-10 älgar är vet jag ju väldigt väl. Det är inte alls svårt att för sitt inre öga se tio älgar. Men 1000 hektar? Hur mycket är det? (Nu kanske någon säger att det beror på att jag är en typisk stadsbo, varje man som är uppfödd på landet och är skogsägare har en bra uppfattning om hur mycket 1000 hektar är).

Så jag fick börja med huvudräkning. 10 älgar per 1000 hektar innebär detsamma som en älg per 100 hektar. En hektar är ju en kvadrat med sidorna 100 m. Ja, det behöver ju inte vara en kvadrat, det kan vara en rektangel med tex en sida som är en meter och en sida som är 10000 meter - eller ha vilken form som helst. Men det är enklast att "förstå" kvadraten, tycker jag.

Hundra sådana kvadrater kan åskådliggöras med en annan kvadrat där varje sida är 10*100 m meter. Alltså en kilometer. 10 älgar per 1000 hektar är alltså detsamma som en älg i en ruta med sidan en kilometer. Då förstår jag mycket bättre.

Nu inser naturligtvis även jag, som stadsbo, att så är inte älgarna utspridda. De håller väl ofta ihop några stycken, i varje fall en ko med en eller flera kalvar.

Sedan är det intressant att jämföra de två ytorna som jag ovan exemplifiera hektaren med, dvs en kvadrat med sidorna 100 meter och en rektangel med sidorna 1 meter respektive 10000 meter. Rent matematiskt kan jag ju räkna ut att 100*100=10000 liksom 1*10000=10000. Dvs att ytorna är lika stora. Men om jag skulle få frågan om vilken av dem som är störst skulle jag med mitt "förnuft" (alltså bortsett från matematiken) ha väldigt svårt att klura ut detta. Är jag ensam om det?

Tisdagen den 16 februari 2010: Smöjbjörk
Av våra (hittils) fem barnbarn är det tre som är döpta på traditionellt sätt i kyrkan. Men eftersom föräldrarna till två av barnbarnen har gått ur Svenska kyrkan (och inte gått in i någan annan kyrka) så blev det inget dop för dessa två barnbarn. Namn har de naturligtvis fått men vi ville ha någon sorts ceremoni även för dem.

På vår sommarstugetomt vid Ljustern har vi två björkar som står tätt ihop. Vi skapade då en ceremoni där vi drog barnen mellan dessa två björkar för att "skydda dem mot onda makter", vi hade för oss att så gjorde man förr i tiden. "Björkdragningsceremoni" kallade vi det. Visserligen skulle det nog helst vara två träd som var sammanväxta ytterligare så att det bildades ett "hål" mellan dem som man kunde dra barnen igenom. Något sådant hål hade vi ju inte i våra björkar - men "makterna" får väl inte vara för petiga.

Det visade sig att alla de andra föräldrarna ville passa på att dra sina barn, även de, trots att de var med i kyrkan och barnen var döpta där. (Antagligen resonerade de som våra förfäder för tusen år sedan när kristendomen just hade vunnit intåg i landet, de bad länge även till de gamla asagudarna - "för säkerhets skull".)

När jag igår i samband med bloggen om bron i Holsåker bläddrade i Dalarnas Hembygdsförbunds Tidskrift från 1922 hittade jag nedanstående notis som förklarade att aktiviteten heter "smöjning" och trädet "smöjbjörk". (Även om det hade blivit fel i tryckningen så att man fick klistra in en lös lapp i häftet). Så nu får vi väl kalla det så i fortsättningen.

Måndagen den 15 februari 2010: Vad är vackert och kulturhistoriskt?
I dagens Falu-Kuriren kunde jag läsa en artikel om bron över Västerdalälven i Holsåker i Dala Floda. Artikeln handlade om att den gamla bron behöver ersättas av en ny som är bärig. Det gäller alltså inte bron vid kyrkan i Dala Floda utan om bron vid Forsgärdsforsen 1300 m uppströms (väg 573). Du kan läsa artikeln här.

Det gladde mig som gammal vägverkare. Redan på min tid var vi klara över att bron behövde ersättas - och redan borde ha ersatts. Men, som jag brukar säga, väghållningsåtgärder genomför man inte på en kafferast. Det tar tid såväl att få fram pengar som de erforderliga handlingarna. Men nu drar man alltså igång utredandet och projekterandet.

I artikeln berättar projektledaren Ingemar Sandström att man även ska utreda om den gamla bron ska rivas eller bevaras - med anledning av att dess museala bevarandevärde varit uppe till diskussion.

Det fick mig att komma att tänka på ett uttalande av en av de stora giganterna inom hembygsvården i Dalarna, Karl-Erik Forslund, han som skrev Med Dalälven från källorna till havet. Tyvärr kom han aldrig till havet, han avled medan han arbetade med den del som skulle behandla Falun öster om ån.

I Dalarnas Hembygdsförbunds Tidskrift, årgång II, 1922, häfte 1, har han en artikel införd under rubriken Gamla broar och nya. Där skriver han bland annat om just denna bro som då var nybyggd:

Hur dessa modärna högbroar ta sig ut, kan man se vid Nås kyrka och vid Holsåker i Floda - båda de avskyvärdaste nutida fabriksalster, de fulaste och mäst vanskapta barn av storindustriell okultur. Utbölingar utan avlägsnaste frändskap med bygden eller samklang med landskapet omkring - tvärtom skrikande skamfläckar på en gammal helgjuten bygd och en bit fin och förnäm natur.

Det borde vara ett strängt straff på att så förfula och fördärva ett stycke Sverige. Att hindra upprepande av sådana dåd är en av hembygdsvårdens allra angelägnaste uppgifter. Äro moderna järnbroar oundgängliga (skrotbroar skulle man vilja kalla dem), så bygg dem då i den så kallade kulturens namn - men en bit ifrån de gamla, en tillräcklig och god bit!

Det var ord och inga visor det!

I Vägverket Region Mitts regionala bevarandeplan för broar står det så här.

Måndagen den 15 februari 2010: Lützendimma
I helgen var vi ute vid vår sommarstuga vid Ljustern i Säters kommun. Den är visserligen vinterbonad men det är naturligtvis i första hand under sommarhalvåret som vi är där och njuter. Under vinterhalvåret åker vi dit någon helg i månaden. Därför har vi på lite värme i elementen så att inte vattnet ska frysa. När vi kommer dit ökar vi på värmen, sätter på de elektriska bäddvärmarna och tänder en brasa i öppna spisen.

Att få bra eld i öppna spisen brukar inte vara något problem. Jag brukar blanda lättantändligt material som några gamla mjölkförpackningar med veden och då brukar det ta sig snabbt. Samtidigt som jag tänder brasan tar jag eld på en urriven tidningssida och håller upp mot skorstensröret för att ”lära” röken vilken väg som den ska ta, dvs upp i skorstenen och inte in i rummet. Efter en tidningssida brukar det ha blivit drag i skorstenen så att det fungerar väl.

När vi åkte till stugan i lördags hade vi inte varit där sedan i november-december någon gång. Jo, vi var där för fjorton dagar sedan, men då var det bara på en dagsvisit, dvs vi sov inte över och värmde inte upp stugan.

Men nu ville vi ha brasa. Jag gjorde som vanligt med en tidningssida. Det fungerade så länge som jag tidningssidan brann, sedan började det att ryka in. Jag tog sida efter sida med samma resultat. Det rök in mer och mer. Till slut var det sådan dimma att det inte gick att vara där inne längre. Margaretha hade gått ut för länge sedan. När även jag gick ut så gick jag runt huset och tittade på skorstenen och konstaterade att det var cirka 40 cm snö upp på den. Det hade jag ju vetat från början, men jag hade trott att snön skull ligga runt skorstenen och att det skulle finnas ett hål i mitten där röken kunde passera upp. Det var alldeles tydligt att så inte var fallet. Snön hade som en iglo täckt hela skorstenshålet.

Viss rök kom fram men det var inte i mitten ovanpå snön (där jag hade trott att det skulle finnas utrymme) utan den trängde sig fram mellan olika snölager och kom fram på sidan av snön.

Men brasan brann och till slut gjorde värmen från denna att det uppenbarligen blev ett hål i mitten av snöigloon för röken började att gå uppåt helt och hållet. Vi fick öppna alla fönster för att vädra ut all röken. Men sedan var det varmt och skönt.

Antagligen hade det varit mer effektivt att klättra upp på taket och se till att snön från skorstenen försvann därifrån. Men med tanke på all snö på taket är väl risken stor att jag i så fall hade ramlat ner och brutit benen. Så det var nog tur att jag inte förslkte.

Vi var oroliga för att röklukten skulle sitta kvar i huset trots vädringen. Själva kunde vi inte känna om den hade försvunnit, vi var ju själva så inpyrda. Men dagen därpå fick vi kaffebesök av vår sommarstugegranne Gun. Hon klagade inte över att det luktade rök.

Fredagen den 12 februari 2010: Det kommer en vår
Det kan man kanske inte tro så vintrigt som det är just nu. Men det kom en försändelse med reklamen som fick mig att inse detta.

Visserligen har jag sedan länge en princip att man inte ska börja längta efter våren förrän efter det att Vasaloppet har gått. Själv har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha några ambitioner att åka Vasaloppet. Men jag vet ju att för många är detta en stor händelse, nästan i klass med älgjakten (nej, jag jagar inte heller!). Och regionalpolitiskt anses det ju vara av stor betydelse. För att det ska bli ett bra Vasalopp behövs det ju mycket snö. Därför vill jag vara solidarisk och inte längta efter våren (för våren betyder ju snösmältning) förrän efter Vasaloppet.

Fast, ärligt talat, denna vinter har ju verkligen varit vacker, så man borde nog inte längta efter våren än. Kall men vacker. Och fin vit snö. Tänk så många vintrar som det har varit ett töväder så att nästan all snön har försvunnit (eller i varje fall blivit grådaskig och ful) innan det blev minusgrader en längre tid. I vinter har vi ju haft minus hela tiden och lite då och då påfyllning av nya vita flingor så att snötäcket verkligen lyser vitt.

Det kom alltså en försändelse, det var en broschyr/katalog från en firma som säljer fröer och lökar. Att den handlade om detta kunde man dock inte tro. Margaretha la den först åt sidan eftersom hon trodde att den kom från något Clas Ohlsson-liknande företag som Kjell & Co eller Teknikmagasinet eller något sådant. Det såg så ut på omslaget.

Sedan råkade hon bläddra i den och såg att det i stället handlade om blommor. Varför har de sådana saker på omslaget om katalogen handlar om blommor, frågade hon. Och det kan man ju undra. Borde det inte ha varit mer lockande med en vacker blomma på omslaget.

Så råkade vi läsa vad det egentligen stod på omslaget. Man skulle skrapa ett ”värdemärke” och beroende på vad det stod för kod där skulle man ”gratis” kunna få en till fem premier (vid första inköpet för ett visst minsta belopp). Naturligtvis är det så att alla som skrapar hittar koden som ger fem premier.

Sakerna som är avbildade på omslaget verkar ju vara kamera, trådlös telefon, termometerstation, kaffebryggare. Sådana kan ju inte var hur billiga som helst.

Men om man läser noggrannare står det med mikrostil att ”Varje paket innehåller minst en av de här nedan avbildade premierna”, dvs de övriga fyra premierna kan vara vad som helst. Och på ett annat ställe, står det (om man vänder på sidan) att premierna har ett värde av cirka 20 kr per styck. Eller med andra ord: Ingen av premierna går att använda till något.

Det blir nog inga blomlökar från den firman. Men förhoppningsvis kommer det en vår.

Tisdagen den 9 februari 2010: Hur kommer det sig att jag aldrig "har tid"?
Som pensionär tycker jag att jag har gott om tid för att göra det som jag vill göra. Ja, jag vet att det finns de som tycker annorlunda, som säger att "som pensionär har jag aldrig tid, jag förstår inte hur jag hade tid att jobba tidigare" - men sådan är inte jag. Jag tycker att jag har tid att njuta av livet och göra det jag vill.

Men i ett sammanhang verkar det som att jag inte har tid - att läsa "bra tips".

• För några år sedan köpte jag en skanner, i första hand för att skanna in gamla fotografier så att jag skulle kunna ge en kopia av dem till vardera av barnen. Den har jag haft väldigt mycket glädje av. Till exempel genom att skanna in bruksanvisningar och kvitton/garantilappar när jag har köpt något nytt - annars blir de bara liggande någonstans och skräpar. Nu ligger de prydligt i en mapp i datorn och stör mig inte. Skannern var av fabrikatet Hewlett-Packard. (Vilket påminner mig om en arbetskamrat som på 70-talet hade skaffat sig en ny miniräknare av just detta fabrikat, han verkligen njöt av att det var så sköna knappar att trycka på, det kändes enligt honom ett litet "klick" varje gång man tryckte på dem. Kvalitet, sa han. Det handlade antagligen om ungefär samma sak som det berömda ljudet när man stänger dörren på en Mercedes). När jag startar skannern finns det en liten skylt "Lär dig mer". Jag har nog aldrig tryckt på den. Trots att jag antagligen skulle ha nytta av det.

• Varje gång som jag startar Google Earth, det här roliga programmet där jag kan zooma in från en satellitbild över hela jordklotet ner till en bild över bara kvarteret där jag bor (eller vad jag nu vill titta på) så kommer det upp en skylt med ett tips, sedan kan man klicka på "nästa tips". Det gör jag aldrig, jag inte ens läser det tips som kommer upp - för jag "har inte tid", jag vill just då titta på en speciell plats och inte lära mig mer.

• Det bildbehandlingsprogram, som följde med när jag köpte min digitala kamera, heter Canon Zoom Browser EX. Det är ett bra program, tycker jag. Varje gång som jag öppnar det kommer det upp en skylt med "Tip of the day" och med möjlighet att klicka på nästa tips. Men jag läser dem aldrig, har inte tid.

• Likaså när jag öppnar Adobe Photoshop.

• Osv.

Dessutom är det så att på de här skyltarna som kommer upp finns det normalt en liten ruta som man kan klicka i om man inte vill att skylten ska komma upp nästa gång jag öppnar programmet. Men jag klickar inte i rutan. Jag tänker nog att någon gång ska jag passa på att gå igenom alla de där tipsen så det är bra att ha skylten som påminnelse. Men ännu har jag inte "haft tid". Det är märkligt.

Skylten när jag startar Google Earth

Lördagen den 6 februari 2010: Vad är en entitet?
Under den senaste tiden har jag stött på begreppet ”entitet” i flera olika sammanhang. Eftersom jag är en typiskt obildad tekniker (fast väldigt oteknisk!) och inte har någon gedigen latinskolad bakgrund var jag tvungen att leta på nätet för att begripa vad som menas. Först vände jag mig till några källor, som man verkligen brukar kunna lita på, för att se hur de förklarar begreppet:

• SAOL (Svenska Akademins ordlista): väsen, ting, föremål.
• Nationalencyklopedin: entitet, en i filosofin sedan medeltiden använd term för vilket föremål eller vilken företeelse som helst. Entitet är den mest generella av alla filosofiska termer.
• Nordisk Familjebok, Uggleupplagan 1907: Entitet (af lat. ens, det som är), filos, en term som användes av den medeltida skolastiken i samma bemärkelse som det aristoteliska begreppet form, dvs såsom tingens begreppsmässigt fattade väsende.

Jaha. Inte blev jag så där väldigt mycket klokare av detta. Då fick jag ta lite en mer ”tvivelaktig” källa som Wikipedia (med tvivelaktig menar jag att det visserligen står mycket bra på Wikipedia men att man måste läsa med sunt förnuft, för ibland är det inte helt objektiva synpunkter som har förts fram där).  Där stod det:

Entitet (av latin ens, 'det som är', ytterst av esse, 'vara') är en i filosofin använd term för någonting över huvud taget; det måste alltså inte vara ett fysiskt ting, utan en entitet kan lika gärna utgöras av exempelvis en idé eller en teori.

Om jag fattar det rätt kan alltså en entitet nästan vara vad som helst. Och i Wikipedia-artikeln står tre exempel på olika användningsområden, som enligt min uppfattning, bekräftar detta antagande:

• Design: Entiteter och värden är centrala begrepp inom den designskola som kallas "Domain Driven Design".
• Datavetenskap: Inom datavetenskapen används begreppet för att beteckna ett objekt som har en varaktig identitet utöver dess attribut. Exempelvis kan en person byta vikt, ålder, adress, namn och till och med personnummer, men vi uppfattar fortfarande personen som samma individ. Detta till skillnad från värde eller "värdeobjekt", där till exempel "169 64" är ett postnummer i Solna. Om vi exempelvis byter första siffran till "2" anser vi "269 64" vara ett helt annat postnummer, inte "samma postnummer fast lite förändrat". I svenskan finns inget bra ord för att direkt översätta engelskans "entity" i datasammanhang. Ordet "entitet" redovisas i SAOL, men är i svenskan inte vedertaget i datorrelaterade texter. I engelskan förklaras en "entity" som någonting konkret eller abstrakt som finns, har funnits eller kan finnas; exempelvis en person, en sak, en händelse, en process eller en idé. "Objekt och funktioner" är en översättning som brukar användas i svenskan.
• Politik: I Bosnien och Hercegovinas författning, som tillkom som en del av Daytonavtalet, är "entitet" en beteckning på de två huvudsakliga politiska enheterna i staten Bosnien och Hercegovina, Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska.

Det var inom politikområdet som jag hade stött på begreppet, bland annat när det gäller Bosnien-Hercegovina.

Bosnien-Hercegovina är ju ett namn som nog de flesta män i min ålder länge förundrades över (liksom Böhmen-Mähren). För nästan alla av oss samlade ju frimärken när vi var i ungefär tioårsåldern. (Av någon anledning verkar det inte som att flickorna samlade frimärken - varför?). De flesta gjorde nog som jag, dvs slutade efter något år  men har en gammal frimärkssamling liggande i någon låda på vinden. Jag har såväl en egen som en efter min far. Länge levde jag i antagandet att frimärkena skulle stiga i värde med tiden och jag skulle kunna sälja samlingarna och få en slant för dem. Nu har jag insett att det numera knappt finns någon som samlar frimärken och därmed inga som är intresserade av att köpa en frimärkssamling. Läser man på en samlarsida, där personer som har haft samma förhoppning som jag, frågar vad de ska göra med sina gamla frimärkssamlingar, så inser man detta. Går man till en frimärksaffär för att få hjälp med en värdering ska man räkna med att få betala för deras tidsåtgång vid värderingen.

Det intressanta med Bosnien-Hercegovina var ju att när jag samlade på 1950-talet kunde jag inte hitta landet på kartan. Men på 1990-talet fick vi förklaringen, på ett synnerligen obehagligt sätt, när Jugoslaven rasade samman och Bosnien-Hercegovina blev ett eget land. Vilket innebar inbördeskrig mellan olika etniska grupper.

Historiskt består alltså Bosnien-Hercegovina av de två delarna Bosnien i norr och Hercegovina i söder. Men i dag efter inbördeskrig och fred är landet ytterligare uppdelat och på ett helt annat sätt. Nu består landet av två ”entiteter”, Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska, och ett distrikt Brčko. (Tala om konstig namngivning när Federationen Bosnien och Hercegovina är en del av Bosnien-Hercegovina!).

Varför använder man ordet ”entitet” för de båda delarna av landet? Varför inte ”delstat” eller något liknande? Ja, inte vet jag, men man kan ju gissa. Min gissning är att Republika Srpska egentligen ville vara helt självständiga men accepterade att finnas med i Bosnien-Hercegovina, inte som en delstat utan med denna kryptiska benämning. För när man kommer till deras gräns så blir man inte välkomnad till Bosnien-Hercegovina utan till Republika Srpska.

När man sedan ser på kartan över landet ovan och hur gränserna mellan de olika delarna ser ut så blir, i varje fall jag, ganska pessimistisk över hur länge en sådan statsbildning ska kunna hålla ihop.

----------------------
En kommentar till min kommentar ovan om att man inte alltid ska lita på Wikipedia, det förekommer en del artiklar som inte är helt objektiva: Det är ju upp till var och en att ändra en artikel om man anser att den är felaktig. Och då får man vara beredd att någon annan ändrar det man själv har skrivit. Lämpligen bör man motivera varför man har ändrat eller kompletterat texten på en sida, det finns för varje "uppslagsord" en speciell sida "Diskussion" för detta ändamål. Se som exempel diskussionen om uppslagsordet Bosnien och Hercegovina.

Torsdagen den 4 februari 2010: Kalkonsylta
Ibland har jag här på bloggen kanske skrivit lite nedlåtande om reklam. Det har nog då i första hand handlat om TV-reklam för hud- och hårvårdsprodukter som väl brukar höra till det mest ”fåniga” man kan se på TV.

Men det finns även andra synpunkter på reklam. Många anser att det kommer alldeles för mycket pappersreklam i deras brevlåda, reklam som de inte vill ha. Därför sätter de upp en lapp vid/på brevlådan med texten ”Ingen reklam” eller liknande. Jag kan förstå dem, nyligen har vi köpt en ny TV och den kommer vi (förhoppningsvis, om den inte går sönder) att ha kvar i fem-tio år. Ändå kommer jag sannolikt under dessa år att varje vecka få reklamblad för ny TV mm från alla de stora kedjorna. Och tre olika ICA-butiker talar om vad de har att sälja. Trots att jag tex aldrig skulle komma på att åka bort till ICA på Slätta för att handla. Och trots att det mesta som står i reklambladen är av typ "återupprepning", dvs att de har Felix tomatketchup att sälja. Reklambladen går nästan direkt till papperskorgen/återvinningen.

Men visst måste även jag inse att reklam naturligtvis behövs. Då tänker jag inte enbart på sysselsättningen i Kvarnsveden och andra pappersbruk. Utan på det ”allmänna framåtskridandet”. Det räcker ju inte med att någon har gjort en bra uppfinning och att någon har börjat tillverka en bra produkt – vederbörande måste ju ”tala om det” för resten av mänskligheten för att produkten ska kunna säljas. Dvs vet ingen om att att produkten finns så är det ju ingen som köper den. Och då var det ju ingen mening med uppfinningen och produktionen.

Reklam måste vi alltså acceptera – även om man kan tycka att det kan vara måtta även med det.

Även om det generellt sett annonseras mycket så finns det vissa produkter för vilka i varje fall jag aldrig har sett någon annons. En sådan produkt är Ingelstads kalkonsylta. Den tycker såväl Margaretha som jag är väldigt god, köttig och ordentligt smakrikt kryddad. Och passar väldigt bra till kokt potatis och rödbetor. Och "lätt tillagad" är den också, det är bara att skära sönder plastförpackningen och skiva upp syltan. (Sylta i allmänhet brukar vi annars aldrig köpa, smaklöst och dallrigt brukar kännetecknet vara).

Vi köper en förpackning varenda gång vi ser den i livsmedelsbutiken. Det brukar bli ungefär en gång i månaden, oftare ser vi den inte där. Vad det beror på är jag lite osäker om men kan tänka mig två alternativa motiv:

• Efterfrågan är så liten att butikerna bara tar hem den till butiken ibland.
• Efterfrågan är så stor att den säljs slut nästan med detsamma när den har kommit till butiken.

Med tanke på att jag, som sagt, aldrig har sett den minsta reklam i något reklamblad så misstänker/anar jag att det nog är det förra alternativet som är det mest sannolika.

Nu har jag alltså genom den här texten här i bloggen gett lite gratisreklam för företagets sylta. Vad det får för konsekvenser för mig själv får väl framtiden utvisa, antingen kommer ytterligare ett antal personer att testa syltan och finna den jättegod, varför jag få ännu svårare att hitta den i butiken. Eller också kommer butikerna att inse att efterfrågan är större och ta hem mer. Eller också sker ingen förändring alls. Vi får se.

Fast egentligen är det nog ganska lagom att vi hittar den i butiken en gång i månaden. Sådant som är gott ska man inte äta för ofta, då blir man lätt trött på det. En gång i veckan skulle lätt bli tjatigt, en gång i månaden är lagom.

Ful men god, i varje fall som sylta. I övrigt tycker jag att kalkonköttet är lite smaklöst.

Söndagen den 31 januari 2010: Understanding spoken english
I går kväll tittade vi på ett TV-program, Brottskod: Försvunnen (Without a trace), Margaretha och jag. Det handlar om en grupp inom FBI i New York som har till uppgift att leta reda på försvunna personer. Varför denna uppgift ligger på FBI och inte på delstatspolisen i staten New York har jag inte förstått. När jag läser om FBI och dess uppgifter på Wikipedia tycker jag inte att den verksamhet som TV-programmen handlar om passar in i beskrivningen. Men det finns antagligen något motiv för detta, logiskt eller ologiskt.

Gruppen brukar få ta sig an fallen när en person har varit försvunnen i tre timmar. Det tycker jag verkar konstigt. Visserligen kommer jag ihåg att när barnen var i tonåren och kom hem långt efter utsatt tid kunde jag vara irriterad och arg på dem och dra till med att ”jag har varit beredd att ringa såväl till lasarettet som polisen för att höra om de visste något om er!”. Fast det var ju i själva verket mest för att få dem att förstå att så här beter man sig inte.

I verkligheten är det väl osannolikt att någon ringer till polisen för att en bekant har varit borta i tre timmar. Själv tror jag nog att från det att man först börjar att fundera på att ringa till polisen (och då har det nog gått ganska lång tid) till dess att man verkligen gör det så går det minst ett antal timmar.

Dessutom: Ringer man till polisen och berättar att en ung man har varit borta i tre timmar så anser de nog att han har träffat en trevlig kvinna. Och det låter nog ganska sannolikt. Överhuvudtaget har jag förstått det som att den svenska polisens erfarenhet är att nästan all personer som är ”försvunna” efter ett tag dyker upp självmant. Varför den anmälande får beskedet att avvakta och återkomma om inte vederbörande återkommit efter ett dygn.

I programmet i går var det emellertid så att mitt i filmen gick textningsmaskinen sönder så vi fick ingen svensk text under cirka fem minuter. Ingen av oss orkade koncentrera oss så mycket att vi kunde ”hänga med” i vad de sa på filmen. Det var irriterande. Dessutom konstaterade vi båda att vi gång på gång läste (eller i varje fall började att läsa) den gamla textrad som hängde kvar på TV-rutan. Sedan kom som tur var texten tillbaks.

När jag gick ut skolan för snart femtio år sedan ansåg jag att jag var ganska bra på engelska. Det tyckte inte min engelsklärare, jag har för mig att han gav mig Ba i slutbetyg. Och det gjorde han nog rätt i. Det som jag var bra på var att förstå talad engelska, och det är ju bara en mindre del av det som engelskbetyget avser. Att jag var bra på att förstå berodde nog på att jag under skoltiden lyssnade mycket på utländska kortvågsradiostationer som sände på engelska.

Sedan bibehöll jag samma uppfattning om mina kunskaper under en stor del av livet. Men under senare år har jag insett att jag nog inte är så bra på att förstå. Det är vid två tillfällen som jag har konstaterat detta.

Våra barn brukar ladda ner och titta på utländska filmer på datorn (om de gör det lagligt eller olagligt via Pirate Bay har jag inte brytt mig om att fråga). De har erbjudit sig att hjälpa oss genom att lära oss hur man går till väga. Men vi har svarat att det inte är någon mening eftersom det ju inte är några svenska textremsor på dessa filmer varför vi inte orkar titta på dem.

När vi åker på semester utomlands och pratar med folk där måste jag återkommande fråga om vad de har sagt eftersom jag inte uppfattar det (att själv prata är däremot inget problem, förstår de inte vad jag menar kan jag ju använda andra och enklare ord. Tex i stället för att säga "Good afternoon sir, I wonder if you by any chance have a double room för me and my wife for two days, preferably with air condition and a view over the sea?" så blir det "Have room?").

Have room?

Jag inser att detta kan bero på ett antal faktorer:

• Jag har blivit sämre på engelska under åren.
• På filmerna talar de snabb, slarvig och otydlig engelska, ungefär så som vi pratar svenska när vi pratar med varandra i vardagslag.
• Min hörsel har blivit sämre med åren.
• De som jag pratar med utomlands (tex i Thailand) pratar en ännu sämre engelska än vad jag gör.

Därför gick jag för något år sedan med i en studiecirkel/kurs i engelsk konversation, just för att lära mig lyssna och förstå talad engelska. Om jag verkligen förbättrar min uppfattningsförmåga för talad engelska vet jag inte, men det är trevligt på kursen. Problemet är kanske att såväl vi kursdeltagare som vår eminente lärare/cirkelledare Valdemar Petersson talar långsam, ordentlig och tydlig engelska. Men rimligen är det bra med all övning så jag kommer att fortsätta.

I förra veckan pratade jag med en radioamatör i Schweiz. Ja, egentligen är han väl både radioamatör och radioproffs. Han heter Bob Zanotti (HB9ASQ) och är egentligen amerikan, uppväxt i New Jersey. I sin ungdom, på 60- eller 70-talet, bodde och arbetade han ett och ett halvt år i Stockholm på Sveriges Radio, Utlandsprogrammet (Radio Sweden). Då träffade han en flicka, som inte var svenska utan från Schweiz. Hon arbetade i Stockholm som veterinär.

Bob själv trivdes bra i Sverige, sa han, men han flickvän längtade hem till Schweiz. Därför flyttade de dit och bosatte sig där och han fick ett motsvarande arbete på den Schweiziska radions utlandsprogram, Radio Switzerland. Där stannade han ända till för ett antal år sedan då utlandsprogrammet lades ner och han fick gå i pension några år för tidigt.

Bob Zanotti

(Men försök inte prata svenska med mig, sa han, på mitt arbete på Utlandsprogrammet pratade vi engelska så under det ett och ett halvt år som jag bodde i Sverige lärde jag mig bara det som behövdes för att överleva. Min fru däremot kan mer eftersom man pratade svenska på hennes arbetsplats).

Uppenbarligen tyckte han att det var tråkigt att programmet lades ner för han har fortsatt att därefter göra reportage som han har lagt ut på sin webbplats Switzerlandinsound.com. När jag hade pratat med honom gick jag in där och lyssnade och fann att det var många intressanta reportage framförda med ett tydligt uttal som gjorde att jag lätt kunde förstå vad han sa. Tydligheten kan ju vara en nackdel, se vad jag skrev om vår studiecirkel ovan.

Det jag skulle behöva göra för att förbättra min förståelse av slarvigt talad engelska är väl egentligen att tvinga mig själv att titta på och lyssna till de där otextade filmerna - men det blir så lite stimulerande att jag inte gör det. Och i valet mellan det teoretiskt bästa alternativet, som jag inte genomför, och det lite mindre bra alternativet, som jag genomför, så är det naturligtvis det senare som i praktiken är bäst.

Så om du är intresserad av att lyssna på tydligt talad engelska som är lätt att förstå (och intressant) så rekommenderar jag hans webbplats. Klicka här

Fredagen den 29 januari 2010: När vattnet fryser
Man brukar ju säga att människor (och kanske djur - det har väl ingen frågat?) fryser mycket mer vid kuster med öppet vatten, som Skåne, än vad de gör i Norrlands inland och att detta beror på luftens fuktighet. Häromdagen såg jag visserligen i tidningen att detta skulle vara ifrågasatt. Hur sanningen är vet jag inte. Men alla verkar i varje fall vara överens om att det känns väldigt mycket kallare när det blåser än när det är vindstilla.

Något liknande gäller tydligen för vatten. Trots att vi har haft så väldigt kallt den här vintern, mellan 10 och 20 minusgrader i en hel månad har aldrig Faluån utanför vår lägenhet frusit till, som mest har det var en eller ett par meter is längs stränderna. Det har naturligtvis berott på att det hela tiden varit ganska kraftigt vattenflöde i ån.

När jag vaknade nu på morgonen konstaterade jag dels att vattenståndet hade sänkts en hel del sedan igår och att hela ån var isbelagd. Trots att termometern "bara" visade 10 minusgrader. Tydligen har man helt stängt av vattenflödet uppe vid Kvarndammen. Där ser man.

Onsdagen den 27 januari 2010: Spyker Car
Eftersom jag två gånger i bloggen (här nedanför idag och den 19 december) har uttalat mig lite nedsättande om Spykers egen sportbil känner jag mig föranlåten att i rättvisans namn lägga in denna länk till en av BBC genomförd test av bilen. För de har ju ändå räddat Saab - hoppas vi.

 

Och än en gång: Jag har inget emot Enviken!

Onsdagen den 27 januari 2010: Jag hade fel (igen) – hoppas jag!
Visst är det intressant och förvånande att till och med de allra mest intelligenta, kloka och klarsynta bedömarna kan ha fel i sina spådomar om framtiden. Ett bra exempel på detta är affären Saab-Spyker, där jag i bloggen den 19 december frågade hur Spyker på en månad skulle kunna klara av att övertyga GM om att de var rätt köpare av Saab, när inte Koenigsegg hade kunnat göra det på ett helt år. Med andra ord, jag trodde inte på affären.

Nu verkar det ju som att jag ändå hade fel. Det gläder mig!       

Men jag vidhåller min uppfattning om att Spykers egen sportbil i jämförelse med Koenigsegg ser ut som ett hemmabygge från Enviken!

Helt bortsett från att Saab nu verkar att köpas av Spyker är det ju intressant att Saab i sin logotype har ett heraldiskt djur, gripen, som symboliserar Skåne. Här är den snåriga bakgrunden:

• Vagnsfabriksaktiebolaget i Södertälje (VABIS) startas 1891.
• Maskinaktiebolaget Scania (där Scania är det latinska namnet för Skåne) startas i Malmö år 1900.
• Efter sammanslagning av de båda bolagen 1911 blir namnet Scania-Vabis.
• Svenska Aeroplan AB (Saab) startas 1937.
• Scania-Vabis och Saab slås samman 1969 varvid namnet blir Saab-Scania.
• Personbilsdivisionen av Saab-Scania säljs, först delvis och sedan helt, till GM under 1990-talet.

Därför har Saab Automobile i västgötska Trollhättan en skånsk grip i sin logga!

Kommentar:
Hur kan man vara så insnöat blåögd och tro att två bilfabriker som gått i förlust i 30 år, plötsligt ska börja gå runt ? Nä, nu börjar SAAB tömmas på pengar och sedan kk, inget att hymla om !
Optimistisk realist

Tisdagen den 26 januari 2010: Är jag väldigt okulturell?
Vad man spontant associerar till i olika sammanhang kan vara intressant. Dvs vad man i första han börjar tänka på när man hör ett namn eller ett begrepp. Det säger en del om vad man är intresserad av och vad som ligger ”närmast till” i ens hjärna.

Idag läste jag en rubrik på text-TV. Efter en stund började jag funder på om jag var väldigt okulturell. Det som stod i rubriken var att att Leonardo da Vincis grav skulle kunna komma att öppnas. Och min allra första reaktion blev – ”Är han död, det visste inte jag?”. Sedan insåg jag strax att jag hade läst fel, det som stod i rubriken var inte, som jag hade trott, att Leonardo di Caprio var död, dvs skådespelaren som för tio år sedan gjorde huvudrollen i filmen ”The beach”.

Jag tyckte att det kändes lite genant att ha missuppfattat, som att jag kände mig mer hemma bland amerikanska filmstjärnor än bland klassiska vetenskapsmän och konstnärer (eller universalgenier kanske jag ska säga).

När jag berättade det för Margaretha sa hon att hon också hade missuppfattat precis på samma sätt som jag!

 
Vem av dem har betydd mest för mänskligheten - dvs vem borde jag rimligen ha tänkt på först?

Lördagen den 23 januari 2010: Konsumentlagstiftning
När jag skulle raka mig i morse kändes det "konstigt" mot hakan. När jag tittade på rakapparaten som var en Philips med tre roterande skärhuvuden, såg jag att ett av huvudena hade lossnat och ramlat ner i knät på mig. Och vid närmare titt såg jag att "kransen" som höll fast huvudena hade en spricka. Jag insåg att den rimligen hade uppkommit när jag igår råkade välta ner rakapparaten på golvet från hyllan i badrummet där den låg.

Med erfarenhet från tidigare försök att inhandla reservdelar till diverse elektriska hushållsapparater antog jag att skillnaden i pris mellan att skicka efter erforderliga reservdelar och att köpa en helt ny rakapparat skulle var liten - jag kommer ihåg när vi hade tappat bort (men senare återfann!) ett litet plastlock till en kaffebryggare, detta lilla plastlock kostade närmare 200 kr inklusive frakt.

Men jag tog ändå med apparaten till ett elvaruhus och visade upp den. Försäljaren där bekräftade mina misstankar så jag köpte en ny rakapparat, liknande den som jag hade haft sönder.

När jag kom hem gjorde jag som jag brukar göra när jag köpt en ny apparat av något slag, jag skannade in kvittot och bruksanvisningen (den del som var på svenska) och sparade detta i datorn. Att göra så tycker jag är väldigt bekvämt, sannolikt kommer jag aldrig att behöva använda vare sig kvittot eller bruksanvisningen (bruksanvisningen till en rakapparat är ju synnerligen enkel) och det är onödigt att ha den liggande i en låda någonstans - där jag för övrigt sannolikt inte skulle hitta den om jag mot förmodan skulle behöva den.

Men i förpackningen som var väldigt knepig att öppna, det behövdes kraftig sax för att klippa upp plastförpackningen, annars hade det inte gått, låg det även en lapp med följande text:

Register your shaver on www.philips.com/welcome ang get 1 year additional guarantee*!

*Only valid in the UK, France, the Netherlands, Portugal, Spain, Italy, Norway, Denmark, Sweden, Finland, Turkey and Greece.

Skötsam som jag är försökte jag att göra detta, dvs jag gick in på den angivna webbplatsen. När jag hade angett apparatens serienummer, vilket stod tydligt angivet på förpackningen, skulle jag ange inköpsdatum och inköpsställe. Det var inte heller så svårt. Sedan skulle jag ange apparatens serienummer. Det fanns hjälp för detta:

Serienumret (eller produktionsnumret) och modellnumret för många Philips-produkter hittar du på produktens etikett. Produktetiketten finns på baksidan, sidan eller undersidan av Philips-produkten eller på förpackningen.

Nedan visas en exempeletikett där du kan se serienumret (Serial No.) och modellnumret (Model No.). Serienumret ska alltid börja med två bokstäver och bestå av totalt fjorton tecken. Exemplet som visas är JG1A0844000830.

Det var ju förnämlig hjälp. Så jag gick och hämtade såväl förpackningen som apparaten (som stod på laddning) men hittade ingenstans ett sådant nummer. Då skickade jag epost till Philips och frågade var jag kunde hitta detta nummer. Och fick snabbt svar (trots att det var idag, dvs lördag) att det skulle finnas under locket till skärhuvudet. Där hittade jag inget men under locket till trimmern (som man ansar längre strån med) hittade jag, med hjälp av ett kraftigt förstoringsglas, en del siffror - men inget som liknade de fjorton siffrorna ovan. Ny epost och nytt snabbt svar att det vara bara fyra siffror som det handlade om på denna typ av apparat (som enbart talade om vilken månad och år som den tillverkats, dvs tex 0907 för juli 2009), de fjorton siffrorna gällde TV-apparater och liknande. Och att dessa siffror inte skulle finnas där jag hade tittat utan under just skärhuvudets lock eller bakom batteriet..

Under skärhuvudets lock fanns inga siffor (trots förstoringsglas!) och för att titta bakom batteriet måste jag skruva sönder apparaten och det ville jag inte göra.

Jag skrev och berättade detta men tackade för hjälpen och förklarade att jag struntar i den extra garantin. Rakapparaten kommer säkert att hålla ändå.

Varpå jag fick följande svar:

Det som står på paketet är vad som gäller för England och övriga länder där de inte har reklamationsrätt och endast har ett års garanti. När de registrerar sina produkter får de ytterligare ett års garanti. Men då vi i Sverige har tre gäller det inte för oss. Det har tyvärr blivit ett fel på paketen.

Det innebär alltså att vi i Sverige genom lagstiftning har avsevärt bättre skydd än i flera andra länder. Det var väl ändå något att glädjas åt.

Fredagen den 22 januari 2010: Bruksanvisningar
På 1970-talet fanns det många i Sverige som inte hade speciellt höga tankar om USA, i första hand beroende på Vietnam-kriget. Idag är det nog en avsevärt mer positiv (eller nyanserad) inställning, framför allt efter det att Barack Obama tillträdde som president.

Själv har jag ett "horn i sidan" till USA med anledning till deras konstiga lagstiftning när det gäller producenters ansvar för de varor som de säljer. Nej, jag menar inte att jag inte vill att producenterna ska ta ansvar. Men i USA tycker jag att det har gått till överdrift, vi konsumenter måste väl rimligen ha lite sunt förnuft även vi. Så verkar det inte som om domstolarna i USA resonerar. Vilket innebär att alla bruksanvisningar för varor som ska säljas i USA (och det är ju alla) fylls av larviga uppmaningar som är självklara. För tillverkaren vill gardera sig mot att bli stämd och bli skyldig att betala jättebelopp i skadestånd.

Att man inte ska doppa ner den elektriska hårtorken i badvattnet kan väl tyckas vara självklart men det är det tydligen inte enligt amerikansk lagstiftning, det ska producenten tydliggöra i bruksanvisningen. Jag hörde en berättelse om en tillverkare av husbilar som hade blviit stämd av en kvinna för att det inte stod någonstans att föraren inte fick lägga sig och sova i bakre delen av bilen under körning. Om detta är sant vet jag inte, för mig låter det som en påhittad skröna. Men bara det förhållandet att den berättas säger en hel del om hur det förhåller sig.

Men det är inte bara genom sådana meningslösa "garderingar" som olika bruksanvisningar kan bli svårlästa. För ett antal år sedan köpte jag en ny "trimmer" till sommarstugan sedan den gamla hade blivit stulen vid ett inbrott. Alltså en sådan där gräsklippare som man hänger i en sele över axlarna och som består av en pytteliten motor som driver en roterande plasttråd, vilken sliter av grässtrån där man inte kommer åt med den vanliga gräsklipparen.

Det var ett bekymmer att montera ihop trimmern, delvis beroende på konstiga formuleringar i bruksanvisningen, sannolikt beroende på att den var översatt från engelska av någon mindre kompetent person - eller kanske ännu mer sannolikt av ett dataprogram. Trots att produkten var tillverkad och såld av en svensk firma.

Det fick mig att göra en sammanställning över olika konstiga formuleringar i bruksanvisningen och mina kommentarer till dem. Här kan du läsa bruksanvisningen och här minna kommentarer.

Jag skickade sammanställningen till företaget och erbjöd mig att för en synnerligen liten slant skriva om den på "svenska". Naturligtvis hörde jag inte av dem.

Onsdagen den 20 januari 2010: NGO
På svenska kallar vi dem Frivilligorganisationer. På utrikiska/engelska kallas de vanligen för NGO, dvs Non-Govermental Organisations. Organisationer som samlar in pengar för att hjälpa nödlidande runt om i världen, såväl här hemma i Sverige som i olika u-länder utsatta för naturkatastrofer och liknande. Röda Korset var kanske en av de tidigaste. Nu verkar det finnas hur många som helst. I varje fall om man ser på all TV-reklam som de kostar på sig. Det handlar om såväl rena insamlingar som olika former av lotterier.

Ibland kan man undra om en del av organisationerna i första hand har startats för att åstadkomma väl avlönade VD-poster etc för de som tog initiativet. Naturligtvis inte alla organisationer, de flesta är sannolikt startade i ett ärligt humanitärt syfte. Men man kan återkommande läsa om olika organisationer där en mycket stor del av det insamlade beloppet går åt till administration. Ibland står det i deras reklambroschyrer att "hela överskottet går till ett visst välgörande ändamål". Och det kan ju mycket väl vara sant. För överskottet är ju det som blir över sedan alla kostnader betalts, inklusive löner till ledningen. Och lönerna kan man själva bestämma.

Det finns alltså organisationer som troligen är mer eller mindre vederhäftiga. Men så finns det rimligen även de som är rent idéella. Röda Korset och Frälsningarmén hör väl till de som de flesta av oss har litat på. När man nu hör vilka löner som Röda Korsets ledning ser till att ta ut av verksamheten (och dessutom en hög tjänstemän är anklagad för att därutöver ha försnillat en massa pengar) är det många som blir förtvivlade och tveksamma att skänka ytterligare pengar till Röda Korset. Värst bör det väl kännas för de tusentals frivilliga som verkligen ställer upp idéellt och står och samlar in pengar i sina bössor.

Så har även jag resonerat. Men så tänker jag en tanke till. Vem är det som förlorar om jag blir sur och förbannad och avstår att skänka något. Ja, inte är det organisationernas ledningar, de ser nog till att ta ut sina löner ändå. Nej, de som drabbas av min ändrade inställning är ju just de nödlidande, som nu de som har drabbats av jordbävningen på Haiti till exempel. Och de har ju verkligen inte gjort något för att behöva drabbas av min surmulna inställning.

Så jag skickade en slant till Röda Korset ändå. Om det var det klokaste valet vet jag inte, det bara blev så.

När man sedan hör hur svårt det är att effektivt samordna alla dessa organisationers hjälpverksamhet så kan man dessutom undra om det verkligen är vettigt med så många olika organisationer. Kanske alltihop hade fungerat bättre om det skötts centralt av FN? Fast det kanske är för att jag är en gammal centralbyråkrat som jag funderar så. Det kanske hade blivit ännu mer "centrala kostnader" och höga chefslöner på det sättet.

Torsdagen den 14 januari 2010: Bevingade ord
I min bokhylla står en bok av Pelle Holm, Bevingade ord. Det är en slags uppslagsbok där man för diverse ordspråk, talesätt och andra bevingade ord kan läsa sig till deras ursprung, sammanhang och innebörd (om det senare behövs).

Det var nog ganska länge sedan jag tog ut den och öppnade den men idag gjorde jag det. Och då hände samma sak som alltid händer då man (eller i varje fall jag) öppnar ett uppslagsverk, dvs jag blev sittande och läsande om diverse andra saker än det som jag egentligen var ute efter. Det finns så mycket att lära.

Måna av uttrycken härstammar från Bibeln, det är intressant hur många sådana citat (eller förvrängningar) från Bibeln som en normal person faktiskt känner till, trots att väldigt många av oss knappast öppnar Bibeln en enda gång under året.

En annan intressant sak är att många uttryck som under årens lopp har blivit förvanskade eller helt enkelt missförstådda. Det vanligaste är kanske uttrycket ”Ont krut förgås inte så lätt” vilket ju låter ganska konstigt. Men där ”ont krut” är en felöversättning av det tyska ”unkraut”, dvs ogräs. Då blir genast meningen mycket mer lättförståelig.

Ett annat exempel på att folketymologin felaktigt har tolkat in betydelser stötte jag på när jag bodde nere i Skåne. Harjagers härad ligger i västra Skåne och har i sitt vapen en hare eftersom man ansåg att häradsnamnet hörde samman med harjakt. Men det visade sig vid vetenskapsmännens studium av äldre namnformer att så var det inte alls, namnet kom från ”hard ager”, dvs hård åker uttalat på "god skånska", åsyftande den tunga leran som finns i traktens åkrar.

När jag nu bläddrade i boken hittade jag bland annat uttrycket ”bättre och bättre dag för dag”. Det ingår ju i en kuplett som Ernst Rolf sjöng på 1920-talet.

 

I kupletten sjunger Rolf bland annat ”hatten av för gamle herr Coué”. Varvid naturligtvis jag, som inte var med på 1920-talet, undrar vem denne herr Coué var. Det fick jag reda på nu.

Émile Coué var en fransk psykolog som  introducerade en typ av psykoterapi baserad på självsuggestion och hypnos. Teorin gick bland annat ut på att en individ genom att upprepa vissa ord och fraser för sig själv kan påverka det undermedvetna och därmed uppnå den med fraserna avsedda effekten. Hans mest kända fras var Tous les jours à tous points de vue je vais de mieux en mieux (= varje dag och på alla sätt blir jag bättre och bättre). Så nu vet jag det. Det kunde jag visserligen letat reda på själv genom att googla på Internet, men så intresserad var jag inte. Dessutom visste jag inte riktigt hur han namn stavades.

Hans idéer tror jag har en viss sanningshalt, dvs jag har själv (helt utan vetenskapliga belägg) påstått liknande saker. Och tror mig har märkt att det fungerar. Om jag varje dag säger till mig själv ”vad jag har det bra” så mår jag ännu bättre. Allra helst ska jag säga det högt, dvs genom munnen. Antagligen hänger detta ihop med den gamla regeln, som jag fick lära mig i skolan, att man ska läsa glosorna i engelskläxan högt för att de ska fastna bättre i minnet (vilket jag inte gjorde!).

Det kanske inte är så konstigt om man inte ”hänger med” i betydelsen av texten i gamla visor och kupletter, ofta är de av ”dagsverskaraktär”, dvs kommenterar något som var aktuellt just då och som vi sentida lyssnare inte vet något om. Till exempel sjunger Edvard Persson i Skånska slott och herresäten om Toppeladugårds slott:

Där rådjuren skymta bak´vitgråa stammar
man ser Toppela´gård med broar och dammar
Långt bort från Systemet och spriten och sta´n
där lurar belåten fiskalen Aschan.

Vad menas med detta? Jo, detta var på motbokens tid då var och en vuxen person av myndigheterna tilldelades en viss ranson sprit att inhandla på Systembolaget (kvinnor generellt mindre och arbetslösa inget alls). Nils Aschan var före detta stadsfiskal (dvs polischef) i Malmö. Han var missnöjd med den ranson som han hade tilldelats av myndigheten i Malmö. Därför köpte han Toppeladugårds slott, beläget i dåvarande Genarps socken, och bosatte sig där. Man kan nog förutsätta att han som slottsherre där fick den ranson han ville ha. 

Ytterligare ett uttryck är att ”synden straffar sig själv”. Ett bra exempel på det tycker jag att nedanstående lilla filmsnutt utgör – även om i detta fall en engagerad åskådare hjälper till med straffet.

 

Onsdagen den 13 januari: Tjugondag Knut dansas julen ut
Ja, då är väl julen slut för de flesta. För oss tog den slut för ett bra tag sedan. Det gick inte många dagar efter nyår innan Margaretha på ett finkänsligt sätt tydliggjorde att hon tyckte att det skulle vara bra om granen vore utslängd när hon kom hem från jobbet. Så då var den naturligtvis det. Men ända fram till midsommar kommer vi väl att hitta något enstaka barr här och där i lägenheten, så brukar det vara.

I år lyckades vi ganska bra med att övertyga barnen att vi inte ska ge julklappar till de vuxna utan bara till de små barnbarnen. Vi har försökt det tidigare år också men inte med lika stor framgång. De är lite konservativa, våra barn.

Det som jag har haft framgång med har emellertid varit när jag har förklarat att till personer som har fyllt femtio år ska man vid födelsedagar eller jul inte ge julklappar som består av "saker" som ska placeras någonstans. Sådana har vi haft tid att skaffa själva. Och bor man i lägenhet som Margaretha och jag gör har man begränsat utrymme för fler "saker". Ska det vara presenter så ska det vara något som kan konsumeras, antingen ätas eller drickas eller "upplevas". Inga "grejor".

Men det finns ju inga regler utan undantag. Ett sådant undantag, dvs en sådan "grej" som jag med glädje skulle acceptera att få i present (men som jag inte fick av barnen trots att jag försiktigt tipsade om det) var det som väl får anses ha varit årets julklapp nr 1 julen 2009. Själv fick jag tipset av Stig Oskar Hellberg. Men det är ju inte försent ännu, barnen kanske kommer med en sådan present när jag fyller år (trots allt vad jag har sagt). Hoppas kan man ju.

Lördagen den 9 januari 2010: Besvikelse
Häromdagen skrev jag att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det gällde skadedjur som mördarsniglar och fästingar. De borde väl dö ut under en sådan här kall vinter, antog jag.

Så dröjer det bara några dagar innan jag idag i FK kan läsa ett uttalande från en vetenskapsman att så blir det sannolikt inte alls. Eftersom snön kom samtidigt med kylan ligger den som ett tjockt isolerande och skyddande täcke för dessa odjur varför vi kan förvänta oss lika mycket av dem nästa sommar som tidigare.

Men vackert är det i alla fall. Det kan inte vetenskapsmännen förneka!

Torsdagen den 7 januari 2010: Kom ihåg!
Glöm inte bort att göra det som du lämpligen bör göra just nu.

Nej, jag menar inte att åka ner till småbåtshamnen och borsta av snön på presenningen över båten (även om det nog är ganska bra att göra om du har en sådan) och inte att ta vackra fotografier på den vita naturen (kan också vara trevligt) och inte att ta på långkalsongerna när du går ut (vilket är väldigt klokt).

Det som jag menar är att frosta av frysen, nu när du inte behöver bekymra dig om att slå in varorna i tidningspapper så de inte tinar under tiden. Sätt bara ut dem på balkongen!

Onsdagen den 6 januari 2010: Kylans konsekvenser
Kallt är det. Vackert också. Men kallt som attan.

Fast det brukar ju vara så att det finns inget ont som inte också har något gott med sig.

Under flera år har vi fått höra att såväl fästingar som mördarsniglar har spridit sig allt längre norrut, ända upp till våra trakter, där de egentligen inte skulle finnas rent klimatmässigt.

Och att detta har berott på de varma vintrarna som fått dessa odjur att överleva även här uppe.

Nu vore det väl katten om inte den här vintern skulle ta kål på dem?

Tisdagen den 5 januari 2010: Om vedermödorna med att köpa en ny TV - vad innebär DVB-C?
Våra barn hade nog antytt några gånger att vi kanske borde köpa en ny TV. Men jag är ju ganska konservativ av mig (eller kallas det sparsam/snål?) och brukar inte köpa något nytt förrän det gamla har slutat att fungera. Så gör inte ungdomarna, speciellt inte när det gäller elektronik.

Nu var det faktiskt så att TV:n hade börjat bli lite ”besvärlig”. Ibland började bilden att fladdra, då måste man gå fram till den och försiktigt pilla en stund på SCART-kontakten där sladden från digitalboxen anslöts till TV-apparaten. Det hade tydligen blivit något sorts glapp i kontakten, troligen beroende på att vi ganska ofta hade dragit ur den för att i stället stoppa i kontakten på sladden från DVD-spelaren. När vi får besök av barnbarnen vill de ha Kalle Anka eller Blixten Mc Queen som bakgrund på TV:n medan de leker, samtidigt som de i rummet bredvid på datorn vill titta på Bärgarn och spökljuset på Youtube.

Visserligen har vi av en av sönerna fått en grenkontakt så att vi inte längre skulle behöva dra ur SCART-kontakten – men det var för sent, bilden fladdrade titt som oftast. Så vi bestämde oss för att köpa en ny platt TV under mellandagsrean, det var ju ett lämpligt tillfälle (även om det där med rea nog ofta är ganska tvivelaktigt, det kan nog mycket väl vara så att de höjer priset några dagar innan för att sedan kunna sänka det igen).

Då behövde jag ju sätta mig in i vad vi skulle ha. Äntligen kunde vi ha lite nytta av alla de reklamblad som varje vecka har östs över oss med ”förmånliga erbjudanden” om olika TV-apparater. Jag började läsa. Och blev alltmer förvirrad. Plasma, LCD eller LED? 32, 37, 40, 42, 46 tum eller ännu större. 50 eller 100 Hertz? HD-förberedd eller HD-klar?

Jag tröttnade helt enkelt och gav ett uppdrag till en av sönerna, Urban:

Hjälp oss att köpa en ny TV. Mina krav på den är följande:

• Margaretha ska vara nöjd med den.
• Den får inte vara bredare totalt än 1 m.
• Den ska helst klara DVB-C.

Det sista handlade om att slippa ha kvar den digitalbox som vi har haft stående under den nuvarande TV:n under några år sedan vi fick digital-TV. För jag hade förstått av reklamen att beträffande vissa apparater gällde att de hade ”inbyggd digitalbox” för såväl Boxer som ComHem. Men i vårt hyreshus har vår hyresvärd anlitat Tele2 för att förse oss med kabel-TV. Så jag gick in på deras webbplats för att läsa om det där med digitalboxar. Där stod det att det fanns olika sorters system och för att skulle fungera med deras leveranser så skulle apparaten klara DVB-C, dvs dög inte med DVB-T. Men att man borde fråga i butiken om apparaten fungerade för Tele2 när man köpte den.

Vi tog med Urban runt till några butiker, såväl Siba som OnOff här i stan. Sedan åkte vi till Borlänge för vi hade i reklamen sett en apparat hos Expert-kedjan som verkade attraktiv och som hade DVB-C, men enligt deras uppgifter på nätet fanns den inte hemma i den lilla butiken i Falun, däremot i Borlänges stora butik.

Men när vi kom dit förklarade säljaren att DVB-C betydde att den vara förberedd för ComHem och att den inte skulle klara Tele2 utan digitalbox. Och att deta gällde alla apparater. Visserligen tyckte jag att det lät konstigt att ”C” i  DVB-C skulle betyda ”ComHem”, dvs att ett litet lokalt svenskt bolag skulle ha en egen internationell standard. Men eftersom försäljaren sa så fick vi ju tro honom. Eftersom inga andra heller, enligt honom, skulle fungera för Tele2 så tänkte vi köpa apparaten i alla fall. Men de hade bara en enda kvar och den satt monterad ett antal meter upp på väggen och han var inte alls intresserad av att plocka ner den.

I stället gick vi till grannbutiken, ElGiganten. De tog visserligen 500 kr mer för samma apparat. Men vi tog en sådan utan att överhuvudtaget diskutera om vad den kunde eller inte kunde.

När vi kom hem fick vi TV:n installerad av Urban och det blev fin bild som vi njöt av. Men med digitalboxen kvar.

Till nyår fick vi besök av den andre sonen, Martin. Han blev lite förundrad över att vi verkligen hade köpt ny TV trots att den gamla fortfarande fungerade, det var inte likt mig, tyckte han. Men när jag hade berättat hur besvärlig den var så förstod han. Han klassade den omedelbart som ”inte fungerande” och bibehöll sin gamla uppfattning om mig.

Sedan började han fråga om det här med digitalboxen och jag berättade vilka besked som vi hade fått. Det tyckte han var konstigt. Det borde fungera, sa han. För DVB-C betyder ju att den är anpassad för kabel-TV (cable TV) till skillnad mot DVB-T som är anpassad för marksänd (terrest) TV där man har egen antenn. Men säker var han inte. Men, förklarade han, jag måste ha ett ”kort” (egentligen borde det väl kallas ”korthållare”) att stoppa kortet i som jag fn stoppade i digitalboxen innan jag kunde stoppa det i urtaget i TV:n..

Jag fick honom att åka till Siba här i stan. Men de trodde inte att det skulle fungera och eftersom korthållaren kostade 500 kr köpte vi inget. Fast enligt Martin verkade de inte speciellt insatta i saken och säkra. I stället åkte vi ner till den lilla Expert-butiken i Bergströms galleria. ”De påstår ju i namnet att de är experter” sa han. Där fick han reda på att det skulle ”nog” fungera – men att man av någon vidunderlig anledning ska ställa in TV:n för ”Finland” i stället för ”Sverige” för att det ska gå bra. Men att de inte hade någon sådan korthållare hemma.

Tillbaks till Siba och inhandlande av en korthållare. Och se – när vi hade tagit ur kortet ut digitalboxen (och kopplat bort den), stoppat kortet i korthållaren och korthållaren i TV:n (och med inställning på "Finland") så fungerade allt perfekt. Utan digitalbox. Den har vi burit upp på vinden.

Det är tydligen inte bara jag som tycker att det är svårt med elektroniken – även försäljarna i butikerna verkar ha svårt att kunna allt. Det kanske är så att i dessa stora butiker är de just försäljare. I forna tiders radioaffärer var de även tekniker.

Dessutom är det intressant att notera hur mycket billigare som en TV har blivit numera. När jag köpte min första färg-TV 1975 kostade den 4-5000 kr. Det är ungefär lika mycket som en större platt TV kostar idag (ja, lite mer kostade vår - men den var också avsevärt större än 1975 års modell) i ett helt annat penningvärde. Det handlar väl om en tiopotential ungefär.

PS: Nej, vi har inte kollat vad som händer om man ställer in på "Sverige" i stället för "Finland". Jag nöjer mig med att det fungerar som det är nu.

Lördagen den 2 januari 2010: Navigare necesse est
Ni som hade gått och väntat på en fin isjakt- eller skridskoseglingssäsong på Runn kan kanske känna er besvikna nu. Snön kom ju samtidigt med isen. Så det är väl kört för den här säsongen. Ni får sätta igång att drömma om sommaren med annan segling, dvs i vattnet i stället för på vattnet.

Själv har jag lagt av med segling, dvs sålt segelbåten (se bloggen för den 6 december). Och när jag seglade så var det inte så mycket för att komma först eller ha högst hastighet utan för att på ett härligt sätt komma ut på sjön och njuta av naturen, solen, vinden, vågarna och tystnaden. Just tystnaden när man stänger av utombordsmotorn (som jag alltid använde för att komma ut ur hamnen) tycker jag är speciell. Motorn tystnar. Man skotar hem seglen och hör bara kluckandet av vågorna mot stäven.

Men det finns andra sorters människor. Sådana som vill åka fort. Eller kanske egentligen som ”vill vara värst”. Och där deras ”värst” har råkat bli att segla fortast. Nu tänker jag inte på våra vanliga kappseglare av olika slag som Pelle Pettersson och liknade. Utan de som vill konstruera, bygga och segla den snabbaste segelbåten någonsin. Det finns tydligen ett antal sådana projekt på gång.

Ett av dem är Vestas Sailrocket. I en ”vanlig båt” med ett eller flera skrov (som katamaraner och trimaraner) motverkas vindens tryck på seglet av vikten av kölen eller lovartsskrovet (på flerskrovsbåtar). Och i en liten segeljolle av rosmannens (eller hela besättningens) vikt på lovartsidan.

Den här båten bygger på en helt annan tanke, som först togs fram engelsmannen  Bernard Smith på 1960-talet. Kölen och seglet placeras så att det överhuvudtaget inte uppstår något vridande moment.

Bilderna ovan är tagna från Vestas Sailrockets webbplats, där du kan läsa allt om projektet. Bilderna är lite opedagogiska tycker jag. För på de övre båtarna blåser vinden från vänster, på den undre blåser vinden från höger. Seglet lutar alltså helt annorlunda på deras båt.

Här kan du se hur det ser ut när båten seglar:

 

Deras ambition när de startade projektet för ungefär fem år sedan var att konstruera, bygga och segla en båt som gick fortare än vad någon annan segelbåt hade gjort. Det har de lyckats med. Dvs skapat en segelbåt som har seglat fortafre än vad någon anann båt hade gjort då. Men trots det har de ännu inte lyckats att slå världsrekordet eftersom under tiden andra båtar har seglat ännu snabbare!

Den som just nu verkar hålla världsrekordet är den franska Hydroptere. När den ligger stilla ser den ut som en "vanlig" stor trimaran, men när den når en viss fart "reser den sig" ur vågorna. Då ser man att under båten finns något som kanske kan betecknas som en V-formad vinge. Hela båten utom denna vinge är alltså ovanför vattnet när den väl har fått fart. 51,36 knop över den standardiserade sträckan av 500 m har den uppnått, dvs 95 km/h.

 

Detta är alltså det snabbaste överhuvudtaget på vatten på en 500-meterssträcka. Sedan finns det en massa andra rekord som World Record Speed Sailing Council håller ordning på, se deras webbplats

Onsdagen den 30 december 2009: Vart tar alla änder vägen?
Nu är det vackert i Falun. Vackert och kallt. Minus 22 grader visar vår termometer. Och väldigt vackert när solen lyser på den vita snön och de två rökpelarna från fjärrvärmeverket stiger rakt upp. Röken från åvattnet stiger inte rakt upp på samma sätt, det beter sig mer som ”älvorna dansar”. Men vackert är det.

Fast vackrast är det ju när man ser det innifrån och inte behöver frysa.

Men alla har ju inte ett varmt hus att gå in i. Änderna som simmar i ån till exempel. Det ser så kallt ut för dem när de simmar fram och tillbaka utanför vårt fönster. Vi tycker synd om dem. Och undrar hur de överhuvudtaget kan klara sig när det är så här kallt.

Svaret kanske är att de inte gör det. Någon gång läste jag att en ”normal” (eller var det ”svår”?) vinter dör ungefär en tredjedel av alla rådjur av svält och kyla. När jag nu kollar upp detta på Wikipedia så uppges det där att det i Sverige brukar finnas 600-800.000 rådjur, att några hundratusen skjuts varje år och att mellan 30-40% dör av svält under en hård vinter. Och att 30-90% av alla födda kid inte ens når så långt som till första vintern, de tas av räven redan som kid.

Kanske är det likadant för änderna? Ja, jag antar att det inte skjuts så många (eller har jag fel?) men att ett stort antal dör av svält och kyla under vintern och att detta är naturens sätt att se till att inte stammen av änder växer sig alltför stor?

Men vart tar då alla dessa döda änder vägen? Samlas de nere i Tisken? Jag har aldrig sett en död and flyta förbi i vattnet? Och vem äter upp dem – är det kråkorna? För det kan väl inte vara gäddorna? Visserligen har gäddor vassa tänder men att de skulle kunna slita sönder en and verkar för mig mindre troligt, de har ju ingen fast punkt att ta spjärn emot. Vad jag har förstått så sväljer väl de flesta rovfiskar (undantagandes pirayorna) sitt byte mer eller mindre helt?

Är det någon klok ornitolog som kan förklara för mig?

En till undring: När änderna simmar fram och tillbaka i sitt eviga and-race här på ån så tycker jag mig lägga märke till att det är avsevärt fler hanar än honor. Är min iakttagelse riktig? I så fall - hur kommer det sig? Är detta också naturens sätt att se till att stammen av änder inte blir alltför stor?

För övrigt: När kommer sidensvansarna från Ryssland för att äta sig rusiga på rönnbären?

Tisdagen den 29 december 2009: Om kartan och naturen inte stämmer överens…
Det finns några välkända citat som tillskrivs olika militära befälspersoner. Det mest kända är väl korpralen Giftings ord vid Komtillmåtta krog mellan Djurås och Gagnefs kyrkby: ”Orsa kompani lovar inget bestämt!”.

Det kanske han har sagt, vad vet jag. Det citat som jag annars tänker på har jag ingen aning om ifall det verkligen har yttrats av något militärt befäl någon gång, det är nog snarast påhittat av någon uttråkad värnpliktig. ”Om kartan och naturen inte stämmer överens så gäller kartan”.

Jag kom att tänka på det när jag tittade på området kring Samuelsdals golfbana. Numera kan man ju på nätet hitta detaljerade kartor över de flesta områden på jorden, tex genom Google Map. Dessutom kan man genom Google Earth hitta fotografier från luften över hela jorden, visserligen med lite olika detaljskärpa beroende på vad det är för område som man är intresserad av.

När det gäller området vid Samuelsdals golfbana så finns det ju en gång- och cykelväg under riksväg 50. På Google Map ser den ut så här.

Men när man tittar på Google Earth så går gång- och cykelvägen på norra sidan av riksvägen åt ”andra” hållet:

Tittar man på kartan som Eniro förser oss med så har man överhuvudtaget inte ritat in gång- och cykelvägen. Men i stället verkar det på den kartan som om Pilbovägen fortsätter under såväl Tunavägen som riksvägen, oklart riktigt hur. Och det gör den ju inte.

Nu innebär väl dessa felaktigheter i praktiken inte några större problem, den som nyttjar gång- och cykelvägen märker ju hur den går när han väl är där. Och den som kommer på Pilbovägen försöker nog inte att korsa Tunavägen och riksvägen när han ser hur det ser ut i verkligheten. Men det ger ju en viss tveksamhet till kartornas sanningshalt överhuvutaget – med resonemanget ”är det fel där jag kan kolla det, varför skulle det då vara rätt där jag inte kan kolla det?”  

PS 100118: Naturligtvis finns det en anledning till att kartan är felritad, de har ju inte bara kunnat "hitta på" att gång- och cykelvägen skulle gå åt fel håll. Kjell Söderlund, som var Vägverkets projektledare för vägobjektet, säger att sträckningen i arbetsplanen såg ut som på kartan ovan men att den ändrades under det fortsatta arbetet eftersom det fanns mer bebyggelse åt stan till och gång- och cykelvägen därför skulle fungera bättre på det viset. Antagligen har kartmakarna gått efter arbetsplanen och inte brytt sig om att kolla hur det blev byggt i verkligheten.

Lördagen den 26 december 2009: Bravo Anna Anka!
Ärligt talat vet jag inte om jag har sett Anna Anka på TV. Jo, jag har ett par gånger under någon minut sett ”henne” prata i TV. Att jag sätter citationstecken runt "henne" beror på att jag inte är helt säker på om det verkligen var hon själv eller om det var en svensk komiker som gjorde parodi på henne. Jag lutar mest åt det senare men är alltså inte helt säker på saken.

Men ändå känner jag en beundran för henne. Som jag har förstått det råkade någon TV-producent hitta henne när man skulle göra en serie TV-program om ”Svenska Hollywood-fruar”. Hon var helt okänd, hade inga som helst meriter inom något som helst område, hade inte åstadkommit någonting tidigare - vad jag vet. Ja, det kan ju inte vara helt sant, rimligen måste hon väl ha sysslat med något tidigare i sitt liv, men uppenbarligen inget som resten av mänskligheten funnit anledning att intressera sig för.

Men så råkade hon komma med i ett TV-program enbart för att hon var gift med en sångare (vars Diana jag gillade skarpt – men som jag trodde var död eller i varje fall ”ute-ur-buissiness” för årtionden sedan eftersom jag inte hade hört något om honom på cirka femtio år. Men det kan ju bero på att jag inte hänger med i musiklivet). Och genom detta program lyckades hon intressera media så till den milda grad att hon verkligen har blivit en ”kändis”.

Nu kan man ju säga att bli kändis på det sätt som hon har blivit, det skulle inte jag vilja bli. Det handlar väl närmast om en herostratisk ryktbarhet (se min kommentar om Herostratos i bloggen för den 20 oktober). Men nu för tiden är det ju ingen som bryr sig om hur man blivit kändis, bara man har blivit det. Och det har hon ju verkligen lyckats med. Och därmed sannolikt tjänat en hel hoper med pengar, för efter att ha blivit ett namn förutsätter jag att hon håvar in åtskilligt med pengar för varje tillfälle som hon visar sig i rutan eller blir intervjuad i radio eller tidningar.

Om jag själv av någon anledning skulle råkat ha kommit med i ett sådant program som hon var med i (varför någon skulle komma på att ta med mig vet jag inte) så skulle sannolikt programmet ha passerat utan att någon ens hade märkt att jag överhuvudtaget var med i programmet. Inte skulle det ha blivit några rubriker i Aftonbladet inte. Och inte skulle jag ha tjänat några större summor på det.

Men Anna Anka hon kunde. Om hennes ambition var att ta tillfället i flykten, bli kändis och tjäna egna pengar, så har hon verkligen lyckats. Bravo Anna Anka! Du är värd respekt för din framgång.

Hur folk kan sitta och titta på henne och intressera sig för vad hon säger, det begriper jag däremot inte.

Lördagen den 19 december 2009: SAAB:s svanesång
Hoppet brukar ju vara det sista som överger människan. Men nu verkar det som att även vi mest optimistiska måste ge upp hoppet om SAAB:s framtid. Fast om man ska vara sanningsenlig så var det nog inte så många av oss som hade något större hopp om att den lilla sportbilstillverkaren Spyker skulle kunna vara någon räddning för företaget. Först hade vi varit tveksamma till Koenigsegg som, tillsammans med sina seriösa (som jag fattade det) finansiärer, på ett halvår inte lyckades få till det.

Hur skulle då den ännu mindre Spyker kunna klara av det på några veckor? Speciellt när vi fick höra att det tydligen var några mer eller mindre skumma ryssar som står bakom företaget. Fast redan när man första gången såg en bild av Spykers egen sportvagn förlorade jag nog hoppet. För vilken skillnad det var mellan Koenigseggs sportbil och Spykers! Även om jag själv aldrig skulle komma på tanken att köpa en sådan sportbil (om jag hade haft resurser till det) så måste jag erkänna att Koenigsegg ser flott och häftig ut. Någonting för de miljardärer som den är framtagen för att locka. I jämförelse med Koenigsegg såg Spykers egen bil mer eller mindre ut som ett hemmabygge från Enviken (inget ont om Enviken!).

Det intressanta är väl att det efter andra världskriget gick så förhållandevis lätt för Saab, som visserligen hade duktiga tekniker som tillverkade flygplan, men ingen erfarenhet av biltillverkning, att starta en egen billfabrik och ta fram en helt egen bil. Idag skulle det nog inte gå. Det hänger väl ihop med att bilarna på den tiden var väldigt mycket enklare konstruerade – och att konkurrensen inte alls var så hård som idag (kanske). Jo, det fanns nog konkurrens, dvs många biltillverkare, men inte de ohyggligt stora serier med rationellt tillverkade bilar som idag är en förutsättning för att få ekonomi i produktionen.

Ledsamt är det att SAAB försvinner, men kanske inte förvånande. Om man kan konstatera (som experterna gör) att det tillverkas för många bilar i förhållande till efterfrågan så är det rimligen några av de små som lättast slås ut. Och SAAB har ju varit väldigt liten i jämförelse med de ”stora”. Då hjälper det inte att om och om igen upprepa det mantra som hörs frånsåväl ledning som jobbarna på fabriken i Trollhättan - "vi är duktiga bilbyggare".

Under andra hälften av femtiotalet bodde jag i Trollhättan. Naturligtvis fanns det extra många SAAB-bilar i just den stan, många arbetade på företaget och kunde köpa bilen till rabatterat pris. Vilket innebar att de bytte ofta och det kom ut många begagnade SAAB på marknaden. Tydligen var det inte bara rabatt på ny bil som man fick utan troligen också lite extra tändstift. Jag kommer ihåg att det var en SAAB-anställd som sa att ska bilen gå bra ska man byta tändstift vart 50:e mil. Då ligger det nära till hands att tro att man inte själv betalade tändstiften.

Ett annat minne är att en skolkamrat berättade att hans familj hade köpt ny bil och jag frågade ”vilken färg?”. Han undrade då om jag inte först skulle frågat ”vilket märke” och det var naturligtvis rimligt, men jag hade förutsatt att det var en SAAB.

Själv tycker jag att det här är den vackraste och mest harmoniska av de tidiga SAAB-modellerna.
(Fotografier Holger Ellgard)

Tisdagen den 15 december 2009: Det papperslösa kontoret
Just nu handlar det mycket om miljön och Köpenhamns-mötet i TV-nyheterna. Och om folk som demonstrerar för miljön.

Det kan inte vara lätt att var politiker i detta sammanhang. Dels ska man komma överens med andra politiker (varav många ser till sina egna kortsiktiga intressen) och dels ska man försöka få ”oss vanliga människor” att bete oss som vi borde genom att skapa lämpliga lagar för detta. För ”vi vanliga människor” förklarar naturligtvis att vi vill att vi gemensamt ska göra allt för att det ska bli så bra som möjligt för oss alla här på jorden. Men beter oss stunden efter precis tvärtemot, dvs ser till våra egna kortsiktiga intressen.

Ett litet exempel på detta berättade man om i TV-nyheterna häromdagen. Först rapporten från Köpenhamn med politikerna och demonstranterna. Sedan i samma nyhetssändning berättade man om samåkning i Jakarta, huvudstaden i Indonesien (som tydligen inte längre ska stavas Djakarta, vilket det gjorde i min ungdom). Där har man infört straffavgift för folk som åker ensamma i sina bilar eftersom det pga bilarna har blivit så dålig luft i denna stora stad.

Samåkning i bil är något som vi lärt oss är bra för miljön. I stället för att vi åker en och en i var sin bil kan två (eller ännu hellre tre eller fyra) som ska förflytta sig från ungefär samma ställe till ungefär samma ställe vid ungefär samma tidpunkt kan vi samåka i en bil. Om vi inte helt enkelt åker buss. Därigenom sparar vi såväl på miljön som våra egna pengar.

Men det som hände i Jakarta var inte detta. Det var inte folk som behövde förflytta sig som åkte med i bilarna. Utan det var folk som egentligen inte hade något som helst behov av att åka men som mot betalning av föraren åkte med för att han skulle slippa betala straffavgiften.

Det är inte lätt att skapa lagar som har till avsikt att få folk miljömedvetna.

Själv försökte jag göra en liten miljöstimulerande insats på 1990-talet. Ni kommer ihåg att redan på 80-talet hade man börjat prata om det papperslösa kontoret i och med att datorer blev alltmer använda. Men att det blev tvärtom, dvs vi förbrukade mer och mer papper genom att det var så lätt att skriva ut allt som fanns på datorn.

Jag märkte att det var väldigt många av mina kollegor som skrev ut vartenda mejl som de fick i stället för att läsa det på skärmen. Visserligen tycker även jag att det är enklare/bekvämare att läsa det som står på ett papper men mycket av det som skrevs ut var sådant som var och en skulle klarat av att läsa på skärmen, tex ”Mötet på måndag blir i Stora rummet”.

När jag skrev sådan e-post började jag därför att skriva brevet med vit text på blå bakgrund. Det gick lätt att läsa på skärmen. Men om man skriver ut ett sådant brev så skrivs ju bakgrundsfärgen inte ut – så det blir vita bokstäver på ett vitt papper. Dvs inte läsbart. Min idé var att detta skulle få mottagarna att inse att de inte skulle skriva ut texten.

(Visserligen gick det enkelt att ändra textens färg och bakgrundsfärgen innan man skrev ut. Men jag hade för mig att de som skrev ut allt, det var också de som var minst datormogna och som alltså inte klarade av att ändra färgerna. Vilket nog stämde).

Om det fick någon effekt vet jag inte. Efter ett tag tröttnade jag.

Lördagen den 12 december 2009: Småvitt
Det hördes en svordom från köket. Då förstod jag att Margaretha hade gjort något dumt. Hon brukar inte svära och när hon någon enstaka gång gör det beror det på att hon tycker att hon har gjort något dumt. När jag gör något dumt, vilket säkert inträffar mycket oftare, svär hon aldrig.

Det handlade om kaffekannan till melittabryggaren. Locket till den hade ramlat ner i kannan på något sätt och när Margaretha skulle få ur locket lyckades hon ha sönder hela glaskannan. (Med det kvinnliga resonemanget att ”det ska gå”). Som tur var gjorde hon inte illa sig.

Så det var bara att skaffa en ny kanna, det insåg vi. Men kaffebryggare finns i hur många olika modeller som helst och tillhörande kanna är anpassad till just den bryggaren. Så vi var inte säkra på om vi skulle hitta en likadan.

Vi visste faktiskt vad bryggarmodellen hette. När man köper något får man ju alltid med en bruksanvisning som man normalt inte behöver läsa. Den hamnar ”någonstans”, i bästa fall i en pärm där den sitter i tjugo år tills man upptäcker att man har kvar bruksanvisningen  - men apparaten är kasserad för länge sedan. Sedan några år (dvs sedan jag köpte en skanner) slänger jag alltid bruksanvisningar – sedan jag har skannat in såväl inköpskvittot som bruksanvisningen (eller i varje fall den del som är på svenska, de brukar vara på ungefär 20 olika språk) och sparar i datorn. Där ligger de bra utan att skräpa.

Det vara bara att gå in där och konstatera vad kannan hade för beteckning. Sedan skickade jag e-post till Philips, som hade tillverkat den, och frågade om det fanns lösa kannor att köpa och var. Snabbt blev jag uppringd på telefon och fick beskedet att reservdelar till deras apparater såldes av en firma som heter Reservex, det var bara att gå in på deras webbplats. Det gjorde jag, letade mig fram till reservdelar för kaffebryggare men hittade inte just den modellen. Men det fanns en upplysning om att om man inte hittar den sökta modellen, så är det bara att skicka en fråga om de har den ändå. Det gjorde jag och fick snabbt svar att kannan med en annan modellbeteckning passade till min bryggare.

Jättebra. Men sedan visade det sig vara precis som vi hade trott från början. Bryggaren hade vi köpt för några år sedan för 299 kr. Att köpa en kanna till den skulle kosta 279 kr plus frakt 39 kr. I stället promenerade vi bort till det för oss närbelägna elvaruhuset och köpte en helt ny bryggare. Den kostade visserligen 399 kr men hade ”ytterligare finesser” jämfört med vår gamla. Och slängde den gamla i behållaren med rubriken ”deponi”. Med tanke på miljömötet i Köpenhamn kanske det hade varit mer moraliskt riktigt att bara skicka efter en ny kanna (glas tillverkas ju av sand och det finns det ju gott om på jorden) men man kan ju inte vara hur skötsam som helst.

Visst är det konstigt hur prissättning sker. Men vi var förvarnade. För ett antal år sedan hade det lilla locket till vår dåvarande bryggare försvunnit (vi hittade det efteråt!) och vi skickade efter ett nytt. Det var bara en liten plastbit, rimlig kostnad borde kanske vara en tia. Det kostade 190 kr!

Av det här fick jag dessutom lära mig ett nytt ord. När jag gick in på reservdelsaffärens webbplats hade de reservdelar till en ohygglig massa olika apparater, uppdelade i 17 olika kategorier som till exempel

• Kyl och frys delar
• Tvätt och tork delar
• Spis, fläkt & ugnsdelar
• Diskmaskindelar
• Dammsugardelar

Så fanns det en kategori med namnet ”Småvitt delar”. Eftersom det inte fanns någon rubrik med Kaffebryggare så klickade jag där. Och kom till en ny lista med olika kategorier som

• Eltandborstedelar
• Fritösdelar
• Hårklippsdelar
• Hushållsapparatdelar
• Kaffebryggardelar

och ett antal andra. Så nu vet jag att kaffebryggare räknas som ”småvitt” – även om bryggaren är svart!

När vi promenerade bort till elvaruhuset för att köpa en ny bryggare frågade jag Margaretha om hon visste vad som menades med ”småvitt”. Hon pekade upp i luften där några enstaka snöflingor singlade ner och svarade ”Det är väl sådant!”.

Onsdagen den 10 december 2009: Nobelmiddag
När jag nu har tittat på nobelmiddagen är det två saker som jag kommer att tänka på.

Det första har inte med nobelpriset att göra utan handlar om forskning och forskare i allmänhet, dvs även om "vanliga" forskare som gör en insats för forskningen utan att ens komma i närheten av en tanke om ett nobelpris. Alla forskare måste vara envetna och ha tålamod för att nå resultat. Min självinsikt säger mig att jag inte alls skulle passa som forskare - när jag äntligen har formulerat ett problem då vill jag har svaret på det med detsamma. Jag är inte beredd att hålla på att forska i tio år för att få det. Så tålmodig är jag inte. Så till forskare passar jag inte.

(Fast det är lite konstigt att just jag konstaterar detta, jag som i hela mitt yrkesverksamma liv har arbetat med vägplanering. Är det något som tar lång tid så är det ju vägplanering, årtionden. Tänk bara på ombyggnaden av E45 söder om Orsa. Jag träffade en fd kollega som berättade att han var där och mätte som en del i projekteringsarbetet år 1962. Vägen är inte byggd än - och kommer nog inte att byggas de närmaste tio åren. Att jag har stått ut beror nog på att man hela tiden tror att man har hittat lösningen och att den ska genomföras om bara några år).

Det andra handlar om kungen. Han har ju förmånen (eller tvånget - välj vilket du vill) att delta i många liknande stora offentliga middagar och tillställningar (även om Nobelfesten har särskild status) och där alla riktar ögonen mot just honom.

Det jag kom att tänka på är helt enkelt den gamla historien om Kungen av Stora Brittanien. När han låg på sin dödsbädd kallade han till sig Prinsen av Wales och sa:

"Min son, min stund på jorden är nu slut och du kommer att bli Kung av Stora Brittannien. Därför är det ett råd som jag vill ge dig: När du ser en toalett, gå då på den."

Det måste ligga mycken kungavisdom och -erfarenhet i de orden.

Tisdagen den 8 december 2009: Livstidsgaranti
En klädkedja som säljer herrkläder uppger i sin reklam att de har livstidsgarant för knapparna i sina skjortor. Fast de berättar inte i reklamen vad de menar med det.

Antagligen innebär det väl att knapparna inte lossnar ur skjortorna under en livstid. Och det låter ju bra, knappar som är dåligt isydda och lossnar är ju irriterande.

(Just nu påminner jag mig TV-programmet Draknästet, där entreprenörer/uppfinnare fick presentera sin idé för ett antal riskkapitalister för att få dem att ställa upp med erforderligt kapital för att vidareutveckla och genomföra affärsidén. Där var det någon som hade kommit på en ”mojäng” med vilken man skulle kunna sätta fast en lossnad skjortknapp i skjortan igen. Jag har för mig att det var någon av ”drakarna” som blev intresserad och var villig att satsa på produkten. Är det någon som vet om den har kommit på marknaden ännu?).

Men vad menas med ”livstid” i sammanhanget? Jag antar att det inte gäller min/skjortanvändarens livstid. Utan snarare skjortans livstid. Och den kan ju variera. Det som får oss att kassera en skjorta, dvs säga att nu är dess ”livstid” slut, det är väl oftatst en av följande saker:

• Nederkanten av skjortärmen, dvs där tyget viks tillbaks och bildar manschetten, blir slitet och trasigt.
• Motsvarande för kragen.

Det som annars kan hända med en skjorta är väl att ärmen kan spricka upp där sprundet i ärmen slutar. Att själva tyget i övrigt skulle bli slitet tror jag inte, inte på samma sätt som ändan i ett par byxor som kan bli tunnslitet efter att de har använts väl.

Om man säger att skjortknapparna har livstidsgaranti så låter det bra. Men man kan ju uttrycka samma sak med att manschetterna och kragen är av så dålig kvalitet att de inte håller lika länge som sytråden som håller skjortknapparna. Då låter det genast mindre bra.

Söndagen den 6 december 2009: Segelbåtar
Av gårdagens kommentar om att med en hög last passera under en bro, framgick det att jag tidigare har haft olika segelbåtar. Har du funderat på att skaffa segelbåt? Gör då inte samma misstag som jag.

Jag hade alltid drömt om att ha en segelbåt, ända sedan jag som pojke bodde i Bollnäs. Där låg det ett par segelbåtar vid bryggan intill brandstationen. Det såg spännande och härligt ut. Att få komma ut på en sådan blev en dröm.

När jag flyttade till Stockholm många år senare konstaterade jag att Stockholm nog är unikt i världen genom att vara en miljonstad som har en fantastisk skärgård inom räckhåll. Den borde vi utforska under de år som vi bodde i staden. Och med tanke på min gamla barndomsdröm så blev det naturligtvis en liten segelbåt.

En del personer är sådana att när de börjar med något nytt intresse så ”tar de i ordentligt” på en gång. I seglingssammanhang innebär det att man köper en ”maffig” eller i varje fall "rejäl" segelbåt. Själv är jag tvärtom, dvs har en tendens att börja lite försiktigt, dels för att se hur intresserad jag verkligen kommer att bli och dels för att pengarna (som för de flesta andra) är begränsande.

Så det blev en liten Sea-Cat, en segelbåt på 21 fot. Efter två somrar fick jag beskedet av mina barns mor att ”antingen skaffar vi en större båt eller så slutar vi segla”. Det blev en större båt, en Maxi 77, dvs Sveriges vanligaste segelbåt. Så här efteråt har jag insett att det var en prestation av barnens mor att åka på semester i två veckor i en sådan båt, tillsammans med två barn varav Martin bara var sex månader!

När jag sedan flyttade till Falun sålde jag den men insåg efter ett år att man borde nog ha en segelbåt även i Falun, Runn var lockande. Då gjorde jag om samma misstag, dvs köpte en liten båt (med motivet att Runn är ju ganska liten, man hinner segla hem på kvällen), en Sheriff 600. Den fick jag mest segla ensam i.

När jag för femton år sedan träffade Margaretha, som aldrig hade seglat, insåg jag att om jag verkligen vill få med henne ut på sjön så borde jag skaffa en mer rejäl båt. Det blev en Maxi 68. Ska du skaffa en segelbåt och inte vill segla ensam, då är det en båt i minst den storleksklassen som du ska ha.

Så här är det nämligen: I Sverige förtöjer vi alltid båtar med fören mot bryggan (eller mot stranden om vi ligger i en naturhamn) till skillnad mot hur de gör längre söderut som i Medelhavet. Där backar de in aktern mot bryggan. Det innebär att de kan kliva direkt från bryggan ner i sittbrunnen ganska bekvämt.

Med vårt angöringssätt måste man först kliva från bryggan ombord på båtens fördäck, som ligger en bit högre upp. Dessutom har båten ofta en pulpit där fram, dvs ett räcke som skyddar så att man inte ramlar i när man ute på segelturen ska fram och byta segel. Det komplicerar istigandet, dessutom är det ganska svårt att hitta någon bra plats att sätta foten på i det trånga spetsiga utrymme som också är upptaget av förstagets infästning.

När man väl har tagit sig upp på fördäck ska man förflytta sig till sittbrunnen som är i båtens akter. Då måste man gå på båtens sida, mitten är upptagen av en rufföverbyggnad och masten. Om båten då är så liten som en Sea-Cat eller en Sheriff 600 blir resultatet att den kränger över ganska ordentligt åt sidan när man förflyttar sig längs båten. Detta är inte uppskattat av en kvinna som är orolig för att det ska luta när man kommer ut på sjön. Om det lutar så här mycket redan när båten ligger i hamn – hur ska det då inte bli ute på sjön?

Med en större båt som en Maxi 68 kan man gå helt obehindrat längs båten utan att den rör sig. Det ger den erforderliga tryggheten för att du ska få med din kvinna ut på sjön.

Nu kanske någon undrar hur det kan vara så stor skillnad mellan dessa båttyper. Sea-Cat:en är ju 630 cm lång, Sheriffen 600 cm och Maxi 68:an är 680 cm (till skillnad mot nästan alla andra båtfabrikanter, som anger storleken i fot, så anger Maxi den i dm). 680 är ju inte så väldigt mycket mer än 600.

Då ska man komma ihåg att ”storleken” inte är proportionell mot längden utan ungefär mot kubiken på längden. En båt på 12 m är alltså inte dubbelt så stor som en båt på 6 m. Längden är dubbelt så stor, bredden är dubbelt så stor och höjden är dubbelt så stor. Det innebär att ”storleken” och tyngden (och priset!) blir 2*2*2 = 8 gånger så stort. Dvs det handlar om kubiken på längden. Därför är en Maxi 68 mycket större än en Sheriff. Så om du tänker köpa en segelbåt och få med dig din kvinna på sjön, köp inte Sea-Cat, Sheriff 600, Stor-Triss eller liknande. De passar bra för två tonårspojkar men inte annars.

(Ja, nu är ju detta med kubiken ingen vetenskaplig sanning och kanske inte exakt rätt. Men i den storleksordningen är det).

Nu har vi sålt Maxi 68:an Amanda. Det är härligt att segla. Men jag har alltid varit ”söndagsseglare” vilket innebär att jag ville ha solsken, varmt väder och lagom vind när jag skulle segla. Och så skulle det vara helg (så att jag inte arbetade). Och då ville vi samtidigt vara på sommarstugan, som ligger vid en annan sjö än Runn. Så det blev inte så mycket seglat. Det är alltså härligt att segla – men om man inte seglar så är det ingen mening med att ha segelbåt.

Till vår glädje finns ”vår” båt Amanda fortfarande kvar i Runn och används, sköts om och underhålls på ett fint sätt. Det var annorlunda när jag sålde Sheriffen. Han som köpte den hade för lite tid såväl för att segla som att ta hand om båten, flera barn på kort tid, eget företag och båt passar inte så bra ihop. Till slut blev båten liggande på land såväl sommar som vinter (och utan presenning över). Det störde mig eftersom folk fortfarande förknippade mig med båten och den misssköttes.

Så jag gjorde ett anslag och satte upp. Där stod det ungefär så här: ”Den här båten ser inte så mycket ut för världen just nu. Men om du som har tid att rusta upp den köper den kan den bli en härlig seglare igen. Lägg ett bud!” Så satte jag ut telefonnumret till ägaren. Och tydligen fungerad det för efter ett tag var båten borta. Nu har jag fått rapport om att båten i upprustat skick åter seglar på Runn. Det gläder mig!

Lördagen den 5 december 2009: Fri höjd
En lastbil var för hög och körde in i bron över riksväg 50 vid trafikplats Tallen i går. Det kunde man läsa bland annat i Falu-Kuriren. Precis som i så många andra tidningar har läsarna i FK möjlighet att på nätet kommentera artikelns innehåll.

Jag blev så glad när jag läste dessa kommentarer. I vanliga fall brukar innehållet i sådana kommentarer innebära att man idiotförklarar tidningens journalister och redigerare och efter ett tag idiotförklarar man de andra kommentarerna. Men kommentarerna till denna artikel var skrivna av folk som visste vad de pratade om, dvs yrkeschaufförer som själva kör lastbil. De kunde dessutom komma med rimliga förklaringar till olyckan.

För bron i trafikplats Tallen är ju precis som nästan alla broar byggd för att man ska kunna komma under med en bil som är 4,5 m hög. Är det i något sammanhang som det är rimligt att ha standardiserade mått så är det ju när det gäller den fria höjden under en bro. Man ska veta att kommer man under en bro så kommer man under alla.

Nu finns det ju några broar där man av särskilda skäl har valt att ha en lägre fri höjd – men där är det noga utmärkt, såväl på Vägverkets kartor som med skyltar i naturen. En sådan bro är bron under järnvägen över Myntgatan. Det syns verkligen, för trots att det är väl skyltat har tydligen ett antal lastbilar varit och naggat på betongen där. Att den har lägre fri höjd antar jag beror på vattnet. Körbanan ligger ju redan nu lågt i förhållande till Faluåns och Tiskens yta. Skulle man, när man byggde bron en gång för länge sedan, ha lagt den ännu lägre skulle man nog fått in vatten där. Och att ytterligare höja järnvägen genom stan var nog inte så populärt.

En gång missade jag själv den begränsade fria höjden där. När jag för trettio år sedan flyttade från Upplands Väsby till Falun hade jag sålt min segelbåt. Men efter ett år insåg jag att jag nog ändå borde ha en båt eftersom Runn är en så fin sjö. Fast en lite mindre båt. Det blev en begagnad Sheriff 600 som jag fick uppfraktad från Stockholm. Eftersom båten var liten behövdes ingen specialtransport utan det räckte att sätta den på flaket till en vanlig lastbil.

Chauffören och jag hade kommit överens om att när han kom till Falun skulle han ringa mig så att jag kunde komma och möta honom och visa vägen till Källvikens småbåtshamn. Det gjorde jag – men tänkte inte på att ekipaget med båt på lastbil blev ganska högt. Så jag körde den vanliga vägen förbi Folkets Hus och tänkte inte på järnvägsbron. Men lastbilschauffören visste vad han gjorde, han stannade vid bron och gick ut och kikade. Det gick bra, men det var nog inte mer än 10 cm till godo.

När jag i början av 1960-talet hade flyttat till Lund hyrde jag ett rum på ovanvåningen i en villa på Mäster Olovs gränd strax öster om motorvägen som på den tiden hette rv 15. Motorvägen Malmö-Lund var Sveriges första motorväg. Ja, då kallades den inte motorväg utan Austostradan (i bestämd form!) och det heter den nog fortfarande för malmöborna.

När den byggdes gavs broarna i de båda trafikplatserna Höjebro och Dalbyvägen inte den vanliga fria höjden utan blev en meter lägre (tror jag att det var). Jag antar att anledningen till detta var att båda trafikplatserna var av rutertyp (dvs samma utformning som trafikplats Tallen på rv 50). Rimligen hade man resonerat som så att de fåtaliga lastbilar som var högre än den fria höjden lätt kunde åka av på avfartsrampen, passera korsningen och därefter köra ner på motorvägen på påfartsrampen igen.

En dag när jag just kom ut från den lokala Konsum-butiken invid trafikplatsen för Dalbyvägen kom det en högt lastad lastbil på riksvägen norrifrån. Men den svängde inte av på rampen. Jag hann tänka att "det här går inte" innan bilens last brakade rakt in i betongbron. Som tur var bestod den höga lasten av tomma trälådor, hopsatta av glesa träribbor, sådana som man av någon anledning kallade "sillalådor" (varför vet jag inte, transporterades det väldigt mycket sill i sådana lådor?). De orsakade nog ingen skada på betongbron - men det blev kaffeved av lasten över hela vägen.

Torsdagen den 3 december 2009: Vaccinerad!
Nu är jag vaccinerad. Snabbt, rationellt och bekvämt gick det i Kvarnbergsskolan. Fast informationen dessförinnan var förvirrande.

Först läste jag en stor och detaljerad annons från Landstinget i Annonsbladet i helgen. Där stod det specifierat vilken dag som var och en skulle vaccineras, beroende på födelseår mm. Den 18 december skulle det vara dags för mig.

Så läste jag i morse en artikel i FK om att "vaccinatörerna" satt sysslolösa på Tiskenområdets vaccinationsställe i fd Kvarnbergsskolan och att alla var välkomna dit, oavsett ålder. Det stod också att detaljerad information gavs på ett telefonnummer. Skötsam som jag är ringde jag naturligtvis dit innan jag åkte till Kvarnbergsskolan. I telefonen berättade en inspelad röst att vecka 47 och 48 skulle barn vaccineras därefter skulle den allmänna vaccineringen starta i vecka 50, dvs i nästa vecka, nu är det vecka 49.

Jaha? tänkte jag. Förvirrande. Men åkte ändå till Kvarnberget. Och där gick det undan. Efter bara några minuters köande kom jag fram till vaccinationsrummet där sju vaccinatörer sprutade folk på löpande band. Jättebra!

Tisdagen den 1 december 2009: Pickadolla
Hurra! Efter en hel novembermånad med gråmulet väder (nästan) vareviga dag vaknade jag i morse, och vad såg jag? Jo, en klarblå himmel och en strålande sol. Till och med var det lite vitt snöpuder på marken. Och väderleksrapporten påstår att det ska fortsätta att vara minusgrader några dagar till i varje fall. För min del hoppas jag att det fortsätter med några minusgrader och solsken hela december. Eller i varje fall så pass länge att det blir ordentlig frost i marken så att eventuell snö som kan komma att falla har en chans att ligga kvar och inte blir till slask med detsamma.

Nu på eftermiddagen, sedan solen gått ner, gick Margaretha och jag en vända på stan och inhandlade julklappar till barnbarnen. Vi har nu fem stycken, fyra pojkar och en flicka, i ålder mellan 2 och 4 år. Då gäller det att vara såväl rationell som klok. Det var vi. Tycker vi.

Klokskapen bestod i att vi köpte likadant till alla fem. Därigenom slipper tvååringarna bli besvikna för att de inte får låna fyraåringarnas present. Och vice versa. För det vill de ju.

Vad vi köpte till dem? Jo, varsin leksakspistol. ”Pickadolla” eller ”picka” kallades det förr i tiden. Vad ungarna säger idag vet jag inte.

Jag vet – visst är det fel att ge barnen leksaksvapen. Man ska inte glorifiera våld. Men det hjälper inte, alla pojkar verkar älska dessa grejor, så var det när jag var liten, så var det när våra barn var små. Det är nog bara att acceptera.

I jämställdhetens namn blev det en picka även till flickan. För varför ska inte hon få ha roligt, varför ska vi indoktrinera barnen i att det finns pojk- respektive flickleksaker? Jag kommer ihåg att jag för tjugo år sedan köpte riddarutrustning med svärd till ett kusinbarn, en flicka på fem år, det var alldeles uppenbart det roligaste hon fick den julen!

Det fanns olika typer av pistoler, bland annat sådana som hade lampa och högtalare och som alltså blinkar och låter när man trycker på avtryckaren. Och kan låta hur länga som helst, i varje fall tills batteriet tar slut.

Vi valde inte sådana. I första hand av hänsyn till föräldrarna. Och kanske hänsyn till barnen. Risken är stor att föräldrarna efter ett tag gömmer undan de oväsenskapande leksakerna.

I stället blev de revolvrar av vilda-västern-typ. En revolver är alltså en pistol där man kan stoppa in sex patroner i ett roterande magasin (därav namnet revolver). Vi tog de som dels verkade vara mest anpassade till små händer och dels såg mest ”riktiga” ut.

Men några skott köpte vi inte. De får nöja sig med att ropa ”pang” när de skjuter, alternativt övertyga sina föräldrar om att de ska köpa skott. I deras ålder tror jag att det räcker med ”pang”. Det är dessutom mycket mindre skadligt för deras öron än vad kallpulverskotten är.

Fredagen den 27 november 2009: Raivavae
I flera dagar har jag längtat till på söndag. Varför då? Jo, det har ju varit en särdeles grå, mulen och trist novembermånad. Då blir man grå till sinnet också. Ingen snö har setts till som kunnat lätta lite på mörkret heller, det mörker som ju kommer så tidigt på eftermiddagen.

Men på söndag är det förste advent och då får vi tända inte bara de elektriska adventsljusstakarna i fönstren, många av oss kompletterar med diverse annan utebelysning. Som får i varje fall mig att lysa upp lite och ha lättare att acceptera såväl gråheten som mörkret.

När jag nyss tittade ut kunde jag konstatera att grannarna på andra sidan ån har gjort precis som kommunen på de centrala affärsgatorna, dvs redan nu i förtid tänt advents/juldekorationerna. (Fast jag vet ju inte om det är kommunen som sätter upp och tänder dem – det kanske är fastighetsägarnas och affärsinnehavarnas organisation Centrala Stadsrum?). Så då tände även vi belysningen på balkongen.

Skall jag vara helt ärlig så skulle jag nog vilja ha väldigt mycket mer ljus, dvs riktigt solsken. Och värme. Det har jag nog tydliggjort tidigare här på bloggen. Gärna någonstans där man gå och ta sig ett dopp i ett salt hav när värmen blir alltför påtaglig.

Förr i tiden drömde jag om att resa till Söderhavet, dvs öarna i Stilla Havet. Numera har jag insett att det inte är självklart att resmålet blir mer paradisiskt ju längre bort från min bostadsort som det ligger. Dessutom är det en väldigt lång resa. Så jag kommer nog aldrig till Stilla Havet.

Men drömma kan man ju göra.

Det började jag göra när jag läste att tre tyska radioamatörer skulle åka till Raivavae, som är en del av Australöarna, under en tvåveckorsperiod. Dvs först var jag ju tvungen att ta reda på var sjutton denna lilla ö ligger någonstans. Av namnet Australöarna att döma borde den ju ligga någonstans i närheten av Australien, trodde jag. Men det var helt fel. Att hitta var den låg var inte så svårt med hjälp av Google Earth, bara att skriva in ordet och klicka på ”sök-knappen” så började bilden av hela jordklotet av vrida sig och zooma in på en liten prick i havet. Fantastiskt.

Raivavae och Australöarna är en del av Franska Polynesien och ligger mellan 600 och 1300 km söder om Tahiti i östra Stilla Havet. Australöarna består av 7 små öar, vulkantoppar, utspridda i en rad havet med cirka 700 km mellan de två yttersta öarna.

Ön Raivavae omfattar en yta av 16 kvadratkilometer, 8 km lång och 2 km bred ungefär, utslängda i det ödsliga havet 200 km från nästa ö i gruppen, Tubuai. På den ytan bor 950 människor, samtliga längs en landsväg som går längs stranden. Resten av ön är tydligen en bergstopp. Det är väl ungefär som husen som ligger längs länsväg 293, Leksandsvägen från Falun bort mot Norr Amsberg. Men när man kommit till Smedsbo så vänder vägen tillbaks på andra sidan berget.  Närmaste grannö ligger ungefär där Stockholm ligger för oss och där bor det 2000 invånare.

Tala om att kunna känna sig isolerad! Man tar nog inte en kanot och paddlar över till grannön för att fika eller för att det bor en så himla snygg tjej där!

Visst är det fascinerande att fundera över hur dessa glest utspridda öar en gång i tiden har blivit befolkade av människor som enbart hade små kanoter att färdas i. Fast även våra förfäder här i Norden gav ju sig ut på långa resor i små båtar, från Norge (dvs det som skulle bli Norge) till Island och därifrån till Grönland och kanske också till Vinland/Nordamerika. Uppenbarligen kunde de navigera efter stjärnorna så att de hittade tillbaks. Men att hitta tillbaks till Norge måste ju vara lättare än att hitta tillbaks till en sådan här liten ”öprick” i det enorma havet, för att komma tillbaks till Norge räckte det ju att segla österut mot soluppgången så träffade man väl på kusten så småningom.

För övrigt tycker jag att Google Earth är ett väldigt trevligt och fantasieggande program. Har du det inte redan kan du ladda ner det gratis här.

PS: Namnet Australien kommer av det latinska ordet australis, som betyder sydlig. Legender om ett okänt sydligt land, Terra Australis, cirkulerade redan under Romarriket, och var vanliga i medeltida geografi, men de baserades inte på någon faktisk kunskap om kontinenten. Och Australöarna ligger ju väldigt sydligt i förhållande till övriga öar i Franska Polynesien.

Onsdagen den 25 november 2009: Vad du borde ha gjort tidigare om/när datorns hårddisk kraschar
Om någon frågar mig hur många hkr som min bil har har så har jag varit tvungen att svara ”Jag vet inte. Men hittills har de i varje fall räckt till.” Samma svar blir det om någon frågar mig hur stort lagringsutrymme som jag har på min dators hårddisk. För moderna datorer brukar ha häftigt med utrymme. När jag nu skulle skriva om lagringsutrymme tog jag reda på hur det förhöll sig och det visade sig att jag har 160 GB. Av detta använder jag fn tydligen 73 GB, varav 43 GB för mina lagrade filer, resten är för de program som jag använder.

Så hårddisken kommer nog att räcka till ett bra tag framöver, det finns säkert en del program som jag skulle kunna ta bort om det skulle behövas. Lagringsutrymme är nog inget större problem för de flesta av oss, även om dagens fotograferande med digitalbilder kan innebära att mycket utrymme tas i anspråk.

Nej, det är inte lagringsutrymme i allmänhet som jag funderar över. Utan snarare vad som händer om något händer.

Huset där jag bor kan ju brinna ner och då brinner ju datorn upp också. Fast eldsvådor är ju inte så vanliga (ta i trä!). Det är en annan risk som är större, nämligen att datorns hårddisk kraschar. Och att allt som finns där försvinner. Det skulle inte vara så trevligt.

Ett sätt att eliminera konsekvenserna av denna risk är ju att med jämna mellanrum kopiera i varje fall de filer som man anser vara mest angelägna att ha kvar och bränna in dem på en skiva. Helst ska man sedan lägga skivan någon annanstans, dvs i sommarstugan eller hos en god vän i ett annat hus – så har man den kvar även om huset brinner ner.

Ett annat sätt är att lagra en kopia av allt man har (eller det som man tycker är mest angeläget att kunna bevara) på en annan dator som står någon annanstans. Det finns ju faktiskt företag som gratis erbjuder lagringsutrymme för detta ändamål. Tidigare använde jag mig av Diino, det utrymme som man disponerade där var visserligen ganska begränsat, ville man ha mer kunde man få det genom att betala för sig. Jag löste det i stället genom att öppna flera konton där så att jag fick plats med så mycket som jag ville spara. Men nu har de slutat med att erbjuda gratis lagring.

I stället har jag gått över till ett annat företag Adrive som gratis erbjuder upp till 50GB lagringsutrymme. Det fungerar fint. Men det tar en förfärlig tid att ladda dit 40GB. Och eftersom man inte kan skicka mer än 1000 filer i taget blir det en massa skickande. Men datorer kan ju, precis som kvinnor och till skillnad mot oss män, göra flera saker samtidigt så datorn blir inte "blockerad" av dessa uppladdningar. Fast den jobbar lite långsammare.

Måndagen den 23 november 2009: Universalinstrument
Teknisk har jag aldrig varit.

"Förr i tiden" kunde man i bibliografier om ingenjörer läsa att "redan som sexåring plockade han sönder familjens väckarklocka". Och om en del av dem med tillägget att "han lyckades även plocka ihop den".

Sådan har jag aldrig varit. Inte det minsta teknisk. Inga väckarklockor. Och inte trimmade jag någon moped. Möjligen beroende på att jag inte hade någon. Men en begagnad Lambretta skoter hade jag i några år innan jag köpte en VW med pengarna som jag tjänade på Nydqvist & Holm efter det att jag hade muckat från lumpen. Inte med något av dessa fordon blev det speciellt mekat.

Vad som är orsak och verkan vet jag inte. Men  några större utsvävningar när det gäller maskiner och instrument har jag inte heller ägnat mig åt, trots allt man kan läsa i diverse reklambroschyrer som kommer i brevlådan. Överhandsfräsar och allt vad det heter.

Ett enda mätinstrument, som jag inköpte redan under tonåren, har följt mig genom livet. Och det har jag haft mycket nytta av i olika sammanhang. Det är ett sk universalinstrument, dvs ett instrument som mäter såväl spänning, strömstyrka och motstånd i en elektrisk krets.

Idag kom det till användning igen. Margarteha ville att vi skulle vara ute i god tid inför advent och vi gick upp på vinden och hämtade ner de elektriska adventsljusstakarna och utomhusbelysningen till balkongen. Senare tillkommer julgransbelysningen.

Ni vet hur det är - varje år man plockar fram dem är det någon eller några lampor som har gått sönder. Antagligen beror det på temperatur- och fuktskilnader tror jag. Resultatet blir att inget av de sju ljusen i ljusstaken lyser eftersom de är seriekopplade. Om det är en enda lampa av de sju som gått sönder så går det ganska lätt att succesivt byta ut en lampa i taget med en som är hel och så hoppas man att hela staken börjar lysa igen. Men om det är två lampor som är sönder (och det vet man ju inte i förväg), så blir det genast värre.

Då är det skönt att ha ett universalinstrument, egentligen ohm-metern i instrumentet, och kunna plocka loss en lampa i taget och se om det går ström igenom just den lampan. Om det inte gör det så är den trasig. Och ersätta den med en hel lampa.

Livet blir mycket enklare!

Fast om jag ska vara helt ärlig så tog jag i somras ut det gamla instrumentet från 1950-talet till sommarstugan och gick och köpte ett nytt att ha här hemma! Då fick jag lära mig att det numera kallas multimeter.

Lördagen den 21 november 2009: SMHI
Det är tur att SMHI finns - även om vi ibland har gnällt på dem när prognoserna inte stämmer in. Tack vare SMHI blev vi via TV förvarnade på att det skulle bli solsken idag lördag. Och att vi borde passa på att njuta av solen eftersom det skulle vara kortvarigt, redan på söndag skulle det gråmulna vädret vara tillbaka.

Så Margaretha och jag hann med att gå ut en promenad i solskenet idag på förmiddagen (och dessförinnan njuta av att solen sken in i vår lägenhet). Det var härligt. Men det var tur att vi inte dröjde för länge med att gå ut. För gråvädret som skulle komma tillbaks i morgon, det har redan kommit nu på eftermiddagen!

Fredagen den 20 november 2009: "Dom har mer pengar i Norge..."
Vi tog en promenad på stan på förmiddagen. Margaretha tyckte att vi skulle ha en lykta på balkongen. När det är så mörkt som det är nu blir ju varje liten ljuspunkt till glädje. Först gick vi in på Clas Ohlsson, där hittade vi en trevlig lykta. Men för säkerhets skulle fortsatte vi runt till några butiker till, vi skulle dessutom ha några andra saker också.

På Åhléns hade de en liknande lykta som på Clas Ohlsson - men inte riktigt lika snygg. Men innan vi ratade den hade jag hunnit kaste en blick på prislappen. Där stod det att lyktan kostade 299 kronor. Det var väl inget konstigt. Men sedan tittade jag en gång till och såg att priset var angivet i flera valutor. Det är ju vanligt numera när butikskedjorna ofta har butiker i ett antal länder. Ibland kan priset stå angivet i fyra-fem olika valutor, inklusive Euro. Här var det bara i två valutor, svenska kronor, SEK, och norska kronor, NOK.

I Sverige kostade alltså lyktan 299 SEK, i Norge 399 NOK. Att en vara kostar olika antal "kronor" (eller vad myntenehten kallas i respektive land) är ju inte konstigt eftersom värdet av dessa "kronor är olika, vilket redovisas i växlingskurserna. Men jag tyckte att priset, angivet i NOK, borde vara "lägre" i antal "kronor" eftersom den norska kronan numera är värd mer än den svenska. Nu har jag kollat på Forex och konstaterar att en norsk krona är värd 1,25 svenska kronor.

Vilket innebär att den lykta som vi i Sverige får betala cirka 300 svenska kronor för, den får norrmännen betala cirka 400*1,25= 500 svenska kronor för.

Jag kunde inte låta bli att lyfta på en del andra varor och konstaterade att det genomgående var så att det begärda priset i NOK var högre än det i SEK. Så jag hejdade en expedit och påtalade saken för honom. Jag sa att det ju inte gjorde mig något om norrmännen får betala avseärt mer än jag, men nog var det lite konstigt. Och vad säger norrmännen, nog måste det väl finnas någon i det landet som har genomfört samma räkneoperation som jag?

Det svar som jag fick på frågan om det inte var konstigt var "Jo, men dom har mer pengar i Norge...".

Underförstått "...så dom bryr sig inte om vad det kostar". Och det är ju så att såväl i Norge som Sverige har vi fri prissättning. Men man ska inte tro att det alltid är företagets kostnader för att tillverka/inköpa och sälja varan som styr priset. Det är vad vi är villiga att betala. Och naturligtvis konkurrensen.

Det skulle vara intressant att höra om någon har försökt att begära att få betala med SEK i en norsk butik...

Men det hela kanske hänger ihop med att norrmännen är så glada över att de numera är rikare än storebror Sverige att de med glädje betalar mer bara för att markera detta. Vad vet jag.

Det finns väl bara en sak att tillägga - och det har Björge Lillelien gjort allra bäst:

 

 

Onsdagen den 18 november 2009: Det här behöver vi just nu!

Antagligen är det inte bara jag som tycker att novembergråddigheten är för urtrist. Visst behöver vi lite sol just nu. Det går ju att fixa på olika sätt. Det bästa är väl en flygbiljett till lämpligt ställe. Om det finns något som hindrar detta får vi väl ta och titta på hur det ser ut i alla fall, här på skärmen.

Egentligen borde jag väl lägga ut en bild som visar hur det ser ut just nu i Thailand, sannolikt sol (även om de väl fortfarande är i slutet av regnperioden i större delen av landet) - om inte tidsskilnaden gör att det är natt där just nu. Men det är väl lite för trivialt. Så i stället väljer jag Sydpolen (eller i varje fall Antarktis, jag antar att den här avbildade stationen ligger en bra bit från själva polen), till och med där har de bättre väder än vi i Falun!

 

Tisdagen den 17 november 2009: Läkerolreklam
Ibland har jag skrivit något negativt om dagens reklamfilmer - men ibland även positivt!. Reklamfilmer är inget nytt, vi kommer ju ihåg de som visades före förspelet (sådana fanns ju förr i tiden) och huvudfilmen på bion. Här är några reklamfilmer som är ännu äldre än jag, den här från 1934:

 

och här några från 1938:

 

 

Här en från 1939:

 

Här några från 1940:

 

 

Om reklamfilmerna förr var bättre eller sämre än dagens får var och en tycka som han/hon vill om. Men vi kan ju konstatera att i dessa gamla filmer vågade man påstå att om man äter Läkerol så blir man inte förkyld. Skulle man säga det idag skulle det nog bli någon sorts anmärkning om att det inte finns vetenskapligt belägg för det. Idag påstår man nog bara att Läkerol smakar gott, tror jag.

Men det som man kan konstatera är att reklamfilmerna förr var mycket längre än dagens. Antagligen beroende på att tidsutrymmet i TV-sändningarna är avsevärt dyrare än på bion i vår ungdom.

Måndagen den 16 november 2009: Vad gör man med en gammal bibel?
När jag skrev lördagens blogg hade jag anledning att plocka fram en bibel och läsa vad som stod där, ja jag plockade fram flera olika biblar för att kunna jämföra. Vi konstaterade då att vi har ett antal såväl biblar som psalmböcker i vår bokhylla, en del av dem är till och med undanstoppade bakom andra böcker för att inte ta för mycket plats. Det finns såväl en jättestor praktbibel med illustrationer som psalmböcker i miniformat att ta med sig i fickan till kyrkan, sådana där jag knappt kan läsa texten även om jag tar på läsglasögonen.

Ibland brukar vi rensa bland böckerna i bokhyllan. Vi säger då att ”den här boken har jag läst, den var inte speciellt bra, jag kommer aldrig att läsa om den, varför ska den då stå här och ta plats?”. Men av någon anledning känns det ”fel” att slänga den bland soporna. Då känns det så skönt att kunna packa ihop en kasse med sådana böcker och bära i väg dem till Myrorna. Med resultat att jag slipper ha dåligt samvete för att jag slänger dem – och dessutom tycker att jag har gjort en god gärning som skänkt dem till Myrorna som förhoppningsvis kan få in en liten slant till ett nyttigt ändamål genom att sälja dem.

Men gamla biblar och psalmböcker som vi ärvt har vi ännu inte lyckats förmå oss att bära i väg till Myrorna. Varför? Ja, kanske är det så att vi tycker att det skulle kännas ”syndigt” på något vis. Trots att jag inte är särskilt religiös och inte speciellt övertygad om Guds existens (men inte heller om hans icke-existens!).

Kanske finns det inom mig ett resonemang som liknar det svar som en person gav när han blev tillfrågad om han trodde på skrock, som att man inte ska lägga nycklar på bordet etc: ”Nej, jag tror inte på skrock – men det är ju dumt att ta några risker”.

Till er som är bättre insatta i vad som är syndigt ställer jag alltså denna fråga: Är det syndigt att slänga en gammal bibel eller psalmbok? Ja, jag menar inte att man skulle riskera att hamna i helvetet. Men ska man ha dåligt samvete om man gör det? Och vad ska man annars göra med dem, ska antalet biblar i ett hem öka successivt för varje generation?

 

Söndagen den 15 november 2009: De mest kreativa företagarna
Själv har jag aldrig varit egen företagare, jag har arbetat hela mitt yrkesverksamma liv inom Vägverket med att se till att vi har bra och fungerande vägar i Sverige inklusive Dalarna. Det har jag varit väldigt nöjd med och stolt över, jag har känt att jag har gjort en viktig insats för samhället. För en bra infrastruktur är ju en förutsättning för att vårt samhälle ska fungera. Liksom en god skola och omvårdnad. Jag tror att de som arbetar inom dessa delar av den sk offentliga sektorn också känner en glädje över att de är nyttiga.

Men ändå har jag känt en beundran för de som har startat eller drivit ett eget företag eftersom jag inser att det räcker inte med att vi ”tar hand om varandra” och skapar en bra infrastruktur inom Sverige, vi måste även producera nyttigheter som vi kan sälja till andra länder om vi ska kunna importera det vi vill ha från dem.

Heder alltså åt dem som vågar starta eget (eller fortsätta driva ett företag som någon annan har startat).

Trots bristande egen erfarenhet inser jag att det är många olika personliga egenskaper som behövs för att driva ett företag. Tro på sig själv, uthållighet, arbetsvilja, kreativitet, en bra affärsidé mm mm.

Det där med affärsidé är ju viktigt. Det gäller att först för sig själv och sedan för andra kunna förklara varför de ska välja mitt företag framför alla andra liknande, dvs vad det är som gör att jag kan ge dem något som är bättre (eller billigare) än vad andra kan. Det är kanske inte så lätt att formulera inom vissa branscher. För tex en frisör räcker det nog med att ”jag klipper snyggare än vad de andra gör”.

En liten detalj där kreativiteten visar sig är när vederbörande företagare bestämmer sig för vad han/hon ska kalla sitt företag. Där har jag insett att det skiljer en hel del mellan olika typer av företag. Advokat- och revisionsbyråer är nog allra minst kreativa i detta sammanhang, ofta räknar de (efter mönster från USA?) helt enkelt upp alla delägarnas namn som ”Andersson-Bengtsson-Carlsson Revisionsbyrå”. Mer fantasilöst kan det väl inte vara. Men det kanske är så att de som har behov av en sådan byrå inte förväntar sig just egenskapen ”kreativitet” utan snarare egenskapen ”kan alla regler” och då kanske namntypen är lämplig. För det är väl så som dessa byråer vill arbeta. Om det inte är en byrå som har specialiserat sig på sk ”kreativa skattelösningar” som ligger just på gränsen till (eller bortom) det lagliga – och då kanske man vill ha just ett sådant tråkigt namn för att verka vederhäftiga inför skattemyndigheterna?

Det är osannolikt att tre bilreparatörer som bestämmer sig för att öppna egen verkstad skulle kalla sitt företag för ”Davidsson-Eriksson-Fredrikssons Bilverkstad”. Även om även de visar sig vara ganska fantasilösa när det gäller företagsnamnet. Söker jag på ”bilverkstad” på nätet hittar jag bland annat:

• RH Bilmek
• Autocenter i Falun
• Autotjänst
• Falu Bilservice

och liknande. Ganska fantasilöst – men säkert väl fungerande.

Den yrkeskår som jag har insett är allra mest kreativa i namnsammanhang är damfrisörer. Där finns det uppenbarligen ingen som helst brist på kreativitet – eller också är det så att de tidigare frisörernas namnval för sina verksamheter sätter en press på nya företagare att vara minst lika kreativa/roliga när de döper sina företag. Söker jag på ”damfrisörer” hittar jag här i trakten dessa namn:

• Hårklippet
• Salong Klipp Till
• Hair ä´re
• Hårfagre
• Hårstråt
• Hårvågen
• Klipp & Fix
• Klippverket Pia
• Vågat Hår
• HårTUFFsen

Även här finns det ju mer enkla namn som ”Evas Salong” och liknande. Men generellt sett kan jag nog tycka att frisörerna (och kanske då i första hand damfrisörerna) är en synnerligen kreativ kår när det gäller att hitta på namn på sitt företag. Och det är väl så, när en kvinna går till en frisör för att få sitt hår fixat vill hon nog ”ha något nytt och kreativt”.

När jag själv går och klipper mig blir det ”som det brukar vara” (även om Margaretha säger att Westin klipper mig väldigt bra). En gång för länge sedan sa jag till min dåvarande frisör att ”så här har min frisyr sett ut ett antal decennier nu, kan du hitta på något nytt åt mig?”. Han tittade en stund på mitt hår och svarade sedan ”Nej”.

PS: När det är en så här gråtrist novemberdag som här i Falun idag, då passar det väldigt bra med en gryta med rotfrukter och falukorv. Enkel och mumsigt. Man bli varm inombords.

Lördagen den 14 november 2009: Textrevisioner och Fader vår
Det var så trist väder idag så när jag sa till Margaretha att ”nu går vi ut en promenad runt kvarteret så att vi kan dricka kaffe när vi kommer in” så la jag till ”men det regnar ute så jag tycker att vi tar kaffe i alla fall, utan promenad”. Så det gjorde vi.

Då passade vi på att lösa korsordet i torsdagens Falu-Kuriren. Vi gjorde det på det vanliga sättet, dvs en av oss, den här gången Margaretha, löste det till 90% varefter hon lämnade över det till mig med orden ”Här är några bokstäver kvar till dig, de klarar inte jag”. Jag fyllde i dem – alla utom ett som inte heller jag klarade av.

Det stod ”BLEV FLISA I MATT 7:3”, lösningen skulle vara på fem bokstäver. Den första bokstaven skulle vara ”T” eftersom ”FEL” borde ge ”OLAT”. Sedan var det en tom ruta som följdes av bokstäverna ”A”, ”N” och ”D”. Vi försökte med alla bokstäver i alfabetet men tyckte inte att vi fick till det.

Att tjuvkika och se vad som står i Matt 7:3 tycker jag är fusk – men till slut gjorde vi det. I sonens konfirmationsbibel. Där stod det så här:

”Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte ser bjälken i ditt eget?”

Varvid jag insåg att i min egen konfirmationsbibel, som var tryckt före den senaste bibelrevisionen, stod det ”grandet” i stället för ”flisan” och att ”grand” alltså var lösningen. Och ”olat” som lösning på ”fel” skulle vara ”olag”.

Jag funderade lite över hur många olika språkmässiga versioner av Bibeln som vi har haft sedan den första gången översattes till svenska på 1500-talet. Texten har väl förändrats för att vi lättare ska förstå vad som menas.

Precis som när jag tar fram Nationalencyklopedin kunde jag inte låta bli att läsa lite vid sidan om det som jag egentligen hade slagit upp Bibeln för. Och hittade då Jesus liknelse som handlade om huset på berggrunden och huset på sanden. Så här stod det i sonens upplaga:

Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade, och raset blev stort.

I min Bibel hade det stått ”hälleberget” och ”lösan sand” om jag minns rätt. Ingen större skillnad alltså.

Då började jag att fundera. När Jesus (och andra personer) använde liknelser var det ju för att göra det lättare för människorna genom att ge en bild av något som de förstod, något som låg nära deras egen vardag, något som de kände igen. Men att ett hus som är grundlagt på sand skulle rasa samman på grund av naturkrafterna är inget som jag har oroat mig för, jag har inga minnesbilder av att detta är ett vanligt problem för husbyggare. Det enda som jag faktiskt kommer på, och som liknar Bibelns berättelse, är väl Stora Stygga Vargen i Disneys version som blåser omkull de Tre Små Grisarnas hus. Men det är ju en saga.

I själva verket är väl sand ganska bra att grundlägga ett hus på, friktionsmaterial som det är. Kohesionsmaterial som lera och silt däremot kan väl vara sämre. Är det så att man i de översättningar från grekiskan (som väl Bibeln ursprungligen skrevs på) och därefter textrevisioner som har gjorts har fjärmat sig från den tekniska innebörden? Eller är det så riskfyllt att bygga på sand i Mellanöstern? Eller kan det vara så att det grekiska ord som användes från början egentligen syftade på en annan och sämre jordart än sand?

Sedan bläddrade jag någon sida framåt i boken (ja, vad som är fram och bak i en bok får ju var och en tycka vad man vill om, det är väl lika diskutabelt som om ljuset brinner upp eller ner). Då hittade jag Fader Vår med sin nuvarande lydelse:

Så ska ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden, liksom i himlen. Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

Även här är det lite revidering från den version som jag har i huvudet, men innebörden är naturligtvis densamma. Men det som jag alltid har tyckt vara konstigt, det är lika konstigt fortfarande. Om inte ännu mer konstigt i den nya versionen.

Det handlar om meningen ” Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. När jag läser eller hör detta kan jag aldrig låta bli att undra. För i mina öron blir betydelsen ungefär att "vi människor har redan varit duktiga och förlåtit dem som är skyldiga oss något och nu ber vi Gud att följa vårt goda exempel och förlåta oss". Dvs att vi är ett föredöme för Gud. Så tycker jag inte att vi människor framställs i något annat sammanhang i Bibeln. Och dessutom tror jag inte att vi är så speciellt bra på att förlåta så att vi därigenom skulle vara ett föredöme för Gud!

Det som jag tycker att Jesus rimligen borde ha menat är väl att ”vi ber dels Gud att förlåta oss och dels att han hjälper oss att förlåta de andra”. Men hur jag än försöker kan jag inte läsa in den betydelsen i formuleringen.

Är det bara jag som har svårt att fatta detta? Det borde väl ha funnits många andra som har funderat på motsvarande sätt under de fem hundra år som gått sedan Bibeln översattes till svenska?

Fredagen den 13 november 2009: Vilken är världens bästa låt?
Hu - egentligen ska man väl inte skriva någon blogg idag. Eller göra något annat heller överhuvudtaget. Utan dra täcket över huvudet, det är ju fredagen den 13, och ligga kvar i sängen tills klockan har slagit 24.00.

Men ändå. Vilken är världens bästa låt? Och vilken är världens bästa bok? Sådana frågor ställs ibland. Går de att svara på? Ja, jag tänker i varje fall inte försöka att göra det. Om det går att göra genom en stor omröstning bland jordens hela befolkning vet jag inte. Antagligen blir det väl i så fall Bibeln eller Koranen. De som är troende vågar väl inte svara annat. Om de anser att de böckerna är skrivna av Gud så borde de ju rimligen vara bäst.

Så jag tänker inte ge er något tips. Men när det gäller filmer är det kanske enklare. I varje fall finns det inte lika ohyggligt många. Trots det har jag själv inget förslag på vilken som skulle vara världens bästa film. En orsak till att jag inte vågar uttala mig är det logiska resonemanget att jag ju inte har sett mer än en mikroskopisk andel av alla filmer som har producerats i världen.

Men det finns personer som påstår att de vet vilken avslutningsscen som är den bästa. Somliga av dessa personer anger en film som tillhör en kategori filmer, den sk spagettivästern, som hade lågt anseende när de producerades. Men som numera nästan accepteras i finrummen. Den film som de brukar peka på är Sergio Leones Den gode, den onde och den fule med Clintan i huvudrollen. Här har ni det som anses som den bästa finalscenen, dvs Duellen (om man nu kan ha en duell med tre personer inblandade).

 

Dessutom är ju skådespelaren som spelar den onde, Lee van Cleef, till utseendet väldigt lik en av mina tidigare arbetskamrater som ansvarade för beläggningarna på Dalarnas vägar. Så jag känner mig "hemma" i den scenen, speciellt som en annan av mina bekanta, han som numera bor i Hammarby Sjöstad, är väldigt lik Clintan.

 

Torsdagen den 12 november 2009: Så insåg jag att jag inte tillhör målgruppen…
I går kväll tittade vi på ett program på TV8, Edward Bloms Gästabud, där gamle Jan-Öjvind Svahn från Fråga Lund blev bjuden på kotunga (fast djuret i mataffären byter kön till oxe) och råkor.

Eftersom det var TV8 var det ett antal reklaminslag i programmet. Vid några tillfällen har jag här i bloggen kommenterat TV-reklam på ett kanske lite nedsättande sätt (och då är jag väl inte särskilt originell). I första hand kanske är det reklam för hår- och hudvårdsprodukter som jag har tyckt vara själsdödande, såväl för tittarna som (och kanske framför allt) för de som gör reklamen. Alltså sådana där inslag som avslutas med att en kvinnoröst viskar ”Beacause you´re worth it!”.

Men i ärlighetens namn finns det ju en del bättre reklaminslag också, sådana som satsar på att vara roliga. Glädjande nog är det ofta svenska företag och svenska produkter som det handlar om vilket rimligen innebär att det är svenska reklammakare som har gjort filmerna. Heder åt dem! ICA:s långa reklamserie är en av dem.

Bland reklamen som jag såg i går ingick sådan för bilmodellen Nissan Qashqai. Där dessa bilar uppträdde som skateboard-brädor ("rullbräda" tycker Språkrådet att man ska säga - men där tror jag inte att de har haft någon framgång), snurrade runt i luften och åkte på sk ”rails”. När jag letade på Youtube hittade jag inte just det inslaget men väl ett annat om samma bil och med samma upplägg, dvs här är det en jättemänniska som använder bilen som bräda.

 

Tidigare har jag för mig att jag har sett reklam för någon bil som har förvandlats till ett rovdjur, en spindel, en krokodil mm, precis som de där leksakerna ”Transformers”. Jag vet inte vilken bilmodell som det handlade om men skulle inte bli förvånad om det var samma som den nu aktuella.

 

Jag förstod inte hur någon skulle kunna lockas att köpa en bil baserat på den larviga och barnsliga reklamen. I varje fall inte jag.

Men sedan insåg jag hur det förhåller sig. Reklammakarna riktar in sig på olika ”segment” av marknaden med olika filmer och använder olika budskap beroende på vilken kundgrupp som man vänder sig till. Argumenten i dessa budskap för att köpa en bil kan till exempel vara

• ekonomi
• miljö
• häftighet
• bekvämlighet
• trygghhet/säkerhet

Den här filmen skulle nog betona begreppet ”häftig” antar jag. Och den var alldeles garanterat inte inriktat på gruppen ”logiskt tänkande pensionär som vill ha en bekymmersfri bil”. Utan i stället mot den grupp av ungefär trettioåriga män vilka som ungefär åttaåring lekte med just transformers-leksaker och som från tioårsåldern har åkt skateboard.

Det var alltså inte alls meningen att jag skulle uppskatta reklamen, den var inte avsedd för mig!

Jag vet ju inte hur de som lekte med transformers som barn uppskattar budskapet. Men det var sannolikt väldigt många av småpojkarna som lekte med just dessa leksaker. Så det kanske var rätt tänkt att göra en sådan film. Men att låta bilen ”bli” en skateboard-bräda, kan det verkligen vara så lyckat? Som jag minns det har det alltid funnits några pojkar som har ägnat sig åt brädåkning (och de som har gjort det, de har gjort det väldigt intensivt). Men, som jag har uppfattat det, har de alltid varit väldigt väldigt få till antalet. Kanske högsten eller två i varje skolklass. Att då satsa på speciell reklam för just denna kundgrupp kan inte vara speciellt lönsamt. Har jag fel?

Onsdagen den 11 november 2009: "Programmet svarar inte"
Händer det för dig också? När du håller på och gör något på datorn så kan det hända att den "stannar upp". Dvs det händer ingenting - mer än att det där lilla timglaset fortsätter att låta sanden rinna i evighet. Inget händer. Och när du försöker stänga något genom att trycka på "X-et" uppe i högra hörnet så händer inte heller något.

Antagligen beror det ju på att jag har gett för många kommandon efter varandra. Då återstår bara en sak - att samtidigt trycka på Contr-Alt-Del. När jag gjort det kommer det, efter ett antal sekunder, upp nedanstående skylt på skärmen:

Varpå jag trycker på knappen "Avsluta aktivitet". Då kommer en ny skylt upp:

Då trycker jag på "Avsluta nu". Att trycka på "Avbryt" är ingen mening för då kommer jag tillbaks till det läget där inget händer. Efter ytterligare ett antal sekunder kommer det upp en ny skylt:

Om jag då väljer att trycka på "Skicka felrapport" så dröjer det återigen ett antal sekunder, sedan kommer denna skylt upp.

Varefter jag stänger. Så jag klarar av att avhjälpa problemet (ett annat alternativ är ju att dra ur elkontakten ur väggen).

Men det är en sak som jag har undrat över. Det är felrapporten. Vart skickas den? Vem tar emot den? Och vad gör vederbörande åt saken? Kan någon förklara för mig?

Numera bryr jag mig inte om att skicka någon felrapport, då går det fortare att avsluta.

Tisdagen den 10 november 2009: Scarborough Reef
Vid årsskiftet kommenterade jag några små länder (27 december 2008 Malteserorden, 28 januari 2009 Transnistrien och 29 januari 2009 Ladonia) som på olika sätt existerar och ändå inte existerar.

När jag nu åter, efter femtio år, har börjat intressera mig lite för amatörradio har jag insett att i den världen finns det ett stort antal ”länder” som jag aldrig har hört talat om i andra sammanhang. Fast begreppet ”land” är kanske inte helt riktigt, tydligen har ”amatörradiovärlden” insett detta och under de femtio år som jag varit borta därifrån döpt om det till ”enheter” ("entities"). Sålunda kan delar av ett land, som ligger på ett visst avstånd från ”moderlandet” räknas som ett eget land. På det sättet räknas Hawaii och Alaska som egna länder trots att de ju är stater i USA precis som alla de andra staterna.

Eftersom många radioamatörer strävar efter att ha haft kontakt med så många olika länder som möjligt förekommer det expeditioner till diverse underliga öar, bara för att prata i radio därifrån. Och att åka till en liten mysig ö i Stilla Havet och prata radio skulle jag också kunna tänka mig – under förutsättning av att jag hinner bada och sola en del också. Och att jag hittar en lämplig finansiär.

Ett av de minsta av dessa ”länder”, som har godkänts som ”enhet”, är Scarborough Reef. Detta ”land” ligger i Sydkinesiska sjön (se det filippinska namnet Panatag på kartan) och utgör en triangelformad kedja av rev och öar (huvudsakligen små klippor) med en omkrets av 55 km och en yta av 150 kvadratkilometer. Innanför revet finns en lagun på 130 kvadratkilometer och ett djup på cirka 15 m. Ett antal av dessa öar är mellan 0,5 och 3 m höga, många av dem ligger precis under vattenytan vid högvatten. (Uppgifterna och kartorna från engelska Wikipedia).

Öarna är naturligtvis obebodda men vattnen runt reven är tydligen väldigt fiskrika, dessutom tror man att det kan finnas olje- och gasfyndigheter under botten. Detta gör att såväl Kina (sedan 1279!) , Taiwan som Filippinerna gör anspråk på området. Eftersom området är omtvistat har man inom amatörradiovärlden ansett att det tills vidare ska räknas som ett eget land. Varför man under de senaste femton åren har genomfört fyra expeditioner dit för att prata radio, den senaste under 2007. Här är några bilder från den – så du kan förstå hur landet ser ut och vad radioamatörer kan ta sig för! (Thanks to the BS7H expedition via AA4NN for allowing me to use theese pictures!)

Stationen på Klippa 1

Stationen på Klippa 4

Naturligtvis behövde de en båt att sova på!

Deltagare i expeditionen var 16 radioamatörer från Kina, USA, Singapore, Tyskland – och en från Finland. Mellan den 29 april och den 2 maj 2007 hade de cirka 45000 kontakter med nästan 18000 olika radioamatörer runt om på jorden. Från fyra olika radiostationer på fyra olika små klippor i revet. Du kan läsa mer om expeditionen här.

Här kan du se en film från motsvarande expedition 1997:

 

Varför området av oss västerlänningar kalls Scaraborough Reef vet jag inte (kineserna kallar det för  黃岩島 Huangyan Dao och filippinarna för Panatag) men man kan väl gissa att ett engelsk lord, befälhavare på ett fartyg som seglade förbi på 1700- eller 1800-talet, ”upptäckte” och namngav det efter sin hembygd. Annars är ju Scarborough en stad och ett område i östra England, mest känt för att det på medeltiden hölls en marknad där under 45 dagar varje år, Scarborough Fair och sången om den. Här nedan i Simon and Garfunkels version.

 

Lördagen den 7 november 2009: Robin Skavlan
De chefer som har ansvaret för att fastställa de sk programtablåerna på SVT, de måste vara sadister. Någon annan förklaring kan jag inte tänka mig.

Att lägga två sk ”pratprogram”, där en programledare sitter och intervjuar några inbjudna personer, två dagar i rad är kanske i och för sig varken konstigt eller sadistiskt.

Men att till fredagskvällen lägga ”Skavlan” där en försynt och tillbakadragen programledare lyckas få de inbjudna personerna, som verkligen har något att säga, att fylla ett intressant och meningsfyllt program. Och dagen därpå i ”Robin” låta en flamsig programledare uppta större delen av programmet med egna skämt när han pratar med inbjudna gäster, vars enda konkreta budskap var att korvkiosken i Knivsta ska läggas ner.

Det är ju som att i förväg avrätta Robin Paulsson. Jag kan inte tänka mig ett annat motiv än programtablåläggarnas sadism för att göra så mot honom. Och mot tittarna.

Fredagen den 6 november 2009: Kyndelsmäss
För några år sedan slopades Annandag Pingst som helgdag i utbyte mot att Svenska Flaggans Dag blev Nationaldag och därmed helgdag. Jag kommer ihåg att det var en del sura kommentarer vid en kafferast på arbetet då, man ville inte ”förlora” en långhelg genom att Annandag Pingst skulle försvinna. Dessutom var ju Annandag Pingst alltid en måndag medan Nationaldagen ibland kommer att inträffa på en lördag eller söndag, som ju ändå är en ledig dag. Det senare har man tydligen i en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter åstadkommit kompensation för.

Vi frågade oss på kafferasten varför vi firar Annandag Pingst, det visade sig att nästan alla hade väldigt diffusa begrepp om detta. Varvid slutsatsen blev att det kanske var ganska vettigt att slopa firandet av denna dag om vi inte visste varför vi firade.

Till slut var det någon som var lite mer religiöst lagd som kunde förklara vad pingsten innebar. Om du är lika okunnig som de flesta av oss var kan du få en förklaring här eller här.

Att jag kom att tänka på detta beror på att en av Margarethas arbetskamrater i går, i snålblåsten med snöflingor i luften, cyklade ner till oss från Herrhagen och överlämnade en filéad gädda, som hennes man hade fiskat. Tillsammans med gäddan fick vi ett recept på hur man kunde laga till den i ugnen (”så att den inte smakade gädda” sa hon). Enligt receptet skulle man ha kyndel i rätten. Varken Margaretha eller jag hade något minne av att vi hade använt kyndel i någon maträtt så jag fick slå upp det på nätet. Där hittade vi följande utlåtande:

Vår kyndel kommer främst från Öst- och Sydeuropa och är en urgammal aromatisk kryddört med smala mörkgröna blad och små lilavita läppblommor. Doften är ljuvlig. För att nu inte tala om den utsökta smaken, som påminner om timjan men med en dragning åt peppar. Kyndel kallas också ibland för just "pepparört". På tyska heter kyndel, Bohnenkraut, (bönört), därför att den ofta används i olika bön- och ärträtter.

Hos oss är den kanske mer känd som korvkryddan, men förtjänar ett bättre rykte än så. Kyndel är utmärkt till grönsaksrätter, till såser, fisk och skaldjur. Strö lite kyndel över soppan och den får en extra lustfylld dimension. Och inte bara maten, om vi får tro de gamla myterna. Kyndel, som troligen fått sitt namn efter den grekiska kärleksguden "satyren", sägs kunna tända även andra lustar.

Därefter konstaterade Margaretha att det finns något som heter Kyndelsmäss – vad har det med denna krydda att göra? Det visade sig att det inte hade något alls samband.

Kyndelsmässodagen, Jungfru Marie kyrkogångsdag, Herrens frambärande i Templet, är en festdag i kyrkoåret ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Den iakttages av de flesta kristna samfund, och är en av de äldsta kristna festdagarna. Händelsen, som härrör från judisk tradition, skulle ha ägt rum på den 40:e dagen efter barnets födelse. Fyrtio dagar efter den 25 december, som är dagen på kyrkoåret då minnet av Jesu födelse firas, blir den 2 februari som också bär namnet kyndelsmässodagen i den svenska almanackan. Sedan 1772 firas kyndelsmässodagen i Sverige på söndagen närmast före eller efter 2 februari. Kyndelsmässodagen avslutar jultiden på kyrkoåret och kallas därför ibland för lilla julafton. I länder som följer den gregorianska kalendern och där dagen inte är en förpliktad helgdag firas den alltjämt den 2 februari. Gammelkalendariska ortodoxa firar den i stället den 15 februari, och en del kyrkor firar dagen den på 2 februari närmaste söndagen.

Kyndelsmässodagen har fått sitt svenska namn av den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag (lat. festum candelabrum eller missa candelarum). Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss (jfr engelskans candle) och har omvandlats till den svenska benämningen kyndelsmässa. Dess engelska namn är likaså Candlemass, och även på andra språk förekommer ordet "ljus" i namnet på dagen, till exempel på polska.

Alltså inget som helst samband med örtkryddan.

Torsdagen den 5 november 2009: November!
Klockan är kvart i tolv på förmiddagen. Enstaka snöflingor hänger i luften, det verkar som om de tvekar att falla ner till marken och upplösas i en våt fläck.

Under den senaste tiden har jag frågat ett ganska stort antal människor om vilken årstid som de föredrar. Svaren har varit olika. En del svarar (som jag själv) att sommaren är meningen med livet, andra att det är våren som är ljuvligast för då ligger allt det vackra framför en (det resonemanget förstår jag). Ytterligare andra att hösten är bäst. Där har de olika motiv, somliga förklarar att de klara dagarna med frisk luft och alla vackra färger på lövträden i september och oktober skänker dem glädje, andra hänvisar helt enkelt till älgjakten.

Slutligen är det många som tycker att den vita vintern när man plockar fram skidor är härligast. Och till vintern räknar man med även december. Visserligen, säger man, är det inte så ofta som det är någon snö redan då men det blir så fint när vi människor plockar fram och tänder alla ljus i förnstren och på gatorna.

Så det finns förespråkare för alla årstider och nästan alla månader på året. Med ett enda undantag. Jag har inte träffat någon som har framhållit november som en tid som de gillar. Tvärtom har många påtalat det bedrövliga med november, mörkt, grått och trist. Dessutom vet man att det tar ett bra tag innan det blir någon förändring och ljusning, först med snön och senare med solen. Tills vidare blir det bara mörkare och mörkare. ”Egentligen borde man dra ner rullgardinen och gå i ide under november” var det någon som sa.

Så är det kanske. Själv delar jag helt den uppfattningen.

Det konstiga är ju att det på andra ställen på jorden just nu, när vi har det så mörkt och trist, finns helt annat klimat. Ja, konstigt är det ju inte, vi vet ju hur jorden rör sig runt solen och att jordaxeln lutar och att vi därför får årstider, men det känns konstigt att det samtidigt kan vara så olika på olika ställen runt klotet.

För ett tag sedan kommenterade jag tåget som går mellan gruvstaden Newman och hamnen i Port Hedland i Australien. Jag hade hittat en film på Youtube som påstod att det var världens längsta tågset. Men man vet ju hur lätt det går att manipulera såväl fotografier som filmer (se tex filmen om Bruna Kammerls hopp) så jag skrev till turistbyrån i Newman och frågade om filmen var sann eller om den var ihopklippt. De svarade att visst var den sann, och med kommentaren ”skulle Guiness ha fel?”. Så då får vi tro på det.

Hur som helst, jag klickade på länken till turistbyråns webbplats och konstaterade att just nu, när detta skrivs och snöflingorna dallrar över Faluån, då har de 35,6 grader C, klock 17:07 på eftermiddagen. Det var över 38 grader för någon timme sedan!

Så här ser gruvan ut, världen största dagbrott för järnmalm:

Torsdagen den 5 november 2009: Världens längsta personbil
Häromdagen kunde man i lokaltidningarna läsa om att en försäljare var på besök i Borlänge. Han  skulle försöka sälja en sådan där extra lång bil till något taxiföretag eller någon annan som kunde vara intresserad av att köpa en och sedan skjutsa folk vid bröllop eller liknande tillställningar. 1600 kr i timmen skulle det visst kosta att bli körd i den. Jag tror att bilen var en sådan här:

När jag skrev min kommentar ovan om världens längsta tåg gick jag in på Guiness Rekordboks webbplats. Då hittade jag en notis om det som anses vara världens längsta personbil. Jay Ohrberg i Burbank, Kalifornien, lät bygga den. 100 fot lång, har 26 hjul och inbyggd jacuzzi-bad, simbassäng med trampolin, helikopterlandningsplatta (!) och en "king-zise-säng" mm mm. Bilen är naturligtvis byggd för att användas vid filinspelningar och liknande jippon.

 

Onsdagen den 4 november 2009: "Jag är för gammal för det..."
Ibland hör man människor i vår ålder försvara varför de inte ännu har skaffat någon dator (eller använder sig av den på Internet) med att de är för gamla för att använda den nya tekniken. Och så kan det ju vara. Inte för gamla för att kunna lära sig något nytt men för gamla för att ha lust att lära sig något nytt. För man blir nog aldrig för gammal för att kunna lära sig något nytt om man bara har kvar lusten att lära sig.

Jag tänkte på det i dag när jag pratade med en svensk man som bor i England. Att jag kom att prata med honom berodde på att jag för ett år sedan förverkligade det som jag egentligen ville göra när jag var i tonåren, dvs skaffade mig licens för att inneha en amatörradiostation. (Se min berättelse på sidan om Nostaligiminnen). I somras satte jag upp en antenn mellan två trädtoppar vid sommarstugan och har under sommaren pratat med en del andra radioamatörer på olika delar av klotet.

Fast nu i november är det ju inte lika mysigt i en sommarstuga som det är på sommaren, därför åker vi inte dit lika ofta. Så när vi åkte hem i söndags tog jag med mig stationen. I går hängde jag upp en enkel antenn utanför balkongen, trots att den hänger väldigt lågt så fungerar den hyfsat, kanske delvis beroende på att den hänger över vattnet i Faluån, vilket på något sätt är positivt för möjligheten att nå ut (fråga mig inte hur, jag är inte bra på elektroteknik!).

När jag idag på förmiddagen hade pratat med en tysk station blev jag uppropad av en svensktalande man och vi pratade en lång stund, ända tills han måste avbryta för att ta alla sina förmiddagspiller. Han berättade att han var utlandssvensk, hade arbetat i olika svenska och internationella företag hela livet, varit gift med en engelska, nu bodde han i Poole på den engelska sydkusten. Men precis som jag bodde han i en lägenhet där han hade svårt att få up en antenn. Så istället hade han tillgång till en förhållandevis stark amatörradiostation i Schweiz. Med den sände han, sittande på den engelska sydkusten, med hjälp av fjärrstyrning genom Internet och pratade via Internet och Skype, det där programmet som gör att man kan ringa gratis på Internet.

Jag tyckte att tekniken är fantastisk. Men det mest fantastiska var att han var 89 år gammal (fast det kunde verkligen inte höras på honom, han lät som en 50-åring!).

Med tanke på hur förhållandevis kort tid som Skype har funnits (mindre än tio år) så måste han ha varit över 80 år när han skaffade sig denna möjlighet. Och han hade inte varit verksam inom elektroteknikbranschen, poängterade han.

Kunde han lära sig fjärrstyra en radiosändare och prata via datorn så kan nog alla läsa sig hantera Internet - bara de vill.

Poole - här satt han

Schweiz - här står sändaren

Sedan kan man kanske fundera över det här med amatörradio, dvs hur meningsfullt som det är när Internet finns med alla de möjligheter till kommunikation som det för med sig... Men det är en annan femma.

Lördagen den 31 oktober 2009: Rock-Ragge

I går kväll tyckte vi att vi inte skulle laga kvällsmat, Margaretha och jag. Så vi gick ut och åt i stället. ja, en ganska väsentlig anledning till att vi lyxade till det var natutrligtvis att Margaretha hade köpt ett häfte med kuponger som innebär att vi kan äta två för samma pris som en.

Eftersom vi är bekväma och tycker att det är himla skönt att kunna promenera till restaurangen (och ännu bättre att kunna promenera hem efteråt), vilket naturligtvis förutsätter att man bor inne i centrum som vi gör, så valde vi att gå till Mariannes. Det skulle vara uppträdande där senare på kvällen, vilket innebar inträde, men eftersom vi bara ville ha lite mat gick vi dit vid sextiden, då var det inget inträde (uppträdandet skulle inte börja förrän 22.00!).

När vi satt där och åt, det var mycket gott, så kom musikerna in som skulle uppträda senare och körde lite "sound-check" och uppvärmning. Då sa Margaretha "Men är det inte han, Rock-Ragge? Finns han fortfarande?". Och visst var det Rock-Ragge. Vi var lika förvånade båda två. Han körde just Be-Bop-a-Lula som uppvärmning. Här har ni den och några till:

 

 

 

 

 

Fredagen den 30 oktober 2009: Volvos värde varar?

Kommer ni ihåg den där lilla nyckelringssnurran som hade några krumelurer inristade på vardera sidan. Dvs obegripliga tecken. Men när man snurrade på den så trädde texten fram: ”Volvos värde varar”.

Nu verkar det som att det blir det kinesiska företaget Geely som kommer att ta över Volvo. När det först började pratas om en kinesisk köpare av Volvo var jag spontant starkt ifrågasättande till det lyckliga i en sådan överlåtelse. ”Varför ska ett kinesiskt företag ha en bilfabrik i höglönelandet Sverige?” var min fråga och misstanken var naturligtvis att de inom en ganska snar framtid kommer att flytta verksamheten till Kina där löner är avsevärt lägre.

Idag har jag nog en tendens att svara på samma sätt som den volvoanställde som blev intervjuad i TV: ”Finns det något annat och bättre alternativ?”. Och det verkar ju inte som att det finns det. Kinesiska ägare är alltså rimligen bättre än en nedläggning.

En uppgift som fick mig (och sannolikt många med mig) riktigt förvånad var den att det i Kina idag finns cirka 50 st biltillverkare. Skulle jag gissa så hade jag gissat på två eller tre, högst fem. Eftersom jag inte känner till namnet på någon av dem. Jo, numera känner jag ju till Geely.

Men så började jag att fundera. Vi brukar ju säga att Kina utvecklas snabbt just nu men att landet ändå ligger cikra 50 år efter oss i Europa, om man ser till helheten. Det innebär att de utvecklingsmässigt borde ligga ungefär där Europa låg 1950-talet. Och vid den tidpunkten fanns det faktiskt många biltillverkare i Europa. Jag räknade efter vilka som då var aktiva på en lista på Wikipedia och kom fram till att det få fanns ungefär 60 biltillverkare runt om i Europa (som ju har ungefär hälften så många invånare som Kina har). En del av dessa var visserligen små tillverkare av sportvagnar eller lyxbilar - men det fanns alltså ändå väldigt många tillverkare av "vanliga" bilar.

Kommer ni ihåg de här:

Standard Vanguard	Dyna Panhard
Morris Minor	Simca Aronde
Borgward Isabella - "Hon dansade en sommar"	Tatraplan

Så det kanske inte är så konstigt att de har femtio biltillverkare i Kina.

Sedan sägs det också att den kinesiska regimen vill att dessa biltillverkare inom de närmaste åren förvandlas till cirka tio stora tillverkare (och när man i Kina säger ”stora”, ja då menar man säkerligen STORA). Och det är ju precis den utveckling som skedde i Europa under andra halvan av 1900-talet.

Numera finns ju även Stig Oskar Hellbergs variant av fortskaffningsmedel:

Torsdagen den 29 oktober 2009: Har du en livförsäkring på din fru?
Under den senaste tiden har det varit en hel del rabalder om livförsäkringar, det är Folksam som har sänkt värdet på sin grupplivförsäkring. Avsikten med den och liknande försäkringar är uppenbarligen en vilja att inte ligga sina efterlevande till last ekonomiskt, dvs det ska finnas pengar att betala en rimlig begravning. Anledningen till att man sänker livförsäkringsbeloppet har angetts till att det tecknas alltför få nya sådana försäkringar. Vilket väl i sig är positivt, som jag uppfattar det så innebär det att folk numera har pengar på banken (eller andra tillgångar) så att det inte känns som ett problem att kunna finansiera en begravning. (Ja, det skulle ju även kunna betyda att de inte bryr sig om en anständig begravning eller tycker att de efterlevande får finansiera det bäst de vill. Men så krassa tror jag inte att folk i allmänhet är).

Men bortsett från dessa grupplivförsäkringar på förhållandevis små belopp – vem tecknar idag en livförsäkring? Är det bara i engelska deckare som det förekommer? Där är det ganska vanligt att den avlidne har en livförsäkring på ett högt belopp som tillfaller någon person. Som därigenom naturligtvis blir misstänkt för att ha mördat vederbörande. Och ofta har beloppet höjts en relativt kort tid annan personen avlider.

Jo, jag kan tänka mig att en familjefader, som har stor inkomst (men ingen förmögenhet) och som är ensamförsörjare där hustrun är hemma och tar hand om ett antal barn, tar en livförsäkring på sig själv för att känna sig trygg att familjen kan leva ett förhållandevis gott liv om han skulle gå bort i sjukdom eller olycka.

Men det kan ju inte vara så vanligt. Numera är ju det vanliga att båda parterna i ett äktenskap eller samboförhållande är självförsörjande. Även om det ofta är så att mannen har högre inkomst.

Men att ta en livförsäkring med ett belopp på någon eller några miljoner kr på sin fru – varför gör man det? Om man inte har för avsikt att "hjälpa" henne till "den andra sidan" - och det tror jag inte är någon vana hos svenska äkta män. Ja, tro nu inte att jag på något sätt vill nedvärdera kvinnans roll i familjen, det är inte så jag menar. Men förekommer det överhuvudtaget i någon större utsträckning? Är det någonnuvarande eller fd försäkringstjänsteman som kan berätta för mig?

Jag gissar att det är ganska ovanligt i Sverige men kanske mer vanligt i andra länder där man fortfarande har hemmafruar. Varför jag tror det? Jo, om jag slår upp ”livförsäkring” på svenska Wikipedia så står det sju rader. Gör jag motsvarande på engelska Wikipedia så är artikeln närmare tio skärmbilder lång.

Och jag har inget minne av någon svensk deckare där det har varit en livförsäkring inblandad.

Det fiktiva Midsomer County - där går det att sälja livförsäkringar! Karta från Daily Mail.

(PS med anledning av kartan över Miodsomer County: I början tyckte jag att Morden i Midsomer var en jättebra deckarserie. Numera tycker jag att intrigerna är alltför krystade. Oftast får de leta sig tillbaks 25-30 år i historien för att hitta den ursprungliga anledningen till att ett mord begås idag. Det verkar lite för långsökt. )

(För övrigt har jag noterat att i Sverige man numera använder ordet "ekonomiskt oberoende" i en annan betydelse än i engelska filmer och böcker från förkrigstiden, dvs det enda ställe där jag tidigare har träffat på det. Nu betyder det i Sverige att en kvinna kan försörja sig själv genom eget arbete och inte är ekonomiskt beroende av att bli försörjd av en man. I de gamla engelska filmerna och böckerna var innebörden att man hade ett så stort kapital att man kunde leva på avkastningen av detta och inte behövde befatta sig med sådana futtiliteter som förvärvsarbete).

Onsdagen den 28 oktober 2009: Reklamens språk
Tidigare har jag nog någon gång uttalat mig lite nedsättande om folk som gör reklamfilmer att visas i TV, framför allt om hårshampo och hudvårdsprodukter. Eller kanske inte nedsättande, snarare ”tycka-synd-om”.  Med andra ord har jag haft svårt för att se hur de på sin dödsbädd ska kunna tänka tillbaks på vad de har gjort för meningsfullt med sitt liv. Fast jag inser att reklam för schampo och hudvårdsprodukter nog inte är vad man gör hela sitt liv inom reklambranschen, så fort man har fått lite mer meriter kanske man övergår till andra uppgifter?

Hur som helst har jag sett ett reklaminslag där jag faktiskt blivit lite imponerad av den som har åstadkommit upplägget. Det var nämligen väldigt smart utformat. 

Varan som man gjorde reklam för var ett bantningsmedel (nej, jag tänker inte nämna namnet). Men man påstod inte att användaren kommer att minska ett visst antal kilo i vikt eller bli ett visst antal centimeter smalare i midjan om han/hon använder medlet. Sådant är knepigt, det är lätt att bli anmäld för falsk marknadsföring av någon som inte går ner i vikt.

I stället lovade man att medlet skulle öka den viktminskning, som man själv åstadkommer, med 50%. Om jag med egna åtgärder går ner två kg så kommer användningen av detta medel att göra att jag går ner ytterligare ett kilo, dvs totalt tre kilo. Med en sådan reklam är det ju omöjligt att påstå att medlet inte håller vad det lovar. Går man inte ner något alls, ja då beror det ju på att ytterligare 50% av noll blir noll. Går man totalt ner ett kilo så kan tillverkaren hävda att utan medlet skulle jag bara ha gått ner 2/3 kg. Och alltså har medlet fungerat som utlovat. Det går ju inte för mig att motbevisa något annat, det finns ju bara ett exemplar av mig så någon jämförande test går inte att utföra.

Smart reklam med andra ord.

När det gäller reklam för varor av den här typen behöver man ju annars inte fundera så mycket, de flesta bryr sig väl egentligen inte så mycket om den. Tror jag, och det kanske inte gör något för tillverkaren/beställaren av reklamen. Antagligen resonerar de som så att när vi nästa gång kommer till butiken för att köpa schampo så kommer vi ihåg produktens namn när vi ser det i hyllan. Och kanske därför handlar just det märket. Eller i varje fall – om vi inte hade känt igen namnet så hade vi kanske köpt ett annat märke.

Men det finns annan reklam där det verkligen gäller att ”läsa mellan raderna” och inte förutsätta något som inte står. Resebroschyrer är urtypen för detta.

• Står det att ett hotell ligger ”200 meter från stranden” så betyder det att det inte går att bada där eftersom det är klippor eller liknande.
• Står det i stället att det ligger ”200 meter från badstranden” så går det naturligtvis att bada – men det är sten på stranden, ingen sand.
• Står det att det är ”sandstrand” så är det en grov och mörk sand.
• Står det att det är ”ljuvlig pärlemorskimrande finkornig sandstrand”, ja då är det kanske så fin strand som vi förutsatte redan från början.

 

Tisdagen den 27 oktober 2009: Matlagningsklokskap

Hoppas att det blir bättre väder idag. För nu har det varit så där bedrövligt gråtrist några dagar. Själv påverkas jag till humöret av sådant väder. Jag kan tänka mig att för de som är deprimerade av något annat blir det ännu värre när molnen hänger i trädtopparna och det inte blir riktigt ljust på hela dagen. Då gäller det att laga till lite god mat för att få upp stämningen – gärna en köttgryta med mustig kryddning. Själv är jag med i ett sällskap som kallar sig Falu Högre Matakademi, ett antal i huvudsak numera pensionerade herrar som träffas ibland för att laga mat (tyvärr alltför sällan eftersom vår rektor har flytt till Hammarby Sjöstad). Ibland bjuder vi våra damer på resultatet av vår matlagning. Ta inte för allvarligt på sällskapets namn – medlemmarnas matlagningskompetens står inte på något sätt i relation till det högtidliga namnet. Men trevligt har vi. Min egen matlagningklokskap kan sammanfattas mycket kortfattat så här: Är du tveksam om du ska krydda mer så krydda mer. Det är gott mer kryddor, speciellt rosmarin gillar jag. Om det skulle bli lite väl mycket så förklarar du bara för matgästerna att ”detta är ett exotiskt recept” så tycker de att det är spännande och accepterar att det bränner lite på tungan. Är du tveksam om du ska salta mer så salta inte mer. Blir det för mycket salt så hjälper det inte ens om du försöker förklara att receptet kommer ända bortifrån Sydpolen – det smakar ändå vedervärdigt.

Rosmarin

Måndagen den 26 oktober 2009: Var ska man bo?
I helgen var vi nere i Stockholm och hälsade på barn och barnbarn. Såväl i Trollbäcken i Tyresö som Täby kyrkby. På det första stället är terrängen väldigt kuperad, det är berg upp och ner, överallt ligger det hus och på helt olika höjdnivåer. En tomt som i Falun skulle anses helt omöjlig att bebygga har de där lyckats klämma in ett hus på. Det blir ju så när det i ett storstadsområde är ont om mark och all mark därigenom blir värdefull.

På hemvägen från Täby kyrkby skulle vi åka via vår sommarstuga för att återbörda en vedklyv. Därför körde vi via Uppsala-Sala, en väg som vi sällan åker numera. Antingen blir det E4 via Gävle eller 70 ända ner till Enköping i och med att förbifarten Sala nu är öppnad för trafik.

Nu kom vi igenom Järlåsa och Morgongåva, två små samhällen som inte verkar göra mycket väsen av sig. När vi åkte genom Järlåsa konstaterade Margaretha att intill vägen hade man byggt flera nya villor, de syntes inte så mycket för att det var upplagt en bullervall mellan husen och riksvägen.

Det fick mig att fundera. I Stor-Stockholm och andra storstadsområden förstår jag att man bygger på varenda markbit. Men det som annars är genomgående för Sverige är ju att mark finns det väldigt gott om. Rimligen så även i Järlåsa. Varför väljer man då att i Järlåsa bosätta sig så nära riksvägen att man måste titta ut på en bullervall för att slippa bli alltför mycket störd av biltrafiken?

Jag förstår att kommunen gärna vill att eventuella ”luckor” i bebyggelsen fylls igen med tanke på kostnaden som de har för infrastruktur, gator, vatten och avlopp mm. Men när man ska välja bostad för sig själv är väl de flesta människor ganska egoistiska, i varje fall jag, och vill att den största affär man gör i livet, den ska bli lyckad. Varför väljer man då att bo i ett nybyggt hus intill riksvägen bakom en bullervall i Järlåsa? (Ja, jag erkänner att jag inte har varit inne i området och tittat bakom bullervallen, det kanske är jättemysigt där.)

En vacker kyrka verkar de ha i Järlåsa. Foto Zejo.

En liknande reflexion har jag tidigare gjort när det gäller det område som håller på (eller ska?) byggas vid Himmelslätta i Djurås. Där ska förmögna personer från hela Europa kunna köpa en tomt på vilken de, förutom bostadshus och garage, även kan bygga hangar för sitt eget lilla flygplan. Om jag hade så mycket pengar så att jag kunde (och ville) ha det på det viset - då skulle jag vilja att mitt hus låg vackert beläget också. Inte utslängt på en slätt mellan Djurås och Mockfjärd där man måste bygga en bullervall för att inte bli störd av bilarna på riksväg 71. Särskilt som det i just Gagnefs kommun finns så väldigt fina områden med utsikter över alla dessa lokor, rester från inlandsisens bortsmältande. I varje fall jag skulle hellre kört bil i fem minuter till flygfältet och bott vackert.

Flottbron i Gagnefs kyrkby. Foto Mikael Parkvall

Det är kanske tur att vi människor är olika.

Fredagen den 23 oktober 2009: SMS
Första gången som jag fick ett SMS var någon gång på nittiotalet, tror jag. Det var en arbetskamrat på Vägverkets regionkontor i Härnösand som hade skickat det. När det pep till i min mobiltelefon satt jag i bilen här i Falun. Jag blev så nyfiken att jag måste läsa det med detsamma. Vilket resulterade i att jag höll på att köra mot två rödljus.

Efteråt ringde jag upp avsändaren och berättade att jag var förvånad, och lite beundrande, över att han ”hängde med sin tid” och klarade av att skicka SMS. Han erkände då att han hade suttit ute och solat när han gjorde det och det hade tagit närmare en halvtimme innan han hade fått allt rätt.

Numera händer det någon gång att jag skickar ett SMS, men ofta är det inte. Fast jag är glad över att möjligheten finns. När barnen är ute och åker i världen, antingen i jobbet eller på semester, brukar jag be dem att tala om när de har kommit fram dit de ska, så att jag kan vara lugn. Eftersom tiderna skiljer runt jorden kan det vara mitt i natten här hemma när de kommer dit de ska, då är det bra att de kan skicka ett SMS med ”Framme, allt väl” som jag kan läsa när jag vaknar på morgonen.  

Men jag förstår att dagens ungdomar nyttjar SMS på ett helt annat sätt än jag. I Plus med Sverker Olofsson intervjuade han ett par tonåriga tjejer om hur många SMS som de skickade per dag. De svarade att de skickade ett par hundra varje dag. Varpå såväl Sverker som jag blev förvånade och förfärade och undrade hur de kunde ha så mycket att meddela och hur de kunde ha tid. Nu var det väl så att familjen hade valt just det mobilabbonemanget till tjejen för att det var gratis att skicka SMS – och eftersom det var gratis så stimulerade det väl dem till att skicka väldigt många. (Sedan visade det sig att det var gratis upp till en viss gräns, över gränsen kostade det pengar och den gränsen hade överskridits med råge, det var därför som ärendet togs upp i programmet). Men hur hinner de, frågade jag mig. Antagligen är det inte så djupsinniga meddelanden som sänds. Om man på morgonen på väg till skolan knappar in ”Tja, sitter på bussen, du?” så går det väldigt fort att skicka iväg det till 10-15 klasskamrater. Som sedan svarar något lika väsentligt. På det sättet kan man hinna med ganska många SMS redan i bussen på väg till skolan.

Vi hör ju även berättas om att eleverna sitter och SMS:ar till varandra i skolan på lektionerna, vilket har medfört att man i vissa skolor beslagtar mobilerna under lektionerna. När jag först hör sådant kan jag förfasa mig över vilken oordning det är i skolorna nuförtiden (och mössor har de på sig!) och vilket ointresse som eleverna verkar visa för undervisningen. Sedan börjar jag tänka tillbaks på min egen skoltid. Ett år råkade jag sitta längst bak i kemisalen, en sådan där som var försedd med gradänger så att den lutade uppåt (eller nedåt mot katedern) så att alla skulle se bra när läraren gjorde ett experiment. Då satt vi och spelade luffarschack där bak – hade vi haft möjlighet att SMS:a hade kanske vi också gjort det.

Onsdagen den 21 oktober 2009: Villa eller lägenhet?
Jag har tidigare i något blogginlägg kommenterat att jag tycker att man ska anpassa sitt boende efter omständigheterna. Har man barn som växer upp är det skönt att ha eget hus med tomt där man kan släppa ut ungarna och leka. Och visst är det även skönt att själv kunna gå ut i trädgården, antingen för att fika eller pyssla lite grand.

Men när barnen har flyttat hemifrån är det bekvämt att bo i en lägenhet.

(Fast så enkelt som jag beskriver det här är det naturligtvis inte. Alla val av bostadsform har ju, precis som alla andra val, såväl för- som nackdelar. Till nackdelarna med att bo i lägenhet hör ju bland annat att förvaringsutrymmena ofta är avsevärt mindre. Så man måste slänga sådant som man inte längre behöver - och det kan ju vara bra.)

Trots att det är bekvämt att bo i lägenhet har jag ändå börjat fundera på att köpa hus. Jag hittade nämligen ett så lockande objekt, alldeles i närheten av vår nuvarande lägenhet, vi trivs väldigt bra i området. Huset ser mycket lockande, charmigt och speciellt ut. Möjligen kan jag tycka att det är något stort för oss som bara är två personer i hushållet, 365 kvm.

Så om du är intresserad av att tillsammans med oss dela på huset så kan du höra av dig. Men vi vill ha tornrummet!

Här kan du se fler bilder, även innifrån kyrkan som Frälsningsarmén alltså nu vill lämna.

Tisdagen den 20 oktober 2009: Herostratos
Så här står det i Nationalencyklopedin:

Herostratos, en i övrigt okänd person, som för att bli omtalad brände ned det allmänt beundrade och vördade Artemistemplet i Efesos 365 f.Kr. Ett samtida beslut om att hemlighålla hans namn har inte hjälpt, utan tvärtom har hans namn givit upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, "ryktbarhet på infama grunder".

Artemis var jaktens och kyskhetens gudinna, dessutom beskydade hon gravida kvinnor. Hennes romerska motsvarighet är Diana. Artemistemplet i Efesos var ett av jordens sju underverk. Att gudinnan Artemis inte själv skyddade templet mot branden förklarades i legender med att hon var alltför upptagen med att övervaka Alexander den stores födelse, vilken ägde rum samma natt.

Det var den av Alexander den store gynnade historikern Theopompos som bröt överenskommelsen och nämnde namnet Herostratos.

Artemistemplet, så som Martin Heemskerck föreställde sig det på 1700-talet, dvs en ren fantasibild

Resterna av Artemistemplet idag efter utgrävning

Varför kommenterar jag detta?

Jo, jag kan inte låta bli att tänka på Herostratos när jag läser om Richard Heene som påstod att en av honom byggd heliumballong hade slitit sig från hans bakgård och lyft med hans 6-årige son ombord. Fast sonen hade tydligen, anses det numera allmänt, fått order om att gömma sig på vinden. Allt för att ge fadern reklam för att få en TV-kanal att göra en dokusåpa om familjen och om utomjordiska reptilmänniskor som vandrar runt på jorden men som amerikanska regeringen inte vill berätta om.

Starten

Ballongfärden

Ballongpojken försäger sig när han får frågan om varför han inte kom fram när han hörde att föräldrarna ropade efter honom: "you guys said we did this for the show"

 

Knäppa människor har tydligen alltid funnits och kommer sannolikt alltid att finnas.

PS: Varje gång som jag ska uttala ordet Nationalencyklopedin håller jag på att staka mig - jag måste ta en stavelse i taget - National-en-cyk-lo-pe-din.

Måndagen den 19 oktober 2009: Kopi Winston
Häromdagen (den 15 oktober) kommenterade jag i bloggen det som uppges vara världens dyraste kaffe, Kopi Luwak. Indisk palmmård äter bären på kaffebusken, smälter bärens mjuka del i sin mage och låter själva kaffebönan komma ut som bajs. Varefter detta samlas upp, rengörs, rostas och säljs dyrt.

Jag berättade även om detta för en av mina goda vänner, han med uppfinningarna som bor i Hammarby Sjöstad. Tidigare hade jag förklarat för honom att det där med uppfiningar, det borde han lägga åt sidan, det tar alldeles för lång tid och innebär alltför mycket arbete för att genomföra och få lönsamhet på.

I stället gav jag nu honom ett tips om en lukrativ verksamhet. Han borde i Hammarby Sjöstad öppna ett litet kafé som enbart serverar Kopi Luwak. Om det någonstans i Sverige finns kundunderlag för en så exklusiv produkt så borde det vara där, hemorten för 2000-talets efterföljare till 80-talets yuppies.

Annonsering behöver han inte heller bry sig om. Det räcker om han anlitar Micael Bindefeld som arrangerar ett invigningsevent, dit han bjuder diverse kända personer som Mikael Persbrandt och Björn Ranelid. Inklusive skvallerpressen. Kanske även Anna Anka. Vilka som ska bjudas behöver han inte bekymra sig om, det vet Bindefeld.

Björn Ranelid

Mikael Persbrandt

Sedan kan han vara säker på att alla som vill höra till kändiskretsen (och de är uppenbarligen många) kommer att besöka hans kafé. För själva serveringsverksamheten kan han anställa några tjejer i tjugoårsåldern som med glädje serverar kaffe till kändisar nästan utan lön alls.

Efter ett antal år är det naturligtvis inte längre lika "inne" i detta gäng att dricka Kopi Luwak eftersom alla andra också har gjort det. Då kan han liera sig med de som ordnar teaterresor till stockholmsteatrarna, resebolag och föreningar (jag har gett honom telefonnumret till Gunnar Trued i SPF Falubygden!), så att de före eller efter teaterföreställningen gör en sväng med bussen till kafféet och dricker en kopp Kopi Luwak. Då har han ett kundunderlag som aldrig kommer att ta slut. Även om serveringstjejerna kommer att kräva mer betalt när Ranelid och Persbrandt ersätts av falupensionärer.

Han kommer nog inte att genomföra idén. Inte för att han inte trodde på den utan för att han kom på en egen, som han tyckte, ännu bättre idé. Han skulle utnyttja sin hund Winston, en Jack Russel-terrier, som producent av behandlade kaffebönor.

Det är ju svårt att i Sverige få tag på förska kaffebär, sådana som den indiska palmtigern äter. Istället skulle han mata Winston med kaffebönor som han sedan samlar upp när de kommit ut i den andra ändan. Att samla upp dem borde inte vara något extra arbete, han måste ändå alltid ha med sig en liten svart platspåse när han går ut och rastar hunden i Hammarby Sjöstad. Värre blir det kanske när han är i släktgården i Nittsjö, där springer hunden fritt.

Blivande kaffeproducent

Problemet kanske blir att få Winston att inte tugga sönder bönorna. Det fordrar nog en del dressyr, han får gå på kurs hos brukshundsklubben.

Vi har blivit lovade att få delta i provsmakningen av den första omgången av Kopi Winston. Jag återkommer med rapport inklusive smakomdöme då.

Torsdagen den 15 oktober 2009: Kaffetåren
Vid kaffet igår berättade Margaretha om en av sina arbetskamrater som har två barn adopterade från Vietnam. De hade varit där på semester tillsammans med en annan familj, och vid något tillfälle druckit ett speciellt kaffe. Väninnan tyckte att det var så fantastiskt gott, detta kaffe. Fast det luktade lite konstigt, tyckte hon, nästan som bajs. Margarethas arbetskamrat, som visste hur det förhöll, sig sa att det nog berodde på att det stod några getter en bit därifrån och att det var deras bajs som luktade. Hon ville inte berätta sanningen.

För det var så att bönorna som detta kaffe var gjort på, de var uppätna av djur. Sedan djuret tillgodogjort sig det lösa runt om själva bönan följde bönan med övrig avföring ut på marken. Varefter kaffeodlarna gick och plockade upp bönorna och rostade dem.

Indisk palmmård

Det lät fantastiskt, tyckte jag. Mest som en sådan där skröna som vandrar jorden runt men som inte har någon sanningshalt i sig. Så jag började leta på internet. Och hittade en del om detta konstiga kaffe. Om det är sant för att det står på internet vet jag ju inte förstås. Det som jag hittade var att i Indonesien och på Fillipinerna (kanske även Vietnam, men det hittade jag inget om) finns det ett vilt kattdjur, indisk palmmård. Djuret äter frukten från kaffebusken och avsöndrar kaffebönorna nästan utan biprodukter. I djurets matsmältningssystem genomgår kaffebönan en fermentering med hjälp av enzymer som ändrar bönans smakegenskaper. Kopi Luwak heter kaffet. Här kan du beställa kaffet. Med tanke på framställningssättet, dvs i första hand att odlarna behöver gå omkring i skogen runt sina odlingar och leta efter avföringen, är det kanske inte så konstigt att kaffet blir dyrt. Två ounces, dvs 56 gram, kostar USD 40. För att övertyga sig om att det verkligen är äkta vara går också bra att köpa helt naturligt orostat kaffe, priset är USD 60 för ett halvt pund, dvs 228 gram – men då utgörs en del av vikten av ”övrigt bajs”.

"Naturligt orostat kaffe", dvs palmmårdsbajs

Om du inte tror riktigt på min förklaring ovan kan du här få höra samma sak från Jack Nicholson:

 

Och här kan du se honom njuta:

 

Själva har vi inte testat kaffet.

 

Onsdagen den 14 oktober 2009: Vad kostar potatisen?
Igår åkte vi till ICA Maxi och handlade mat. Vi tycker att det är en bra butik, fräscha varor, hyfsade priser (ja, det är väl alltid svårt att få en kund att säga att priserna är låga, jag nöjer mig med att säga att de är ”hyfsade”). Eftersom butiken är så ny har de rena och fina kundvagnar – till skillnad mot sin kollega ICA Supermarket nere på Östra Hamngatan. Den senare butiken har, trots att de nyss har renoverat lokalerna, kvar sina gamla ofräscha och snafsiga kundvagnar från hur länge sedan som helst. De känns inte trevliga att handskas med. De borde investera i nya vagnar så kanske det skulle komma fler kunder.

(Fast det är väldigt kallt i ICA Maxi. Nu i oktober när man behöver klä på sig för att gå ut märker man det kanske inte så mycket men i somras när man gick i bara en skjorta kändes det väldigt kylslaget när man kom in där, nästan så att man skyndade sig att handla. Det kanske är negativt för butikens omsättning? Framför allt måste väl personalen se till att vara ordentligt påklädda.)

Bland annat skulle vi köpa potatis, det är ju inte speciellt ovanligt. Eller rättare sagt, det är något som vi köper väldigt ofta. Margaretha brukar alltid plocka varje potatis för hand i löspotatisstället, för att inte få med någon som är dålig. Själv är jag mer nonchalant och tar ett tag med skopan som ligger där.

Oftast köper vi inte så mycket potatis, vi är ju bara två personer i hushållet. Men i går tänkte jag att jag kan väl ta en sådan där färdigförpackad trekilospåse, det går väl åt ganska fort ändå. Och så antog jag att det blev lite billigare än att köpa i lös vikt. Men så råkade jag titta på prislapparna, löspotatisen från Nås kostade 6:90 kr per kilo, den färdigförpackade kostade 24:90 kr för tre kilo. Enkel matematik sa mig att det blir 8:30 kr per kilo. Jag gick fram och tillbaka mellan de olika potatisarna och läste om igen och konstaterade att det var samma potatis och att jag hade läst rätt och räknat rätt. Och tyckte att det var konstigt.

Så jag frågade en expedit vad det var för skillnad. Om den förpackade var KRAV-märkt eller något sådant, som jag inte hade observerat. Nej, sa hon, det är precis samma potatis. När jag frågade varför trekilospåsen var dyrare fick jag svaret att den är hanterad ytterligare (dvs förpackad) och det innebär en kostnad.

Jag hade trott att om man köpte tre kilo på en gång i en färdigförpackad påse så skulle priset per kilo bli lägre, man är av tradition van vid att om man köper mer så blir det billigare. Och jag skulle inte alls bli förvånad om de flesta andra kunder tror som jag. Rent logiskt insåg jag ju att hon hade rätt, det är otvivelaktigt en extra kostnad för producenten/distributören/butiken att förpacka potatisen i påsar. Särskilt som hanteringen av lösviktspotatisen är väldigt rationell genom att den körs in i butiken i en stor wellpappkartong, som kanske rymmer 100 kg.

Sedan kan man tycka att kostnadsökningen för att förpacka potatisen i påsen, 8:30 minus 6:90, alltså 1:40 kr per kilo, är en hög kostnad för att lägga potatisen i en påse. Själv tror jag mig om att kunna fylla en potatispåse manuellt för lägre pris än 4:20 kr – även om jag räknar med sociala avgifter för den som fyller. Och potatisodlingsindustrin har säkerligen mycket effektivare och kostnadsbesparande metoder för att fylla sådana påsar. Men vi har ju en fri marknad med fri prissättning så priset är ju inget att säga något om. Vill jag inte betala 1:40 kr per kilo för att få potatisen förpackad i en påse så slipper jag ju köpa den förpackad. Och eftersom det finns folk som köper förpackad potatis så tycker de väl att det är värt priset.

Men detta resonemang förutsätter att vi är medvetna konsumenter som lägger märke till prisskillnaden. Jag tror alltså att det finns många med mig som inte har brytt sig om att jämföra priserna. För det är ju ganska jobbigt om man ska vara så där väldigt skötsam och alltid vara en medveten konsument. Det erkännes.

PS: Dessutom tror jag ju att man får bättre potatis när man väljer själv. Då kan man själv se till att alla potatisarna som man köper är prima, dvs av lagom storlek, inte missformade (så att de blir svåra att skala) eller dåliga på annat sätt.

Tisdagen den 13 oktober 2009: ba
Nu har jag lärt mig något nytt!

Och inser att jag är nog är ganska gammal. Även om jag inte själv tycker det. För jag har inte förstått vad ungdomarna menar med ett av sina vanligaste ord. Och det beror väl i sin tur på att jag är så gammal att till och med mina barn inte använder detta ord.

I helgen skulle jag såga lite ved vid sommarstugan. Och upptäckte att det var något skumt med sågen, det var en skruv (som spänner kedjan) som tittade ut genom kåpan. Mitt på dagen idag åkte jag bort till verkstan i Korsnäs och fick det fixat. Det gjorde de snabbt och bra och billigt. Bytte helt enkelt ut kåpan mot en annan begagnad som de hade.

På hemvägen slog jag på bilradion och hade tur som just då kunde lyssna till Språket i P1 (javisst kan jag lyssna på detta intressanta program när som helst via datorn, men det kommer jag ju mig inte för att göra). Bland det som behandlades var det lilla ordet ”ba” som ungdomar tydligen använder väldigt ofta. Och som jag inte har förstått vad det innebär. Jag trodde att det bara var något slags utfyllnadsord i stil med engelskans ”well”.

Så var det inte alls. ”Ba” är en sorts citatmarkering (precis som när vi i skrift använder ”…” för att markera att vi direkt återger vad någon sagt eller skrivit). Och tydligen är det ofta ett ljudhärmande uttryck eller liknande som citeras.

Så nu vet jag det. Och du också om du inte visste det innan. Det skulle vara intressant att få reda på hur stor andel av SPF Falubygdens medlemmar som visste det. 

Ett annat ord som behandlades gällde ”snartipp”. Det var en person uppvuxen i Falun (Främby och Hosjö) som tyckte att det var självklart att använda detta ord i betydelsen ”sätta krokben för”. Han hade blivit förvånad när bekanta så nära som i Hedemora inte förstod vad han menade. Har du satt snartipp för någon?

PS. Med anledning av ovanstående om "ba" - "tjaba" är helt enkelt en förkortning (och förlängning) av "tjenare".

Måndagen den 12 oktober 2009: Älgjakt
Jag vet inte hur älgjägare resonerar, men jag inbillar mig att det just idag, när älgjakten inleds i den större delen av Dalarna, är ganska idealiskt väder. Solen skiner lite grand (vilket väl är bra för jägarna) men det är ganska kallt (vilket väl är bra för köttet när älgen väl är skjuten) och inte för mycket regn.

Som ni förstår jagar jag inte själv. Det finns nog flera motiv till det. Ett är väl att jag nog är dålig skytt, har inte hållit i ett gevär efter militärtjänstgöringen. Ett annat är att jag nog har för lite underhudsfett, börjar frysa ganska snart när jag sitter still utomhus. Men det viktigaste är nog att jag sannolikt är alldeles för otålig för att sitta på ett pass en hel dag – eller en hela vecka. Jag skulle bli uttråkad.

En tidigare arbetskamrat till mig, Lasse Berglund, hade för sig att han skulle börja jaga älg, gick kurs och avlade nödvändiga prov. Så kom hösten och han skulle ut på sin första älgjakt. Samma dag var jag på en konferens och betedde mig precis som alla andra när det blev en bensträckarpaus. Vi tog fram mobiltelefonen och kollade om det fanns några meddelanden inpratade. Varför alla gör så vet jag inte egentligen, antagligen för att känna oss betydelsefulla eller ”hänga med” i utvecklingen. Jag hade ett inpratat meddelande från Lasse. Han sa ungefär så här, med släpig, trist och uttråkad röst: ”Hej, det är Lasse, jag sitter här på passet och har trååååååkigt, det duggregnar och jag har inte sett ett levande väsen”.

Redan på stenåldern jagade man älg

När jag på kvällen åkte hem passade jag på att ringa honom och fråga hur det hade gått under den fortsatta dagen. Då lät han mycket mer positiv. ”Jag har skjutit en älg – men det var ”fel” sort, dvs en sån som vi inte skulle skjuta. Så jag fick rött kort och blev hemskickad. Jätteskönt!”. Sedan dess har han inte jagat.

Älgjakt är tydligen väldigt trevlig för många andra, men vi är ju olika som människor och passar olika bra till olika sysslor. Om inte för annat så är nog umgänget på kvällen värdefullt.

En gång hörde jag en inbiten älgjägare som sa ”Jag älskar älgjakten – bara jag kunde slippa allt det där älgköttet efteråt!”

Torsdagen den 8 oktober 2009: Om att få en idé, att vara först med den och att förverkliga den
Häromdagen pratade jag med en god vän. Han har numera övergett Dalarna och bosatt sig i Hammarby Sjöstad men har kvar en släktgård i Nittsjö, vilket innebär att han är där ofta under i första hand sommarhalvåret (om inte annat för att rusta upp huset – det behövs!).

I vintras (8 och 9 januari) berättade jag om att han och jag hade funderat över en affärsidé. Resultatet av detta resonemang blev att jag tog fram en flaska Chivas Regal, hällde upp två glas varefter vi skålade för att vi nu begravde detta projekt.

När vi nu pratades vid igen hade han flera nya idér. En av dem härstammade från det faktum att han hade haft svårt att hitta dammsugarpåsar till sin gamla dammsugare som han hade i släktgården. Idén var att börja tillverka någon sorts adapter så att man på alla olika sorters dammsugare skulle kunna använda en enda sorts påse.

Hur hittar man en påse som passar till den här?

Jag lyssnade på honom, höll med honom om att det var en jättebra idé för vi hade haft precis samma problem som han att hitta påsar som passade till vår gamla dammsugare på sommarstugan. Sedan talade jag om för honom att jag på nätet hade hittat ett företag som tillverkade och sålde just sådana adaptrar. För varje dammsugare fanns en liten plastbricka att köpa för en mycket billig peng, sedan kunde man använda deras standardpåsar.

Idén var alltså bra, tyvärr så bra att den redan var genomförd av någon annan.

Sedan konstaterade jag också att det nog är så att det är en sak att komma på en fiffig idé, det kan man sitta och göra tillsammans en trevlig kväll. Det är en helt annan sak att förverkliga idén, att konkret få fram den produkt som man i tanken har skapat, och sedan lägga all sin energi 24 timmar om dygnet på att dra igång ett företag för tillverkning och försäljning och kämpa under fem år innan man har fått lönsamhet i verksamheten. Det är tur för Sverige att det finns folk som vill. Men jag är nog inte den rätte. Men för att återgå till dammsugare - hur kommer det sig att utländska dammsugare oftast ser ut som den här bredvid, dvs med hela apparaten monterad i ett på röret som man håller i, medan på våra svenska själva apparaten med motorn rullar på hjul och det enda man behöver hålla i är själva röret? Är det som med så många andra produkter att i vissa länder ska det så ut på ett visst sätt, i andra länder på ett helt annat sätt. Och producenterna naturligtvis anpassar sig till vad som kunderna vill ha. Ett bra exempel är ju gul respektive grön såpa. I vissa delar av Sverige säljs endast gul såpa, i andra endast grön såpa. Men det är precis samma såpa i båda fallen, det är bara färgen som skiljer. Så här förklarar tillverkaren Grumme saken: Vad är det för skillnad mellan Grumme Grön och Grumme Gul såpa? Svar: Grunden till färgskillnaden är historisk. Förr i tiden användes hampa för framställning av såpa i södra Sverige, vilket gjorde såpan grön. I norra Sverige däremot användes animaliska fetter, vilket gjorde såpan gul. Dessa traditioner sitter väldigt djupt rotade och många skulle aldrig köpa en såpa av en annan färg än den de är vana vid. Idag tillverkas Grumme Såpa av renaste tallolja, vilket ger en naturligt gul färg (=Grumme Gul Såpa). För att tillfredsställa allas önskemål anpassas Grumme Grön Såpa med en svag grön infärgning. Detta påverkar inte effektiviteten eller användningen på något sätt och färgämnet är helt ofarligt.

Onsdagen den 7 oktober 2009: Landsvägståg
Fordon som ska trafikera allmänna vägar får i Sverige inte ha vilka mått som helst eller väga hur mycket som helst. Bredden får vara högst 260 cm, längden 24 m och totalvikten högst 60 ton. Det finns dessutom regler för hur vikten ska vara fördelad på fordonets olika axlar. Om något av dessa värden överstiges kan man ansöka om dispens, vilket inte alls är ovanligt.

Men en förutsättning för att få dispens är att lasten som ska fraktas är odelbar. Till exempel rotorblad till vindkraftverk som brukar vara väldigt långa. Kravet på odelbarhet innebär att de i vårt län så vanliga skogstransporterna, dvs rundvirke från skogen till såg eller pappersbruk, inte har kunnat få dispens eftersom det är väldigt lätt att dela upp den lasten.

Som ni kanske har sett pågår i Norrbotten en försöksverksamhet med några fordon som är avsevärt längre och som tillåts väga avsevärt mer än detta, det sk ETT-projektet, uttytt En Trave Till. det innebär alltså att man på ett fordon kan transportera fyra i stället för tre virkestravar. Snart kan vi förvänta oss att försöksverksamhet även kommer till Dalarna. Klicka på pilen och se filmen här nedan.

 

Men i jämförelse med de sk landsvägståg som tillåts trafikera vissa vägar i "the Outback" i Australien är detta ändå småpotatis. Se här:

 

eller här

 

Inget av dessa fordon skulle jag vilja behöva köra om på Vasaloppsvägen eller på rv 50 mellan Lamborn och Svabensverk.

Men det är ju egentligen "småpotatis" jämfört med hur långa tåg som dras på järnvägen. Världens längsta tåg lär vara detta mellan världens största järnmalmsgruva (dagbrott) i Newman och Port Hedland i Western Australia, 682 vagnar lastade med järnmalm dragna av 8 lok. Totalt 82000 ton last. Se här! Jag tror inte att du kommer att titta på hela filmen, du kommer nog att tröttna efter ett tag eftersom det tar 8 minuter innan alla vagnarna har passerat - och då håller tåget ändå ganska god fart! Man kan tro att det skulle vara opraktiskt att lasta och lossa så långa tåg - men det problemet har de tydligen löst.

Enligt uppgift (på Wikipedia) kör man på Malmbanan i Sverige tåg med 68 vagnar med 6800 ton last. Och vi som alltid tror att vi är värst här i Sverige!

PS: Om du är skeptisk till tågets längd och att det är en autentisk film som visas (det går ju att klippa ihop filmer nu för tiden) så har Hamnmyndigheten i Port Hedland intygat att det är sant.

Måndagen den 5 oktober 2009: Om Qom
Att vara nyhetsuppläsare i radio och TV och plötsligt få helt nya och okända namn på orter och personer att uttala kan inte vara lätt. Antagligen har de språkexpertis tillgänglig som kan förklara för dem hur de ska säga.

Det som jag har funderat över nu är inte ett uttal utan en benämning. Under den senaste tiden har en ort, som jag aldrig tidigare hört talas om, blivit väldigt aktuell, Den ligger i Iran och heter Qom. Att den har hamnat i hetluften beror på att det har upptäckts att Iran har byggt en kärnteknisk anläggning i närheten av staden.

Ett flertal gånger i samband med denna anläggning har jag hört staden omnämnas som ”den heliga staden Qom”. Varför påtalar man i nyheterna att staden är helig, det har väl inget med den upptäckta anläggningen att göra?

Qom

Det finns ju olika städer som av bekännare till olika religioner anses vara heliga. Jerusalem anses väl vara helig av såväl muslimer som judar – och väl även av kristna en gång i tiden när man ägnade sig åt korståg för att befria den heliga staden. Hur man idag ser på heligheten inom de olika kristna kyrkorna vet jag inte. Men inte säger man "den heliga staden Jersualem" varje gång den förekommer i nyhetsrapporteringen - och det är ju tyvärr alltför ofta.

För sikherna lär staden Amritsar i Indien vara helig (eller är det bara templet i staden som är heligt?). Amritsar blev attackerad 1919 (av britterna) och 1984 (av indiska regeringens trupper). Eftersom attackerna var direkt riktade mot sikherna i deras heliga stad tycker jag att det vore befogat att i en nyhetsrapport om detta benämna staden som ”sikhernas heliga stad Amritsar” eftersom förhållandet att de blev attackerade i den stad som de ansåg som helig måste anses vara väsentligt.

Gyllene Templet i Amritsar

Och om det händer en olycka i samband med pilgrimsresorna till Kaba i Mecka (vilket det tyvärr gör titt som tätt, folk trampas tydligen ihjäl i trängseln), tycker jag också att det kan vara befogat att kalla Mecka för en helig stad. För det är ju för helighetens skull som de reser dit.

Men att den nu aktuella anläggningen ligger i närheten av Qom har ju rimligen inget att göra med att staden av shiiterna anses vara helig – varför då poängtera detta i nyhetssändningarna? Om USA en gång i en framtid (Gud bevare mig för det!) skulle bomba sönder anläggningen och därmed samtidigt staden Qom, ja då skulle jag kunna tycka att det vore befogat att nämna att ”shiiternas heliga stad Qom” blev bombad.

En möjlig förklaring till benämningen skulle kunna vara om det finns ett antal städer i Iran som heter Qom (ungefär som det i Sverige finns ganska många byar som heter Västerby och liknande fantasilösa namn) och att man i nyheterna förklarar att det gäller ”den heliga staden Qom” för att vi ska veta att det är just den staden och inte något annat Qom som avses. Men det låter osannolikt, i varje fall jag hade aldrig hört talas om detta Qom – och ännu mindre om något annat Qom.

En möjlighet är att staden officiellt heter så. Ungefär som KTH officiellt heter Kungliga Tekniska Högskolan. Fast då borde namnet rimligen skrivas Den Heliga Staden Qom med stora bokstäver i alla orden. Jag har tittat i Nationalencyklopedin men där står inget om ett sådant namn, där står inte ens att den är helig, bara att den är centrum för shiitisk islam. Min upplaga av NE är visserligen från mitten av 1990-talet, det skulle kunna vara tänkbart att den nuvarande regimen senare har döpt om staden. Men inte heller på Wikipedia står något om att staden skulle heta på detta sätt.

Så varför poängterar man att anläggningen ligger i närheten av en helig stad?

Söndagen den 4 oktober 2009: Nyckelpigor
Över infarten till vår sommarstuga har vi en vägbom. Avsikten är naturligtvis att försvåra för eventuella inbrottstjuvar så att de i varje fall inte kan köra ända in på gårdsplanen och lasta. Det hjälpte inte i vintras, då kom de med snöskoter.

När vi kommer dit kör jag fram till bommen och väntar i bilen medan Margaretha går ut, låser upp hänglåset och för bommen åt sidan. När vi i fredags eftermiddag närmade oss sommarstugan tog hon upp en nyckelknippa, skramlade med den och sa ”Här kommer nyckelpigan”.

När vi har lastat ur bilen brukar vi koka kaffe och sätta oss och fika det första vi gör. Så gjorde vi även i fredags, med varsitt gott wienerbröd från det lilla bageriet som ligger intill Statoilmacken i Säter, precis där Smedjebacksvägen (länsväg 650) ansluter till riksväg 70. Under fikat pratade vi om nyckelpigor.

Först om den lilla rara och söta röda insekten med svarta prickar som vi normalt tycker så mycket om. Med ”normalt” menar jag att det något år har inträffat att det blev en explosion av antalet nyckelpigor, då var de ganska irriterande. Men i vanliga fall tycker vi att de är söta. När jag var liten brukade man låta en nyckelpiga klättra upp på ett finger, hålla upp handen i luften och säga ”Flyg, flyg upp till Gud så får du gröt och mjölk”. Var kommer det uttrycket ifrån?

Men varför heter de nyckelpigor? Margaretha och jag kunde inte komma på någon annan förklaring än att det troligen var någon sorts felöversättning och missuppfattning av något utländskt ord. Ungefär som ”Ont krut förgås inte så lätt” där ”ont krut” lär avse ”ogräs” på tyska. När jag nu kommit hem har jag sökt på nätet efter Nyckelpiga och inser att det står en hel del, bland annat att den även kallas Gullhöna i vissa delar av landet. Men varför den kallas Nyckelpiga har jag inte lyckats hitta något om.

Sedan funderade vi på själva ordet nyckelpiga. Det låter ju konstigt. Husets nycklar var något som husmor själv hade hand om, hängande i ett band runt midjan. Inte något som man överlät till en piga.

Fredagen den 2 oktober 2009: Haute couture
På en av de kanaler som finns på vår TV (jag tror att den heter STAR!) förekommer ibland mannekänguppvisningar från Paris. Varje gång som jag hamnar där blir jag lika fascinerad och förundrad. Att jag blir förundrad över kläderna är ju inte så konstigt, det som visas är ju oftast inget för ”vanligt folk” utan festkläder som är tänkta att användas vid evenemang där jag aldrig kommer att närvara. Och då måste det väl vara fantastiska kläder också.

Nej, det är mannekängerna som jag förundras över. Två företeelser hos dem. Dels att de alla har ett alldeles uttryckslöst ansikte, dvs de visar ingen glädje, inga känslor överhuvudtaget. Det kan ju vara ganska vettigt och logiskt kan man tycka för det är ju inte på mannekängernas ansikten som åskådaren ska titta utan på de kläder som de bär. Och då är det väl klokt om ansiktena är intetsägande.

Men när det gäller mig så fungerar inte detta. Min blick styrs till deras uttryckslösa ansikten så att jag missar att titta på kläderna. Det borde ju inte vara bra. Kanske beror det på att jag är alldeles för ”ovan” betraktare, kanske är det så att proffsen, dvs de som visningarna är till för, är så vana att de helt bortser från ansiktena. Så vad jag tycker eller tittar på har nog ingen betydelse. För övrigt kommer jag ju aldrig att köpa något av dessa plagg som säkert kostar tiotusentals kronor styck.

(En parallell kan dras till kvällstidningarnas löpsedlar. Ofta tycker jag att det som står där närmast avskräcker mig från att köpa tidningen. Och det är ju motsatsen som är meningen. Så jag förstår inte varför redaktionerna utformar löpsedlarna som de gör. Men sedan inser jag att löpsedlarna inte är skrivna för mig. Jag brukar inte köpa kvällstidningar överhuvudtaget, oavsett vad det står på löpsedeln. Därför är det ointressant hur jag reagerar på löpsedeln.) Det andra som jag noterar hos mannekängerna är att de alla har precis samma sätt att gå, ett sätt som inga andra människor har. De sätter den ena foten rakt framför den andra, så att det ser ut som om de har ett (för oss osynligt) streck på golvet som båda fötterna ska följa. Så går alla mannekänger, jag antar att de har fått lära sig detta i sin mannekängskola och att det finns någon finess med detta. Antagligen blir deras rörelser härigenom på något sätt sådana att de bättre framhäver plaggen som de bär. Jag inser att det är så som man inom branschen har räknat ut det. Men jag förstår inte sambandet. Jag har funderat på om det kan vara så att de genom detta sätt att gå vickar på rumpan på ett speciellt sätt. Men tycker inte att det verkar stämma. Jag skulle gärna vilja ha en analys av vad det är som gör att detta sätt att gå är bra för visningen.

Någon med erfarenhet från branschen och som dessutom är en god pedagog kanske kan förklara för mig? Den enda som jag känner som har dessa kvalifikationer är vår förenings ordförande, Karin Michols. Hon har ju varit lärare och skolledare och dessutom under flera år mannekängat vid Seniordagarna på Lilltorpet. Jag ska fråga henne. 

Torsdagen den 1 oktober 2009: Fiskhamnsrapporten
När jag i går satte rubriken Mjölkrapporten på min fundering kom jag att tänka på fiskhamnsrapporten. Den sändes i radio över Göteborgs mellanvågssändare ända fram tills dess att sändaren skrotades i mars 1984 (det var i själva verket det absolut sista program som sändes). Numera är det väl med fiskhamnsrapporten som med börsnoteringarna, de behövs inte i radio eftersom allt finns på nätet (klicka här).

Numera hålls ju fiskeauktionerna inte i den gamla klassiska Feskekôrka – men det finns ändå mycket fin fisk i den ståtliga byggnaden. Själv gissar jag att den största betydelsen av att fiskhamnsrapporten sändes i radio nog inte var att förmedla information om fiskpriserna utan att ge göteborgarna glädjen av att känna att de hade något som stockholmarna inte hade.

De som verkligen hade behov av att känna till fiskpriserna fick nog dessa mer direkt än via radion. På samma sätt som när det gällde börsnoteringarna.

Jag kommer ihåg hur Jarl Kulles rollfigur i Änglar, finns dom?, Jan Froman, fick jobb som vaktmästare på en stor bank. I hans uppgifter ingick att varje dag per telefon läsa upp börsnoteringarna för bankdirektören. Vid olika bolags noteringar hördes en harkling eller ett stönande från bankdirektören. Kulles vaktmästare insåg att harklingarna betydde ”köp” och stönandena betydde ”sälj” och började att själv handla aktier efter dessa initierade tips. Och blev naturligtvis förmögen. Dessutom fick han ”prinsessan” spelad av Christina Schollin.

Onsdagen den 30 september 2009: Mjölkrapporten
För ungefär en månad sedan, den 31 augusti, funderade jag över det ”mjölkkrig” som pågår här i Dalarna och vad det egentligen beror på. Arla försöker ju att slå sig in på marknaden. ”Slå ut Milko” säger en del. De undringar som jag hade var följande:

Varifrån kommer mjölken?Att Milkos mjölk kommer från bönder här i ”Milkoland”, det vet jag ju. Men varifrån kommer Arlas mjölk? Är det från ”resten av Sverige söder om Milkoland” eller är det från Danmark. I massmedia påtalas ofta att Arlas huvudkontor ligger i Danmark. Hur stor del av Arlas mjölk kommer från södra Sverige och hur stor del från Danmark?

Varför kan Arla sälja sin mjölk billigare än vad Milko kan?Är det för att de har en mer effektiv mejeriorganisation? Eller för att de betalar sina mjölkbönder sämre än vad Milko gör (jag bortser nu från den höjning av mjölkpriset och ersättningen till bönderna som nämndes i massmedia just idag). Eller är det för att mjölkbönderna i södra Sverige och i Danmark är mer effektiva? Eller för att de låter sina kossor stå inne hela året? Eller är det för att dansk mjölk blir billigare av någon anledning än vad svensk mjölk är? (Fast detta sista låter ju konstigt, i varje fall just nu när den svenska kronan är värd så lite. Allt annat är ju billigare i Sverige, danskar och norrmän åker hit och handlar och gläds åt låga priser).

Om man ska få reda på något måste man fråga, det har jag lärt mig. Så jag skrev till Milko och Arla och frågade. Dessutom till Lidl. Att jag även skrev till Lidl kan tyckas lite ologiskt, de producerar ju ingen mjök. Men jag hade för mig att de sålde billig mjölk från Tyskland och jag hade ingen uppgift om vem som jag borde kontakta i Tyskland.

Från Arla fick jag ett snabbt svar:

All mjölk som Arla säljer i butiker i Sverige kommer från svenska gårdar.
Mjölken från Arla som säljs i Dalarna kommer framförallt från gårdar söder om Milkos område. Arla i Sverige förser den svenska marknaden med produkter som i huvudsak kommer från svensk mjölk.

Vi kan inte uttala oss om vad Milko har för kostnader för sin produktion. Arla arbetar med att ha så effektivt flöde från gård till butik som möjligt. Syftet är att kunna erbjuda konkurrenskraftiga priser samtidigt som vi erbjuder bra service och ett brett sortiment.

Våra medlemmar får i stort sett lika mycket som Milkos medlemmar men det stämmer att alla mjölkbönder i Sverige har en mycket pressad situation just nu.

Inom Arla är vi extremt noggranna med att följa alla bestämmelser för hur korna ska komma ut på bete. Vi kompromissar inte med djurhälsa och kvalitet. Däremot försöker vi hela tiden bli mer effektiva.

Från Lidl kom följande svar:

Vi säljer sedan någon vecka endast svensk färskmjölk i våra butiker. Vår mjölk kommer från Svenska kor och är samma som den du kan köpa under andra märken. Enda skillnaden är att vi tar ett lägre pris för den. Samma kvalitet och vara men till lägre pris.

Det enda svar som jag (efter påstötning) fick från Milko var följande:

Arlas område ligger söder om Dalarna och Värmland och sträcker sig ända ner till Skånegränsen  där Skånemejerier tar vid. Arlas mjölk  från Sverige behandlas och till verkas på Arlas mejerier i Sverige. Kalhäll i Stockholm, Linköping,Jönköping  Göteborg.

Ingenting om varför Arla kan sälja mjölken billigare.

I den allmänna debatten framställs det ju som att Arlas mjölk var något omoraliskt (”Arlas huvudkontor ligger i Danmark”). Men uppenbarligen är det ju svensk mjölk även i deras förpackningar.

Visst vill jag ha öppna landskap här i Dalarna. Men jag kan inte komma ifrån att debatten om att köpa Milkos mjölk för att stödja Dalarnas bönder ganska mycket liknar det som kallas för protektionism och som tillämpades under 1700- och 1800-talen. Sedan kom man på att frihandel var mycket mer utvecklande för alla parter.

Protektionism är
ett begrepp inom handelspolitiken. Protektionism går ut på att på olika sätt skydda varor och tjänster som produceras i det egna landet från konkurrens från andra länder. För att skydda sig kan landet använda en hel rad åtgärder som importavgifter, tullar, registreringsavgifter, importkvoter med mera. Motsatsen till protektionism är frihandel. (Klipp från Wikipedia)

Själva är vi ju ganska stolta över att Kvarnsvedens pappersbruk är framgångsrika och säljer sitt papper såväl i Sverige som utomlands, kanske såväl till Dagens Nyheter som Sydsvenska Dagbladet. Nog skulle det låta konstigt om man i södra Sverige tyckte att detta var fel med argumentet att Stora Ensos huvudkontor ligger i Finland?

För några veckor sedan hade mjölkbönderna inom Milko en ”demonstration” på Stora Torget här i Falun. Jag pratade då med en mjölkbonde och undrade varför de svenska bönderna (för Arlas mjölkproducenter är ju tydligen också svenska bönder) håller på att konkurrera ihjäl varandra genom att slåss inbördes. ”Varför går ni inte samman i stället” undrade jag. Det verkade som att han höll med mig för han hade inget bra svar.

Tisdagen den 29 september 2009: Tandläkare och banker
Igår var Margaretha så nöjd när hon kom hem. Hon hade varit hos tandläkaren och det hade gått bra, dvs det var inga problem med hennes tänder. Precis som jag känner hon en stor oro och ett stort obehag inför att gå till tandläkaren. Framför allt för att det är obehagligt att behöva sitta och gapa med en massa grejor i munnen medan tandläkaren håller på att undersöka ens tänder och inte veta om det ska bli omfattande ingrepp eller ej. Ingrepp som kan vara väldigt obehagliga. Och dessutom dyra.

I TV-nyheterna på kvällen var det sedan ett inslag om att vi svenskar är väldigt trogna mot våra banker, det rapporterades att en majoritet av oss aldrig har bytt bank. Om vi hade varit mer benägna att byta bank ibland skulle det ha kunnat pressa bankernas priser och avgifter menade man. En jämförelse med telekombolagen gjordes. Min fundering blev om samma sak gäller för tandläkare. Hur många av oss har inte gått till samma tandläkare i årtionden? Nu inser jag att det är fel att direkt jämföra banker och tandläkare. De tjänster som banker säljer kan kanske jämföras med de produkter som bensinbolagen säljer, dvs de är direkt utbytbara mot varandra, det finns ingen skillnad i kvalitet (även om vi kommer ihåg att olika bolag har försökt få oss att tro det genom kampanjer som ”Shell med ACI” och ”En tiger i tanken” från Esso). När det gäller tandläkare är det naturligtvis inte så, tandläkarens arbete är ju ett hantverk där den enskilde tandläkarens skicklighet och säkerhet på handen är synnerligen viktigt.

Visst är dagens tandläkare mycket bättre än den här!

Men ändå – många människor tycker att det är väldigt dyrt (förutom olustigt) att gå till tandläkaren. Ändå tror jag inte att det är särskilt vanligt att man inför ett tandläkarbesök går runt till ett antal olika tandläkare och begär att få en prislista över kostnaden för vanliga åtgärder/lagningar.

Själv har jag aldrig gjort det.

Men oavsett kostnaden ska vi vara glada att våra tandläkarmottagningar inte se ut som på nedanstående bilder från Bangalore.

Måndagen den 28 september 2009: Polisen och IKEA
”Förr i tiden” var det tydligen av tradition konkurrens mellan städerna Falun och Borlänge. Under senare år har politikerna i båda städerna insett att den bästa framgången får man genom att samverka och låta Falun-Borlänge bli en stadsregion som i stället kan konkurrera med andra mellanstora centra som Västerås, Örebro, Gävle och Sundsvall. Ombyggnaden av väg 50 mellan orterna uppfattades väl som en symbol för detta resonemang. De flesta kommunpolitiker i andra kommuner i Dalarna brukar inse att det behövs en stark kärna i form av Falun-Borlänge för att Dalarna ska må bra. Dvs, det som är bra för Falun-Borlänge är bra för Dalarna för att tillämpa ett gammalt talesätt som en gång handlade om Volvo och Sverige.

Lite återfall till det gamla kunde man höra när Polisen i Dalarna för några veckor sedan offentliggjorde att man har för avsikt att ersätta de båda nuvarande polishusen i Borlänge och Falun med ett nytt gemensamt och att man ville placera detta "centralt i Falun".

I förra veckan kom sedan det av många efterlängtade beskedet att IKEA avser att etablera sig på Norra Backa i Borlänge, mitt emot Kupolen. Ryktena har ju gått i många år även om de under lång tid mer handlade om en lokalisering intill Coop Forum ute vid Korsgårdsvägen söder om stan. Nu blir det tydligen Norra Backa. Jag uppfattade inga sura miner från Falun om detta, tvärtom i stället.

Så nu kan väl politikerna i såväl Falun och Borlänge vara nöjda, i Falun över ett nytt polishus och i Borlänge över IKEA.

Om beskedet beträffande IKEA var tydligt vad avser lokalisering (Norra Backa) så gavs inget sådant när det gäller polishusets lokalisering. Mer än att det ska vara ”centralt i Falun”. Med tanke på husets storlek (det blir ju rimligen avsevärt större än det nuvarande svarta huset) finns det inte så många alternativa platser att bygga det på. Falu centrum är ju inte så stort. Om man inte har för avsikt att riva ner ett helt kvarter någonstans.

Den plats som jag allra först kommer att tänka på är de två kvarteren Teatern (där OK-macken låg) och Västra Falun (med bland annat det nedbrunna Egnellska huset) intill Gruvgatan. De har ju ett centralt läge och bra kommunikationsmöjligheter, vilket jag antar är viktigt vid utryckningar. Antagligen vill Falu kommun att den del av kvarteret Västra Falun som vetter mot Myntgatan ska fortsätta att innehålla butiker för att därigenom sprida centrumverksamheten något (så att den inte bara består av Holmgatan-Slaggatan och Åsgatan) men det borde väl kunna gå att arrangera.

Blir det i dessa två kvarter som polishuset byggs...

Ett alternativ skulle kunna vara Stora Ensos tomt för sin tidigare forskningsverksamhet, som omgärdas av Södra Mariegatan, Hanröleden, Kvarngatan och ån. Där pågår nu planering för att bygga lokaler för verksamheter (längs Hanröleden) och bostäder (längs ån). Där borde det finnas såväl bra kommunikationsmöjligheter som ordentligt utrymme för ett polishus – men i varje fall jag kan inte kalla området för ”centralt”.

...elller blir det här?

Andra alternativ är kanske på andra sidan av Hanröleden, antingen söder om Leksandsvägen (där vi brukar parkera bilar när det är julmarknad vid Gruvan) eller norr om vid Dalatrafiks garage. Bra kommunikationer även här – men inte kan jag kalla det för centralt.

Så mitt tips är OK-macken-Egnellska. Det sätter jag en tia på.

Måndagen den 21 september 2009: Höst!

Nu är det höst. Det är väl i och för sig inget djärvt påstående att göra. Men jag konstaterar det ändå. För olika personer innebär begreppet höst olika saker: För meteorologen innebär det att dygnsmedeltemperaturen sjunkit under 10 grader och fortsätter att sjunka. För somliga att det är dags för älgjakt, dvs årets höjdpunkt. För andra att det är vackert med klara dagar och vackra färger i naturen. För ytterligare andra att den härliga sommaren är slut och att vi nu bara kan invänta en kall och grå höst som övergår i en ännu kallare vinter. Själv har jag en egen definition av när hösten inträffar. Vår sommarstuga är vinterbonad. Under den kalla årstiden sätter vi på lite värme i den så att vi inte behöver vara oroliga för att vattnet ska frysa, vi låter elementen stå på så att det är så där mellan 5 och 10 grader. När vi kommer ut en fredagskväll för att vara där över helgen sätter vi på alla elementen och tänder en brasa i den öppna spisen. Efter några timmar har det blivit ganska varmt i huset. I varje fall i luften.

Problemet är sängarna. De blir ju inte varma lika lätt. Även om vi tar upp lakan och täcken och hänger den för ”luftning” nära den öppna spisen så är det väldigt kallt i själva sängbottnen. Det tar ett par dar om den ska bli varm – och då är vi kanske redan därifrån igen.

Därför har vi köpt elektriska sängvärmare, dvs värmedyna i sängstorlek som vi lägger mellan madrassen och underlakanen. När vi kommer till stugan slår vi på strömmen till dessa värmare och när vi sedan lägger oss har hela sängen blivit uppvärmd och det är ljuvligt varmt och vi behöver inte riskera att bli stela i ryggen pga kall säng. För säkerhets skull stänger vi av strömmen när vi lägger oss – annars skulle det för resten bli alldeles för varmt.

Hösten inträffar för mig alltså när Margaretha har konstaterat att nu är det dags att lägga i sängvärmarna i sängarna – och det har hon gjort nu!

Tisdagen den 15 september: Bromsar
Visserligen är jag tekniker själv, i varje fall till utbildningen. Så jag kanske borde förstå. Men egentligen har jag nog mest sysslat med ekonomi och ”allmänt sunt förnuft” under min yrkesverksamma tid. Jag skyller på det när jag nu inte förstår. Och därför frågar jag.

När jag bromsar in bilen, tex framför ett rödljus, brukar jag släppa bromspedalen alldeles alldeles innan bilen har stannat, när den rullar lite lite grand. Då rullar den någon decimeter till och stannar sedan mjukt och fint. Men om jag i stället håller kvar foten på bromspedalen så stannar bilen med ett ryck. Vad är det som åstadkommer detta ryck, rent fysikaliskt? Beror det på att när jag bromsar så lutar bilen framåt (genom att hela karossen är upphängd i fjädringen) och att det blir någon sorts rekyl när det blir stopp? Eller vad? Kan någon förklara?

Måndagen den 14 september 2009: Ont och gott
Det finns ett gammalt ordspråk som säger: Intet ont som inte för något gott med sig.

Det var jag inne på häromdagen (den 4 september) när jag funderade kring mitträcken på vägarna. Fast då hade jag vänt på resonemanget och uttryckte det (lite mindre slående) så här: Men det är ytterst sällan som en åtgärd enbart har positiva effekter, normalt finns det även vissa negativa sådana.

Åter till det ursprungliga ordspråket. Jag tänkte på det när jag hörde att myndigheterna i Frankrike med anledning av svininfluensan (som ju inte ska kallas så) hade gått ut med en uppmaning till folk att upphöra med seden att hälsa på varandra med sk kindpussar där man låter kinden nudda den andres kind och pussar i luften.

Det vore väl en befrielse om myndigheterna hade framgång med detta. För det ser ju så fånigt ut. En sak är väl om kvinnor gör det tillsammans (för kvinnor är ju så ljuvliga att man förlåter dem allt!) men när två vuxna karlar står och kindpussas, ja, då har det gått för långt för mig.

Söndagen den 13 september 2009: Mulltoa och skitåkare
Då och då hör man entusiaster berätta om hur fantastiskt bra det är med mulltoa. Hur vår skit, utan att förorena någonting, omvandlas till näringsrik jord. Det låter ju jättebra. Men det finns ett antal förutsättningar för att mulltoan ska fungera:

• Jämn och kontinuerlig tillförsel av skit så att mikroorganismerna kan arbeta i en jämn takt.
• Kunniga personer som använder mulltoan och inte fyller den med papper.

Jämn och kontinuerlig tillförsel är inget problem när det gäller en stadigvarande bostad. Där skulle kanske mulltoan fungera bra. Men det är ju som regel inte där som den används, där har de allra flesta av oss kommunalt avlopp som vi inte behöver bekymra oss om.

I stället är det i första hand vid sommarstugor som man finner mulltoan. Och vad är det som kännetecknar en sommarstuga? Jo, att under nio månader av året sker det ingen tillförsel alls – vilket naturligtvis innebär att mikroorganismerna dör ut.

Under delar av sommaren sker ingen tillförsel mer än under veckosluten. Och under ett antal veckor på högsommaren sker det en enorm tillförsel. Det kan inte vara lätt att vara mikroorganism och fungera på rätt sätt under dessa förutsättningar.

Man kan dra en parallell med komposter. Entusiasterna säger att för att få en kompost att fungera bra ska det vara en likvärdig och blandad tillförsel av hushållsavfall och trädgårdsavfall som gräs och löv. Det är lätt att säga. Men under hela vinterhalvåret finns det inget trädgårdsavfall, varken löv eller gräs. När sommaren kommer är det ohyggliga mängder gräs. För att till slut på hösten bli en massa löv.

Hur ska man med de förutsättningarna kunna ha en jämn och blandad tillförsel?

På vår sommarstuga var från början en mulltoa installerad. I mitten av 90-talet ägde Margarethas far Haga-Sven fortfarande stugan. Han hade sålt en andel av ett skogsskifte och ville använda pengarna till något vettigt. Till vad? frågade han Margaretha. Hon svarade utan tvekan att han skulle byta ut mulltoan mot en riktig vattentoalett. Så blev det. Och det kan vi verkligen glädja oss åt.

Så sedan dess har vi vattentoalett i sommarstugan. Men vi har inget avlopp utan det går en ledning från toaletten till en tank som är nedgrävd under gräsmattan. En gång om året ringer vi efter en slambil som kommer och tömmer den. Tanken räcker precis ett år – under förutsättning av att alla följer direktiven som är uppsatta inne på toaletten. Där står det att gentlemän (inte kvinnor!) går ut i skogen när de bara ska kissa.

När tömningsbilen kommer blir jag lika imponerad varje gång. Föraren drar ut en lång slang med ett munstycke som han doppar ner i tanken. Med fjärrkontrollen slår han på pumpen. På några minuter har han sugit upp ett helt års skit. Sedan rullar en motor upp slangen upp på bilen igen.

Man skulle kunna tro att det skulle vara otrevligt och obehagligt att ta hand om andras skit. Men hela proceduren sker så elegant så inget som helst obehag behöver finnas. Inte det minsta smutsig blir han. Jag kan inte låta bli att tänka på de latrintömmare som på 1800-talet gick och bar bort tunnorna från utedassen i våra städer. Tiderna har förändrats. Modern teknik kan vara underbar.

Fredagen den 11 september: Studieval
Det har blivit höst. Barn och ungdomar har återgått till sina studier. Det märker Margaretha och jag inte så mycket av, våra barn är för stora och barnbarnen är för små.

Men jag tänker på de som befinner sig i det svåra valet när de ska påbörja studier för en utbildning, omedelbart efter att de har gått ut gymnasiet. För många är det svårt. Jag minns hur det var för mig själv, jag hade ingen aning om vad jag ville bli egentligen.

Tyvärr verkar det som att det fortfarande, nu precis som när jag själv var i den åldern, finns ganska många som väljer att studera ”något som de tycker är intressant”. Och tyvärr, enligt min uppfattning, finns det nog vuxna, såväl anhöriga som studierådgivare, som stöder dem i ett sådant resonemang. Kanske är det så att de som väljer studieinriktning på detta sätt även hör till dem som för resonemanget om att ”låna så mycket du får för du kan ändå aldrig betala tillbaka lånen”.

Inkaindianernas Machu Picchu

På min tid var det vanligt att folk läste en ”etta i sociologi” om de inte visste vad de ville bli. Och sedan kunde det fortsätta i samma stil. Visst är det bra att studera något som man tycker är intressant (annars kanske det inte blir så mycket framgång med studierna) oavsett vad det är för konstigt ämne. Jag kommer ihåg när min dotter Susanna stod i samma situation. Hon ville studera inkaindianernas liv och kultur i Sydamerika, tror jag att det var. Jag förklarade då för henne hur jag såg på det hela:

Om du är ett geni kan du intressera dig för vad som helst och studera detta. Förr eller senare kommer någon förmögen donator att instifta en personlig professur åt dig vid ett av våra universitet. Framgång och försörjning är alltså inget att oroa sig över. Men för oss som är lite mer mediokra, lite halvdumma som de flesta av oss är, för oss är det väldigt fiffigt att skaffa en utbildning där man kan slå upp sidorna med platsannonser i Dagens Nyheter och se att det finns arbetsgivare som vill anställa folk med den utbildningen.

Jag vidhåller denna uppfattning.

Torsdagen den 10 september 2009: Öra, mun och hand
Vilken underbar eftermiddag det har varit idag! Vi satte oss i solskenet på balkongen och åt lunch. Därefter blev det kaffe på maten. Jag hällde kaffe och vatten för tre koppar i bryggaren.

Förr drack man ju kaffe i kaffekoppar, numera är det ofta muggar. När jag arbetade och drack kaffe på jobbet handlade det om stora rejäla muggar med ett ordentligt handtag, dvs öra på. Örat är ju till för att man inte ska bränna fingrarna när man lyfter muggen eller koppen.

Här hemma har vi också muggar med rejält öra, men de dricker vi bara te i - av någon anledning. Kaffe brukar vi dricka ur Iitala-muggar som Margaretha inhandlade i Insjön för något år sedan. De är snygga men de har inget öra att hålla i. Det innebär att man får se till att inte hälla hela koppen full med kaffe, då blir den så varm att det är svårt att greppa och lyfta den. Är den fylld till bara två tredjedelar kan man ta i den översta delen av muggen när man ska dricka utan att bränna sig. Nu hade jag lagat tre koppar kaffe och var lite för lat för att senare gå in och hämta kannan igen för påtåren så jag fyllde muggarna helt. Och fick naturligtvis besvär med att lyfta muggen. Men genom att ta med båda händerna och snabbt föra den till munnen så gick det bra att få  kaffet i munnen och dricka det.

Det var då jag började att fundera.

Våra händer får ju verkligen vara med om mycket. De används till att ta i diverse saker, slita och dra, till och med att gräva i jorden ibland. Rimligen borde de därigenom bli ordentligt härdade och tåla många påfrestningar, tryck, kyla och värme. Munnen däremot med sina fina slemhinnor trodde jag var ömtålig och känslig.

Men tydligen är det tvärtom. Det kaffe i muggen, som jag knappt kunde lyfte till munnen för att det gjorde muggen så het att den brände mina fingar, det kunde jag utan större bekymmer hälla i munnen och svälja ner. Utan att det brände i munnen eller halsen eller kändes för hett.

        

Hur kommer sig detta?

Måndagen den 7 september 2009: Köpmansgränd

Köpmansgränd sträcker sig från Åsgatan vid Länsstyrelsen, över Slaggatan och Garvaregatan ner till Faluån. ”Förr i tiden” fanns i dess förlängning ut i ån en ganska lång brygga, Hästbryggan. Vid lågvatten kan man fortfarande se de pålar som bar upp bryggan, att döma av deras läge sträckte sig bryggan ut i åns halva bredd.

I Elisabet Hemströms bok Gatunamn och kvartersnamn i Falu innerstad skriver hon om Hästbryggan: ”Brygga där stadens kuskar badade hästar. Bryggan var byggd så att kusken kunde göra en liten rundpromenad på den, med hästen i vattnet bredvid sig. Hästbryggan var fortfarande i bruk åtminstone under 1930-talet.” Alltså kan man kanske jämställa den med dagens biltvättautomater…

Numera återstår det endast ett par meter ”brygga” eller ”altan”, som avslutning av Köpmangränd, och ett räcke mot ån i linje med fasadliven på de omgivande fastigheterna i kvarteren Pärlan och Hästbryggan. Det är om detta räcke jag vill berätta.

För ett antal år sedan kom det en målare dit och skrapade räcket och började måla. Hur länge sedan det är kommer jag inte ihåg. Om jag gissar så är det väl fem år sedan. Men jag har lärt mig att om jag tror att något har hänt för ett visst antal år sedan så ska jag oftast dubbla antalet år för att få rätt tidpunkt. Så det kanske snart är tio år sedan?

Målaren grundmålade hela räcket och började sedan färdigmålning av det. Men när han hade målat ungefär en femtedel blev det stopp. Han försvann därifrån. Varför har jag inte fått någon förklaring på. Men jag har gissat. Sannolikt har någon ”vän av ordning” tyckt att den kulör som han målade med var alldeles fel. I så fall håller jag med ”vän av ordning”. Det skar sig väldigt mot det faluröda som huset nedströms i kvarteret Hästbryggan var målat med. Sedan har inget hänt. Fortfarande 2009 står räcket där grundmålat och med en strykning av slutlig färg på en femtedel. När ”vän av ordning” fick stopp på målandet med den ”felaktiga” kulören var det sannolikt inte detta som han/hon hade förväntat sig.

Efter några år pratade jag med kommunens stadsarkitekt om saken. Han sa då att dröjsmålet sannolikt berodde på att man var osäker på om stumpen av Köpmansgränd mellan Garvaregatan och ån verkligen var en gata, som kommunen har ansvaret för, eller om det var tomtmark som hörde till någon av de intilliggande fastigheterna.

För en vecka sedan träffade jag återigen stadsarkitekten på ett möte. Vid kaffet gick jag bort och satte mig bredvid honom. Han sa ungefär ”Jag visste vad du skulle säga. I morse cyklade jag förbi på andra sidan om ån och tyckte verkligen att det ser för bedrövligt ut. Vid tillfälle ska jag nämna det för Trafik- och fritidsförvaltningen.”

Kompromisser och samfinansiering brukar ju vara effektivt för att få saker och ting gjorda. Om man nu fortfarande inte vet vem som äger och har kostnadsansvaret för bryggan så kan man väl dela kostnaden mellan kommunen och ägarna av de två kringliggande fastigheterna. Det kan inte bli någon stor summa.

Att räcket får stå så här fult år efter år är extra ledsamt eftersom det befinner sig i en av Faluns vackraste miljöer. När Dalarnas Muséum gör sina stadsvandringar längs ån varje sommar står man alltid en lång stund och pratar om det kulturhistoriska slaggstenshuset som ligger uppströms bryggan i kvarteret Pärlan (namngivet efter ett brännvinsbränneri som låg där). Det röda huset i kvaretet Hästbryggan nedströms bryggan är ju inte precis kulturellt eftersom det bara är ett par decennier gammalt – men det är ett väldigt fint exempel på hur man kan bygga nytt i en gammal miljö och få det nya huset att smälta in så att det ser ut som att det alltid har stått där.

Just i sommar har balkongräckena på det huset dessutom målats vita – de gamla balkongräckena var ruttna och ersattes för ett par år sedan av nya i tryckimpregnerat trä, tydligen får man inte måla sådant på en gång. Men nu är det gjort. Jättefint.

Såväl kommunens brygga i parkstråket på andra sidan om ån som Masmästarens brygga inne i kvarteret Hästbryggan är väl underhållna och pryder sin plats i den vackra åmiljön. Det är bara räcket i slutet av Köpmansgränd som ser fult ut.

Fredagen den 4 september 2009: Stenmark, Pärson och mitträcken
Att bygga om befintliga 13-metersvägar till mötesfria vägar med mitträcke är nog den mest kreativa trafiksäkerhetsåtgärd som har lanserats i Sverige under min tid. Jag har försökt ta reda på vem det egentligen var som allra först kläckte idén – men har inte fått något entydigt svar.

Oavsett vem som kan ta åt sig äran så har uppenbarligen idén och åtgärden räddat många människoliv genom att frontalkollisioner har kunnat undvikas. Sådana får ju alltid allvarliga konsekvenser vid de höga hastigheter som normalt råder på en 13-metersväg.

Foto: Henrik Sendelbach

Själv är jag konservativ av mig och behöver lite tid för att vänja mig vid en ny tanke. För ett dussin år sedan deltog jag i ett möte på Vägverkets huvudkontor i Borlänge där vi resonerade om frågan.

Vägverkets guru när det gäller trafikteknik, Torsten Berg, berättade om vilka vägar som skulle kunna bli intressanta i landet och nämnde att här i Dalarna borde det bland annat vara rv 50 (då rv 60) mellan Borlänge och Ludvika och rv 80 mellan Falun och Hofors. Jag hade, och har fortfarande, väldigt stort förtroende för Torsten, jag vet att när han säger något så är det alltid väl underbyggt och sakligt. Men den här gången kunde jag inte låta bli att opponera mig.

”Ska vi lägga ner pengar på att bygga om de bästa och säkraste vägarna vi har i Dalarna. När man kommer ut på dem känner man sig verkligen trygg och pustar ut. När det finns så många andra vägar som är dåliga?” sa jag. Torsten svarade ungefär att ”Bosse, du måste komma ihåg att det är inte samma sak att man känner sig trygg och att vägen är säker:”

Sedan jag gått hem och funderat ett tag så insåg jag att när det händer en olycka på dessa ”fina” vägar så blir konsekvenserna väldigt allvarliga eftersom vi kör så fort på dem – dels är den tillåtna hastigheten hög och dels kör vi ofta ännu fortare än vad skylten tillåter. Då insåg jag att han nog hade rätt.

Numera har ju båda de nämnda vägarna byggts om och jag tror att nästan alla är väldigt nöjda – med undantag för någon cyklist. Dessutom har ombyggnaden av rv 70 från Borlänge och söderut till länsgränsen påbörjats och ska väl vara avklarad inom några år. Och söder om länsgränsen är det meningen att sträckan ner till Förbifart Sala ska börja åtgärdas i höst. Sedan återstår bland annat rv 70 norr om Borlänge upp till Mora.

Men det är ytterst sällan som en åtgärd enbart har positiva effekter, normalt finns det även vissa negativa sådana. Man får som regel nöja sig om fördelarna vida överstiger nackdelarna. Så är det ju med mötesfria vägar. Det hindrar inte att man kan fundera över hur nackdelarna kan minskas.

En nackdel med dessa 13-metersvägar med mitträcke är att räcket ofta blir påkört. Konstruktionen av räcket innebär att ståndarna som håller upp stålwiren är mjuka och ska böjas ner medan wiren försiktigt för bilen tillbaks in på sin körbana.

Det innebär att räcket måste lagas – kostnader för samhället alltså. Men värre ändå är nog att det skapar osäkra och besvärliga arbetssituationer för de anställda hos Vägverkets driftentreprenörer, som ska stå på vägen och laga räcket medan bilarna susar förbi i hög fart alldeles intill dem.

Det är nu som jag kommer att tänka på Ingemar Stenmark och Anja Pärson. När Ingemar Stenmark trollband Sverige gjorde han sina slalomsvängar runt käppar som stod där de stod. En sådan käpp kör man inte ostraffad på, då kan man göra illa sig, tappa staven eller glasögonen. Därför fick Ingemar (och alla hans medtävlare naturligtvis) hålla ut med skidorna en bit från käppen så att kroppen inte slog i käppen.

Det behöver inte Anja Pärson och hennes nutida medtävlare göra. För numera är käpparna ledade, de böjer sig när åkaren ”kör på” dem. Det räcker att skidorna befinner sig på ”rätt” sida av käppen, resten av kroppen kan helt enkelt pressa undan käppen. När åkaren har passerat så reser sig käppen igen.

Så här kan Anja åka eftersom käppen viker sig.          Foto:Arthur Mouratidis

Går det att konstruera ståndare till mitträckeswiren som böjer sig ner när de blir påkörda men sedan reser sig upp igen? Eller i varje fall går att för hand räta upp igen utan att bli utbytta. Men som ändå är så stabila att de håller uppe wiren.

Jag vet inte om någon redan har försökt att konstruera sådana. Själv har jag inte kompetens att utveckla idén – så om du är en Uppfinnarjocke så får du överta den alldeles gratis. Du kanske kan bli förmögen.

Lycka till!

Måndagen den 31 augusti 2009: Mjölk och mjölk
Mjölk debatteras nästan dagligen i massmedia. Dels vem som ska leverera mjölken till oss här i Dalarna och dels hur mycket den ska kosta. Men (som vanligt?) ger massmedia ingen bra bild av vad frågan handlar och varför det är som det är. Tycker jag - eller också är det jag som har svårt att fatta.

Varifrån kommer mjölken? Att Milkos mjölk kommer från bönder här i ”Milkoland”, det vet jag ju. Men varifrån kommer Arlas mjölk? Är det från ”resten av Sverige söder om Milkoland” eller är det från Danmark. I massmedia påtalas ofta att Arlas huvudkontor ligger i Danmark. Hur stor del av Arlas mjölk kommer från södra Sverige och hur stor del från Danmark? Varför kan Arla sälja sin mjölk billigare än vad Milko kan? Är det för att de har en mer effektiv mejeriorganisation? Eller för att de betalar sina mjölkbönder sämre än vad Milko gör (jag bortser nu från den höjning av mjölkpriset och ersättningen till bönderna som nämndes i massmedia just idag). Eller är det för att mjölkbönderna i södra Sverige och i Danmark är mer effektiva? Eller för att de låter sina kossor stå inne hela året? Eller är det för att dansk mjölk blir billigare av någon anledning än vad svensk mjölk är? (Fast detta sista låter ju konstigt, i varje fall just nu när den svenska kronan är värd så lite. Allt annat är ju billigare i Sverige, danskar och norrmän åker hit och handlar och gläds åt låga priser).

Jag förstår inte. Men vill så gärna veta.

Måndagen den 31 augusti 2009: Mjölk och mjölk
Mjölk debatteras nästan dagligen i massmedia. Dels vem som ska leverera mjölken till oss här i Dalarna och dels hur mycket den ska kosta. Men (som vanligt?) ger massmedia ingen bra bild av vad frågan handlar och varför det är som det är. Tycker jag - eller också är det jag som har svårt att fatta.

Varifrån kommer mjölken? Att Milkos mjölk kommer från bönder här i ”Milkoland”, det vet jag ju. Men varifrån kommer Arlas mjölk? Är det från ”resten av Sverige söder om Milkoland” eller är det från Danmark. I massmedia påtalas ofta att Arlas huvudkontor ligger i Danmark. Hur stor del av Arlas mjölk kommer från södra Sverige och hur stor del från Danmark? Varför kan Arla sälja sin mjölk billigare än vad Milko kan? Är det för att de har en mer effektiv mejeriorganisation? Eller för att de betalar sina mjölkbönder sämre än vad Milko gör (jag bortser nu från den höjning av mjölkpriset och ersättningen till bönderna som nämndes i massmedia just idag). Eller är det för att mjölkbönderna i södra Sverige och i Danmark är mer effektiva? Eller för att de låter sina kossor stå inne hela året? Eller är det för att dansk mjölk blir billigare av någon anledning än vad svensk mjölk är? (Fast detta sista låter ju konstigt, i varje fall just nu när den svenska kronan är värd så lite. Allt annat är ju billigare i Sverige, danskar och norrmän åker hit och handlar och gläds åt låga priser).

Jag förstår inte. Men vill så gärna veta.

Söndagen den 30 augusti 2009: Jorden och Mars

Nu är Fuglesang ute och flyger igen. Om jag har förstått det rätt är detta en av de sista rymdfärderna på ett tag. Men att NASA samtidigt (eventuellt i samarbete med ryssarna?) planerar för en bemannad flygning till planeten Mars.

Det låter konstigt. Som jag har förstått det är amerikanarna avsevärt mer religiösa än vi svenskar. I varje fall är de mer "religiöst praktiserande", dvs de går i kyrkan på ett sätt som inte alls är vanligt i Sverige. Vad de egentligen tror har jag ingen uppfattning om.

Men eftersom de är kristet religiösa så är det konstigt det här med Mars. Tycker i varje fall jag. I Bibeln står det ju, i Första Mosebok vers 27 och 28: "Alltså skapade Gud människan lik hennes Skapare, lik sig själv skapade Gud människan till man och kvinna. Gud välsignade dem och sa: Föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er. Ni ska härska över fiskarna, fåglarna och alla djuren."

Och det har vi ju verkligen tagit fasta på, dvs att uppfylla jorden. Med råge också. Jag tror inte att Gud, om han nu finns, hade menat att vi skulle uppfylla den så bokstavligt som vi nu gör.

Men det står i Bibeln absolut inget om att vi även ska uppfylla planeten Mars. Kan ingen tala om det för NASA?

Mars - fast i februari!

Fredagen den 28 augusti 2009: Avundsjuka

Barnbarnen älskar sin farmor respektive mormor. Där får jag alldeles klart komma i andra hand.

Två av dem bor i Falun och ibland hjälper vi till och hämtar dem på dagis. Då kommer först Teodor, som är fyra, rusande, ropar "Farmor" och kastar sig i hennes famn. (Sedan kommer ibland ett helt annat barn som hör ropet "Farmor" och som blir besviket när det visar sig vara "fel" farmor). Därefter kommer Sixten som är två släntande.

Idag var det speciellt tydligt vilken bifigur som jag är. När Teodor hade kommit lyfte Margaretha upp honom i famnen. Sedan kom Sixten i full fart. När han insåg att farmor stod upp med Teodor i famnen och alltså var upptagen så stannde han, vände sig till mig och jag fick lyfta upp honom och krama honom.

Men så fort han såg att farmor hade satt ner storebror ville han komma loss och krama farmor.

Men sådant får jag stå ut med. För jag tycker ju precis likadant som de.

Lördagen den 22 augusti 2009: Våra förfäder

"Människor borde inte leva i klimat där man sex månader om året inte kan gå ut naken utan att frysa ihjäl." Så inledde Pernilla Ohlin sin krönika i Falu-Kuriren idag. Jag delar helt och hållet hennes uppfattning.

Och tänk sedan på de stackars människor som på stenåldern strövade omkring här och livnärde sig på jakt och fiske. De hade minsann inga Helly Hansen utan fick nöja sig med att svepa in sig i en djurhud och ta skydd i en riskoja. Att uthärda en vinter på det sättet kan inte ha varit behagligt.

Insikten om detta tycker jag innebär att det som våra svenska nationalromantiska historiker försökt tuta i oss, det måste vara helt fel. De sa ungefär så här när jag gick i skolan: "Det var de starkaste och djärvaste männen som följde isranden norrut när inlandsisen drog sig tillbaka och som utgör våra förfäder".

Var och en bör naturligtvis vid närmare eftertanke inse att de som lämnade Medelhavets strand, de ljumma vintrarna med vindruvsodlingar, det var inte de starka utan de som var så svaga att de inte kunde försvara sitt revir utan blev ivägdrivna.

Det är dem som vi härstammar från. Då är det väl inte så konstigt heller att det inte blir några medaljer i Friidrotts-VM för deras nutida svenska avkomlingar!

I vårt klimat...?

Fredagen den 21 augusti 2009: "Småbanker" igen

I måndags funderade jag omkring de nya (?) sk "småbankerna" som erbjuder insättare bättre ränta än vad de komventionella storbankerna gör. Då var jag lite orolig för att jag genom att använda dem skulle stödja utlåning genom sk SMS-lån. Nu har jag förhört mig hos ett antal av dessa långivare om hur det står till med saken. Svaren kan sammanfattas så här:

• De flesta uppger att de lånar ut till personer som inte "accepteras" av vanliga banker, tex personer med registrerade betalningsanmärkningar.
• De har avsevärt högre utlåningsräntor än de vanliga bankerna - eftersom det är större risk när de lånar ut till personer med betalningsanmärkningar.
• Men de förnekar att de sysslar med SMS.lån.

Måndagen den 17 augusti 2009: Banker och räntor

När jag gick i folkskolan fanns det i klassrummet en fyrkantig låda med en massa fack i, en sparbössa för var och en av eleverna i klassen. Där stoppade vi ner slantar ibland, hur ofta det var kommer jag inte ihåg. Jag antar att det hela skedde i uppfostrande syfte, dvs vi skulle tidigt lära oss nyttan och det moraliskt föredömliga av att spara. Sannolikt finns det inga sådana sparbössor numera, under en lång tid har det ju ansetts mer föredömligt att låna i stället för att spara. Och seriefigurerna Spara och Slösa är väl också försvunna. En gång i terminen (tror jag) tömdes sparbössan och sattes de sparade pengarna in på Postsparbanken, där vi alla fick en postsparbanksbok. I vilken fina klistermärken visade hur mycket man hade sparat.

       

Så småningom i avsevärt högre ålder vågade jag mig in på en ”riktig” bank för att öppna ett konto. Då kändes det som att man blivit ”stor”. Det kändes lite högtidligt, nästan så att man behövde klä upp sig för att våga gå in. När jag sedan hade börjat arbeta och fick lönen på check-konto, ja, då var jag helt klart vuxen.

Idag går jag inte in på en bank så ofta och när jag gör det känns det inte alls högtidligt.

Tydligen är det så att de flesta av oss är, eller har varit, väldigt trogna mot den bank som vi en gång har valt. Kanske beror det på att vi fortfarande känner aktning och vördnad och att bankverksamhet är något lite högtidligt och fint. Trots urusla inlåningsräntor har vi blivit kvar – kanske beror det även på att de andra storbankerna inte har något bättre alternativ att erbjuda.

Men nu har det ju kommit andra små uppstickarbanker som ger avsevärt högre inlåningsräntor. Ja, om man verkligen kan kalla dem för banker vet jag inte, de har i varje fall inga bankkontor, men sätta in pengar där kan man. Och de omfattas av den statliga insättargarantin så att man kan känns sig trygg. Det gläder mig.

Nu är det ju inte så att mina banktillgångar är av den storleksordningen att några procents högre ränta påverkar min ekonomiska livssituation – nej, att jag har bytt från min gamla ”storbank” till den lilla på nätet beror nog mera på en vilja att ge den gamla fina banken en liten näsknäpp. Visserligen betyder min lilla insättning säkert inget för dem, men om alla insättare beter sig lika blir det nog mer kännbart.

Men jag har en fundering som oroar mig lite. De här ”småbankerna”, om vi nu kallar dem för banker, vad använder de pengarna till? Är det möjligen så att det är dessa företag som sysslar med utlåning till skyhöga räntor av sk SMS-lån till ungdomar och andra som inte fattar vad de ger sig in på? Jag vet inte alls om det är så. Men om det skulle vara det så blir jag lite betänksam. Att genom insättningar stödja sådan verksamhet skulle kännas lite grand ungefär som att köpa aktier i en tillverkare av minor och annan krigsmaterial, vilket många numera drar sig för.

Jag får nog försöka att ta reda på hur det förhåller sig.

Onsdagen den 13 augusti 2009: Darwins utvecklingslära

Om det var det där TV-programmet om filosofi, som jag såg häromdagen, som är anledningen till att jag började fundera vet jag inte. Men det finns ju faktiskt en hel del djupsinniga frågor som man kan fundera över. Ja, allra först och främst naturligtvis de existensiella frågorna om vadan och varthän. Men där har jag bestämt mig för att inte fundera mer, jag kommer ändå inte att kunna lösa dem, lika litet som någon annan.

Som de flesta andra verkar vara numera i Sverige så är jag inte speciellt religiös. Visst hade det ju kunna vara väldigt bekvämt med en stark gudstro som innebär att om man ”sköter sig” så kommer man till himlen. Men det hjälper inte. Och naturvetenskapens förklaringar om Big Bang och universums oändlighet känns mest skrämmande för mig och ger ingen tillfredsställelse.

Oavsett om man är religiöst troende eller inte verkar det numera inte vara speciellt många i Sverige som på allvar menar att den skapelseberättelse som redovisas i Bibeln ska tolkas bokstavligt. Darwins utvecklingslära har ju slagit igenom ordentligt. Även om det på senare år har kommit nya teorier som hävdar att det inte handlar om en kontinuerlig och långsam utveckling, det kan i stället ha skett utvecklingssprång vid olika tidpunkter. Men det uppfattar jag ändå bara som komplement/förbättringar av Darwins teori.

I USA är det tydligen annorlunda. Där verkar det finnas en starkare religiös opinion för en skapelse mer i enlighet med Bibeln och som vill att skolan ska undervisa även om detta som ett alternativ till Darwins lära. Även om man (av taktiska skäl) inte vill kalla det för religion utan för vetenskap, Intelligent Skapande. Dvs någon intelligens (eller med andra ord Gud) har skapat världen.

För min del hjälper det inte med ett sådant resonemang eftersom min fråga omedelbart blir ”Jaha, men varifrån kommer då denna intelligens, vem skapade den?”.

Men på Darwin tror jag inte heller. Han hävdar alltså att hela den komplicerade kropp som till exempel utgör människan har bildats genom otaliga slumptillfällen under utvecklingens gång. Och att allting i naturen är förnuftigt. Våra kossor äter inte smörblommorna på ängen eftersom de är giftiga för dem. Det beror inte på att Mamma Mu har berättat detta för sina kalvar utan på evolutionen, de som inte äter smörblommor har lättast att överleva och föra sina gener vidare till nästa generation.

Men så enkelt kan det inte vara. Ta bara bromsen som exempel. Ett synnerligen irriterande djur. Och uppenbarligen enfaldigt. Och långsamt. Flugor är också irriterande, mest för att de snurrar runt i luften på ett helt ologiskt sätt och stör oss. Och flyger så snabbt att vi har svårt att träffa dem. Men bromsen är långsam. Varenda gång en broms sätter sig på en människa, oavsett om den hinner bita/sticka eller inte, så hinner människan slå ihjäl den. Enligt Darwins teori skulle det innebära att de bromsar som i sina gener har anlag för att sätta sig på människor inte kan föra dessa gener vidare eftersom de blir ihjälsagna. Och att bromsarna därför efter ett stort antal generationer skulle ha ”lärt” sig att inte angripa människor. Men det gör de.

När man ser den på det här viset blir den inte bara irriterande utan även skrämmande.

Söndagen den 9 augusti 2009: Sjuttonhundratalsfilosofer

När vi äter frukost på sommaren brukar ibland TV:n stå på med något av morgonprogrammen, TV1 eller TV4. Sedan stänger vi av och går ut i sommarstugans trädgård.

Av någon anledning knappade jag efter frukosten över till en annan kanal, Axess TV, och Margaretha kom och satte sig bredvid mig i soffan. Det som visades där var ett halvtimmeslångt program om den skotske sjuttonhundratalsfilosofen David Hume. Programmet bestod av ett samtal mellan en australiensisk (heter det så eller heter det australisk?) filosofiprofessor och en programledare, som sannolikt även han var professor i filosofi. De satt båda i varsin ände av en fruktansvärt ful soffa, dekoren i övrigt bestod av en ful tapet på väggen bakom. Tre fasta kameror fanns tydligen, två som visade respektive samtalsdeltagare och en som visade båda två i soffan. Det var så långt ifrån de vanliga flashiga TV-programmen som man kan komma. Ingen av oss har tidigare visat något som helst intresse för filosofiska frågor som kausalitet och induktion. Men ändå satt vi kvar framför TV:n. Efteråt konstaterade vi detta och frågade oss själva hur det kom sig. Och konstaterade bägge två att programmet faktiskt var intressant.

Så tänkte jag på hur det vanligen går till i svensk radio (för egentligen var väl detta TV-program ett radioprogram, den tradiga bilden gav inget tillskott till upplevelsen av programmet – snarare tvärtom). Där bjuder man in en aktuell person som blir intervjuad i något intressant ämne som han har kunskaper om. Efter ett par minuters introduktion säger programledaren ungefär så här ”Det där låter mycket intressant, det ska vi prata mer om men först ska vi ha lite musik”.

Är det så att man på svensk radio (och kanske även andra radiobolag?) inte tror att vi kan lyssna på det talade ordet i mer än några minuter i taget utan behöver stoppa in musik mitt i redogörelsen? Tror de att vi är så träaktiga? Eller är det ett utslag av Sveriges Radios folkbildningstradition? Dvs man tror inom radion att vi egentligen inte alls är intresserade av att få lyssna på den intervjuade personen men SR föresätter sig att lura/tvinga lyssnarna till det genom att stoppa in små bitar av talade ord mellan musikstyckena. Och att om det blir mer än några minuter talat så byter lyssnarna till en annan kommersiell kanal?

Söndagen den 26 juli 2009: Sommartid är utflyktstid
Vi hade besök ”söderifrån”. Då passade vi på att göra en biltur runt Siljan och se på diverse sevärdheter. För så är det ju ofta – det är först när vi få besök som vi bryr oss om sevärdheterna hemikring. Jag hade en arbetskamrat som bodde i Falun och, trots att han var i sexitioårsåldern, aldrig hade varit nere i gruvan.

När vi åker utomlands, oavsett om det är på en charterresa eller mer i egen regi, drar vi oss inte för att åka runt och titta på mer eller mindre intressanta sevärdheter. Där en guide berättar engagerat som om det vore det mest märkvärdiga på hela jorden. Ibland tänker man att ”ja, vi har ju minst lika intressant hemma, men det bryr vi oss inte om att titta på”.

Men visst är det ju så att en bra guide, antingen i form av en levande och berättande människa eller i form av en bok, det höjer avsevärt upplevelsen av det som man ser. Vilket visar att det gamla talesättet ”kunskap är makt” även kan kompletteras med ”kunskap är glädje”.

Fast jag kommer ihåg att när jag tidigare har läst i böcker om vad det finns för sevärdheter i en viss trakt så brukar det för nästan varje ort beskrivas att det finns en intressant altartavla eller något liknande i kyrkan. Själv måste jag erkänna att jag inte är så där våldsamt intresserad av altartavlor även om jag inser deras kulturhistoriska värde. Kanske beror det på att jag, liksom sannolikt de flesta svenskar, inte är så djupt religiösa och därmed inte heller så särskilt införstådd med alla de religiösa symboler som man kan återfinna på till exempel en altartavla. Symboler som gör att åskådaren ska förstå vad som menas – vilket jag alltså inte gör.

Trots det tycker jag att kyrkobyggnader kan vara intressanta att besöka – liksom stora järnvägsstationer. Med järnvägsstationer menar jag då sådana som centralhallen på Stockholms Central och sådana stationer där tågen kör in under ett tak. Såväl där som i kyrkorna har man förnämliga tillfällen at se och förstå hur byggnadens bärande konstruktion verkligen fungerar (i de flesta andra byggnader är ju detta ofta gömt av innertak och liknande). I kyrkorna kan man se de höga pelarna som längst upp böjer sig mot varandra och bär upp kyrkans tak genom sinnrika valvkonstruktioner. Det skulle ha varit spännande att vara med och se när dessa valv byggdes en gång i tiden.

Oavsett hur religiöst intresserad man är måste man ju konstatera att våra kyrkor är monument. Men det finns även andra intressanta monument, sådana som många av oss inte tänker på trots att vi ser dem varje dag. Det som jag avser är alla broar för vägar och järnvägar som finns runt om i landet och ofta kan beskådas på nära håll. Men liksom för andra monument och sevärdheter i allmänhet uppskattar man dem allra mest om man får en bra vägledning.

En sådan finns faktiskt. I boken Våra broar – en kulturskatt, skriven av Sven Olof Ahlberg och Bengt Spade på uppdrag av Vägverket och Banverket, redovisas ett stort antal intressanta broar tillsammans med en översiktlig genomgång av olika brotyper. Det är en förnämlig bok, antingen att läsa hemmavid eller att ha med sig som en guide vid utflykter i Dalarna och övriga Sverige. Man behöver verkligen inte vara tekniker för att njuta av boken. Däremot kan den fungera som en allmänbildande lärobok i olika brobyggnadstekniker. Finns att köpa på Vägverket i Borlänge men kan naturligtvis lånas även på biblioteket. Det är nu tio år sedan inventeringen inför boken genomfördes vilket innebär att en del av de redovisade broarna numera har ersatts av nya sådana.

Under de senaste tjugo åren har ett mycket stort antal broar byggts nya eftersom de inte var bäriga nog för de tyngre laster som numera tillåts, i avsikt att öka svensk industris konkurrenskraft. Sålunda kan vi konstatera att av de i Dalarna redovisade broarna har såväl broarna över Dalälven i Dala Husby och Solberga, Gustafs samt bron över Svärdsjövattendraget/Hökviksån i Hökviken, Linghed ersatts av nya broar. Men de har ersatts av nya broar som har utförts i samma stil som de tidigare så man kan ha stor glädje av boken även vid ett besök av de nya broarna.

Särskilt intressant är historien om bron i Dala Husby. Den tidigare bron byggdes 1928 och utnyttjade den tidens spetsteknologi vad gäller armerade betongkonstruktioner vilket innebar att den fick ett rekordlångt spann på 50 meter. Trots detta fordrades fem spann för att överbrygga Dalälven. Den nya bron, invigd av kung Carl XVI Gustav i april 2004, är byggd enligt dagens teknik vilket innebär att det räcker med tre spann. Men i övriga är broarna lika och den nya vilar på stöd som är klädda med sten från de gamla stöden.

Andra broar i Dalarna som redovisas och beskrivs i boken är

• Väg- resp järnvägsbro över Österdalälven vid Tunsta, Insjön
• Vägbro över Vanån vid Siknäs. Den bygdes från början som järnvägsbro för Norra Stambanan över Faxälven vid Långsele 1887. 1913 ersattes den där av en ny bro och uppfördes efter några år i Siknäs i stället.
• Vägbro över Österdalälven i Leksand.
• Kombinerad väg- och järnvägsbro över Österdalälven i Oxberg norr om Mora.
• Vägport vid Klenshyttan mellan Grängesberg och Ludvika där den lokala vägen går genom en smal port under den höga järnvägsbanken.
• Järnvägsbro över Vanån vid Vansbro.
• Vägbro över Kolbäcksån vid Norsbro söder om Ludvika.
• Vägbro över Dalälven vid Näs Bruk - en lång bro som närmast liknar ett jättelikt Mekkano-bygge.
• Järnvägsbro över Österdalälven i Mora.
  

En speciell brotyp är ju flottbroarna som förr var vanliga i Dalarna. Numera finns i hela landet endast två flottbroar för allmänna vägar – och båda ligger i Gagnefs kommun. En av dem låg tidigare vid kyrkan i Gagnefs kyrkby men vid vårfloden 1846 följde bron med strömmen cirka 800 meter. Man var då så pragmatisk att man gjorde fast den vid det nya läget och lät överfarten över älven ske där i stället för vid kyrkan.

Den andra flottbron ligger några km längre uppströms vid byn Österfors – som ju är en idyllisk sevärdhet och väl värd ett turistbesök i sig. Numera är den endast upplåten för gång- och cykeltrafik. Men den ligger väldigt vackert och lämpar sig synnerligen väl för en rast om man har en kaffekorg med sig (bord och bänkar finns).

Båda dessa flottbroar är ombyggda under de senaste åren vilket kan sägas vara helt i enlighet med den historiska traditionen. För flottbroar slets väldigt snabbt och behövde succesivt renoveras eller förnyas. Delvis beroende på att de var byggda av trä som låg i vattnet och därigenom förstördes. Men även pga att det inte alls vara ovanligt att de helt enkelt följde med högvattnet.

Vill man läsa mer och lära sig mer om flottbroar rekommenderas Dalarnas Hembygdsbok 1975 (fanns tidigare att köpa på Dalarnas Museum, numera är den nog slutsåld - men går att hitta antikvariskt på nätet!) där Anders Björklund (numera stadsarkitekt i Orsa kommun) redovisar sitt examensarbete i arkitekturhistoria vid Chalmers Tekniska Högskola som innebär en genomgång av alla tidigare och då befintliga flottbroar i Dalarna. Boken är illustrerad med många intressanta fotografier. Läs och njut och förundras över hur våra förfäder kunde lösa problem. Ett problem var konflikten mellan överfarten av älven från ena sidan till den andra och behovet av att kunna frakta båtar och timmer längs älven. Möjligheten till timmerflottning löstes i sen tid genom att en mindre del av bron gjordes med ett upphöjt spann så att timret kunde flottas under. Båttransporter kunde lösas genom att bron inte byggdes ”rakt över älven” utan i två delar som var förskjutna i förhållande till varandra, dvs den ena delen en brobredd längre uppströms än den andra, varvid de kunde dras isär och släppa igenom båtar.

Men broar utan vägar emellan har man inte mycket glädje av. Och även vägarna kan vara intressanta. Själv tycker jag naturligtvis att även nybyggda vägar kan vara vackra och tillföra landskapet positiva kvaliteter. Men jag kan förstå att många andra i första hand njuter av att se gamla vägar som följer naturens vindlingar på ett annat sätt än många moderna. Länsstyrelsen i Dalarna tillsammans md Vägverket Region Mitt har gett ut boken Kulturvägar i Dalarna – kulturhistorisk inventering av allmänna vägar. Även den kan ligga till grund för trevliga utflykter runt om i länet. Finns att köpa på Länsstyrelsen.

Fredagen den 17 juli 2009: När Dalporten öppnades
”Reklam” för kommande arrangemang har jag nog aldrig gjort här i bloggen. Överhuvudtaget är det en princip att på SPF Falubygdens webbsida enbart förvarna om arrangemang som går i SPF:s regi.

Men principer är ju som bekant till för att man ska kunna göra undantag från dem. Nu kan jag inte låta bli. Det kom en inbjudan från Dalarnas Museum om ett seminarium den 15 augusti med anledning av Gefle-Dala Jernvägs 150-årsjubileum. Det tycker jag själv låter så intressant så jag kan inte låta bli att ge även er andra chansen att anmäla er.

Läs här!

Det som förvånade mig var rubriken med namnet Dalporten. För mig är det benämningen på vägporten under den höga järnvägsbanken i Grängesberg, någon km från läns- och landskapsgränsen. Den där porten som är parabelformad, vilket innebär att det är fri höjd 4,6 m enbart i körbanans mitt varför höga lastbilar alltså inte kan mötas. Ett speciellt varningssystem för dem är därför monterat på platsen.

Dalporten i Grängesberg, foto Peter Korkala från hans blogg http://peterkorkala.se/

Men eftersom Örjan Hamrin använder benämningen i detta sammanhang så litar jag helt och hållet på honom att det är befogat. Han brukar alltid veta. För skojs skull sökte ("googlade") jag på Dalporten på nätet. Jag fick 209 svar. Efter att ha ögnat igenom dessa konstaterar jag att nästan alla handlar om just Grängesberg.

Men jag hittade ett svar som var relevant när det gäller järnvägen. Det var i en fulltextversion av boken Sverige, Illustrerad handbok för resande och derjemte ett minne för dem som besökt landet där följande stod:

Källvikens station är belägen vid sjön Hyns södra strand (170 m. öfver hafvet). Strax norr om nämda sjö ligger Korså jernbruk, tillhörigt Stora Kopparbergs bergslag, och hvilket bruk har ängbåtsförbindelse med Källvikens station. Från Källviken passerar tåget förbi flera små sjöar och inträder genom den s. k. Dalporten i Dalarne, hvarefter det fortgår genom steniga vildmarker till stationen Born, anlagd för de produkter, som forslas frän Engelsfors bruk och Edskens masugn å en för detta ändamål anlagd, 7 km. lång, smalspårig jernbana.

Ni som är bättre bibellärda än jag vet naturligtvis att Dalporten var en av Jersualems portar. Om den och dess upprustning 445 f.Kr, kan man läsa i Nehemjas bok i Gamla Testamentet:

När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre dagar, stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med mig.

Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.

Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig. Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.

----

Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. De byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten.

Någon bild på denna gamla Dalporten i Jerusalem har jag inte hittat, jag vet inte ens om porten numera existerar, det kanske är osannolikt. Här är en bild på Damaskusporten så som den såg ut omkring 1900:

Dessutom finns det en by strax norr om Borlänge, vid Gagnsbro, som kallas Dalporten.

Torsdagen den 16 juli 2009: I-länder och u-länder
Det händer inte så ofta att jag blir entusiastisk över något som jag hör. Snarare är jag nog till min grundinställning ganska kritisk och ifrågasättande. Om det är därför som jag sällan skrattar högt när jag ser på något TV-program vet jag inte, men på sin höjd brukar det bli ett litet småleende.

Överhuvudtaget har jag nog ganska ofta synpunkter på värdet av till exempel TV-program, såväl hela programmet som vad som sägs i det eller i en nyhetssändning. Som att nyheter ofta är oklart formulerade eller förklarade.

Därför blev jag glad när jag i ett program i förra veckan hörde något förklarat som jag tyckte hjälpte mig att förstå. Det var i programmet Sommarkväll med Anne Lundberg som sändes från Ystads Saltsjöbad. Det var en läkare som pratade om u-länder (jag kom in mitt i programmet så jag vet inte vad han hette) och som påtalade att vi ofta har en tendens att generalisera och förenkla och dra ”alla andra” över en kam. Dvs vi delar in världen i i-länder (”vi”) och u-länder (”de andra”) när verkligheten, enligt hans mening, ser annorlunda ut. Det är stora skillnader i levnadsstandard inom de länder som vi lättsinnigt klassar som u-länder.

Han förklarade att i en grupp av dessa länder har man numera en levnadsstandard som motsvarar den som vi själva hade omkring 1945, i en annan grupp en levnadsstandard som vi hade omkring 1920 och i många av dessa länder går utvecklingen snabbt framåt. Sedan finns det andra länder där levnadsstandarden motsvarar den som vi hade på 1800-talet – och där det i många fall inte alls går framåt.

Till detta lade han att även detta resonemang naturligtvis är en generalisering eftersom i många av dessa olika länder är skillnaden i levnadsstandard mellan olika människor väldigt stor, större än vad den var hos oss under ovan angivna perioder.

Det hjälpte mig att förstå att vi inte kan klumpa ihop ”dem” och dra alla över en kam.

Måndagen den 13 juli 2009: Lurendrejare på gång igen!
Det kom e-post från någonting som uppgav sig heta World Buisiness Register. De erbjöd mig att låta registrera mitt företag i deras 2009/2010-upplaga. Nu är det ju så att jag inte har något företag men läste ändå texten. Så här stod det:

Ladies and Gentlemen.

In order to have your company inserted in the registry of World Businesses
for 2009/2010 edition, please print, complete and submit the enclosed
form (PDF file) to the following address:

WORLD BUSINESS GUIDE
P.O. Box 2021
3500 GA Utrecht
The Netherlands

email: register@wbgtoday.net
FAX: +31 20 524 8107

Updating is free of charge!

If you are not the intended recipient, please submit an email to
unsubscribe@wbgtoday.net
Your request shall be dealt with accordingly.

Observera texten ”Updating is free of charge!”.

Så var det en bilaga medskickad, som man skulle fylla i. På denna stod det med liten stil långt ner att man accepterar de villkor som anges på webbsidan http://www.world-businessguide.com/terms.php .

På denna sida stod det en massa, jag orkade inte läsa allt. Men jag reagerade när jag läste ”EURO 995” och EURO 2995”. Då insåg jag att detta sannolikt är ett sådant där blufföretag som man läser om i tidningarna ibland. Som lurar folk att tro att de får något gratis, skriver på och sedan sitter de fast.

Lördagen den 11 juli 2009: Vad är det för likhet mellan en optiker och en mobiloperatör?
Det har jag förstått nu.

Ett bra tag har jag insett att jag behöver köpa nya glasögon, såväl mina "vanliga" som jag normalt har och läsglasögonen som jag har när jag läser tidning/bok eller på datorn. (Jag envisas med att inte kombinera genom att skaffa sk progressiva glasögon - med motivet att det ser så intellektuellt ut när man sitter och byter mellan de olika paren. Titta på TV när man intervjuar nobelpristagare och andra professorer!).

När jag sitter hemma i soffan och ser på TV blir jag överöst med olika reklamerbjudande från de olika optikerkedjorna (alla optiker ingår tydligen numera i en av dessa kedjor). Precis som jag blir överöst av erbjudanden från de olika mobiloperatörerna. Och i båda fallen är erbjudandena så formulerade att det är totalt omöjligt att jämföra dem.

Enda chansen att kunna jämföra var att gå runt till firmorna och berätta vad jag ville ha - och fråga "vad ska ni ha för det?". Det var fascinerande/skrämmande så olika slutsummorna blev.

Måndagen den 6 juli 2009: Ett trafiksäkerhetstips!
I gårdagens blogg nämnde jag att jag nog inte är speciellt mycket bättre än folk i allmänhet när det gäller att hålla hastighetsbegränsningarna och det är ju ledsamt. Att hålla hastighetsgränserna är viktigt för trafiksäkerheten (och kanske framför allt för skadepåföljden vid en olycka).

Men det finns ju även andra faktorer som påverkar olycksrisken. Nykterhet till exempel (och där har jag alltid hållit hårt på att vara skötsam!).

Men även vanlig enkel trötthet är en betydande olycksrisk. Det räcker ju med att bara somna till i någon sekund för att orsaka en olycka. Här har jag ett tips som jag gärna förmedlar till omvärlden.

När jag hade suttit en hel dag på ett möte på Vägverkets regionkontor i Härnösand (bara det kan man ju bli sömnig av) och sedan satte mig i bilen för att ensam åka hem till Falun i novembermörkret, då fanns det risk för att bli trött.

Naturligtvis är det bästa att stanna vid en rast- eller parkeringsplats och gå ur bilen och få frisk luft en stund. Eller sätta sig och sova en stund. Fast man vill ju hem. Och även om jag stannade och vilade så blev jag ganska snart efteråt trött igen.

Det grundläggande var att inte stanna i Gnarp och äta en pizza - även om de hade väldigt goda pizzor på pizzerian i Gnarp. För den tunga maten la sig som en sten i magen och all kraft i kroppen gick väl åt till att smälta den. Och sömnen kom snabbt.

Ett knep som jag nyttjade var att då och då slå en signal på mobiltelefonen till mina kollegor som var på väg till Östersund och Gävle och prata någon minut med dem. I det avseendet kan faktiskt mobiltelefonen ha en positiv trafiksäkerhetseffekt också. Men det var inte detta knep som jag tänkte på.

Jag brukade se till att undvika att gå på toaletten under hela eftermiddagen och innan jag satte mig i bilen. Det innebar att under resan så blev jag förr eller senare kissnödig. Om inte förr så ungefär när jag hade passerat Alfta och hade den långa sträckan genom skogarna mot Svaben framför mig. Men jag stannade inte för att lätta på trycket. I stället uthärdade jag och höll mig. Det var inte alls behagligt - men det garanterade att jag inte somnade!

Ett trafiksäkerhetstips alltså. Den som vill gardera sig kan ju ta med en gummisnodd att sätta runt om.

PS: Du som tänker åka samma väg som jag, dvs rv 50 upp mot Alfta, behöver nog inte nyttja tipset under det närmaste året. Med start i höst kommer Vägverket att låta påbörja ombyggnaden/upprustningen av hela den återstående sträckan Lamborn-Svabensverk-Skräddrabo. Då kommer det sannolikt att bli lite besvärligt under byggtiden så risken att somna minskar.

Söndagen den 5 juli 2009: Om att köra för fort. Med mera
När jag var ung och hade gått ut gymnasiet funderade jag faktiskt på att läsa juridik. Möjligen berodde det på att det inte fanns några betygskrav till den utbildningen, alla som ville kunde börja. Därmed inte alls sagt att det skulle vara en lätt utbildning, snarare tvärtemot. Att det inte fanns några betygskrav berodde nog på att utbildningen inte innehöll laborationer och liknande utan bedrevs i form av föreläsningar. Det gick väl bra att byta föreläsningssal till en större om det kom många studenter.

Det blev inte mer än en tanke.

Ibland blir jag glad över att jag inte valde den studiebanan. Till exempel när jag läser om brottsmålsadvokater som företräder grova brottslingar eller misstänkta brottslingar och gör allt som de kan för att vända allt till det bästa för dessa för att de ska få så lågt straff som möjligt - eller helst bli frikända.

Naturligtvis inser jag att den som står åtalad för ett grovt brott och riskerar att få ett mycket långt straff skall ha hjälp av ett juridiskt ombud som för hans talan. Det ingår i den civiliserade statens rättssystem. Det är inte det som jag vänder mig emot.

Men jag skulle inte själv vilja ägna mig åt det – även om det tydligen är väldigt ekonomiskt givande. För hur skulle det kännas när jag ligger på mitt yttersta och tänker tillbaks på vad jag har gjort med mitt liv. ”Jag har sett till att svåra brottslingar har undkommit straff eller fått lägre straff genom att vända och vrida på paragrafer.” Då skulle jag inte känna att jag hade gjort speciellt mycket meningsfullt av mitt liv. Nästan som om jag hade hållit på och tillverkat sådana där reklamfilmer för hårshampo och kosmetika som avslutas med att en kvinnlig röst viskar ”Because you are worth it”.

OK, jag erkänner att det är fel att generalisera om hela yrkesgrupper, det stora flertalet jurister och advokater sysslar ju inte alls med sådant här utan utför säkert hedervärda och samhällsnyttiga uppgifter som de kan vara stolta över såväl i vardagen som när de ligger på sitt yttersta.

Att jag kom att tänka på detta berodde på en tidningsartikel om en lastbilschaufför. Han hade kört för fort, 63 km/t där det var hastighetsbegränsat till 50 km/t. Det var väl inte så konstigt. Men polisen hade av slarv skrivit fel på lappen, som han fick underteckna, de hade kastat om siffrorna. Det stod alltså att han hade kört 50 km/t där det var hastighetsbegränsat till 63 km/t.

Samma sak hade hänt honom en gång tidigare. Då hade han vägrat att betala och fallet gått till domstol där han blev frikänd. Så han tänkte göra likadant denna gång.

Nu gick hans juridiska ombud ut i tidningen och talade om för alla andra trafikanter som blivit bötfällda att de borde kolla lappen noga så att det inte stod fel för då kunde de kanske också bli frikända. Underförstått att de kunde kontakta honom så skulle han bistå dem vid rättegången.

Min reflektion blev att om detta med polisens felskrivning hade hänt lastbilschauffören två gånger – hur många gånger hade han då inte åkt fast för fortkörning där polisen hade skrivit rätt? Och hur många gånger hade han åkt för fort med sin lastbil utan att ha blivit tagen? De flesta av oss vet ju mycket väl hur liten risken för att åka på böter för fortkörning är.

Låt mig nu tydliggöra att jag inte vill framställa mig själv som något slags helgon när det gäller att följa hastighetsbegränsningarna. Även om jag, som har arbetat så länge inom Vägverket, borde vara ett föredömme. Men så är inte fallet. Dvs jag har nog varit som de flesta. När jag hade suttit på ett möte på Vägverkets regionkontor i Härnösand (och bland annat pratat om hur vi ska få trafikanterna att hålla hastighetsgränserna!) mellan 0800 och 1700 och sedan körde hem till Falun – ja då hände det lätt att jag la på momsen på den tillåtna hastigheten. Vilket ju var speciellt illa eftersom jag nog var ganska trött efter att ha suttit i möte en hel dag.

Men hade jag råkat åka fast för fortkörning, ja då hade jag nog svurit en vers och sedan betalt böterna så fort som möjligt. Och skämts.

Antagligen (?) var det kanske så att den där lastbilschauffören skämdes, även han, eftersom han inte själv framträdde i tidningen. Men juristen han skämdes inte för att tjäna pengar på att polisen hade varit slarvig.

Sedan kan jag fråga mig: Har vi inte alltför höga krav på bevisföring i Sverige? Finns det någon som inte inser att polisen hade slarvat när de hade skrivit på böteslappen att han hade kört i 50 km/ på en väg där det var hastighetsbegränsat till 63 km/t? Är det inte sådant här som ger rättsväsendet dåligt rykte?

Har du sett en sådan här som det stått 63 på?

Lördagen den 4 juli 2009: Pythagoras sats
Tänk så mycket man kan hitta (och lära sig!) på nätet numera.

Inte kommer jag ihåg hur vi bevisade Pythagoras sats när jag var ung och studerade. Men den här trevliga animationen hittade jag på Wikipedia.

Måndagen den 22 juni 2009: Brevet från kolonin
Är det bara jag som är så naiv?

I snart femtio år har jag glatt och roat lyssnat på Cornelis Vreeswijks låt Brevet från kolonin. Och tyckt att "detta är ju verkligen en äkta svensk låt" som på ett underhållande sätt skildrar livet så som det skulle kunna vara på en svensk sommarkoloni.

Ända tills jag hittade den på Youtube och insåg att Cornelis hade plankat den mer eller mindre rakt av. I och för sig gör det ju inget, jag gillar låten lika mycket för det. Men jag blev så förvånad.

 

Torsdagen den 18 juni 2009: Ur en kos dagbok
Vi har ju haft besök av barnbarn i en vecka. Då inser man hur mycket barnprogram det numera finns på TV. Det var annorlunda när våra egna barn var små. Fast det kanske inte är så konstigt att det finns mer barnprogram nu än då. Antalet TV-kanaler även för vuxna har ju växt enormt. Så det kanske är fullt rimligt att samma sak har skett när det gäller barnprogram.

Det jag har förstått är att det tydligen är en alldeles särskild konst att göra program som passar de minnsta barnen. Teletubbies och liknande visar att det ska vara långsamt och inte alls behöver vara särskilt mycket aktivitet - och inte heller något större mått av logiskt sammanhang mellan de olika scenerna.

När TV:n stod på i går morse blev jag glad. Då visade de en film baserad på den allra bästa barnbok som jag någonsin läst: Bepper Wolgers Ur en kos dagbok. Jag köpte den boken när mina barn var små, jag älskade den då och jag älskar den nu. Och filmen återgav boken på ett mycket bra sätt. Ska ni köpa en bok till era barnbarn, så försök att få tag på den. Tyvärr uppskattade mina barn inte boken lika mycket som jag. Men Stella, barnbarnet, satt och tittade på den på TV. Det gläder mig att hon är klokare än sin far.

Onsdagen den 17 juni 2009: Testa datorn!
Hur säker är din dator? Vet du det? Nej, det är inte så lätt att veta om man inte är datafreak, och det är vi ju inte, dvs de flesta av oss.

Det finns de som är villiga att hjälpa oss, Post- och Telestyrelsen till exempel. Gå in på deras webbsida och genomför ett enkelt test. Och läs om internetsäkerhet på en annan av deras sidor.

Tisdagen den 16 juni 2009: Åka till Polen!
I helgen åkte Margaretha och jag in till stan och lämnade barn och barnbarn ensamma i sommarstugan - det kunde ju vara skönt för dem att få rå sig själva lite. Och vi tyckte mest att det bara regnade och regnade.

På söndag förmiddag ringde de och frågade om vi blev kvar i stan. För de tänkte åka till Polen. "Till Polen sa jag!" Och tänkte att om de nu hux flux skulle resa någonstans så borde det väl vara till ett ställe där solen skiner och det är varmt och skönt och går att bada. I Polen lär det väl regna lika mycket som här. Och Margaretha, som hörde mig, tänkte precis likadant.

Fast det var till Kupolen de skulle resa.

 
Kupolen - inte Polen!

Måndagen den 15 juni 2009: Kolla igenom din dator!
För snart ett år sedan bytte jag internetleverantör. Det berodde inte på att jag var missbelåten med Bredbandsbolaget, som jag hade haft i några år, utan på att fastighetsägaren hade låtit dra in fiberkabel från Falu Stadsnät i fastigheten. Och Bredbandsbolaget erbjöd inga tjänster via detta nät. I stället valde jag Bahnhof som var billiga. Samtidigt passade jag på att abonnera på ett säkerhetspaket från dem.

Några månader senare fick jag e-post från ett bolag som heter Norton och levererar just säkerhetspaket. De talade om att nu hade tiden för mitt abonnemang, som ingick i leveransen av dator, gått ut efter tre år. De erbjöd mig olika alternativ för att fortsätta abonnemanget. Jag valde ett som var lite mer omfattande än det som jag troligen hade haft tidigare och fick installera detta – jag hade då glömt bort att jag redan betalade för ett abonnemang hos Bahnhof.

Det nya säkerhetspaketet från Norton var väldigt irriterande. Inte så att det inte fungerade som säkerhet. Det antar jag att det gjorde. Men det störde hela datorn. Plötsligt började den hänga sig när jag skulle stänga ner olika program, tex Explorer Internet. Vilket innebar att jag fick trycka på Alt-Contr-Del för att få fram aktivitetshanteraren och där konstatera att den angav ”programmet svarar inte” och sedan där avsluta programmet.

Det var då som jag kom på att jag ju redan betalar för motsvarande tjänst hos Bahnhof och bestämde mig för att inte förnya abonnemanget hos Norton där tiden gick ut.

I helgen hade jag besök av Martin, min son. Då bad jag honom gå igenom min dator för att rensa bort ”onödiga” program eftersom jag tyckte att datorn tog en vedervärdigt lång tid på sig att starta. Det gjorde han och det fungerar nu mycket bättre. Då passade jag också på att be honom att avinstallera Norton eftersom jag ju redan hade skydd från Bahnhof. Det gjorde han också. Sedan började han fråga om vad som ingick i Bahnhof-tjänsten. Jag svarade naturligtvis att det visste jag inte så noga. I stället gav jag honom pärmen med alla papper som jag hade fått från Bahnhof.

Han frågade genast om jag verkligen hade installerat det skydd som jag hade betalt för. Det visste jag inte om jag hade gjort – jag hade nog inte uppfattat att jag behövde göra det. Men i papperen stod det ett lösenord för installationen. Så nu har han installerat det.

Jag har alltså i ett antal månader betalt för ett skydd som jag inte har installerat!

Han konstaterade också att man egentligen bör gå igenom sin dator en gång om året och rensa ut program som har blivit liggande där och som man egentligen inte har någon användning av. Även om många program inte alls startar när man slår på datorn, utan först när man använder programmet, så kan det finnas tillhörande ”småprogram” som går igång automatsikt vid datorstarten och som tex undersöker om det finns en ny uppdatering av det program som det hör till. Många sådana kan göra att starttiden ökar avsevärt. I varje fall startar min dator nu mycket fortare. Sannolikt arbetar den även fortare.

Fast det kanske alla ni andra redan gör. Det kanske bara är jag som är klantig?

Söndagen den 14 juni 2009: Vattnets kretslopp
Det regnar. Och regnar. Och regnar. Fast det behöver jag inte berätta för er. Det ser ni själv genom att titta ut genom fönstret.

"Varifrån kommer allt regnet? Det brode väl vara slut i molnen snart" sa Margaretha.

Ja, det kan man ju fundera över. Som jag har fattat det hela så fungerar kretsloppet på det sättet att när solen lyser på världshaven så avdunstar en del av ytvattnet i havet (men inte saltet, som tur är) och stiger upp i atmosfären. När sedan dessa fuktiga luftlager kommer in över land och pressas uppåt av landmassorna blir vattenkoncentrationen för hög och vattnet i molnen börjar falla som regn.

Så blev jag lärd en gång i tiden.

Det innebär ju att för att det ska kunna regna här måste solen skina någon annanstans för att lyfta upp så mycket vatten i luften.

Vilket hav är det som har så mycket solsken så att det har lyft upp allt detta regn? Det måste väl finnas någon liten trevlig ö i detta hav dit jag kan åka?

Tisdagen den 9 juni 2009: Kromvicka!
I torsdags kväll gick vi ut på stan med ett treårigt barnbarn. Vi skulle se på cruising. Nu blev det ganska avslaget, med tanke på hur fantastiskt det brukar vara. Kallt och blåsigt, småregn och få bilar. Jag förstår att har man en cabriolet-pärla som man har putsat på länge så vill man inte köra ut den i regnet.

Så det blev inte så många bilar. Och de som kom under den tiden som vi stod ut var några 40-talsbilar och några 60- och 70-talare.

Men för en treåring var det ändå en upplevelse. Han tittade på varenda bil och uttalade sig vant att ”den var cool”!

Själv är jag ju mer kräsen och vill ha fler bilar. Men det blir väl en chans till på den ”riktiga” cruisingen i juli, det här får väl ses som en ”extra-föreställning”. Då blir det säkert ett antal Cadillac och även i cab-version. De är ju fantastiska och vräkiga.

Fast när jag ska vara nostalgisk så är det egentligen en modell som står före alla andra. Det är Ford Crown Victoria 1955. För mig är det revolutionen i bilbyggande. Eller bildesign kanske man ska säga. Själva torped-idén, där man integrerar stänkskärmarna med motorhuven, hade ju kommit några år tidigare i övergången från 40-tal till 50-tal. Men det var när man första gången såg en Kromvicka som det kändes att ”det här är bilen”.

Visst, senare har jag sett ännu lyxigare och vräkigare bilar, tex Buick och Oldsmobile och alla de Cadillacar som vi nu kan se på våra cruisingar. Men de flesta av dessa är ju importerade långt senare i begagnat skick. Några sådana kunde man inte se på 50-talet. I varje fall inte i Bollnäs där jag fick mina upplevelser. Jänkarbilar var ju lyx i sig, de man såg var ju normalt svarta eller mörkblåa taxibilar och att det skulle komma en lyx-jänkare som en Cadillac till Bollnäs var väl närmast otänkbart.

Men Kromvicka kom det. Och den var fantastisk. Höjden av för mig tänkbar bilelegans. Numera kan man se den i många färger. Men allra helst ska den vara röd och vit.

  

Fast fortfarande stör det mig lite, lite grand att man inte klarade av att lösa färgdelningen på "möss-skärmen" över strålkastarna på ett snyggare sätt. Se högra strålkastaren till vänster på bilden ovan.

Måndagen den 8 juni 2009: Babel
I vintras, det var i februari, var Margaretha och jag på semesterresa till Malaysia och Borneo, vi tittade på regnskogen med dess orangutanger, näshornsfåglar och andra djur. Det var intressant.

En kväll på hotellrummet slog vi på TV:n innan vi skulle somna. Vi klickade runt på de olika kanalerna och stannade till på en som visade film. Eftersom det naturligtvis inte fanns någon svensk textning och vi kom in en bit i filmen, antog vi att det skulle behövas en stund innan vi helt förstod handlingen.

Men i stället för att efter ett tag börja hänga med så blev vi alltmer förvirrade. För det var inte en film som visades – det var fyra stycken samtidigt. Nu menar jag inte att rutan var delad i fyra delar där det visades en film i varje ruta. Nej, först visades fim A i kanske fem minuter, därefter film B i fem minuter, sedan film C och slutligen film D. Sedan blev det fil A igen.

En film utspelade sig i Japan, en i USA och Mexico och två i något uland, typ arabland.

Vi har ju visserligen varit med om avbrott i filmer hemma i Sverige pga reklam och till och med att man lägger in en nyhetssändning mitt i filmen (för att få tillåtelse att lägga in mer reklam). Men att på detta sätt samtidigt sända fyra filmer var för oss obegripligt. Hur kunde någon ha glädje av detta? Var det för att tittarna skulle gilla i varje fall någon av filmerna och fortsätta och titta? Eftersom en normal film tar drygt en och en halv timme så skulle ju detta ta minst sex timmar! Så vi stängde av efter ett tag.

Vi berättade för våra medresenärer om denna konstiga TV-kanal men det var ingen annan som hade uppmärksammat den.

När vi kom hem från Stockholm igår satte Margaretha på en film som hon hade lånat. Den hette Babel, var med bla Brad Pitt och hade fått en massa Oscars (eller var det oscarsnomineringar?).

Efter en stund insåg vi att vi kände igen scener och skådespelare. Det visade sig att det var de ”fyra” filmerna som vi hade sett på Borneo. Fast i verkligheten var det bara en film. Men det gjorde den inte mer lättförståelig.

Vi konstaterade båda att anledningen till att den fått så många utmärkelser antagligen var att filmförståsigpåarna inte vågade erkänna att de inte hade fattat någonting. Det vågar vi. Se den inte!

Fast så mycket förstod vi till slut att hela filmen/-erna handlade om människans svårigheter att kommunicera med varandra, vilket var Guds straff sedan vi försökt bygga Babels torn.

PS på kvällen 090608: Märkligt nog kommer Margaretha just nu och säger "Vet du vad som kommer på SVT på lördag morgon? Babel. Med svensk text!". Snacka om tillfälligheter.

Söndagen den 7 juni 2009: Drakar igen!
Häromdagen skrev jag om drakar och demoner. I kväll besökte jag en annan drake.

Vi har varit nere i Stockholm över helgen, för att passa barnbarn. Ena barnet ska flytta i morgon och behövde hjälp med att passa dottern som är snart ett och ett halvt år under tiden som de själva packade. Så vi åkte ner, tog hand om flickebarnet och åkte ut till ett annat barn, som själva har två barn, en pojke i samma ålder och en på tre år. Allt fungerade jättebra.

På hemvägen tog vi E4 upp mot Gävle. Vi kände att det skulle vara skönt att inte komma hem hungriga så vi passade på att stanna till vid Dragon Gate i Älvkarleby för att äta. Där har jag åkt förbi många gånger men aldrig stannat. Nu var det ett lämpligt tillfälle.

Restaurangen serverade kinesisk buffé, det var ju gott och vi blev mätta. Men det var en underlig och märklig anläggning, ett åttavåningshotell som stod helt tomt. Och massor av utrymmen som inte verkade användas överhuvudtaget. Den terrakottaarmé, som jag läst i tidningen, såg vi inte till. Antagligen fanns den innanför den dörr, märkt Museum, som var stängd.

Frågan, som jag och antagligen många med mig tidigare ställer sig, är hur någon har kunnat lägga ut så mycket pengar på en sådan anläggning. Hur kan detta bära sig? En vanlig kinakrog kan ju inte finansiera allt detta byggande. Det verkar för mig helt sanslöst. Ett helt hotell som stod tomt - och var skulle gästunderlaget för ett så stort hotell finnas?. Jag kommer inte ihåg när man började bygga allt detta, men det var ju ett bra tag sedan, åtskilliga år. Vilket även syntes på ytterdörrar etc, som redan hade flagnande färg.

Någon lär ha sagt att kinesen som har finansierat och byggt anläggningen har så mycket pengar att det inte gör någonting om det inte blir avkastning under ett antal år. Fast det låter för mig konstigt.

Har han ärvt alla pengarna och vet inte hur han ska göra av med dem? För människor som själva genom egen affärsverksamhet har tjänat ihop en stor förmögenhet, de brukar vara noga med att se till att deras ekonomiska satsningar är lönsamma – annars kulle de inte ha kunnat samla ihop en så stor förmögenhet. Och att det först är ekonomiska och bygger upp en förmögenhet men därefter struntar i ekonomin, det tror jag inte på. Har man ett ekonomiskt sinne så har man, det klarar man inte av att slänga i papperskorgen.

Kan någon förklara?

Torsdagen den 4 juni 2009: Drakar och demoner
De som har läst mina funderingar tidigare har nog förstått att jag är ganska ointresserad av sport på TV. Jovisst kan jag se en hockey- eller fotbollsmatch. Men allt för- och eftersnacket, det har jag väldigt svårt med. Likaså har jag aldrig förstått det intressanta eller underhållande med Robinsson. Det programmet består ju till 10% av tävlingar och till 90% av för- och eftersnack. (Jo, jag har mer eller mindre blivit tvingad att se på några gånger så jag vet vad det handlar om).

Och visst finns det många andra TV-program som jag ser på men är ganska likgiltig inför.

Därför är det så roligt när jag har hittat ett program som jag verkligen vill se varje upplaga av. Och när jag har missat ett program går in på nätet och ser det på datorn i efterhand. Ett prgram där jag varje gång tycker att det är intressant, lärorikt, roande och underhållande.

Det är alltså Draknästet som jag pratar om. Fem riskkapitalister (”drakar”) får i tur och ordning besök av entreprenörer som vill sälja ut en del av sitt företag (eller företagsidé) för en viss summa pengar.

Drakarna i programmet ser betydligt ofarligare ut än denna!

Att lyssna på dessa entreprenörer som på bästa sätt försöker presentera sitt företag eller sin idé får mig ibland att småskratta, uppenbart bra idéer blandas med mer knäppa sådana (och det är väl programidén att det ska vara så).

Men det allra mest intressant och lärorikt är att lyssna på hur dessa erfarna företagare och riskkapitalister resonerar. Så här har jag noterat att de tänker:

• Individen är nästan viktigare än affärsidén.
• Entreprenören ska satsa hundraprocentigt på sin egen idé, inte ha annan verksamhet vid sidan om.
• Det räcker inte med att entreprenören är besjälad av en idé eller ett intresse, han/hon måste kunna presentera siffror om verksamheten.

Eftersom jag själv har varit statsanställd ”byråkrat” i hela mitt yrkesverksamma liv inser jag att jag inte skulle haft någon framgång hos drakarna även om jag hade haft en bra idé, mitt behov av trygghet innebär nog att jag inte skulle våga satsa allt på en idé på det sätt som de skulle vilja för att själva satsa pengar i företaget. Antagligen är jag alldeles för feg och försiktig. Men å andra sidan har det varit väldigt roligt, intressant och stimulerande även på Vägverket.

Noterbart är också att drakarna flera gånger har sagt till en entreprenör ”Jag tror inte på din idé men jag tror på dig – om du kommer på en annan idé så hör gärna av dig till mig” eller ”Jag avstår att satsa i ditt företag – men om du någon gång tänker söka jobb så ring mig!”.

Vi behöver nyföretagare i Sverige, det är jag helt övertygad om (även om jag alltså själv inte har gjort något i sammanhanget). Om detta program kan hjälpa till att engagera och stimulera kreativa människor att öppna egen verksamhet så är det bra. Och det tror jag att programmet kan, mycket mer än många ”starta-eget-kurser”.

Demonerna? Ja, det är väl de som driver kreativa människor att starta egna företag.

Tisdagen den 26 maj 2009: Store bededagen
Idag är det "Store bededagen" i Danmark. Det påminner mig om hur lätt man kan dra förhastade slutsater och tänka helt fel.

På sextio- och början av sjuttiotalet bodde jag i Lund. En majdag åkte vi E6 norrut. Vid Ödåkra mötte vi trafiken på E4 inifrån Hälsingborg (detta var innan den nya E4 Väla-Hyllinge och den stora trafikplatsen Kropp var byggd) och jag konstaterade att det var väldigt många danskar på vägen för att vara en vanlig vardag.

Jag fick förklaringen genom att Radio Malmöhus berättade att det i Danmark var "Store bededagen". Eftersom jag nyss hade anpassat mig till det skånska språkbruket och dessutom visste vilken stor betydelse som jordbruket och betodlingen hade i Skåne, och rimligen i ännu högre grad i Danmark, missuppfattade jag innebörden. Sockerbetor uttalas ju på skånska "bedor" så jag antog att man i Danmark hade en helgdag helt ägnad åt sockerbetsodlingen. Det förvånade mig naturligtvis.

Min reflektion blev ungefär "visst är det väl fantastiskt att betodlingen i Danmark är så viktig att man har en särskild helgdag för den. Det skulle aldrig kunna ske i Sverige".

Jag hade ju sett arméer av sådana här, det fick mig att tro att danskarna hade ägnat betorna en egen helgdag!

Sedan fick jag förklarat för mig att det inte alls handlade om sockerbetor utan om böner. Stora bededagen är alltså en officiell dansk religiös helgdag som infaller den fjärde söndagen efter påsk. Den infördes av biskop Hans Bagger (nej, jag tror inte att han är släkt med Frodo) och blev officiell redan 1696 som en "extraordinär, allmän helgdag" för hela riket".

Så var det med de sockerbetorna.

Måndagen den 18 maj 2009: Spraket
Martin Timell i Äntligen hemma på TV4 för en stund sedan. Han gjorde bland annat ett besök i Töreboda och visade hur de berömda limträbalkarna tillverkas. Det var intressant men det som gjorde mig så glad var en helt annan sak.

Som alltid hänvisade han till deras webbsida, "gå in på tv4.se/äntligenhemma". Ja, just det. Inte "antligenhemma". Hur många år som helst har vi ju nu hört folk i radio och TV hänvisa till webbsidor eller ange epostadresser med uttal precis som det ska stavas. Dvs "gavledala" och liknande. Det trevliga och intressanta radioprogrammet "Språket" har angett adressen som "spraket@sr.se".

Det har låtit hur fånigt som helst. Och så väldigt onödigt. För alla vet ju att i webb- och epostadresser har det inte fått finnas å, ä eller ö. Så om Timell anger adressen till "tv4.se/äntligenhemma" så inser ju alla hur de ska skriva för att komma rätt. Eller man kan säga så här: den som inte vet det, han/hon har aldrig suttit vid en dator och kommer inte att behöva adressen.

Bravo Timell! Eller om det är ett principiellt ställningstagande från TV4: Bravo TV4! Jag hoppas att alla andra följer er i spåren.

Måndagen den 18 maj 2009: Töntkalsonger
Det var söndag igår och då kom det extra mycket reklam i brevlådan – om man inte har satt upp en lapp med texten ”ingen reklam” eller liknande. Bland annat kom Annonsbladet som naturligtvis innehåller mest annonser men även några artiklar. En av dem var ett kåseri av redaktören Lars Rindeskär.

Han berättade om sin pappa som hade blivit så förbannad på Björn Borg. Pappan hade av någon, sannolikt sina barn, i present fått ett par kalsonger av märket Björn Borg. Kalsongerna hade ingen gylf!

När jag läste kåseriet kom jag att tänka på att vi har ett ansvar mot oss själva, vi människor. På samma sätt som vi en gång försökte att uppfostra våra barn så att de skulle reagera och våga ha civilkurage när de såg något orättfärdigt – på samma sätt måste vi lära oss själva att säga ifrån när någon i oförstånd vill lura oss på något sätt.

Även om det är ens älskade hustru, som i brist på bättre förstånd (ja, hon kan ju rimligen inte veta och förstå) som i bästa välmening har inhandlat ett par kalsonger utan gylf, ja då måste vi ha kurage och mod nog att kunna säga ifrån. Det är bättre att en gång göra henne ledsen än att ljuga för henne. Det är bättre att gå tillbaks till butiken och byta. Att bara lägga dem längst ner i byrålådan och låta dem ligga där i tio år är ingen bra lösning. Men det allra sämsta är att ta på dem för att vara artig.

För hur mycket lågkonjunktur det än är, och hur ont om pengar som man än kan ha som pensionär – så illa kan det väl ändå inte vara att vi inte har råd att köpa riktiga kalsonger med gylf. Särskilt inte som ”töntkalsongerna” inte ens är billigare.

Att skälla på Björn Borg är ju ingen idé. Han har ju aldrig haft någon kontakt med dem. Mer än att han har fått ett antal miljoner kronor. Själv är jag så ärlig att jag erkänner att skulle jag få lika mycket pengar för att låta någon ha mitt namn på någonting (vilket ju aldrig lär hända) så skulle nog även jag acceptera att ha dem på kalsonger som inte går att använda. Och så resonerar nog Björn Borg också. Jag skulle tro att han själv aldrig skulle sätta på sig ett par.

Själv stör det mig dessutom när det står kändisnamn på kläder och annat. Jag vet ju, precis som alla andra, att vederbörande inte på något sätt har varit inblandade i tillverkningen. Därför blev jag synnerligen tveksam till hur jag skulle göra när jag för ett antal år sedan skulle köpa ett par skor. Och de skor som kändes skönast, på dem råkade det stå Björn Borg.

Det bar mig emot ett köpa dem. Men till slut insåg jag att det skulle vara ännu mer tokigt att inte köpa dem. Så jag gjorde det. Skorna var sköna.

Men aldrig blir det några kalsonger utan gylf. Ibland har jag funderat över om det är samma maffia som har dragit igång tillverkningen av dessa kalsonger som även brukade klistra upp lappar på jobbtoaletterna, lappar där det stod ”Sitt ner när du kissar!”.

Låt dem inte segra!  

Söndagen den 17 maj 2009: United Kingdom
Det var 25 länder som tävlade i Melodifestivalen – även efter det att ett antal hade slagits ut i kvalificeringsomgångarna. Det var för mycket, tyckte jag. Det blev för segt och långdraget.

En massa länder. Av vilka del är ganska diffusa för mig – trots att jag är ganska bra på namngeografi.

Fast visst var det ganska roligt (mitt i all krigsbedrövelsen) när man för ett tiotal år sedan plötsligt upptäckte att de där länderna som man som frimärkssamlande pojke hade så svårt att placera på kartan, de fanns faktiskt nu igen. Som Bosnien-Hercegovina. Fast då, under kriget, talade man bara om Bosnien. Men nu har tydligen hela det gamla namnet kommit i bruk igen.

Ett annat land då var Böhmen-Mähren. Det har jag ännu inte återupptäckt idag. Men jag tror att det är ungefär detsamma som nuvarande Tjeckiska republiken.

Och historien om det konstiga FYR i FYR Makedonien fick vi lära oss också för ett tiotal år sedan, det var nog också i samband med just Melodifestivalen.

Det som jag funderade över nu var ett helt annat och mycket mer vanligt landsnamn – United Kingdom. Jovisst vet jag vad det innebär. Men det kan ju finnas andra kungariken på jorden som också är förenade så att kalla sig Förenade Kungariket är väl egentligen lite ”stöddigt”. Och i verkligheten heter ju landet formellt Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland. Då blir det genast mer rimligt. Fast så säger ju ingen.

Men jänkarna är väl lite grand åt samma håll. Amerikas Förenta Stater heter det även om det oftast kallas Förenta Staterna. Men egentligen borde det väl heta Nordamerikas Förenta Stater, det kan ju finnas andra stater i tex Sydamerika som skulle kunna ha lust att förena sig.

Jag kommer ihåg ett TV-program där en reporter levde under en längre tid med en stam på Nya Guineas inre, stammen levde väldigt primitivt. De hade naturligtvis ett namn på sig själva, jag kommer inte ihåg vad det var, men reportern förklarade att på deras språk betydde deras namn på sig själva helt enkelt "människorna". Det är nog så som de flesta av jordens olika människor och raser ser på sig själva, att det är just de som är människor. Alla andra är någon sort "nästan-människor". Som inte är lika bra som vi.

Redan de gamla grekerna resonerade så. De kallade alla som inte hade grekiska som  modersmål för barbarer, en förnedrande term som betecknar personer som är anses ociviliserad.

Man kan ju också konstatera att Förenade Kungariket är ett kungarike. När vi själva var inblandade i något liknade så var det tydligen två kungariken, Förenade Kungarikena Sverige och Norge. Vad är skillnaden`? Jag gissar att det handlar om en eller två riksdagar.

Men grattis till Norge!

Tisdagen den 12 maj 2009:Schlagerfestivalen
Nej, så heter det inte. Utan European Song Contest. I kväll gick den första semifinalen i Moskva. Det gick bra, dvs Sverige och Malena gick vidare till finalen.

Ryssland var inte med i kvällens tävling. De behöver ju inte kvalificera sig utan går direkt till finalen. Men i ett mellanspel visade de upp sig. Med en soldatkör på cirka hundra personer. Samt en stridsvagn och ett jaktplan på scenen.

Det tyckte jag kändes lite olustigt provocerande. Dvs jag förstod inte motivet att visa upp detta - annat än att tala om för världen att här har ni en militär stormakt. Tankarna leddes för mig till OS i Berlin 1936 (nej, jag var inte född då) då Hitler-Tyskland demonstrerade sin makt inte bara på idrottsarenan utan även genom militärparader.

Måndagen den 11 maj 2009: Valfrihet
Jag råkade ringa till min mobilteleoperatör Telia i ett ärende. I samband med det påtalade (den trevlige) kundbemötaren att ”du har ju ett abonnemang Till Vänner hos oss. Vi har just nu sänkt månadspriset från 69 till 49 kr. Om du binder dig för 12 månader får du dessutom en samtalspott på 300 kr att ringa för.”

Suck, sa jag.

Varenda dag överöses jag i (framför allt) TV med reklam för de olika operatörernas erbjudanden. Och det är inte ett erbjudande från varje operatör, det är ett antal från varje. Nu är det ju så att jag inte ringer speciellt mycket (utan snarare enbart lite) med min mobiltelefon (den fasta telefonen har jag ett IP-abonemnag hos Bahnhof för) så jag brukar utan större bekymmer kunna blunda med öronen om alla de lockrop som strömmar över mig om de mest fantastiska förmåner som de erbjuder.

Fast jag inser att det gäller att läsa erbjudandena ungefär som resekatalogerna om charterresor. Står det att hotellet ligger nära havet så betyder det att det inte är en badbar strand. Står det att det ligger nära badstranden så betyder det att det inte är en sandstrand utan klippor eller sten på stranden. Står det att det ligger nära sandstranden, ja, då är det nog sandstrand – men det kan vara en svart sand och inte den där ljusa fina pudersanden som jag drömmer om.

På motsvarande sätt är det ju med telefonoperatörerna, de laborerar med fasta avgifter, öppningskostnad och minutkostnad – som dessutom kan vara olika beroende på vem man ringer till. Säger de att det kostar noll kronor i minuten så vet man inte hur stor den fasta avgiften är eller hur stor öppningsavgiften är.

Men eftersom jag alltså inte ringer mycket har jag inte haft så svårt att strunta i alltihop. Jag vill ju inte hålla på att en gång i veckan byta telefonoperatör. Men när jag nu fick ett konkret erbjudande så kände jag mig tvungen att sätta mig in i det hela igen. Varvid jag konstaterade att det nog inte hade någon större betydelse för mig när jag ringer så lite. Så jag skriver på hos Telia.

Fast egentligen kanske det hade varit ännu mer lönsamt för mig att inte ha ett abonnemang utan ett kontantkort. Men jag gitter inte räkna på det.

Sedan ska man fundera på elbolag och försäkringsbolag också…

Söndagen den 10 maj 2009: Koavel
Nu är det snart dags att släppa ut hästar på sommarbete. Det brukar dra många besökare till Fallsbjörken och Böle bland annat. Men i TV har jag sett bilder från liknande tilldragelser på andra håll i landet – men då har det handlat om att släppa ut kossorna på grönbete, kossor som har stått inne i lagården hela vinterhalvåret.

Kossorna skuttar och kjesar och är riktigt ystra när de kommer ut. ”Som en kviga på grönbete” brukar man ju också säga. Så det har tydligen varit lika i långeliga tider.

Det som jag funderar över är hur kossan såg ut innan den blev ett tamdjur hos människan. När man ser dessa stora, tjocka och otympliga djur som beter sig så klumpigt (trots kjesandet) så inser man att de inte skulle ha haft någon större chans att överleva utanför människans skydd med sitt nuvarande utseende. Vi kan ju dagligen se naturfilmer på TV där lejon och andra rovdjur på de afrikanska stäpperna jagar betande djur som antingen klarar sig genom att med sin snabbhet fly undan. Eller genom att med stora horn och väldiga muskler skada rovdjuren. Skulle man släppa ut ett gäng av våra kossor där skulle de sannolikt inte överleva veckoslutet.

Så antagligen såg kossorna helt annorlunda ut innan vi människor tog hand om dem och började förändra dem, dvs avla dem så att de blev som vi ville ha dem. Som jag har förstått det var kossorna ”förr i tiden”, dvs på medeltiden, avsevärt mindre än de nuvarande – och gav framför allt väldigt mycket mindre mjölk.   

Men de riktiga förfäderna till kossorna (eller nötkreaturen som vi kanske egentligen ska säga), dvs uroxarna, lär ha varit större än till och med våra nuvarande kor och haft större och farligare horn.  Kanske hade de på den tiden möjlighet att försvara sig mot rovdjuren? Eller hade de inte det – var det så att deras enda ”chans” att överleva var att bli tamdjur som skyddades av människorna? Ja, jag tror naturligtvis inte att uroxarna gjorde ett medvetet val. Det var kanske snarare så att de som blev tama överlevde och de andra dog ut av sig själv?

En uroxe kunde tydligen försvara sig

Söndagen den 3 maj 2009: En kall, blåsig och regnig sommar
När man som vi lever i en ”tempererad zon” av jorden så har vi årstider som växlar. När det är november kan det nog vara många som, liksom jag, tycker att detta skulle det vara skönt att slippa. Men på det stora hela taget tror jag att de flesta av oss har vant sig och kanske till och med kan tycka att det är ganska bra. Om inte för annat så att man har något att längta till.

Dessutom har vi ju något som vi nyttjar väldigt mycket, precis som engelsmännen, dvs möjligheten att konversera om vädret. En sådan konversation blir ju ganska meningslös i de trakter där vädret är ungefär likadant hela året.

Ofta nyttjar vi den möjligheten i första hand för att klaga över vädret. Men den här vintern och våren har det ovanligt nog inte hörts många klagomål utan mer förvånad tillfredsställelse. För visst hade vi en fin vinter. Det tycker till och med jag som egentligen föredrar våren och sommaren. Lagom kallt, dvs under långa perioder ett antal minusgrader så att den snö som faktiskt hade fallit låg kvar och var vit och fin. Och solsken hade vi också.

Annars kan vi ju minnas andra vintrar där det först har kommit fin vit snö, följt av några dagars tö så att alla snön förvandlades till slask och lite återstående is i naturen. Och därefter kyla.

Nu kom allt i rätt ordning. Och lite upprepade snöfall så att snöns ytskikt hela tiden var vitt och fint.

Sedan en vår som nästan har känts som en sommar.

Så nu tror vi att resten av våren och hela sommaren ska vara lika varm och skön som det har varit i april. Men hur bra som helst kan det ju inte bli.

Det är lika bra att vi på en gång ställer in oss på att nu har vi fått den sommarvärme som vi ska ha i år. Hela sommaren kommer att bli kall, regnig, blåsig och allmänt vedervärdig. Det måste vara någon måtta på allt det positiva.

Torsdagen den 23 april 2009: Konstiga mått
Det har varit högvatten i ån ett tag nu. Då brukar jag gå ut på balkongen för att förvissa mig om att det är ordentlig marginal mellan vattenytan och balkongen. Om det kommer vatten på balkongen gör ju inte så mycket – men vardagsrummet ligger i samma nivå och det är ju inte så roligt att få in vatten där.

Även denna gång gick jag ut på balkongen. Och konstaterade att det var ingen fara alls. Det var säkert en hel famn tillgodo.

Då kom jag att tänka på att jag praktiskt fick lära mig hur mycket en famn är när jag i ungdomen dörjade makrill utanför Tryggö söder om Sotenkanalens mynning. Det gällde att mäta upp hur långt ner man hade sin krok. En famn var avståndet mellan händerna när jag sträckte ut armarna åt sidorna. Den noggrannheten räckte när jag skulle fiska.

Nu läser jag på Wikipedia att det naturligtvis finns ett mer teoretiskt och exakt värde på en famn. En svensk famn är 6 fot = 3 alnar = 1,78 meter.

Det går sex fot på en famn

Det finns många mått av olika slag. Många är gamla och används inte så ofta idag, därför har vi dåligt grepp om hur mycket de representerar. Hur mycket 5 kappor är har jag ingen uppfattning om. Och det är ju inte så konstigt – och det gör inget heller.

Men det finns även mått som normalt används nuförtiden som det är väldigt svårt att inse vad de egentligen innebär, det handlar i första hand om yt- och volymsmått.

Men att jag, och sannolikt de flesta andra människor, inte uppfattar vad ett sådant mått innebär brukar man inte bry sig om i massmedia. På nyheterna kan de mycket väl använda måttet 1500 ha. Hur stor yta är det? Mig säger det ingenting. För att få en uppfattning behöver jag räkna. Jag vet att en hektar är 10.000 kvm, vilket kan representeras av en kvadrat med sidan 100 m.

1500 ha är alltså 1500 gånger större. Då konstaterar jag att 1500 ha är ”bara lite mindre” än 1600 ha. Och 1600 kan man se som 40*40. Då blir det alltså så att ena sidan är 40 gånger större än ena sidan i 1 ha och samma sak för den andra sidan. Alltså inser jag att 1600 ha kan representeras av en kvadrat med sidorna 40*100 m, dvs med sidorna 4000 m, dvs 4 km.

När jag har kommit så långt så har jag alltså en bra uppfattning om vad 1500 ha innebär, det kan vara en kvadrat där sidorna är lite kortare än 4 km. Det tycker jag att man kunde sagt i nyhetsuppläsningen.   

Ett annat begrepp som jag har svårt med är volymmåtten kubikcentimeter och centiliter. Normalt träffar man ju oftast på dem i samband med en snaps. Ska det vara en 4:a eller en 6:a? Jag får så lätt för mig (när jag tittar på ett snapsglas) att 1 kubikcentimeter är detsamma som en centiliter. Men så är det ju inte. En kubikcentimeter är ju en tusendels kubikdecimeter och detsamma som en milliliter, dvs det går tusen kubikcentimeter/milliliter på en kubikdecimeter. Och en kubikdecimeter är detsamma som en liter. Och det går 100 centiliter på en liter. Alltså går det tio kubikcentimeter på en centiliter. Det verkar konstigt – men så måste det vara. Det skulle vara intressant att på krogen beställa 40 kubikcentimeter bäsk för att få se hur mycket som serveras.

40 kubikcentimeter?

Fast om man i stället använder sig av en fickplunta så behöver man inte fundera på hur många kubikcentimeter som ryms i ett snapsglas!

 

Onsdagen den 22 april 2009: Mata knipor
Tidiagare har jag beskrivit hur vi, framför allt när vi har besök av barnbarn, brukar mata änderna i Faluån, antingen från balkongen eller från ett öppet köksfönster. Så här års finns det många måsar som försöker fånga brödet redan i luften på väg ner till ån. Men det är bara en kort period som det finns måsar här – som tur är. Den större delen av året är det vanliga gräsänder som dominerar.

Men så finns det några knipor också. Dessa små och vackra men argsinta fåglar brukar oftast bli utan när vi slänger i brödrester. Anledningen är att de dyker ner under vattnet för att ta brödet underifrån. Och då har de vanliga änderna redan hunnit glufsa i sig alltihopa.

Om det var avsiktligt för knipornas skull vet jag inte men vid ett tillfälle slängde Margaretha förutom torra brödbitar även i överblivna skruvmakaroner. Till skillnad mot brödet, som flyter på ytan, så sjönk makaronerna till botten.

Nu fick kniporna sin chans. De kan ju dyka, vilket gräsänderna inte kan. Så kniporna dök ner till botten och kalasade i lugn och ro på makaroner. Gräsänderna ställde sig med rumpan upp och försökte komma åt maten, men det gick ju inte alls. De kom inte under vattenytan. Det såg ut som de med förundran och avund tittade på kniporna som sam omkring där nere vid botten, en halvmeter under dem.

Så nu slänger vi i lite annat än bröd när kniporna är i närheten, potatis går också bra.

    
Den ene kan dyka, den andre kan inte

Måndagen den 20 april 2009: Varifrån kommer torsken?
Under flera år har vi fått höra så mycket om torsken. Den är på väg att dö ut. Dels på grund av att bottnarna i Östersjön har förstörts och dels på att man fiskar alldeles för mycket, långt över alla tilldelade kvoter. Och eftersom vi är så laglydiga och skötsamma i Sverige så har vi slutat att köpa och äta torsk.

Varifrån kommer den?

Så där väldigt stor uppoffring har det väl inte inneburit, det finns ju så mycket annat att äta. Inte har vi precis behövt svälta för att vi inte har ätit torsk. Så vi ska väl inte skryta för mycket med vår höga moral. Och egentligen var det väl inte förrän det blev ”fult” att äta torsk som vi egentligen förstod hur god den var.

Men nu är det andra tongångar som gäller. Helt plötsligt rapporteras det att det finns gott om ”lagligt fångad" torsk och att det inte är något som helst problem att köpa och äta torsk.

Ibland är det svårt att hänga med i alla larmrapporterna. Var kommer all denna torsk ifrån som nu säljs i butikerna?

Söndagen den 19 april 2009: Blixten McQueen
Har du barnbarn som är mellan ett år och skolåldern? Det har vi. Särskilt de som bor här i Falun är ganska ofta och hälsar på oss. Det är roligt.

Men de är väldigt intensiva. Man blir nästan trött av att bara se på dem när de håller på i ett och leker med bilar eller vad de nu gör. Ibland kan de behöva lugna ner sig. Så vi köpte några CD-skivor med Kalle Anka. De går tydligen fortfarande hem.

När jag tittade på eftertexterna och stavade mig igenom utgivningsåret (angivet på romerskt vis, dvs med bokstäver) konstaterade jag att de var väldigt gamla. Ofta från 40- och 50-talet vilket innebär att jag själv kan tänkas ha sett dem på någon biomatiné. De gick hem ändå. De var typiskt Kalle Anka-historier, dvs väldigt mycket våld och liknande.

Så köpte vi en till CD. Bilar heter den. Med Blixten McQueen. (Eller Cars resp Lightning McQueen på originalspråket). Nu ska den på så fort de kommer hit, ofta som ”bakgrund" medan de leker med bilar.

Blixten är alltså en liten racerbil, ja alla figurerna i filmen är bilar. Mänskliga bilar. (Just det här klippet, från inledningsscenen är kanske det mest "våldsamma" i hela filmen).

 

Det är fantastiskt vilken genomslagskraft en tecknad film kan ha. När vi nu har varit i en leksaksbutik konstaterar vi att en väldigt stor andel av alla leksaker (i varje fall ”pojkleksaker”) har design efter Blixten McQueen. Och jag förstår hur mycket pengar det ligger i en sådan produkt.

Men bortsett från den kommersiella genomslagskraften tycker jag att det är en bra film. Inte alls baserad på det våld som många tidigare tecknade filmer huvudsakligen består av. Jo, lite våld finns det faktiskt med i några scener – men våldsverkaren går det dåligt för! Den innehåller till och med lite livsfilosofi (även om jag inte vet om barnen uppfattar det eller bryr sig om det).

Dessutom har jag konstaterat att en av våra mer framträdande regionala politiker liknar Blixtens kompis Bärgarn, speciellt när han ler. (Bärgarn är en sympatisk figur ska jag tillägga). Här kan du se Bärgarn - fast här är han "otecknad" som barnen tydligen säger numera:

 

Fredagen den 17 april 2009: +358405202345
Vid ett flertal tillfällen har jag fått SMS till min mobiltelefon där det har stått följande:

Meddelandet kan inte visas.
Avsändare: +99984
Meddelandecentral: +358405202345

Då blir man ju nyfiken och undrar vad det är. En ganska naturlig reaktion är ju att ringa upp och fråga.

Men nummer som börjar med landskoden 035 lär ju vara Albanien och där känner jag inte så många. Min slutsats har blivit att avsikten är att jag ska bli nyfiken och ringa upp numret och fråga vad saken gäller. Och då kostar det sannolikt 100 kr i minuten.

Jag har frågat Telia, de visste inget. Men de trodde som jag och tyckte att jag bara skulle strunta i meddelandet.

Är det någon som vet mer, som har fått liknande meddelanden och som har kollat vad det är?

Torsdagen den 16 april 2009: Vad ska det stå på din gravsten?
Det kanske är en makaber fråga. Kan man tycka.

Som jag berättade häromdagen åt vi ägg och sill i påsk. Det var ju inte speciellt originellt. Till det tog jag faktiskt också en snaps. Det är inte speciellt ofta som jag dricker snaps men till sillen så här kan det ju passa.

När jag dricker snaps så blir det ofta en bäsk (åren i Lund har väl satt sina spår). Ibland får jag kommentarer om detta från folk som tycker att en bäsk smakar beskt. Och det gör den ju, det är ju faktiskt meningen. Men de gillar inte smaken. Då brukar jag svara att det är gott med en bäsk – men det ska bara vara en enda. Annars blir det för mycket beska. (De som känner till min sångröst och min sångprincip konstaterar då att jag i varje fall inte dricker bäsk på en fest där jag förväntas att sjunga. För principen säger att jag inte sjunger förrän efter tredje snapsen – då är det ingen som hör, eller bryr sig om, hur falskt jag sjunger). Men faktiskt blev det flera stycken bäsk på påskafton. Men å andra sidan var det en ganska svag bäsk. Dvs beskheten var ganska fin och stark, men alkoholhalten var ganska låg. Den bäsk som jag hade hemma var namngiven efter Fritjof Nilsson Piraten och hade hans bild på framsidan. Ja, han brukade ju själv dricka bäsk. Fast han lagade nog till sin bäsk själv.

Så var det gravstenen. På Piratens gravsten står följande inskription, författad av honom själv:

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.

Vad ska det stå på din?

Lyssna gärna på Östen Warnerbrings hyllning till Fritjof Nilsson Piraten i Kivikspolkan.

Onsdagen den 15 april 2009: Glömska
I ett TV-program hörde jag Caroline af Ugglas berätta att han var hypokondriker, dvs inbillningssjuk. Då tänker jag genast på Argan i Moliers Den inbillade sjuke. En löjlig figur (fast idag skulle man nog kalla honom patetisk, det är ju modeordet numera).

Argan

Men Caroline af Ugglas berättade att hon inte hade något bekymmer med det. För hon var medveten om att hon var det. Och folk i hennes omgivning var också medvetna om det. Så de brydde sig inte om att hon påstod att hon hade olika sjukdomar.

Det är väl så, bara man vet vad man har för fel så gör det inte så mycket.

Själv är jag glömsk. Det kan vara opraktiskt men faktiskt väldig bra också, eftersom jag är väl medveten om det. Då menar jag inte att jag kan skylla på att jag har glömt bort något som jag inte ville komma ihåg.

Nej, det jag menar är att eftersom jag är medveten om att jag kommer att glömma så är och har jag varit väldigt skötsam med att skriva ordentliga minnesanteckningar på alla möten som jag har varit på. Och eftersom jag även vet att jag har så dålig handstil har jag i många år skrivit rent minnesanteckningarna, förr på skrivmaskin, senare på datorn. Och har skickat en kopia av mina anteckningar till andra som varit med på samma möte.

Och därigenom har min uppfattning av vad vom vi kom överens om blivit gällande.

Tisdag den 14 april 2009: Ägg, glas och annat
Det har varit påsk. Ägg och sill hör till. Varför vet jag inte. Med det gör det. Fast om jag läst rätt i tidningarna är det visst mest lax som äts numera under påsken. Själv trodde jag att lax hörde ihop med pingsten. Men jag kan ju ha fel.

Förr i tiden var det ju lamm – påskalammet. Och ”förr i tiden” i det här sammanhanget sträcker sig tydligen ett stort antal år tillbaks i tiden (till skillnad mot den tid som jag normalt tänker på när jag använder uttrycket ”förr i tiden” – då brukar jag mena för 20-30 år sedan). Till den tid när judarna skulle utvandra från Egyptens land och de skulle ha strukit ett kors av lammets blod på ytterdörren för att dödsängeln skulle gå förbi deras hus. Mer vet jag inte.

Fast vi åt lamm nu till påsken. Lammstek, köpt färdigmarinerad. Jättegott och lätt att laga till.

Men åter till äggen. De kommer ju från hönorna. Eller kycklingar, som de heter när de säljs i butikerna. Fast just nu säljs inga kycklingar tydligen eftersom man har hittat ett antal glasbitar i förpackningar med kycklingar.

Det låter ju otäckt. Glasbitar vill man inte ha i munnen. Och därför köper vi inga kycklingar. Kycklingfabrikerna gör enorma förluster. Inte för att jag vet hur det kommer sig att man har hittat glasbitar i kycklingar men i varje fall jag kan inte tänka mig något annat sätt än att det är några vildsinta veganer som har placerat dit dem för att orsaka förluster för uppfödarna. Och uppenbarligen har de hittills varit väldigt framgångsrika. För vi konsumenter (och massmedia) gör precis som de vill. Dvs som veganerna vill. Massmedia skriver om det och vi konsumenter låter bli att köpa. Vi stöder veganerna oavsett om vi sympatiserar med dem eller inte.

Det intressanta är, tycker jag, att se hur kraftfullt massmedia och vi konsumenter reagerar. Det har hittats ett dussintal glasbitar. Vad jag vet har ingen människa på något sätt blivit skadad. Men vi avstår att köpa kyckling på ett sätt som innebär miljonförluster. Inte bara för uppfödarna utan för hela samhället.

Vi kan göra en jämförelse med biltrafiken. Varje år dör flera hundra människor i trafiken. Men vi fortsätter att åka bil. Finns det någon logik i hur kraftigt vi reagerar i det ena fallet och i det andra?

Ja, jag vet. Det är enkelt och lätt att avstå från att köpa kyckling. Det finns andra matvaror att köpa. Men det är svårare att hålla sig borta från biltrafiken. I varje fall om man inte bor i storstäder där det finns effektiva kollektivtrafiksystem. Bor man i Svartnäs och jobbar i Rättvik så finns det inte så många alternativ. Men ändå, för många av oss skulle det faktiskt gå att låta bli att åka bil. Själv har vi under helgen varit ute i sommarstugan, vi åkte bil såväl dit som hem. Och den färden var rimligen mycket farligare än att köpa och äta ett paket kyckling. Även om jag tyckte att färden var väldig säker, nästan hela sträckan gick på mötesfri väg. Men i jämförelse med att äta kyckling så var det väldigt mycket farligare.

Så egentligen borde jag gå och köpa kyckling i morgon och ha till middag. För militanta veganer sympatiserar jag inte med. Fast å andra sidan sympatiserar jag nog inte heller så väldigt mycket med uppfödarna av kycklingar. Om jag ska vara ärlig. På äggkartongerna står det hur äggen har kommit till, dvs hur hönsen som lägger dem, bor och lever. ”Frigående höns” kan det stå. De orden ger mig helt andra associationer än den bild som jag kan se i TV av frigående höns – ett antal tiotusen eller hundratusen på golvet i en stor fabrikslokal.  

Det är så här jag lätt inbillar mig att höns lever...

...och det är väl lika fel som att tro att det är en sådan här bil som jag kör.

Onsdagen den 8 april 2009: Deklaration
Så kom de äntligen, de efterlängtade deklarationsblanketterna. Nej, jag skojar, det är väl ingen som längtar efter att få deklarera. Fast i ärlighetens namn måste jag nog erkänna att det har blivit avsevärt enklare – och kanske mindre ångestladdat - än det var förr. Om det är lagstiftarnas eller Skatteverkets förtjänst vet jag inte. Båda kan väl ta åt sig av äran.

Eller är det helt enkelt så att jag numera inte kämpar lika mycket för att hitta mer eller mindre konstruerade avdrag, erfarenheten har ju lärt att det går ändå inte att hitta något som verkligen betyder någon förändring.

I yngre dar kommer jag ihåg att man på jobbet satt och tipsade varandra om diverse avdrag. Handboken BYGG var populär, det fanns de som drog av den varje år trots att de bara hade ett exemplar. Och dessutom sannolikt aldrig använde den. Kikare var också ett tips för en vägprojektör.

Numera måste fantasin vara synnerligen briljant om man ska kunna komma på något som innebär kostnader överstigande det generella avdraget.

Det mest spännande numera brukar ju vara att se den redan uträknade summan som man ska få tillbaka eller betala in i efterskott (om man inte har några ändringar i förhållande till de förtryckta uppgifterna). De flesta brukar tycka att det är trevligast att få tillbaks.

Fast det gäller ju här som i alla andra sammanhang se till att vrida och vända på logiken så att man kommer fram till att man blir glad själv. Då gäller det att resonera ungefär så här:

Får man pengar tillbaks? Oh, så roligt, nu kan jag gå och köpa något trevligt.

Ska man betala pengar i efterskott? Va, bra, nu har jag kunnat ha dessa pengar på mitt bankkonto och fått ränta på dem i ett halvår. Ren vinst alltså.

I stället för att resonera tvärtom som den negative kan göra:

Pengar tillbaks? Jaha, då har jag lånat ut dem till staten mot jättelåg ränta. Det var en dålig affär.

Pengar att betala? Fy tusan, var ska jag ta dem ifrån?

Söndag den 5 april 2009: Tofsvipor!
För ett tag sedan (den 6 mars) berättade jag om ett första vårtecken som jag hade iakttagit. Det gällde snödikningen längs vägarna som Vägverkets driftentreprenörer hade inlett.

När vi igår lördag åkte till sommarstugan såg vi ett ännu bättre vårtecken. På de öppna fälten intill rv 50 mellan Ornäs och Borlänge var det fullt med tofsvipor som vinglade fram och tillbaks. Det såg så ljuvligt ut. Nu kan man verkligen börja hoppas på att det kommer inte bara en vår utan kanske till och med en sommar.

När vi sedan i den satt ute och fikade under den klarblå himmeln kom det till och med en citronfjäril flaxande. Fast han hade nog prisat våren alltför tidigt, vad kan det finnas som en fjäril livnär sig av nu när det fortfarande är snö överallt (i varje fall där vi har sommarstugan)?

Så tänkte jag. Men när jag sedan läste om citronfjärilar på Wikipedia så stod det så här:

Citronfjärilar flyger från mars och långt in i september. Då den övervintrar som imago (fullbildad fjäril) kan citronfjärilen ses redan tidigt på våren. Citronfjärilen utvecklas till fjäril under hösten, men parar sig inte förrän på våren. Den enskilda individen lever ovanligt länge för att vara en fjäril, och det händer att övervintrade individer fortfarande är i livet då nästa generation kläcks i början på juli.

Så då var det kanske inte så konstigt.

Det blev en underbar dag. Och inte behövde vi heller på kvällen klaga över dåliga TV-program eftersom vi inte hade några att se på. Det visade sig att när all snön hade rasat ner från taket hade den dragit med sig antennkabeln ur kopplingsdosan, som satt på antennmasten, Antennledningen hängde lös i luften. Så det blev en brasa att titta på i stället för TV.

Nu ska jag försöka få tag på en ny kontakt så att jag kan koppla ihop antennen igen till påsken.

Söndagen den 28 mars 2009: Käck
Dialekter är trevligt. Jag hoppas att de lever vidare. Själv talar jag inte någon riktig dialekt. Eller rättare sagt, jag talar min egen dialekt. Folk frågar ofta var jag kommer ifrån. Den är nog en blandning av diverse. Min egen alltså.

När man pratar om dialekter handlar det oftast om att orden uttalas lite olika. Men ofta är det egentligen samma ord. Men det finns även andra dialektala olikheter. Som innebär att vissa ord används i vissa landsändar men inte i andra.

Ett sådant ord är ”käck”. Det är väl ingen här i Dalarna (eller i huvuddelen av landet heller för övrigt) som använder det ordet. Även om alla vet vad som menas.

Redan när jag var pojke på femtiotalet ansågs det gammaldags och fånigt. Det kunde finnas med i uppbyggande berättelser i gamla böcker. Om en tant eller farbror sa att man var en ”käck pojke” så blev man närmast generad. För mig innebar det ”snäll, väluppfostrad, välkammad och lite velig som alltid gör som föräldrarna säger och går ärenden”. Även om jag nog var ganska snäll och väluppfostrad så ville jag inte få höra det epitetet.

En käck pojke pallade inte äpplen, han spelade inte hartsfiol mot grannarnas fönster, han pangade inte en dora. Han jumpade inte på stockar i älven. Möjligen kunde han spela fotboll.

Sådan är min bild av ordets innebörd. Och som de flesta andra använder jag det inte.

Fast SAOB, Svenska Akademins Ordbok, definierar det så här:

som är livlig o. spänstig till lynnet o. som handlar med friskt mod utan att töva l. tveka, då det gäller, hurtig, frisk, rask; manhaftig, frimodig, frejdig, oförskräckt; ofta övergående i bet.: ofövägen, djärv, tapper; ofta i överförd anv. l. bildl.

Ordet används alltså numera knappast. Men det finns ett geografiskt undantag. Om man hör en person använda ordet så vet man att han/hon kommer från Göteborg. Där är det fullt accepterat att använda det. Kanske inte att säga ”en käck pojke” i ordets gamla betydelse. Men att använda det som allmänt positivt ord, det går alldeles utmärkt. ”De va la käckt” säger man om något som var trevligt.

Och visst är det käckt att göteborgarna håller på sina ord.

Ett landmärke i Göteborg, det sk läppstiftet

PS: När jag skrev ovanstående var jag tvungen att slå upp och lära mig skillnaden mellan ”dialektal” och ”dialektisk”, det senare ett ord som används i kulturartiklar och Kulturnyheterna på TV. Jag har hört det men inte varit på det klara med innebörden. Jag slog upp ordet i SAOB. Och insåg att det var ett adjektiv som syftade på dialektik. Om dialektik står det:

1)

a) med tanken fäst på vetandets form: den vetenskapliga framställningen af tänkandets la­gar; i sht läran om begreppen, deras bildning o. förknippning samt om sättet att använda dem för att bilda riktiga omdömen o. slutled­ningar; slutledningskonst, bevisningskonst, för­nuftslära, logik; stundom med ngt föraktlig bi­betydelse, öfvergående i bet. 2

b) med tanken fäst på vetandets både form o. innehåll: lära(n) l. vetenskap(en) om det varande ss. sådant; nästan liktydigt med: FILO­SOFI, METAFYSIK; nästan bl. med afs. på den an­tika (grekiska) filosofien samt vissa moderna filosofer, särsk. Hegel.

2) i allm.: konsten att argumentera o. med skicklighet utveckla grunderna för l. emot en sats, argumenteringskonst; bevisföring; ofta med dålig bibetydelse, nästan liktydigt med: konsten att förvilla gm hårklyfveri o. spetsfundighet l. gm skenfagra, bedrägliga o. sofistiska slutled­ningar; skenfager, sofistisk bevisföring, sofisteri, advokatyr.

Lördagen den 28 mars 2009: Att applådera

Att applådera efter att någon har framfört någonting, ett tal, ett musikstycke, en sång, en teaterföreställning, det hör ju till våra gamla seder. Vi vill visa vår uppskattning och tacka den som har framfört något. Tala om att vi tyckte att det var bra framfört.

Det gör man ju när vederbörande är klar. Klar med teaterföreställningen eller klar med sången.

Men numera, dvs sedan några årtionden tillbaka (javisst, jag vet att jag börjar bli gammal när jag skriver ”numera” om en tidsperiod som sträcker sig decennier tillbaks!) har vi (dvs i första hand studiopublik på TV) börjat applådera när en artist, sångare eller musiker, har hunnit några takter in i verket, dvs så långt att publiken förstår vilken sång etc det är som han/hon ska framföra.

Vad är avsikten med dessa applåder? Är det bara för att tala om att ”Aha, vi känner igen den här låten, så pass intelligenta är vi”? Eller är det ”Ja, vi känner igen den, det var ett bra val av dig att välja att sjunga den låten”? Eller vad?

Eller gör vi så bara för att vi har sett att de gör så i Amerika? Eller för att studiomannen håller upp en skylt på vilken det står ”applådera”?

Har du ett bra svar så hör av dig!

Fredagen den 27 mars 2009: Grillning
Det händer att jag ibland här i bloggen kommenterar olika TV-program, men regelrätta recentioner av sådana brukar jag försöka att undvika. Det finns ju så många andra som ”tycker” om TV. Man kan säga att jag har försökt ha det som princip.

Ett talesätt som jag brukar använda är ”principer är till för att kunna göra avsteg från”. Så nu gör jag det. Även om det egentligen inte är en recention. Kanske mer en efterlysning.

I kväll tittade vi på programmet ”Grillad” med Tomas Järvheden. Det kom direkt efter ”Så ska det låta”, ett program som inte är speciellt djupsinnigt, men allmänt småtrevligt att sitta och koppla av till i soffan en fredagskväll. Man slipper bekymra sig om koldioxid och världssvält. Det hade varit så många trailers, dvs reklam, för programmet "Grillad". Efter en stund funderade jag på att stänga av eller byta kanal men tänkte att jag ska väl ge det en chans. Och uppenbarligen tyckte Margaretha detsamma. I förhandsreklamen hade det framställts som att en ”kändis” skulle sättas åt ordentligt, dvs bli grillad, av ett antal komiker. Vad blev det då? Jo, komikerna drog ett antal halvtama vitsar av vilka de flesta egentligen inte hade någon som helst anknytning till kvällens kändis.

Foto: Charlotte Ljung

De kunde ha gällt vem som helst. Själva föremålet, Anna Book, såg mest generad ut. Och jag uppfattade det inte som att hon var generad över att de ”avslöjade” något om henne – utan för att det var så enkla och fåniga skämt.

Tydligen tyckte publiken i studion likadant för applåderna nådde knappt upp till ”artighetsnivån”. Till och med komikerna verkade tycka att det var pinsamt.  

Sammantaget tyckte jag att skämten var på den nivå som de brukar vara när det handlar om en firmafest där någon som slutar eller går i pension ska harangeras med diverse ”roliga” kommentarer. Då brukar dessa läggas in en bit in på festen så att alla dessförinnan har hunnit ta några snapsar – då minskar ju snabbt kraven.

Min reflexion blev att det kan inte för en yrkeskomiker kännas bra att dra skämt när man märker att de inte uppskattas. Det är tur att jag inte är komiker.

Men min fråga är nu till er: Finns det någon som såg programmet och som tyckte att det var värt att se?

Eller är det så att det är jag som är torr, trist och saknar sinne för humor?

Tisdagen den 24 mars 2009: Jag hade fel!
Ja, det kanske inte är så ovanligt. Även om jag inte alltid vet om det. Men nu vet jag om det. Det gäller alltså gårdagens blogg om Reanault Mégane. Det ska tydligen uttalas som vi alla gör.

Så här skriver Vesta Sandberg, som är universitetslektor i franska vid Lunds Universitet:

Betoningen ligger alltid på sista stavelsen i franska, och accenterna markerar andra saker: hur varje enskild vokal ska uttalas närmast. Vi uttalar alltså på svenska likadant som man gör på franska.

Man lär så länge man lever! Jag hoppas

Måndagen den 23 mars 2009: Mégane
Franska har jag aldrig varit bra på. Eller rättare sagt: franska har jag alltid varit dålig på. Så dålig att jag ett år i gymnasiet hade BC i betyg. Inte roligt. Inte har livet gjort att jag har lärt mig mer heller. Så jag är fortfarande lika dålig på franska som jag alltid har varit.

Men ändå är det en sak som jag har reagerat över när vi svenskar "pratar franska". Den franska biltillverkaren Renault har en modell som heter Mégane. Vad namnet betyder (om det nu betyder något, det behöver ju inte namn göra), det vet jag inte. Men jag har noterat hur det normalt uttalas här i Sverige. Det uttalas Megann, dvs med betoningen på den andra stavelsen (den tredje stavelsen, dvs "e":et på slutet, uttalas ju normalt inte i franska, så mycket vet såväl jag som de flesta svenskar).

Men om det skulle uttalas på det sättet så borde väl stavningen vara Megáne, dvs med accenten på "a":et, inte där det sitter på det första "e":et? Nu borde väl betoningen vara på det första "e":et?

Vad beror det på att vi säger som vi gör - är det för att vi tycker att det låter mer "franskt" på det viset? Eller?

Renault Mégane

Måndagen 16 mars 2009: Earth Hour
Ibland funderar jag på hur beslutsfattare egentligen tänker, dvs om de inser konsekvenserna av sina beslut på medellång och lång sikt. Till och med de som uppger att de tänker långsiktigt, dvs på jordens och mänsklighetens överlevnad, missar ibland så enkla saker som att se nio månader framåt.

Just nu pågår en reklamkampanj för att få städer, företag och människor världen runt att delta i en manifestation den 28 mars 2009. Den kallas Earth Hour och innebär att alla uppmanas att mellan 20.30 och 21.30 släcka alla lampor och icke-nödvändiga andra apparater som drivs med el. Med ”icke-nödvändiga apparater” menas rimligen även TV.

Avsikten är att utföra en symbolhandling, dvs manifestera vårt engagemang i klimatfrågan. Detta är väl en ambitiös och god tanke. Det är inte idén och handlingen som jag ifrågasätter. Utan valet av tidpunkt.

För vad kommer den vuxna delen av mänskligheten att ägna sig åt om lamporna släcks och TV-apparaten stängs av en lördagkväll? Ja, det är väl inte så svårt att fundera ut. Och det är väl gott och väl, vi behöver ju fler barn i Dalarna och i Sverige. Men tidpunkten. 28 mars och nio månader framåt – då kommer vi mitt i jul- och nyårshelgerna då alla barnmorskor (precis som alla andra yrkesarbetande) vill vara extra lediga. I stället kan vi räkna med en baby-boom just då. Tala om dålig planering!

Om det var detta som fick Falu kommun att avstå från ett deltagande i manifestationen vet jag inte. Men Borlänges politiker har tydligen inte tänkt lika lång för de ska delta, liksom Gagnef, Leksand och Säter.

Fast vi som är medlemmar i SPF Falubygden kan ju ställa upp på manifestationen utan större risk, antar jag. Så läs gärna här om projektet. Eller på svenska här.

Söndagen den 15 mars 2009: En kvinna
I kväll såg jag för tredje gången filmen Sliding doors på TV. Jag brukar inte se filmer flera gånger men det har blivit undantag för den här. Den är faktiskt bra - även om jag första gången hade lite svårt för att hänga med i handlingen.

Filmen handlar om vad som kunde hänt om inte "om" hade varit med. Dvs om hur lätt vårt liv hade kunnat bli helt annorlunda pga någon liten bagatell. Börjar man fundera på det så kan man bli ganska djupsinnig. Till exempel att om jag inte hade ätit den sista smörgåsen häromdagen så hade jag gått ut tre minuter tidigare och kanske blivit överkörd av en bil. För att ta i ordentligt.

I filmen beskrivs två olika scenarior beroende på om huvudpersonen missar eller hinner med ett tunnelbanetåg. I det ena fallet hinner hon precis få in en hand mellan dörrarna när de stängs och kan klämma sig in i tåget - i det andra kommer hon en sekund för sent och missar tåget.

 

Men det var inte detta som jag ville kommentera. Utan ett uttalande från en av de kvinnliga rollfigurerna när hon blev tilfrågad om vad hon ville:

"Jag är kvinna. Det innebär att jag inte säger vad jag vill ha men har rätt att bli förbannad om jag inte får som jag vill".

Det är inte lätt att vara man. Men underbart.

Lördagen 14 mars 2009: Storvinsten igen
Häromdagen (28 februari) skrev jag om att jag hade fått ytterligare ett brev med gratulationer om att jag hade vunnit en förfärlig massa pengar i en dragning av epostadresser. Ingen motivering till att jag vunnit gavs. Men man ville att jag skulle svara snarast så att de skulle kunna skicka pengarna.

Jag insåg/trodde att det bara var ett försök att lura pengar av mig (variant på sk "Nigeriabrev") genom att jag skulle uppge ett kontonummer där jag ville ha pengarna insatta - och sedan skulle det försvinna pengar från mitt konto. Jag hade fått liknande tidigare. Då hade jag bara slängt det i papperskorgen. Och så tror jag nog att alla andra gör också.

Nu svarade jag, fast jag gjorde det från ett nytt, tillfälligt hotmailkonto. För att se vad som skulle hända, dvs om det skulle komma ett brev med förfrågan om kontonummer. Men jag har inte hört av dem.

Så då började jag fundera. Om vad de egentligen var ute efter. Och började tänka som så att det kanske inte alls var att kunna stjäla pengar från mitt konto. Utan något mycket mer trivialt. Nämligen att få bekräftat att min epostadress var aktuell.

För det är tydligen så att epostadresser, dit företag av olika vederhäftighet, kan skicka reklam, sk spam, är en vara som köps och säljs. Och kan säljaren bevisa att adresserna i hans utbjudna lista är "levande", dvs verkligen är aktiva, så får han säkert bättre betalt.

Det finns ju många epostadresser som folk bara använder tillfälligtvis, som jag gjorde när jag svarade på brevet, dvs de tillskapar ett tillfälligt hotmail-konto som de aldrig därefter går in och kollar. Sådana är ju inte intressanta för köparen av adresserna.

Kan det vara så?

Temperaturer igen!
Han som hade fnatt (se nedan) har efter visst tänkande kommit med ett kompletterande svar. Så här skriver han:

Angående varmare längre upp i luftlagren, så vid närmare eftertanke så är nog det så här att när det är vindstilla så flyter kall luft ned i dalgångarna. Vid blåst 2-5 meter eller mer per sekund så blir det "blandad" luft och då gäller gängse normer dvs lufttempen minskar med ca 1 grad per 100 meter höjdläge.

Det låter ju ganska vettigt. För det där med att det är kallare i dalgången, det noterar man ju oftast när det är riktigt kallt på vintern. Och då är det ofta närmast vindstilla.

Det verkar också stämma med den uppfattning som Länsstyrelsen i Norrbottens län har. Så här skriver de:

De kallaste platserna under midvintern ligger inte i högfjällsområdet utan i dalgångarna i östra fjällkanten eller västra delen av inlandet. Till exempel sjunker temperaturen i den högt belägna Darfalavággi (Tarfaladalen), 1170 m ö h, sällan under -25 ºC medan det i österut närbelägna Nikkaluokta. 470 m ö h, inte är ovanligt med temperaturer neråt -40 ºC.

Detta beror på de temperaturinversioner som uppstår vid kalla högtrycksperioder vintertid. På grund av den kraftiga värmeutstrålningen från marken och att kalluften rinner ner och lägger sig i svackorna blir det kallare i djupa dalbottnar och på låga höjder än uppe i högfjällen. Dessutom är högfjällen under större inflytande av atlantluften. Två riktiga köldhål i Norrbotten är Vuoggatjålme i Skellefteälvens övre dalgång och Nikkaluokta i Kirunafjällen där temperaturer kring –50ºC har uppmätts. Båda platser ligger i en dalbotten.

Länsstyrelsen ska man ju lita på.

Nikkaluokta = köldhål. Fast när den här bilden togs var det nog ganska varmt

Tarfaladalen - här är det lite varmare när det är svinkallt i Nikkaluokta

Torsdagen 12 mars 2009: Temperaturer?
Man brukar ju säga att kall luft är kallare än varm luft. Därför ”rinner” den kalla luften ner i dalgångarna. Jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle för många år sedan, när vi hade hyrt Vägverkets fritidsstuga i Sälen. Det var en gammal vägmästarbostad som låg intill väg 1051 på älvens västra sida, nere i dalgången.

Det var kallt hela veckan, ner mot 25-30 grader på morgonen. Och grådisigt. Då kändes det inte alls lockande att ge sig iväg upp på fjället med små barn för att åka skidor i backarna. Men det gjorde vi. Och när vi kom upp till Lindvallen var det alldeles lagom temperatur och solsken.

Så det stämmer ju med vad man säger.

Så här fint kan det vara upp på fjället när det är ruggigt nere i dalgången.

Men sedan är det det där med Sörskog. Skidspåren i Sörskog ligger ju flera hundra meter högre än Falu centrum. Och man brukar ju säga att när det är gråddigt och slaskigt inne i stan så är det solsken och kallgrader i Sörskog. Och förklarar det med att det blir kallare ju längre upp man kommer. Och det brukar ju också stämma. Det räcker ju med att titta på ett fjäll på höstkanten så ser man hur det går en rand horisontellt över fjället med vit nyfallen snö på toppen.

Hur går dessa båda principer ihop? Det verkar ju som att de motverkar varandra. Jag har frågat ett antal personer men ingen kan ge en vettig förklaring. Bland annat frågade jag en god vän, som närmast har ”fnatt” på det där med nederbörd och temperatur (se hans webbsida ) – men inte ens han kunde ge en vettig och trovärdig förklaring. Mer än att ”det är komplicerat, det där”.

Det kanske jag kan hålla med om.

Den här är nog uppsatt av en klok person - kallarare än minus 31 ska det inte vara!

Måndagen den 9 mars 2009: Årtal
Årtal skriver vi, liksom alla andra tal, normalt med siffror. Som 2009. De siffror som vi använder brukar vi kalla arabiska fast egentligen lär de ha uppkommit i Indien på 400-talet efter Kristus.

Användning av siffror, tillsammans med det decimala positionssystemet, har gjort väldigt mycket för att underlätta räkningen.

Romarna hade inte den fördelen, de använde bokstäver för att ange tal. M stod tex för tusen, X för tio. Och vi vet ju att de skulle ha skrivit 2009 som MMIX. Så gör vi normalt inte numera. Utom i ett sammanhang tydligen.

När en film, på bio eller TV, är slut så kommer eftertexterna. Där rabblar man, oftast i en faslig hastighet, upp alla skådespelare som varit med i filmen, liksom en massa andra deltagare som assistenten till huvudrollsinnehavarens hårfrisörska. Och vem som varit ”best boy” – vad det nu kan innebära.

Nästan allra sist anger man årtalet då filmen spelats in. Det anges nästan alltid på det romerska sättet. Varför?

Söndagen den 8 mars 2009: Lagar, förordningar, föreskrifter och gödsel
Om man frågar folk om vad de tycker om lagar och förordningar så är det stor chans/risk att många svarar att ”det finns alldeles för många”. Och att det är omöjligt att sätta sig in i allt som de innebär - trots att vi har skyldighet att känna till dem. Och att det är ganska tråkigt.

Egentligen finns det mycket intressant att läsa i lagar och förordningar, bara man bryr sig om det. Och mycket att lära sig.

Till att börja med att en lag är något som riksdagen har beslutat om, en förordning har regeringen beslutat om – sedan den i en lag fått bemyndigande av riksdagen att utfärda en förordning. Sedan finns det även föreskrifter som olika statliga verk har beslutat om – sedan de i en förordning fått bemyndigande av regeringen att utfärda föreskrifter.

Ta till exempel Jordabalken (SFS 1970:994). Så här står det i inledningen:

Första avdelningen Rättsförhållanden rörande fast egendom 1 kap. Fastighet och dess gränser 1 §  Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter. En fastighet avgränsas antingen horisontellt eller både horisontellt och vertikalt. Om fastighetsbildning finnssärskilda bestämmelser. Sämjedelning är utan verkan. Lag (2003:626). ----- 3 §  Gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. Kan utmärkningen ej längre fastställas med säkerhet, har gränsen den sträckning som med ledning avförrättningskarta jämte handlingar, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad. Om gränsens sträckning ej utmärkts på marken i laga ordning, har gränsen den sträckning som framgår av karta och handlingar. 4 § Har gräns ej blivit lagligen bestämd, gäller de rå och rör eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen. Om gränsen tillkommit genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad. 5 § Om gräns i vattenområde ej kan bestämmas med ledning av 3 eller 4 §, har gränsen sådan sträckning att till varje fastighet föres den del avvattenområdet som är närmast fastighetens strand. För mindre holme eller skär föres dock ej någon del av vattenområdet till fastigheten. Har stranden förskjutits, är dess tidigare läge, om det kan fastställas, avgörande för gränsens sträckning. Sträckning av gräns i vattenområde bestämmes efter normalt medelvattenstånd. I Vänern, Vättern och Hjälmaren samt i Storsjön iJämtland fastställes dock sträckningen efter ett vattenstånd av i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger tillgrund för sjöns reglering. ----- 1 § Till en fastighet hör byggnader, ledningar, stängsel och andra anläggningar som har anbragts inom fastigheten för stadigvarande bruk, på rot stående träd och andra växter, naturlig gödsel. ----- 2 § Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnad enblivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk förbyggnaden eller del av denna, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning, värmepanna, element till värmeledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis, brandredskap, civilförsvarsmateriel och nyckel. I enlighet med vad som sägs i första stycket hör därjämte i regel till byggnad, såvitt angår 1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kylskåp samt maskin för tvätt eller mangling, 2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning, 3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning, 4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring avdjur och anläggning för maskinmjölkning, 5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri. Reservdel och dubblett till föremål som avses i första eller andra stycket hör ej till byggnaden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kan tyckas anmärkningsvärt att allt detta står i lagen, dvs att riksdagen har beslutat om sådant som vi kan tycka är detaljer. Att så har skett betyder naturligtvis att man i långa tider har ansett att detta är viktiga frågor att klarlägga.

Speciellt kan det vara svårt för oss nutida stadsbor att inse betydelsen av gödsel och att detta hör till fastigheten. För äldre tiders jordbrukare var det självklart att förstå samspelet (och det därav följande ytmässiga förhållandet) mellan åker och äng, att ängen där djuren betade och sedan producerade gödsel var en föutsättning för en rimlig avkastning av åkern ("äng är åkers moder"). Mer åker krävde mer äng/gödsel (vilket tex i Dalarna innebar fädbobruk). Att därför bortföra gödsel från gården när denna såldes skulle vara förödande för jordens brukande.

Gödsel, tillhör fastigheten

Reservnyckel, tillhör ej byggnaden och därigenom ej fastigheten

Lördagen den 7 mars 2009: Ordspråk och talesätt
Vi har barnpassning idag. Två barnbarn är här. Deras mamma skulle jobba och deras pappa skulle åka ut till sommarstugan med några kompisar och angla. Eftersom de tänkte åka tidigt på morgonen kom barnen hit redan i går kväll och sov över hos oss.

Halv åtta i morse fick vi telefon. De var vid stugan men kunde inte komma in i förrådet/garaget där angeldonen fanns. Det berodde ju på att vi hade inbrott för ett tag sedan och jag därefter satte dit ett nytt hänglås eftersom det gamla var uppbrutet. Och ingen hade tänkt på att se till att han fick med sig den nya nyckeln.

Så jag satte mig i bilen och åkte dit med den nya nyckeln. Och som det är sagt så många gånger förut: ”Det man inte har i huvudet får man ha i benen”.

På vägen dit lyssnade jag på radio i bilen. Då fick jag bekräftat det andra ordspråket: "Man lär så länge man lever". Det var någon sorts naturprogram. Där fick jag ett tips om hur man ska bära sig åt för att lyckas slå ihjäl en fluga – de har ju annars en vana att ha flyttat på sig från det att man påbörjat slaget med flygpiskan eller tidningen tills det att man träffar väggen eller bordet där de satt.

Tipset var att man skulle blåsa på flugan, då tar den spjärn med alla fötterna för att hålla sig kvar och kan inte flytta sig.

Först tänkte jag att det var ett råd i stil med det där som vi brukade berätta när vi var barn: Om man strör salt på stjärten av en duva så kan man fånga den med händerna. Och som ju egentligen bara innebar att om man lyckades komma så nära duvan att man kunde strö salt på stjärten, ja då var man ju så nära att man lika gärna kunde ta den om halsen. Varför man nu ska fånga en duva? Ja, de kan ju vara ganska irriterande med sina ljud förstås.

För hur bär man sig åt för att blåsa på en fluga? Men sedan kom jag att tänka på den där lilla batteridrivna och  hopfällbara fläkten med mjuka blad som fäller ut sig av sig själv när man startar den (av centrifugalkraften – eller är det centripetalkraften? Vad säger den gamle fysikläraren?). Vi fick en sådan för några år sedan att använda på resor där det var varmt.

Kanske kunde man med vänsterhanden föra fram den påslagen och samtidigt med flugpiskan slå till flugan? Jag ska göra ett försök till sommaren när det blir aktuellt och lovar att återkomma med rapport.

(Vad gäller min tidigare utlovade rapport om hur det gick med storvinsten så har jag ännu inte fått något svar på mitt epostsvar).

Fredagen den 6 mars 2009: Vårtecken!
Visst är det fint med en riktig vinter. En sådan som det har varit den här vintern. Med riktigt mycket snö och lagom kyla så att snön har varit fin och vit. Då känns det bra med vinter.

Fast det där regnblasket som det ofta handlar om, speciellt i november när det bara blir mörkare och mörkare och mer och mer trist, det kan vi gärna vara utan. I alla fall jag. Och när Vasaloppet har varit så tycker jag att det räcker med vinter, då längtar jag efter vår. Eller i varje fall efter Svenska Skidspelen (jag är ju så solidarisk att jag hoppas på bra förhållanden under spelen), de brukar ju komma en vecka efter Vasaloppet. Men i år är det ju flera veckor dit. Då får de klara sig själva utan mitt moraliska stöd, så länge vill jag inte vänta på de första vårtecknen.

Och nu har jag sett dem. Dvs de första vårtecknen. De är så konkreta och känns lika glädjande varje år. För då vet man att det kommer en vår.

Vilket vårtecken? Ja, inte någon snödroppe eller sådant. Mycket tydligare och lättare att se. Vägverkets driftentreprenörer har börjat snödika längs vägarna. Dvs man gör ett litet dike i snövallen så att smältvattnet från därifrån inte ska rinna ut på körbanan och frysa till is på natten och orsaka olyckor.

Det är härligt!

Foto: Skogforsk

Onsdagen den 4 mars 2009: Att ha bil
Nu har jag hämtat bilen på verkstaden. 14 tusen kronor kostade det. Inte så roligt.

Det finns många olika uppfattningar om vad man ska ha för bil. Då tänker jag inte på om man ska ha en Volvo, SAAB, VW eller Toyota, en stor eller liten, kombi eller sedan, bensin eller diesel. Nej, det jag tänker på är när man ska köpa bilen och hur länge man ska ha den kvar.

”Förr i tiden” var det vanligt att man köpte en ny bil och sedan hade den under många år. Under en tid var det många som köpte ny bil och hade den ett par år och därefter bytte upp sig till en ny ny bil. Det är det nog inte många privatpersoner som anser sig ha råd med idag. De flesta nya bilar säljs tydligen som tjänstebilar (just nu verkar det förstår inte säljas så många nya bilar alls) som sedan privatpersoner köper när de har gått ett par år och 6-7000 mil.

Men om man ska ha en relativt ny bil eller ha en gammal bil är ju beroende på var och en och det finns många olika uppfattningar. De flesta anser väl att just deras resonemang är det rätta. Så här ser jag på det.

Köper jag en ny bil (med ”ny” menar jag egentligen inte en helt ny utan en ”nyare” som är ett par år gammal) blir kostnaden för ränta på nedlagt kapital och amortering (dvs skillnad i inköpspris och det jag så småningom får för bilen när jag byter den mot en annan) avsevärt. Men å andra sidan slipper jag (förhoppningsvis) alltför stora reparationskostnader utöver servicekostnaden.

Har jag kvar en gammal bil blir ränta och amortering lägre medan reparationskostnaderna kan bli stora – och dessutom vara ganska oförutsägbara.

Avvägningen mellan dessa två faktorer påverkar naturligtvis valet.

Om jag vill att mina bilkostnader totalt ska vara så låga som möjligt (vilket ibland kan motiveras med att jag ”ska ha kvar så mycket som möjligt i plånboken när jag dör”) så är det sannolikt klokt att ha en gammal bil. Frågan är då om det där med plånboken är en bra inriktning för meningen med livet. Kanske är det bättre att försöka maximera den lycka som man får under livet.  

Då konstaterar jag att när jag köper en ”ganska” ny bil så tvingas jag lägga ut en förfärlig massa pengar. Och då borde det svida i skinnet och ge mig olyckliga känslor. Men samtidigt får jag ju en fin bil, den lyckan gör att den svidande känslan för kostnaden ”glöms bort”. Alltså lycka.

Har jag en gammal bil kanske, enligt ovan, de totala utläggen blir lägre. Men varje gång jag hämtar bilen från verkstaden och har betalat ett antal tusen kronor, då svider det ju ordentligt. Jag har ju betalt – och egentligen inte fått någonting. Inte ens vetskapen om att nu kommer bilen att vara hel. För i morgon kan någon annan del gå sönder.

Med det resonemanget har jag kommit fram till att jag ska ha en ganska ny bil.

Men mitt resonemang förutsätter att jag är jag, dvs en person som inte är händig när det gäller att reparera gamla bilar och som är tvingad att lämna in den till verkstan. Det finns ju andra människor, som själva kan reparera och kanske till och med njuter av det. Antingen njuter av att göra jobbet eller i varje fall njuter av att ha sluppit betala verkstan för det. Då blir deras kalkyl helt annorlunda än min.

Det finns alltså ingen enkel sanning.

Söndagen den 1 mars 2009: Manchester United
När jag var grabb på femtiotalet bodde jag i Bollnäs. Då var det naturligt, för att inte säga självklart, att hålla på Bollnäs GIF i bandy. Bollnäs Gymnastik- och Idrottsförening. Och de flesta av spelarna härstammade nog från stan eller byarna runtomkring. Som Snoddas, Martin och Henry Johansson till exempel. Fast jag hade nog ganska dålig koll på var de kom ifrån.

(Ska jag vara ärlig var jag nog mer intresserad av att titta på Warpens IF som spelade ishockey. Men de låg ju i div 2 eller 3 och det var inte lika statusfyllt som bandyns Div 1 Norra. Men det ”hände” mer på hockeymatcherna. Och när vi själva var ute på kvällarna blev det oftast landhockey under den ensamma gatlyktan i korsningen av Trädgårdsgatan och Skolgatan. Fyra snöklumpar fick utgöra målstolpar).

Numera håller jag på Leksand som de flesta andra här. Fast, som jag har sagt tidigare, det nog mest beror på att jag tror att det är ”bra” för Leksand och för Dalarna om det går bra för Leksands IF. Inte för att jag på något logiskt sätt egentligen förstår hur det skulle kunna vara en fördel för samhället och länet – men det anses ju att det är så och då accepterar jag det. Fler turister kommer hit, brukar man säga. Och det blir lättare att rekrytera folk till industrierna. Fa´n trot. Inte skulle jag som turist åka till Lidköping för att Villa/Lidköping finns. Eller bosätta mig i Tranås för bandylagets skull. Men ändå. Jag håller på Leksand.

Annars har jag svårt att förstå det här med att ”hålla på” ett lag. Jo, laget där man bor, det förstår jag. Men folk som har bestämt sig för att hålla på Milan eller Celtic eller något lag i NHL? Jag förstår det inte. Men jag respekterar att de gör det. Var och en får ju tycka som han vill. De är väl annorlunda skapta än jag.

Nu har jag ändrat mig. Lite.

När vi för ett tag sedan checkade in på Traders Hotel i KL och jag presenterade mig i receptionen och nämnde mitt namn, Bävertoft, sken den unge och trevlige mannen i receptionen upp och sa ”Aha, like the football player?” När han såg mitt frågande anlete la han till ”in Manchester United!”.  Jag blev inte klokare av det men fick naturligtvis gå in på deras webbsida och titta vad han menade. Och hittade honom, dvs jag förstod vem det var han tänkte på, Dimitar Berbatov.

Berbatov, inte Bävertoft

Så nu har jag bestämt mig att jag får nog hålla på Manchester United. För hans skull och namnlikheten.

Jag måste dock erkänna att jag har ännu inte tagit reda på hur de ligger till i serien…

Men jag såg på när Daniel Tynell gick i mål idag.

Lördagen den 28 februari 2009: Igen!
Den 12 september skrev jag om att jag hade fått ett brev från Holland - eller i varje fall med ".nl" i epostadressen. Nu har det hänt igen! Så här stod det:

Tänk att jag på bara ett halvår två gånger genom slumpens skörd har blivit dragen att vinna 8 miljoner kr! Jag måste vara född med en osedvanlig tur. Den här gången tror jag att jag ska skriva till dem (med en hotmailadress) för att se vad jag får för svar. Jag återkommer med rapport om den fortsatta utvecklingen.

Annars har jag faktiskt inte några större besvär med spam (ta i trä!).

Fredagen den 27 februari 2009: Äta som en orm
Oj, så mätt jag blev.

Vi hade haft möte i Press- och PR-kommittén på förmiddagen. Därefter gick vi gemensamt till Küselska Krogen för att äta lunch. Sedan jag var där senast hade restaurangen bytt ägare. Nu fick man själv lägga för sig så stor portion som man ville. Det finns risker med det. Girigheten gör lätt att man lägger upp för mycket på tallriken. Och eftersom vi är uppfostrade i den Lutherska andan känner vi att det man lagt för sig, det ska man äta upp. Annars känns det skämmigt.

(Det bästa exemplet på den här girigheten märker man väl vid julbord och liknande där många agerar enligt devisen ”Hellre spräcker jag tarmen än att krögaren ska bli rik...”).

Sedan blev det tårta till eftermiddagsfikat.

När jag kom hem vid halv fyratiden kände jag mig proppmätt. Eller kanske mest däst. Jag sa till Margaretha att vi har nog inte så mycket mat i kylen utan behöver gå och handla – men just nu kan jag inte. Jag är så mätt, och när jag är mätt då har jag så svårt att komma på vad vi ska handla. Ingen inspiration alls. Så vi får vänta några timmar.

Under tiden hällde jag upp varsitt glas vitt vin (mitt på fredagseftermiddagen!) – och faktiskt, dä kändes detr bättre i magen. På något sätt kanske vinet hjälpte till med matsmältningen, vad vet jag.

Dessförinnan kände jag mig som ett lejon som hade ätiti upp en hjort och som sedan behövde ligga och vila och smälta maten i fjorton dagar. Jag har hört att det kan gå till så. Fast jag undrar om det är sant. När jag ser naturfilmer på TV (det finns ju massor av sådana, rimligen måste det därför finnas massor av fotografer som försörjer sig på att filma vilda djur. Med tanke på hur lång tid som de säkerligen behöver använda för att få en bra film. Antagligen använder de fuskmedel, tex att släppa ut ett lämpligt bytesdjur på rätt ställe i närheten av kameran) verkar det dels som att det flesta av lejonens attacker misslyckas.

Och när de väl lycktas riva en hjort blir det inte precis något kalas i lugn och ro. Det gäller i stället att så snabbt som möjligt stoppa i sig så mycket som möjligt innan flockar av gamar och hyenor kommer och vill ta för sig. Så lejonet kanske inte får så mycket som behöver lång tid på sig att smältas.

En orm kanske är en bättre liknelse. Det brukar ju visas bilder på en orm som har svalt ett helt bytesdjur som verkar avsevärt större än ormen själv, man förstår inte hur det har gått ner, och ligger med en stor bula på magen.

Det var nog så som jag kände mig.

Fast jag gjorde inte som den här ormen. Den hade ätit upp en hel liten flodhäst - och spottade ut den igen!

 

Onsdagen den 25 februari 2009: Förlovning och bröllop
Just nu är det ju väldigt aktuellt med förlovning och bröllop inom kungahuset. Det talas stort om ”mannen av folket” och prinsessan av börd och deras stora kärlek. För att få lämpliga associationer letar man fram gamla sagoberättelser om den fattige pojken som vinner prinsessan och halva kungariket.

Sannolikt är det tvunget att gå till sagorna för att hitta sådana kärlekshistorier. För äktenskap inom regerande kungahus har genom seklen oftast inte haft så mycket med kärlek att göra. Snarare har det varit politiska affärsuppgörelser där man man genom ett äktenskap velat skaffa sig en pålitlig bundsförvant inför ett kommande krig – eller helt enkelt kunna införliva ett annat land eller område med det egna riket.

Det var nog inte så roligt att ”bli bortgift” under sådana villkor. Och kanske inte så konstigt att endera parten skaffade sig en älskarinna som man var mer tillfreds med?

Om man omsätter gågna seklers syn på dagens verklighet så skulle kanske Victoria blivit tvungen att gifta sig med en rysk oligark för att därigenom säkra importen av rysk skogsråvara till de svenska pappersbruken. Eller den svenska exporten av Volvo- och Scania-lastbilar, nog så aktuellt just nu.

Det är tur för henne att hon lever idag och inte på 1600-talet.

Tisdagen den 24 februari 2009: Registerprincipinställngen igen
Den 1 februari skrev jag om registerprincipinställningen som hindrade mig att öppna gamla word-dokument. Nu har jag lyckats klara av att öppna dem. Så här gör man:

Om man har XP numera så gör man som det stå på denna sida. Om du bara vill återställa de blockerade Word-filtyperna sparar du följande fil i en mapp på datorn:

• http://download.microsoft.com/download/2/8/B/28B644CE-9A30-4D99-AFEF-830A4FB5B839/RestoreBlockingWord.reg (http://download.microsoft.com/download/2/8/B/28B644CE-9A30-4D99-AFEF-830A4FB5B839/RestoreBlockingWord.reg)

 

Måndagen den 23 februari 2009: Bertie Wooster och doktor House
Skådespelare brukar ofta uttrycka oro över att fastna i ett speciellt fack eller i en speciell roll, även om de har varit framgångsrika i detta fack eller denna roll. Det kan jag förstå, som skådespelare vill man antagligen hela tiden utvecklas och få göra nya saker.

Dessutom blir det lätt ”fel” när åskådaren är ”van” att se en skådespelare i en viss sorts roller. Margaretha och jag säger ibland, när vi ser en svensk, dansk eller engelsk deckare, att ”han, den där boven, han brukar ju vara snäll polis” eller tvärtom. Det försvårar ju för skådespelaren att ge en trovärdig tolkning av rollen.

När jag var ung läste jag ett antal av P.G Wodehouse´s böcker om Bertie Wooster, en engelsk överklassyngling under 20-talet (tror jag att det var). Han var en riktigt lätting som inte gjorde någonting mer än drev omkring. Tyvärr hade han ingen förmögenhet utan var beroende av pengar från sin rika tant Agatha, vilket komplicerade tillvaron ytterligare. Dessutom var han (och hans likasinnade vänner) synnerligen enfaldig och försatte sig återkommande i besvärliga situationer, inte minst med kvinnor som antingen ville gifta sig med honom eller inte ville gifta sig. Lösningen på alla problem åstadkoms genomgående av Berties butler, Jeeves, som kunde klara av allt med sina underfundiga lösningar.

Här är ett litet klipp ur serien.

 

Efter ett antal av dessa böcker tröttnade jag eftersom intrigen var alltför lika. Sedan har jag inte kommit i kontakt med Bertie på många år förrän jag nyligen har sett några avsnitt på TV.

En annan serie som jag inte har sett på TV är läkarserien House, som tydligen handlar om en mycket egensinnig och (kanske) otrevlig läkare. Nu ska den tydligen fortsätta för jag såg en trailer för den. Och plötsligt reagerade jag – ”det är ju han!”.  

Dvs det var samma skådespelare som gör den timide, enfaldige och fånige Bertie Wooster och den skicklige men elake dr House, två personligheter som ligger så långt från varandra som man rimligen kan komma. Det blev en sådan ”aha-känsla” när jag upptäckte detta. Hugh Laurie heter han.

Här är han som Dr House:

Visst är det intressant hur lätt vi förknippar skådespelaren med rollen! Och det måste vara stimulerande för en skådespelare att få spela två så helt olika karaktärer.

En annan reaktion som jag har haft gäller Christina Schollin. När vi hade genomfört studentskrivningarna på våren 1961 gick vi på bio och såg henne och Jarl Kulle i Änglar, finns dom... Hon var ju så underbart ljuvlig, vacker och snäll, Christina Schollin. Sådan var bilden av henne i hela mitt liv. Ända tills jag för ett antal år sedan såg henne i en TV-såpa (var det Rederiet?) där hon var en äldre intrigerande satmara. Jag tyckte att det var direkt oförskämt att förstöra min vackra bild som jag burit med mig genom livet. Att hon har blivit gammal och elak kommer jag aldrig att förlåta henne! Själv är jag ju lika ung och vacker.

Söndagen den 22 februari 2009: Järnmalm och gatsten
För några veckor sedan var jag i Sundsvall på ett möte. Vägen mellan Falun och Sundsvall har jag färdats många gånger. Eftersom Vägverket Region Mitts regionkontor finns i Härnösand och jag fanns i Falun blev det många resor dit under perioden 1992 till 2006. Någon gång gjorde jag en grov uppskattning och kom fram till att jag nog hade åkt motsvarande fyra varv runt jorden på mitt resande mellan Falun och Härnösand.

Med den bakgrunden är det lätt att inse att jag, för att få lite omväxling, har prövat alla tänkbara resvägar inklusive tåget mellan orterna.

En av dessa vägar var att ta rv 50 till Bollnäs, därefter rv 83 norrut och efter Vallsta svänga av på småvägar österut och komma ut till E4 strax söder om Iggesund. Då passerar man Nianfors, som ligger mitt ute i skogen några mil väster om E4. Byn gör inte mycket väsen av sig nuförtiden, några hus och en kyrka är allt. Men tidigare, från 1794,  har det funnits ett järnbruk där.

Nianfors kyrka, byggd några år efter järnbruket anlagts

När jag först förstod att det hade funnits ett järnbruk undrade jag varför man hade lagt det där, så otillgängligt. Fanns det någon gruva i närheten där man hämtade malmen? Nej, så var det inte. Så jag blev tvungen att sätta mig in i problematiken med lokalisering av järnbruk.

Då förstod jag att det är tre saker som erfordras för att driva ett järnbruk. Naturligtvis järnmalm. Och järn är tungt och besvärligt att transportera så man kunde tycka att det vore vettigt att lägga bearbetningen så nära gruvan som möjligt. Dessutom behövs vattenkraft för att driva de bälgar som blåser in luft i processen. Men förvånansvärt nog är det inte så väldigt stora vattenflöden som behövs för detta – under förutsättning av att man nyttjar dem på rätt sätt genom att bygga dammar och reglera flödet. Detta kan man ju se här i Falun där den lilla Gruvbäckens båda grenar drev en mängd kopparhyttor.

Det som i första hand styrde lokaliseringen var i stället tillgången på träkol. Träkol kan ju tyckas vara lätt att transportera, det väger ju inte mycket. Men det var väldiga mängder kol som behövdes. Det kan man bland annat se i Dådran och Svabensverk där rester av deras kolhus visar att det var stora byggnader som det handlade om. Och framför allt: träkol kan bara transporteras några mil, sedan har det av transporten” skakat sönder” till ett pulver. Det var därför som järnbruket lokaliserades hit till storskogen.

Järnmalmen som behövdes transporterades dit från gruvor i norra Uppland. När malmen brutits loss och lyfts upp ur gruvan avvaktade man vintern då man kunde köra malmen på slädar till kusten. När isen på Östersjön hade gått upp kunde man sedan lasta den på segelskutor som tog den till Iggesund. Nästa vinter kunde malmen fraktas på släde till Nianfors för att bearbetas. Sedan blev det ytterligare en vinter för att frakta tillbaks det framställda järnet till Igegsund för vidare transport ut i världen.

Tala om transportproblem. Man förstår även att det behövdes kapitalister som hade tillgångar nog att ligga ute med pengar under denna långa period.

När jag på 70- och 80-talet seglade i Stockholm skärgård lärde jag mig att det hade funnits en järngruva på Utö där. Då tänkte jag att det måste vara opraktiskt att ha en järngruva på en ö i skärgården med tanke på att allt måste fraktas dit och därifrån per båt. Så fel jag hade! Det var ju just fartyg som var det enkla och billiga och transportmedlet. Det är det ju för övrigt fortfarande. Har man väl stuvat varorna på ett fartyg kostar det ”nästan ingenting” att frakta dem till andra sidan jorden. Vilket vi ibland reagerar för. Till exempel när vi på gatorna använder kantsten från Kina. Själv reagerade jag när rv 71 genom Vansbro byggdes om 2002, då valde entreprenören att använda kantsten från Kina. ”Kan det vara vettigt, ekonomiskt och miljömässigt?” är en vanlig reaktion. Så mycket fin sten som vi har i Sverige. Vi närmast förfasar oss över detta.

Men så där väldigt konsekventa i vårt tyckande är vi nog inte. Det är skillnad på om det är kineser som exporterar sten eller om det är vi svenskar. I ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla” sjunger Evert Taube om Buenos Aires att ”kajerna var lagda med sten från Bohuslän”.  När vi lyssnar på den, ja då känner vi oss precis som Taube och Ernst Georg Johansson i stället ganska stolta som svenskar! Läs gärna mer om den bohusländska stenexporten här.

När jag var grabb på 50-talet fanns det fortfarande en livaktig stenindustri i Bohuslän, företagsnamnet Kullgrens Enka kunde läsas på många ställen. Bohus Malmön var en stor exportör av gatsten, öns natur är till största delen förödd av stenbrytningen, se ett bildspel här.

Men stenindustrin var väldigt konjunkturkänslig. Vissa år fick Vägverket, på den tiden då det fortfarande hette Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, ett speciellt anslag för inköp av gatsten för lageruppbyggnad. Detta var visserligen innan min tid i verket men jag har uppfattat det som att det handlade om ett direkt industristöd från statsmakterns sida.

Numera finns bara några enstaka stenbrott kvar i drift i Sverige, ett av dem är det i Ävja mellan Bovallstrand och Dingle i Bohuslän.

När Slaggatan lades om 2007 försökte jag fråga stensättarna var stenen kom ifrån. Men de förstod inte vad jag sa.

Lördagen den 21 februari 2009: Sveriges sämsta väg
Under mina år på Vägverket i Dalarna träffade jag ofta representanter för byalag etc. De ville påtala hur dålig vägen till deras by var och att det fanns ett stort behov at upprustning av vägen. ”Sveriges sämsta väg” var ett vanligt argument. Oftast kunde jag hålla med dem om att en upprustning skulle behövas. Men därifrån till att kunna disponera de pengar som behövdes för upprustningen är det en bra bit. För det är dyrt att förbättra vägar.

Speciellt kommer jag ihåg resonemangen om väg 500 mellan Tyngsjö och Äppelbo. Efter flera års påstötningar ville några representanter för Tyngsjö by komma och träffa oss på Vägverket, naturligtvis var de välkomna.

En stund innan tidpunkten för det avtalade mötet ringde en journalist och sa att ”jag har hört att en busslast tyngsjöbor ska komma och protestera mot den dåliga vägen”. Jag svarade att det visste jag inget om, vi ska ha ett möte med några representanter för byn, det är allt vad jag vet.

Men vid den överenskomna tidpunkten kom en person upp och ville att vi skulle komma ner på gatan. Jag tyckte att det var bättre att vi resonerade om saken på kontoret men eftersom de var envisa följde vi med. Tillsammans med massmedia stod är, enligt uppgift, hela byn försedda med plakat. Endast två personer hade stannat hemma, de uppgavs vara så gamla och skröpliga att de inte vågade resa på den dåliga vägen.

Vi förstod ju deras bekymmer. Men det blir ju inte mer pengar i plånboken för det. Speciellt underligt kändes det att behöva säga att det hopp de skulle kunna ha var att vägen var så dålig att den behövde förbättras för att de tunga transporterna skulle kunna komma fram. För dessa fanns det nämligen ett särskilt bärighetsanslag. Men inga pengar för de boende.

Jag kom att tänka på Tyngsjö och vägen dit när jag var på resa i varmare trakter under några veckor. Vi besökte Danum Valley som ligger ute i regnskogen på östra Borneo. När vår grupp lämnade huvudvägen och svängde av på den 77 km långa mindre vägen fick vi byta till fyrhjulsdrivna jeepar, dvs sådana som vi här hemma lite föraktfullt kallar stadsjeepar för att de oftatst snurrar kring Stureplan i Stockholm. Trots att de var fyrhjulsdrivna blev jag synnerligen förvånad över att vi verkligen tog oss fram till målet.

Det hade tydligen regnat ovanligt mycket veckan innan vi var där. Och jag förstod att när det regnar ”ovanligt mycket” i de trakterna – ja då är det mycket. Och tydligen är det ”vanligt” att det regnar ”ovanligt mycket”.

Vatten, såväl i marken som ovan marken, brukar ju sägas vara vägens värsta fiende. När det regnar kraftigt i sidolutande terräng, som det var här, behöver vattnet kunna korsa vägen. Därför läggar man i lågpunkterna, dit vattnet rinner, rör under vägen (”trummor” på vägspråk) så att vattnet kan rinna igenom. Men när det kommer mycket vatten på en gång kan det bli så mycket att trummorna är för små för att klara av att släppa igenom allt vatten. Om det dessutom kommer kvistar och annat bråte flytande med vattnet finns det risk för att detta fastnar vid inloppet till trumman och sätter igen den. Då stiget vattnet och rinner i stället över vägen varvid det lätt tar med sig vägbyggnadsmaterialet på nedsidan av vägen.

Så var det vid varenda trumma på denna väg. Halva körbanan var borta. I Sverige skulle vägen ha blivit avstängd omgående, här gjorde man en liten sväng och försökte komma förbi med båda hjulparen uppe på vägen. 

Och ju längre in vi kom desto lerigare blev vägen. Ibland trodde jag inte att det skulle lyckas – men det gjorde det.

Vi frågade om detta var den enda vägen till anläggningen och hur de gjorde om den skulle stängas av helt pga regnet. Vi fick då reda på att det fanns en annan väg också – men den var sämre!

Punktering fick vi också!

Men Tyngsjö-vägen håller nu på att förbättras!

Fredagen den 20 februari 2009: Tandemkörning mm
När Vägverkets driftentreprenörer (som ofta heter Skanska, Peab eller Svevia) skickar ut sina plogbilar för att röja vägarna rena efter ett snöfall behövs det ju två bilar efter varandra när det gäller att röja vägar med två körfält i varje riktning. Först kommer en bil som röjer den del av körbanan som ligger närmast mitten och som plogar snön så långt åt vänster som plogbladet räcker till. Femtio eller hundra meter efter kommer nästa bil som tar den vänstra delen av körbanan.

Eftersom plogbilarna inte kan köra lika fort som en vanlig personbil innebär det att det lätt blir en kö efter plogbilarna. Även om det finns någon tokstolle som kör förbi kön, kör förbi den senare plogbilen på rätt, dvs höger sida, och sedan svänger in i det oplogade körfältet framför och kör om den första plogbilen på vänster sida – trots att han (för det är nog alltid en han) får allt snösprutet på sig.

Två plogbilar behövs det alltså.

Det tänkte jag på när jag för två veckor sedan satt på Arlanda och väntade på ett avgående flyg. Det var lite lätt snöfall i luften varför det behövdes snöröjning även på flygfältet.

Där körde de inte tandemkörning. Vad det kallas, det som de utförde, det vet jag inte. Men de hade nio snöröjningsfordon som körde tillsammans snett efter varandra för att röja taxibanor mm. Varje fordon var specialbyggt i utförande ungefär som en bak- och framvänd väghyvel med en bred plog där fram och en roterande/fräsande borste mellan de båda axlarna.

Nio stycken efter varandra. Det var imponerande.

Under resten av resan såg vi inga snöröjningsfordon.

Tisdagen den 3 februari 2009: "Mamma, vad letar du efter?"
Det är skillnad på män och kvinnor. Inte så att det ena könet är bättre än det andra. Men olika är de.

Nu tänker jag inte så mycket på fysiska skillnader. De finns ju (och det är ju en väldig tur det) utan mer på psykiska skillnader. På att vi beter oss på olika sätt.

De här blir väl bra!

Ta bara det här när vi går och handlar kläder. När en man (i varje fall i min ålder) ska köpa ett par byxor  går han normalt fram till byxavdelningen i butiken och ser vad det finns att välja på. Alternativt att han går till en expedit och säger att han ska ha ett par byxor och anger storlek och eventuell önskemål i övrigt. Så ser han vad det finns att välja på och sannolikt väljer han ett par, dvs de som han  tycker verka vara bäst för honom, utseende-, passforms-, kvalitets- och prismässigt. Det brukar ta 5-10 minuter. När en kvinna ska köpa ett par byxor strosar hon runt i butiken, nyper i några kjolar, tre toppar, ser på en behå och hänger en halsduk om halsen innan hon har kommit till byxorna. Sedan går hon vidare till nästa butik. Har hon sin man med sig händer det ofta att han sätter sig i en soffa som den kundtillvända butiken har placerat ut just för medföljande män – ibland med några biltidningar utlagda. Ja, allt detta vet ni lika bra som jag, det är inte det som jag tycker är intressant. Det som är intressant är hur tidigt män blir till män i detta sammanhang.

I veckan var Margaretha nere i Stockholm och hälsade på dotter med familj. De åkte ut till en outlet-butik i Barkarby. Med sig hade de treårige William. När de hade gått i en klädbutik ett bra tag och hans mamma hade betett sig precis så som kvinnor beter sig sa William: ”Mamma, vad letar du efter?”

Just det som vi mer vuxna män frågar oss så ofta när vi följer med vår kvinna i stan.

Sedan satte han sig på den där soffan och såg uttråkad ut.

 

Måndagen den 2 februari 2009: Nu är det dags!
Nu får ni säga vad ni vill - nu är det dags. Sedan vi plockade ner alla julattiraljerna har vi fortsatt att ha ljusslingan i enriset på balkongräcket kvar. Det är ju så mörkt i det här landet så länge och man behöver lite extra upplysning.

Men idag är det ett så fantastiskt fint väder att jag har bestämt mig för att nu får det räcka - nu avslutar jag "mörkervintern" och tar ner ljusslingan. Nu vill jag njuta av den ljusa vintern som får oss att tänka på vår.

När solen skiner över Faluån, röken stiger rakt upp från värmeverket och änderna redan har börjat att para sig - då behövs inte längre någon ljusslinga på balkongräcket!

Söndagen den 1 februari 2009: Registerprincipinställningen
Vet ni vad det är – registerprincipinställningen? Det visste inte jag heller. Och inte kan man väl gissa. Konstigt ord. Och sannolikt direkt översatt från engelskan, fast det låter sannolikt lika obegripligt där (man får väl ändå vara glad för att översättaren inte har tillämpat särskrivning, dvs ”register princip tillämpningen”).

Jag har så dåligt minne. Och det beror inte på att jag har blivit gammal, som en del brukar skylla på när de inte kommer ihåg. Jag har alltid haft dåligt minne. Men jag vet om det och har därför brukat se till att skriva ordentliga minnesanteckningar från möten som jag varit på osv. Och eftersom jag har dålig handstil så har jag skrivit dem i datorn sedan länge. Ja, det har jag berättat om tidigare.

Av olika anledningar har mina efterträdare på Vägverket slutat. Under de två och ett halvt år som gått sedan jag gick i pension har två man efterträtt mig. Men de har båda slutat, antagligen för att de var så kompetenta att de blev erbjudna ännu bättre arbeten  Därför blev jag ombedd att hoppa in lite grand under tiden man rekryterar en tredje.

I ett ärende som blev aktuellt kände jag ett behov av att läsa vad jag hade skrivit för anteckningar under 1990-talet och öppnade de gamla dokument som fortfarande ligger kvar i datorn. Det gick bra när jag öppnade ett dokument från 1999. Men när jag skulle öppna ett dokument från 1996 kom det upp en skylt med texten:

"Du försöker öppna en fil som skapats i en tidigare version av Microsoft Office. Den här filtypen kan inte öppnas i den här versionen eftersom den blockeras av registerprincipinställningen."

Det var konstigt, tänkte jag. Men jag visste att jag har dokumentet hemma eftersom jag kopierade mina gamla anteckningar och lade in på min egen dator när jag gick i pension. Av nostalgiska eller andra skäl. Men det visade sig att det blev samma skylt där.

Så jag började söka på nätet efter ordet ”Registerprincipinställningen” och insåg att så här var det. Och hittade länkar till Microsofts webbsidor där det beskrevs hur man skulle kunna åtgärda det – men det var ”farligt”! Farligheten bekymrar mig inte, men det verkade så krångligt att jag inte har gett mig på det. Jag ska rådfråga Vägverkets IT-avdelning för dokumenten där. Sedan få jag väl låta någon av sönerna ge sig på det här hemma.

Men visst är det väl konstigt att Microsoft erbjuder nya versioner som innebär att man inte kan läsa de gamla dokumenten. Vad blir det av arkivbeständigheten?

Kolla själv (om ni har så gamla dokument i er dator) om de går att öppna för er! Jag lovar att återkomma och berätta hur man gör om jag blir klok på det.

Torsdagen den 29 januari 2009: Transnistrien
I går kommenterade jag Sao Tomé, det lilla öriket i Guineabukten utanför Afrika, vars existens jag upptäckte i samband med att jag bytte Internet-leverantör i somras. Det är nog många med mig som annars inte har uppmärksammat landet.

Ett annat land som jag har märkt att nästan ingn känner till existensen av är Transnistrien. Det gjorde inte jag heller förrän min granne Göran berättade om det. Han brukar ibland som ”extraknäck” vara reseledare åt Rosa Bussarna (som tydligen numera inte bara arrangerar resor där man sover i bussen utan även mer konventionella resor) och har nog sett det mesta i länderväg. Eller i varje fall en hel del.

Då fick jag klart för mig att Transnistrien är en stat som inte finns men som ändå finns. Det låter kryptiskt men det hänger ihop med defintionen av ordet ”stat”. Det handlat om att ha suveränitet över sitte eget område, vilket innebär att kunna behärska det mot inre och yttre fiender, och att vara erkänt av andra stater.

Transnistrien behärskar tydligen väldigt väl sitt eget område – men är inte erkända av någon annan stat. Även om Ryssland nog kan anses i praktiken göra det även om de inte har gjort det officiellt.

Transnistrien är alltså den del av Moldavien som ligger öster om floden Dnjestr. Från skolan kommer vi ihåg att det öster om Donau finns två floder som i vår svenska kartbok har namnen Dnepr och Dnjestr. Den senares namn kan även skrivas Dnestr eller Dnister. Trans betyder väl ungefär ”på andra sidan”, tror jag. Så det blir ”Landet på andra sidan om floden Dnjepr”.

Här ligger Transnistrien

Efter andra världskriget blev Moldavien en del av Sovjetunionen. (Be mig inte redogöra för de stater som tidigare har funnits här under århundradenas lopp, det har varit väldigt varierande. Egentligen är det nog vi i Sverige som är ovanliga, dvs vi har haft ett land med ungefär samma omfattning under den överblickbara historien – ja, då bryr jag mig inte om att vi lade beslag på Skåne-Blekinge-Halland av Danmark och att vi förlorade den östra rikshalvan (nuvarande Finland) till Ryssland och att vi var i union med Norge ett århundrade).

När Sovjetunionen föll sönder blev Moldavien ett eget land. I den del av landet som ligger öster om Dnjestr och väster om gränsen till Ukraina, en landremsa på 20-30 mils längd och några mils bredd, bodde det en stor andel ryssar. Här utropade man en egen stat i december 1991 vilket ledde till ett kort inbördeskrig i Moldavien (eller ett krig mellan Transnistrien och Moldavien, hur man nu ser på det). Ryssland skickade in trupper för att få slut på kriget, dessa trupper är fortfarande där. Officiellt för att skydda freden – men tydligen i praktiken för att skydda den transnistriska staten.

Rysslands Medvedv och Transnistriens president

Detta är tydligen ”Vilda Västern i Europa”, en ”skurkstat”. Göran berättade att varje gång man ser en polis är det bara att plocka fram plånboken och betala. Presidenten är i princip enväldig, hans son äger fotbollslaget och företaget Sheriff som i princip har monopol på det mesta.

Så här ser resultatet ut när man röstat i Transnistrien

Sedan jag fick reda på landets existens sökte jag på Internet och uppmärksammade att frågan om Sveriges förhållande till staten ett antal gånger varit uppe i Sveriges riksdag.

Som ett kuriosum kan nämnas att i Transnistrien ligger Bender, som vi känner så väl från historieböckernas berättelse om Karl XII och ”Kalabaliken i Bender”. Jag har alltid tidigare haft väldigt diffus uppfattning om var Bender låg. ”Han övervintrade hos turkarna” stod det väl ungefär i skolboken. Och det turkiska (eller rättare sagt Osmanska) väldet sträckte sig ju på den tiden långt in i Europa.

Res inte till Transnistrien!

Onsdagen den 28 januari 2009: Sao Tomé
I somras hade vi fått fiber indraget i lägenheten genom Falu Stadsnäts försorg (och naturligtvis fastighetsägarens). Det ville vi utnyttja och blev därför ”tvungna” att byta Internetleverantör eftersom vår tidigare, Bredbandsbolaget, inte fanns med bland de som erbjöd tjänster via stadsnätet. Av de olika tillgängliga alternativen valde vi Bahnhof, som vi tyckte verkade vara prisvärda.

Det enda negativa med företaget, enligt min uppfattning, var namnet Bahnhof, som jag tyckte lät ”dumt” (om jag har kvar något av mina tyska kunskaper från skolan så betyder det väl ”järnvägsstation) och som jag inte gärna ville ha ingående i min e-postadress. Tidigare har jag haft adresserna bo.bavertoft@telia.com och bo.bavertoft@bredband.net, båda ganska lätta att komma ihåg. Men bo.bavertoft@bahnhof.se gillade jag inte.

Antagligen hade de erfarenheten att det var fler potentiella kunder än jag som resonerade så varför de erbjöd sina kunder en egen domän gratis (ja, ingenting är ju ”gratis” här i världen, men det blev ingen ytterligare kostnad för detta) efter eget val. Det lät ju bra, så jag valde ”bavertoft”. Men huvuddomänen var inte ”.se” eller ”.com” eller ”.net” eller något sådant utan ”.st”. Alltså @bavertoft.st.

De (Bahnhof) hade tydligen köpt hela huvuddomänen ”.st”, för att disponeras av deras kunder, av landet som egentligen står för bokstäverna.

Och landet är alltså Sao Tomé och Principe som består av två öar, belägna i Atlanten utanför Afrika i Guineabukten precis vid Ekvatorn. Landet omfattar en yta som motsvarar ungefär 30*30 km, uppdelad på de två öarna och inrymmer en befolkning på cirka 150.000 invånare.

Öarna var obebodda när portugiserna upptäckte dem omkring 1470, det var vid den tidpunkten då portugiserna succesivt seglade längre och längre söderut längst den afrikanska västkusten. Att de då var obebodda är intressant, visserligen ligger de drygt 20 svenska mil utanför kontinentens kust – men det är ju ”småpotatis” i jämförelse med avståndet mellan alla öar i Stilla Havet som har befolkats med hjälp av enkla segelbara kanoter.

De första invånarna slog sig ner på öarna runt 1500, i första hand bestod de av i Portugal ”icke-önskvärda” personer, bland annat judar. Dessa upptäckte att den vulkaniska jordmånen var lämplig för jordbruk, speciellt för odling av sockerrör. Odlingen var starkt arbetskraftsintensiv varför import av slavar från afrikanska fastlandet påbörjades. Så småningom utkonkurrerades landets sockerodlingar av motsvarande i Västindien varför på 1700-talet huvuddelen av ekonomin utgjordes av att landet var en transitpunkt för slavhandeln mellan Afrika och Amerika.

I början av 1800-talet introducerades kaffe och kakao som växte mycket bra i den befintliga jordmånen. Nästan all bördig jord togs i anspråk för sådana storskaliga plantageodlingar, ägda av portugiser (sk "rocas"). Trots att slaveriet formellt avskaffade 1876 fortsatte systemet med tvångsarbete långt in på 1900-talet.

Efter det att diktaturen i Portugal störtats 1974 blev landet självständigt 1975. Vilket innebar att nästan alla vita (=portugiser) lämnade landet. Nu har det väl återhämtat sig. Det skulle vara roligt att åka dit någon gång.

Du kan läsa mer om Sao Tomé här eller här eller på Wikipedia.

 

Tisdagen den 27 januari 2009: (m) eller (M), (s) eller (S)?
Har ni lagt märke till att från och med årsskiftet (?) har man tydligen ändrat sättet att ange partitillhörighet för våra svenska politker i massmedia. Jag har sett det i såväl TV som i FK. Tidigare skrev man (s) eller (m) med små bokstäver, nu skriver man (S) och (M) med stora bokstäver.

Eftersom olika media har genomfört detta samtidigt är det nog ett gemensamt fattat beslut (av partierna?). Någon förklaring till varför man har ändrat har jag inte sett. Är det för att höja statusen för politikerna?

Måndagen den 26 januari 2009: Säg till!
När jag började att skriva bloggen här (och började som webmaster) "klagade" jag över hur lätt det är att göra fel på webbsidan, även om man har det förnämliga programmet Dreamweaver. Nu tycker jag att jag har vant mig och att det "oftast" går bättre. Men hela tiden måste man kolla så att det fungerar.

Det är så lätt att man gör någon redigering eller flyttar på något - och så fungerar det inte. Häromdagen fick jag epost med en påstötning om att de nedre låtarna i Tidigare nostalgilåtar på sidan Dagens nostalgilåt inte fungerade. Och då hade "något hänt" - vilket i klartext naturligtvis innebär att jag hade gjort något olämpligt och inte brytt mig om att kolla att det fungerade efteråt.

Nu ska det göra det igen, dvs fungera. Men hittar ni något som inte fungerar -  hör av er så är ni snälla!

Söndagen den 25 januari 2009: Att dela in landet
Det har under de senaste åren diskuterats en hel del om indelningen av Sverige i större regioner än de nuvarande länen. Som jag har sett det är det huvudsakligen två argument som har framförts för en sådan förändring. Dels att vi genom att koncentrera specialistsjukvården till ett sjukhus i varje region lättare ska få råd att hålla en god vård, dels att dessa regioner ska kunna konkurrera med andra ”regioner” inom EU. Om motiven är hållbara eller ej kan jag inte bedöma.

Redan har vi ju de nya storregionerna Skåne (som ju inte är speciellt stort men med mycket folk) och Västra Götaland (som ju är stort).

För Dalarnas del handlar det om att ”vi” (dvs Region Dalarna, som är länets politiska beslutsinstans beträffande utvecklingsfrågor mm) vill bilda ett län med bland annat nuvarande Gävleborgs och Upplands län. Det vill visst upplänningarna också, även om de i debatten även har resonerat om en knytning till Stockholm. Om gävleborgarna är helt eniga vet jag inte, det har ibland hörts synpunkter om att ”knoppa av” Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner norrut eftersom de ligger så nära Sundsvall.

Härutöver  förekommer Värmlands (som kanske hellre vill orientera sig mot Västra Götaland), Örebro och Västmanlands län, som jag inte är säker på vad de vill, om de vill beblanda sig med oss eller ha en ”Mälardalsregion”. Läs mer här. 

Men Dalarna har ju alltid varit Dalarna och kommer väl alltid att förbli Dalarna. Oavsett om länet går upp i en ny region finns ju begreppet landskapet Dalarna med i stort identisk gräns. För övrigt var det ju bara drygt tio år sedan vi döpte om länet från Kopparbergs län till Dalarnas län.

Vad jag menar med att ”Dalarna alltid har varit Dalarna” vet jag inte riktigt. Men Dalarna har ju aldrig (väl?) ingått i någon annan indelning. Även om det under vikingatiden runt 1000-talet väl främst var ett utmarksområde till Mälardalen. Dessutom var det ju i tidiga skeden indelat i olika län som till exempel Näsgårds län.

Men annars har väl benämningar ändrats och förfinats under århundradenas lopp. Till en början (vad menar jag med det?) räknades allt norr om Dalarna och Ödmården till Hälsingland (Gästrikland var en del av nord-Uppland). Så småningom blev Hälsingland det nuvarande Hälsingland och landet norr därom Norrland. Ännu senare kom begreppet Lappland till.

På tal om Hälsingland hörde jag i höstas Örjan Hamrin förklara att nedläggningen av mejeriet i Bollnäs (numera tillverkas Bollnäsfil i Grådö) inte bara innebar att ett antal personer i Bollnäs förlorade sina arbeten, det hade även en mer kulturhistorisk aspekt. Hälsingland har under århundradena svarat för en stor del av Faluns (eller Kopparbergets) försörjning med livsmedel (vi har ju fortfarande Hälsingtorget där de sålde sina varor). Med tanke på de dåliga vägarna mellan Falun och Hälsingland (i varje fall sommarvägarna) låter det för mig konstigt. Men jag litar till 100% på Örjan Hamrin, har han sagt att det var så, ja då var det säkert så.

Byxhörnan i Bollnäs där Långgatan och Stationsgatan möts, på 40-50-talet, mer centralt kunde det inte bli då. Och inte nu heller väl. Vid fönstret ovanför "S:et" längst till vänster i "Stadshotellet" bodde jag. Mitt emot gamla Bollnässtugan och Björklunds korvkiosk. Observera cyklarna, det var ju så vi ställde dem med vänster trampa mot kanstenen i klockans timvisares läge 05:30 ungefär. Huset är numera rivet och ersatt av ett mycket fulare.

Så nedläggningen av mejeriet bröt en gammal tradition. Fast det är kanske fortfarande samma ursprung på mjölkprodukterna som vi äter och dricker, skillnaden kanske är att de numera transporteras i mindre förädlad form.

Åter till indelningar. Vi gör ofta sådana själva, dvs delar in landet och dess människor på det sätt som vi tycker är lämpligt (se till exempel gårdagens blogg om norrlänningar och fjollträskare). När det sker trafikolyckor med turister söderifrån på väg till vintersemester i Sälen eller Idre hör man ofta kommentarer om att ”sörlänningar” inte kan köra bil på vintern. Med ”sörlänningar” menar vi i Dalarna oftast folk från Mälardalen och söderut.

Eftersom Vägverket Region Mitt har sitt regionkontor i Härnösand har jag umgåtts mycket med folk från de trakterna. De säger samma sak om sörlänningars förmåga till vinterkörning. Men för dem är sörlänningar folk som bor söder om Sundsvall. Och när jag har pratat med lulebor så är för dem sörlänningar folk som bor söder om Umeå.

Härnösand - här bor det sörlänningar!  

För ett antal år sedan var jag under semestern och hälsade på en dåvarande arbetskamrat som hade kvar sin fädernegård som fritidshus i Kaunisvaara, i Pajala kommun uppe i Tornedalen. Då förstod jag att de resonerade på samma sätt om sörlänningar och bilkörning. Men för dem räknades även lulebor till sörlänningarna.

Kaunisvaara - här bor inga sörlänningar!

Med andra ord: Allting är relativt och vi utgår alltid från oss själva när vi bedömer andra.

Lördagen den 24 januari 2009: Barnbarn och brandbilar
För en vecka sedan var det meningen att ett av våra barnbarn, Teodor 3 år, skulle sova över hos oss. Av olika anledningar blev det inte så och nu har han gått och pratat i en hel vecka om att ”åka till farmor”. I går var vi och hämtade honom. Det gick bra även när han skulle somna. Mysigt men ovant var det att ha litet barn mellan oss i sängen, fast det blev ju lite si och så med sömnen. Dvs inte så mycket plats för två vuxna när en treåring ligger på tvären över båda sängarna.

För ”säkerhets skull” har vi köpt några barnfilmer på DVD, varje gång han kommer hit vill han se Kalle Ankas Skrattfabrik. Hur många gånger som helst. Men i ärlighetens namn så tittar han inte alltid så mycket på den. Det är mest det att den ska stå på i bakgrunden.

Oftatst läser man ju inte eftertexter på filmer speciellt noga (ja, ofta rasslar de förbi i sådan takt att det nog inte är meningen att det ska kunna gå att hinna läsa vad det står där. Att eftertexterna ändå är med beror antagligen på att det finns ett gammalt avtal med filmarbetarnas fackförening som säger att alla som på något sätt har medverkat skall ha sina namn visade. För mig låter det otroligt fånigt. Tänk om Vägverket skulle sätta upp skyltar längs alla vägar som talar om vad alla som deltagit i projekterandet och anläggandet av vägen heter!). Men jag passade på att titta efter när de olika episoderna i denna DVD var gjorda och sedan jag ”stavat mig igenom” årtalen, som av någon anledning anges med ”romerska siffror”, insåg jag att de var från 1940- och 50-talet. Och är lika uppskattade fortfarande.

Det där med romerska siffror” var uppe som en fråga i På spåret i TV igår kväll. De tävlande skulle ange hur man skriver Ingvar Oldsbergs födelseår 1945 med romerska siffror. Inget av lagen var i närheten. Det förvånade mig. Jag trodde att det tillhörde allmänbildningen. Och det kanske det gör också. Båda gårdagens lag verkade väldigt okunniga om det mesta. Till exempel skulle de ange två av stationerna på Malmbanan mellan Abisko och Narvik. Alla människor vet ju att banan går genom ödemark/fjällbygd hela sträckan mellan Kiruna och Narvik. Ändå föreslog man såväl Gällivare som Arjeplog!

Björkliden

och Riksgränsen (där Oscar II invigde Malmbanan 1902) är väl de mest kända stationerna på banan

men att gissa på Torne Träsk hade väl inte heller varit så svårt? Foto:Teemu Vehkaoja

Det är inte konstigt att norrlänningarna kallar Stockholm för Fjollträsk (javisst vet jag att Birro är göteborgare och Siwan en gräbba från Landskrona men kan de så lite om Norrland får de väl acceptera att norrlänningarna klumpar ihop Stockholm, Göteborg och Skåne till ”söröver”).

Till stockholmarnas försvar får man väl säga att de har självironi. Foto Maria Ekholm.

(Ja, jag inser att det är en helt annan sak att sitta där i burarna än att sitta hemma i soffan och svara. Antagligen hade väl jag också fått kortslutning i huvudet om jag sutte där.)

Nu har emellertid Teodor fått en till favoritfilm utöver Kalle Anka, nämligen brandbilen som körde ner i Faluån. Gång på gång vill han ”se på bilen”. Och det får han. Det enda problemet är att han frågar ”Varför”, dvs varför bilen körde ner i ån. Jag har inget bra svar på det.

Fredagen den 23 januari 2009: Att ta livet av folk
Tagit livet av någon människa har jag aldrig gjort. Varken bokstavligen eller bildligen (det senare brukar ju deckarförfattare ofta göra – med hjälp av bokstäver).

Jag har inte heller funderat över hur det bästa sättet skulle vara. Men det har ju rimligen författare till böcker och filmmanus, i vilka folk dör genom andra människor påverkan. För tydligen tycker vi om att läsa om och titta på hur folk dör – eller kanske hur någon reder ut varför de har dött. Det ska ju finnas såväl motiv som tillfälle som ingridiens.

Ibland tycker jag att motiven är väldigt krystade. Särskilt i Morden i Midsomer, som jag från början tyckte var småtrevliga. Men sannolikt har författarna till serien uttömt alla sina idéer numera eftersom motiven bokstavligen är långsökta. Orsaken till morden brukar vara en händelse som ligger 25-30 år tillbaka i tiden.

Sedan är det väl så att de allra flesta mord – i verkligheten – inte har något riktigt motiv. Det handlar bara om att några personer har blivit alltför onyktra, börjat bråka med varandra och så blev det som det blev.

Men det var inte motiven som intresserade mig just nu utan hur man gör för att se till att en person avlider. I går kväll såg vi en film där ”boven” ansåg att det var för honom lämpligt att en äldre dam skulle avlida. Vad gjorde han då? Jo, han kapade av bromsledningarna på hennes bil varfefter hon råjade ut för en bilolycka eftersom bilen inte kunde bromsa. Och avled.

Skulle detta verkligen fungera i praktiken? Om bromsledningarna är avkapade går ju bromspedalen i botten första gången som man trampar på den, tex när man backat ut från parkeringsplatsen vid villan. Och om bilen står så att man inte behöver backa ut så händer det väl när man får stanna vid första rödljuset. Resultatet blir väl inte någon större katastrof, man kör i låg hastighet in i bilen framför, det blir lite bucklor. Men inte lär någon avlida av det.

Den ende som skulle kunna riskera att dö vore väl en gångtrafikant som just råkar korsa gatan. Det vore ju synd om denne – och det skulle ju inte vara speciellt framgångsrikt för ”boven”.

Torsdagen den 22 januari 2009: Det där med solens upp- och nedgång - igen!
Tro inte att jag betvivlar kompetensen och kunnandet hos SPF:s medlemmar. Det är inte det. Utan att jag är så otålig. När jag har formulerat en fråga, ja då vill jag ha svaret på en gång.

(Det är därför som jag brukar säga att jag inte skulle passat som forskare. De kan få jobba många år med lösningen på ett problem. Det skulle inte jag klara av, jag vill ha svaret med detsamma när jag väl har formulerat frågan. Men ändå har jag klarat av att under en stor del av mitt liv arbeta med vägplanering. Det är inget som man gör på en kafferast. Det tar normalt många år från det att ett behov är påtalat tills dess att hela planerings/projekteringsprocessen har genomlöpts med förstudie, vägutredning, arbetsplan, bygghandling och till slut byggande. Men det har jag alltså klarat av).

Snabbt svar alltså. Det var därför som jag, samtidigt som jag i går skrev här i bloggen om solens upp- och nedgång (se nedan), skickade frågan till SMHI och till Institutionen för astronomi vid Stockholms Universitet. Båda var snabba med att svara.

Först fick jag svar från SMHI Kundtjänst, de skrev:

Svaret är rätt enkelt. Hade jorden varit 100% sfärisk hade det blivit så men jorden är som du kanske vet tillplattad vid polerna och då får vi den här skillnaden mellan morgon och kväll.

Jaha, det lät ju enkelt. Fast jag förstod inte riktigt. Dvs jag betvivlade inte svarets riktighet, men jag klarade inte av att i mitt huvud inse vad som egentligen hände pga att jorden är tillplattad vid polerna. Någon jordglob har jag inte hemma men jag försökte att i tanken se hur den roterade runt sin axel och vandrade runt solen och hur tillplattningen skulle ha betydelse. Men jag klarade inte av det.

Sedan fick jag svar från Robert Larsson, han skrev:

Svaret ligger nog i den s.k. tidsekvationen, kolla t.ex. här: http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikfragan/article17958.ece

Då gjorde jag naturligtvis det. Det var alltså en hänvisning till en frågesida i tidningen Ny Teknik där läsarna ges tillfälle att svara på "konstiga frågor". Här hade en person ställt en fråga, som inte var identisk med min, men svaret på hans fråga kanske ändå även var svaret på min. Så här står det:

Jag kan ju inte rakt upp och ner påstå att jag förstår allt av detta heller. Men det verkar väldigt vetenskapligt och väl underbyggt - särskilt det där med att excentriciteten är 0,017. Så jag bestämmer mig för att tro på det. Tidsekvationen är det alltså som det beror på. Det kommer jag att säga i fortsättningen.

Läs gärna fler svar på olika konstiga frågor på Ny Tekniks sida Teknikfrågan - där fanns mycket intressant.

Onsdagen den 21 januari 2009: Det där med solen
Visst vet jag, precis som alla ni andra, vad det beror på att vi har dag och natt på jorden och att vi har årstider. Jorden roterar runt sin axel och den sida som är belyst av solen blir ljus, det kallar vi dag, den andra blir mörk, det kallar vi natt. Och eftersom den axel, som jorden vrider sig runt, lutar lite i förhållande till rörelsen runt solen blir det norra respektive södra halvklotet belyst under större eller mindre del av dygnet/varvet. Sommar och vinter kallar vi det.

Allt det där förstår även jag.

Och jag tycker att det är intressant att varje söndag på SVT se skylten om när solen går upp och ner och hur mycket längre eller kortare dagen har blivit sedan förra söndagen. Att förändringen per vecka (dvs ”derivatan” av solljuset) är störst runt vår- och höstdagjämningen verkar logiskt för mig. Det som jag inte förstår är något annat.

Det kan till exempel stå att i jämförelse med förra söndagen så går solen denna söndag upp 8 minuter tidigare på morgonen. Och går ner 14 minuter senare på eftermiddagen/kvällen. Varför är det så? Varför är det mindre förändring på förmiddagen än på eftermiddagen (eller tvärtom)? Borde det inte vara lika stor förändring vad avser uppgången som nedgången?

Kan någon förklara för mig?

Tisdagen den 20 januari 2009: Jag hänger inte med…
Det är så mycket elektronik som man ”måste” ha om man ska känna sig som en fullvärdig nutidsmedborgare numera. Såväl hårdvara som mjukvara. Jag känner att jag inte hänger med.

Nejdå, det handlar inte om att jag ännu inte har någon GPS, varken i bilen eller på svamputflykten. Trots att folk försäkrar mig om hur bra det är. (Bland annat min son Martin som, när de var på väg hit i julas, kunde per telefon meddela att de skulle anlända 13:12 – för det sa deras GPS!). Att jag inte har GPS är mer ett aktivt val. Har man, som jag, arbetat hela det yrkesverksamma livet inom Vägverket, då ska man känna vägarna och hitta dit man ska även utan GPS.

Mobiltelefon har jag haft sedan någon gång på 80-talet – även om det då verkligen var en ”biltelefon” som var fast monterad i bilen med en klumpig telefonlur mellan sätena och en låda i bagageutrymmet. Men den nuvarande har varken kamera eller möjligheter till internetuppkoppling. Bara en telefon. Det räcker. Dessutom ringer jag inte speciellt mycket.

Bortsett från ”vanligt ringande” är ju mobiltelefonen fantastisk för att undanröja ett problem som tidigare var besvärande. Om man skulle träffa någon på stan vid en viss tidpunkt och en viss plats – och den ena parten inte kom dit. Vad gjorde man? Nu kan man hela tiden hålla koll på varandra genom att ringa.

När jag hälsade på barnen i helgen berättade de om tjänsten lociloci. De förklarade att ”om man är på stan och är sugen på att gå in någonstans och dricka kaffe latte” behöver man inte längre ringa runt till ett antal personer och fråga var de är och om de är fikasugna. I stället kan man med hjälp av den här tjänsten kolla om det finns någon bekant i närheten. Finns det så kan man slå honom/henne en signal. Den innebär att man på sin mobiltelefon (under förutsättning av att man inte har en sådan gammalmodig som jag utan en med ordentlig skärm som kan visa kartor och bilder) kan ”få besked” om var ens vänner (eller i varje fall deras mobiltelefoner) befinner sig.

Fast det hela förutsätter alltså att man är ”vänner”, dvs att man har registrerat sig för att få reda på var vännen finns någonstans. Och blivit godkänd av ”vännen” att få reda på var han/hon befinner sig.

Har du en mer modern telefon än vad jag har kan du anmäla dig här.

Huganemej.

Måndagen den 19 januari 2009: Avundsjuka eller...?
Nu är det vår. Eller i varje fall vårtermin. För de barn och ungdomar som studerar på något sätt. Och för mig som går flera studiecirklar. I dag var jag på första mötet i historiecirkeln och i morgon är det motsvarande för engelsk konversation.

Visserligen hade jag anmält mig till båda så fort jag fick anmälningsblanketten – men min anmälan var inte noterad. Jag hade skickat den per e-post, och ingen hade tydligen läst inkommande e-post. Så jag fick ”knö mig in” som de säger i Göteborg. (Ordet ”knö” finns inte i min dators ordlista för det blev ett rött streck under det! Inte så konstigt kanske).

Den här terminens kursplan sträcker sig från 1600-talet till Wienkongressen 1815 där man skulle ”röja upp” efter Napoleonkrigen. Men redan för ett par dagar sedan började jag läsa lite annan historia på egen hand. På måfå drog jag ut ett av banden i Bra Böckers Världshistoria. Det verket köpte jag inte så mycket av aktivt val utan mer av ”passivt val”. Med det menar jag att jag hade prenumererat på Bra Böckers uppslagsverk, det kom ett paket med ett band av uppslagsverket tillsammans med några romaner några gånger om året under 70-talet. Den beställningen hade jag gjort av aktivt val. Men när hela uppslagsverket var levererat fortsatte jag med deras Världshistoria. Som jag inte har läst så mycket i under årens lopp. Jodå, en del har jag läst – men inte så där systematiskt.

Nu tog jag alltså på måfå ut ett band. Det visade sig ha rubriken ”Två revolutioner”, den första revolutionen var den franska. För att kunna skildra konsekvenserna av den började boken med att skildra det samhälle som fanns före revolutionen, det som i huvudsak byggde på det feodala samhället där ett fåtal människor var ohyggligt rika i jämförelse med den stora bondebefolkningen (hur många som dessa rika människor var, det var tydligen väldigt olika från land till land).

De kunde bygga väldiga slott för att demonstrera sin rikedom. Och de gjorde det också.

Förr byggde man slott...

Då började jag fundera på det här med deras rikedomar i jämförelse med de personer som idag har lyckats skaffa sig enorma rikedomar, företagsledare för storföretag som först får löner, som för oss vanliga uppfattas som fantasier, och sedan dessutom bonusar av olika slag. För de flesta av oss ”vanliga människor” uppfattas det väl som att de ”snor åt sig så mycket de kan” – även om de själva säger att det inte är de som har beslutat om villkoren, det har styrelsen gjort.

Min uppfattning är att styrelsen gärna beslutar om höga ersättningar för VD etc – för då vet de ju att styrelsearvodet rimligen också måste justeras på liknande sätt.

Jag har ett minne av att jag, när jag började arbeta på 60-talet, konstaterade att för att bli väldigt rik i Sverige (det var kanske annorlunda i andra länder) måste man äga ett eget företag, det räcker inte med att bli VD för ett stort börsföretag. Denna slutsats drog jag sedan jag konstaterat att en sådan VD tjänade ungefär tio gånger så mycket av vad en arbetare tjänade. (Om detta verkligen var riktigt är jag inte säker på men jag är säker på att jag gjorde det konstaterandet). Idag vet jag inte hur många gånger mer än en arbetare som motsvarande börs-VD tjänar, men säkerligen mycket mer. Till skillnad mot statliga generaldirektörer (räknar jag ut just nu) som kanske snarare har minskat sin lön i förhållande till arbetarens lön (även om han/hon naturligtvis fortfarande tjänar mycket mer än arbetaren).

...nu bygger man mer rörliga slott.

Men det var inte meningen att detta skulle bli en litania över folk som roffar åt sig. Nej, det som jag funderade över var hur stora förmögenheter ”dagens rika” har lyckats samla på sig i jämförelse med ”gårdagens rika”, dvs de som med feodalsystemets hjälp kunde samla in skatter från bondebefolkningen. Jag har ingen uppfattning om detta – men det skulle vara intressant att veta. Är det någon som  har underlag för att göra en jämförelse?

Hur som helst, den slutsats man kan dra är väl att det alltid, i alla samhällssystem, finns människor som lyckas lägga beslag på vad de flesta (dvs vi som är avundsjuka) anser är ”oskäligt mycket pengar”.

Söndagen den 18 januari 2009: Det låter och blinkar…
I helgen var vi nere i Stockholm och träffade barn och barnbarn (på bara några år har antalet barnbarn för oss stigit från noll till fem, det är roligt). Bland annat var det ettårskalas för ett av dem. Då är det naturligt att det blir presenter. Sådana förändras med tiden.

Ja, jag tänker nu inte berätta någon tårdrypande historia om att ”på min tid fick vi leta reda på några tallkottar och sätta tändstickor i, det var de enda leksaker som vi hade”. Så gammal är jag inte. Fast nog har jag lekt med tallkottar. Men kanske framför allt med tallbark som vi skar barkbåtar av. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag fick min första slidkniv, men jag var säkert inte så gammal. Dessutom fick jag ett förstoringsglas, det var jätteroligt att ta med ut och med hjälp av solens koncentrerade strålar få eld på torra löv och torrt gräs frampå vårkanten.

Nej, det som jag kom på var att när jag var liten (detta var på 40- och 50-talet) så satt det ett fjäderverk i nästan alla leksaker. Ja, i varje fal för oss pojkar, det handlade ju då som nu mest om bilar. Hur det var för flickorna vet jag inte. Bilarna var av plåt, helst gjorda i Tyskland och försedda med ett fjäderverk som drogs upp med en tillhörande nyckel. Av någon anledning var det olika utseende på nästan alla nycklar så det gällde att hålla reda på dem, jag hade en liten låda med nycklar. På en del bilar satt nyckel fast men det ansågs inte lika snyggt.

När mina barn var små hade fjäderverket i bilarna och annat ersatts av elmotor som drevs av batterier. Det gick åt massor av batterier. Vilket föranledde inköp av laddningsbara sådana och batteriladdningsapparat. Men dessa batterier användes huvudsakligen för att få bilarna att röra sig.

Det som är kännetecknande för barnbarnens leksaker – från de allra första på babystadiet – är att de låter. De låter och blinkar. Vartenda ett. Att en leksakssynthetizer låter är ju inte så konstigt, avsikten med det är ju att det ska frambringa ljud. Men även alla andra leksaker låter. Och blinkar. Oavsett om det är ett flygplan att åka på eller ett gosedjur. En del av dem måste drivas med vanliga utbytbara batterier. Andra vet jag inte om det finns batterier i. De låter i alla fall.

Ibland verkar det som om barnaföräldrarna försöker övertrumfa varandra när det gäller att hitta presentera till varandras barn som låter så mycket som möjligt – någon sorts sadism kanske. Jag vet flera leksaker som uttröttade föräldrar har ”gömt undan” av sådan orsak, dvs för att de låter för mycket. Och för länge.  

Fredagen den 16 januari 2009: Katekes
Häromdagen var vi, Margaretha och jag, och blev vaccinerade inför en utlandsresa. När vi väntade i rummet på infektionsmottagningen tittade jag på ett anslag på väggen, som uppenbarligen var ämnat som ett råd för utlandsresanden:

• Don´t get hit
• Dont´t get bit
• Don´t eat shit
• Don´t do it

Jag satt och funderade lite på det där och försökte, liksom Martin Luther gjorde, formulera en "katekes" som förklarade de korta råden. (Jag läste aldrig Katekesen i skolan, men jag har förstått att han där på ett praktiskt sätt förklarade vad olika saker innebar).

Båda de två första uppmaningarna handlar ju om att inte få sår som kan bli infekterade. Att inte bli slagen är ju lätt att säga, fast kanske lite fånigt. Det är ju ingen som vill bli eller avsiktligt ser till att bli slagen. Men när blir män slagna (kvinnor blir, om jag förstår det rätt, oftast slagna av sina egna män) är det oftatsti samband med bråk när båda kontrahenterna har druckit för mycket alkohol. (Jag har för mig att jag någon gång hörde en polis i Falun uttala sig om risken för överfall på stadens gator att om ”man bara håller sig minst 50 meter från entrén till Shopen så är risken i praktiken mycket liten"). Alltså ska man inte dricka för mycket alkohol, i varje fall inte på offentlig plats.

Att inte bli biten låter kanske också trivialt. Men åker man till länder med halvtama apor eller hundar, som ju är så gulliga och som så gärna vill bli matade, så kan det lätt bli så att den givmilde mataren som tack får ett bett av apan. Och det är tydligen synnerligen riskabelt.

(För övrigt gick det häromdagen ett program på SVT (Uppdrag granskning) om svenskar som för 5000 kr styck köper och importerar spanska gatuhundar – som ofta har allvarliga och dödliga sjukdomar. Det hela verkade vara rent geschäft  från säljarnas sida, dvs de hade det som inkomstkälla. På frågan om hur mycket de omsatte per år "är det 4 miljoner kronor" var svaret "njae, så mycket är det nog inte" och på frågan om bokföring "det har jag inte tid med". Vem skulle ha befattat sig med ett företag eller en organisation i Sverige som svarade så?). Men oavsett detta förstår jag inte hur man kan köpa en gatuhund från ett sådant land. Det får väl vara någon måtta med djurvänligheten. Är det så att med ökande välstånd följer automatiskt naivitet? För något annat kan det väl inte handla om? Amerikankarna är kanske ännu värre än vi svenskar i det fallet. För ett antal år sedan såg jag ett program om insamlingar för att med med US dollars finansiera ”pension” för uttjänta åsnor i Turkiet. Djuren hade använts som dragare men var nu för gamla för detta och fick genom de insamlade medlen gå och beta någonstans. Samtidigt avlivar vi och äter upp andra djur. Var finns konsekvensen?).

Att inte äta konstiga saker… Ja, men man vill ju gärna prova på. Själva är vi nog ganska försiktiga, brukar inte äta från mopedburna gatukök. Men det beror inte så mycket på risken för magsjuka som på att jag tycker om att sätta mig ner vid ett bord när jag äter. Det gamla regeln om att det ska se gott ut och lukta gott är nog ganska klok fortfarande.

Don´t do it. Ja, jag förutsätter att det underförstått menas ”med en tillfällig bekantskap från landet i fråga”.

Det som inte stod var Don´t drive. Men det stod i en broschyr som jag fick med mig hem. Och det handlar ju om mopeder och motorcyklar, dvs motorbikes. Det kan vara svårt att låta bli, det är ju så vanligt, så ohyggligt vanligt. Och den inhemska befolkningen gör ju det. Jag har hört svenskar säga i Thailand att ”om det går bra för dem att köra moped utan att olyckor inträffar så bör det ju gå bra för mig”. Och det låter ju logiskt. Problemet är bara att det går inte bra för dem. Enorma mängder thailändare skadar sig i olyckor när de kör motorbike. Och det behöver inte vara en stor olycka som det handlar om, en liten sladd när man ska stanna och ett skrapsår på benet kan lätt orsaka infektion i värmen.

Torsdagen den 15 januari 2009: Torkade tranbär
Det finns många olika reklammedia. TV, radio, dagstidningar, veckotidningar, direktutdelad reklam, reklampelare, reklam på webbsidor, reklamskärmar vid kassorna när man står och väntar på att få betala i storköpet osv. Jag vet inte vilket medium som är mest kostnadseffektivt. Det är möjligt att det finns uppgifter på det inom branschen. Jag kan tänka mig att effektiviteten hänger ihop med hur lätt – eller egentligen hur svårt – det är att ”värja sig” mot den.

Men oavsett jämförelser med andra medier tror jag att en reklam som har väldig genomslagskraft är den som finns på de mjölkförpackningar som står på våra köksbord. Det är nästan omöjligt, i varje fall, för mig att inte aktivt läsa vad det står där. Någon som tydligen tex Milko är mycket medvetna om och noga väljer ut vad som ska få finnas där. Ofta är det inte reklam utan ”tips”.

Idag läste jag ett sådant tips, hur man gör en god tunnbrödsrulle att ta med i ryggsäcken. Det skulle vara bland annat rökt renstek på den. Det lät gott, tyckte jag. Avslutningsvis stod det att man kunde förhöja smaken ytterligare genom att strimla och strö över torkade tranbär.

Torkade tranbär, javisst det har vi ju säkert liggande hemma!

Onsdagen den 14 januari 2009: Olika sätt att fiska…
Det kom ett brev till mig, ett ”investeringserbjudande”. Det handlade om att bli delägare i fiskebåtar som ska fiska tonfisk utanför Venezuela. Med indonesisk besättning. Enligt prospektet ska investeringen ge 3 ggr insatsen per år.

Dvs en investering på 10.000 kr skulle innebära att man får tillbaks 30.000 kr varje år. Dessutom skriver man i prospektet ”Egentligen räknar vi med mycket högre siffror, men lika bra ligga lågt så ingen blir besviken…”. Det låter ju toppen! Det är bara en sak som jag inte förstår. Om det är så här bra, varför håller de då på med att skicka ut brev och erbjuda andra personer att bli delägare? Med sådana vinstmöjligheter lär det ju inte vara någon svårighet att få bra lån på banken och själv köpa båtarna utan att blanda in "småsparare" i Sverige.

Dessutom tycker jag inte om tonfisk. Det kanske i och för sig beror på att den enda tonfisk som jag smakat har varit i små konservburkar. Antagligen skiljer det i smaken på denna konserverade tonfisk och ”riktig”, vad vet jag.

Det jag vet är att det är en väldig skillnad mellan den makrill som säljs i små konservburkar med tomatsås, förpackade om tre, och ”riktig” färsk makrill, köpt hos Henrik Olssons fiskaffär i Hunnebostrand – eller ännu hellre egenhändigt dörjad.

Tisdagen den 13 januari 2009: Barnagråt
När mina barn var små fanns ännu inte videokameror för privatbruk. Jag hade en smalfilmskamera, om det hette Super-8 eller Singel-8 kommer jag inte ihåg. Fyra minuter kunde man filma på en rulle. Jag tog en del filmer av barnen. Det var ren "dokumentation", jag bara klippte bort misslyckade bitar och sedan klistrade ihop det som var bra till längre filmer, så att jag inte behövde byta rulle var fjärde minut. Men jag var noga med att datera varje liten inspelningsbit genom att i snön eller sanden eller på ett papper skriva filmningens datum och börja med att filma det. Så har man  dateringen i filmen.

Men videokameror fanns inte då. Jag kan anta att hade det funnits hade jag filmat oändligt mycket mer, det kostar ju nästan ingenting. Vilket innebär en risk att man filmar så mycket att man inte orkar se på det.

På en av de femton TV-kanaler som ingår i vår hyra sänds ibland (dvs ganska ofta) programmet AFV, Americas Funniest Home Videos, dvs amatörvideosnuttar som folk har skickat in. De flesta av de inskickade snuttarna handlar om att folk slår sig, vilket väl inte är speciellt roligt. Jag har lärt mig att om det hänger ett långt rep i en trädgren vid en sjöstrand så ska jag inte ta tag i den för att svinga mig ut och sedan låta mig falla i vattnet. För med 100% säkerhet händer det något annat, grenen som repet hänger i går av och ramlar ner eller på något annat sätt hamnar jag inte i vattnet utan på några hårda stenar i strandkanten.

Av de visade snuttarna har jag en favorit som påminner mig om hur små barn är. Vi har nog alla upplevt att ett barn som slagit sig kommer inrusande till mamma eller pappa. När det kommer inom synhåll börjar det gråta - för det var ju inte någon mening att gråta när ingen hörde en. Ett barn som verkligen har insett detta finns på den här snutten.

Det kan finnas många olika orsaker till barnagråt.

Måndagen den 12 januari 2009: Julen är över
I varje fall hemma hos oss. I lördags hade vi julgransplundring, dvs dans kring granen, med en ett- och en treåring. Jag försökte att ta några bra kort av dem. Men det var svårt, antingen fick jag bara ryggarna - eller också var det en julgran ivägen.

Sedan blev granen utslängd och alla julsakerna nedplockade, inlagda i sina kartoner och utburna till förrådet. Tyvärr, tycker jag, åkte de elektriska ljusstakarna i fönstret med ut i förrådet. De, tillsammans med ljulgransbelysningen, gör ju att det blir lite ljusare nu när årstiden är så mörk.

När det samtidigt slog om i temperatur så att den vita snön på marken försvann nästan helt och hållet, ja då blev det verkligen mörkt och dystert.

Det var tur att vi åtminstone lät ljusslingan på enriset på balkongräcket sitta kvar ett tag till.

Handstilar mm
Min handstil har alltid varit ful och slarvig. Barnslig dessutom kanske man kan säga. Om det var därför vet jag inte, men när jag var i tonåren fick jag en avlagd skrivmaskin av min far. Kanske tyckte han att min handstil var oförbätterlig. Eller också, vilket jag tror är mest sant, berodde det på att han tyckte att alla människor ska lära sig skriva maskin. För det brukade han säga. Själv skrev han allt på maskin, trots att det inte alls var något fel på hans handstil, den var prydlig.

Sedan tonåren har jag alltså försökt att alltid skriva på maskin, även i arbetet. Tidigt plockade jag in på mitt rum en gammal skrivmaskin även där. På den tiden fungerade det ju så att en ingenjör inom Vägverket inte själv kunde skriva ett brev. Han skrev ett koncept för hand som en ”skrivtjej” sedan skrev ut på maskin, oftast i flera omgångar. Deras hjälp behövdes även när jag hade skrivit på maskin eftersom jag lätt skrev fel. Fast de tyckte nog att om jag ändå skrev på maskin kunde jag väl lära mig att göra det bra så att det inte behövdes skrivas om. Och jag håller med dem.

Men det skedde inte, i varje fall inte så länge som det handlade om vanliga skrivmaskiner. Det blev fel ibland. Och trots att jag nu i femtio år har skrivit på tangentbord har jag ännu inte lärt mig att göra det på ”rätt sätt”, dvs med alla fingrarna. Jag använder fortfarande bara några fingrar, oftast två. Men de två fingrarna knattrar på väldigt snabbt.

Så småningom på 80-talet kom elektriska skrivmaskiner med ett visst minne. Det innebar att man kunde skriva en hel rad och kontrollera den (och ändra det som var fel). Ett framsteg. Nu har vi ju alla datorer och det går att ändra hur som helst. Så nu har jag det ännu bättre. Det är faktiskt så att jag inte kan skriva, dvs skapa en text, om jag inte sitter vid tangentbordet. Har jag tangentbordet framför mig så kan jag knattra på och orden bara flyter fram. Och det som kommer fram på skärmen ser klokt och bra och snyggt ut. Försöker jag att göra samma sak med penna och papper kommer jag ingenstans, antagligen delvis på att jag tycker att det blir så kladdigt och ser ovederhäftigt ut.

En motsvarande reaktion fick jag igår. Jag skulle göra en websida till en bekant (ja, han med ”Car Message System”, som jag berättade om häromdagen). Eller rättare sagt till hans lilla företag. Och jag tyckte att det blev så snyggt. Företaget såg omedelbart mycket större ut än i verkligheten. Det innebär att man måste vara försiktig när man ser webbsidor för företag på nätet, en snygg sida som ser vederhäftig ut behöver inte betyda att företaget är det (jodå, hans företag är vederhäftigt), bara att han har haft en bra webbkonsult.  

Söndagen den 11 januari 2009: Bokhyllesabotören
Jacques Tati gjorde ju filmen Semestersabotören (bland andra). I början av 50-talet kom den. Då tyckte man att den var väldigt rolig, när jag för något år sedan såg om den på TV tyckte jag att den var lite långtradig och tramsig. Tiderna, och kanske kraven, förändras.

Hemma hos oss har vi ingen semestersabotör - men väl bokhyllesabotör. Eller rättare sagt vi har haft flera. När barnbarnen i ettåråldern lär sig att stå och gå, så älskar de att gå fram till bokhyllan och trycka in så många böcker som möjligt så långt som möjligt, tre hyllor nedifrån brukar de nå upp till.

Så vi har vant oss vid att ha intryckta böcker där nere i bokhyllan. Fast Margaretha gillar det inte, hon försöker förklara för dem att de inte ska göra så.

Häromdagen sa hon till den nuvarande bokhyllesabotören Sixten "Aj, aj!" när han stod vid bohyllan och skulle trycka in böckerna. Då vände han sig mot henne, dvs med ryggen mot hyllan. Med händerna på ryggen tryckte han in böckerna bakom sig, avsikten var ju att farmor Margaretha inte skulle se det.

Hon kunde inte låta bli att acceptera.

Lördagen den 10 januari 2009: Elbilar
Jag läste en artikel i Ny Teknik om en ny elbil som hade visats upp. Med litiumjonbatterier. Fast skall man vara ärlig så var det väl en sk mopedbil som det handlade om. Hur som helst hade man förlängt aktionsradien från 5 till 12 svenska mil, och minskat laddningstiden från 8 till 6 timmar.

Elbilar har vi ju längtat efter länge. Som lösningen på många problem, hoppas vi.

När jag hör det så suckar jag och inser att det innebär att knappast någon i Dalarna kommer att köpa ett sådant fordon. Men så pessimistisk ska man inte vara. Även om det är alldeles för kort aktionsradie för att vara användbart i Dalarna så finns det ju andra delar av världen (ja, det är faktiskt så att Dalarna inte är hela världen!). I storstäder som Stockholm kanske det kan räcka för de som pendlar till jobbet. Även om de har långa pendlingsavstånd så räcker nog 12 mil. Och sedan har de arbetsdagen på sig för att ladda upp.

Så nog skulle det kanske kunna fungera som ett fordon att pendla till jobbet i för storstadsbor. Men de måste ju ändå ha en ”riktig” bil för andra resor – och då är det kanske tveksamt att de lägger ytterligare ett hundra tusen kronor för denna bil som bara används för vissa kortare resor. Tyvärr.

Sedan får vi inte glömma att den elenergi som laddas in i dessa batterier, den måste komma någon stans ifrån. Om vi tror att det finns ett överflöd av ”ren” elenergi, dvs som produceras av vatten-, vind- eller solkraft, ja, då lurar vi oss själva. Den energin används ju redan, den slängs inte bort. Om vi ska använda den till bildrift så får vi ta el som har skapats genom olje- eller koleldning till sådana ändamål där ”ren” el används idag.

Hur vi än vänder oss har vi ändan bak.

Fredagen den 9 januari 2009: Affärsidéer, fortsättning
Hela eftermiddagen i går satt vi och diskuterade det utvecklingsprojekt som jag berättade om i gårdagens blogg. Det handlar egentligen inte om någon uppfinning utan snarare att koppla ihop befintliga tekniska komponenter till ett storskaligt kommersiellt system. (Du kan läsa mer om det här).

Det som vi diskuterade handlade bland annat om hur kommunikationen ska ske mellan centralenheten och ett mycket stort antal (många tusen) mobila enheter, med hjälp av mobilt bredband eller mobiltelefon, hur den interna kommunikationen i de mobila enheterna ska ske, med bluetooth eller sladd, om överföringen ska ske batch-mässigt eller i realtid, hur debiteringen gentemot kund resp användare ska ske, med individuell mätning för respektive användare eller schablonmässigt.

När vi tyckte att vi kunde enas om gemensamma svar på dessa teknikrelaterade frågor gick vi över till marknadssidan. Vi ställde oss då frågan vem som skulle kunna vara intresserad av att delta i verksamheten, dvs anskaffa och nyttja den utrustning som erfordras i de mobila enheterna. Vi kunde inte komma på någon som skulle kunna tänkas vilja göra det, själva ville vi inte.

Resultatet av detta resonemang innebar att jag tog fram en flaska Chivas Regal, hällde upp två glas varefter vi skålade för att vi nu begravde detta projekt som vi hade varit engagerade i sedan i somras. Må det vila i frid!

Torsdagen den 8 januari 2009: Affärsidéer
Det blir en kort blogg idag. Jag får besök i eftermiddag av en god vän, numera 08:a. Ja det var han från början också men han har bott och verkat i och för Dalarna i många år. Och har kvar sommarhus i Nittsjö.

Vi ska diskutera ett affärsutvecklingsprojekt, en uppfinning. Vad det gäller mer konkret kan jag inte avslöja. Men det är inom en helt annan bransch än de tidigare projekten.

Fast egentligen är det ganska fånigt att hålla på med sådana här projekt. Ska man verkligen tjäna stora pengar finns det mycket enklare sätt. Där man inte behöver befatta sig med uppfinningar och tillverkning. Det gäller bara att börja importera och sälja matkassar till USA. Sådana som vi använder varje dag när vi bär hem maten från Hemköp eller ICA. Kassar av plast eller papper försedda med handtag att bära dem i. Amerikanarna är så konservativa att de fortfarande (i varje fall i alla filmer jag har sett) släpar hem sin mat i stora påsar utan handtag, vilket innebär att de får bära dem i famnen. Högst två påsar kan de rymma i en famn. Själv kan jag ta fyra handtagsförsedda kassar i händerna, ytterligare någon om jag även använder lillfingret att hänga en kasse på.

Onsdagen den 7 januari 2009: Kalifornien – eller ”sånt som man bara vet”
Danmark ska få en ny prinsessa. Det är prins Fredrik (är han kronprins eller?) som har förlovat sig igen (han har varit gift en gång innan och har två barn). Det är en fransyska. I ett TV-program häromdagen fick jag se och höra hur hon studerade det danska språket, lätt grammatik – men svårt uttal, sa hon. Och det kan man ju hålla med om, dvs att uttalet är svårt. Och så måste hon ju lära sig de danska räkneorden också – vad heter 77 på danska?

Hon studerade inte bara språket utan även dansk historia. Det måste ju vara viktigt för en blivande prinsessa att vara lite allmänbildad i det avseendet, det inser jag.

Samma sak gäller ju för alla människor som flyttar från ett land till ett annat, för att de ska kunna känna sig hemma i det nya landet räcker det inte med att någorlunda behärska språket, de måste ju också ta del av det som är ”självklar kunskap” för de som alltid har bott i landet. Det kan inte vara lätt. Hur lång tid tar det att lära sig vad som i Sverige menas när någon säger ”Ådalen”, eller ”brasklapp”, eller vad som är bakgrunden till vasaloppet eller varför någon säger ”han rör ju på sig” med betoning på ”på”?

Lite grand av det där kommer vi i kontakt med när vi ser en film som är gjord i ett annat land, i den förutsätts ju normalt att den kunskap som är ”allmängods” i tillverkningslandet även är åskådarens.

I går kväll såg jag en amerikansk film, ”Legenden om Zorro”. Ja, jag såg bara en del, dvs inledningen. För efter ett tag insåg jag att TV-kanalen hade skrivit fel i sin programtablå. De hade skrivit att filmen skulle visas 21.00 (och då visades den också) men det skulle ha stått 13.00 – det var den tidpunkt på söndagseftermiddagarna som bion i Bollnäs visade matinéer runt 1950. För detta var verkligen en barn/matinéfilm.

Hur som helst, filmen tilldrog sig i Kalifornien 1850. I inledningsscenen hade man just räknat samman rösterna i den stad som bilden visade och konstaterat att man röstat för att Kalifornien skulle vara en fri stat. Eftersom vi inte läste så mycket om Amerikas 1800-talshistoria i skolan på min tid (eller också har jag glömt det) så visste jag inte riktigt vad det var för omröstning som det handlade om. Fri stat, dvs ett eget land? Men de är ju med i USA numera. Och om jag inte har fel för mig så hittade man guld i Kalifornien några år tidigare, 1848, och då var det ”amerikanskt”, dvs tillhörde USA?

Några minuter senare upprepades det där med ”fri stat”, men då uttrycktes det ungefär ”fri stat i USA”. Nu blev jag ännu mer förvirrad. Var de med i USA eller var de ett eget land? Jag var tvungen att gå och ta reda på det.

Kalifornien var namnet på en stor del av Mexiko längst Stilla Havet, som omfattade såväl den nuvarande delstaten i USA Kalifornien som den del som ligger söder därom, delvis på en lång halvö. (Halvön heter ju Baha California och i Bond-filmen Diamonds are for ever fick vi lära oss att det uttalas inte som det som man ägnar sig åt på en svensk toalett utan som "baha" - det var den fritagna milliardären Willard Whyte som förklarade att han inte hade några anläggningar i Baja California). Mexiko hade ju tillhört Spanien, som ett vicekonungadöme, sedan 1521. Tre hundra år senare blev landet självständigt.  

Willard Whyte

California Alta (Upper California), dvs bl a det som nu är den amerikanska delstaten Kalifornien, började koloniseras från Mexiko under slutet av 1700-talet. Med början under 1820-talet kom det sedan ”amerikanska” nybyggare och slog sig ner i området. Dessa gjorde 1846 revolt mot det mexikanska styret och utropade den 10 juni Republiken Kalifornen. De antog även den Kaliforniska flaggan med en stjärna, en björn och en röd rand, vilket fortfarande ligger till grund för flaggan i delstaten Kalifornien.

Republiken upphörde redan den 9 juli då ett amerikansk slagskepp anlände till San Fransisco-bukten och ”la beslag på” området som amerikanskt.

Samtidigt 1846-1848 ägde det mekikanskt-amerikanska kriget rum. Det slutade med att Mexiko förlorade 55% av sitt område, motsvarande ungefär de nuvarande amerikanska staterna Kalifornien, Nevada, Utah och delar av Arizona, Colorado, New Mexiko och Wyoming. Kalifornien blev en stat i USA, övriga områden blev tills vidare territorier. Mexiko fick i ersättning 18,25 millioner US dollar.

Men det återstod ett antal frågor som behövde lösas efter kriget, sammanfattade under namnet ”The compromise of 1850”. En av dem var frågan om slaveriet. Det man röstade om i Kalifornien var alltså om staten skulle vara en stat där slaveri var förbjudet eller tillåtet. Resultatet blev alltså att slaveri inte skulle vara tillåtet, dvs Kalifornien skulle vara en ”free state”.

Så fick jag reda på det.

Det fanns 1846 cirka 4000 invånare i norra Kalifornien, den del där republiken utropades. Alltså nybyggare (settlers) och jägare (trappers). Hur många indianer det fanns har jag inte hittat någon uppgift på de räknades nog inte - varken bokstavligt eller bildligt menat. Men ett par år senare hittade man guld i Kalifornien - då strömmade det till massor av människor!

Nog måste det ha varit svårt att hävda och hålla reda på gränser i ödemarkerna där varken befolkning eller riktiga kartor fanns. Det var väl likadant i de norra och östra delarna av Sverige under många århundraden, dvs gränserna mot Norge och Ryssland var oklara. Det var därför som Karl IX Gustaf 1607 lät anlägga bland annat Jukkasjärvi kyrka långt ute i ödemarken (detta var före Ishotellets tid!) i första hand för att inför grannländerna markera att "detta är Sverige".

Kyrkan i Jukkasjärvi

med altartavlan av Bror Hjort

Tisdagen den 6 januari 2009: Oxbringa och rotmos
I går eftermiddag, när jag var på Hemköp och handlade, var jag verligen sparsam. Det var inte avsiktligt, det bara blev så. Först hittade jag två skivor entrecote märkt med en lapp ”Kort datum, halva priset”. Då tänkte jag att ”det kan vi ha i kväll, det blir gott med ett glas rödvin till". Och så är det ju så enkelt att laga till, typisk ”manlig kock-mat”, dvs sådant som mannen i huset väljer när han ska laga mat. Fin köttbit som det väl inte går att misslyckas med. (Det blev jättegott också).

Sedan hittade jag ett annat paket med samma text, det innehöll rimmad oxbringa. Men också med kort datum alltså. Eftersom vi behövde något till morgondagen, dvs till idag, så tyckte jag att det borde väl kunna vara lämpligt. Förutom att jag trodde att det skulle bli gott och att det var billigt så kunde jag ju glädja mig åt en miljöinsats, risken var ju att köttet annars skulle ha kommit att slängas (det är väl inga butiker som vågar märka om med senare datum numera?).

Ska man ha oxbringa så ska det väl vara rotmos till, jag köpte en kålrot också. Morötter och potatis hade vi hemma, det visste jag.

I eftermiddag lagade jag till det (efter att, som alltid, ha plockat fram kokboken och läst noga om tider etc). Fast Margaretha gjorde slutarbetet när det gällde rotmoset. (Här skrev jag först ”rotmosen” men datorns rättstavningsprogram gjorde ett rött streck under och markerade därigenom att det var felstavat, varefter jag ändrade till ”rotmoset”. Då accepterade datorn det. Så det är väl så som det heter).

Det smakade jättegott. Vi konstaterade att vi borde köpa oxbringa (och annat kokekött) oftare, även till fullt pris (kokeköttet brukar ju vara billigt även när det är fullt pris). Vi åt upp alltihopa. Vilket resulterade i att vi blev proppmätta.

Här sitter oxbringan

Till oxbringan tog vi fram en burk grovmalen senap, som vi hade fått i julklapp av en av SPF:s bouleansvariga (vi har barnbarn tillsammans). Det stod på burken att senapen var rullad med kula vilket fick mig att berätta för Margaretha att när jag var barn hade vi alltid hemlagad senap till jul, rullad med kula. Det var min fars uppgift att krossa senapskornen med kulan – och det var väl egentligen hans enda insats i familjens matlagning. Att det var hans enda insats berodde nog inte på ovilja från hans sida utan på att min mor aldrig tillät honom att göra annat än att diska. Det smakade då extra bra med hemrullad senap, kanske i första hand därför att man visste att den var hemrullad.

Vart senapskulan hade tagit vägen visste jag inte. Men Margaretha berättade att den ligger på vinden, hon hade stoppat ner den i en stövel! Vi kom överens om att vid tillfälle hämta ner den och själva försöka göra senap.

Så här ser senapskulan ut! Här kan du köpa den.

Alltså jättegott med oxbringa. Det enda problemet var tiden. När jag var yrkesverksam brukade jag äta lunch 11.00. Inte för att jag från början var hungrig så tidigt utan för att mina arbetskamrater var det, och när de började ”rassla” i korridoren så blev även jag sugen. Numera äter jag oftast lunch mellan 12 och 13, inte senare för då skulle jag komma i otakt med Margaretha, vars dag börjar mycket tidigare än min. Det är ju bra om vi är vill ha kvällsmat ungefär samtidigt.

På helgdagarna blir det oftast lite senare. Så idag var klockan två på eftermiddagen när jag tyckte att det nog var dags för mat – och insåg att oxbringan skulle koka i 2½ timme. Så det blev lunch först vid halv fem-tiden! Då smakade det desto bättre.

Skall man vara helt korrekt ärt jag nog lite tveksam till om det verkligen var oxbringa som vi åt, dvs att köttet kom från en kastrerad tjur. Men om det var en vanlig kossa så gör det mig ingenting, gott var det.

 

Måndagen den 5 januari 2009: Förklaringen
Nu har jag fått förklaringen till den bild som jag använde i gårdagens blogg. Den bild som föreställde några cyklister på en smal bergshylla med ett brant stup nedanför.

Jag trodde att det var två (eller tre, någon måste ha hållit i kameran också) vettvillingar som var ute efter att visa att de vågar sig på vilka äventyr och ruskigheter som helst.

Men nu har jag fått reda på att det inte alls var så. De var några helt vanliga semestercyklister som använde GPS som vägledning när de skulle besöka en arbetskamrat! Här kan du läsa om några andra som har gjort likadant.

Hur högt är lagom?
Eftersom jag i går skrev om höga berg och djupa stup och människans rädsla för att ramla ner för branter skulle man kunna tro att jag avser något liknande när jag idag frågar ”hur högt är lagom?”. Det gör jag inte, jag menar något helt annat.

För femtio år sedan behövde jag gå fram till TV-apparaten för att reglera ljudvolymen. Det behöver jag inte idag när vi har fjärrkontroll, det räcker med att trycka några gånger på kontrollen. Fast först måste jag hitta den, har den ramlat ner mellan dynorna i soffan eller vart har den tagit vägen?

För jag vill ju ha lagom med volym, dvs så pass mycket att jag tydligt hör vad som sägs (om det är ett talande program) men inte så högt så att det skräller. Och det som jag vill höra, det är det som ingår i programmen, det som är mellan programmen det är jag inte alls lika intresserad av.

Men av någon anledning är det tvärtom, dvs det är genomgående avsevärt högre ljudvolym på det som sänds mellan programmen (och i avbrotten i programmen) än i programmen. Att det är så när det gäller kommersiella kanaler kan jag förstå (även om jag inte gillar det) eftersom de lever på sina reklamintäkter och vill naturligtvis att vi skall höra reklaminslagen – även om vi går ut i köket och hämtar kaffe eller går på toa för att kissa ut kaffet.

Men samma sak gäller i SVT, där består mellanrummen av dels vinjettbilder och dels trailers om kommande program. Som har en ljudvolym som är avsevärt högre än ljudvolymen i de omkringliggande riktiga programmen.

Detta resulterar naturligtvis i att varenda gång det kommer ett reklaminslag, eller en trailer eller liknande, börjar vi leta efter fjärrkontrollen för att minska volymen. Sedan ska vi öka på den igen när programmet återkommer.

Även när det gäller ljudnivån i själva programmen finns det lite underligheter, när man klickar runt för att se vad som finns att bjuda på i de olika kanalerna märker man att det är helt olika ljudnivå i olika kanaler. Borde de inte kunna ena sig om en gemensam nivå?

Ja, naturligtvis inser jag att olika typer av program kräver olika volym beroende på om det är Kristina Lugn som läser en dikt eller en sportjournalist som refererar en ishockeymatch, det är inte sådana skillnader som jag avser! När jag hörde Lennart Hylands referat nedan accepterade jag hur hög volym som helst!

 

Fast för min del hörde jag det på radion. Vi hade slutmanöver i lumpen, det var fruktansvärt kallt, över trettio grader som jag kommer ihåg det (fast det kan ju vara så att minnet med åren har gjort det kallare och kallare...) och vi satt i batteriplatstältet och lyssnade på radion hela natten.

Fast man kan kanske tycka att Lennart Hyland ändå var ganska återhållsam - i varje fall om man jämför med Björge Lilleliens utläggning när Norge slog England i fotboll 1981.

 

Söndagen den 4 januari 2009: Djup sjunken, berg stån upp
När jag var yrkesverksam kom det varje dag en mängd e-post till min dator. Det berodde dels på att alla dokument ju numera skickas via e-post, även om avsändare och mottagare sitter i rummen bredvid varandra. Men en hel del av e-posten var naturligtvis beroende av att jag arbetade på Vägverkets lokalkontor här i Falun, medan vårt regionkontor fanns i Härnösand. Det innebar att många av mina närmaste arbetskamrater satt i Härnösand, varför det ofta blev e-post som alternativ till telefonsamtal. Speciellt om man ville samråda med flera personer om samma fråga. Det var alltså ”nyttig” e-post, dvs sådan som var direkt hänförlig till arbetsuppgifterna.

Men det kom även en del ”onyttig” post, dvs sådant som inte alls hade med arbetet att göra (och jag tänker nu inte på spam, sådant brukade filtreras bort ganska effektivt). Det jag avser är e-post med ”roliga bilagor” i form av tokiga bilder mm, som vidarebefordrades i mer eller mindre oändliga kedjor. Ofta undrar man om dessa bilder är verkliga eller om de är ”fejkade”.

Till en pensionär kommer det mindre e-post, såväl ”nyttig” som ”onyttig”. Häromdagen fick jag dock ett sådant ”onyttigt” brev med ”roliga bilder”, jag fick det vidarebefordrat från Margaretha, som hade fått det till sin dator på arbetet.

En av bilderna visade en man som cyklade på en smal klipphylla ovanför ett hiskeligt bergsstup.

Foto: Victor Lucas

Närmast parodiskt är det att se att cyklisterna har cykelhjälm. De vill alltså skydda sig mot risken att huvudet slår i marken efter ett fall på cirka två meter – men är villiga att ta risken att falla dehundra meter som det verkar vara till dalens botten.

Då kom jag att tänka på en bild som Vägverket lät ta fram för ett antal år sedan, tyvärr har jag den inte kvar. Den visade en stadgata med trottoarer på båda sidor av körbanan, avgränsade med kantstenar som på en vanlig gata. Men körbanan låg cirka tjugo meter ner, dvs var ett väldigt stup där kantstenen normalt är. Den naturliga reaktionen från åskådaren blev att ”på den trottoaren skulle inte jag våga gå. Tänk om jag skulle snubbla och ramla ner för stupet”.

Att vi inte skulle våga det är inte så konstigt. Genom årtusenden har mänsklighetens erfarenhet lärt oss att branta och djupa stup är livsfarliga för oss. Så det finns i vår ryggmärg. Att det är lika farligt för oss att bli påkörd av en metallklump vägande ett eller flera ton och som färdas i femtio kilometer i timmen, det har vi bara behövt erfara under högst cirka ett hundra år, vilket innebär att det ännu inte har fastnat i vår ryggmärg. Därför vågar vi gå på en trottoar där person- och lastbilar susar förbi på en meters avstånd utan att oroa oss för vad som skulle hända om vi snubblar och faller ut mot bilen. Och att vi vågar stå på en perrong på en järnvägsstation när ett tåg kör rakt igenom stationen (Banverket tvingas till och med måla gula zick-zack-ränder för att vi ska förstå att det är farligt att stå där!”).

Allra mest omedvetna är nog ihärdiga cyklister.

Och var vi något litet medvetna om faran för gående försvinner detta omedelbart så snart vi sätter oss bakom ratten och kör vår bil. Visserligen är vi själva ganska skyddade av bilens tyngd och plåt (mot kollisioner med gående och cyklister) – men det finns ju andra än vi själva.

Lördagen den 3 januari 2009: Polischefer
Det gick en fransk deckare på SVT i kväll, Dubbelgångare. Ja, den första delen gick igår kväll och den andra idag. Den var faktiskt inte värd att titta på (men trots det gjorde jag det), mest trams om en gammal orden från ett antal tusen år tillbaka. För mig var det alldeles uppenbart att författaren är en typisk epigon som har blivit fascinerad av Dan Browns enorma framgångar med da Vinci-koden och bestämt sig för att själv skriva något liknande om en hemlig orden.

Det visade sig till slut att det var de utredande polisernas chef som var ”boven”. Men dessförinnan fick filmen mig att fundera över hur polischefer i olika länder beter sig gentemot sina underordnade – eller hur manusförfattare väljer att skildra dessa.

I ett otal filmer har den duktige polisen fått order av sin chef att lägga ner fallet eller att inte förhöra en viss person. Men hjälten fortsätter trots detta. Han hotas med avstängning från arbetet en viss tid eller avsked (och ofta blir han avstängd) med fortsätter att undersöka i smyg. Och i slutet av filmen löser han gåtan.

När han tre lördagar i rad har löst olika mordfall och blivit hjälte varje gång tycker man att polischefen skulle få åtminstone lite ökat förtroende för honom – men den dumme chefen fortsätter i samma stil med att förbjuda honom att ägna sig åt det nya fallet som veckans avsnitt gäller.

Och ofta handlar det om att chefen har fått påtryckningar från en ännu högre polischef som har fått påtryckningar från ”mäktiga vänner” eller politiker.

I den nu aktuella filmen blev en misstänkt (som till slut visade sig vara filmens hjältinna) frisläppt från häktet eftersom hennes styvfar, som arbetade i ett departement hade kontaktat den högste polischefen, som i sin tur gav order om att hon skulle släppas. Kanske kan det fungera så i Frankrike, jag är medveten om att de har en helt annan syn på vad som är offentligt där. Men i Sverige skulle väl en sådan påtryckning helt enkelt bara ha motverkande effekt – en anonym tipsare skulle meddelat kvällspressen det hela och det skulle blivit en riktig skandal av det.

Även bortsett från polischefernas beteende kan man fundera över arbetsklimatet i olika poliskårer (eller, som sagt, hur författare väljer att skildra detta). I många filmer är arbetsklimatet, dvs umgängessättet mellan de olika poliserna, rent ut sagt bedrövligt, hade det varit på det sättet inom Vägverket skulle jag aldrig ha arbetat där så länge.

Apropå departement i regeringen är det intressant att notera att Sveriges regeringskansli skiljer sig så avsevärt från nästan alla andra länders. Det svenska regeringskansliet är ju i sammanhanget oerhört litet, huvuddelen av det arbete som normalt utförs i andra länders regeringskanslier ligger i Sverige inom de statliga verkens område. Dessutom är ju ministrar i lag förbjudna att befatta sig med enskilda ärenden som verk handlägger, vilket de med glädje utnyttjar i många fall för att slippa uttala sig ii besvärliga frågor. Då säger de, med rätta, att det skulle innebära ministerstyre om de uttalade sig om vad de ansåg. Det kanske är därför som det (förhoppningsvis) är mindre sådana personliga påtryckningar i vårt land.

Har vi någon pensionerad polis i föreningen som kan ge en bild av hur det fungerar inom det svenska polisväsendet?

Fredagen den 2 januari 2009: Brrr, mördarsniglar
Brrr, det är kallt ute idag. Men vackert. Eftersom jag inser att det skulle vara tråkigt om det vore varm och skön sommar hela året och jag dessutom inte kan påverka klimatet  (ja, nu tänker jag inte på koldioxidutsläpp och sådant) så passar jag på att njuta. Det är så härligt att gå ut och ta en promenad. Och ännu skönare att kunna gå in igen och ta en kopp kaffe med Margaretha i soffan.

Vi passar på att pusta ut nu sedan alla barn och barnbarn har gett sig iväg efter helgerna.

Det är nu så pass kallt att det har bildats is längs åns kanter, men huvuddelen av vattnet är fortfarande isfritt. Det är det nästan alltid, det är bara några enstaka dagar då det är extremt kallt som hela ån fryser till utanför oss och då går den upp igen med detsamma när det blivit lite varmare, eftersom det hela tiden är strömmande vatten där.

När vi kom ut fann vi de mest fantastiska iskristallbildningar, såväl på buskarna på gården, på bilen och på bryggräcket ut mot ån. Det är otroligt hur iskristallerna kan växa till i ”skivor” rakt upp i luften. Antagligen är lokalklimatet här just nu väldigt gynnsamt med fuktig luft från den icke tillfrusna delen av ån samtidigt som det är kallt i luften.  

Fast det är skönt att komma in igen och drömma om sommaren. DN gjorde för några år sedan en omröstning om vilket som var det vackraste ordet i det svenska språket. Jag vet inte hur ”reglerna” för omröstningen såg ut (om det fanns några eller om var och en fick utforma egna regler), dvs om det var ordets skönhet ljudmässigt eller associationsmässigt eller innehållsmässigt. Men ett ord vann klart före alla andra. Vilket som vann? Jo ”sommarvind”.

Det ordet får mig att längta till sommaren.

Men nu har vi vinter. Och man ska se det positiva i allt. Och med den här kylan finns det faktiskt fördelar, förutom det där med vackra iskristaller och med skidföre, nämligen det att mördarsniglar och fästingar förhoppningsvis otrivs med kylan ännu mer än vi.

Torsdagen den 1 januari 2009: Barnkläder
Så här på årets första dag vill man ju blicka framåt och önska att allt ska bli bättre i framtiden. Men om något ska bli bättre måste man ha något att jämföra med. Och då tittar man även bakåt.

När jag gör det så undrar jag, i varje fall i ett avseende, hur kunde det bli så här? Vi som var så kloka och förnuftiga. Hur har våra barn kunnat bli så som de är?

Det som jag tänker på är barnkläder, i första hand långbyxor till de små barnen som precis har lärt sig att gå.  När jag hade småbarn på 70-talet var vi så noga med att köpa vettiga kläder till barnen, kläder som var anpassade till barns behov, till hur de rör sig och till hur deras små kroppar såg ut.

Det innebar att de fick byxor som var mjuka och sköna, som satt bra och som satt kvar på kroppen utan att föräldrarna hela tiden skulle behöva gå och justera dem. Ordentliga hängslen som var förbundna med varandra så långt upp att de inte gled ner över de små axlarna.

Ofta ironiserade vi över våra egna föräldrar som hade klätt oss, som vi såg på gamla bilder, som kopior av vuxna med skjorta, slips och kavaj till exempel (även om det sannolikt mest var vid högtidliga tillfällen som vid besök hos fotografen). Och ännu värre kunde man se på gamla målningar från tidigare århundraden (som naturligtvis i första hand visade överklassens barn).

När vi nu hade blivit så kloka att vi hade insett att barn hade egna behov och borde få vara barn även i kläderna och inte ”små vuxna” så förutsatte jag att våra egna barn skulle bli ännu bättre – och inte falla tillbaks i gamla tokerier, som de nu har gjort.

För vad är det för byxor som våra egna barn sätter på sina barn, våra barnbarn? Jo, jeans med en massa fickor (och därmed sömmar, fickor som aldrig används) och utan hängslen, dvs midjebyxor med ett litet svagt gummiband i byxornas midja. Ett gummiband som inte har någon som helst chans att hålla byxorna uppe helt enkelt eftersom de små barnen ännu inte har någon midja som det kan fästa vid. Varför de hela tiden går med hedhasade byxor som de trampar på och snubblar på.

Är detta barnens revolt mot oss? Då hoppas jag verkligen att deras barn, våra barnbarn, gör revolt mot sina föräldrar och ser till att skaffa kloka barnkläder när det så småningom blir dags för dem.

Tydligen är det så att alla framsteg går ”två steg fram och ett tillbaks”. Just nu är det ”tillbaks”.

Onsdagen den 31 december 2008: Rött vin och pimpinella
Margaretha satt och löste korsordet i Falu-Kuriren i går kväll. Då frågade hon mig om hjälp, på samma sätt som jag brukar fråga henne om hjälp. ”Pimpinella, fyra bokstäver” sa hon. Vi associerade naturligtvis genast till Bellman, ”rött vin och pimpinella” som han skrev om i någon av sina epistlar. Fast ingen av oss visste vad pimpinella var.

Det är emot mina principer att i korsordslösningssammanhang (ibland får jag för mig att jag älskar långa sammansatta ord!) använda uppslagsverk av olika slag. Trots att jag i andra sammanhang tycker att uppslagsverk är underbart intressanta. Men när det gäller korsordslösning tycker jag att det liksom är fusk att använda dem.

Men jag har (bland annat) en annan princip också, nämligen att ”principer har man för att göra avsteg från”. Dvs man ska inte följa dem slaviskt utan strunta i dem när man tycker att man har ett vettigt argument för att göra så.

Det tyckte jag nu. Argumentet var alltså att jag ville veta vad pimpinella är för något. Så jag sökte, både i Nationalencyklopedien och på nätet.  Det första jag fick fram var att Pimpinella är det vetenskapliga namnet för ett släkte av ”ett- eller fleråriga kala eller håriga örter” som på svenska kallas Bockrötter.

Jaha, det var ju intressant. Men inte blev jag klokare av det. ”Rött vin och pimpinella”. Jag hade trott att pimpinella skulle kunna vara något smaskigt gott, som kunde vara lämpligt att ta med sig för att äta tillsammans med rött vin på en picnic. Men bockrötter?

Sedan läste jag vidare och såg att en av de här växterna var anis, som vi använder för att kydda bröd och även brännvin. Det tycker jag om – och antagligen var det anis som det skulle stå i korsordet. Men att äta anis tillsammans med rödvin låter inte som någon höjdare.

Så hittade jag denna text vilken gladde mig, dvs jag blir så glad när det är något som jag inte förstår riktigt - och det visar sig att jag inte är ensam om att inte förstå: ”Ordet pimpinella vållar problem då det dels är, i olika ordformer, ett vetenskapligt namn på ett växtsläkte, dels ett folkligt namn på många olika växter, inte nödvändigtvis av släktet Pimpinella.”

När jag läser vidare förstår jag att man använde olika kryddor för att blanda i vinet för att detta inte skulle bli surt och illasmakande (vi hade ju inget lokalt vin i Sverige och transporterna blev långa, antagligen hade man inte lika bra förslutningsmetoder som vi har numera). Eller kanske, rättare sagt, för att vi inte skulle känna den sura smaken. Dessutom skriver Bellman inte ”rött vin och pimpinella” som jag (och tydligen många med mig) trott utan ”rött vin med pimpinella”, som alltså bör ange att pimpinella är en tillsats till vinet.

Men exakt vad som Bellman syftar på med pimpinella verkar vara oklart. Några anser att det var en ört som på latin kallas Sanguisorba minor – men de får mothåll av andra, tex av en författare som skriver ”Jag odlar själv pimpinell i örtagården, dvs- Sanguisorba minor - en anspråkslös, rent ut sagt mjäkig liten ört, som inte ens är speciellt vacker...den smakar heller inget speciellt, varken beskt eller kryddigt eller något alls egentligen...den är....den är.... så meeenlös på något sätt!”.

Så det som jag kommit fram till är detta:

• Det ska stå ”anis” i Falu-Kurirens korsord.
• Vad Bellman hade i sitt röda vin är oklart, men det var nog en krydda för att ta bort den sura smaken.
• Det är i epistel 82 Efter Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla Winblads Frukost en sommar-morgon i det gröna som följande rader står (men han nämner pimpinella i flera andra epistlar)

  Hvila vid denna källa,
  Vår lilla Frukost vi framställa;

  Rödt Vin med Pimpinella

  Och en nyss skuten Beccasin.

Nytt År på Tuvalu
När jag skriver detta är det mitt på dagen på nyårsafton, klockan är tjugo i tolv. Det innebär att om drygt en timme, dvs 13.00 svensk tid, övergår de till år 2009 på till exempel Kiribati och Tuvalu. En del är före sin tid - eller i varje fall före vår tid! Dessutom har de 29 grader varmt där...

Tisdag den 30 december 2008: Att göra koppar
För ett antal år sedan lyssnade jag till ett radioprogram (kan det ha varit Obs?) där en svensk historiker berättade om en bok (eller heter det kanske ”verk” i vetenskapliga sammanhang?). Bland annat att han på en konferens hade mött en utländsk historiker som under hela konferensen hade gått omkring och krampaktigt kramat detta verk under armen. Han hade sagt till sin svenska kollega ungefär ”Å, vad du måste vara lycklig som kan läsa svenska och ta del av detta underbara verk!”. Själv kunde han bara läsa den tyska sammanfattningen.

När jag senare hittade verket i ett antikvariat här i Falun kunde jag inte låta bli att köpa det. På semestern tog jag med det till sommarstugan för att läsa. Men efter att jag hade suttit i en trädgårdsstol några timmar en eftermiddag tog Margaretha hand om verket och gömde det. Hon sa att om jag fortsatte läsa skulle hela semestern gå utan att jag skulle vara kontaktbar.

Antagligen hade hon rätt (som vanligt). För när jag börjar läsa en intressant bok vill jag ”läsa färdigt”. Det finns personer som inte kan somna om de inte får ligga i sängen och läsa en kvart först. Sådan är inte jag. Om jag ligger i sängen och läser en stund så kommer jag nästa kväll inte ihåg var jag slutade utan får börja någonstans på måfå (ja, jag vet att man kan sätta ett märke men så disciplinerad är jag inte alltid). Det som händer är snarare att jag fortsätter att läsa till halv fyra på morgonen.

(En annan variant var när jag på mitten av 70-talet hade tagit med hem en SOU, dvs en statlig offentlig utredning, om den framtida vägplaneringen. Min dotter Susanna, som då var liten, ville ha sällskap vid sängkanten när hon skulle somna. Så jag lade mig på golvet och läste i boken för att hon skulle somna. Men jag somnade innan hon gjorde det. Det innebar att nästa kväll fick jag börja om från början i boken eftersom jag inte kom ihåg vad jag hade läst. Till slut tröttnade jag. Senare har jag ägnat många år åt vägplanering, såväl ekonomisk (när en väg ska byggas) som fysisk (var en väg ska byggas), det har, som jag själv tycker, gått bra utan att jag tog del av innehållet i boken).

När nu jag har gått i pension medan Margaretha fortfarande arbetar har jag ”egen tid” att disponera så jag har tagit fram boken igen. Det är Sten Lindroths Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget, två band om tillsammans 1150 sidor. Ologiskt nog började jag med det andra bandet, det som handlar om kopparhantering, dvs hur man bearbetar malmen så att den blir koppar efter det att malmen har tagits upp ur gruvan, och har nu hunnit läsa en del. En hel del har jag bara ”skummat igenom” så jag har fortfarande ganska diffusa begrepp om hur hela processen verkligen gick till men har ändå lyckats förstå att det handlade om ett antal olika steg med namn som jag har hört många gånger tidigare, men då inte vetat vad de innebar:

• Kallrostning där den sönderslagna malmen utomhus i en tresidig form lades ovanpå den ved som skulle antändas och därefter täcktes med ”malmsylta” eller grov sand. Veden tändes på och fick brinna 2 till 8 veckor varvid en stor del av svavlet gick upp i rök (det fanns väldigt mycket svavel i malmen).
• Nästa steg var sulubruket, där malmen tillsammans med träkol smältes i en ugn av sten där luft blåstes in med vattendrivna bälgar. Ugnen fylldes succesivt med träkol och material från kallrosten. Det som kom ut från sulubruket kallades skärsten, hit hade koncentrerats den koppar som malmen innehöll.
• Vändrosten bestod av ett antal, 8-9 stycken, tresidiga murade ”bås”, liknande kallrosten. I dessa lades ved i botten och därefter malmmaterialet som efter bränning flyttades till nästa bås. Hela bränningen kunde ta minst 5-6 veckor.
• Rostbruket innebar att materialet återigen smältes i en ugn med bälgar som blåste in luft, liksom i sulubruket. Sedan hade man råkopparn.

I vart och ett av dessa steg gällde det för den erfarne handhavaren att anpassa hanteringen till just den malmtyp som man hade att göra med vid varje tillfälle.

Hela den här processen fram till råkopparn tog 2-3 månader. Men inte heller då var man färdig. Sedan fraktades råkopparn vidare på pråmar över Runn med avlastning i Enbacka i Gustafs för att föras vidare, i ett tidigt skede till Säter, senare till Avesta för vidare bearbetning. Så långt har jag ännu inte hunnit läsa. Men jag antar att det för den fortsatta hanteringen krävdes mer kraft än vad som fanns tillgängligt genom de små vattendragen i Faluns närhet. I varje fall i Avesta lär det ha funnits tillräckligt med kraft genom Dalälvens försorg, hur den lilla Ljusterån kunde räcka till förstår inte jag.

Om jag har missuppfattat något så beror det nog inte bara på mig. Tydligen är det så att såväl historiker som nutida bergsmän är ganska osäkra på hur allt gick till.

Det allra mest märkliga är nog hur man genom praktiska övningar kunde komma fram till denna långa och invecklade process (som kunde se olika ut om det handlade om blötmalm eller hårdmalm och tydligen också se olika ut under olika århundraden). De visste ju ingenting om vad som verkligen hände i materialet, de visste inget om atomer och joner och liknande. Men ändå lyckades de.

Vill du veta mer om kopparframställningsproccessen? Är du ambitiös -Läs då boken. Är du lite mer bekväm - passa på att vid lämpligt tillfälle lyssna till Sven Olsson eller Örjan Hamrin. Båda kan säkerligen väldigt mycket. Dessutom är de väldigt duktiga på att berätta.

Måndag den 29 december 2008: Ankrace
Under helgen har vi haft besök av barn och barnbarn. När solen sken en eftermiddag tittade svärsonen ut genom fönstret, ut över ån där ankorna simmade. (Av någon anledning kallar vi fåglarna för ankor fast de i verkligheten är änder, gräsänder antar jag. Och en eller två knipor).

Han frågade varför alla ankor simmar åt samma håll. Ja, vad svarar man på det? Men det gör de ju. Antingen simmar de från Magsinsbron ner till Sankt Johanneskyrkan (Frälsningsarméns) eller också så simmar de tvärtemot. Och alla samtidigt åt samma håll.

Så beter ju inte vi människor oss. Vi rör oss åt olika håll. Men de kanske har mer flockinstinkt än vad vi har. Kanske det har att göra med att de även flyger i flock. Om jag har förtått det rätt blir det mindre luftmotstånd då, om de flyger tätt efter och snett bakom varandra, så att det blir en V-formation.

Sedan var vi även ute och matade ankorna med William, ett av barnbarnen. Vi gick bort till den lilla bryggan som finns alldeles nedanför Magasinsbron så att vi kom närmare dem när vi slängde i brödbitarna.

Det tog ett bra tag innan det hade samlats ett större antal ankor/änder hos oss, de simmade långsamt bort till oss. Kan det ha berott på att det var kallt och att de undermedvetet gjorde en kalkyl över hur stort energitillskott de skulle kunna inhämta genom att äta de brödbitar som vi slängde i - och konstaterade att om de flög så skulle de antagligen genom flygningen förbränna mer energi än de skulle få av oss? Vilket alltså skulle innebära ett negativt energitillskott.

För när det är varmare brukar det räcka med att vi går ut på balkongen för att vattna blommorna för att hela svärmen ska komma flygande.

Kan någon ornitolog berätta och förklara?

Söndag den 28 december 2008: Ladonien
När jag på nätet kontrolläste gårdagens blogg om Malteserorden (eller Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta som är den fullständiga korrekta benämningen) kom jag att tänka på att vi även inom Sveriges gränser har ett litet land, som anser sig helt självständigt – även om de är helt ensamma om att anse det, dvs det finns inget annat land som har erkänt detta land.

(Jag har tagit för vana att alltid kontrolläsa bloggtexten en sista gång när jag väl har lagt ut den på sidan, det är då, när man ser texten i sitt slutliga skick, som man kan upptäcka ytterligare fel, det kan gälla såväl sakfel, stavfel som radbrytningsfel).

Det land som jag tänker på är Ladonien (Ladonia på engelska), som ligger på Kullens (nej, det har inget med den nu nedrivna restaurangen i Falun att göra!) norra och branta strand mot Skälderviken, som utgör ett naturreservat.

Det hela är en skapelse av konstnären (och professorn) Lars Vilks, han som det senaste året även har uppmärksammats för att ha ritat en rondellhund, vars utseende av somliga ansågs som en skymf – men det lämnar jag åt sidan just nu.

År 1980 började Vilks att bygga ett konstverk som han döpte till Nimis nära vattenbrynet på Kullen. Han byggde det av diverse bräder och pinnar som han själv släpade ihop. (Enligt uppgift ska konstverket vara byggt av drivved - men det låter högst osannolikt att så mycket drivved har kunnat driva iland). Platsen han valde låg avlägset (ja, allting är ju relativt, jag vet inte om man verkligen kan säga att någon plats i Skåne ligger avlägset till, alla avstånd där nere är ju små) och otillgängligt till (ja, otillgängligt är det ju där vid Kullens branta sluttning).

Vad han egentligen från början hade för avsikt med bygget/konstverket är tydligen ganska oklart, det var någonting om en "mötesplats mellan teori och praktik".

Läget gjorde att han kunde hålla på att släpa dit material och spika i två år innan någon upptäckte tilltaget. Men 1982 reagerade länsstyrelsen i Malmöhus län (som det då fortfarande hette, numera är ju M och L län sammanslagna till  Skånes län) och meddelade att de hade definierat föremålet som en byggnad (som naturligtvis inte hade bygglov) och anmodade Vilks att omedelbart riva och ta bort det. Det var inledningen till en långvarig kamp mellan myndigheter och Vilks, jag tror att den pågår fortfarande.

Därefter har han kompletterat med två andra konstverk, Arx och Omfalos.

Området runt konstverken utropades 1996 till ett självständigt rike, Ladonien. Var och en som vill kan bli medborgare i landet (dubbelt medborgarskap accepteras, dvs man behöver inte avsäga sig sitt svenska medborgarskap). Vill man ha status som adlig utgår en avgift på 12 USD. Uppenbarligen är samtliga medborgare nomader som enbart besöker sitt hemland tillfälligt eftersom inga byggnader lämpliga för övernattning finns tillgängliga. Utöver (eller inkluderat) medborgarna besöks landet årligen av cirka 30000 personer.

Karta över Ladonien

Även om landet har egen flagga, nationalsång (tom två varav den av Vilks först skapade består av plumset när en sten kastas i havet utanför Ladoniens kust), frimärken,  valuta (örtug) och ett stort antal prominenta befattningshavare får man nog anse ”landet” mer som en konstnärlig aktivitet än som en riktig statsbildning, speciellt eftersom, som sagts, inget annat land (ännu) har erkänt Ladonien.

Läs mer om Ladonien på deras egen websida http://www.ladonia.net/index.html eller på Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Ladonia

Här kan du se en film som visar Nimis och dess omgivningar i Ladonien.

 

Här kan du se en promenad genom konstverket som kanske ger en batter bild av hur stort detta är I verkligheten.

 

Om du tänker besöka landet finns det en karta på Höganäs kommuns websida.

Ett stenkast från Ladonien ligger Rekekroken där Edvard Persson bodde under senare delen av sitt liv. Det är därför som jag har valt en Edvard Persson-låt som Dagens Nostalgilåt för idag. Nåja, "stenkast" är kanske att ta i, i varje fall när det gäller mitt eget stenkastande, det är ju cirka en mil. Men Ladon, den ormlika drake i den grekiska mytologin, som gett namn åt landet, kanske kunde kasta så långt.

Lördag den 27 december 2008: Malteserorden
Själv är jag fortfarande medlem i svenska kyrkan även om jag är en väldigt passiv medlem. Därmed är jag nog en väldigt typisk medlem. Tvivlande. Dvs det finns så mycket i Bibeln som är svårt att tro på. Fast det kanske jag inte behöver göra heller. Dvs tro. När man numera lyssnar på präster och till och med biskopar uppfattar jag det som att de menar att man inte behöver tro bokstavligen på det som står i Bibeln. De kan uttrycka det ungefär som att frågan om den obefläckade avelsen ska inte skymma det viktiga budskapet om Gud. Så är det kanske. Fast jag undrar om inte dessa präster för bara några hundra år sedan av kyrkan skulle ha betraktats som kättare?

Nu är det tydligen många som har gått ur kyrkan under senare år, i första hand av ekonomiska skäl, dvs för att slippa betala kyrkoskatten (Heter det skatt fortfarande? Eller medlemsavgift? Jag har inte kollat), ja jag antar att den första anledningen väl är att tron inte har varit så stark.

Men det är intressant att höra hur samma personer uppskattande uttalar sig om mycket fattigare länder där medborgarna frivilligt lägger ner stora summor på att underhålla sina kyrkor och motsvarigheter till dessa. Men själva inte är lika intresserade av att underhålla de kulturskatter som våra kyrkor utgör.

Hur man är resonerar är det svårt att låta bli att tänka på Bibeln och Jesus i dessa dagar, även om det nog numera verkar som om julen firas mindre till minne av Jesus födelse än som en hyllning till Mammon.

Med tanke på de rikedomar som, framför allt den katolska, kyrkan har samlat på sig är det kanske inte i praktiken så stor skillnad. Nej, nu var jag stygg och orättvis. Men visst har den katolska kyrkan under årtusendena även varit en viktig världslig makt. Och är det ju fortfarande genom att det som tidigare hette Kyrkostaten och omfattade stora delar av nuvarande Italien, fortfarande formellt existerar, även om det bara är som en enklav i Italien, ett kvarter i staden Rom.

Det finns tydligen ännu en ”statsbildning” som är en restbildning av en tidigare världslig makt, en makt som man kan tänka på när man ser filmerna om Arn, om Ivanhoe där Richard Leijonhjärta återvänder från ett av korstågen eller läser da Vinci-koden. Det jag tänker på är Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta (även något förenklat kallad Malteserorden) som uppenbarligen existerar (och erkänns av närmare ett hundra länder) utan att disponera något geografiskt område.

Ordens uppgift var från början att säkra och skydda tillgängligheten till den heliga staden Jerusalem för kristna pilgrimer. Nu har den tydligen enbart sociala uppgifter (även om man på nätet kan hitta konspirationsteorier om att det var de som låg bakom USA:s anfall på Sadam Hussein och Irak! Men på nätet kan man hitta mycket och mycket som är konstigt).

Så här skriver de själva på sin websida:

The Sovereign Order of Malta is a sovereign subject of international law, with its own constitution, passports, stamps, and public institutions. The 78th Grand Master, Fra' Andrew Bertie, was elected Head of the Order for life in 1988. The Order has diplomatic relations with 100 countries - many of which non-Catholic - and missions to major European countries, as well as to European and international organisations. The Order of Malta is neutral, impartial and non-political, which is why it can successfully act as a mediator between States.

Här är deras officiella websida, här websidan för deras skandinaviska association och här är Wikipedias beskrivning.

Malteserkorset

Ordens heraldiska vapen

För er som är intresserade av amatörradio kan nämnas att det i landet finns i varje fall en amatörradiostation (fast jag antar att den fysiskt finns någonstans i Italien eller Vatikanstaten?) med anropssignalen 1A4A (på motsvarande sätt som Falu Radioklubbs station har anropssignalen SK4AO), klicka här eller här.

Fredag den 26 december 2008: Julefrid och katastrof
Jodå, tomten kom på julafton. Och presenter till barnbarnen hade han med sig. Nu på annandagen råder julefrid i stugan. Barnbarnens föräldrar är ute på stan och handlar på rean, ett barn sover i vagnen utanför dörren, ett annat sitter vid köksbordet och leker med Play-do tillsammans med Margaretha. Och utanför fönstret lyser solen så vackert på den vita snön. Verkligen julefrid.

Men det går ändå inte att låta bli att minnas annandagen för fyra år sedan, då tsunamin drabbade ett antal länder runt Indiska Oceanen. Själva hade vi barn och svärson i Thailand och var naturligtvis oroliga. Som tur var för oss fick vi kontakt med dem innan vi hade förstått katastrofens verkliga omfattning. Det visade sig att de var i Bangkok när tsunamin inträffade, dvs långt från riskområdet.

Fast när de väl var hemma fick vi reda på att de mycket väl hade kunnat varit mitt i katastrofen. De hade varit i Kao Lak, dvs det allra mest drabbade området, tills någon dag före jul. De, precis som vi och så många andra thailandsresenärer, tycker mycket om thaimat. Men efter ett par veckor brukar längtan komma efter omväxling, dvs att åter äta europeisk mat. Någon hade berättat för dem att det på Koh Samui fanns en restaurang som hade så bra svenskt julbord. Så de bestämde sig för att åka dit före julafton – och var därmed helt utanför det område som drabbades, eftersom Koh Samui ligger inne i Siambukten, dvs inte alls vid den drabbade Andamanska havet. Dessutom hade de alltså på juldagen rest vidare till Bangkok.

När jag hör sådant blir jag så eftertänksam och börjar fundera över ödet. Hade det inte varit för julbordets skull hade de kanske varit kvar i Kao Lak och vad som då kunde ha hänt vill jag inte tänka på.

Det sägs ju att svenskarna aldrig tidigare har skänkt så mycket pengar vid någon insamling. En inte obetydlig roll i sammanhanget för viljan att ställa upp med medel var väl att bland annat ”vårt” Thailand drabbades.

När vi efter katastrofen har semestrat i dessa områden har vi konstaterat att det är svårt att upptäcka några kvarstående fysiska effekter av den. Det som syns, tex på Koh Jum, är några byar med nybyggda hus som enligt skyltar har finansierats av olika Rotaryklubbar. Samt skyltar som visar vilken väg man ska springa om en ny tsunami skulle inträffa. Skyltar som visar vägen till kullar eller till högre hus (tvåvångs) som  bedöms säkra. På Phuket och Koh Lanta har vi även sett torn med larmanordningar, tydligen en motsvarighet till vår ”Hesa Fredrik” som brukar testsignalera kl 1500 den första onsdagen i varje kvartal.

Jag hoppas att de inte ska behöva komma till användning.

 

Onsdag den 24 december 2008: God Jul!

Tisdag den 23 december 2008: Vad säger tomten?
Egentligen har jag bara ett krav på en svensk tomte. Han får ha riktig skägg eller lösskägg, mask eller inte, röd rock (helst) eller något annat. Det bryr jag mig inte om. Men han får inte säga som de amerikanska tomtarna "Ho Ho". Det låter så enfaldigt, och en så snäll person som tomten får inte vara enfaldig.

Han ska säga "God Jul i stugan. Finns det några snälla barn här?".

Måndag den 22 december 2008: Röster i radio
Alltsedan radions tillkomst har samma sak nog inträffat otaliga gånger. I radion har man hört en återkommande röst, vant sig vid den och undermedvetet ”gett” rösten en kropp eller i varje fall ett ansikte. Om man sedan vid något tillfälle får se människan bakom rösten blir det lätt en förvånad reaktion, vederbörande ser ju inte alls ut så som man har föreställt sig honom/henne.

Precis så reagerade jag när jag i fredags kväll såg ”På spåret” i TV. Många lördagsmorgnar har jag i P1 lyssnat till ”Rings så spelar vi” med Lisa Syrén. I min värld, baserat på hur rösten lät, hade jag föreställt mig henne som en kvinna i 35-årsåldern, med ett smalt ansikte, mörkt brunt hallångt hår. Fråga mig inte hur jag hade kommit fram till detta, jag har ingen aning och det har absolut inte varit någon medveten tankeverksamhet, hon hade bara blivit sådan när jag lyssnade till radioprogrammet.

När jag såg henne i TV reagerade jag inte först för namnet, dvs att det skulle vara samma person som jag har lyssnat på i radio. Sedan kom jag på att kvinnan i TV hette likadant som programledaren i radio – men det kunde ju inte vara hon. Jag tyckte inte ens att jag kände igen rösten. Inte förrän jag tittade ner på golvet eller blundade så att jag inte såg bilden i rutan så hörde jag att det var samma röst.

Det var alltså inte bara det att hon inte såg ut som hon ”borde” se ut, det var till och med så att så länge som jag såg hennes ”riktiga” ansikte så kände jag inte igen rösten!

Söndag den 21 december 2008: By the sea
Tydligen är det så att de flesta människor uppskattar att bo nära vatten. Det enklaste sättet att konstatera detta är att se på taxeringsvärden för fastigheter, vilka är högre nära vatten. Så mycket högre att man har funnit anledning att definiera sjötomt, strandtomt och utsikt över vatten. (Fast numera heter det tydligen ”0-75 m från strand med egen strand”, "0-75 m från strand utan egen strand” resp ”76-150 m strandnära”.

Vattnet kan består av hav, sjö, tjärn, damm, älv, å eller bäck, vi uppskattar allt bara det är vatten. När jag flyttade till Falun 1979 valde vi att bosätta oss i Källviken för närheten till sjön Runn. Visserligen kunde vi från Orrholmsvägen inte se en skymt av sjön, men vi kunde i varje fall på kvällen promenera ner till småbåtshamnen och ”klappa båten”. Eller cykla ner till badplatsen för ett snabbt dopp, tom innan man åkte till jobbet på morgonen.

Det som förvånade mig då var att Falun hade utnyttjat sina stränder så illa, dvs områden där det skulle kunna vara väldigt trevligt att bo, där var det i stället industrimark. Så småningom har jag förstått att detta delvis har sina naturliga orsaker, tex alla sågar som under 1800-talets andra hälft etablerade sig längst de då obebyggda stränderna (då låg de ganska långt från Falu stad). Att göra om ett gammalt industriområde till bostadsområde är kanske ganska svårt med tanke på föroreningar från industriepoken.

Ännu har jag dock inte förstått hur man kunde välja att använda den plana marken längs sjön ut mot Källviken till industriområde när det kunde ha blivit väldigt trevligt bostadsområde. I och med att det var ett område för nyexploatering, dvs tidigare inte bebyggt, hade det dessutom funnits stora möjligheter att längs sjön avsätta ett område för allmän plats, dvs någon sorts park.

Själv bor jag ju numera väldigt gynnat i en lägenhet dikt intill Faluån. Trots det anser jag att det är väldigt mycket mer klokt att avsätta en remsa mark mellan bebyggelsen och vattnet (i detta fall ån) för allmänheten, så som man har gjort mitt emot oss, dvs vid kvarteret Kopparplåten. Men ska man lyckas med det i ett tidigare bebyggt område förutsätter det nog att ett större område åtgärdas i ett sammanhang, så som skedde vid Kopparplåten.

Nu läser jag i tidningen att det finns planer på att bygga bostäder på en del av fd Stora Ensos område norr om Södra Mariegatan på västra sidan om Faluån. Det gladde mig att läsa det, jag har själv gått och hoppats på att det skulle kunna bli bostäder i en del av området, bland annat skulle det ”binda ihop” Stenslund-Herrhagen-Slätta med resten av staden på ett positivt sätt. Jag förutsätter verkligen att man då passar på att se till att det blir ett lagom stort utrymme för ”park”, dvs i första hand en gång- och cykelväg, längst ån. Vi har ju redan en väldigt uppskattad gång- och cykelväg på åns östra sida från Magasinsgatan upp till Kålgårn. Om utrymme för en gång- och cykelväg skapas längs ån på Stora Ensos område skulle en sammanhängande förbindelse även på västra sidan kunna uppnås ända in till Nybrogatan genom att även nyttja Bergsmansgränd.

Går det dessutom att åstadkomma byggnation för kontor eller annan verksam i den del av området som ligger närmast riksvägen skulle det vara positivt genom att tydliggöra för trafikanter på rv 50 att Falun inte bara består av slagg.

Lördag den 20 december 2008: Statist
I en annons läste jag att ett företag sökte statister till film- och TV-inspelningar. Ja, egentligen var det väl så att de sökte statister som de kunde förmedla till bolag som skulle göra inspelningarna, dvs det var ett rent förmedlingsföretag dit man kunde anmäla sig om man var intresserad av att statera.

När jag börjar att fundera så inser jag ju att det rimligen behövs en hel del statister i filmer. Folk som går på trottoaren samtidigt som skådespelaren ”råkar ju” inte bara finnas där just vid inspelningen. Fast visst finns det filmer och TV-serier där antalet statister är minimalt. I ”Svensson, Svensson” tror jag inte att jag har sett en enda statist. Men det går ju bra när all handling är förlagd till familjen Svenssons vardagsrum, kök och sängkammare. Om handlingen tilldra sig utomhus i offentlig miljö skulle det se konstigt ut om inga andra än skådespelarnas karaktärer fanns med i bilden.

Ibland måste det rimligen engageras massor av statister. Jag tänker till exempel på slutscenen i den av Crocodile Dundee-filmerna som tilldrar sig i New York och där en hel tunnelbanestation är fylld av folk som uppenbarligen inte bara ”råkar” finnas där. Fast numera kanske man kan fixa sådant i datorn?

Själv har jag aldrig varit med vid någon inspelning men min moster Majken Brattmark i Malmö har varit med. Hon fyller nittio till våren men är fortfarande lika pigg och stilig (även om hon har svårare att gå numera). Hela sitt yrkesverksamma liv har hon arbetat inom modebranschen och långt efter pensionen har hon fortsatt som professionell mannekäng. Det var kanske det som fick henne att ta tillfället i akt när det dök upp möjlighet att medverka som statist vid inspelningar.

Sköter man sig bra kan man tydligen även avancera från att räknas som statist till skådespelare som hon gjorde i kortfilmen Herr Pendel - regnet

Av henne har jag förstått att staterandet ger

• en intressant inblick i hur det går till att spela in filmer och TV-program
• lång väntan mellan tagningar med risk för kyla och blåst när det är inspelning utomhus (vilket det oftast är när det ska vara statister med)
• enbart en liten ekonomisk ersättning.

Kanske skulle det vara trevligt att pröva på någon gång. Men en förutsättning är nog att man bor på lämplig ort, Stockholm-Göteborg-Malmö där väl det mesta filmas.

Trollhättan borde också vara väldigt lämpligt, där filmas ju många filmer numera. Själv har jag jobbat några månader efter ”lumpen” i det som numera är filmateljéer – fast på den tiden hette det Nydqvist och Holm AB och vi som arbetade där tillverkade inte film utan lok. Min egen del i arbetet bestod i att bocka en del olika plåtar och att stansa hål i andra plåtar. Det var ett väldigt nyttigt arbete – det stimulerade mig att fortsätta att studera. Dessutom hade jag som arbetskamrat Olle Skofteby-Bengtsson. När han tog tag i en så satt man som i ett skruvstäd.

Bor man i Falun ligger man nog ganska dåligt till för en statistroll.

Fredag den 19 december 2008: Håll tummarna!
Idag är det plusgrader igen och snön töar för fullt. Vi har ju haft vitt och fint på marken ett tag nu, det skulle vara så trevligt om det finge vara vitt även under julen. Det tror jag att vi alla är överens om - fast det hjälper ju inte att vi är överens.

Men när jag såg på värderleksrapporten i går kväll så fanns det tydligen visst hopp om att det ska bli kallare och lite snö.

Så håll tummarna!

Torsdag den 18 december 2008: Sjusovare
Tänk så roligt det är att lära sig något nytt. Det har jag gjort nu, lärt mig något. Tyvärr är det så att jag väldigt fort glömmer bort det som jag har lärt mig. Det är inget som har kommit med åldern, även i skolan hade jag svårt att komma ihåg det som jag borde komma ihåg.

Under hösten har jag deltagit i en studiecirkel i engelsk konversation. Två timmar i veckan med start klockan 0900. Naturligtvis hade deltagarna olika uppfattning om vid vilken tid det var bäst att börja, 8, 9 eller 10. En person ville gärna starta kl 10 eftersom hon sov länge på morgnarna.

Själv har jag alltid varit morgontrött. Och fått ha dåligt samvete för det. För det är ju så att även om vi morgontrötta uträttar lika mycket som de morgonpigga under hela dygnet, till exempel genom att arbeta längre på kvällen, så har det alltid ansetts ”bättre” och ”finare” att vara morgonpigg. Det finns ett flertal ordstäv som bekräftar att det anses mer ”moraliskt högtstående” att vara morgonpigg. Morgonstund har guld i mun och Om kvällen blir den late flitig.

När jag nu hörde henne berätta om att hon ville sova länge på morgonen kunde jag inte låta bli att stötta henne genom det visdomsord som har fått hålla mig uppe: Morgontrötthet är bara ett tecken på att man fortfarande är ung i sinnet, gamla människor vaknar tidigt på morgonen!” Det uppskattade hon.

Vi som är trötta på morgonen kallas ju ofta nedlåtande för sjusovare. Jag trodde nog som många andra att det betecknade att vi sov ända till klockan sju. Men idag fick jag lära mig av DN:s förnämliga kolumn Språkfrågan , skriven av Catharina Grünbaum vad uttrycket sjusovare egentligen kommer av. Så här skriver hon:

En sjusovare är en person som sover länge på morgonen. Sju har inte, som man kunde tro, med klockslaget sju att göra, även om den som förr i tiden sov fram till det betraktades som en sömntuta. Så länge man kunde ta vara på dagsljuset måste man göra det, vare sig det handlade om att tälja räfspinnar på gårdarna eller pränta på pergament i klostrens skrivsalar.

Men en äkta sjusovare sover längre än så. Sjusovare var den sammanfattande benämningen på sju fromma män som under den romerske kejsaren Decius förföljelser av kristna år 251 mirakulöst föll i sömn och inte vaknade förrän två hundra år senare, när faran var över. De kallades de sju sovarna eller sju sovare, vilket blev sedan blev sjusovarna.

Där ser man. Så länge sover inte jag. Men jag har ju inte heller blivit inmurad i en grotta, som de ursprungliga sjusovarna tydligen blev.

 

Onsdag den 17 december 2008: Modemedvetenhet
I går den 16 december var det sista dagen för att skicka julkort enligt Posten, i varje fall om man vill att de ska komma fram före jul. Och det brukar man ju vilja. Egentligen tycker jag att det är lite ”onödigt” eller ”fånigt” att skicka julkort numera. Men eftersom Margaretha tycker annorlunda så skickar vi julkort.

När vi i förra veckan gick ut på stan för att inhandla lämpligt antal julkort hade vi redan fått två stycken. Jag noterade att båda dessa var kvadratiska, det vanliga tidigare har varit att de har varit rektangulärt avlånga, antingen i stående eller liggande format. När vi kom till kortaffären kunde jag konstatera att de hade en massa olika kort i just kvadratiskt format. Så jag insåg att årets julkortsmode är att korten ska vara kvadratiska. Vi köpte sådana kvadratiska mode-kort – trots att jag normalt inte alls brukar bry mig om modet.

Fast ”inte bry sig om” kanske inte är rätta uttrycket för mitt förhållande till modet. Det är nog snarare så att jag inte brukar uppfatta att något är modern förrän det börjar bli omodernt igen!

Någon gång på 80-talet noterade jag att en arbetskamrat hade skaffat en ny kavaj, jag tyckte att den var alldeles för stor för honom och därför inte alls klädde honom. När jag så småningom påtalade detta för en annan arbetskamrat fick jag förklarat för mig att sådant var modet just då. Efter det började jag titta även på andra mäns kavajer och insåg att det nog var så, de som kunde betraktas som modemedvetna hade sådana kavajer. Fast de var nog ändå i minoritet, jag antar att det var många mer än jag som inte uppfattade modets växlingar och ”hängde med”. Där tror jag att kvinnor är mycket mer alerta.

Om jag är omedveten om modets växlingar så är jag inte omedveten men negativ till modekläder som bär ”kändisars” namn. Jag försöker att undvika dem så gott jag kan. En gång hade jag köpt ett par nya skor och fick på en kafferast en kommentar om att jag hade nya och snygga skor. (Det var naturligtvis en tjej/kvinna som noterade det, mina manliga arbetskamrater hade nog inte sett det. Och hade de sett det så tyckte de nog inte att det något att kommentera).

Jag var då tvungen att erkänna hur jag hade resonerat. Efter att ha provat ett antal olika skor hittade jag ett par som var snygga, sköna (dvs passade mina fötter bra) och till rimligt pris. Det enda negativa, ur min synpunkt sett, var att det stod ”Björn Borg” på skorna. Jag har ju inget emot Björn Borg, en väldigt duktig tennisspelare var han – men jag hade svårt att tänka mig att han på något sätt skulle ha varit delaktig i tillkomsten av dessa skor. Så det bar mig emot att köpa skor med hans namn på. Men till slut insåg jag att när jag nu hade hittat sköna, snygga skor till vettigt pris så skulle det vara ganska fånigt att avstå från dem (och köpa ett par andra som jag tyckte sämre om) för att det stod ”Björn Borg” på dem. Det skulle vara att driva en princip in absurdum. Så jag köpte.

Men visst var han en fantastisk tennisspelare, Björn Borg. Se här mot John McEnroe 1980:

 

 

Tisdag den 16 december 2008: Getaway in Falun
Ibland kan man i kvällspressen läsa om illegala biltävlingar mellan Stockholm och Malmö där deltagarna i snabba sportbilar kör på allmän väg, som inte är avstängd för annan trafik, och därmed utsätter vanliga trafikanter för fara.

Det talas också om sk Getaway där man på natten kör i våldsam fart genom centrala Stockholm, filmar färden och lägger ut på nätet - antagligen för att imponera på någon. På vem förstår jag inte, dåligt omdöme brukar i varje fall inte imponera på mig.

Därför blir jag glad när jag ser att det i Falun finns ungdomar som inser att man med humorns hjälp kan nå längre och få mer uppskattning och som vågar att med en blinkning i ögonvrån använda självironin. BRAVO, säger jag!

Se själva här (klicka på pilen):

 

Måndag den 15 december: Betala 1 vecka & få 1 vecka gratis
Som kanske har framgått av flera tidigare bloggtillfällen har jag en tendens att så här års längta till varma öar med ljumt hav och klart solsken (fast just nu är det ganska fint här hemma också med vit snö på marken).

Det kom e-post från en resebyrå som har specialiserat sig på Söderhavet. De skrev så här:

Hotellkedjan Pearl Resorts upprepar sin succé från förra året. Betala minst fem nätter (eller fler) på Pearl Moorea, Bora Bora eller Tahaa och få lika många hotellnätter gratis på Tikehau, Manihi, Raiatea eller Marquesasöarna. De fria nätterna kan fördelas mellan flera av hotellen. Aldrig har det varit billigare med en lyxsemester på Tahiti! 

Det lär ju inte så dumt. Även om det är långt att resa dit.

Fast när jag sedan läste vidare kom jag till prisuppgifterna för de nätter som man skulle betala. Det billigaste var ”från 2090 kr/natt”, det dyraste ”från 3685 kr/natt". Och per person. Dvs det allra billigaste rummet kostade 4180 kr/natt.

Jag gissar att de som är beredda att betala de priserna inte bryr sig så mycket om att de får fem nätter gratis.

Antagligen är dessa hotell mycket lyxigare än den bungalow på till exempel Koh Jum, som vi har hyrt några gånger. Den kostar 700 Baath, dvs 140 kr. Och då är det inte per person utan per bungalow. Och en väldigt fin bungalow, även om det inte finns AC. Och vi måste gå 20-100 m från bungalowen för att komma till vattnet (avståndet varierar beroende på vilken bungalow och om det är hög- eller lågvatten).

Det innebär att för samma kostnad som för en natt på Moorea Pearl Resort skulle vi kunna bo en månad på Koh Jum. Och om vi skulle boka in oss en månad skulle dygnspriset för bungalowen säkert sjunka till högst 500 Baath, så i praktiken skulle vi kunna bo ännu längre.

Som jag förstod det var det de lyxigaste bungalowerna som det handlade om, dvs sådana som står på stolpar i det grunda vattnet utanför strandkanten. Så här ser det ut enligt deras websida:

På sidan med länkar, eller här, kan du faktiskt se hur vädret på just det stället är just nu.

Jag tror att Margaretha och jag nog passar in bättre i miljön på Koh Jum än på Bora Bora…antagligen skulle vi känna oss bortkomna på den senare ön.

Tacoma Narrows Bridge
När jag funderade över vad som hade hänt denna dag i historien, som jag skulle kunna kommentera i rutan om den 15 december på Startsidan, såg jag att en bro i USA hade rasat och en massa människor omkommit. Det fick mig att tänka på en helt annat bro som på ett spektakulärt sätt rasade, men som förvarnade i god tid så att ingen människa blev skadad - dock omkom en hund, som inte vågade kliva ur en bil som övergavs mitt på bron.

Det var Tacoma Narrows Bridge, också i USA. Den öppnades för trafik den 1 juli 1940 och kollapsade mindre än ett halvår senare, den 7 november samma år. Det berodde inte på att den blev påseglad (som Tjörnbron) eller på att för tunga lastbilar körde över utan att blåsten påverkade hängbron på ett sätt som ingen hade förutsett. Här kan du se hur det gick till:

 

Vinden vid tillfället kan karaktäriseras som "hård kuling", dvs mellan "styv kuling" och "halv storm", det blåste alltså rejält men inget som på något sätt var exeptionellt eller ovanligt.

Brons kollaps initierade naturligtvis ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete för att förstå hur vindkrafter kan påverka en hängbro. Så om du ska åka över Höga-Kusten-bron i Ångermanland behöver du inte vara orolig.

 

Söndag den 14 december 2008: Bad & toalettpapper
Det kom ett reklamerbjudande från ICA. Ett av erbjudandena avsåg ”Bad & toalettpapper”. Det var ju bra, toalettpapper har man ju alltid användning för.

Men så började jag att fundera. ”Bad & toalettpapper”. Vad toalettpapper är vet jag ju, det använder jag varje dag för att torka mig i rumpan med. Men vad avser ”Bad”? Att använda papper när man badar brukar inte jag göra, det skulle bli en gegga i badkaret bara. Och inte tror jag att det är någon som efter badet torkar kroppen med papper, då är en skön och mjuk badhanduk mycket mer behaglig och lämplig.

Det lät alltså förbryllande.

Så jag började att fundera. Allting kommer ju numera från Amerika. Och om jag har förstått det rätt (mina erfarenheter är dock endast grundade på amerikanska filmer) är amerikanarna så pryda att de inte kan säga att de ska gå på toaletten. De säger tydligen att de ska gå till badrummet. I filmer hör man folk fråga efter ”Where is the bathroom” när de behöver gå på toa.

(Fast när det gäller prydhet så ska väl vi svenskar inte yvas för mycket. Ordet ”toalett” är väl också ett ersättningsord för att vi inte ville säga vart vi skulle gå. I Nordisk Familjebok, 1800-talsupplagan, beskrivs ordet så här.)

Kan det vara så att man därför på engelska använder uttrycket ”Bath and toilet paper”? Där ”bath paper” avser att man kan torka sig i rumpan med det och där  ”toilet paper” antagligen kanske syftar på att papperet är så mjukt och skönt att det även kan användas när kvinnorna på kvällen ska göra rent ansiktet från make-up? Och att någon svensk har översatt ”rakt upp och ner” med ”Bad & toalettpapper” utan att bry sig om att uttrycket får en helt annan betydelse på svenska?

Ja, detta var mitt försök till förklaring. Men jag vet ju inte alls om det är rätt, jag kan ju ha resonerat helt fel. Det kanske menas något helt annat.

Kan någon förklara?

(I ovanstående resonemang har jag förutsatt att "Bad och toalettpapper" ska uttolkas "papper som är lämpat för bad och toalett". Fast egentligen borde det ju då ha varit ett bindestreck efter "Bad", alltså "Bad- och toalettpapper". Rent formellt skulle man av den nuvarande texten kunna tro att paketet, förutom toalettpapper, innehåller ett "bad". Att "bad" skulle betyda "badkar" låter helt orimligt. Möjligen skulle "bad" kunna innebära att i paketet fanns en biljett som berättigar till ett bad i en simhall eller liknande. Jag har bortsett från den möjligheten, den låter alltför osannolik.)

Lördag den 13 december 2008: Kaffegök
Som jag har berättat några gånger har vi i ett par månader haft en gratisprenumeration på Dagens Nyheter. Den är väldigt tjock men jag har lärt mig att läsvärdet av en tidning inte alltid står i proportion till mängden papper. Så därför tror jag att det tar lika lång tid för mig att läsa DN som Falu-Kuriren. Kanske är det inte riktigt sant. Det finns ju en del långa och intressanta artiklar i DN, bland annat på det kulturella området. Det är inte alltid som jag läser dem.

Men visst står det en hel del. För några dagar sedan skrev jag om att jag hade hittat en artikel om IKEA och renkorv, och en återkommande spalt om språkfrågor. Nyss hittade jag en liten notis om kaffegök, sk ”10-öres”. Kaffegök har inte precis tillhört mina favoriter, jag kan bara påminna mig en enda gång som jag har druckit kaffegök, det var en gång i början av 90-talet när jag på semestern åkte och hälsade på en gammal arbetskamrat i Kaunisvaara i Tornedalen. Då fick jag nog en kaffegök, om jag kommer ihåg rätt.

Men jag har ibland pratat om ”10-öres” som handlar om hur mycket brännvin respektive kaffe det ska vara i koppen. Enligt historien lägger man en tioöring i botten av koppen, slår på kaffe till dess att man inte ser tioöringen, sedan slår man på brännvin till dess att kaffet har blivit så utspätt att man ser tioöringen igen. Det hade tydligen stått en artikel om detta i DN för Karl Krook, civ ing i kemi, skriver i en insändare:

”Myntet kommer inte att synas för att man slår på mer brännvin, om man inte slår på så mycket att man spolar ut kaffet, vilket väl vore synd om de dyrbara brännvinsdropparna. Detta säger Lambert-Beers lag. Visserligen blir kaffet spätt, men samtidigt ökar siktdjupet. Mängden kaffepartiklar som skymmer 10-öringen blir oförändrat.”

Det låter ju rimligt och logiskt trots att jag aldrig tänkt så själv. Under förutsättning av att det är en ganska ”normal” kopp med någotsånär raka väggar. Det finns ju en del koppar, särskilt av sk ”finporslin” som kvinnor brukar tycka om att duka med till fest, som är smala i botten och vida upptill (nästan som ett coctailglas) (och som därmed är väldigt besvärliga att hålla i och dricka ut, jag blir rädd för att jag ska skvimpa ur kaffe på den fina duken). I dessa borde det kanske kunna gå att få syn på 10-öringen igen eftersom kaffepartiklarna sprids ut över en större yta. Det kanske borde vara dags för lite experiment i koppar med olika ”vägglutningar”?

Är det någon som åtar sig att ägna julen åt att undersöka detta? Välkommen med redovisning av resultatet!

Här är ett recept på ”Klassisk kaffegök” (dock ingen 10-öres). Här är ett annat.

 

Fredag den 12 december 2008: Jazz-tur!
Ibland ska man ha tur. Det hade vi i går kväll.

I höstas köpte Margaretha ett häfte med ”matkuponger”. Det var en liten bok med silvrigt omslag, som såldes av idrottsföreningar och skolklasser etc för att de skulle tjäna en slant, och innehöll rabattkuponger på restauranger mm i Falun/Borlänge-området. Innebörden av kupongerna var att man fick äta två för priset av en (exklusive dricka).

Vi har nyttjat häftet några gånger under hösten. I går kväll när Margaretha frågade mig vad jag tyckte att vi skulle ha till kvällsmat kunde jag inte komma på något speciellt. Så jag gick och hämtade det silvriga häftet, rev ut en kupong från Mariannes restaurang och visade henne. Det tyckte hon var ett bra förslag eftersom hon aldrig hade varit där, trots att vi går förbi stället nästan varje dag.

Vi kom dit strax före sju och blev förvånade över att det var så mycket folk. När vi tidigare har varit och ätit i Harrys pub på motsvarande sätt, har det varit ganska glest med folk vid denna tidiga tidpunkt. En del bord var undanflyttade för att bereda plats för rader av stolar.

Det visade sig att vi av en ren slump hade råkat komma samma kväll som Falu Jazzklubb hade konsert där. Och att det denna gång var en spelning av Dalarnas Ungdoms Big Band. Tala om att ha tur!

Vi fick lyssna till skön musik framförd av ett tjugotal ungdomar från större delen av Dalarna. Vi tyckte att det lät jättefint och det tyckte tydligen recencenten i FK också.

Det som slog mig var den märkliga ålderssammansättningen hos publiken. Dels tonåringar i samma ålder som DUBB:s musikanter, dels folk i min ålder, dvs 60+. Jag hittade en enda i åldern mittemellan – och han visade sig vara musiklärare som hade några av sina elever med i orkestern. Jag har varit medveten om att jazz numera är en musikform för ”gubbar” men här finns tydligen förhoppningar om en föryngring.

Och maten var god också!

Sedan promenerade vi ett par kvarter hem, det är skönt att bo centralt.

Torsdag den 11 december 2008: Nyheter
Vi överöses dagligen av nyheter från jorden alla hörn. För att inte säga stundligen. En gång i timmen får vi nyheter i radion, det märks särskilt när man är ute på en längre bilresa och lyssnar på radion för att få lite tidsfördriv.

Jag tänkte på det när Margaretha kom hem från jobbet och berättade om en arbetskamrat som hade varit i Phuket i Thailand samtidigt som det hade varit stora demonstrationer i Bangkok och flygplatsen hade varit stängd för all trafik i en vecka. Han hade inte vetat någonting om vad som hände i Bangkok. Jo, han hade fått SMS och telefonsamtal från bekanta hemma i Sverige som förklarade att det var kalabalik i Bangkok. Men annars ingenting.

Och det kan jag förstå. Jag känner igen det från när vi själva har varit på semester. I varje fall om man bor så att man inte har internationell kabel-TV på rummet. Eller går in på ett Internet-kafé och läser Falu-Kuriren.

Det som jag funderar över är egentligen inte att de inget visste om vad som hände i Bangkok. Utan i stället allt som vi vet som sitter här hemma i vår soffa. Vi överöses med nyheter som har inträffat på olika platser på jorden. Och framför allt om negativa nyheter, katastrofer av olika slag. Min fråga är om vi verkligen har ”behov” av att få alla dessa katastrofer itutade i oss varenda dag. Katastrofer har ju alltid inträffat utan att vi har behövt få reda på allt om dem.

Javisst, det är en annan värld som vi lever i idag, en globaliserad värld. Om vi inte får reda på vad som har hänt kan vi inte reagera för att hjälpa dem som drabbas. Dvs vi skulle inte ringa in till den där galan på TV och skänka ett litet belopp. Men erkänn: För de allra flesta av oss är det nog ändå så att vi matas med så mycket elände att vi blir avtrubbade. Vi reagerar inte längre på det sätt som katastrofen egentligen borde motivera.

Borde massmedia minska sin rapportering från alla konstiga håll på jorden? Det är nog en meningslös fråga att ställa, medierapportering är sannolikt en irreversibel process, har man börjat med den här typen av rapportering går det nog inte att sluta. Dessutom tävlar ju de olika kanalerna i TV (liksom tidningarna) om att vara ”först” och ”ha mest” om alla katastrofer.

Onsdag den 10 december 2008 kl 2300: Nobelfest
Hela kvällen har jag tittat på Nobelfesten i TV. Det var trevligt. Nu har gästerna begett sig en trappa upp till Gyllene salen för att dansa.

Jag hade hoppats på att Larz-Kristerz skulle svara för dansmusiken, det hade väl varit något det. Men ack så besviken jag blev!

Onsdag den 10 december 2008: Bilden ljuger inte
Så sa man förr i tiden. Och nog har jag varit medveten om att det numera går att ”bättra på” bilderna ganska rejält, dvs att retuschera porträtt så att personerna ser vackrare ut än i verkligheten.

Jag har också varit medveten om att man alltid har kunnat "ljuga" med bilder helt enkelt genom att arrangera en bild så att betraktaren får intrycket att något hänt som inte har hänt - eller i varje fall inte har hänt just så. Ett bra exempel på detta är väl den välkända bilden när de amerikanska trupperna reste flaggan på ön Iwo Jima i Stilla Havet. Så här såg bilden ut "när det hände":

Men det var tydligen inte "häftigt nog" eller "patriotiskt nog" så man gjorde senare om det hela och då blev det så här:

Här är samma bild senare som affisch för nästa krigsobligationslån respektive som frimärke:

            

Du kan läsa mer om flaggresningen och om Iwo Jima här. (För övrigt är det väl ofta så att man har hört olika geografiska namn - men har egentligen väldigt diffusa begrepp om var platsen ligger. Här ligger Iwo Jima! Och om du tycker att det är svårt att exakt veta hur namnet ska uttalas så kan du här konstatera att det är fler än du som har problem med det.)

Men det var inte förrän för något år sedan som jag förstod att numera går det verkligen att ljuga med bilder hur som helst.

Jag hade i datorn skannat in en massa bilder från min egen barndom och tidigare, bilder som jag hade övertagit efter min far. Många av dem hade farit ganska illa med tiden, i första hand diabilderna. Färgerna hade förändrats, det var ganska mycket prickar av damm innanför glasskivorna. Därför anmälde jag mig till en kurs i Photoshop som gavs av Högskolan i Jönköping. Hela kursen gavs på Internet och var, så långt som jag deltog i den, verkligen pedagogisk och bra.

Photoshop är alltså ”standardprogrammet” för bildbehandling av digitala bilder, och kursen gick alltså ut på att lära sig använda detta program.

Nu fullföljde jag inte kursen, jag insåg att det var väldigt mycket att lära sig och att varje bild som skulle ”bättras på” skulle komma att ta avsevärd tid. Med tanke på hur många bilder som jag hade skulle det bli ett oöverstigligt arbete, jag skulle aldrig bli färdig. De ”nya” bilder som jag själv numera tar med digitalkamera tycker jag är så bra att de inte behöver ytterligare förbättring. Ja, det kanske låter skrytsamt. Vad jag menar är att de bilder som jag tar, de tar jag inte för att de ska vara ”konstnärliga” eller publiceras för allmänheten på något sätt, utan mest för eget behov och för att få trevliga bilder på barnbarnen och som dokumentation av semestern (så som de flesta amatörer väl fotograferar).

Så långt som jag följde kursen var den alltså väldigt bra upplagd där man fick lära sig innebörden av de olika kommandona i programmet. Jag köpte även en bok ”Photoshop för digitalfotografer”, den var upplagd på ett helt annat sätt. Varje kapitel behandlade en sorts ”åtgärd”, dvs sätt att lösa olika problem i den ursprungliga bilden. Och då handlade det inte om att fotografen hade varit ”dålig” när han tog kortet, det handlade om att förändra motivet. Till exempel:

• Förändring av färger i kortet
• Ta bort oönskade objekt (till exempel ta bort en bil som står på gatan)
• Ta bort ”kärlekshandtag” (där kärlekshandtag är en vackrare benämning på bilringar i midjan)
• Ta bort bakgrunden (till exempel vid ett porträtt)
• Sammanfoga bilder så att de ser ut som en

Här är ett exempel ur boken:

Om du inte blivit avskräckt av mina avbrutna studier kan du gå till den här sidan, företaget Moderskeppet drivs av samme lärare som gav kursen på Högskolan.

Tisdag den 9 december 2008: Internet är gratis
Ja, så har vi sett det från början. Och det har liksom varit en av fördelarna med Internet. Då bortser vi naturligtvis från att vi måste ha tillgång till en dator (som ju inte är gratis) och en uppkoppling till nätet (som ju inte heller är gratis) – men sedan har vi varit vana att det är gratis.

När dagstidningarna började lägga ut (större delen) av sina vanliga papperstidningar på nätet var det kanske en del som undrade ”hur ska detta gå, om folk börjar läsa gratis på nätet, vem kommer då att köpa tidningen i pappersformat?”. Bland annat jag. Och uppenbarligen fanns och finns det en del tidningsutgivare som fortfarande resonerar så eftersom de inte lägger ut sina tidningar eller också förser de dem med lösenord som tilldelas dem som prenumererar på papperstidningen.

Själv prenumererar jag fortfarande på Falu-Kuriren, jag tycker att det är så skönt att kunna sätta mig i soffan på morgonen och bläddra i den. Trots att den redan finns ”i min dator” när jag vaknar.

Kvällstidningar (som ju numera kommer ut på morgonen) däremot läser jag enbart på nätet, jag köper aldrig papperstidningarna. Fast jag köpte inte kvällstidningarna innan heller så för deras intäkter blir det ingen skillnad. Varför jag inte har köpt kvällstidningar har jag ingen bra förklaring till, jag har väl som de flesta andra lärt mig att det egentligen står väldigt lite i dem. Och det som står inte är värt så mycket. Dessutom blir jag oftast ”avskräckt” av deras löpsedlar. Med det menar jag att jag ofta tycker att löpsedlarna är så larviga och genomskinliga att jag skulle känna mig generad av att köpa tidningen med den löpsedeln även om jag egentligen hade tänkt köpa den. De avskräcker mer från köp än att locka till köp.

På nätet tittar jag dock ibland på dem. Vilket ju kan anses vara lite ologiskt av mig. Innehållet blir ju inte bättre av att det ligger på nätet i stället för att stå i papperstidningen. Men jag känner mig inte ”lurad” när jag gratis läser på nätet som jag skulle ha gjort om jag betalt en tia för papperstidningen. I första hand är det Aftonbladet som jag då läser. Men det där med gratis börjar bli alltmer uppluckrat eftersom mer och mer av artiklarna klassificeras som ”PLUS”-material som man måste betala för om man vill läsa det. Ofta står det en rubrik och några rader bara, som gör att man ska bli intresserad av artikeln. Och sedan en hänvisning till ”PLUS”. Nu är i och för sig kostnaden för att ta del av ”PLUS”-materialet inte speciellt högt – men det är väldigt mycket högre än ”gratis”.

Något ”omoraliskt” eller på annat sätt felaktigt kan jag förstås inte hitta i Aftonbladets handlande. Det är klart att de vill och måste få betalt för vad de producerar.

Idag läste jag en liten notis i Dagens Nyheter (pappersupplagan) om att det i England (eller Stor-Britannien kanske man ska säga för att inte irritera någon walesare eller skotte) höjdes röster mot att IKEA sålde renkorv i sina varuhus. Man refererade till en artikel i tidningen The Independent. Så jag gick in på nätet på The Independents webbsida och läste artikeln i original. Det handlade om att man ansåg att samernas sätt att driva renar med hjälp av helikoptrar, snöskotrar och motorcyklar var djurplågeri.

För att skriva ut sidan klickade jag på ”Print article” på sidan, det brukar ju ofta finnas sådana ”knappar” även på svenska tidningssidor på nätet. Klickar man på dem kommer man till en utskriftsvänlig version av sidan där man renodlar själva artikeln.

Här kom jag till en sida där jag kunde välja mellan ett antal olika utskriftsalternativ:

• Instant Desktop Copies. Make copies on your printer or copier--on the honour system. Use this option if you need more than 5 copies or don't want ads.
• Customised Reprints.  Order professional reprints customized to your specifications. A reprint specialist will contact you after receiving your request.
• Free Print. Make free copies on your printer or copier on the honour system. These copies include ads. Print up to 5 copies.
• Custom Print Solutions. Turnkey solutions in the form of targeted print magazines or newsletters. Impactful and customised!

Det innebar alltså att jag kunde skriva ut upp till fem kopior gratis. Men ville jag skriva ut fler eller inte ha med annonser så skulle jag få betala. Vi får se hur länge det dröjer innan liknade kommer även på svenska sidor.

Fast från ursprungssidan kunde jag ju skriva ut hur många exemplar som jag ville. Men det kanske finns någon lagstiftning (i Sveriges respektive Stor-Britannien) om att man inte får skriva ut hur många sidor som helst. Eller rättare sagt, det kanske finns lagstiftning om att man får skriva ut för eget behov men inte för att använda på ”annat sätt” (som det ju rimligen handlar om när man vill ha fler än fem ex).

Är du intresserad av att läsa utländska tidningar, för att ta del av vad som händer i världen eller bättra på språkkunskaper, finns det adresser till en hel del sådana på denna sida.

Måndag den 8 december 2008: Språkfrågor
Det är många som tycker att det är viktigt att vårda sitt språk. Och att det är intressant att förstå sitt språk, dvs att inte bara ”säga rätt” utan att även veta varför det är ”rätt”.

Själv tillhör jag dem. I yngre dagar innebar det att jag kunde bli irriterad över att folk ”sa fel”. Numera är jag mer accepterande. Delvis kan Fredrik Lindström ta åt sig äran av att ha påverkat mig till detta. Språket är ju till för att vi människor ska kunna förmedla tankar till varandra, formen är ju sekundär. Om lyssnaren/läsaren förstår vad talaren/skrivaren menar så är ju det viktigaste uppnått. (Dessutom har jag insett att mina egna språkkunskaper kanske inte alltid är så mycket att yvas över, dvs jag har inte alltid ”rätt”.)

Sedan har jag även insett att det finns inget som är ”rätt”. Det finns ingen ”domstol” (till exempel Svenska Akademin) som bestämmer hur man ska prata och skriva. Språket förändras hela tiden och det som talas i Sverige, det är det som är svenska.

Det innebär inte att jag inte bryr mig om hur man pratar eller skriver. Att ord och uttryck är väl definierade (och att vi alla känner definitionen) gör att vi får ett rikare språk, dvs bättre möjligheter att till lyssnaren/läsaren förmedla våra tankar. Att vi har en kontinuitet i språket gör att vi kan förstå vad som skrevs för hundra år sedan. Om vi dessutom förstår varför språket har utvecklats på det sätt som det har gjort, det vill säga vi känner ordens historiska utveckling och hur de har kommit att bli sådana som de är, ja då ger det oss glädje och säkerhet när vi använder dem.

Så även om jag numera försöker att inte sucka eller gnälla över ”felaktigt” språk läser jag med intresse och glädje artiklar av människor som vet mycket mer om språk än vad jag gör. Eftersom jag har haft en gratisprenumeration av DN i några månader har jag där upptäckt en väldigt trevlig språkvårdarspalt skriven av Catharina Grünbaum. Den kan även återfinnas på DN:s nätupplaga.

Söndag den 7 december 2008: Det tog sin tid, sade Toke; men nu har han pissat färdigt.
Julen är kanske den tid på året då vi är allra mest angelägna att följa gamla traditioner. Dessa kan ju se olika ut för var och en av oss (ta till exempel bara en så enkel sak som om det ska vara kanel, svartpeppar eller grovmald senap i såsen till lutfisken!) men vi är nog alla (eller i varje fall många av oss) lika i det avseendet att de traditioner som vi är vana vid, de vill vi behålla.

Traditionerna kan vara av många olika slag, julgran, tomte, matens utformning. Vi inbillar oss ofta att de traditioner som vi vuxit upp med är ”uråldriga”, så var det väl även med föreställningarna om julgranen och tomten. Ända tills folklivsforskarna förklarade för oss att så väldigt gamla är de inte, deras liv i nuvarande form började kanske i slutet av 1800-talet. Intressant är hur vi har ”accepterat” nya traditioner som Kalle Anka på TV på julafton.

I vissa familjer sägs det vara en tradition att husfadern på julaftonen läser julevangeliet högt ur Bibeln när hela familjen sitter samlad. Det tyckte jag lät så högtidligt. Men eftersom varken jag eller någon annan i familjen är speciellt religiös och inte går i kyrkan mer än för att lyssna på vacker sång och musik någon gång (ja, just vid jul eller nyår till exempel) tyckte jag att det skulle kännas alltför skenheligt för mig.

I stället har jag under några år skapat en egen tradition genom att läsa högt ur ett annat litterärt verk (utan att på något sätt jämställa detta med Bibeln) nämligen Frans G Bengtssons Röde Orm, sjöfarare i västerled där han skildrar hur Orm och Toke ”drack jul” (som det hette) hos kung Harald Blåtand i Jellinge. Det är detta stycke som jag brukar läsa:

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinande av glädje; många lossade sina bälten för att vara redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på hans ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, och minst av dem som varit på julgille hos honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om också detta inte räckte till för hela julen, blevo det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutte de orörliga, vända mott kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det var sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

- Den lukten är bäst av allt, sa Orm stilla.
- Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Man kunde äta gott och mycket redan då. När jag har läst detta kan vi utan att ha dåligt samvete själva frossa på julmaten, själv tycker jag att julskinkan är allra viktigast. (Och allra godast är ju den där första skivan som man ”tjuväter” när skinkan nyss är uttagen ur ugnen och ännu inte har hunnit svalna helt, kvällen före julafton.)

För er som tycker att jag gör våld på julens ”helighet” vill jag påpeka att kung Harald var kristen och att en biskop satt med vid bordet!

Kung Harald som var värd vid julagillet var ju Harald Blåtand, som sent i dessa dagar har blivit känd som namngivare till IT-branschens bluetooth-teknik. Och som reste den större Jellinge-stenen till minne av sin far Gorm den Gamle.

Därefter brukar jag ha svårt att låta bli att läsa även ett annat lite stycke ur boken som visar att man på den tiden, enligt Frans G Bengtsson, inte drog sig för att ”göra upp” om man hade olika uppfattningar om något. Men man fick inte ta till vapen i festsalen eller som Frans G Bengtsson skriver:

När alla fått sina platser, förkunnade kungens stallare högt att Kristi och kung Haralds fred rådde i hallen och att intet eggjärn finge brukas utan till att skära födan med: huggsår och sticksår, och varje blödande sår som någon man vållade en annan med ölstånka eller köttben, slev eller knuten hand, skulle räknas som fullt dråp och vanvördnad mot Kristus och urbota gärning, och den skyldige skulle få en sten bunden vid sin hals och dränkas i djupt vatten. Alla vapen utom matknivarna hade lagts av i förstugorna, och endast de uppsatta män som sutto vid kung Haralds eget bord hade sina svärd med sig in; ty de höllos för att kunna styra sig även sedan de blivit druckna.

Även om fred rådde i hallen kunde det ju inte hindra att man kom i luven på varandra. En man vid namn Dyre ansåg att han hade rätt till Tokes andalusiska svärd:

Dyre var röd om öronen men eljest vit av raseri och såg först ut att knappt ha mål i munnen. Han reste sig och sade:

- Detta gör jag upp med dig genast; och så blir det bäst, ty så får jag och min broder var sitt av de spanska svärden. Låt oss nu gå ut och pissa tillsammans, utan att glömma att taga svärden med.

- Det var rätt sagt, sade Toke, ty mellan oss behövs inga högtidligheter. Och för detta skall jag vara dig tacksam så länge du lever; och hur länge det blir får vi se.

------------------------------

Toke kom nu tillbaka. Han haltade och hördes mumla på en vers; och när han klev in över bänken till sin plats, syntes det att han var blodig från ena låret och nedåt.

- Hur blev det med Dyre? frågade Sigurd Buesson.

- Det tog sin tid, sade Toke; men nu har han pissat färdigt

Lördag den 6 december 2008: Om knipor
Det simmar en knipa i ån utanför vårt köksfönster. Det är en ganska stor knipa, fast naturligtvis avsevärt mindre än de änder som också finns där. Jag gillar knipor, de är så ”runda” och söta (när det gäller djur är det ju helt tillåtet att vara rasist!). Men det är ena underliga fåglar.

Trots att de är mindre än änderna och det bara finns någon enstaka knipa bland en massa änder i ån så är de verkligen inte försynta utan snarare aggressiva. De dyker ner under vattnet, simmar mot en and och kniper anden i foten. Är det därför som de har fått namnet ”knipa”? Varför de kniper dem i fötterna vet jag inte, kan det vara för att de inte vill ha konkurrens om maten och försöker jaga bort änderna? Men de äter ju inte riktigt ”på samma nivå”. Änderna i ån äter det som finns på/vid ytan och ungefär en dm ner, dvs så långt som de når när de vippar sig ”upp och ner” med stjärten uppåt. Kniporna dyker ju oftast längre ner i vattnet.

Men de verkar inte vara så fiffiga, kniporna. När vi står i fönstret eller på balkongen och kastar ut mat (gamla brödrester) till dem (och det ska göras minst varje gång som vi har besök av barnbarn, ”Mata anka!” är fältropet) tillämpar de sin vanliga dykstil. Dvs de dyker ner under vattnet, simmar fram mot brödbiten för att ta den underifrån. Men då är maten redan uppäten av någon annan fågel, en and eller mås.

Änderna slåss om matbiten så fort maten har landat på vattenytan.

Mest effektiva är fiskmåsarna (som inte finns här nu i december, i första hand är de här tidigt på våren), de försöker att ta brödet i luften redan innan det har hamnat på vattnet. Det lyckas de i och för sig inte med så ofta, men sedan försöker de att ta maten som ligger i vattnet medan de själva fortsätter att flaxa i luften, dvs de landar normalt inte på vattenytan. Det gör att deras flaxande vingar ”skrämmer bort” änderna.

”Mest effektiva” är kanske inte rätt uttryck. Mest framgångsrika i matjakten är kanske mer riktigt. Det handlar ju om att skaffa sig energi genom maten. Och pratar vi om effektivitet, dvs vilken fågelart som är mest effektiva i sin energijakt, så bör vi väl dividera den energi som de får i maten med den energi som de förbrukar under jakten på maten. Och måsarnas flaxande borde väl rimligen innebära att de gör av med mycket energi när de hänger i luften på det där viset?

Men åter till knipan. Konstigt nog är den en sk hålbyggare, dvs den lägger sina ägg i en ihålig trädstam eller en holk (som i så fall ska vara ganska stor). I närheten av badbryggan vid vår sommarstuga vid Ljustern sitter det en gammal knipholk. För ett antal år sedan såg vi, när vi satt på bryggan, en knipa komma flygande lågt över vattnet mot stranden och holken, som sitter cirka 2 m över marken någon meter in från vattnet. Antagligen var det en ungfågel som inte var van vid den svåra operationen att ha precis lagom fart för att komma fram till hålet i holken och kunna hålla sig kvar där. Knipan hade för hög fart och smackade i holkens vägg varefter den ramlade ner på marken. Där låg den en lång stund, tydligen mer eller mindre avdomnad. Sedan flög den långt ut på sjön igen, tog sats och gjorde om samma manöver. Tredje gången lyckades den .

Har knipan klor så att de kan gripa tag i hålöppningen?

Fast nu kommer Margaretha och säger att jag kommer ihåg fel, det inte var en knipa utan en skäggdopping! Och hon har väl rätt, hon brukar ha bättre minne än jag. det är väl mitt minne som brister. Utseendemässigt kan man ju inte blanda ihop en knipa med en skäggdopping, de ser helt olika ut. Men skäggdoppingar bor ju inte i holkar? Kanske var det därför som den inte lyckades så bra.

Läs mer om knipan här.

Fredag den 5 december 2008: Bitumen
Häromdagen skrev jag om reklam i bloggen, om att den kunde se ut hur som helst. Och det kan den ju. Men något som är genomgående är att reklamen är ett originalverk. Det finns naturligtvis undantag, där man gör en travesti på till exempel en scen ur en spelfilm. Däremot är det nog väldigt ovanligt att man som reklam använder ett rent citat från ett skönlitterärt verk.

Det enda företag, som jag kan komma på som har gjort det, är Nynäs.

Nynäs är alltså ett företag som startades av generalkonsul Axel Axelsson-Johnson som ett oljebolag på 1920-talet. Ni kommer nog ihåg bensinmackarna som fanns fram till och med 1970- eller 80-talet. Efter oljekrisen då förändrades bolagets verksamhet och företaget var i princip ensamleverantör av bitumen i Sverige tills dess att Vägverket startade egen import.

Bitumen är bindemedlet i det som vi kallar asfaltbeläggningar och som ligger på huvuddelen av våra gator och vägar.

Den reklam som jag syftar på är det citat ur John Steinbecks roman Buss på villovägar, inledningen av kapitel 9, som företaget lät trycka upp på affischer:

Landsvägen till San Juan de la Cruz hade svart asfaltbeläggning. På tjugotalet hade tusentals kilometer betongvägar anlagts i Kalifornien, och folk hade slagit sig till ro och sagt: Jaha, nu är de permanentade! De kommer att räcka lika länge som de romerska vägarna, ja ännu längre eftersom det inte kan växa något gräs i betongen och spräcka den. Men det blev inte så. Lastbilarna med sina massiva gummidäck och personbilarna med sin höga fart nötte på betongen, och efter en tid började den att luckras upp. Den sprack och fick vatten i sprickorna. På vintrarna frös vattnet till is och utvidgade sprickorna ytterligare, och den återstående massan kunde inte motstå påfrestningarna utan föll sönder alldeles.

Vägdistriktets arbetare hällde tjära i sprickorna för att hindra vattnet, men det hjälpte inte, och till slut fick man täcka vägbanan med asfalt och fint grus. Det höll, därför att det inte mötte bilhjulen med en stum yta utan gav efter en smula och var elastiskt. En sådan väg mjuknade på sommaren och hårdnade på vintern. Och så småningom fick alla vägar denna glänsande svarta vägbana som såg ut som silver på avstånd.

Ja, det var väl gratisreklam som hette duga! Fast även om han var en duktig författare var han nog inte så där väldigt insatt i asfaltbeläggningars hållbarhet, John Steinbeck. Det hade varit bra om de hade hållit så bra som han lovade, tyvärr är det väldiga mängder av våra skattepengar som varje år behöver läggas på nya asfaltbeläggningar på våra svenska vägar, precis som på vägarna i Kalifornien och resten av världen.

Och Steinbecks förkastelsedom över betongvägar var nog överdriven, de har sina fördelar de också, precis som de har nackdelar. De är dyrare att bygga, slits inte lika fort som asfaltvägarna men när de väl är slitna är de svåra/dyra att åtgärda. Vi har byggt en del betongvägar även i Sverige på 50-60-70-talet, i första hand motorvägar ute på slättbygderna eftersom en förutsättning för ett bra resultat är att underlaget längs vägen är homogent så att det inte blir ojämna sättningar. Sveriges första motorväg mellan Malmö och Lund byggdes som betongväg. Så sent som på 90-talet valdes betong när vägen mellan E4 och Arlanda byggdes ut till motorväg. Motivet för det, som jag kommer ihåg det, var i första hand att tekniken skulle bevaras i Sverige och därmed fungera som prispress mot asfalten. Konkurrens är alltid bra.

Numera har Nynäs finska och venezuelanska ägare.

Torsdag den 4 december: Wikipedia
Ibland brukar jag här i bloggen lägga in en länk till Wikipedia när jag vill ”förklara” något. Wikipedia är alltså ett ”interaktivt uppslagsverk på nätet”, dvs det är vi läsare som själva skriver det. På det sättet går det relativt snabbt att få med förklaringar på nya ord och företeelser, i jämförelse med vilken tid det skulle ta att vänta på att en expertkommitté skulle behandlat ordet i nästa upplaga av en tryckt uppslagsbok som Nationalencyklopedin.

Själv tycker jag att Wikipedia är bra även om jag är väldigt medveten om att man inte kan ”lita på” det. Eftersom det är vi läsare själva och inga experter som skriver Wikipedia kan man aldrig vara säker på att det som står där är ”helt sant”. Ja, jag tror inte att det är så mycket som är helt osanning, eftersom många läser så kommer nog direkt felaktiga uppgifter att rättas/ändras/raderas ganska omgående. Men det är ju så att världen inte är helt svart och vit, det finns fler nyanser än ”rätt” och ”fel”.

Om jag ska beskriva problemet kommer jag att tänka på den fras som vi har lärt oss att vittnen ska säga i en domstol, ”sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen”. (Nu är det ju så att min erfarenhet av domstolar inskränker sig till det som jag sett på film och TV så jag vet inte om man verkligen säger så i svenska domstolar eller om det bara är i amerikanska. Fast eftersom det gamla ordet ”intet” används så låter det som att det inte är en översättning utan att frasen verkligen används i Sverige. Kanske någon jurist kan upplysa mig om hur det är?). Det som står i Wikipedia kan vara sant, men ibland en ”vinklad” sanning, och sällan hela sanningen. Någon ”hel sanning” finns väl för övrigt knappast. Särskilt när något ska beskrivas handlar det om att göra ett urval som på bästa sätt beskriver företeelsen ifråga.

Som exempel kan vi ta ordet ”Falun” och jämföra vad som står om vår stad i Wikipedias svenska och engelska version (uppslagsverket finns i ett antal olika språkversioner och de olika versionerna är inte en översättning av varandra). I den svenska versionen står detta och i den engelska detta . Som synes är inte uppläggningen alls lika och urvalet av vilka företeelser som mest präglar och förtydligar Falun är helt olika. Vilken som är bäst är upp till var och en att avgöra, det är också fritt fram för var och en att själv gå in och förbättra texten. Här kan du läsa hur man gör.

När det gäller den engelska versionen är det slående så många nutida rock- och idrottspersoner som kommit med – men det är kanske inte så konstigt. Sannolikt är det en direkt följd av att det är många ungdomar som använder/skriver Wikipedia.

Natives from Falun

• Georg Stiernhielm, civil servant, linguist and poet
• Ferdinand Boberg, architect
• Ernst Rolf, actor and singer
• Mattias Flink, Mass murderer
• Thomas Quick, Serial murderer
• Gunnar Säve-Söderbergh, palaeontologist
• Putte Wickman, jazz clarinetist
• Tomas Jonsson, ice hockey player
• Susanna Kallur, Athlete holding the world indoor record on 60 m hurdles
• Jenny Kallur, Athlete, Susanna's sister
• Maria Hjorth, golfer
• Marcus Ljungqvist, road bicycle racer
• Mattias Ekström, racing driver
• Ulf Stenlund, tennis player
• Björn Dixgård, musician
• Sabaton, Heavy Metal band

Detta behöver kanske ändras på av SPF-medlemmarna så att en mer fullständig beskrivning ges av olika ord. Gå alltså gärna in och läs och skriv om du anser att det behövs!

Men man kan ha synpunkter på beskrivningar även i vanliga uppslagsverk. Läs till exempel vad som står om Falun i Nordisk Familjebok, första upplagan, band 6, utgivet 1881 resp ”Uggleupplagan”, band 4, utgiven 1907 . Uppgifterna om exakt areal och fastighetsvärden säger i varje fall mig inte speciellt mycket.

Fast risken är att när man börjar läsa i ett gammalt uppslagsverk så här på nätet, då händer samma sak som när man, åtminstone jag, tar fram Nationalencyklopedin och börjar läsa om ett uppslagsord – jag hittar en massa andra saker att fortsätta att läsa om. Men man måste ta vissa risker här i livet, detta är en sådan.

När ni har läst färdigt Nordisk Familjebok kan ni fortsätta med Svenska Familjejournalen som består av ett stort antal artiklar om olika ämnen http://runeberg.org/famijour/.

----

PS: Jag fick en fråga om vad själva ordet Wikipedia betyder. Det visste jag inte. Så jag gick in på Wikipedia och sökte på ordet "Wikipedia":
Den process som ligger till grund för projektet kallas wiki (hawaiianska för snabbt).

Sedan sökte jag på ordet "wiki":
En wiki, från hawaiianskans ord för snabb, är en webbplats där sidorna kan redigeras av besökarna själva.

Eftersom jag inte är så bra på varken latin eller grekiska sökte jag även på ordet "encyklopedi" för att få reda på betydelsen av ändelsen "pedia":
Ett uppslagsverk eller en encyklopedi är en skriven sammanfattning av mänsklig kunskap. Termen kommer från grekiskans enkyklios paideia, ordagrant "rundad bildning", i betydelsen "allmänbildning".

Alltså: Wikipedia kan närmast betyda snabb bildning.

Onsdag den 3 december 2008: Babelfish
Det är lika bra att jag erkänner det med en gång – jag har inte läst Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen. Dvs jag har bara läst inledningen, några kapitel.

När jag skulle lämna tillbaks några böcker på biblioteket i början av 90-talet hittade jag den i återlämningshyllan och eftersom jag hade hört talas om den kunde jag inte låta bli att bläddra. Med min bakgrund på Vägverket innebar det att den följde med hem som ett lån när jag hade läst i inledningen:

       ‑ Lägg av med det där nu, Mr Dent, sa han. Ni har ingenting att hämta här. Man kan inte ligga framför en bulldozer i evighet. Han försökte få sina ögon att skjuta vilda blixtar, men det kom liksom ingenting ur dom.
       Arthur låg i leran och skvätte på honom.
       ‑ Kom an bara, sa han. Vi får se vem som rostar först.
       ‑ Ni kommer att bli tvungen att acceptera detta, sa Mr Prosser och snurrade pälsmössan runt på sitt huvud, denna motorled måste byggas och den ska byggas!
       ‑ Första gången jag hör talas om den, sa Arthur, varför måste den byggas?
       Mr Prosser hötte med fingret åt honom en stund. Sen slutade han och stoppade undan fingret.
       ‑ Vad menar ni med det? Varför den ska byggas? Det ska bli en motorled. Motorleder är till för att byggas!
       Motorleder är anordningar som gör det möjligt för somliga människor att mycket fort ta sig från punkt A till punkt B, medan andra människor kan ta sig mycket fort från punkt B till punkt A. Människor som bor vid punkt C, som är en punkt mitt emellan punkt A och punkt B, råkar ofta in i grubblerier över vad det är som är så fantastiskt med punkt A, eftersom så många människor från punkt B nödvändigtvis måste dit, och vad det är som är så fantastiskt med punkt B eftersom så många människor från punkt A till varje pris måste dit. Dom önskar ofta att folk en gång för alla kunde bestämma sig var för fan dom vill vara nånstans.

Efter de första kapitlen tyckte jag att den blev lite för långrandig för mig. Och försedd med alltför fantasifulla varelser. Jag var kanske för gammal helt enkelt. Här är några klassiska citat från boken:

Skeppen hängde i luften på exakt samma sätt som tegelstenar inte gör.
/ Berättaren

Dom tror på fred, rättvisa, moral, kultur, sport, familjeliv och utplånandet av alla andra livsformer.
/ Hans Övernådighet Pag till den galaktiska administrationens högsta tjänstemän

Ta det lugnt!
/ Ford Prefect till Arthur Dent sekunder efter att jorden blev utplånad

Det finns en teori som säger att om någon någonsin kommer underfund med vad universum är till för och varför det finns där, kommer det att omedelbart försvinna och ersättas av något ännu mer bisarrt och oförklarligt. Det finns en annan teori som gör gällande att detta redan har skett.
/ Berättaren

Men jag kom så långt att jag läste om Babelfish, den lilla, gula fisken som stoppas i örat och sedan översätter hjärnvågorna som hör ihop med talet som når örat. Fisken har fått ge namn åt den automatiska översättningshjälp som sökmotorn AltaVista (numera Yahoo) erbjuder på Internet. Den översätter alltså texter mellan ett antal olika språk, tyvärr ännu inte till/från svenska.

Hur bra den översätter vet jag inte, jag har inte kollat, i första hand beroende på att såväl min tyska som min franska är så bristfällig att jag nog inte kan bedöma om Babelfish´s översättning från engelska till något av dessa språk är acceptabel eller inte. Här har du Babelfish, testa den gärna direkt härifrån:

 

Men jag har funderat över vad det är för översättare som har översatt denna sida till svenska:

Välkomna till paradisen av den Lanta ön,

Är oceanen varm och klar… badstränderna av den fina sanden.

Utsatt till den Tsunami slågna sydliga Thailand, Koh Lanta mycket gynnsamma däri var inga skador uppstod till den naturliga scenic skönheten. Koh Lanta fick mycket liten läkarundersökning påverkad. Koh Lanta som återställer tyst med mest hotell som normalt fungerar. Alla badstränderna återstår så härliga som någonsin. Alla dykplatser led inte i katastrofen, ganska är bevattna mer ren och mer klar än någonsin.

Koh Lanta är den tunna och långa ön. Färjan eller bilfärjan skar att ansluta på norden mest av öappellen Baan Saladan; utfärda utegångsförbud för långt till paradisen. Startresande på Koh Lanta på den Baan SalaDan villagen, ett typisk thailändskt fiskeläge var mest av fartyg från PhiPhi och Krabi avslutar. Fartyget för snorkeling eller att dyka är tillgängligt här; du kan hyra motorbikeshyror härifrån som väl. Från Baan Saladan, besegrar drev till syd med distanserar 30 Km skar taken omkring en timme. Roaden skar avslutar på Koh Lanta som den marin- nationalen parkerar kontoret var fyren; symboliskt av Koh lokaliserade Lanta. Beware att halvan av är långt den stenlade roaden, vila är unpaved; den dammiga, gropiga och övre kullen och besegrar dalen. Men båda sidor bedövar beskådar.

Tätt regna skogar eller kulturupplevelse i havszigenare village, sedan Koh Lanta äger både marin- och terrestrial begåvning, finns det många intressant dragningar, och att vänta för aktiviteter som är ditt till coveryen, är den sätter på land. Koh Lanta är absolut dess underbara badstränder, och den klara kristallen bevattnar. Mest av de mest väl badstränderna av Koh Lanta ligger längs den västra shoren av den Lanta Yai ön, varje av som har dess karakteristiska skönhet och ger de utmärkta solnedgångarna. Ostkusten är mountainen som täckas med rik tropisk mest rainforest. Alla nio badstränderna lokaliserade västkusten av ön längs nord till syd. Försök att få besegrar till avsluta; Nationalen parkerar område med den två buktade badstranden, är underbar!!!

Det är faktiskt ganska intressant att i huvudet översätta tillbaks till engelska. Man kan då konstatera att alla orden egentligen är formellt rätt översatta, dvs varje ord kan betyda det som står på den svenska sidan. Men ändå blir det så totalt tokigt.

Polisarbete
Det finns många som klagar på att vi har för få poliser och att de därför inte hinner med att utreda brott som begås. Det finns även de som gör sitt bästa för att med okynnesanmälningar se till att rättsväsendet belastats med onödiga arbetsuppgifter och därigenom får ännu mindre tid till att lösa brott och sätta fast brottslingar.

Tisdag den 2 december 2008: Cykelsnö
Gråmulet, molnen hänger lågt över Falun, snöblandat regn. Jag vet att det finns folk som jublar och glatt utropar något i stil med "Vad härligt, nu kan jag snart byta ut rullskidorna mot riktiga skidor".

Och i går hörde jag en kvinna på TV säga ungefär "Jag älskar den här årstiden när mörkret kommer och sluter sig om mig. Då stänger jag mig inne och tänder ett ljus".

Om du tillhör någon av dessa två kategorier människor kan du sluta läsa här.

Just nu har jag varit hos polisen och hämtat en cykel. Den stod i flera veckor precis innanför planket på vår gård. Jag antog att det var någon i Herrhagen/Slätta som behövt en cykel, tog första bästa och sedan satte den ifrån sig när han kom lagom nära centrum. För säkerhets skulle satte jag en lapp på cykeln under en vecka: "Den här är antagligen stulen. Om den är din, säg till annars lämnar jag den till polisen". Ingen hörde av sig så jag lämnade in den.

Och ingen hade hört av sig hos polisen heller så nu kunde jag hämta en fungerande cykel. Fungerande ja, det var luft i däcken och den hade ju gått att cykla på till vår gård. Fast jag får väl fixa till den till våren, sedan kommer den med till sommarstugan.

Men efter att ha hämtat cykeln och satt den i förrådet gick jag in igen. Jag gillar inte det här klimatet. Eller i varje fall inte den här årstiden. Det här gillar jag, att sätta sig på balkongen en ljum sommarkväll och äta lite lätt. Livet behöver inte vara så märkvärdigt, dvs det behöver inte vara champagne varje kväll, även en lättöl kan duga bra:

eller att se ut över sjön och kanske ta sig ett kvällsdopp:

Om du undrar över vad linan är till för: Jo, att hänga upp något som hänger och dinglar och skrämmer bort måsar, änder och kanadagäss så att de inte sitter på bryggan och lortar ner. Fungerar bra, först hade jag CD-skivor upphängda i snören, som reflekterade solens strålar och därigenom blänkte till när de dinglade runt. Men det går lika bra (och enklare) med vanliga tygremsor. Uppenbarligen tycker fåglar inte om att ha något som rör sig ovanför huvudet.

Måndag den 1 december 2008: Byt båda skosnörena!
Ett skosnöre på mina skor hade gått sönder. Nej, det hade inte gått av, men det gick inte längre att knyta. Det var ett runt skosnöre som tydligen bestod av två delar. En tunn inre del, det var antagligen där som styrkan satt, och en tjockare yttre del, det var antagligen det som gjorde att snöret skulle gå lätt att knyta och knuten skulle hålla.

Den yttre delen var utsliten så det gick inte att åstadkomma en ordentlig knut som höll. Så jag bytte ut det skosnöret. Därefter tittade jag på snöret i den andra, vänstra, skon. Rimligen är det ju så att när det ena skosnöret är utslitet så bör det andra också vara det, de har ju suttit i lika länge och utsatts för samma behandling. Men det vänstra såg helt ut, dvs det syntes ingen anmärkningsvärd nötning på det yttre skiktet.

Jag brydde mig därför inte om att byta det andra skosnöret utan putsade upp skorna och satte ut dem i hallen. När jag sedan skulle ta på mig dem för att gå ut knöt jag först den högra. Därefter drog jag till snöret på den vänstra skon – och det gick omedelbart i två delar!

Så den gamla regeln bekräftades: Byt alltid båda skosnörena samtidigt.

Något annat som behöver bytas med regelbundna mellanrum är vindrutetorkarbladen. Ett tag i livet, när jag körde mycket i tjänsten, hade jag en speciell teknik när jag bytte dem. Jag bytte det vänstra torkarbladet mot ett nytt och satte det använda vänstra bladet till höger. På det sättet kunde jag byta blad framför föraren dubbelt så ofta till samma kostnad. Det är viktigt, särskilt nu på hösten/vintern, att kunna se bra när man kör. Det är inte lika viktigt att kunna se bra från passagerarplatsen på högersidan. Ofta sitter det överhuvudtaget ingen där och när det sitter så gör det inte så mycket om han/hon inte ser lika bra som föraren.

Fast numera byter jag båda bladen mot nya samtidigt.

Söndag den 30 november 2008: Första advent

Häromdagen lyssnade jag till representanter för Korsnäsbygdens historiska forskargrupp som berättade om hur det var och såg ut i Korsnäs-Hosjö förr i tiden. Med ”förr i tiden" menas då andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet, dvs den stora sågverksepokens tid. Det var ett imponerande arbete som forskargruppen har utfört och en väldig samling dokument som de har samlat på sig.

Jag tror att det var sju sågverk som fanns där (om man tänjer lite på begreppet Korsnäs och Hosjö). Man frågar sig naturligtvis hur det kom sig att så många sågverk samlades så nära varandra vid Runn  och Hosjön. Någon bredvid mig försökte att förklara fenomenet med ”industrialismen”. Det är naturligtvis sant att en efterfrågan på sågade trävaror är en förutsättning för att kunna driva en såg. Men varfär lokaliserades så många sågar just hit?

Svaret är kort: Ångmaskinen och järnvägen.

För att såga timmer behövs kraft. Kraft kunde man få vid en strömmande älv. Men före elektricitetens tillkomst var det svårt att förflytta kraften längre sträckor varför sågar fick läggas intill den plats där kraften alstrades. Att därifrån sedan frakta de sågade trävarorna var inte alltid lätt med tanke på vägarnas tillstånd eller obefintlighet.

Med ångmaskinen kom möjligheten att förlägga sågen var man ville. I Norrland blev det oftast vid älvarnas mynningar, till exempel Sundsvall-Timrå-trakten. Där mynnade såväl Indalsälven som Ljungan på vilka timret flottades från inlandet. Från kusten kunde de sågade trävarorna sedan skeppas med båt till exportmarknaderna.

Nedre delen av Dalälven var bekymmersam med många fall som försvårade flottningen. Genom tillkomsten av järnvägen mellan Gävle och Falun skapades förutsättningar för att i inlandet såga det timmer som flottades såväl nerför Dalälven som Svärdsjövattendraget. Samtidigt var sågarnas tillkomst och det därvid alstrade transportbehovet av sågade trävaror en förutsättning för att bygga järnväg till Falun, dvs utan sågar skulle det inte funnits ekonomi för en järnväg (så tidigt som den kom). Utan sågar hade kanske järnvägen bara gått mellan Hofors och Gävle, dvs det som behövdes för järnbruken i Gästrikland.

Om man vill kan man ju säga att det var ångmaskinen som var förutsättningen för alltihop. För det lok som på järnvägen drog vagnarna med trävaror var ju just en ångmaskin, placerad på hjul.

Det var ett stort samhälle som växte upp runt sågarna. I Nordisk Familjebok 1884 kan man läsa följande: http://runeberg.org/nfah/0705.html

Lördag den 29 november 2008: Nordanstig - ditt eget Tusculum
”På spåret” är ett trevligt fredagskvällsprogram på TV, tycker jag. Om man själv kan något som de i burarna inte kan blir man stolt, kan man inte räcker det med att sitta och småmysa medan man tittar.

I gårdagens program var ett av resmålen Fjällbacka varvid vi fick lyssna till Evert Taubes vackra visa ”Inbjudan till Bohuslän”. Här är texten, här kan du lyssna. Tredje versen:

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden sveper in från Doggers Bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Tusculum har jag bara stött på vid ett annat tillfälle i livet. Nämligen i Gnarp.

Under många år reste jag regelbundet mellan Falun och Härnösand där Vägverket Region Mitt har sitt regionkontor. Det är en sträcka på cirka 33 mil vilket innebär att det är bra, såväl för trafiksäkerheten som för benens välbefinnande, om man stannar och tar en paus minst en gång under resan. Ibland blev det på en rastplats i Gnarp i norra Hälsingland. Då noterade jag att Nordanstigs kommun där hade en större ”reklamskylt” som talade om vad det fanns för sevärdheter och andra besöksmål inom kommunen, precis som de flesta kommuner brukar ha på rastplatserna.

Överst på den här reklamskylten fanns det en ”slogan”. Där stod det ”Nordanstig – ditt eget Tusculum”.

Jag hade ingen aning om vad som menades med Tusculum. Fast jag antog att det var latin. I gymnasiet läste jag inte latin och speciellt klassiskt bildad är jag inte heller. Inte mer än andra, vars kunskaper ungefär inskränker sig till att Julius Ceasar påstås ha yttrat Alea iacta est, dvs Tärningen är kastad, när han trotsade den romerska senaten, vände sina trupper mot Rom och gick över floden Rubicon och därmed startade ett inbördeskrig. (Fast i studiecirkeln i historia, som jag berättade om häromdagen, där finns det folk som kan mycket!).

Så jag var tvungen att slå upp Tusculum i Nationalencyklopedien. Då fick jag lära mig att Tusculum var en antik stad i Italien men innebörden numera var ungefär ”lantligt viloställe dit man kan dra sig tillbaks”. Och det kanske var en passande benämning.

Här finns Wikipedias förklaring till ordet.

Jag började fråga mina bekanta och arbetskamrater om de visste vad som menades, ingen visste. De flesta av dem var ju ingenjörer så det var kanske inte så konstigt. Så jag gav min kollega i Gävle Lars ”Laxxe” Berglund i uppgift att undersöka varför man i Nordanstig använde denna beskrivning av sin hembygd. Han rapporterade då att det var kommunalrådet (eller var det kommunchefen? Jag kommer inte riktigt ihåg) i kommunen som var synnerligen latinkunnig och älskare av det latinska språket. (Jag vet inte hur en sådan person benämns, en som älskar det engelska språket och engelska seder kallas ju anglofil. Men motsvarande för latin vet jag inte). Kommunalrådet/kommunchefen trodde antagligen att jag och alla andra som reste genom kommunen precis som han och Evert Taube också var latinkunniga och visste betydelsen av Tusculum och att detta därför skulle ge resenärerna en positiv bild av hans kommun. Eller var det bara folk som var klassiskt skolade som han ville locka till kommunen?

De visste nog inte. Men nu vet du det.

Fast numera tror jag att skylten är borttagen.

Fredag den 28 november 2008: Nyföretagsamhet
Nyhetsrapporteringen präglas av återkommande rapporter om permitteringsvarsel baserade på lågkonjunkturen. Nu känns det verkligen att vi behöver nya företag inom nya branscher som kan växa stora. Det gäller att stimulera företagsamt folk att våga satsa på något nytt. Fast egentligen kanske satsningen skulle ha skett tidigare när det var högkonjunktur. Men bättre sent än aldrig.

Jag kanske borde föregå med gott exempel och starta ett företag. Men har jag inte varit egen företagare under de första 67 åren av mitt liv så känns det kanske lite våghalsigt att starta nu. Tyvärr kanske alltför många resonerar som jag.

Sedan gäller det att det är rätt sorts företagande också. Något som kan växa och med produkter eller tjänster som går att sälja till utlandet. Ytterligare en frisersalong bättrar ju inte på Sveriges finanser. Absolut inget ont om frisörer, sådana behöver vi, min egen frisör är såväl duktig som trevlig, men Sverige blir ju inte rikare av att vi sprider ut hårklippningen på fler frisörer.

Frågan är bara vad som är den rätta framtidsbranschen för ett nystartat företag. Det ska ju vara något där efterfrågan kan förväntas växa. Men det ska också vara något som passar för oss i Sverige och i Dalarna, något där vi har goda förutsättningar att lyckas.

Under 1980-talet arbetade jag ett år i Västerbotten med vägplanering där. Vid ett tillfälle diskuterades det att börja exportera vatten på burk till Arabien från Kittelfjäll (tror jag att det var, eller kanske det var Dikanäs?) långt uppe i fjällvärlden. Det vattnet var tydligen särskilt gott. Och att ha gott vatten borde ju vara en förutsättning om man ska sälja det. Fast ibland har jag undrat om det, när det gäller att sälja vatten, inte är viktigare med en bra reklamavdelning än med bra vatten.

Men åter till Kittelfjäll/Dikanäs. Med tanke på vägarnas dåliga tillstånd och bärighet, särskilt under tjällossningsperioden, samt hur tungt vatten är och hur lågt värde per ton det har så blev jag både förvånad och skeptisk till affärsidén. Transporterna skulle bli besvärliga och kostsamma. Möjligen kunde jag tänka mig att man slängde burkarna i älven och lät dem flottas ner till kusten för att där plockas upp igen, så som man gjorde med timret fram till för femtio år sedan. Men det var nog inte meningen.

Själv funderade jag på vad det skulle kunna finnas för alternativ sysselsättningsskapande verksamhet som mer passade för en ort i fjällvärlden med dåliga kommunikationer. Jag insåg att det borde vara något som var lätt att frakta men som fordrar mycken bearbetning per kilo. Det blev diamantsliperi. Såväl råvaran som de färdiga produkterna är ju mycket enkelt och billigt att frakta. Jag var beredd att åta mig transporterna, en månads produktion kunde nog rymmas i en platspåse. Fast jag skulle nog vilja ha ordentlig livvaktsbevakning med mig på resan.

Det blev inget av varken vattnet eller diamantslipningen.

Torsdag den 27 november 2008: Frakta salt
Under hösten har jag deltagit i en studiecirkel i Senioruniversitetets regi. Ja, jag har faktiskt deltagit i flera men just nu tänker jag på en speciell, nämligen en studiecirkel i historia. Vi har avhandlat senmedeltiden och renässansen, fram till Gustav Vasa och hans söner.

Egentligen vet jag inte om det är riktigt att kalla det för en studiecirkel. I en sådan ska, om jag har fattat det rätt, deltagarna själva leta fram erfoderligt material och cirkelledaren mest hålla ihop arbetet, inte vara lärare. I vår cirkel är det läraren Jan Axelsson som står för kunskapsförmedlingen (och det gör han på ett föredömligt intresseväckande och stimulerande sätt), vi deltagare kommer huvudsakligen med diverse frågor. Frågor som han nästan alltid kan ge vettiga svar på – ”nästan” eftersom det ju finns ett gammalt talesätt att ”en dåre kan fråga mer än vad tio visa män kan svara på”.

När jag själv har haft frågor så har de ofta hållit sig kring konkreta förhållanden i forn tid, ofta har det handlat om dåtidens kommunikationsmöjligheter, dvs förflyttning av gods och människor. Vi vet att människor och gods tidigt har förflyttats långa sträckor. Bland annat kan vi tänka på vikingarna som för tusen år sedan reste till Konstantinopel vilket har efterlämnat skattfynd av arabiska mynt lite här och där i Sverige.

Mynt är ju inte så svåra att frakta. De är värdefulla och tar liten plats. Det finns mer skrymmande gods som under långliga tider har transporterats. Det viktigaste är nog salt. När vi nutidsmänniskor använder salt i samband med mat så är det (med vissa undantag) enbart som smakförhöjande medel i matlagningen. Men väldigt länge, innan man kom på andra konserveringsmedel, var saltet det huvudsakliga sättet att kunna bevara mat som kött och fisk. Man saltade helt enkelt ner det i en tunna. Och för att kunna salta ner en gris så att den håller sig behövs det väldigt mycket mer salt än att höja smaken på ett frukostägg.

Salt var alltså ett viktigt och värdefullt ämne och fraktades mycket tidigt i historien långa vägar och i stor mängd. Det salt som våra förfäder använde här i Sverige kom sannolikt huvudsakligen från Mellaneuropa. Vägar som var framkomliga för vagnar av något slag var säkert inte att räkna med. Norra Europa har ju gott om seglingsbara floder så det var rimligen huvudsakligen på båt och hästrygg som transporterna skedde.

Men nog måste det väl ha varit ett äventyrligt företag att frakta salt, denna dyrbara vara, långa sträckor. Ett ösregn när saltet låg i en säck på hästryggen, eller kanske ännu värre överbrytande sjöar när saltet var lastat på däck på de små fartyg som fanns för tusen år sedan och tidigare, kunde ju få ödesdigra konsekvenser. Nog borde risken vara överhängande att det salt förpackat i säck, som man lastade på hästen eller båten, under färden hade förvandlats till saltlake som hade runnit ur säcken när man kom fram till mottagaren? Man förstår att det salt som verkligen kom fram blev dyrt.

Onsdag den 26 november 2008: Jag har tjuvstartat!
Egentligen tycker jag att man ska hålla på gamla traditioner, inte för att man ”måste” göra det utan för att det är trevligt. Och då menar jag inte bara att göra vissa saker utan att göra dem vid ”rätt” tillfälle. Några exempel:

• Semlor äter man under fastan även om vi numera inte på något sätt fastar under denna period före påsk – och dessutom inte längre har någon uppfattning om varför man åt semlor just då. (På Wikipedia kan du läsa mer om semlor!).
• Färskpotatis äter man tidigast på midsommarafton.
• Kräftor och surströmming äter man i augusti (om man tycker att det är gott naturligtvis. Själv äter jag nog surströmming mindre för smakens skull än för att det är en ”kul grej”).
• Julgranen tar man in och klär tidigast dagen före julafton och har den kvar minst till och med tjugondedag Knut (fast där har jag för kärlekens skull fått jämka en hel del, Margaretha vill gärna ta in den tidigare och redan på Nyårsdagen börjar hon sedan prata om att slänga ut den och övriga julsaker).
• Detsamma borde egentligen gälla om man med lampor klär en gran som man har utomhus i trädgården. Fast där har de kommunala granarna och ljusslingorna över centrala gator inneburit att starten har tidigarelagts till att även omfatta advent. Mer om det längre ner.
• Adventsstakar har man tända under advent. Fast de elektriska ljusstakar som vi numera sätter upp i fönstren är väl, vid närmare eftertanke, egentligen inte adventsstakar, en sådan ska ju ha fyra ljus, ett att tända för varje söndag i advent. De elektriska stakar som vi sätter upp har ju sju ljus.
• Julsånger sjunger respektive spelar man till jul. Men jag inser att det inte har någon som helst betydelse vad jag eller någon annan konservativ tycker, Mammon tycker annorlunda och då får vi acceptera att lyssna till julsånger i varuhusens högtalare redan i mitten av november.

Men det var det här med ljusslingor. Och ”adventsstakar”. När vi nu råkar bo i ett land som i ett antal månader är såväl kylslaget som mer eller mindre mörklagt, då behöver vi verkligen allt ljus som kan uppbringas. Ljusslingorna utomhus och ljusstakarna i fönstren ger kanske mätbart inte så mycket ljus – men i mitt hjärta och sinne ger de väldigt mycket ljus. På något sätt får de mig att inse att det ändå så småningom kommer att komma en period då vi får ”riktigt” ljus levererat direkt från solen.

Därför accepterar jag (med glädje) att båda företeelserna får sitta kvar långt efter nyår, till någon gång i februari då det börjat kännas lite ljusare ”på riktigt”. Men jag tycker nog att vi borde vänta med att tända dem till första advent.

Det är där som jag har tjuvstartat. Idag satte jag upp en ljusslinga med 16 lampor i det enris som vi tidigare har monterat på balkongräcket. Så nu lyser det, till glädje förr oss och förhoppningsvis även för dem som promenerar förbi på andra sidan av ån.

Tisdag den 25 november 2008: Det som sker, reklam och meningen med livet
Dagens nostalgilåt på den här websidan är Que sera, sera med Doris Day. Det var egentligen min fru Margaretha som föreslog den. Låten var ledmotivet i filmen Mannen som visste för mycket med Doris Day och James Stewart i huvudrollerna.

Texten handlar ju om att man inte vet vad som kommer att hända i livet. Det som sker, det sker. Och det stämmer ju verkligen. För många är det nog som för mig att som ung visste jag inte vad jag ville arbeta med som vuxen. Själv var jag synnerligen vilsen när jag gått ut gymnasiet. Då kände jag det som en hjälp att jag omedelbart skulle in i ”lumpen”, för därigenom fick jag ju ett helt år på mig att fundera. Och efter det året skulle jag veta bättre. Trodde jag.

Fast så är det ju inte. Man vet inte bättre bara för att tiden går. Man måste tänka till också. Kanske var det då som jag omedvetet kom fram till det som jag senare har använt mer eller mindre som en slogan: Beslut blir inte lättare att fatta bara för att man väntar en vecka. Därför kan man lika gärna besluta med en gång. (Det innebär inte att man skall strunta i att ha ett bra beslutsunderlag!).

Bland de yrken som jag funderade på var att ägna mig åt reklam. Som tur var gjorde jag inte det. Jag skulle nog inte passat till det. När man ser alla reklamfilmer etc på TV som kan vara utformade hur som helst inser jag att man måste ha väldig fantasi för att ha framgång i det yrket. Det är inte säkert att jag har tillräckligt med fantasi.

För en reklamfilm kan ju verkligen handla om vad som helst. Ofta funderar man på vad det hela ska sluta med för produkt. De som jag gillar bäst (dvs kanske snarare ”de som jag har lättast att stå ut med”) är de som bygger på humor. Och jag är förvånad över att det ofta är svenska produkter som det då handlar om – och som rimligen därmed har använt sig av svenska reklammakare. Det måste vara roligt att göra en rolig reklamfilm.

Däremot måste det vara ”döden direkt” att bli tvingad att göra reklam för hårschampo och antirynk-cremer. Som är så totalt fantasilösa, larviga och fåniga. Det skulle vara intressant att höra hur man inom branschen värderar olika arbetsuppgifter. Är det så att reklam för hårschampo och antirynk-cremer ligger allra längst ner på ”status-skalan” för reklamfolk? I så fall har jag full förståelse för deras värderingar.

Tänk att ligga på sitt yttersta och tänka tillbaks på vad man har gjort med sitt liv. Och konstatera att det blev reklam för hårschampo. Då frågar man sig nog: ”Var detta meningen med livet?”. Fast det är säkert bra betalt, det kan ju kompensera mycket...

Därför tycker jag att det är så roligt att det finns reklamfilmer som är underhållande. Leve den svenska reklambranschen.

Söndag den 23 november 2008: Barn och brottare
Under helgen har vi haft besök av två barnbarn, Sixten 1 och Teodor 3 år gammal. Det är jätteroligt. Men man blir ju trött bara av titta på dem. De sitter aldrig stilla utan är hela tiden i rörelse. Upp och ner, fram och tillbaks. Jag hörde en historia om en brottningstränare. Han filmade sina småttingar under två timmar. Sedan lät han sina brottare göra samma sak som barnen hade gjort under dessa två timmar. Brottarna blev alldeles slut av trötthet!

Lördag den 22 november 2008: 42 rösters övervikt
Mina gamla arbetskamrater på Vägverket brukade ibland sucka över journalister och deras rapportering i massmedia. När de läste en artikel där de själva var insatta i förhållandena tyckte de att journalisten hade missuppfattat det mesta. Och gjorde en kommentar i stil med ”Jag brukar ju tro på att det som skrivs/sägs i massmedia är sant. Men om det ofta är fel i de frågor som jag är insatt i – varför skulle det då vara rätt i de frågor där jag inte är insatt?”

Då brukade jag försvara journalisterna med en fråga ”Hur skulle resultatet bli om du själv med knappa tidsresurser skulle intervjua någon och därefter skriva en artikel om något som du från början inte visste något om? Tror du inte att det skulle kunna bli lite fel då också? Journalister är människor de med.”

Jag tänkte på det idag när jag lyssnade på nyheterna.  

Under dagen har man i återkommande nyhetssändningar från SVT och SR kunnat höra om valet av ny ledare för det franska socialistpartiet. I varje sändning påtalade man att valet skedde med en knapp majoritet, endast 42 rösters övervikt. Varvid antagligen många lyssnare gjorde samma reflektion som jag: Jaha, 42 röster övervikt av hur många då? Hur många var det som röstade?

Svaret på den frågan hänger väl ihop med hur valet går till. Hur går det till när partiledare väljs för svenska riksdagspartier? Hur valdes Mona Sahlin? För att få svaret gick jag in på partiets websida och konstaterade att hon valdes på extrakongressen den 17 mars 2007. Dvs det var som jag trodde, hon valdes inte i en landsomfattande omröstning bland medlemmarna utan av ombud utsedda av partidistrikten. Jag vet inte hur många ombud som utses till kongressen men gissar att det kan vara någonstans mellan 300 och 1000 personer – de ska ju få plats i ett Folkets Hus eller annan konferensanläggning.

(Nu konstaterar jag att jag inte heller vet hur dessa ombud utses och hur de röstar. Det finns ju flera alternativ:

• Varje ombud utses efter egen ”duglighet” och röstar efter eget förstånd
• Alla ombud från ett distrikt röstar på den kandidat som i partidistriktet (eller av dess styrelse?) fått flest röster (dvs på samma sätt som i de flesta amerikanska stater när det gäller presidentvalet).
• Ombud utses i proportion till antalet röster de olika kandidaterna har fått i partidistriktet.

Jag antar/gissar att det är det första alternativet som gäller).

Kanske gör det franska socialistpartiet likadant. Alternativet är att alla medlemmar röstar. Sannolikt finns det miljoner medlemmar. Även om inte alla medlemmar bryr sig om att rösta borde det ju i varje fall vara många tiotusentals eller hundratusentals röstande.

När man säger att det var ”bara 42 rösters övervikt” har det ju en viss betydelse om det var 300 eller 300.000 som röstade.  Var det 300 så tycker jag att 42 var en klar majoritet. Var det 1000 så innebar det att röstsiffrorna var 479 mot 521, en liten övervikt men inte sensationellt liten. Men var det 100.000 som röstade så var 42  röster en mikroskopiskt liten övervikt.

Det intressanta är att inte under någon av nyhetssändningarna kommenterade man hur många det var som röstade, så att lyssnarna kunde förstå hur liten övervikten verkligen var. Bara att det var 42 rösters övervikt. Var det ingen journalist som insåg att uppgiften var väsentlig? Om man inte nämnde hur många som röstar var det ju helt ointressant att nämna att det var 42 mer för den ena kandidaten.

Nu har jag på SVT websida hittat uppgiften, den ena kandidaten fick 50,02 och den andre 49,98% av rösterna. En baklängesräkning talar om att det alltså var 100.000 som röstade. Det var alltså en synnerligen liten övervikt – kunde man inte klargjort detta för oss som lyssnade på nyhetssändningarna?

Fredag den 21 november 2008: Julklappar
Nu när brevlådan börjar översvämmas av reklam inför julen är det lika bra att erkänna på en gång: Jag är jättedålig på att hitta på julklappar – och födelsedagspresenter också för den delen. Det är inte så att jag inte vill ge julklappar. Men min hjärna är nog mer programmerad för logik än för fantasi – och det är ett gott mått av fantasi som behövs för att komma på bra julklappar.

När jag fortfarande arbetade brukade jag ”lägga beslag på” en kafferast för att få mina dåvarande arbetskamrater att komma med idéer om lämpliga födelsedagspresenter. Så till slut brukade det ordna sig.

Och när barnen var små var det naturligtvis lättare. De hade ju alltid önskemål som de inte hemlighöll och som man kunde välja mellan. Vi brukade göra så att Susanna markerade i katalogen från Lek & Hobby med ett kryss och Martin med en ring (eller var det tvärtom?). Eftersom det blev många ringar och kryss så kunde de ändå inte veta vad de skulle få. Och när man väl kom till butiken gick det dessutom ganska bra att själv hitta på egna förslag.

En jul för femton år sedan ungefär köpte jag till en kusindotter, som var fem år, en riddarutrusning (harnesk, hjälm och svärd) i plast samt en kulsprutepistol som såväl blixtrade och knattrade när man sköt med den. Valet av present berodde inte på att jag vill förhärliga krig och strid (det vill jag ju inte) utan var mitt bidrag i kampen för jämställdhet mellan könen. Om man köper sådana leksaker till pojkarna, varför ska flickorna då bara få tråkiga dockor? Alldeles uppenbart var mina presenter det som uppskattades allra mest av henne. Fast inte av föräldrarna som nog tyckte att dockor är mycket tystare än kulsprutepistoler.

Nu är våra egna barn vuxna varför vi i flera år har försökt att komma överens med dem att inte längre ge julklappar till varandra, bara till barnbarnen. Fast vi har inte lyckats så bra. Svaret har blivit ”Jaha, kommer ni och säger det nu när vi redan har köpt present…”. Så vi får väl vara ute i bättre tid i år.

Men att köpa till barnbarnen är roligt.

Skicka inte vidare!
Jag fick epost nu på morgonen. Det var en varning för att det kunde komma ett brev. Om jag klickar på bilagan skulle hela hårddisken raderas. "Skicka detta brev vidare till alla du känner..." stod det.

Skicka aldrig sådana brev vidare! Släng brevet i papperskorgen.

Torsdag den 20 november 2008: Tåg eller lastbil
För några dagar sedan meddelade Grycksbo Paper att man helt går över från järnvägstransporter till lastbilstransporter. Dessutom motiverade man omläggningen med miljötänkande, genom åtgärden kommer de totala miljöutsläppen från företaget att minska.

Först la vi ner en väldig massa skattebetalarmiljoner för att rusta upp järnvägen med i första hand motivet att minska miljöutsläppen genom att lastbilstransporter kunde föras över till järnväg. (Ja, ”på köpet” minskade vi rimligen även olycksrisken på rv 80 genom att antalet lastbilar på vägen minskade, fast det var nog marginellt och inte särskilt kostnadseffektivt med tanke på den stora kostnaden. Det har jag inte räknat på).  Nu ska transporterna föras över från järnväg til lastbil – med precis samma motiv!

Jag har inte satt mig in i förhållandena mer än genom att läsa vad som stod att läsa i meddelandet och i tidningen. Då uppfattade jag det som att med den nye ägaren är det nya transportsträckor som det handlar om. Uttransporterna med mål utanför Norden gick ju på Stora-Enso-tiden med tåg till Göteborgs hamn, ny går de tydligen till Gävle hamn. Och intransporterna har tydligen också ändrats.

Så det är väl möjligt att det är rätt som de säger, dvs att miljöutsläppen minskar genom åtgärden. Men jag har synnerligen stor förståelse för dem som är skeptiska och menar att det alltid går att bevisa det som man vill bevisa.

Oavsett vilket, dvs om miljöutsläppen minskar eller inte genom den nu offentliggjorda omläggningen, så känns det som att alla våra skattebetalmiljoner har slängts i Grycken. Det bekräftar att det alltid är osäkert att med statliga pengar finansiera infrastruktur för enskilda företag.

På 1980-talet publicerade Vägverket en tjock utredning med namnet Robusta vägar. Det var den som så småningom ledde till att riksdagen beslutade att peka ut ett nät av nationella stamvägar, dvs vägar som är av särskilt stor vikt för att förbinda landets olika delar med varandra och med utlandet. (I Dalarna ingår i detta nät rv 50 söderifrån och upp till Borlänge, rv 70 söderifrån och upp till Mora samt hela rv 45). Först förstod jag inte vad som menades med ordet ”robusta” i detta sammanhang. Eftersom en definition på ordet kan vara ”stadig, stabil, som tål mycket utan att ta skada eller gå sönder; oöm” trodde jag att det handlade om vägar som hade hög bärighet, dvs som klarade av tunga transporter. Men det var inte så som det menades utan vägar som är viktiga idag och som kommer att vara viktiga oavsett hur framtiden kommer att se ut, oavsett om det blir hög- eller lågkunjunktur, oavsett om befolkning och näringsliv kommer att öka eller minska i olika delar av landet. Med den meningen kan man ju inte påstå att Grycksbojärnvägen var robust. Vilket visar sig nu.

Men satsningen var ju ändå en god tanke. Även om den just nu verkar ha blivit så misslyckad.

Frågan är vad man nu gör med järnvägen. Museijärnväg, sa någon. Fast det finns ju redan så många sådana. Närmast Jädraås-Tallheds Järnväg  som är det som återstår av DONJ, Dala-Ockelbo-Norrsundets Järnväg, även kallad Kråkbanan. Åk dit nästa sommar och gör en kort resa med den, jag lovar att det är en upplevelse. Man förstår att det verkligen var möjligt för indianerna i västernfilmerna att rida parallellt med tåget och skjuta sin pilar, fortare gick inte tåget!

De i Grycksbo som i så många år kämpat för att få en gång- och cykelväg mellan Bergsgården och Grycksbo kanske återigen ser en möjlighet att använda banvallen för detta ändamål, det var ju ”nästan” så att det skulle blivit av innan järnvägsupprustningen aktualiserades.

Men nog skulle det kännas konstigt att lägga ner pengar på att riva bort rälsen igen. För om ytterligare ett antal år kanske det kommer ett krav på att återigen kunna trafikera banan med gods till och från pappersbruket. Tanken är väl inte omöjlig. Förhållanden som företagsägare och transportsträckor förändras.

Kanske lösningen blir att låta rälsen ligga kvar, lägga en fiberduk över spåren och ovanpå den göra en cykelväg. Så kan man "riva bort " cykelvägen om man i en framtid skulle finna att det finns behov av att köra tåg.

Onsdag den 19 november 2008: Nätverk
När jag var yrkesverksam fick jag ofta höra att det var viktigt (framför allt för den egna karriären) att bygga nätverk och att bibehålla gamla nätverk. Jag var aldrig särskilt bra på det, men tycket att jag klarade mig hyfsat trots detta. Men visst hade det varit bra med väl underhållna nätverk i många sammanhang.

Nu är det drygt två år sedan jag gick i pension. Ett nätverk som kan vara åtminstone trevligt att bibehålla är med de gamla arbetskamraterna. Därför tar jag mig ibland friheten att gå upp och fika med dem och höra lite skvaller om omorganisationer och tillståndet på länets vägar.

Som regel ser jag då till att alltid komma under kafferasten på eftermiddagen. För jag kommer ihåg hur det var när jag själv jobbade och det kom upp pensionärer och hälsade på. Vi tyckte ju att det var väldigt trevligt – men man var ju just sysselsatt med något väldigt angeläget som behövde bli klart. Och så fick man dåligt samvete. Antingen för att man inte tog sig tid och pratade med besökaren – eller också att man använde betalt arbetstid för att sitta och prata med gamla bekanta. Därför går jag upp på deras kafferast när jag går och hälsar på.

Men det är ju inte bara jag som har gått i pension. Vägverket expanderade väldigt på 1960-talet i samband med förbättrandet av vägnätet efter andra världskriget. Det anställdes måna unga personer, fyrtiotalister, och en hel av dem har stannat kvar i verket och nu gått i pension. Därför har vi bildat en ”veteranklubb” för de som har arbetat på Vägverket Region Mitts lokalkontor i Falun, en klubb som träffas några gånger om året. Idag hade vi en sådan träff, kombinerad med ett studeibesök vid det pågående vägbygget i Insjön. I maj 2009 beräknas det vara klart att öppna för trafik helt och hållet (delvis får vi redan nu köra på de nya vägarna). Vi konstaterade att de första planerna på dagens ombyggnad togs redan på 1960-talet. Det gäller att vara tålmodig när det handlar om samhällsbyggnad!

Tisdag den 18 november 2008: Terje Dahl och Tuvalu
I fredags kommenterade jag Söderhavet, dvs övärldarna i Stilla Havet och min mångåriga längtan dit. Men även att jag insåg att ” den gamla sanningen om att det blir underbarare ju längre från Sverige som resmålet ligger, rimligen inte kan vara riktig”.

När jag gick hem i novemberdiset efter att ha deltagit i en studiecirkel på förmiddagen kunde jag ändå inte låta bli att längta till solbelysta stränder. Och kom att tänka på Terje Dahl. Han är norrman och har varit ledare för norska bordtennislandslaget (jo, det finns faktiskt borstennisspelare i Norge, även om man inte hör av dem så mycket – det är väl skönt att det åtminstone finns en sport där Sverige fortfarande är bättre än norrbaggarna!).

1983 köpte han en segelbåt, en Maxi 68 som han döpte till Coco Loco. Det är en likadan båt som jag har haft för att segla på Runn. Den är 6,8 m lång och, enligt mitt tycke, alldeles utmärkt att göra dagsutflykter med på Runn, det går även att övernatta några personer, det finns faktiskt fyra kojer.

Men Terje Dhl köpte naturligtvis inte en Maxi 68 för att segla på Runn, inte heller för att segla längst den norska kusten. Nej han skulle segla jorden runt. Enligt honom själv var det den minsta båt som hade gett sig ut på en jordentruntsegling. Om det är sant vet jag inte. Det gör kanske detsamma. Dessutom kom han inte runt jorden, i varje fall inte med den båten.

Via Kanarieöarna och Panamakanalen kom han till Stilla Havet där han seglade runt i drygt fyra år bland olika ögrupper. Sedan blev båten förstörd, inte för att den gick på grund vid något rev utanför en atoll utan mycket mer prosaiskt för att den blev påkörd när den låg vid en brygga på Salomonöarna.

Så det blev ingen jordenruntsegling med Coco Loco. Om jag fattade honom rätt hade det kanske inte blivit det även om båten hade varit oskadd, det verkar som att han hellre ville fortsätta att segla runt i Stilla Havet och lära känna nya kulturer än att segla hem på Atlanten till det kalla Norge.

”I stället” träffade han en hövdingadotter Emma Toematagi i landet Tuvalu, gifte sig med henne och bosatte sig på en i övrigt obebodd korallö Motula i atollen Nukulaelae.

Efter flera tropiska stormar har de numera  återvänt till Norge och han driver en kampanj för att världens makthavare skall inte bara prata om utan verkligen göra något åt klimatfrågorna. För oss i Sverige är klimatfrågorna ett bekymmer, vi ser Al Gores film på TV hur ismassor lossnar från isbergen och rasar ner i havet och blir bekymrade. Men det är fortfarande på ett teoretiskt plan. För invånarna i Tuvalu är det realitet, de flesta öarna är inte högre än två meter över havet vilket innebär att landet riskerar att helt försvinna under vågorna.

Jag skulle gärna resa dit och besöka öarna. Fast jag inser att om jag gör det så bidrar jag genom flygresan till ännu mer utsläpp av växthusgaser som i sin tur bidrar till att öarna försvinner. Ett dilemma.

Vill du läsa mer om Terje och Tuvalu, gå till hans egen websida Sydhav där han även har en avdelning om sig själv, sitt liv och sin segling.

 

Måndag den 17 november 2008: Analog respektive digital TV

Det är ju nu ett bra tag sedan vi ”fick” digital TV, dvs sedan de analoga sändarna stängdes ner och vi blev tvungna att titta på digital TV.

Inför övergången, när en del ”gnällde” över att bli tvungna att skaffa en digitalbox. fick vi höra närmast lyriska beskrivningar över hur mycket bättre allt skulle bli med den nya tekniken, vi skulle få en bild som var så skarp att vi aldrig hade upplevt något liknande.

Själv hade jag aldrig upplevt att det hade varit något fel på bildens skärpa, i varje fall inte sedan de inledande sändningarna på 50-60-70-talet. Så för den delen kände jag inget behov av att byta teknik. Men det handlade ju inte om vad jag kände eller tyckte, något alternativ hade jag inte, det var andra som bestämde.

Dessutom var kanske det avgörande motivet för teknikbytet inte att vi tittare skulle få bättre bild utan att fler kanaler skulle få plats inom tillgängligt utrymme. Och då fick ju vi tittare acceptera den nya tekniken.

Men inte blev det så som man hade utlovat, dvs bättre bild. Ja, om bilden ”normalt” har blivit bättre vet jag inte, dvs jag har inte kunnat notera någon skillnad. Däremot har jag väldigt tydligt och ofta kunnat/tvingats konstatera att överföringen har blivit väldigt mycket sämre. Helt plötsligt ”stannar” bild och tal mitt i en sändning under ett antal sekunder och man får gissa vad det var som Karin Bökman sa i slutet av sin mening. Det känns som att gå tillbaks i kvalitet ungefär femtio år i tiden, dvs till de första sändningarna under slutet av femtiotalet.

Så här skriver Teracom fortfarande på sin websida:
"Fördelarna med digitala tv-sändningar jämfört med analoga sändningar är många. Som tittare får du bättre bildkvalitet och ljud, möjlighet till interaktivitet, programguide, utvecklad text-tv och tillgång till nya datatjänster. Eftersom etern utnyttjas mer effektivt, finns plats för nya kanaler och tv-tjänster."

Då har de inte varit hemma hos mig och tittat. På svenska Wikipedia, som man normalt inte skall förutsätta säger hela sanningen, kan man dock läsa följande, som jag anser mer speglar verkligheten:

"De viktigaste egenskaperna med digital-TV är att den digitala signalen kan, utan några större förluster, komprimeras kraftigt så att det för TV-sändningar avsatta frekvensområdet kan innehålla fler kanaler. Dessutom är digitala sändningar mindre känsliga för störningar eftersom systemet har inbyggd felkorrigering.

I vissa situationer, till exempel om det är väldigt mycket rörelse i bilden, kan de digitala sändningarnas kvalitet bli betydligt sämre än de analoga sändningarnas kvalitet. Komprimeringstekniken bygger på att inte hela bilden behöver skickas för varje uppdatering, utan att enbart information om vad som har ändrats sedan den senaste bilden skickas. Om allt för mycket har ändrats måste hela bilden skickas för varje uppdatering. För att kunna hålla den begränsade storleken per sekund måste varje bild, en i ett sådant läge, komprimeras mycket hårt vilket ger dålig kvalitet.

"Grynig" bild som man kan drabbas av vid analoga sändningar förekommer inte om bilden överförs digitalt, vilket gör att digitala sändningar ger betydande kvalitetsvinster jämfört med analoga sändningar om mottagningsförhållandena är något dåliga.

Vid mycket dåliga mottagningsförhållanden kan de digitala sändningarnas kvalitet tvärt om bli sämre än analogas, eftersom både bild och ljud kan bli "ryckiga" eller t.o.m. försvinna helt periodvis. En analog sändning hade istället gett en mycket grynig bild och brusigt ljud."

Ja, det är så precis så, som svenska Wikipedia beskriver det, som det är. Det där med att alternativet vid analog överföring skulle vara grynig bild och brusigt ljud, det har jag inte upplevt sedan 1970-talet!

Eller är det jag som har en alltför gammal TV-apparat? I så fall är det ett konstigt sammanträffande att den blev "för gammal" precis samtidigt som digital-TV infördes!

Obamavalpen

Vi har nu fått bekräftat att gårdagens rykte var sant varför omröstningen avblåses. För er som är nyfikna meddelas dock att efter gårdagens omröstning ströks Doberman.

Söndag den 16 november 2008: Barack och George

Även om det var längesedan nu kommer jag ihåg att det inte var så lätt att enas om namn till våra barn när de var nyfödda. Det var ju två föräldrar som båda skulle tycka att namnet var det bästa. (Dessutom visste vi ju på den tiden inte i förväg om det skulle bli en pojke eller flicka). Ett namn som den ene föräldern tyckte var bra hade ofta den andra någon negativ association till och vice versa.

Inte verkar det ha varit lättare för våra barn när det skulle döpa våra barnbarn heller.

Men av alla namn som var aktuella var det inget förslag som innebar att sonen skulle heta som sin far eller dottern som sin mor. Jag menar nu tilltalsnamn, att andra- eller tredjenamnet hämtas från någon av föräldrarna eller från en närstående släkting är ju väldigt vanligt.

Därför är det väl lite remarkabelt att två amerikanska presidenter som efterträder varandra båda har samma tilltalsnamn som sin far. Dvs nuvarande presidenten George W Bush har tilltalsanmnet George precis som sin far, den förre presidenten George Bush, blivande presidenten Barack Obama heter likadant som sin far Barack Obama.

Hur resonerade föräldrarna när de döpte sina söner? Inte tänkte väl Barbara Bush, hustru till George Bush, att hon skulle kalla sin son George W för att skilja honom från sin make? ”Kom in och ät, George W!”?

Ibland hör man ju talas om två generationer män som heter likadant och som särskiljs genom att lägga till ”Sr” resp ”Jr” (och i tredje generationen ”III”). Fast det brukar nog oftatst vara i amerikanska filmer där personerna avses tillhöra finanseliten. Men i sådana fall – när börjar de lägga till ”Sr” efter namnet? Inte kan det väl vara när sonen föds? Eller när han har fyllt tjugo ungefär? Eller när han har gjort karriär och blivit känd? Man måste nog ha ganska stort självförtroende redan i de unga åren då sonen föds för att kunna resonera som att ”jag lägger till ”Sr” efter mitt namn så småningom”. Jag tror dessutom inte att någon på Kvarnsvedens Pappersbruk eller liknande ställen kallar sig ”Anders Persson Senior”.

Eller är det så att personerna själva inte kallar sig ”Sr” resp ”Jr” (när de undertecknar papper etc) utan bara omvärlden?

När det gäller Barack Obama ser jag nu på Wikipedia att han där benämns ”Barack Obama II” och hans far ”Barack Obama, Sr”.

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Gråhund inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Golden Retriever	Tax
Beagle	Dobermann	Jack Russel Terrier	Vorsteh
Collie	Drever	Pudel
Boxer	Foxterrier	Riesenschnauzer

Klicka här för att rösta. Läs mer om omröstningen den 10 november. Ett rykte från Amerika gör gällande att Obama avser att välja en blandrashund för att undanröja riskerna för att deras val skulle favorisera en enda ras. Om ryktet visar sig vara sant kommer vår omröstning att avblåsas.

Lördag den 15 november 2008: När tillhör man ungdomen?
Ja, att jag skulle räknas som ungdom inbillar jag mig inte. Även om det ibland verkar som om gränserna mellan ungdom, vuxna, medelålders och äldre hela tiden förskjuts uppåt. Med det menar jag att även medlemmar i SPF och liknande organisationer benämner sina vänner som ”killar och tjejer”. Vilket jag tycker låter fånigt.

(Den enda gränsen som går åt andra hållet är väl gränsen mellan barn och ungdom). (Och min moster Majken benämner fortfarande Margaretha och mig som ”ungdomarna”).

Själv började jag nog känna mig som vuxen, dvs ha lämnat ungdomen, när jag hade gjort lumpen. Även om jag var en mycket omogen vuxen. Kanske var det mer att jag ville vara vuxen. Idag verkar det som att ungdomarna inte känner samma behov av att vara vuxen.

Nu har jag emellertid insett att Margarethas och mina barn inte längre är ungdomar. Och eftersom de alla redan har fyllt trettio så tycker jag att det är ganska naturligt. Men det var inte den faktiska åldern som fick mig att inse det utan något helt annat. Nämligen att de inte alltid svarar i mobiltelefon när jag ringer. Det kan ju i och för sig bero på att de inte har lust att prata med mig. Men jag har insett att det ibland helt enkelt beror på att de ”inte är uppkopplade”, dvs de har inte mobilen med sig eller påslagen.

Och det är väl där som gränsen idag går för vem som tillhör ungdomen. Är man inte anträffbar via mobil tjugofyra timmar om dygnet, ja då har man passerat det stadium i livet då man räknas till ungdomarna!

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Papillon inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Golden Retriever	Riesenschnauzer
Beagle	Dobermann	Gråhund	Tax
Collie	Drever	Jack Russel Terrier	Vorsteh
Boxer	Foxterrier	Pudel

Klicka här för att rösta. Läs mer om omröstningen den 10 november.

Fredag den 14 november 2008: Madeira
På vägen hem från tandläkaren (ja, egentligen från tandhygienisten, och ska jag vara ärlig så hade jag glömt bort att jag skulle dit, 14:04 ringde hon och frågade om jag glömt bort det. Ja, dj-----r, svarade jag, och var där fem minuter senare. Ibland är det tur att man bor centralt) gick jag vändan via Systembolaget för att köpa en box rödvin. Det tycker jag att jag kan vara värd efter ett besök där. Ja, det var inte alls obehagligt denna gång, bara lite tillsyn och jag fick till och med nästan beröm för att jag petat mellan tänderna ordentligt. (Med ”nästan beröm” menas att jag inte fick den där bekymrade blicken och uppmaningen att vara mer skötsam med borstning och petning).

Vid Stora Torget mötte jag Z, en fd arbetskamrat, han är numera liksom jag pensionär. Vi stannade och pratade en stund, han var annars på väg att placera ut affischer för Falu Jazzklubb. Men berättade att han snart skulle ge sig iväg på en semesterresa till Madeira. Och att han för ett tag sedan hade träffat en annan gemensam fd arbetskamrat som tydligen skulle komma att vara där veckan innan. Det var nästan så att de skulle byta plats med varandra i planet.

På det viset kom jag att tänka på att olika resmål tydligen lockar olika grupper av resenärer. Madeira har, om jag förstått det rätt, en stämpel av pensionärsparadis. Varför vet jag inte, jag har visserligen inte varit där själv men av positiva omdömen jag har hört borde det vara trevligt även för yngre personer.

Själv har jag ”stämplat” Norge som mitt eget pensionärsresmål. Eller rättare sagt mitt resmål när jag blir äldre pensionär. Jag var där i tjugoårsåldern och förvånades av de vackra vyerna (och sedan några gånger i tjänsten) men vet att det säkert finns väldigt mycket mer att se där – och att se om. För Norge är ju fantastiskt vackert. (När jag var där körde jag uppför Trollstigsveien i en VW1200 årsmodell 1954. Sedan stannade vi och såg på utsikten över Geirangerfjorden. När jag startade bilen igen märkte jag att ingen hände trots att jag trampade bromspedalen i botten. Vad göra? Jag sa, inget, bet ihop munnen, la  in ettans växel och reglerade farten med handbromsen. Roligt var det inte! men vi kom ner hela.).

Men hittills har Margaretha och jag sagt att ”Norge finns ju kvar, det kan vi se senare när vi inte orkar resa så långt bort”. Och vi behåller nog det resonemanget ett tag till.

Fast ibland undrar jag om inte många reser onödigt långt bort bara för att det ska vara långt. Sedan Sagan om Ringen blev film på Nya Zeeland har det ju blivit väldigt populärt (speciellt bland ungdomar) att resa dit, trots (eller på grund av?) avståndet. Och när de kommer tillbaks berättar de lyriskt om hur vackert det var där. ”Ungefär som i Norge” har jag hört dem säga. Och då bestämde vi oss för att inte åka till Nya Zeeland, om det är ungefär som i Norge så är det ju vettigare att åka till Norge. Så förr eller senare blir det Norge igen.

Själv har jag alltid haft en dröm att få resa till Söderhavet. Den drömmen övertog jag från min far. För honom blev det Mallorca och Schweitz i stället för Söderhavet. Länge visste jag inte ens var Söderhavet låg, trodde nog att det var detsamma som Västindien. Men sedan förstod jag att det var öarna i Stilla Havet.

Jag har fortfarande kvar drömmen. I första hand handlar det om Cook-öarna, helst skulle jag vilja komma till Aitutaki.

Men det är väldigt långt bort, vilket innebär att det tar väldigt lång tid att åka dit och blir väldigt dyrt. Dessutom har har förstått att på många av öarna har man riktat in sig få ”få men villiga” turister, dvs villiga att betala mycket. Så villig är inte jag. Dessutom inser jag att den gamla sanningen om att det blir underbarare ju längre från Sverige som resmålet ligger, rimligen inte kan vara riktig. Sverige är ju inte världens utgångspunkt.

Så småningom: Norge – here we come!

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Blodhund inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Golden Retriever	Pudel
Beagle	Dobermann	Gråhund	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Jack Russel Terrier	Tax
Boxer	Foxterrier	Papillon	Vorsteh

Klicka här för att rösta.

Torsdag den 13 november 2008: Varde ljus!*
Var nere i Västerås och köpte en TS-850S/AT idag. Fick då tillfälle att köra på nya väg 70 förbi Sala, i varje fall större delen av den, dvs mellan rv 70 norrut och rv 56 mot Västerås. Det kändes skönt och tryggt med en ordentlig väg.

Eftersom jag av SM5HSE fick närmare två timmars förnämlig instruktion i handhavande av apparaten var klockan redan fem på eftermiddagen när jag åter satte mig i bilen för att köra hem. Alltså mörkt. Nej, inte mörkt - kolsvart!

Novembermörker, molnigt, regn i luften (så att vindrutetorkarna fick gå intermittent och ibland kontinuerligt), ingen snö och mycket mötande trafik så att man fick köra på halvljus hela tiden. Det innebär att det är kolsvart, det enda man ser är mötande bilars lysen och lite av målningen på vägen. Då gäller det att "sikta rätt", dvs lagom mycket till höger om de mötande bilarnas lyktor. Och hoppas att det inte finns några cyklister eller gående på vägkanten.

Bilarna har i säkerhetsavseende blivit bättre under senare decennier. Säkerhetsbälten (med sk efterspänning), "mjuk" rattstång, kuddar som blåses upp lite överallt i bilen gör att effekterna av av olyckor blir mindre allvarliga. Skivbromsar, antisladdsystem och liknade gör att vi lättare kan undvika olyckor.

Men i ett avseende har det inte hänt mycket, belysningen. Det känner man när man varit ute och kört en novemberkväll som jag gjort idag. Jag hoppas att vi snart står inför en snabb utveckling. Om jag har förstått det rätt finns det "på gång" utrustning som ser i mörkret, dvs sådant som vi första gången läste om i samband med amerikanarnas Gulfkrig i början av 90-talet. Utrsustning som gjorde att jänkarna i sina kikare kunde se målen för sina attacker trots att det var mörkt. Sådant vill jag ha! Men antagligen dröjer det ett ganska stort antal år innan det är verklighet i vanliga bilar. Tills dess hoppas jag och längtar.

---
*) Första Mosebok 1:14-17: Och Gud sade: "Varde på himlens fäste ljus, som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år och varde de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden." Och det skedde så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större till att råda över dagen, och det mindre till att råda över natten, så och stjärnorna. Och Gud satte dem på himlens fäste att lysa över jorden och till att råda över dagen och över natten och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg, att det var gott.

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Whippet inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Gråhund	Pudel
Beagle	Dobermann	Jack Russel Terrier	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Papillon	Tax
Blodhund	Foxterrier		Vorsteh
Boxer	Golden Retriever

Klicka här för att rösta.

Onsdag den 12 november 2008: 61 sorters tandkräm
Om jag har fattat ekonomerna rätt så skiljer de mellan två grundläggande olika ekonomiska teorier, planekonomi respektive marknadsekonomi.

I planekonomin räknar någon (förhoppningsvis klok) instans eller person ut hur stora mängder av olika produkter och tjänster som invånarna i landet behöver och lägger därefter ut beställningar till olika organisationer att producera den beställda mängden av just det beställda. Det låter ju väldigt effektivt, i teorin. Tyvärr har det ju visat sig att det bara är i teorin som det blir effektivt. I verkligheten väldigt inneffektivt.

Metoden tillämpades ju i Sovjetunionen och dess satellitstater och vi har väl alla förstått att det inte fungerade alls. Om det idag finns något land som tillämpar planekonomi vet jag inte, till och med det kommunistiska Kina har ju i väldigt hög utsträckning gått över till marknadsekonomi.

I marknadsekonomin räknar man helt enkelt med att marknaden ser till att vi får de varor som vi behöver (”behöver”?, nja som vi "vill ha" i varje fall) och att de genom konkurrens produceras på ett så effektivt sätt som möjligt. Visserligen verkar det som en mycket ”lössläppt” modell, men den fungerar ju för det mesta. Kanske kan man beskriva den på motsvarande sätt som demokratin, dvs som den minst dåliga metoden.

Även om ingen idag verkligen vill ifrågasätta marknadsekonomin kan man ibland bli lite undrande. När jag häromdagen var och handlade på ICA Maxi roade jag mig med att räkna hur många olika tandkrämssorter som fanns i butiken. Om jag inte räknade fel blev det 61 sorter. Frågan uppstår då omedelbart, har vi människor verkligen behov av att kunna välja mellan 61 olika sorters tandkräm?

Jag antar att en marknadsekonom svarar att eftersom det finns 61 sorter så finns det människor som vill ha alla dessa sorter, om det var en sort som ingen ville ha så skulle den bli kvar på hyllan och därmed inte tillverkas längre. Jag tror att det är för enkelt att säga så. Antagligen gör många precis som jag, dvs vi orkar inte välja utan tar en i raden. Och då blir det väl så att alla sorter köps av någon, utan att de egentligen villa ha just den sorten.

En organisation som verkligen har tagit marknadsekonomin på allvar är ”hela svenska folkets järnväg”, dvs SJ. Jag ifrågasätter om de inte har gått alltför långt i sin marknadsanpassning när den ene passageraren betalar 5 kr för sin biljett och den andre passageraren på samma tåg betalar 400 kr.

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Mastiff inte går vidare. Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel	Gråhund	Pudel
Beagle	Dobermann	Jack Russel Terrier	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Papillon	Tax
Blodhund	Foxterrier		Vorsteh
Boxer	Golden Retriever		Whippet

Klicka här för att rösta.

Tisdag den 11 november: Vad sjunger de egentligen?
Att många av oss inte förstod vad det egentligen var som vi sjöng när vi som barn sjöng ”Tryggarékan” är väl inte så konstigt. Trots att vi sjöng på svenska.

Ännu mindre konstigt är det väl att vi inte alltid uppfattar vad det är som andra sångare sjunger om när vi lyssnar på en sång på ett annat språk (dvs i 99% av fallen engelska). Det är lätt att man försöker uppfatta orden och hitta en mening i dem. Ett exempel på det kom jag på igår när jag höll på med gårdagens nostalgilåt North to Alaska.

Den ingick ju i en gammal film med John Wayne som jag gillade väldigt mycket när jag såg den i tonåren. ”Burlesk komedi” i västernmiljö kanske den bör rubriceras. Som tur är har jag inte sett om den, det blir lätt så att man blir besviken när man efter många år ser om en filmfavorit. Tiden kan ha sprungit ifrån den.

När jag på Youtube letade efter en lämplig version av sången att lägga ut insåg jag att jag i snart femtio år hade missuppfattat refrängen. I en av versionerna (inte den som jag valde att lägga ut för jag hittade en annan med så fina bildillustrationer) hade man föredömligt nog lagt in texten. Jag trodde att man i refrängen sjöng

North to Alaska,
They're goin' North to Ruscisson

Där jag antog att Ruscisson var en av de guldgrävarstäder som så snabbt växte upp under ett par år. Jag hade ibland funderat över att ta fram en kartbok och ta reda på var i Alaska Ruscisson egentligen låg, men det hade aldrig blivit av. Och det gjorde ju inget för jag skulle inte ha hittat den.

För nu vet jag att vad de sjöng var följande

Way up north, (North To Alaska.)
Way up north, (North To Alaska.)
North to Alaska,
They're goin' North, the rush is on.

Alltså om man skulle ha översatt till svenska blir avslutningen alltså inte något namn på en stad som man var på väg till, utan ungefär “guldruschen pågår”.

Lite snopet…

Obamavalpen
Resultatet av gårdagens omröstning innebär att rasen Greyhound inte går vidare. Den fick inte en enda röst! Till dagens omröstning återstår alltså följande raser:

Basset	Cocker Spaniel		Pudel
Beagle	Dobermann	Gråhund	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Jack Russel Terrier	Tax
Blodhund	Foxterrier	Mastiff	Vorsteh
Boxer	Golden Retriever	Papillon	Whippet

Klicka här för att rösta.

Måndag den 10 november 2008: Välj hundras!
Obamabarnen har tydligen fått löfte om en hundvalp om de accepterar att flytta till Vita Huset. Eller som kompensation för att de måste flytta, jag antar att de i själva verket knappast hade något val. Det är nog ingen ovanlig kompromiss när föräldrarna tvingar barn att flytta till en ny ort.

Det innebär att förutom finanskrisen och världsfreden står Obama inför ytterligare ett problem, nämligen att välja ras på hundvalpen. För att hjälpa dem drar vi därför igång en omröstning om vilken ras de bör välja.

Naturligtvis följer vi tidens trend. Det räcker inte med att rösta och se vilken ras som får flest röster. I stället listar vi tjugo populära raser varefter läsarna får rösta bort en ras om dagen, dvs den ras som under ett dygn fått minst antal röster, den strykes från listan. Vilket innebär att vi lagom till månadsskiftet ska ha fått fram den valda rasen.

Nu finns det ju mer än tjugo raser, ett stort antal har redan strukits av olika skäl. Ett sådant skäl är att det i namnet finns en geografisk anknytning vilket är olämpligt. Det får inte finnas någon misstanke om att presidentparet skulle tycka speciellt bra eller illa om någon geografisk region i världen. Sådana raser som därför strukits är till exempel afghan, jämthund, irländsk setter och sibirian husky.

Här är de raser som vi kan välja mellan:

Basset	Cocker Spaniel	Greyhound	Pudel
Beagle	Dobermann	Gråhund	Riesenschnauzer
Collie	Drever	Jack Russel Terrier	Tax
Blodhund	Foxterrier	Mastiff	Vorsteh
Boxer	Golden Retriever	Papillon	Whippet

Vill du läsa mer om de olika raserna går det bra att klicka på respektive ras så kommer du till respektive rasklubbs sida om just den rasen.

Klicka här för att skicka in din röstning om vilken ras som du tycker är lämpligast för dem så får vi se vilken som bör strykas den första omröstningsdagen.

Kom ihåg att detta inte enbart är en hjälp för Obamafamiljen, valet av hundras kommer att ha synnerligen stor ekonomisk betydelse för de uppfödare som föder upp den utvalda rasen, denna kommer med allra största säkerhet är öka enormt i popularitet, inte enbart i USA.

Observera att det inte är något krav att vara medlem i SPF Falubygden för att få rösta, detta är ju en angelägenhet för hela jordens befolkning.

Observera att i ett avseende är vi lite gammelmodiga: Det kostar varken 9:90 eller 3:40 att rösta, det är helt gratis!

Söndag den 9 november 2008: Larz-Kristerz
Dansband är väl inte min bästa musik, det erkänner jag gärna. Även om jag gärna kan tänka mig att dansa. Och tävlingar, där man slår ut ett lag i taget under ett antal veckor, oavsett om det handlar om körsång, isdans eller vad som helst annat, det tycker jag är ganska meningslöst.

Kanske beror det på mitt effektivitetskrav, dvs samma argument som gör att jag tycker att det är fånigt att en massa skidåkare (eller golfspelare eller andra) flyger jorden runt en hel säsong för att tävla mot varandra.

Trots det kunde jag inte låta bli att lyssna och titta på dansbanden i TV i lördags. Och fascineras av hur lokalpatriotismen och viljan att hylla en ”underdog” fortfarande i dessa globaliseringens tider får oss att engagera oss. För ”underdog” är väl vad man kan kalla Larz-Kristerz, dvs ett gäng som kommer från ingenstans och som verkligen inte ger sken av att vara kändisar. Även jag tyckte att det var roligt att de gick vidare – fast att gå så långt som till att ringa och rösta gjorde jag inte.

Det skulle vara intressant om någon psykolog skrev en doktorsavhandling om vårt agerande – jag är övertygad om att det har skrivits avhandlingar om mindre väsentliga saker.

Fast nu får jag väl på pälsen av någon från Älvdalen, som dels tycker att Larz-Kristerz verkligen är bäst och dels protesterar mot min beskrivning av Älvdalen som ”ingenstans”. Jag kommer ihåg ett minne från 90-talet när det var aktuellt att bygga om Dalgatan, dvs riksväg 70, genom Älvdalens kyrkby. En kvinna, som inte tyckte om planerna, berättade att hon brukade få besök av ett par från Tyskland en gång om året under ett stort antal år och att de brukade säga att ”det är så intressant att komma till Älvdalen för det ser likadant ut varje gång vi kommer”. Min tanke då var att det verkligen stämmer och att det nog är det enda som man kan säga om Älvdalens kyrkby. Men till skillnad från kvinnan uppfattade jag inte uttalandet som något särskilt positivt…

Fredag den 7 november 2008: James Bond
En ny Bond-film har kommit. Jag har inte sett den ännu. Men kommer sannolikt att göra det – det låter så på min fru Margaretha. Hur fåniga man än kan tycka att de är hör det ju nästan till att se dem. Och när gamla Bond-filmer går på TV kan jag knappt låta bli att titta. Fördelen är ju att det inte gör något om man bara ser en del av filmen, man vet ju handlingen i förväg. (Fast häromdagen såg jag Die another day och den har jag aldrig sett tidigare).

Däremot såg jag i veckan ett TV-program om inspelningen av den nya filmen. Hur de reste jorden runt och spelade in på olika platser (dock inte alltid de platser där filmen uppges utspela sig). Och kände att det skulle vara en upplevelse att vara med vid en inspelning. Ja, inte som James Bond men som en liten hantlangare i den stora staben, det måste ju finnas sådana också.

Det är ju ett antal skådespelare som har gestaltat Mr Bond genom åren. Det måste vara en stor sak för en skådespelare att få vara James Bond, han ”blir” väl det för resten av livet. Säkert är det drömrollen för många filmskådespelare, inte för att det behövs det yppersta av skådespeleri. I så fall är det väl Hamlet eller något liknande som det handlar om. Men det är ju så ohyggligt många människor som kommer att se filmen, det vet man i förväg. Och så får han säkert en förfärlig massa pengar.

Fast kanske är det en fara också. Som jag sa, han kommer att ”bli” James Bond och kanske får svårt att få andra roller. Sean Connery lyckades ju att fortsätta att spela in andra filmer efter Bond.

Men hur är det med Pierce Brosnan. I går kväll såg jag honom på TV – han gjorde reklam för skönhetsmedel för män. Jag vet inte hur skådespelare värderar olika jobb. Men om jag vore skådespelare är jag säker på att jag skulle värdera att göra reklam för hårschampo och hudvårdsprodukter som det allra lägst stående. Det som man tillgriper när man är i yttersta behov av pengar.

Är det så att Mr Brosnan har svårt att få filmroller? För det måste väl vara en akut och stor brist på pengar som har fått honom att ta det jobbet. Eller?

Torsdag den 6 november: Rattmuff på!
Nejdå, det var nog 40 år sedan jag hade en rattmuff i bilen.

(Men jag hade faktiskt en sådan i min första bil, VW 1200 årsmodell 1954, köpt 1962. Den hade dessutom en modern finess, vindrutespolare. Bestående av en liten plastflaska som hängde i en plaststlang under instrumentbrädan. Man fick med handen krama om flaskan när man ville spruta. På slutet parkerade jag alltid i en nerförsbacke så att jag ensam kunde springa igång bilen eftersom jag inte ansåg att jag hade råd med ett nytt batteri).

Men vinterdäcken kom på idag. Skönt att ha det gjort. Fast numera är jag så bekväm så jag kör bort till Olles Däck och låter dem plocka fram mina däck som ligger där för sommarförvaring.

Ibland har jag funderat över varför ingen (av de båda svenska biltillverkarna till exempel, att Fiat skulle komma på tanken är väl lite väl långsökt) ännu har kommit på att erbjuda en eluppvärmd ratt. Kan man värma stolarna och bakrutan med elslingor borde det väl gå även med ratten.

Det känns lite trist att sätta på vinterdäcken. Tryggt men trist. Det är mycket trevligare att sätta på sommardäcken. På motsvarande sätt som det är mycket roligare att sätta båten i sjön på våren än att ta upp den på hösten.

Men dagens väder var ju typiskt och passande för operationen. Grått, mörkt och trist. Visserligen har vi ju haft ganska bra höstväder med förhållandevis lite gråtunga regniga dagar och ganska mycket klara soldagar. Men en sådan här dag blir det lätt att man deppar lite och inser att nu blir det säkert likadant ända till jul och nyår…

Då gäller det att kunna drömma sig bort och tänka på mer varma och soliga latituder. Min egen drömbild som jag har i bakhuvudet, klar att plocka fram vid behov, ser ut så här:

Bilden är från Koh Jum, ett litet paradis för den som vill dra sig tillbaks från alla överfyllda turiststränder. Det som skymtar som en skugga vid horisonten är Phi Phi, proppfyllt med turister. Javisst är det turister även på Koh Jum. Om jag går ner i vattnet och badar och tittar till vänster längst stranden ser jag 500 meter bort, där badar en person, ser jag till höger ser jag 300 meter, där badar två personer. Det är sådana minnen som behövs sådana här dagar.

Nu drar jag ner persiennerna!

Onsdag den 5 november 2005: Stora Torget
När jag för någon vecka sedan gick förbi Stora Torget (det gör jag nog nästan varje dag) såg jag till min glädje att byggnadsställningarna vid  Falan-gallerian hade tagits ner och huset hade fått en helt ny färg. Jag blev så glad  att jag omeddelbart gick hem och skickade e-post till fastighetsägaren och tackade för att de hade gett Stora Torget ett ”lyft”.

När man brukar kritisera Faluns styrande för de förändringar som staden gick igenom på 1960-talet brukar man först visa fotografier på EPA/Tempo/Åhlénshuset och på Domus-huset (numera Bergströms galleria). Då behöver man inte visa några ”före-efter-bilder”, de nya husen är ju så frånstötande i sig att man inte behöver göra några jämförelser. Dessutom har jag förstått att det huvudsakligen var gamla och uttjänta ruckel som stod där tidigare.

Därefter brukar man visa en bild på Stora Torgets västra sida, först de tidigare husen och sedan de nya, dvs Stadshuset och Falan-gallerian. Jag vet inte hur funktionella de tidigare husen var (de var rivna redan när jag flyttade till Falun 1979), kanske var det lite si och så med det. Men de bidrog till en mer omväxlande och ”levande” inramning av torget än vad deras efterföljare har gjort under ett antal decennier. Speciellt var det Falan-gallerian med sina betongelement med frilagd ballast som såg trist och inte "stadsmässig" ut.

Men med den nya färgen på Falan-gallerian tycker jag att helt plötsligt ser hela den västra inramningen av Stora Torget riktigt fin ut. Visserligen ser man fortfarande att Falan-gallerian består av samma betongelement som tidigare men genom att måla dem ger det ett helt annat intryck.

För några dagar sedan läste jag en insändare i FK där någon tyckte att det var ”fel” nyans på färgen som man hade målat med, att del mer borde ha liknat Rådhusets. Om färger och nyanser kan vi väl alla ha vår egen uppfattning, det enda man vet är att vi aldrig kommer att tycka helt lika. I stället för att klaga på ”fel” nyans tycker jag att vi ska ge fastighetsägaren en eloge för att ha lagt ner pengar på att göra stadsbilden vackrare.

PS Dessutom var det roligt att Obama vann presidentvalet.

Tisdag den 4 november 2008: Presidentval.
Idag är det alltså den stora dagen i USA. Dagen för presidentvalet. I över ett och ett halvt år har de båda kandidaterna slitit och kämpat, rest runt för att övertyga om att de är lämpligast. Snart vet den ene att han kan ta en välbehövlig semester. Det borde kännas skönt för honom. Fast det tror jag inte att det gör.

Men den andre, han som vinner och får flytta in i Vita Huset och ta över allt ansvaret, hur känner han? Antagligen segerns sötma, glädje och stolthet. Fast jag förstår inte varför. Jo, naturligtvis förstår jag att om man så länge har kämpat för att bli president så är det en stor glädje att ha lyckats.

Det jag inte förstår är varför någon vill bli president i USA. Speciellt just nu. Att ta ansvaret för alla problem, inte bara i det egna landet utan även det som sker runt om på jorden, oavsett om det sker genom USA:s ingripande eller inte. Vad är det som får människor att frivilligt ta på sig detta ansvar?

Ett svar kan ju vara att de verkligen känner sitt ansvar för landet (och jordklotet) och vet/tror att ingen annan kan göra jobbet lika bra som de. Och därför frivilligt åtar sig det som jag anser vara ett omöjligt jobb. Kan det finnas människor som dels är så självuppoffrande och dels så inbilska att de tror att de är bäst? Knappast.

Ett annat svar kan vara det vanliga, dvs det som styr många av oss, vi vill tjäna mer pengar. Ja, även om själva presidentposten kanske inte är så välavlönad så är det sannolikt så att ”bi-inkomster” efteråt gör att vederbörande har sin försörjning väl tryggad för resten av livet. Men de personer som kandiderar brukar ju redan innan vara så framgångsrika att de rimligen har ”tillräckligt” med pengar för att leva gott.

Återstår då svaret ”makt”. Det tycker nog många av oss är trevligt att ha. Dessutom sägs det att ”makt är sexigt”, dvs att kvinnor älskar män med makt. Vilket i sin tur innebär att män med makt har lätt att få kvinnor. (Om det även gäller motsvarande på det andra hållet, dvs att män älskar kvinnor med makt, har jag aldrig hört talas om. De som påstod att ”makt är sexigt” levde nog i en värld där det bara är män som har makt).

Fast för mig låter det lite som ”overkill” att sträva efter att bli president för att kunna få attraktiva kvinnor.

Kan någon ge ett rimligt svar på frågan ”Varför vill man bli president?” Jag antyder inte att det är något "fel" på kandidaterna. Jag förstår dem bara inte.

Måndag den 3 november 2008: Salaproppen är borta!
Äntligen! Så är det säkert många som säger idag. Trafikanter i allmänhet, regionala och lokala politiker, turismföreträdare, turister, företagare och allmänhet.

Hur många år man har pratat om och klagat över Salaproppen, den dåliga vägsträckan norr om (och genom) Sala, det vet jag inte. I varje fall under hela den tid som jag bott här i Falun, dvs sedan 1979. Men nu är den borta. Det känns skönt för alla.

Att vägen byggstartades när den gjorde det och att den nu är färdig beror ju på att ett antal kommuner i Dalarna gick in och "förskotterade" pengar för byggstarten, dvs lånade ut ett visst belopp till staten/Vägverket utan ränta. Formellt innebar det att byggstarten kunde ske ett år tidigare än annars, dvs att byggstarten utan förskottering skulle ha skett ett år senare. Ett år mer eller mindre kan tyckas vara en bagatell, så länge som man har väntat på vägen. Men jag vet att så länge ett vägbygge inte har startat så kan det hända saker som gör att byggstarten senareläggs ytterligare. Ett år kunde mycket väl ha blivit flera år. Har man tagit det första spadtaget, då vet man att det kommer att genomföras utan avbrott. Så den förskotteringen var guld värd för Dalarna.

Egentligen är ju inte hela vägen färdig. Från början var det meningen att förbifarten skulle se ut som en stor metkrok. Men före byggstart skars biten mellan enköpingsvägen och uppsalavägen bort från projektet. Vilket sannolikt innebär att trafik emellan Dalarna och Uppsala inte kommer att gå på den nya förbifarten utan fortsätta att gå genom Sala. I sin tur innebär väl det att de som tidigare åkte till Stockholm via Sala-Uppsala inte längre kommer att göra det utan välja vägen via Enköping. Fast det kanske var ett riktigt beslut, trafiken på den delsträckan kanske inte skulle blivit så stor.

Någon har ifrågasatt om inte denna stora vägsatsning är onödig med tanke på den "nya" förbindelsen via Gävle sedan E4 Uppsala-Mehedeby har färdigställts? Svaret är enligt min uppfattning ett klart NEJ - inte alls. Rv 70 kommer även fortsättningsvis att vara pulsådern för huvuddelen av Dalarnas trafik mot Stockholm och Mälardalen, framför allt för södra Dalarna, Borlänge, Gagnef, Leksand och hela Västerdalarna även om vägen via Gävle har blivit ett mycket attraktivt alternativ för Falun, Rättvik med flera delar. Satsningen på Rv 70 Förbi Sala är helt rätt och ett synnerligeh viktig för Dalarna.

Men även när Rv 70 Förbi Sala är färdig och öppnad för trafik kommer olika delar av Rv 70, såväl i Västmanlands som i Dalarnas län, att vara belastade över sin standard. Den avlastning som kan erhållas genom att trafik från delar av Dalarna i stället väljer att åka över Gävle kommer att ha positiva trafiksäkerhetseffekter för trafiken på Rv 70.

Nu väntar vi falubor på att Rv 80 vid Hofors ska åtgärdas. Så får vi inte heller glömma att Dalarna behöver bra järnvägsförbindelser med Stockholm och Arlanda.

Söndag den 2 november 2008: Snart presidentval.
Det är bara några dagar kvar till presidentvalet i USA, vilket tilldrar sig stor uppmärksamhet i svenska massmedia. Inte så konstigt kanske med hänsyn till vilken betydelse som allting i USA har för vår vardag, oavsett om vi pratar om filmer, TV-såpor eller ekonomi.

Det är två saker som förundrar mig lite.

Det ena är att en överväldigande majoritet av svenskarna, enligt i massmedia publicerade opinionsundersökningar, skulle välja Obama om de fick välja, eller i varje fall anser att han skulle bli bäst som president. Det är inte att de väljer Obama som förvånar mig (jag tycker själv likadant) utan att de har en bestämd uppfattning. Jag tror att de flesta svenska (precis som jag) inte speciellt väl har studerat eller satt sig in i vad de olika kandidaterna egentligen står för, vad de har för ideologi och vad de vill göra. De flesta har nog (som jag) bara lyssnat på vad som framförs i massmedia – och där har vi delgetts en positiv bild av Obama. Sannolikt är det så att massmedia har en väldigt stor makt över vårt tyckande.

Kanske borde man vara mer påläst - läs här. Fast jag får ju ändå inte rösta...

Det andra är hur amerikaner beter sig i valsammanhang. Vi får dag efter dag se hur de olika kandidaterna samlar enorma skaror (sannolikt av anhängare) som lyssnar på dem i ort efter ort när de åker landet runt för att påverka väljarna i ”viktiga stater”. Enorma skaror av anhängare som viftar med plakat, jublar och skriker.

Så tänker jag på hur det går till på svenska valmöten inför våra riksdagsval. Javisst, riksdagsval och presidentval kanske inte ska jämställas. Men vi har ju ingen president att välja utan en kung. Och han väljs ju inte numera sedan Gustaf Eriksson gjorde om Sverige från ett rike där man valde kung till ett där kronan ärvs – även om vi valde en ny tronarvinge för ungefär två hundra år sedan.

Men riksdagsvalet är väl det närmaste som vi kan jämföra presidentvalet i Amerika med. Om Reinfeldt eller Sahlin kommer och talar på Stora Torget i Falun en kväll eller under en lunchrast så stannar kanske något hundratal personer och lyssnar på dem, under tystnad. Inte är det någon som  skriker och tjoar och jublar inte.

Vad är det som gör att vi svenskar beter oss så annorlunda än amerikanarna? Vi tror ju att vi är så lika dem.

En tredje sak som jag funderat på: Amerikanarna anser tydligen att det är en stor merit för McCain att han satt fem år som krigsfånge. Jag förstår inte vad det skulle vara för merit. För det första var det väl sannolikt inte frivilligt (i så fall heter det ju desertering) och för det andra – vad kan det ha gett för kompetens när det gäller att leda landet i en krissituation?

Lördag den 1 november 2008: Snö….!
Vit snö på marken, vindstilla, strålande solsken från en klar himmel och någon grad kallt. Visst är det härligt. Har redan varit ute på en promenad, ska strax ta en till.

Fast i går var det inte lika härligt. Snöglopp med kraftig blåst, snön som föll i sidled, helmulet, grått och trist. Jag sa till Margaretha, min fru, att nu går jag till systemet och köper en flaska rödvin till kvällen.

Så blev det lite fest inomhus trots det gråtrista vädret, fläskfilé med champinjoner i gräddsås och ett gott rött vin. Mums smakade det, med tända ljus. Vi tittade inte ut, det var ju för övrigt helsvart ute på kvällen.

När det gäller min matlagning så håller jag mig till enkla rätter som fläskfilé och revbensspjäll i ugn (att det är enkelt behöver inte betyda att det inte är jättegott, det är inte säkert att det blir godare för att det är svårt!), svårare saker som pannbiffar etc överlåter jag till Margaretha. Men hon brukar kalla på mig när det ska kryddas, hon påstår att jag är bättre på det. Sanningen är väl att jag är mer ”djärv” och oförsiktig.

När det gäller matlagning har jag inte samlat på mig någon större mängd vidsomsord att förmedla till kommande generationer, egentligen bara två:

• Om du funderar på om du ska krydda mer eller inte, krydda mer. Blir det ”för mycket” kryddor så går det bra att säga till matgästerna att ”det här är ett orientaliskt recept” så accepterar de att det smakar starkt och tycker att det är spännande.
• Om du funderar på om du ska salta mer eller inte, salta inte mer. Blir det ”för mycket” salt hjälper det inte med vad du säger, det smakar ändå vedervärdigt.

Fast det här med snö. Egentligen är det väl ingen mening att det kommer snö så tidigt, i månadsskiftet oktober/november och innan det har hunnit bli riktig tjäle i marken. Det försvinner väl om några dagar och då blir det bara slask och trist igen…(säger dagens pessimist).

Måndag den 27 oktober 2008: Gruvgatan

Alla som tvingas ut i Falutrafiken vet hur besvärligt det kan vara. Speciellt på Gruvgatan. Varje morgon och eftermiddag är köerna långa. Anledningen är vägarbetet  - en rondell ska byggas -  och på vissa sträckor är det bara en körbana. Där blir det krypkörning.

Men ni minns väl när det var trafikljus i korsningen. Då var man ibland tvungen att stanna.

Nu är det värst morgnar och eftermiddagar. Bussar och bilar kommer även från sidogatorna. Då brukar det bli korta stopp. Men oftast rullar det hela tiden. Tur det.

Det är inte alla privatbilister som släpper fram bussen. I stället gasar man på.  Bara för att vinna några sekunder…

Förhoppningsvis kommer trafiken att flyta bättre när rondellen väl är uppbyggd. Undra förresten om det får ett konstverk… Något spännande kan väl de ansvariga hitta på den dagen...

Sedan får man hoppas att kommunen också löser gångtrafiken från Folkets hus – men det blir förmodligen svårare  

 

Lördag den 18 oktober 2008: Antik och loppis på samma dag.

Några gånger om året är det antik- och samlarmässa på Lugnet. Då dukar antikvitetshandlare (?)  från när och fjärran upp det bästa man har av porslin, hemslöjd, trägubbar, vykort, gamla möbler osv. Enligt ägarna är allt av högsta kvalité.

För 40 kronor  - som entrén kostar - får man vandra runt och se vad som finns på borden. Allt ligger snyggt uppradat och vid sidan om kan man hitta den lilla prislappen. Om ska man tro försäljaren är det ett fynd. Prutar gör man inte.

-Vid förra sekelskiftet tog det åtta timmar för en yrkesman att tillverka ett sånt här koppabunke,  berättar en säljare. De flesta har kommit långväga ifrån. En och annan har förmodligen också någon antikvitetsaffär på hemorten. Jo, det blev en affär. 90 kronor kostade en hembygdsbok som kan vara bra att ha. Den  står redan i bokhyllan. Risken finns att jag glömmer den…

En stund senare vandrar jag på loppiset vid Timmervägen i utkanten av Elsborg. Och där är det bara att kliva på. Ingen entré tas upp. Utanför står en klädförsäljare, en annan säljer ost och tredje har diverse gamla grejer på en vagn.

Enligt reklamen är detta Dalarna största loppis. Många kommer utifrån, även från Gästrikland, så det kanske stämmer.  När är en knapp timme återstår till stängning är fortfarande många kvar i lokalen. På vissa bord sänks priserna. T om upp till 50 procent så nu kan man fynda. Det som tydligen går bäst är barnkläder. Unga mammor med småttingar i vagnar river bland de billiga men säkert fullt användbara plaggen

Själv väljer jag en bullpåse för en tjuga.

-Eftersom det är den sista bullpåsen så  får du också den sista rulltårtan, säger kvinnan bakom bordet och börjar förbereda hemfärd.

Nästa lördag är kommersen igång igen. Nästa antik- och samlarmässa kommer kanske först i vår .

Även utanför loppiset vid Timmervägen  görs affärer

Söndag den 12 oktober 2008: Backhoppning

Vad kommer bilresenären ihåg av Falun?  Förmodligen hoppbackarna på Lugnet. De syns väl och de finns nästan alltid med i turistbroschyrer. Ute i landet är hoppbackarna förmodligen mer kända än gruvmuseet, rådhuset och andra byggnader i Falun.

Ändå är backhoppningen en liten sport. Det var annat när t ex VM avgjordes i Källviken 1954 och 50 000 personer var på plats,  i sträng vinterkyla.

Hoppbackarna på Lugnet byggdes lagom till VM 1974. Stora backens tornhöjd är 52 och lilla backen 22 meter. Backrekorden ligger strax över 100 meter. .

Om vinden ligger  på – som den ofta gör –  får inga hoppningar förekomma. I somras inställdes SM-tävlingar – men då på grund av regn.

Finalen i Continental Cup, en tävling för de som ligger närmast världseliten, kunde genomföras med vissa besvär andra veckoslutet i oktober. Tävlingarna kunde inte hållas på utannonserades tider utan i stället på kvällen första dagen och tidigt på morgonen nästa dag. När publiken kom vid lunchtid fanns inga hoppare kvar.  Och ingen upplysning om orsaken. Ljustavlan var sönder.

-Främsta orsaken till att vi måste ändra på tiderna  var kastvindarna, sade sportchefen Anki Haugen.

Inte lätt att jobba – eller vara aktiv – i en sport som har sådan motvind.

Falun hoppas få genomföra VM på skidor 2015. Inga problem med skidspår men hoppbackarna måste rustas för ett antal miljoner. Och det vore bra om vi hade hoppare som tillhör världseliten. Går inte det kanske man kan ”värva” någon/några storhoppare ute i världen och få dem bli svenska medborgare…

Måndag den 6 oktober 2008: Har terroristledaren Usama bin Ladin verkligen varit i Falun? 

Ja, det hävdar Falu-Kuriren som fotograferade ett stort sällskap utanför Buréns herriekipering en sommardag 1971. En av deltagarna på bilden ska ha varit bin Ladin, då 14 år gammal. Sällskapet gjorde en bilresa i Dalarna. Övernattning skedde  på hotell Astoria.

För ett antal år sedan publicerades bilden på nytt.  Inte bara i FK och andra svenska tidningar utan också i utlänsk press. Journalister från alla tänkbara platser reste till Falun i hopp om att få veta mer om Usama bin Ladin!

Men nu hävdar den amerikanske journalisten Steve Coll att Usami aldrig deltog i dalaresan 1971. Han ska i stället ha varit  kvar hemma och  haft ”roligt med flickor”. Under 50-talet lär pappan Mohammed  ha satt 21 barn till världen.

Colls uppgifter har nyligen publicerats  i  Eskilstuna-Kuriren. Återstår att se vad FK gör…

Tisdagen den 30 september 2008: Slut!
Nu är min bloggmånad till ända. Jag avslutar den med en av mina favoritlänkar.

Lördagen den 27 september 2008: Tidningar
Varje morgon läser jag Falu-Kuriren, vi prenumererar på den. Men den kommer ju inte ut på söndagarna. Så när jag för ett tag sedan fick ett erbjudande om att gratis under ett antal veckor få Svenska Dagbladet fredag-lördag-söndag tackade jag ja till erbjudandet.

Sedan råkade det bli så att ett av våra barn, som bor i Stockholm och prenumererar på Dagens Nyheter fick ett erbjudande om att under ett antal veckor gratis få skänka en prenumeration av den tidningen till en bekant. Hon gav det till oss.

Så nu har vi FK och DN varje dag. Och fredag-lördag-söndag har vi FK, DN och SvD. En ohygglig massa papper. Jag får dåligt samvete eftersom jag tycker att har jag en tidning så ska jag läsa den också. Och det orkar jag inte med.

När gratistiderna har gått ut kommer vi inte att ha dessa tidningar.

Men med tanke på mitt intresse för regional utveckling (se den 17 september) så borde jag ju uppskatta att det går åt mycket papper, det tryggar ju jobben på Kvarnsveden!

Lördagen den 27 september 2008: Riksdagsmotioner
På lokalnyheterna i Radio Dalarna idag hörde jag att en riksdagsman från Avesta hade motionerat om att regeringen skulle se till att rv 68 nordost om Avesta rustas upp, bland annat med hänvisning till det behov av ökat utrymme som Stora Ensos kartongfabrik i Fors har (fabriken ligger ju inklämd mellan väg och järnväg). Som fd vägverkare delar jag helt hans uppfattning om behovet av åtgärder. Men....

En gång på 1980-talet, när jag arbetade med budget för väginvesteringar på Vägverkets huvudkontor roade jag mig ett år med att ögna igenom alla motioner om satsningar på infrastrukturåtgärder som riksdagsmännen hade lämnat under den allmänna motionstiden i början av hösten. De innehöll som regel en beskrivning av att behovet av åtgärder på en viss vägsträcka eller i ett visst område, oftast ett län, var speciellt stort och att riksdagen därför borde ge regeringen tillkänna att särskilda satsningar borde göras på denna väg/detta område.

Jag prickade av alla områden som ”borde få särskilda satsningar” och konstaterade att de omfattade precis hela landet – med undantag för Uppsala län! Och alla dessa motioner avslås regelbundet, varje år, av riksdagen (”lämnas utan åtgärd”) – vilket alla motionsskrivarna mycket väl vet i förväg. Att de ändå skriver och lämnar in motionerna är enbart ett sätt att för hemmaväljarna visa att man engagerar sig. Och att engagera sig är ju bra. ”Hembygdens dag” kallas det när motionerna behandlas i riksdagen.

Fredag den 26 september 2008: ”The Eagle has landed”
Som många andra tittade jag på Doobidoo ikväll, ett småtrevligt program som man kan äta kvällsmaten i soffan till. Räkpaj och ett glas vitt vin till, det var gott. En av följdfrågorna var namnet på den farkost som Armstrong och Aldrin färdades i till månen. Svaret ”The Eagle” var fel , vilket först förundrade mig, vi kommer ju så väl ihåg beskedet ”The Eagle has landed”. Svaret skulle vara Apollo 11 som var rymdraketen, The Eagle var alltså månlandaren som frigjorde sig från raketen och tog dem ner på månens yta.

Hur som helst är månlandningen något som vi väl alla kommer ihåg. Jag minns hur vi satt uppe den där julikvällen 1969 och såg på direktsändningen i TV. Tillsammans med 500 miljoner andra människor som uppskattas ha sett sändningen.

Månlandningen var en historisk händelse. Och jag kommer verkligen ihåg att jag konstaterade det den kvällen. Jag sa någonting i stil med ”Det är inte ofta som man själv får uppleva en historisk händelse och dessutom vet att det är en historisk händelse. Ofta inser man ju inte förrän efteråt att något var en historisk händelse. Men detta är en historisk händelse som vi upplever.” Och så är det ju.

Efter programmet kunde jag inte låta bli att gå in på Internet och på Youtube åter se och lyssna till händelsen.

En annan historisk händelse kan ju sägas vara John F Kennedys uttalande den 25 maj 1961: "I believe this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the Moon and returning him safely to Earth". Fast det har väl blivit historiskt först efteråt, när det visade sig att det lyckades. Själv blev jag inte medveten om hans ord förrän många år senare när Vägverket skulle införa begreppet "målstyrning" i verksamheten och medarbetarna skulle förstå vad som menades med begreppet.

Torsdagen den 25 september 2008: Att döda ett barn.
Vid avslutningen av rättegången mot Anders Eklund citerade försvarsadvokaten avslutningen av Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn”. Slutraden lyder: ” Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.”

När jag gick i skolan såg jag en film som var baserad på denna novell – och jag har aldrig kunnat glömma den. Om jag har förstått det rätt var novellen ett beställningsarbete från NTF och alltså ett led i den tidens trafiksäkerhetsarbete. Då som nu spelar hastigheten en stor roll för antalet allvarliga olyckor och konsekvenserna av dessa. Även om dåtidens hastigheter numera betraktas som långsamma.

Jag tror att den filmen är en av de bästa filmer om trafiksäkerhet och hastighet som jag någonsin har sett, att den grep mig så mycket att jag fortfarande kommer ihåg den säger väl en hel del. Du kan läsa den här. Gör gärna det.

Jag tycker att det var fel att använda citatet i rättegången. Novellen handlar alltså om en man som genom omdömeslöshet (för hög hastighet) och otur (barnet gick över vägen just när han kom körande) dödar ett barn. Det är allvarligt. Men det är något helt annat än det dåd som en man begår när han med sina egna händer med nio års mellanrum dödar två människor.

Onsdagen den 24 september 2008: Ingen blogg!
Det blev inget blogginlägg i går och det blir inget idag. När det är så här fint höstväder ska man njuta av det. Det gör jag!

Måndagen den 22 september 2008: Vattenomledning
Åkte du till Insjön under helgen och tittade på lanseringen av bron under järnvägen? Själv åkte jag till Stockholm för att hälsa på barn och barnbarn. Margaretha och jag har vars två barn, dvs fyra tillsammans. På ett par år har vi dessutom fått fem barnbarn.

Tyvärr är det bara ett av barnen som är kvar i Falun, de andra finns i Stockholm. Länge försökte vi övertyga dem om att det är mycket bättre att bo i Falun (eller i varje fall i Dalarna), men med liten framgång. Nu har vi accepterat läget. Vi har hört om deras jämnåriga som bor i Denver, USA och i Australien eler Kina. Och i jämförelse med det är ju Stockholm ganska nära och bekvämt att ta sig till.

Den här gången åkte vi inte via Gävle, som vi gjort de senaste gångerna sedan E4 öppnats som motorväg genom Uppland. Vi tog den gamla vanliga rv 70 via Sala och kunde konstatera att snart (första veckan i november) är det dags att öppna Förtbifart Sala (dvs den vägsträcka som raderar ut den sk Salaproppen) för trafik. Redan nu fick vi köra cirka två km av den nya vägen vid den norra anslutningen. Här kan du se flygbilder på vägen under byggnationen.

Det kändes skönt att snart slippa den besvärliga sträckan norr om Sala där vägen går mellan järnvägen och sjöarna. Men vackert är det med sjöarna. Och intressant med tanke på hur de har uppkommit.

För många hundra år sedan gjorde ju "vi" här i Falun åverkan på naturens gång när vatten som egentligen skulle runnit till Stångtjärn genom dämningar och grävningar i stället leddes via Önsbacksdammen för att kraften i dem skulle kunna nyttjas för gruvans och hyttornas drift.

På motsvarande sätt, fast tydligen i större skala, gjordes man vid Sala silvergruva där vatten som enligt naturens ordning skulle runnit norrut till Dalälven i stället leddes till gruvan. Och skapade dessa vackra sjöar.

Allt har två sidor. Snart slipper jag den dåliga vägen - men missar även den vackra utsikten. Det accepterar jag.

Fredagen den 19 september 2008: Åk till Insjön i helgen!
Nej, det är ingen reklam för att åka till Hjultorget och handla, sådan får vi nog av på TV. Men åk dit och få en ovanlig upplevelse.

Sedan ett par år tillbaka bedriver Vägverket, Banverket, Leksand Vatten AB och Leksands kommun gemensamt ett stort infrastrukturprojekt som kommer att öka trafiksäkerheten och skapa helt nya förutsättningar för att förflytta sig inom samhället. I projektet ingår byggandet av flera broar.

När det gäller byggandet av bron ingående i trafikplatsen för rv 70 byggs den ”på plats” där den ska stå i framtiden. Under byggtiden får riksvägstrafikanterna köra en omväg runt byggplatsen, man nyttjar trafikplatsens blivande rampvägar. Det är lite knixigt men det fungerar, det finns ju ratt på bilarna.

Men tågen har ingen ratt. Så när bron som skall leda tågen över den blivande nya Timmervägen byggs så blir det mer invecklat. Skall man bygga en förbifart för byggande av en järnvägsbro blir det kilometerlånga provisorier – och det är inte så lätt att skapa mitt inne i ett samhälle som Insjön. I stället har man under en längre tid byggt bron bredvid järnvägen. Därefter stänger man av järnvägen för trafik under någon eller några dagar, tar bort spåren och gräver bort hela järnvägsbanken. Med kraftiga domkrafter skjuts hela den färdig byggda bron några meter in i sitt rätta läge. Varefter man återfyller runt bron, lägger tillbaks spåren och kan släppa fram järnvägstrafiken igen.

Alltihopa måste vara ett mästerverk av planering, med hänsyn till tågtrafikens tidtabellsplanering måste datum för avstängningen av järnvägstrafiken bestämmas ett och ett halvt år i förväg.

Nu i helgen kommer den nybyggda bron för Timmervägen att skjutas in under järnvägen. Det är ett fascinerande skådespel att se hur den sakta, sakta och tyst flyttar sig in på rätt plats (förhoppningsvis). Åk och se! Man vet inte när det kommer en ny chans att se ett sådant evenemang i Dalarna.

Du kan läsa mer i FK.

Onsdag den 17 september 2008: Paralympics och regional utveckling
Nu är Paralympics slut för den här gången. Visserligen har jag inte suttit och tittat på några direktsändningar men det har ju varit en hel del referat i nyhetssändningarna. Och varje gång har jag beundrat deltagarna som trots olika handikapp klarar av svåra prestationer.

Första gången jag hörde talas om Paralympics (och förstod vad som menades med det konstiga ordet) tyckte jag att det verkade ”fånigt”. Jag förde ett ”logiskt” resonemang om att det går väl inte att ha tävlingar för handikappade, deras respektive resultat beror ju på hur mycket handikappade de är. Sedan dess har jag förstått att det finns olika klasser för olika handikapp, ungefär som det finns olika viktklasser i boxning och brottning.

Jag blir alltså full av beundran när jag ser vad människor kan åstadkomma för att vinna över sig själv och sitt handikapp. För det är väl den viktigaste delen. Att sedan vinna över medtävlarna är ju ytterligare ett plus, det finns ju en tävlingsmänniska i de flesta av oss. Men det allra viktigaste med spelen tror jag är att människor med handikapp av olika slag, såväl fysiska som mentala, lyfts fram, visas upp, respekteras och accepteras. Tyvärr finns det nog fortfarande många länder där handikappade ”göms undan”, min förhoppning är att med uppmärksamheten kring spelen kan acceptansen för handikappade i allmänhet öka, även om de inte är framstående idrottsmän.

Därför gläds jag åt Paralympics. Vanlig yrkemässig och kommersiellt idrott/sport har jag däremot svårt att finna något större intresse för. Visst är de duktiga som yrkesmän/kvinnor men vad har det egentligen för betydelse vem av löparna som just idag springer några hundradelar snabbare än den andre. Näste vecka har de en ny tävling i en annan stad och då kan det vara ombytta roller.

För några år sedan sa jag en vinter i kafferummet på jobbet att det var orationellt att låta ett stort antal skidåkare flyga runt i världen och tävla på olika platser varje vecka. Om de verkligen var intresserade av vem som var bäst kunde de ju samla alla över en helg och avgöra saken. Och sedan åka hem och göra något nyttigt/produktivt. Jag förväntade mig att bli utslängd genom fönstret (på tredje våningen) men det var ingen som sa något överhuvudtaget. Antagligen tyckte de att det var så dumt att det inte var värt att kommentera. Eller som Ingemar Stenmark sa en gång ”De ä ingen mening å förklar för den som int begrip!”.

Visst var min kommentar dum. För det handlar ju inte om vem som är bäst. Det handlar ju om att tjäna pengar. Det som förvånar mig är att så många människor tycker att det är viktigt att stötta deras ihopsamlande av enorma förmögenheter genom att intressera sig för spektaklet.

Jovisst gläds jag när det går bra för systrarna Kallur. Och sörjer med dem när ena foten kommer på fel sida av första häcken och det blir fall i stället för seger. Men intresset, glädjen och sorgen beror mest på att de verkar vara så rejäla, trevliga och sympatiska och naturligtvis för att de kommer från Falun. På motsvarande sätt är det naturligtvis så att även jag ”håller på” Leksands IF i hockey – men mest för att jag hoppas att det är till nytta för Leksand och kanske hela Dalarna att ha ett bra hockeylag i elitserien (om det nu blir så igen!).

För det anses ju att framstående lokala idrottslag är viktiga för den regionala utvecklingen. Om det finns några belagda bevis för detta vet jag inte men det anses ju att det är så. Kanske är det i detta avseende med idrotten som med bra vägar och järnvägar. Alla kommunalpolitiska företrädare brukar ju föra fram att bra kommunikationer, dvs vägar, järnvägar och tele/data, är en förutsättning för den regionala utvecklingen. Och att vi därför behöver bra vägar till och i Dalarna. Så har även jag resonerat i min tidigare roll som talesman för Vägverket i Dalarna.

Fast ska man vara ärlig så är det mest ”det sunda förnuftet” som säger att det finns ett samband mellan bra kommunikationer och en god regional utveckling, vad jag kan minnas finns det inga som helst vetenskapliga belägg för att förbättrade kommunikationer även ger en positiv regional utveckling. Däremot var det någon forskare som kom fram till att utbyggnaden av vägnätet i övre Norrland på 1950-talet hade direkt motsatt effekt: ”När vi fick väg till byn som var framkomlig med bil kunde vi äntligen flytta därifrån!”.

Många är de satsningar som gjort på förbättrade kommunikationer med avsikten att de ska skapa regional utveckling, den i Sverige största är Inlandsbanan som byggdes ut under ett stort antal år. Tyvärr blev effekten inte den förväntade. Och kanske är det så att bra kommunikationer är en viktig förutsättning för regional utveckling – men inte en tillräcklig. Det måste finnas annat också. Detta andra kan vara behov av transporter, sådana kan skapas av kreativa människor som startar och driver företag. Det räcker inte med vägar om inget transporteras på dem, människor och gods.

Ett bra exempel på samspelet mellan näringsliv och järnvägar är Skånes betodling och järnvägarna. Skåne är ett (i jämförelse med till exempel Dalarna) tättbefolkat landskap men dess befolkning skulle inte ha kunnat motivera det täta järnvägsnät som byggdes där under senare delen av 1800-talet. Det som gjorde utbyggnaden möjlig var en symbios mellan sockerbetsodling och järnvägar. Etableringen av sockerbetsodlingen medförde behov av mycket omfattande bettransporter till sockerbruken under höstarnas betkampanjer. Utan järnvägar skulle det inte kunna bli någon betodling i industriell skala. Och bettransporterna var en förutsättning för att järnvägarna skulle kunna få en hållbar ekonomi.

Ibland har jag funderat över hur de som beslöt om byggande av järnvägen mellan Malung (Limedsforsen) och Särna på 1920-talet resonerade. Vad var det som de hade tänkt sig skulle transporteras på järnvägen? Befolkningsunderlaget var litet, det kunde rimligen inte förväntas ge ekonomi för järnvägens kostnader. I dagens läge skulle man naturligtvis ha pekat på omfattande transporter av skogsråvara – men på den tiden var flottning på älven det självklara alternativet. Min enda slutsats blir att man satsade pengarna i förhoppningen att ”får vi bara järnväg så kommer bygden att utvecklas av sig själv och då kommer det att finnas varor att transportera”. Tyvärr blev det inte så. Det går inte "av sig själv", det behövs kreativa människor också som drar igång och vidareutvecklar kommersiell verksamhet. I stället kom biltrafikens expansion och ryckte undan även underlaget för persontrafiken.

Ojoj. Nu har jag spårat ur ordentligt och avlägsnat mig från rubriken ”paralympics”. Jag får ändra/komplettera rubriken.

Måndagen den 15 september 2008: Lycka!
I fredags berättade jag om att jag hade vunnit en miljon Euro. Eller att jag i varje fall hade fått epost där det påstods detta. Det är ju konstigt att någon kan fortsätta att hålla på med att skicka ut sådana brev. Men det handlar väl helt enkelt om att det är så väldigt billigt (i princip gratis) att skicka dem så det räcker om någon enstaka människa svarar.

Men alldeles nu tömde jag brevlådan utanför ytterdörren på "vanlig" (ja, numera är den ju inte så vanlig längre) papperspost. Då kunde jag öppna ett brev med följande text (klicka). Hur kan någon hålla på att skicka ut sådant? Det kostar ju ändå porto för dem. Hur kan någon avsändare tro att någon läsare "går på" det?

Söndag den 14 september 2008: Nu är det höst.
Ja, det håller nog de flesta med om. En del konstaterar att det är höst eftersom de sitter i älgskogen, andra genom att helt enkelt titta ut. Själv konstaterade jag det genom att vi dragit upp badbryggan och båten på land vid sommarstugan.

Ja, dra upp på land är kanske en sanning med modifikation. ”Fixat badbryggan” kanske är en mer rättvisande beskrivning. Badbryggan består av en del med sex flytblock, 2*4,5 m, och en landgång som i ena änden har ett flytblock och i andra änden vilar på ett betongfundament i land. Under många år har vi varje höst släpat upp de två bryggdelarna på land. Det var tungt men gick med hjälp av en handwinsch från Clas Ohlsson. På våren har det varit lättare att få ner grejorna i sjön igen, då har vi ju haft hjälp av tyngdkraften.

Förra hösten tröttnade vi och lät den stora bryggdelen ligga kvar i sjön, förankrad ”på svaj” en bit från stranden. Och det fungerade bra, vi såg inga som helst skador av isen i våras. Så nu försöker vi en vinter till på samma sätt. Det var skönt.

Fredagen den 12 september 2008: Jag har vunnit en miljon!
En miljon Euro alltså. Det kom e-post från Holland (i varje fall stod det ”.nl” i avsändarens adress). Företaget/organisationen hade samlat in e-postadresser från alla möjliga håll runt jorden och sedan låtit en dator lotta ut ett antal vinnare. Och jag hade alltså vunnit en miljon Euro. Varför de lottade ut pengarna eller var dessa kom ifrån stod inte. Men får man en miljon Euro så frågar man ju inte så mycket, det är bara att tacka och ta emot.

Jag skulle snarast skicka fullständiga personuppgifter om mig till dem.

Naturligtvis slängde jag brevet utan att svara. Annars hade jag sannolikt fått ett nytt brev med fråga om vilket bankkonto som jag ville ha pengarna insatta på. Och jag är väldigt säker på att den förändring som skulle komma att ske på kontot skulle komma att handla om uttag och inte om insättning.

Eller också skulle det kommit en brev där jag ombads att betala 73 Euro i transaktionskostnader för att de skulle kunna sätta in miljonen.

För något år sedan fick jag ett annat brev, ett sk Nigeria-brev. Avsändaren uppgav att han var tjänsteman på en bank i Nigeria. För ett eller två år sedan hade en affärsman omkommit i en flygolycka. Den omkomne hade ett stort belopp insatt på ett konto i banken (jag har för mig att det var i storleksordningen 25 miljoner US dollar). Man hade inte lyckats spåra några släktingar eller andra arvingar. Enda chansen för att undvika att nigerianska staten skulle ”lägga beslag ” på pengarna var att snabbt överföra dem till ett utländskt konto. Om jag var villig att ställa upp med mitt bankkonto för överföringen så skulle jag få behålla 10% av beloppet.

Jag slängde det brevet också.

Torsdagen den 11 september på kvällen: Infrastruktur

Regeringen presenterar i dag "den enskilt största satsningen på infrastruktur som någonsin gjorts i en budgetproposition". Den som, liksom jag, har ägnat en stor del av livet åt planering och genomförande av infrastrukturinvesteringar har inte svårt att minnas liknande formuleringar tidigare, framsagda av representanter för regeringar av olika färger. Oftast brukar det vara i samband med propositioner om den långsiktiga infrastrukturplaneringen (det som jag kallar "låtsaspengar") - när det gäller "riktiga" pengar i budgeten brukar förändringen (=minskningen) ske snabbt. Den här gången verkar det handla om riktiga pengar för åren 2009-2010.

(Del)finansiering från näringslivet och vägtullar nämns också - kanske för sjuttonde gången. Den enda infrastruktursatsning som genomförts för att finansieras genom tullavgifter i Sverige (bortsett från Öresundsbron) hittills är bron över Rödösundet i Jämtland (mellan Frösön och fastlandet). Men redan efter ett par år tog man bort avgiften som skulle betala av finansieringen. Det finns många bra argument både för och emot vägtullar.

Vad står det då om Dalarna i regeringens budskap. Ja, egentligen inget direkt. Men en satsning på den s.k. "Bananen", dvs järnvägsförbindelsen från Dalarna via Värmland väster om Vänern har sedan länge påtalats ha stor betydelse för den tunga industrin i Dalarna som har sin utskeppningshamn i Göteborg. Alltså något positivt. Malungs- och Vansbro-borna får nog vänta längre på att rv 71 förbättras. Senare i höst kommer den nya infrastrukturpropositionen som kommer att ligga till grund för infrastrukturplaneringen 2010-2020.

Torsdagen den 11 september 2008: Tiskenlök
Nu verkar jag vara sams med Dreamweaver…

Såg i tidningen att en speciell maskin höll på att rensa bort löktåg i Tisken och att kommunen till vintern ska göra ett nytt försök med att frysa bort rötterna, förra vintern var för varm.

Visst skulle det vara trevligt om det kunde bli något fint av Tisken. Själv har jag bara hört goda vänner berätta om hur de i sin ungdom åkte ångbåt över Tisken till Folkets Park. Det låter för mig osannolikt men eftersom de normalt brukar vara sanningsenliga så får jag väl tro dem.

Kanske får vi dessutom en sluss så att det en gång återigen kommer att gå att åka båt upp i sjön. Det skulle vara mysigt. Fast tankarna på att ha småbåtshamn verkar inte realistiska. Visst kan det vara roligt att en gång om året slussa in i Tisken med sin motorbåt men att ha båten liggande där och behöva slussa varenda gång man ska ut på sjön – nej, det skulle inte jag välja. Trots att jag skulle kunna förankra båten i ån under balkongen.

Har för övrigt under många år sagt att jag skulle skaffa en roddbåt så att jag kan ro till Hemköp när jag ska handla. Men det har inte blivit av, delvis beroende på att jag inser att om jag ska ha en båt i den här miljön (intill slaggstenhuset) så måste båten vara en tjärad träeka eller liknande, dvs ingen plastbåt skulle duga.

Onsdagen den 10 september 2008: Farmor är självsvåldig…
Barnbarnspassningsdag. Mamman jobbar, pappan är visserligen ledig (frivecka från skiftet) men skulle in till jobbet på KP en stund på eftermiddag för ett möte. Så vi fick lillebror Sixten levererad till oss och hämtade storebror Teodor på dagis.

Efter ett tag tyckte hustrun/farmor att ”de har ju så väldigt mycket att göra med jobb och samtidigt renovera huset (hela övervåningen är nu utriven) så de hinner ju inte gå och få barnen klippta, vi går och ser om vi kan få Teodor klippt”. Sagt och gjort. Det gick bra, medan jag promenerade med vagnen och Sixten blev storebror klippt. Och kom ut, kortklippt med maskin i nacken och en tuppkam, ungefär som Peter Jidhe hade för något år sedan. Dessutom med orange färg i (men det gneds bort redan efter någon timme). Jättesöt.

När pappan sedan kom och hämtade dem såg han synnerligen förvånad ut. ”Jag har ju bokat tid för klippning av såväl mig som Teodor hos Nettan om fyrtiofem minuter. Med ordern att hon får klippa hur hon vill bara lockarna där bak är kvar…”.

Ojoj. Så kan det gå när man är impulsiv.

Tisdag den 9 september: Vansinnig
Man kan ju inte sparka på ett dataprogram. Annars skulle jag ha gjort det. Bäst jag är tyst annars säger jag något fult.

Måndag den 8 september:
Det är fascinerande hur vatten kan förändras. Från vårt vardagsrum ser vi ut på Faluån. Ibland är vattnet så klart att man kan se botten en bra bit ut. Men när det har regnat så sköljs en massa grus och frön med dagvattnet som rinner ut i ån och det blir alldeles brunt. Man ser inte en centimeter ner i vattnet.

Söndag den 7 september: Regnet det bara öser ner…
Finns det mer att säga? Var i sommarstugan. Det regnade där också. Och regn är inte alltid lika mysigt som i låten…

På hemvägen när vi passerade resterna av Egnellska huset lite funderingar över fastighetsbolaget som äger det. Kändes lite olustigt redan när de köpte sitt fastighetsbestånd här i stan – med tanke på alla skriverier om huvudägaren (eller var han VD?) som satt på krogarna vid Stureplan och beställde in champagne för 17000 kr flaskan. För mig verkar det inte så förtroendeingivande, men det kanske är jag som är lantlig och gammeldags?

Lördag den 6 september 2008: Peter Carlsson
I våras skulle vi sett Peter Carlsson med Blå Grodorna. Men ett dödsfall senarelade föreställningen. Nu kunde vi i stället njuta. Le och skratta. Peter pratade om att ”fotgå”, det är väl ungefär som mitt ”handskriva” när det gäller HTML?

På hemvägen smet vi in på China Thai och åt kvällsmat efter eftermiddagsföreställningen. Och konstaterade än en gång att det är skönt att bo i lägenhet mitt i stan, man kan gå till det mesta i centrum. Fast egentligen är det väl så att var sak har sin tid och varje boendeform har sina för- och nackdelar. När barnen växte upp var det praktiskt med hus på egen tomt, när man är äldre kan det vara skönt att slippa. Fast det har sina konsekvenser också. Sämre förvaringsmöjligheter (man måste rensa!) och det kan bli trångt när barn och barnbarn kommer hem till helger. En jul hyrde vi in oss på Scandic och promenerade dit när det var läggdags. Jätteskönt för både oss och barnen.

Onsdag den 3 september 2008
Jag tror att jag behöver revidera mig. I mitt första inlägg i måndags skrev jag att med ett bra webprogram som Dreamweaver finns det inte en miljon programeringsfel som när man skriver ”för hand” – utan bara ett tusen. Nu tror jag att jag kanske behöver öka på till en halv miljon i varje fall.

God hjälp har jag fått av ”kloka män”. Dessutom har jag på nätet skickat efter en bra bok som lär ut Dreamweavers grunder.

Böcker är bra att ha, dock inte instruktionsböcker till datorer eller andra elektrotekniska prylar, de verkar inte vara skrivna för att bli lästa av någon användare utan enbart för att se till att tillverkaren inte blir stämd i en amerikansk domstol – det kan man ju bli för diverse underliga saker. Fast även instruktionböcker för andra saker än elektroniska kan vara obegripliga, eller i varje fall underliga. Är det inte den ursprungliga (oftast) engelska texten så är det översättningen.

Ändå är det så underbart mycket bättre med en bok än med en text på skärmen. I mitt arbete på Vägverket blev jag under årens lopp ”utsatt” för mängder av tjocka dokument, det var propositioner, det var offentliga utredningar och det var diverse egna utredningar mm inom verket. Visserligen kunde jag ta del av dem på nätet men ändå vill jag hålla dokumentet i min hand. Då kunde jag snabbt på kanske en halvtimme ögna igenom alltihopa och konstatera att ”det här behöver jag inte läsa”. Hade jag inte gjort det så hade jag trott att det stod väldigt väsentliga sanningar i dokumentet och jag skulle ha känt mig orolig för att jag hade missat något viktigt.

Tisdag den 2 september 2008: Mamma Mia
Sett Mamma Mia tillsammans med min fru Margaretha. Alla tjejerna på hennes arbete hade lovordat filmen. Jag konstaterade att det var en överväldigande andel kvinnor i publiken. Men även jag njöt till fullo av filmen och av musiken, det var inte alls svårt. Längtar lite efter en medelhavssemestervecka, det var ett bra tag sedan sist.

Att det var så mycket kvinnor i salongen får mig att tänka på den numera avsomnade Folkmusikfestivalen - eller Falu Folkmusik Festival med särskrivning och stora bokstäver som det tydligen skulle heta för att vara riktigt engelskspråkinfluerat. (Visst var det trevligt i stan med festivalen, i varje fall i början när det kändes som en riktig folkfest. Under de sista åren kändes det mest som att en massa dyra artister från konstiga länder flögs runt jorden från festival till festival). I samband med festivalen gavs olika kurser, tex  i någon speciell dans från Långtbortistan. På en scen skulle sedan kursdeltagarna visa upp vad de hade lärt sig under en kursvecka. Det typiska var att 80% av kursdeltagarna på scenen var kvinnor, flera av de resterande männen verkade ”medsläpade” av sin kvinna. I ögonen kunde man se ungefär samma uttryck som hos de män som kom ut från bion efter att ha sett filmer som ”Den engelska patienten” eller ”Pianot”, dvs ”det här gör jag för att visa dig hur mycket jag älskar dig!”.

Måndag den 1 september 2008
Inom PPR (Press – och PR-kommittén) pratade vi i våras om att öppna en bloggsida på föreningen websida. Tanken var att låta en person i taget under en månad få skriva av sig sina funderingar om livet och dagsaktualiteter – eller vad han/hon vill kommentera överhuvudtaget.

Frågorna som uppkom var två:

• Kommer vi att hitta någon som vill blogga?
• Kommer någon att läsa?

På den andra frågan får ni medlemmar svara själva. Vi kanske ska lägga in en separat räknare på denna sida? På den första frågan blir ju som alltid det naturliga svaret att de som kom med förslaget själva får börja – sedan kan vi kanske locka någon annan att fortsätta.

Därför dessa rader från mig som numera är föreningens webmaster, dvs redigerar och uppdaterar föreningens websidor sedan Boa Hellberg har avsagt sig uppdraget. Fortfarande känner jag mig som ”nybliven” pensionär trots att det har gått två år sedan jag lämnade det aktiva yrkesarbetet inom Vägverket. Det arbetet bestod i att arbeta för att göra vägnätet bättre, säkrare, mer framkomligt och med mindre miljöstörningar, under de sista 15 åren med speciell inriktning på våra vägar här i Dalarna.

Den senaste tiden har många timmar gått åt för att överta uppgiften som webmaster och lära mig det program Dreamweaver som vi använder. För tio år sedan gjorde jag några websidor ”för hand”, dvs genom att skriva den HTML-kod som sidorna består av. Inte för att jag hade behov av några sidor utan för att jag ville veta hur man gör. Det var lärorikt, dvs jag lärde mig att det finns en miljon sätt att göra fel. Men det blev ett par enkla sidor i alla fall. Med andra ord, de blev så pass bra att jag kunde säga till mig själv att jag visste hur man gör en websida. Då slutade jag för jag insåg samtidigt att det var alldeles meningslöst att lägga ner så mycket tid på att ”handskriva” sidorna när det finns färdiga program att köpa.

Därefter har jag gjort några sidor genom att helt enkelt använda mig av färdiga gratissidor, där hela layouten finns färdig, jag bara fyller i texten. Enkelt och bekvämt. Och snyggt blir det. Titta tex på Sällskapet för decimal indelning av dygnet eller Gäddfobifonden.

Det var med ovanstående bakgrund som jag åtog mig att efterträda Boa (egentligen från början att bli ”biträdande webmaster” men det blev inte så mycket biträdande under första halvåret, Boa fixade allt själv så bra). Jag trodde alltså att med ett modernt program som Dreamweaver skulle allt gå enkelt och smärtfritt – som en dans. Nu har jag lärt mig: Även med ett bra program kan man göra en miljon fel – eller i varje fall tusen (ja, det är förvisso mycket enklare än att handskriva). Ni som har varit inne på sidorna den senaste tiden har kanske kunnat konstatera detta...